I mina fortsatta
garagestädningsattacker hittade jag ytterligare reliker, vilket
leder till en del minnen från då och en del frågor för nu.
När jag pluggade i
konstskolor var postmodernismen det som gällde. En kanske lite
orenlärig konsekvens av det var lånandet och kopierandet från
varandra. Inte så ofta hela bilder men gärna delar och gärna att
man tog ner någon affisch på stan och ändrade, ”bättrade på”,
med färg eller annat. Helt vedertagen arbetsmetod och dessutom
egentligen något som alltid gjorts (jämför t.ex. jazzmusiker som
lånar delar av låtar som en hälsning till varandra. Eller varför
inte Marcel Duchamps Mona-Lisa) även om metoden inte alltid hade varit
på första parkett som den blev på 80-90-talet.
För
min egen del, jag som redan då var gammalmodig, så ansåg jag att
man inte skulle plocka med något någon annan gjort innan man
grundligt lärt sig ett eget språk. Eller med andra ord innan man
gjort typ 10.000 timmar croquis (tyckte jag då). Som jazzmusikerna
som lånade från varandra alltså. Kunskap först, sedan kan man
börja ändra...
Samtidigt kom Hip-hop musiken där samplandet, förutom rapen, var en del av det
nya (nygamla?).
För min del, som tillbringade dagarna med
färgövningar och navelskådning i min ateljé, var detta förstås
frågor som behövde kommenteras. Kommer ihåg att jag såg Hip-hop
som en nermonterad och sedan lite klantigt hopspikad musikvariant där
kunskapen satt i baksätet och tom attityd där framme. Lite som att
samplandet mest berodde på att man inte tagit ansträngningen att
lära sig spela, sjunga eller skriva musik och därför istället
pratade fram texten medan man repade sönder andras skivor.
Kommer ihåg att jag
gjorde en bild som skulle kommentera detta på ett lite lättsamt
sätt. En Hip-hop höna. Den tillkom liksom av sig själv (som alla
mina bilder) under lite allmänt kluddande med färg på en liten
pannå. En grillkyckling tog form. Den förstärkte jag och satte som
kronan på verket en propeller på den. Och där var Hip-hopen! En död höna som flög med hjälp av en propeller.
Alltså, först
dödar man hönan och hugger av huvud och vingar, sedan ger man den
”livet tillbaka”, eller åtminstone flygförmågan, genom att
motorisera den och förse med propeller = Hip-hop.
Men tillbaka till upphovsrätten som detta skulle handla om. Igår fick jag en
uppmaning (eller rättare sagt tre) från olika organisationer, om
att skriva på ett upprop för att stödja upphovsrättsdirektivet
när det ska röstas om det i EU parlamentet. Som jag förstått det
jag läst om det, så kommer jag att skriva på, då det stöder
enskilda upphovsrättsinnehavare och plockar lite fjädrar från
Google m.fl. amasoner.
Men anledningen till denna långa
skrivelse är egentligen den förändrade syn på upphovsrätten jag
tycker mig ha sett under den tid som gått sedan Hip-hop hönans
dagar.
Om man skulle göra en inventering i konstmuseerna och plocka
ut postmodernismen så tror jag en hel del av det man hittar skulle ses som upphovsrättsintrång idag. Och ibland tycker jag nog att en annan
tidsmarkör, nämligen lättkränktheten, har spelat en viss roll i
utvecklingen åtminstone på det ”lilla” planet med diverse
rättegångar om bildstöld. Men på det stora så ska givetvis inte
några nätjättar dra nytta av material som producerats av andra. Så
påskrift blir det.
Tillbaka till
garaget. Och orsaken till dessa tankegångar. Jag hittade en krokig
stålplatta som nu är förpassad till soporna. Storyn bakom den är
att när jag gick tredje året på Konstfack (det året var en enda
lång grafikkurs där alla tekniker skulle provas) välkomnades
också egna initiativ för att hitta nya vägar. En kompis,
Jonas Fältman, kom på att man borde kunna göra en tryckplåt genom
att spränga in motivet i den. Jag hängde på och vi fick till stånd
en sprängtid med dynamit i en tjock stålplåt hos polisskolan i
Solna. Mitt objekt, som skulle sprängas in i stålplåten, var en
grillkyckling jag hade med mig (först som lunch sedan som motiv).
Givetvis blev det totalfiasko men kanske lite kul för de blivande
poliserna ändå som fick se ”konstfackpatienterna” utföra
vettlösheter på nära håll. Så blev det åtminstone ett gott
skratt så var det värt det!