Minst 3000 man blev kvar på fjället, ca 700 dog senare av förfrysningarna och ca 600 blev invalidiserade för livet.
Ögonvittnen har berättat att man såg hundratals ihjälfrusna soldater stående och sittande i alla möjliga ställningar. På hästar som frusit till döds och stelnat i stormen och kylan, eller i vagnar eller på marken. En del hade frusit fast och dött stående i klungor tätt sammanhållna för att försöka få värme av varandra. Andra kunde se ut att stå på händer då de frusit ihjäl på väg ner ur sadeln på sin stelfrusna döda häst. Det måste ha varit den värsta militära mardrömmen i Sveriges historia.
En nyårsnatt på fjällen 1719 Och nu ringa klockor i by och borg, och nu är det slut med all Norges sorg. Kung Karl han har stupat vid Fredrikshall, och svenskarnas storhet är själv på fall. Så allmänt ett jubel kring Norge går, man hälsar varandra: ett gott nytt år! Nu hänga vi bössan på vägg igen, sen landet vi värnat som tappra män. Och bonden han gläds vid sitt julebord och tänker ej mera på kamp och mord; då kommer ett bud; ibland fjällens snö ren svenskarnas här håller på att dö. Då talar den bonde med blick så blid: "Upp bröder! Här gäller en annan strid. Till kamp emot stormen, mot mänskor ej mer. En niding, som ej sig till fjälls nu ger." De löpte på skidor bland fjällen ut. Där funno de svenskarnas här till slut. Den låg där i rader, officer vid soldat. Den gången fick korpen sig julemat. Tretusen trehundra de tappraste män de sågo ej mer sitt Finland igen. De sovo så bleka i fjällarnas snö. Så dömdes, de ädle i drivorna dö. | |
Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann). Publicerad i Sjung (1945) som nr 282. | |