Ensam koltrast.

Sjunger vidare. Det blåser lite, sol. Uppdrag idag innan nattåg i kväll. I morgon ceremoni för en som gick i förväg. Sen nattåg hem igen. Och allt fortsätter som om inget hade hänt.

Ut och inveckling.

Matematikprofessorn Olle Häggström kritiserar påven som i sitt nya "Magnifica Humanitas" (ett slags påvligt kommentarsbrev till världsomvälvande händelser. Förra numret utkom 1891 och berörde då industrialiseringen) skriver om AI, men tydligen duckar eller ignorerar det som för Vatikanen (och alla andra) borde ses som den största frågan. Den som kallas "AI alignment". Citat från artikeln OH skriver i Kvartal: "Om vi inte i tid till superintelligensens uppkomst har löst det som kallas AI alignment – hur man ser till att deras mål och drivkrafter är i linje med mänskliga värderingar och i tillräcklig mån prioriterar mänsklig välfärd och blomstring – så kan vi vara riktigt illa ute. För snart 20 år sedan beskrev AI alignment-pionjären Eliezer Yudkowsky defaultscenariot om vi skapar superintelligens utan att först ha löst AI alignment med orden ”AI hatar dig inte, ej heller älskar den dig, men du består av atomer som den kan ha annan användning för”.

Superintelligens ja. Den beräknas av OH att ännu ligga något eller kanske några år fram i tiden. Ingen vet riktigt när eftersom AI snart kommer att kunna ta över själva utvecklingen av AI. OH menar att vi då ser slutet på alla arbeten inom intellektuella och kreativa områden. Och på sikt även på praktiska eftersom en superintelligens såklart även kan ta över robotikens utveckling. Så vi människor, om vi nu blir kvar, kan rulla tummarna och ligga på soffan. Redan nu kan AI skriva en fullt godtagbar doktorsavhandling inom t.ex. matematik på en vecka ungefär. Något som för en människa beräknas ta fyra till fem år.

Av allt detta kan jag då bara dra slutsatsen att katterna vinner. De sover nästan dygnet om förutom då de äter eller skiter. De bryr sig bara om de allra mest basala behoven. Bekymrar sig om ingenting. En livsstil i 100% solitär egoism. Det måste ju vara så man ska leva då när AI tagit över allt annat. Eller? Nog är detta frågor man tycker borde intressera påven mer än något annat. Eller kommer svaren med det där flygande tefatet som ska landa på jorden i november?

Garagestädning.

Tömmer garaget inför flytt om ett år eller så. Kajakerna sålda. Allt konstnärsmaterial som sovit där i alla år har delats upp på släng, sälj och spara. Andra roligheter dyker upp. Kursböckerna för segelflygcertifikat som jag tog i mycket unga år. Tror bara jag var 16 när jag började för om man var så ung så fick man utbildningen och träningen betald av vad eller vem det nu var som betalade. Men det höll bara två-tre år innan jag tröttnade på att putsa plan och städa hangarer och klubbhus på helgerna. Hade dessutom en timmes resa till klubbens fält. Flygningen kul och spännande såklart men allt det andra försökte jag hela tiden smita från så det blev inte så bra till sist :-).

Samma med lite annat jox från dykartiden då jag hade en plan som inte blev av, att kanske bli yrkesdykare. Tog nordiskt dykarcertifikat men sedan rann det ut i sanden när jag skulle utöka det åt yrkeshållet. Inte lika intressant som att jobba med bilder även om detta var innan jag fattat att det fanns konstskolor, men fotograf var med i bakhuvudet efter att ha haft foto som "fritt val" i högstadiet och varit "pryoelev" som det hette då, hos byplåtisen. Men allt det där var för 100 år sedan. Dock, en del roliga minnen. Som vrakdykning i Trondheimsfjorden och fridykning i Storsjön. Eller en segelflygincident som inte var ett dugg rolig då men blev det senare.

Incidenten var som följer. Den typ av segelflyg jag sysslade med funkar så att ett dragplan, typ Cessna, hade en lina kopplad mellan sig och segelflygplanet (typ Bergfalke). När dragplanet lyfte följde segelplanet med. Sedan kopplade segelplanet loss sig vid en viss förutbestämd höjd när termiken var tillräcklig för att segelplanet skulle kunna fortsätta stiga på egen hand (typ 8-900 meter? minns ej). Det gick till så att dragplanet meddelade över radio att det nu var frånkoppling, för att sedan dyka ganska tvärt för att inte hamna i vägen för segelflygplanet. Själva frånkopplingen gjordes (görs?) från segelplanet.

