Så fri är konsten.

Läser "Så fri är konsten", Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten Rapport 2021:1. Av myndigheten för kulturanalys. Utdrag:

"Beskriv om och i så fall hur ni i projektet ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds och interkulturellt perspektiv." 

"Denna formulering förekommer i ansökningsblanketten för åtminstone 33 av Kulturrådets bidrag. Förutom för bidrag till scenkonst, musikutgivning och musikarrangörer förekommer den bland annat för bidrag till utställningsverksamhet, konsthantverk, kulturtidskrifter och bild- och formkonst."

Satt.... Tror jag struntar i att söka det där projektbidraget för mitt projekt om en bäck och ett liv som försvann.

Men mina möjligeter till projektbidrag lär inte öka om vi får det "blåbruna" alternativet till regering nästa år. Och det är heller inte viktigt i sammanhanget, viktigt är dock att omedelbart uppdatera regleringsbrev och mer vad det nu heter och ta bort denna möjlighet för politiken att styra konsten. För hur kommer formuleringen ovan att se ut om kulturdepartementet hamnar hos SD?

"Beskriv om och i så fall hur ni i projektet ska integrera ett patriarkalt-, homofobiskt-, enfalds och nationalistiskt perspektiv." 

Eftermiddag.

Yahya Hassan.

Nu har han varit borta i ett och ett halvt år. Ettan, första diktsamlingen alltså, förärades jag av kompisen D som har bättre koll på lyriken än jag har. Det är många år sedan nu, men jag minns att det var en närmast chockartad upplevelse att läsa den. Så självklart och enkelt. Ett av de där verken man sedan tänker att -jaha, ja så enkelt var det ju. Bara att ingen annan såg det. Såg hur man kan göra det. Att han såg och skrev det som var uppenbart och framför allas ögon. Med versaler. Så är det ofta med stor konst tycker jag. Att det är enkelheten och det faktum att ändå ingen ser det uppenbara förrän någon pekar på det. Sedan blev det inte så kul eftersom han skaffade sig fiender i alla läger och inte heller själv valde de mest raka vägarna. Tvåan, Yahya Hassan II, var lika bra när den kom flera år senare. Samma klarsyn och drift att säga som det är. Samma nagel i ögat på alla. Men det blev för mycket. Skriver man om livet med livet som insats så kanske man måste förlora till sist. Sorgligt är det, en förlust för konsten och litteraturen och alla människor, men på något underligt sätt ändå begripligt. Man ska liksom inte få vara hur bra som helst utan att betala priset. Eller om det kanske är att FÅ priset. För det vet vi ju inte.

Underliggaren.