På soffan och tröskar JD Vances självbiografi "Hillbilly". Man undrar ju varför han valde Trump? Men jag förstår varför T valde honom till vice presidentkandidat trots hans uppenbara beundran av Obama plus att han tydligen vid något tillfälle kallat T för en amerikansk Hitler... Men han fyller liksom i tomrummet och är verkligen allt som T inte är. Listigt faktiskt. Och kanske är det så enkelt som att när han fick frågan så blev det för mycket att säga nej till, och han är ju republikan om än tidigare T-motståndare. Den korrumperande makten i sikte. Och kanske i förlängningen om fyra år den absoluta makten. Eller inte kanske. Det är nog mer än troligt då denna person liksom förenar "white trash" med östkustintellektualitet och det mesta som ryms där emellan. En socialmodekrat som en kusin en gång i tidig ålder uttalade.
Som litteratur är boken inte mycket att ha men som upplysningsskrift för den som inte kan förstå sig på amerikaner är den bra. Helt annat inifrånperspektiv än vi är vana vid. Skillnaden mot nordeuropéer är ganska stor faktiskt. Betydligt större än den som förmedlas i media. Nu visste jag väl lite av detta eftersom jag har många släktingar i USA och en del kontakt fortfarande via sociala media. En sydlig demokratgren och en nordlig mer republikansk (fast troligen opportunistisk om rätt ord skulle komma ur Harris mun).
Amerikaner har lättare att flytta än vi har. Och det gäller inte bara fysiskt. Det är i alla fall mitt intryck.
Men varför skriver jag det här? Det har ju inget med konst och kultur att göra. Jo för att i mitt fall har det det. Min bildvärld är som alltid mycket påverkad av omvärlden och jag är absolut en nyhetsknarkare som vänder och vrider på allt inom mig både medvetet och undermedvetet. Och nu har all både gammal och ny media i flera månader hamrat på om vilket ödesval detta amerikanska är även för oss i Svitjod. Såklart läcker frågorna ut i bildvärlden också. Åtminstone i min. Uppblandade med minnen och drömmar. Och allt det oförklarliga.
Avslutar amerikafunderingen med ett minne från en ensam resa i västerled.
Chicago. 1978. Natt. Underjordisk gigantisk busstation fylld av resenärer och andra också. Jag, ensam tanig tonåring med ryggsäck och en kamera runt halsen, ska byta buss. En två meter lång och en meter bred färgad man i uniform och med batong, handbojor och en magnumrevolver i bältet ser ut över folkvimlet, får syn på mig och går med snabba steg rakt fram till mig. Spänner ögonen i mig och pekar mig i ansiktet med ett pekfinger som ser ut som en hydraulkolv. Du! mullrar han, du sitter kvar där du sitter nu ända tills du ska gå på din buss! Har du förstått? Jag mumlar ett lågt jessör. Jag som trodde jag såg tuff och erfaren ut. On the road liksom...
Bilden är från en flygplats i det stora landet då. Kan ha varit Fort Lauderdale. Eller Detroit. Minns ej.
