Efter åtta år i konstskolor plus ett par års trevande och vinglig "karriär" som konstnär med halvtids brödjobb, bestämde jag mig för att lämna konstvärlden och istället satsa allt på mitt "andra ben", foto (som jag ju praktiserat nästan lika länge som jag ritat) alltså fotograf. Detta för att kunna leva ett "normalt" liv och dra in lite pengar men ändå få jobba med bilder. Det blev en berg och dalbana med deltidsanställningar som fotograf och mediautvecklare, lärarjobb mm. Som slutade i heltid egen firma som fotograf och som pågår ännu fast numer på deltid.
Allt gott så, jag ångrar inget, och jag tror mitt yrkesliv som "allmänpraktiserande" fotograf har gett mig insikter jag inte hade fått om jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden. Hundratals hotellnätter. Kunskaper om vårt lands styrelse i uppdrag jag fortfarande inte får berätta om. Tusentals besök i olika hem inför försäljningar. Möten med människor som precis ska ändra sina liv med allt vad det innebär av både tråkiga och komiska händelser. Produktplåtningar från nubb till långtradare. En och annan tom lägenhet med "likfläckar" på golvet där ägaren dött. Bilkörning till snart sagt varannan tätort i landet. På förmiddagen fotografering av total misär och på eftermiddagen kungafamiljen eller ett statsbesök. Inne på mitt tredje kontor (numer hemma) efter att det första brann upp och det andra till sist byttes mot en ateljé. Det finns många historier att berätta efter ett yrkesliv som ambulerande fotograf med affärsidén att ha all utrustning batteridriven och beredd i firmabilen för utryckning var som helst på alla tider och i alla väder.
Men nu till det egentliga ämnet för detta inlägg. Som är olika bildsyn. En historia som visar att det finns stora skillnader i hur man ser på och använder bilder i olika branscher.
Mina konstskoleår medförde en slags smygande hjärntvätt eller vad man nu ska kalla det. Allt övande på att teckna mellanrum, se ytor och bygga bilder med pensel o färg eller collage. Ett fullständigt väsensskilt sätt att producera bilder än kamerans. Noll intresse för representation utan bara de två dimensionerna på duken eller papperet som genom färg och form skulle ges ett uttryck.
Så, när jag "hoppade av" och tog till kameran var en av de första företeelserna för att förvandla bild till pengar jag undersökte, bildbyråerna. Detta var före den digitala tiden och man skickade in diabilder till bildbyråerna. De som antogs visades sedan upp i tjocka fyrfärgskataloger som levererades till alla tänkbara kunder. En fotograf som antogs som fristående leverantör till en bildbyrå kallades "stringer". Jag blev stringer på ett par byråer men fick ändå ständigt stordelen av mina inskickade dior refuserade. Det tog säkert ett år innan jag började fatta varför. De i mina ögon sämre bilderna antogs ofta medan de lyckade kom i retur.
När dimmorna till sist skingrades började jag inse att min bildsyn var helt fel. Här behövdes litterärt innehåll, något som jag lärt mig att sky utan att kanske riktigt fatta det. Under konstskoleåren hade jag visserligen fotograferat flitigt men då inte som något annat än dokumentation av livet. Nu när jag skulle bli fotograf "på riktigt" trodde jag att jag kunde dra nytta av mina formella kunskaper om bildbyggnad, färg och komposition och därmed ha en fördel gent emot fotografer som inte visste halvsju om bilder men allt om kameror och teknik. Vilket då, i min värld, omfattade ungefär alla fotografer:-).
Jag såg en bild som ett antal former och färger som skulle samspela och skapa spänning, motsättningar eller harmonier på en tvådimensionell yta. Lite som musik. Alltså valde jag bilder där jag kunde peka på att den där färgen ju kommer tillbaka där uppe till höger och binder ihop bildrummet på det sättet medan mellanrumsformen där kommer fram och blir en motvikt till bla, bla bla, osv. Jag hade helt enkelt vant mig av med att se en bild som ett fönster. Jag såg på bilden, inte genom den!
Alltså lära om igen. Vilket i och för sig gick rätt snabbt när jag förstod att det inte var någon slags konstfotografier som efterfrågades utan helt enkelt skarpa och entydiga avbildningar av livet. Alltså lite som jag redan gjorde innan, när jag fotograferade privat. Sedan kom digitalfoto och de nätbaserade bildbyråerna som under några år var stadiga inkomstkällor, för att sedan sakta dö ut fram till dagens obefintlighet. Men det är en annan historia jag tar en annan gång.