Om jag hade stannat där jag föddes vore det högst troligt att jag hade varit älgjägare nu denna tid på året. Men nu stannade jag inte och livet tog sådana vägar och jag förändrades på sådana sätt att jag idag aldrig skulle kunna döda en älg. Bara tanken är absurd. Trots detta äter jag gärna älgkött om det bjuds. För det måste bjudas eftersom jag sedan många år är omgiven av vegetarianer och inte köpt eller tillagat kött på jag vet inte hur länge. Men jag saknar faktiskt nästan aldrig kött. Fisk däremot kan jag inte tänka mig att avstå från. Och fiskar gör jag gärna. Fiske var nog mitt största och viktigaste intresse i barndomen. Dessutom ett påhejat tillskott till hushållet. När jag i rödingens "ätperioder" kunde fylla frysen och matkällaren med fisk betydde mitt intresse något även utanför mitt ego och nöje. Dessutom var det ensamma fisket den ultimata naturupplevelsen för mig. Jag kunde verkligen känna mig som en del i alltet när jag tog det naturen gav i form av föda. Alltså kan jag både fånga, döda och äta en fisk även idag. Trots att jag numer även fattar hur fisken ser på saken. Jag tycker helt enkelt att det är rättfärdigat ändå. (?) Liksom vegetarianer i min närhet också anser detta om fisk men inte om andra djur.
Växterna då? Det finns en del forskning och experiment som tyder på att den kanske största skillnaden mellan oss djur och växterna är tempot. Alltså den hastighet vi lever i. De enda växter som kan närma sig ett djurs reaktionsförmåga är de köttätande. Det vet alla som sett en köttätande växt (finns i blomaffären) bita ihop kring en fluga som lurats in i fällan. Men att växterna har någon form av långsamt medvetande är i alla fall jag övertygad om. Ändå vill jag klippa och ansa och äta. Fast kanske om sjuhundra år de som lever då kommer att jämställa en kycklingfabrik med en apelsinodling. Eller ett potatisland. Men då lever vi nog på artificiella proteiner, eller så har vi kapitulerat inför Geronimos syn på naturen som ett givande och tagande i symbios, utan åtskillnad mellan växter och djur. Läs även "Trädens hemliga liv" av Peter Wholleben (ISBN 978-91-1-307359-0).
Insekterna då? Jag skulle aldrig ha ihjäl en spindel. Spindlar hjälper jag konsekvent ut när jag stöter på dem i källaren (fast jag vet att de är inne igen innan jag stängt källardörren). Flugor släpper jag ut om jag kan men flugsmällan får ibland göra jobbet och släppa ut flugan på ett mer definitivt sätt. Mygg bryr jag mig inte om eftersom de sällan biter mig och om de gör det så får jag ändå inga märken eller någon klåda. Dock tvekar jag inte att smälla en mygga sin inar i mitt öra när jag ska sova. Övriga insekter placeras på en något otydlig och svajig skala mellan död och liv. Mest "högtstående" är nog bin och humlor. Återigen sådana jag aldrig skulle skada på något sätt. Inte heller gräshoppor eller fjärilar. Men tvestjärtar, fästingar och ilskna getingar, undantaget bålgetingar (som sällan är ilskna) hamnar på den nedre halvan av skalan. Alltså de som kan offras om det behövs. Vem som nu avgör behovet. Sedan såklart alla miljoner miniinsekter som finns överallt. De får leva och ibland kan jag verkligen fastna i att studera en pytteliten röd spindel och undra vad den egentligen håller på med och hur pass medveten den kan vara.
När jag pluggade på konstskola gjorde jag under ett halvår eller nåt en massa experiment med glaslådor jag byggde upp olika scenarier i. Ett par stycken kommer jag ihåg att jag fyllde med mossa jag hämtade från taket (det gick att gå ut på det). Efter några dagar var dessa lådor fyllda av liv. Minispindlar, skalbaggar och andra kryp i olika färger som byggde sina bon och spann sina trådar kors och tvärs. Ett helt litet samhälle visade sig finnas i de halvfrusna mossbitarna jag tagit in och placerat i glaslådor som stod i solen. Jag väckte en värld! Som annars skulle ha existerat ute på taket när sommaren kom. Förmodligen försämrade jag mattillgången för några småfåglar också, som räknat med dessa kryp när de börjat kläcka äggen. Och poängen med den historien är att om insekterna är tillräckligt små så går de under radarn. Ingen bryr sig ens om att tänka att de är ohyra. Endast löss hamnar på dödslistan när de gäller så små kryp. Så även storlek är en faktor.
Så om vi utgår från att både växter och djur har ett liv och medvetande på visserligen kanske helt olika nivåer men ändå existerade, så kommer vi till panspykismen. Panpsykismen är en tvärvetenskaplig teori kanske man kan säga. Huvudtesen är att all materia i någon mening har ett medvetande. Och att alla dessa "delmedvetanden" tillsammans kan forma större medvetanden. En kropp till exempel. Eller (bara vad jag tror) en flock starar som söker nattläger, eller ett fiskstim som försöker undgå rovfiskar. Jag tror att när en sådan massa kan röra sig så synkroniserat så beror det på att de enskilda medvetandena är försatta ur spel och ersatta med ett större sammansatt medvetande. Demonstrationståg. Konsert/sportpublik. Lynchmobb. osv. Minns en text av Björn Afzelius där han kanske omedvetet avslöjade en annan sida av sin politiska aktivism. Jag minns inte exakt formuleringarna men däremot att jag hajade till när jag förstod att det kanske inte spelade så stor roll vilken fråga/politik han slogs för utan att det var lika viktigt att få vara en del av detta större medvetande. Det var nåt om att han ville ut och stå på barrikaderna, oklart i vilken fråga. Och redan då (minst 30 år sedan) hade jag börjat få ångest av formerade folkhopar. Mer om det här. Tänkte faktiskt tanken att han likt en fotbollshuligan mest ville slippa personligt ansvar och istället få känna sig som en del i en större kraft. Men... jag kan ju ha fel :-).
Men för att avsluta detta med liv och död och hur vi viktar "den andres" rätt att leva. Jag kommer som vanligt inte fram till någon lösning på frågor jag inför publik funderar över här. Det enda som (om man som jag, lutar åt att panpsykismen är sanningen på spåret) kan göras är väl att söka vidare och på vägen försöka göra så gott det går utan att ta livet av sig. I livsmedelsfrågan kan det ju vara att försöka hålla sig till närproducerat och låta säsongen styra vad som finns att få tag i.
I frågan om det är mer rätt att spola ner en fästing än att skjuta en älg som man sedan faktiskt också äter upp ger jag walk over. Jag vet inte. Men lutar även där åt något, som i det fallet är att t.ex. traditionell same-symbios med renen nog ändå är närmast den rätta vägen. Att inte se på döden som något så oerhört utan mer som ett naturligt slut och en tillbakagång till var man nu kom från. Förutsatt då förstås att man har en kropp men är en själ.