Sidor

tisdag 28 juli 2020

Den magiska staden.

Scannar gamla negativ. Snubblar över sensationen av att vakna kl 5 på morgonen av böneutrop, något jag aldrig tidigare hade hört. Något obegripligt men mycket vackert kommer jag ihåg att jag tänkte. Flera besök i denna märkliga stad, Istanbul, för 30-35 år sedan. Bodde på små nästan gratis hotell i Sirkeci. Standard: dusch = vatten i en plastflaska att hälla över huvudet.
Nu skulle jag inte vilja åka dit. Jag tror det förändrats så mycket att jag inte skulle kunna hitta stämningen igen. Stämningen som förmodligen inte bara bestod i staden utan också i att vara ung och av att allt var möjligt. Att världen var ledig! (för att citera Lars Ahlín).
Jag tror ju inte riktigt på det där med hemlängtan och nostalgi för olika platser. Eller snarare så kanske jag tror på själva existensen men inte på att det är något praktiskt möjligt att s.a.s. tillfredsställa. När jag längtar till en plats jag befann mig på i min barndom eller ungdom, längtar jag nog lika mycket efter den tiden. Att den platsen och jag skulle vara likadana idag.
Jag tror att lika väl som det kan vara bra att inte företa en resa till en plats man aldrig besökt men drömt om, kan det också vara bra att undvika en plats man har besökt när tillräckligt många år gått, eftersom det sannolikt blir något helt annat än i föreställningsvärlden. Bättre att se framåt!

Bilderna nedan är från Istanbul i slutet av 1980-talet. Den kraftiga vinjetteringen har jag för mig kom sig av att jag för att ha råd med resan (paradoxalt nog) sålde en rätt så bra kamera och sedan köpte en usel plastkamera bara för att ha något att ta med mig. Och få lite pengar över :-) Tror jag förlitade mig mer på skissblocket också då.