På kultursidorna "rasar" (som de själva uttrycker det :-) en debatt om förenklad kritik. Aftonbladet deklarerar att de tänker börja betygsätta även litteratur och teater som de gör med film och dataspel. Alltså med 1-5 plus eller rött minus. Det här retar gallfeber på bl.a. svd:s kulturredaktion som anser att detta system ytterligare förenklar och fördummar och bara bidrar till det hjärndöda "lajkandet" som smittar hårt från näthållet. Om läsarna inte orkat med en kort recension förr så kommer de nu helt att sluta läsa och bara notera två plus, "så den ljudboken hoppar jag...". Argument för detta system är då att det finns i grannländerna och att det där tvärtom ökat läsningen av kritiken (hur de nu kan veta det?).
Ja vem ska man tro på, som diLeva lallade? Det enda jag egentligen tänker om detta är att för att kunna bedöma någon kulturkritik alls så måste man "känna" den som skrivit den. För ytterst handlar det om åsikter och smak. Alltså om det inte för alla är uppenbart skräp, men då skrivs det ju förhoppningsvis inte något alls.
Den som konsumerar det mesta som skivs i ämnet man intresserar sig för, kommer ju snart att veta vad som hyllas resp. sågas av vem. Och det tror jag är den enda vägen att gå för att som läsare kunna bedöma värdet av kritiken. Så den första förutsättningen blir såklart ett tillräckligt stort intresse för ämnet. Hur det sedan presenteras med getingar eller plusminus eller bara en sammanfattande rubrik kanske inte är så mycket att bråka om. Det viktiga för kulturkonsumenten är att kunna tolka värdet av kritiken. Om jag länge ansett att kritikern som tilldelat en nyutkommen roman en tvåa, är en komplett idiot, som borde skickas upp i en omloppsbana runt månen, så kanske jag tar en närmare titt på boken i fråga. Problemet som i så fall skulle kvarstå är den rådande åsiktskorridoren. Även kritiker kan ju hoppas på bättre jobb, mer lön osv. Kulturchef? Ja då kan det vara bra att anpassa sig en aning. Inte stöta sig med den eller den... Tycka si eller så, kika lite på vad andra tycker först. Och så pågår det i kulturvärldens alla olika förgreningar, precis som i den andra världen, fast en aning mer förnekat :-).
Så kontentan av dessa tankar blir att jag egentligen inte gillar de betygssystemen kvällstidningarna håller på med, men att det kanske inte betyder så mycket. Bara en ny anka i dammen. Dammen som också den är viktig eller oviktig beroende på vem som beskriver den.