Jag jobbar alltid på samma sätt. Först bara "göra" sedan förhoppningsvis börja förstå vad detta göra var. Nu har jag byggt stegar av blompinnar och najtråd några dagar. Jag har ingen aning om varför jag gör det, bara att det blev så enligt minsta motståndets lag. Det var det jag ville göra helt enkelt. Jag har ingen förhoppning om att någon stor konst ska komma ut av det men inte heller att det ska vara bortkastad tid. Det är helt enkelt så här jag gör om jag nu ska kunna åstadkomma något alls. Tids nog kommer jag att förstå vad det handlade om och då kanske kunna jobba vidare med det på ett mer medvetet plan.
Jag har en stark tro på det omedvetna. Att det vi verkligen vill inte finns inom medvetandets ram utan att man måste hitta kryphål för att kunna bli helt ärlig.
Det fotoprojekt (Maktskifte) jag snart kommer att redovisa på CFF har förstås tillkommit med den ovan beskrivna metoden. Under coronatiden blev det många promenader i närområdet. Först bara med mobilkamera, skissbok osv men sedan när jag började fatta vad det var jag höll på med, så bytte jag till film och mellanformat. Så kan det se ut. Efterkonstruktionen är den verkliga sanningen :-).