Gryning.

Över orten. Tidigare för var dag nu. Från gryningen till ungefär lunchtid är den levande delen av dygnet. Den hoppfulla. Från lunch och fram mot eftermiddagsångesten vid tre-fyra är allt för sent. Därefter är det transportsträcka tills man får somna. Sömntiden är också levande och vissa dagar berikas de långa skuggornas timme med en stunds lättnad i form av en eftermiddagslur. Sådana dagar kan kvällspassiviteten brytas litegrann också. Åtminstone till förmån för enkla mekaniska sysslor. Typ laga punka på cykeln. Sköta bokföringen.

Med året och årstiderna är det lite annorlunda. Den långa mörkertidens halvvakna mentalt vegeterande tillvaro kan också vara en tid för tillvaratagande och genomförande av idéer, medvetna som omedvetna. Uppe i mörkret uppstår ett visst lugn genom avsaknaden av liv. Bara man slipper befatta sig med utomhusdelen. Men själva livet är nu från mars fram till längst ner på årshjulet, som är i mitten av sommaren. Den årliga nerförsbacken då man försöker bromsa tiden. Sensommaren har en enda fördel om det är nog varmt och det är mörka kvällar. Att sitta utomhus inne i mörkret en varm kväll och titta ut på ljuset. Förberedelsetid inför den långa uppförsbacken. Som blir längre för varje år. Tar tid från det tvärtom krympande medlutet på andra sidan toppen.

Den rent mentala påverkan dessa olika små och stora tidsdelar har är i kombination med vädret, som har minst lika stor betydelse, hela grunden för allt mående, tänkande och verkande. Själva spelplanen. Förutsättningen för medvetandet. Det ser såklart helt olika ut för alla individer men det utgör ändå bakgrunden oavsett hur man känner för de olika delarna. Skulle också kunna tänka mig att vissa fall av psykisk ohälsa grundas i överkänslighet för dessa storheter, att man sas försöker spela ishockey på fotbollsplanen. Osynk helt enkelt. Med tanke på att jag som ändå ser mig som en psykiskt ganska tråkigt stabil person är så påverkad, så kanske någon som går på tå faller när de långa skuggornas eftermiddag kombineras med ett allt för brant motlut. Klockan är nu 6.37. God morgon!

Säljare och köpare.

Under stor vånda har jag börjat sälja skivor. All musik på vinyl jag flyttade runt mellan olika bostadsadresser på den tiden då vinyl var mediet. Några kommer jag inte att kunna avyttra eftersom det skulle kännas som amputationer. Thelonius Monk. Eric Dolphys Berlinkoncert. Charley Patton. Det finns musik som liksom format ens personlighet. Eller kanske sannare som passar in på ens personlighet så bra så att den känns som en fysisk kroppsdel. Eller psykisk blir det väl då. Men nu är det tid för avyttring av barlast och då kan man inte vara sentimental. Bok- och skivbörser är nu ett återkommande inslag i dagordningen. Flytt planerad i framtiden, inte i den omedelbara men om typ två år och då gäller minimalism för medflyttade prylar. Faktiskt känns just detta med avyttring som en förlust av övervikt. Det har alltid gjort det, bara att jag under barn- och husperioden lite glömt mitt ungdomsideal att inte äga mer än jag kan ta med mig i en resväska. Minns att det resonemanget brukade stupa på just stereo och skivbackar. Böcker däremot har jag aldrig haft något särskilt sentimentalt förhållande till. Skönlitteratur finns ju på biblioteken så den sållningen är gjord för länge sen. Det är nästan bara fackböcker kvar i bokhyllorna här. Alltså sådana man faktiskt regelbundet använder. Och lite poesi. Men en del av det beståndet ska också säljas. Och nu kommer den falsifierade dikotomin (apropå konstlingo :-). Vid gårdagens besök på bokbörsen ser jag nästan i realtid hur ett exemplar av Sune Jonssons "Timotejvägen" ploppar upp. Till ett pris runt en fjärdedel av vad den brukar kosta. En bok jag alltid velat ha men inte haft råd att köpa. Klick på köp. Köpt. Så var det med den konsekvensen. Magkänslan först. Men lägstanivån på avyttring är en pryl in en pryl ut, så nu får jag straffa mig med lägga ut minst en bok jag sparat till försäljning. Urvalet av den blir strikt baserat på läsfrekvens. Och jag ser den redan härifrån morgonsoffan där jag sitter med katterna på hela kroppen. "Computers as theatre". Vet inte ens om jag läst hela. En rest av kurslitteratur från högskolan i Skövde och kursen "Datorn som konstnärligt redskap" 1993-94. Tänk så föråldrat något kan bli på så pass (som jag numet ser det) kort tid. Teknikhistorien rusar i åttor kring all annan historia. Vilket leder tillbaks till skivorna jag håller på att göra mig av med. CD? Vad hände med den tekniken egentligen? Den liksom flög förbi undet småbarnstiden. När jag kom till sans igen och ville lyssna på annat än barnvisor hade CD-skivorna redan sprungit förbi. Streaming var och är tekniken för musiklyssning. Lurar. Och inte mig emot egentligen eftersom jag alltid upplevt musiklyssnande som något personligt. Och mer och mer så med åren.

