Jag såg filmen Nomadland. Den får betyget halvåtta på min tiogradiga skala. En och annan typisk amerikansk-sentimental scen hindrar en åtta. MEN, i alla fall. Jag tänkte skriva om det som för mig blev den bästa scenen.
Fern (huvudrollen genialt gestaltad av Frances McDormand) sitter i en fällstol på en ganska tom parkering. Hon har just återigen flytt från närmare gemenskap med andra människor. Hon är en person som vill ha allt på sina egna villkor och gärna umgås och ha vänner, men med en distans som hindrar att några skyldigheter mot andra ska uppstå. Hon måste helt enkelt kunna resa sig upp och gå exakt när hon vill. Och helst utan att någon bryr sig.
Men i alla fall. Hon sitter där i sin billiga fällstol och tar upp en smörgås och äter. Tittar ut över parkeringen, och precis då kommer en stark känsla av förståelse för henne över mig (hoppas det var regissörens mening, men knappast troligt, nog mer personligt än så). Jag känner den där frihetskänslan jag hade i ungdomen, efter att ha lämnat hemmet, före någon fast relation, före ekonomisk skuldsättning, innan mobiltelefonerna!
Det bara kom över mig. Något glömt. Att inte behöva förhålla sig till någon eller något.
En gång tidigare, för typ ett halvår sedan hade jag också en flash-back av den känslan. Då strosade jag på Söder, ingen tid hade jag att passa och ingen visste mer exakt var jag befann mig. Och, jag hade glömt mobilen i ateljén!
Missförstå mig nu rätt. Jag är inte någon enstöring i egentlig mening. Jag skulle inte klara mig ensam, utan alla relationer i mitt liv och alla skyldigheter och rättigheter dessa innebär. Jag skulle inte vilja leva som Fern. Men det finns en sida av det livet hon lever som jag kan förstå. Jag fattar precis lyckokänslan av att vara totalt ansvarslös, eller ansvarsfri kanske är rätt ord, för allt utom sitt eget liv.
Det mest påtagliga i denna fundering blir dock vad mobilerna gör med oss. Denna ständiga övervakning och ständiga möjlighet att bli nådd. Inte underligt att många inte svarar om det är ett okänt nummer på displayen (oftast säljare då). Så kontentan av det hela blir att om jag vill plocka något mer russin ur livskakan så kan jag lämna mobilen hemma lite oftare. Det går tyvärr inte vardagar eftersom mina inkomster kommer från frilansuppdrag (och då om någonsin, måste man vara nåbar) men jag ska försöka att hitta fler tillfällen då jag kan stänga av, lämna hemma och därmed känna den del av friheten som just den handlingen ger.
PS 20/12. Har haft svårt att sluta tänka på denna film så jag får uppgradera till halvnio.
