Trots att jag ligger 40 år efter hela tiden ska jag nu i alla fall försöka mig på att skriva några rader om Christer Boustedt och hans tolkningar av Thelonius Monk. Plus Ann-Sofie von Otters tolkning av Paul Mc Cartney (inte för 40 år sedan). Det finns nämligen en gemensam nämnare. Alltså, tycker jag!
Christer Boustedt spelade 1983 in skivan "Plays Thelonious Monk" på Mosebacke i Stockholm. Som stor Boustedt-fan köpte jag den genast, och om spåret "Ruby my dear" handlar detta.
Skivan har sedan typ 1990 av olika skäl legat i en skivback på min vind. Överlevt hela CD-tiden och först nu återigen blivit återförd till sin rätta plats. Tack vare att mina barn tröttnade på tjatet om mina gamla LP och köpte en grammofon till mig i födelsedagspresent.
Boustedt då. Han hade ett sätt att spela som liksom tonar ut i slutet av solona. Svårt att beskriva men det är som när något bleknar bort. Dimman över en tjärn tidigt på morgonen. Det är som om han helt osentimentalt kan beskriva döden eller slutet på något faktiskt. Utan att det blir otäckt eller skrämmande. Bara vackert (så ser jag det iaf). Utsläckning blir detsamma som återfödsel om man ska bli lite poetisk här. Bäst förstår man detta genom att lyssna på Boustedts solo på nämnda inspelning av Ruby my dear.
Å sen blir det ännu snurrigare. Som överflitig användare av Spotify brukar jag leta efter ljud jag inte tidigare hört oavsett kategorier och sådant. Stötte på Ann-Sofie von Otters tolkningar av div. populärmusik. Och där, i hennes version av John Lennon/Paul Mc Cartneys "For No One" kom det där igen. Bortbleknandet. Att hon avslutar verserna på ett sätt som liksom understryker att det är över. Det tonar ut. Bleknar bort.
Slutordet blir att jag bara har hört detta i dessa två inspelningar och att det kanske kan vara något kulturellt betingat, som jag hör efter alla sena kvällar ensam i en båt på en fjällsjö, när dimman kommer och svärtorna somnar som små bojar som flyter omkring i vattnet.
Det där sista är typ 50 år sedan det tillhörde min vardag, men tidiga intryck som är nog starka verkar ta större plats ju äldre man blir tycker jag.