Sidor

onsdag 31 oktober 2018

Het sommar.

Jag tillbringar så stor del jag kan av somrarna i Skärlöv på sydöstra Öland. Det brukar vara varmt och allmänt bra väder, men denna sommar 2018 var det nästan extremt. Hett.

Varje morgon, innan de andra vaknat, tog jag en promenad med kameran. Hittade järtecken i stort sett varje dag. Det var rester efter nedfallna (inte "fallna" alltså, som är något annat) änglar, i nutid och som fossiler. Smågubbar (vättar) som värmen började tvinga upp till ytan. Kor som såg hela sitt liv och sin död. Spår i himmel och grus som sade att det inte riktigt var som det skulle. För varmt.

Vad värmen denna sommar berodde på överlämnar jag till vetenskapen att svara på eftersom jag ju inte är så vetenskaplig av mig själv. Jag är ju mer inne på jultomten o co. Men, antar att det här med människans påverkan på denna jord börjar bli ett ämne som inte riktigt kan förnekas även om man heter T**mp i efternamn.

Det finns en bilderbok från morgonpromenaderna. Den innehåller 11 uppslag, 22 bilder som ska ses just som uppslag, alltså 2 och 2. Den kan jag trycka till den som vill ha den. Två av uppslagen kan du se här nedan.


Om en anonym skulpturgrupp i Hässelby.

Många gånger, på promenad med kamera eller skissblock, har jag passerat förbi dessa skulpturer.
De är mina favoriter i Hässelby. Varje gång säger de något nytt.
Nu senast passerade jag på internationella kvinnodagen. Då mötte jag kvinnan med en vattenkruka balanserad på huvudet. Formen försvinner och kommer tillbaka. Krukan och huvudformen blir samma, byter plats, försvinner. Det konvexa blir till konkavt och de omvända formerna finns tillvaratagna i egna små skulpturer vid sidan av! Som om konstnären tyckte synd om det överblivna och gav det en egen plats i rummet. Eller flera förresten. Som sedan växlar till att vara huvudverket och tillbaka igen.
Det hela är stramt stiliserat, renodlat. Jag hör Miles Davis inom mig när jag går förbi. De där liksom uträtade och nystrukna tonerna, klart åtskiljda och renodlade. Inget skräp, inga utsmyckningar utan bara det nakna nödvändiga. Strukturen som andra bygger kring.

Den här konstformen är inte någon speciell favorit för mig, även om det kanske låter så nu. Den är en form, eller ett uttryck bland andra. Typ 40-50-tals modernism. Jag vet inget om vem som gjort skulpturerna, eller när, eftersom det inte finns någon skylt och jag inte har lyckats hitta något på nätet heller.

Uppdatering: När jag gick ovan nämnda promenad igen häromdagen så såg jag på avstånd ett ånglok komma mot mig. Kanske något jag tänkt på precis innan som tog form i denna underliga lilla skulpturgrupp igen. Någon helt annat än förra gången. Och säkert blir det något annat igen nästa gång. Bra konst som interagerar.
Avslutar med det vanliga tipset till de som tycker att jag pratar i nattmössan. Det är väldigt enkelt – byt ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” nästa gång du ser ett konstverk du tycker är intetsägande. Tänk inte vad är det där? utan tänk hur är det där? På det enkla sättet kan man komma rätt så långt.
Bildkonst är ett språk. Det är när man försöker översätta till tal/skriftspråk det blir fel. Låt hjärnan vila lite och använd hjärtat istället.


tisdag 30 oktober 2018

Bebådelsen.

Konstigt att denna sanna eller fabricerade händelse inte kan lämna mig någon ro. Men det är svårt att inte fundera på hur det faktiskt gick till? Vem kom på idén? Vem skrev ner den första gången? Händelseförloppet? Var kommer detta ifrån???

I början av Lukasevangeliet står det visserligen att det fanns ögonvittnen, men inte vilka de var? Så här står det:

"i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare, så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig..."

Min frustrerade tolkning: Triptyk I



tisdag 23 oktober 2018

Ny ateljé.

Betyder flytt och gräva i gamla lådor, i garaget, i källaren, på vinden o.s.v. Gamla bilder kommer fram, det mesta slängs. Två gånger har jag slängt allt jag producerat. Den första gången var efter de två åren på Ölands målarskola men innan jag flyttat till Stockholm för att gå på Gerlesborg. Då gjorde jag en brasa på gården till huset min mor fortfarande bodde i då. Där brann alla målningar och teckningar från de två åren i skolan. Ville börja om med "rent skrivbord".

