Sidor

torsdag 30 november 2023

Läsning om nästa konstnär i min egen de-som-betytt-mest-för-mig-lista.

Tom Waits var som en "utväg" i mitten av 1980-talet. Ett andningshål för de frustrerade över den slätstrukna 80-tals musiken. Först albumet "Sword Fish Trombones" och sedan nästa år mästerverket "Rain Dogs" (med omslag från Anders Peterséns Café Lehmitz foton). Waits blev liksom banérföraren för hur man kunde uttrycka sig. Tidsandan, eller vad det ska kallas. Svenska konstnärer som t.ex. Max Book tog upp tråden i bildvärlden. Mer än en fest var jag på där endast Waits spelades. Läs artikeln i länken ovan.
Nu ska det här inte läsas bokstavligt. Alla varianter fanns då som nu, men det jag menar med Waits betydelse är att hans och Katherine Brennans (hans fru som spelar en mycket stor roll i musiken) betydde mycket mer för bildvärlden då än de franska filosofer som gärna nämndes i konstnärskollektivet (utan att någon hade läst och än mindre förstått vad det handlade om:-).  Det var Focault och Derrida som gällde eftersom tidens mest inflytelserike konstkritiker sade så.
Det handlade då om att sätta sig in i och förstå teorier som krävde (och kräver) minst heltidsengagemang eftersom de rymmer frågeställningar som inte bara går att "tenta av" eller läsa igenom och tro att man begripit. Är man då inne i konstkolesvängen som betyder många års studier på den praktiska sidan, minst heltid, så går det helt enkelt inte att klara av filosoferna också. Verkligheten: Duon Waits o. Brennan i stället när man ville sträcka sig ut över ytterligare uttrycksmedel. Tillräckligt intressanta texter och musik som kunde ha bäring på måleri mm. :-).
För min egen del fanns jazzen också, men den musikformen hade nog avsevärt större problem att nå ut. Fel tid liksom... Trots tillskott som t.ex. Stina Nordenstam.

fredag 17 november 2023

Recycling.

Jag jobbar på i ateljén, måleri en period nu (brukar bli det den mörka årstiden), och målar över mina gamla alster. Jag har kommit på att det är lösningen på "prylproblemet". Alltså att jag producerar en jämn ström av målningar och annat som bara blir stående och i slutänden måste hanteras av någon annan när jag gjort min sista bukt.
Förut har jag ett par gånger gjort mig av med allt, en gång i en brasa och en annan gång i en container. Men nu har jag kommit på ett bättre sätt. Övermålning.
Jag hade en utställning för snart ett år sedan, visade en massa målningar, som då var aktuella för mig, men nu inte betyder något alls. Sålde givetvis inget så allt kom tillbaka till ateljén i en lastbil (bara det, 70 mils avgaser..). Sedan har målningarna stått där staplade mot ateljéväggen. Någon har jag tagit hem men resten har jag grundat om och de är nu återigen i sitt jungfruliga omålade skick. Färdiga för min måleriterapi under den kommande vintern. Måleriterapi, det är lite så jag tänker på det. Får jag inget utlopp för det här behovet av att göra bilder så blir jag olycklig, men producerar jag en mängd objekt som bara står och tar plats så blir jag också olycklig. Lösningen: övermålning!
Bilden nedan har faktiskt transformerats fyra-fem gånger. Började 1992 som en figur i stående format. Hängde i källartrappan 1996 till 2018 då jag fraktade den till ateljén. Vände den till liggande 2019 och målade över. Nya varianter 2020-21 och sedan den stora som hänger på ena kortväggen i utställningsbilden i länken ovan. Och numer sedan någon vecka tillbaka ser den ut så här (klicka på den). Recycling!



fredag 10 november 2023

En del kommer jag inte ifrån.

Jag har liksom kanske de flesta en del inspirationskällor som stannar i bakgrunden år efter år. Jag har nog nämnt ganska många och här kommer en till. Josef Sudek. En arm bara, men ändå släpande den tunga kameran. Driften att åstadkomma de där bilderna... För mer info: Googla.


onsdag 8 november 2023

Korsbefruktning.

Förr, innan ljudböckernas och läsplattornas födelse, gick jag ofta till biblioteket och lånade böcker. Så ofta att jag faktiskt blev utnämnd till meste låntagare ett år i mitten på 90-talet. Nu var det mest barnböcker jag läste för ungarna då men också en hel del eget. Min bibliotekstaktik var att på måfå strosa omkring bland hyllorna och plocka ut en bok här och en där. Utan att titta. Sedan gick jag hem och läste rubbet. Eller kanske inte riktigt. Om något var oläsligt för mig så blev det ett kapitel eller två men därefter stopp. Man måste ju hushålla med tiden också. Det enda verkliga kapitalet, och inte kasta bort den på skräp.

Nu blir det ofta ljudböcker. Perfekt på tunnelbanan och i bilen. Men taktiken är densamma. Tempot har faktiskt ökat med åren och nu går det ju dessutom att öka tempot i själva läsningen i ljudboksappen om man tycker uppläsaren är alltför seg :-). Men, resultatet av mitt fragmentariska läsande är att jag ofta inte kommer ihåg vad jag läst eller blandar ihop två-tre böckers handling så att det i mitt huvud blir ytterligare en variant. Eller att jag lyssnar på två kapitel innan jag kommer på att jag ju vet hur det kommer att gå eftersom jag redan läst/hört den. Bra eller dåligt? Vet ej, men för mitt eget knåpande i bildernas värld tror jag det är bra, därav överskriften korsbefruktning. Obs att hattandet såklart bara gäller de i mitt tycke "undermåliga" verken. De som är tillräckligt bra läser jag förstås ut och kommer (kanske) ihåg. 