Innan start, alltså på marken, har segelflygaren en checklista att gå igenom. Jag gjorde det som vanligt vid detta tillfälle och gav klartecken (tummen upp tror jag det var) till dragplanspiloten. Dragplanet skulle sedan bogsera mig upp till rätt höjd, meddela över radion att det var dags att koppla loss och att det skulle dyka. Vid detta tillfälle saktar dragplanet ner lite för att få slack i linan vilket behövs för att det inte ska bli för tungt att koppla loss. Allt var ju manuellt och det var ett snöre med en träkula längst ut man skulle dra i för att koppla loss. Men utan slack i linan var det svårt att göra det. Alltså, inget hördes från radion trots att vi närmade oss rätt höjd. Och då insåg jag vad jag gjort. Radions sändar/mottagardel som satt i en spiralsladd till själva radiolådan hängde utanför! Jag såg den utanför och insåg att jag måste ha stängt och låst huven med den hängande utanför. Halvpanik.. Dragplanet dök tvärt och jag kunde inte koppla loss pga trycket på kopplingsanordningen, och kunde inte prata med dragplanet. Åkte med neråt. Men dragplanspiloten var erfaren och insåg snabbt vad som hänt. Så han planade ut och saktade in och det blev slack så att jag kunde släppa.

Sedan det allra underligaste som helt enkelt måste vara en tankevurpa. Som jag minns det genomförde jag ändå flygpasset utan radio och landade som tänkt var efter någon halvtimme-timme. Men det sista måste bara vara någon slags förträngning eller nåt. För skäll fick man för det mesta och ett sådant klantigt säkerhetshaveri borde ju nära på ha varit straffbart. Men det var väl i så fall för att jag ville skjuta upp utskällningen och i stället njuta av flygningen så länge den varade. Ingen kom ju ändå åt mig eftersom radion var utanför...
Sedan hände det andra lite spektakulära saker också under denna tid men det får jag återkomma till någon annan gång. Nu är det garaget som gäller igen.

Ortsdjur.

Jag vet var räven går. Här i orten är det lätt. Det finns flera rävar, men möjliga revir är det ont om. På en plats jag vet går det att närma sig ett buskage och då få hesa rävskall i retur. De har nog valpar nu. Jag vänder. De ska vara i fred. Men ändå märkligt att de är så anpassade. En natt för några år sedan skrämde jag bort en från gården när jag öppnade terassdörren. Den gjorde ett elegant hopp över den nästan två meter höga häcken innan den utan minsta brådska promenerade iväg längs parkvägen. Utanför dagiset där en gång mina barn var internerade hade de en räv som vilade under en gran utanför grindarna på dagarna. På ön går det att se räv möjligen på 200 meters avstånd. Och blir man då upptäckt och identifierad som människa så flyr de i 190 knyck. I panik. Men här vet de att det inte finns några rävjägare och människan är därför inget hot.

Vildsvin har jag sett ett par gånger. En gång en hel familj. De bor här i utkanten i ett litet skogsområde några hundra kvadratmeter stort. De är inte lika orädda som räv, hare eller rådjur men inte långt ifrån. De lever sina liv så nära människorna de anser lämpligt. Plöjer upp nån gräsmatta ibland och lämnar rejäla sår i marken här och där i skogsdungarna. Golfbanan i närheten är inhägnad med strömstängsel i vildsvinshöjd.

Harar av största modell sitter på varenda ängsyta. Orädda de med. Vet att ingen harjakt är aktuell i tätbebyggt område. Skulle tro att deras enda naturliga fiende här är rävarna. Och ingen räv kan ta en hare som håller sig till öppna ytor med snaggat gräs som det ju alltid ser ut i förorternas grönområden. Hararna här ser dubbelt så stora ut som de enstaka man ser på ön. Stora, orädda, bekväma ser de ut.

