Sidor

fredag 16 juli 2021

Kontrollera, sortera, inordna.

På stranden häromdagen såg jag en fantastisk insekt. Storlek kolibri, med långt rör i fören. Flög runt och stoppade in röret i diverse blommor. Jag försökte fotografera den och började genast fråga runt vad det kan ha varit. Nu vet jag fortfarande inte men en sak vet jag och det är att om någon sagt "-jaha, men det var ju en krotomesfantomsvärmare", så hade jag känt en viss lättnad. Varför? För att jag fått ett namn som någon en gång hittat på? Varför har vi denna besatthet av att "upptäcka" klassificera, indela, namnge?

Det är klart, för att kunna kommunicera med andra så måste vi ju ha benämningar som gör att vi vet vad som åsyftas när vi säger rör eller kolibri, men ibland kan jag tycka att det blir absurt när jag febrilt letar i fågelboken för att få ett namn på fågeln jag sett. Lättnaden, känsan av bekräftelse när jag hittar den. Av att världen återigen blir gripbar. Vad är det som gör att jag har så svårt att stå ut med något som inte är tydligt inordnat i ett system? Som inte har ett namn eller en beteckning? Eller som har en beteckning men ingen jag känner till? Är det så att allt som tal/skriftspråket inte erövrat är ett slags hot? Och kan man då runda detta hot genom att istället uttrycka sig i bild? Eller är det på grund av detta hot vi måste ordbajsa så mycket om bilder?