Men nu över till dagens plikter. Ser att skatorna börjat med den årliga renoveringen av boet i tallen utanför. Den ena hämtar pinnar och levererar till den andra som sitter och flätar in dem i det blivande byggets väggar. Högljutt kommenterande sina insatser. Livet som går vidare med eller utan oss.

Intresse: noll.

Det är vad mina vuxna barn säger om sina faktiskt väldigt stora bekantskapskretsar (långt större än vad jag hade i deras ålder iaf). Och ämnet det gäller är konst. Ingen av dem känner någon som är det minsta intresserad. På sina väggar har kompisarna de planscher eller "tavelväggar" (alltså det ordet...) stylisterna smäller upp i lägenheter som ska säljas. Min fru berättar att på hennes jobb, som är på en stor statlig kulturinstitution, ska de lägga ner konstföreningen pga intresse: noll. Dagspressen skriver sedan flera år inga utställningsrecensioner. Om de ens har kontakt med någon konstkritiker så blir hen inkallad bara när det är någon större museisatsning på gång. Jag har själv sökt konstföreningar på företag för att bjuda in till besök i den ateljéförening jag är med i, med resultat i linje med det ovanstående. Alltså föreningar nedlagda eller med ett litet antal äldre personer som kvarvarande medlemmar. De yngre på företagen prioriterar annat. Datorspel, TV-serier, matlagning, film, poddar, sociala medier. Det finns så mycket att använda sin tid till som är avsevärt mer lättsmält och intressant än att känna sig dum på ett galleri där något obegripligt visas. Som dessutom blir än mer obegripligt om det ledsagas av någon text.

Samtidigt ser jag som läser nätpublikationerna där kritik skrivs numer att intresset inte alls är noll. Men klyftan mellan konsten och den bredare publiken har utan tvekan vidgats. Börjar närma sig oöverstiglighet förutom för de som verkligen är dedicerade eller själva verksamma på producentsidan. Det allmänintresse som faktiskt fanns när jag började i min första förberedande konstskola är väck. Borta. Då för tiden kändes många konstnärer till av i stort sett alla. Det var allmänbildning. Det var stor och blandad publik på utställningarna. Jag vet inte om konstfrämjandet finns kvar ens, men gör det det så är det i alla fall inget som verkar attrahera varken konststudenter eller publik. Mossigt liksom. Själva idén med att närma konsten till livet för alla gäller inte idag. Små gallerier med dörrarna öppna för alla, på platser där människor passerar av andra orsaker än att se en utställning, är historia. Idag verkar det vara mer eftersträvansvärt att göra sig så svåråtkomlig som möjligt. Utställningar i lägenheter och tillfälliga lokaler bara en initierad krets känner till. Den inkluderande delen av konstvärlden verkar vara amputerad till förmån för konstdoktorer och exkluderande kvasifilosofiska skrivelser. Ihopsnickrade av de rådande modeorden och avsedda att läsas bara av de andra ankorna i dammen. De tongivande konstnärerna är inte längre kända av allmänheten. Och ibland inte ens av övriga konstkollektivet om man inte råkar vara personligt bekant. Vem som är tongivande bestäms någon annanstans, av intressen som om man skrapar lite på ytan visar sig vara ekonomiska. Och ofta utan att konstnärerna själva ens fattar det. Det som växer är stora internationella biennaler och triennaler där pengarna styr till 110%. Publiken som besöker de statliga och kommunala konsthallarnas utställningar består mest av min egen generation och äldre. Andra verksamheter i lokalerna krävs för att locka de yngre.