En liten anmärkning till angående ljudböcker. Den app jag har visar förstås en bild med ett bokomslag för varje bok. Detta bokomslag ser nästan alltid ut som taget från ett äventyrsmagasin från 1972. Helt obegripligt var de får tag på dessa formgivare... En riktigt bra roman kan hoppas över helt enkelt för att omslagsbilden är så usel så att det inte går att ha den i mobilen. Eller för att man inte kan stå ut med uppläsaren, som i en del fall gör radioteater av texten. Vilket leder till ytterligare en kommentar. Ibland, ganska ofta faktiskt, är det tydligt att uppläsaren inte har en aning om vad det är hen säger. Betoningar mm. kan vara så totalfel att jag faktiskt behövt stänga av och skratta ut några gånger. Underligt att inte någon kvalitetskoll verkar göras i efterhand. Men, vet inte vad jag tycker om det heller. I bland kan ju detta vara hela behållningen/underhållningsvärdet med boken och anledningen till att man minns den trots tunn story. Så det kanske är bra? Kul har det i alla fall varit ganska många gånger.

torsdag 2 november 2023

America first.

Just klar med Andy Warhols dagböcker i TV-serieform (vilken form hade passat bättre?). Inget överraskande men det övergripande intrycket om jag ska försöka att komprimera det eller "koka ner" som Jan Guillou säger, är att även detta var en ankdamm. Det är så tydligt att ingen av alla intervjuade ser längre än till nationsgränsen, eller de flesta faktiskt inte ens längre än till NY-gränsen. Det är där allt sker. Allt. Och Warhols kombinerande av konst, medier och allt som kan generera pengar blir som en symbol för den amerikanska kulturen. Den välbeställda vita alltså. Det blir nästan rörande ängsligt när allt mäts i pengar. Konstnärer ploppar upp, geniförklaras och säljer för den och den summan. Tävling. Känd konstnär (inga namn) drogdäckar på ateljégolvet, vaknar upp, producerar två "mästerverk" på en halvtimme innan han piper iväg till nästa party. En annan konstnär blir berömd, förmögen på Linus på linjen. "Mästares" uppång och fall, allt mätt i pengar och allt i NY. Mest förvånande är kanske den osynliga mekanism som verkar utlösas gång på gång då något nytt geni utnämnts. Det framgår liksom inte hur detta går till, bara att det plötsligt blir tävling och att då en massa miljonärer dyker upp och börjar hetsköpa i desperat kamp om att vara först på bollen. Warhol oroar sig över att någon annans auktionspriser är högre än hans. Soppburkarna och Monroetrycken blir den ironi rakt i ansiktet som ingen verkar fatta och som han kanske inte ens själv avser, han bara tar in, hanterar och levererar. Blir därmed också den konstnär som bäst (enligt mig) speglar denna tid och plats. Han visar publiken vad det är den vill ha! Viken värld den lever i och vill leva i. Sammanfattar och renodlar. Fantastisk konst i sin kontext. Utanför? Döm själv. 

Den enda period i dagböckerna då andra värden än pengar får ta plats är när hiv plötsligt kommer och många insjuknar och dör i aids. Då blir det också tydligt att flera, kanske de flesta, av konstnärerna som nämns är vita homosexuella män (Basquiat undantagen). Inga kvinnliga konstnärer nämns överhuvudtaget. Kvinnor är modeller, män är konstnärer, bara rika, eller både och. Utseendet styr allt i kvinnornas värld och mycket i männens. Pengarna styr över bägge ända tills sjukdomen kommer.

Intressantast: Warhol får frågan vad det är han ser hos de rika, vackra och berömda personer han producerar porträtt av? Svaret: att de är rika, vackra och berömda! Ärlighet. Det är så han vinner.

onsdag 1 november 2023

Ortokromatik.

Testade en ny/gammal svartvit film i dag. Foma Ortho 400. Filmen är alltså ortokromatisk vilket betyder att den är ganska okänslig för det mesta utom grönt. Blått blir väldigt ljust och rött kan faktiskt försvinna. De som sett fotografier från tiden före ca.1920 har kanske reagerat över varför finska flaggan är hissad överallt där det borde vara den svenska. Det fenomenet beror på att fotografisk film var ortokromatisk på den tiden. Först efter 1920 börjar den pankromatiska filmen, som är känslig för alla färger och som fortfarande används, att komma. Mitt test idag visade mest att det är svårt att inte överexponera de ljusaste partierna. Trots detta såg den framkallade filmen ganska underexponerad ut. Jag tog först en rulle, framkallade och såg att den var underexponerad. Då gick jag ut och tog en till men med ett stegs ökad exponering. Men den såg lika underexponerad ut den. Ja ja. Lite kul i alla fall. Fast någon direkt fördel med denna film ser jag inte, åtminstone inte för mig och för de bilder jag brukar jobba med. Så det blir nog åter till det gamla Ilfordfilmerna i alla fall. Ett bildexempel här, fast det går knappt att se att det inte är "vanlig" film.