Andra gången var när jag efter Konstfack flyttat runt mellan olika lokaler och helt enkelt inte orkade flytta prylar längre. Då, när jag åkte ut från en lokal på Västerbroplan (minns inte varför) dumpade jag i princip allt jag hade i en container lägligt placerad utanför huset. Bl.a. 40 st. mödosamt hopsnickrade podier från min examensutställning på Konstfack. Det var väl med blandade känslor men med stark övervikt mot frihet.

Nu håller jag fortfarande på att flytta in i ateljéhuset Glasbruksgatan 25 och är åter i det läget då man sparar eller slänger. Inser att det återigen inte är mycket jag vill spara. Tiden går och man blir tack o lov mer klarsynt.
I alla fall så hittade jag gamla krokier från mitt år (1986-87) som krokimagister på Capellagården på Öland. Jag hade ett skolledigt år då efter fyra avverkade år i konstskolor och de fyra sista på Konstfack kvar att gå.

Min krokiundervisning handlade mycket om att jag också tecknade modellen för att sedan visa på mina egna teckningar vad jag menade när jag kritiserade eleverna. Här är ett par kvarblivna sådana teckningar där man kan se stödlinjer mm.

måndag 22 oktober 2018

Nationalmuseum Norr.

Besökte Nationalmuseums nya filial i Östersund i helgen. Fint nybygge och intressant utställning som visar sex epoker i den svenska konsten från 1500-tal fram till för typ tio år sedan. Bara en sak jag skulle vilja att de hade gjort. Det hade blivit ännu mer pedagogiskt om varje epok/stil hade haft en rubrik, likt de som finns i böcker om ämnet. Alltså: medeltid (romanik), barock, rokoko, nyklassisism, funkis osv. Det hade varit klargörande för många tror jag eftersom de inte bara visar konst utan hantverk också, som möbler mm. Lättare att ta till sig om man kan lite "vanlig" historia.

Martini igen.

Läs först här.
Jag återkommer ständigt i tankarna till den här altartavlan. Den kommer tillbaka till och med på natten i någon slags halvdvala. Så nu känner jag att jag måste ta tag i det och göra något av det. Jag funderar på olika sätt att kommentera. Kanske inte just den bilden men den påstådda händelsen. Kanske i form av en fotografisk triptyk. Tagen ur naturen som ett tillstånd mer än som en bild av händelsen. Två oredigerade bilder på den vägen här nedan. Work in progress.



onsdag 17 oktober 2018

Skrämmande radioprogram.

Jag hörde på Kulturradion (P1) igår när jag körde mellan jobben. Programmet hette "Hur fri är egentligen den fria konsten?" Det var ingen rolig upplevelse att höra det programmet.

Jag har ju varit borta från den där världen där man söker stipendier, arbetsbidrag och projektbidrag för att kunna jobba, i många år nu. Och när jag nu försöker börja jobba med lite egna projekt igen så har tydligen en hel del förändrats just på det (frihets)området. Jag trodde det bara var SD som ville styra kulturlivet men nu vet jag bättre. Styrsystemet finns tydligen redan på plats och det är bara att formulera om målen så funkar det med andra politiska riktningar än nuvarande också!

I projektbidragsansökan idag står tydligen detta: "Beskriv hur du i projektet ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv." (citerat ur minnet, men hör på radioprogrammet så läses hela meningen upp direkt från ansökningsblanketten).

Locket på. Stängt. Hej då! Om man som jag (just nu) är intresserad av skogen runt knuten och av lekplatser på natten och i oväder, blir det lite svårt...

Så. Nu kan jag plötsligt tacka gud eller vittran eller Gruntjoff (för att citera en kompis) för mina 25 avklarade år som kommersiell fotograf. För de har gett mig en kundbas på det området som gör att jag kan strunta i alla bidrag och stipendier. Så då kanske jag i alla fall är relativt fri även om det tagit mig många år av 80 timmars veckor att komma dit.

Börjar fatta lite av varför det plötsligt på gamla dagar inte går att få ihop ekonomin för en sådan som Claes Hake. (Se senaste Konstnären, nr. 3/2018, artikeln "Trendsättare, vem bestämmer hur konsten i det offentliga rummet ska se ut?"). Politiken spiller över på alla områden nu. Lite -68 varning fast med dagens glasögon istället.

Ett annat "tecken i tiden" kom ju förresten i våras då Konstfack utlyste en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande”. Sökande skulle ha ”dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)”.
Jag trodde faktiskt att det var citat från Mosebacke monarki först. Men sedan blev visst rektorn JO-anmäld. Vilket inte ledde till någon åtgärd. Som sagt - konsten är fri! Bara den är fri på rätt sätt :-).