Så kontentan blir så långt jag kan se i alla fall, att intresse: noll är själva målet idag. Utestängande från insyn i det som blivit en pengaindustri. Det som finns kvar för en större publik är Liljevalchs och Lars Lerin. Och internationellt kanske Banksy. Trist tycker jag. Medan en yngre generation inte tycker något alls om denna för dem ickefråga. Intresse: noll kompletteras av en axelryckning. Livet följer andra banor nu. Banor som inte fanns när jag var ung. Datorspel recenseras ibland i dagspressen. Liksom böcker, film och TV-serier. Populärkulturen är någon annanstans helt enkelt och konstvärlden gör inget för att motverka detta. Tvärtom tyvärr.

De okända.

Stockholms stadsmuseum ställer ut fotografier av okända människor. Sedan länge döda fotograferade av lika ledes sedan länge döda fotografer. Människor ingen längre minns men som anonymt stannat på fotografier. Fastnaglade i tiden av ljuset. Från stadsmuseets hemsida: "I ett tvärvetenskapligt projekt har fotografier från 1860–1930 kopplats till biografisk information. Med hjälp av ansiktsigenkänning har porträtt av tidigare okända personer undersökts och kunnat identifieras".

Så nu finns det två utställningar jag snarast måste se. Den andra är Nordiska museets utställning av vattenskadade fotografier. Från Nordiska museets hemsida: "I tre av de sju rummen visar vi Metamorfoser, bilder som tar dig på en drömsk resa genom minne, tid och kemiska reaktioner. De flankeras av guldkorn ur samlingarna och av fotografer som K W Gullers, Sten Didrik Bellander och Hélène Edlund".

Bilder i ett sammanhang. Inget kvasisvammel. Inga konstteorifloskler. Inga ordkläder åt den nakne kejsaren. Inga skamkänsloframkallande pretentioner. Ingen kamp för att inte börja skratta. Bara sådant jag ska ägna mina dagar åt i fortsättningen. Dessutom är det alldeles tydligt vår i luften!

Kartresor.

Google Earth är numer min resebyrå. Jag kan fastna i timmar med undersökande av avlägsna byar i Sibirien eller bakgator i Karachi. Med 3D- vyn går det att flyga in från ovan mellan bergen i Transsylvanien. Följer en skogsbilväg i norra Finland fram till gränsposteringen mot Ryssland. Tyvärr stopp där. Får hoppa över några kilometer innan vägen tar vid igen. En del vägar har försvunnit på senare tid. T.ex. vägen ut på Lovön mot udden där man kan se Hässelby från andra sidan vattnet. Faktiskt är nästan alla vägar från Drottningholm och mot Lovön borttagna. Och jag vet ju varför. FOI ligger där. Något jag tänkt på ibland är att så kallade skyddsobjekt med fotoförbud faktiskt kan detaljstuderas både från ovan och från marken i karttjänsterna på nätet. Det blir nästan lite tragikomiskt att ta en promenad och se beväpnad skyddsvakt i vaktkur, som skulle ånga ut och konfiskera kameran om jag skulle ta en bild, när samma bild finns tillgänglig på varenda uppkopplad dator i världen. Och jo det har faktiskt hänt att kameror tagits och anmälningar upprättats. Inte mig dock. Det blir lite samma känsla som när alla krigsherrar, och regeringar för den delen, numer basunerar ut allt de tänker göra i media innan de gör det. Eller påpekar brister i sina egna försvar så att ingen spion behöver göra sig besväret att spionera fram någon information. Men vad gäller karttjänsterna så verkar det som sagt som att det är ändringar på g. Vägar och hela områden tas bort. Vad nyttan med det nu ska vara efter åratal av fri tillgång. En plötslig radering är väl intressantare än om den gamla kartan fått ligga kvar. En annan slags karttjänst på nätet som kan kosta mig mycket tid ibland är lantmäteriets historiska kartor. Guldgruva för en historieintresserad kartknarkare som jag. 

En annan gruva är boken "Atlas till historien" där de flesta kända gränsändringar genom alla år av krig vi roat oss med på Tellus kan studeras. Intressant för nationalister som tror att gränser är något som växer upp ur jorden. Lika mycket som för imperialister som herr P i öst. Han som tror att Ryssland är något slags gudomligt rike med gränser utstakade i Moses stentavlor. Så är det som bekant inte. Gränser flyttas hit och dit, länder föds och dör. Det går inte att ta färjan till Livland eller Ingermanland, eller tåget till Östtyskland eller Jugoslavien. Men kartorna finns kvar. Och gör det möjligt att fantisera om Doggerland och Soline. Äldre kartor kan också, oftast faktiskt, vara rena konstverk. Viljan att få grepp om geografin och kanske sin egen plats på jorden tror jag är arketypisk. Grundläggande kommunikation att kunna peka ut en plats eller beskriva en väg. Många är också de konstnärer som jobbat med kartor. Också jag hade en period för många år sedan då jag ritade kartor över platser jag inte riktigt kunde minnas och därför försökte komma åt via en kartbild ur minnet. Sådana bilder övergår lätt till att bli någon slags halvmedveten fantasi och kan vara väldigt tillfredsställande att sedan titta på. För då har de ju blivit verklighet. Existens. Så jag rekommenderar alla att ta ritblocket och sätta sig och rita en karta över någon plats man knappt minns. Tänker på Anselm Kiefers gigantiska kartor man inte riktigt vet om det är på jorden i fram- eller forntid eller om det är stjärnor och planeter. Drömmar är det i alla fall.

Men nu ska jag läsa senaste numret av Konstnären som låg i brevlådan i går. Sällan innehåller den något av intresse för mig men detta nummer ska tydligen behandla konstnärers ekonomiska förhållanden efter den ålder som för andra betyder pension. Återkommer med kommentarer. Konstnären är förresten en av verkligt få konstanter i livet. Fortfarande pappersform och den har legat i brevlådan varje månad sedan 1985, då jag började på Konstfack och gick med i KRO som studerandemedlem.

Morgon i Svartlien.

I soffan i hyrstugan med andra muggen kaffe. Solen på väg upp över högarnas kant. Bara vitt och rosa nu. Knäpptyst förutom svaga snarkningar från skidåkarna i de tre sovrummen. Det blir en soldag idag. Det här landskapet jag en gång föddes i är såklart oförändrat. Statiskt. Så också min känsla för det som vacklar runt i allt från förr. En helt annan ojämförlig sak för de som bara varit på besök som lediga turister. Jag vet hur jorden under oss ser ut och känns efter att i ett av tonårens första jobb ha handgrävt in telekablarna till några av de här husen. Inga dåliga minnen från det, men ändå, längtan bort jag hade då kommer tillbaka här. Också den ett ganska tydligt minne. Ständiga drömmar om världen och "sen". Allt som ska komma sen nu när världen är ledig (som den var för oss som var tonåringar då). Detta sen som baxas framför nästan alla människor i hela livet tror jag. Inte så att nu är ens svåruppnåeligt men sen finns där också alltid. I väntan på Godot. Där fick han till det Becket. Men nu är det nu och jag ska ladda om bryggaren och koka gröt. Hör svaga livstecken från rummen :-).

Promenad till gård.

Först ner till fotbollsplanen där ett par småkillar i shorts tränar skott på mål mellan snöhögarna. Minus fem grader är det. Vidare ut på gångvägen där en dagisgrupp i signalvästar håller på att organiseras. Alla tänkbara nationaliteter. Arg gubbe som skriker i telefonen mött. En cyklist med sommardäck på isen kör vinglande om mig. Fladdrande stor rock av något slag. Polisbil kryp/smygkör på angränsande parkväg. Möter ett par rullstolar och deras vårdare eller vilka det är som skjuter dem framåt på gångvägen. Passerar den andra konstgräsplanen som just snöröjs med traktor. Även där knattar som jagar en boll på snöunderlaget där traktorn gjort sitt jobb. Längre fram ser jag en man på knä vid en trädstam. Tror han kräks. Tänker att jag ska gå dit och fråga om han behöver hjälp, men då reser han sig, kränger på sig en ryggsäck och går iväg med snabba steg. Ännu längre fram delar sig gångvägen in mot torget och jag ser 5-6 killar i yngre tonåren som står och pratar högt och gestikulerar en bit in på den ena vägen. Uniformsklädda. Alltså Addidasbyxor luvtröjor med luvan uppe och dunjacka. Ett par har becknarväskor. Vis av alla år i orten tar jag den andra vägen. Möter två tanter med rullator. Sista mötet innan torget är en svart tonårstjej i slöja som verkar tala tyst och möjligen snyfta i sin mobil. Vänder sig demonstrativt ilsket från mig, som om jag tjyvlyssnade på hennes samtal. Sedan är jag på torget.

Jag fick för några veckor sedan, av mina vuxna barn, ett par trådlösa lurar med en funktion som gör det möjligt att välja mellan att helt utesluta andra ljud eller att släppa igenom så mycket att man kan prata med någon samtidigt. Under promenaden ovan hade jag dem på mig i läget "uteslut omvärlden" och klickade vid första fotbollsplanen igång Lester Bowies version av "The great pretender". Sedan ljudsatte den på ett nästan magiskt sätt hela vandringens alla händelser och möten, fram till den perfekta avslutningen då jag mötte flickan med luren strax innan torget, precis när LB:sista förtroliga försiktiga passage av viskningar med trumpeten kom. Och därefter med perfekt timing in på det folkfyllda högljudda torget med tuben dundrande förbi ovanför just när den magnifika avslutningen med hela bandets styrka tog vid!

En kort musikdokumentär föreställning om en förortspromenad en marsdag. Ensemble bestående av 10-15 oavsiktliga skådespelare, publik antal personer: 1: Jag.

Mars.

Övertydlig dröm. Min morbrors garage. Jag var därinne i den behagliga bensindoften. Såg att det lyste i ett rum innanför som jag aldrig sett förut. Gick in dit för att släcka fast jag visste att jag egentligen inte fick vara där. Det var olika lampor, spotlights som lyste upp olika prylar. En sidodörr till ytterligare ett okänt rum stod öppen. Det lyste inne i det rummet också men dit vågade jag mig inte. Såg i alla fall från där jag stod att ännu ett rum fanns där innanför det också och att även en dörr på andra sidan det stod öppen och visade på ytterligare fler rum fast inte med tända lampor. Mörka rum. 

Alla som läst lite Carl Gustav Jung känner nog igen detta. Att det är en bild av ens medvetande. En metafor. Frågan är väl bara varför det var i min morbrors garage? Och inte kunde jag släcka alla lampor heller. Men när jag gick ut ur garaget såg jag en strömbrytare på utsidan. En sån där gammal i svart bakelit. Jag tryckte på den och då såg jag att allt slocknade. Funderar ibland på döda släktingar som varit en del av min barndom och uppväxt. Var detta min omedvetna åsikt om hans medvetande eller var det mitt eget? 

Nu är det mars. Sol och för första gången denna fimbulvinter och plusgrader. Såg en rödhake i trädgården till och med. Krigsstämning verkar råda i hela världen, påverkar allt och alla. Jag har nog inte tidigare fattat hur det måste ha varit för generationen före mig som fick uppleva att verkligen ha kriget i alla omgivande grannländer. På andra sidan av samtliga landets gränser! Som att driva på ett isflak och bara vänta på vad som skulle hända. Det måste ha varit "extra ordinary" som engelsmän med stelnade överläppar säger. Onsdag 08.24. Klart slut.