Rådjuren. Tar ändå priset. Knappt att de orkar masa sig från gångvägarna när man kommer gående. Flera gånger har jag nästan kunnat ta i ett som bara skyggat precis så mycket så att det varit utom räckhåll. En gång klev jag nästan på en hona med kid i en skogsdunge ovanför ett av baden. De flög upp ur gropen där de låg men sprang inte iväg. Ställde sig och glodde på mig så att jag var den som fick backa och gå. I vår trädgård är det omöjligt att ha vissa blommor då de genast blir uppätna. Jordgubbslandet är inhägnat med galler. Annars försvinner blommorna på nätterna och ibland på dagarna också. Titta ut genom köksfönstret och det kan står två-tre rådjur utanför och käka blomknoppar på våren. Fullt medvetna om att det värsta som kan hända är att de blir bortschasade. Och oftast inte ens det. De flesta tar nog bara upp mobilen och filmar de vackra djuren som verkar så självmedvetna och lugna.

Så är det i förorterna. Människorna skjuter och spränger varandra men djuren tittar bara på. Ingen skulle komma på idén att skjuta på djuren och det är de väl medvetna om. Kan inte låta bli att undra om detta är något som är platsbundet eller om det är nedärvt? Hur skulle ett förortsrådjur bete sig om det deporterades någonstans där människorna skjuter på djuren? Skulle det fatta det? På ön vimlar det av rådjur. Kan se flera stycken på en promenad ner mot havet. Men det enda jag då ser är de vita svanstofsarna och bakbenen när de på ett par hundra meters avstånd skenar iväg i panik. Vore intressant att veta om lant- och stadsdjur av samma ras verkligen är samma ras? Eller om generationer av totalt olika förutsättningar har förändrat dem så att de är olika nu?

Oikofobens paradox.

Att nedvärdera sin egen kultur till förmån för den mer ytliga förståelse som är möjlig att ha för en annan, är rätt korkat om man vill gräva på djupet. I det avséendet gör nog de idag så uppmärksammade urfolkskonstnärerna helt rätt. Det finns en paradox i konstvärlden i dels strävan efter internationalitet, med engelska som "konstspråk" för alla nationaliteter och dels hyllandet av etniska projekt av enskilda konstnärer eller grupper i traditionella kläder och komplett med musik, språk och poesi. Förklaringen till denna paradox är såklart enkel, så länge den ekonomiska delen ångar på ställer man inte frågor. Det första ledet i ordet paradox är det som styr (ortsslang). För med tanke på den allt starkare drivkraften mot  internationalisering eller anglifiering (läs "The global contemporary art world" av Jonathan Harris om inte vardagsiakttagelserna räcker) borde ju det etniska förpassas till garderoben i stället för att överallt lyftas fram. Konstlingotermen falsk dikotomi pluppar upp i tankevurpan. Para, para, para. 

Men. Detta är ju inget som berör eller angår den som uttrycker sig i bild för sin egen sinnesfrids skull. Som tillfredsställer sitt uttrycksbehov. Eller fritidsmålaren som finner ro och tillfredsställelse i att göra bilder. Där är nog drivkrafterna desamma som de varit i tusen år. För där finns inte de ekonomiska krafterna och anpassningarna som genast visar sig tydligt för den som tänker bli professionell och leva på sitt konstnärskap. Resultatet för de senare blir i de flesta fall en kompromiss med kombinerat lönearbete och arbete med sin konst. Och eviga försök att avkoda vägarna till gallerier och institutioner utan att tumma alltför mycket på den egna verksamheten. Ett slags limbo med lika mycket tid avsatt för att hitta dessa spår genom labyrinten som till sitt eget konstnärliga arbete.

Denna senare kategori tillhörde jag själv i tre-fyra år efter avslutade konststudier innan jag insåg det omöjliga och sadlade om till mitt andra ben - fotograf. Minns precis när det var jag bestämde mig. Jag hade bläddrat igenom senaste numret av KRO-tidningen och kände bara irritation och leda efter x antal artiklar om hur synd det är om alla konstnärer som inte får ekonomisk uppskattning efter förtjänst. Jag blev där i min ensamhet förbannad på allt detta snyftande. Jag ville inte tillhöra något gnällkollektiv när jag nu fötts med fördelar som halva jordens befolkning bara kunde drömma om. Kände att jag är uppfostrad till att man tar tag i sitt liv och ansvarar för det utan att klaga och försöka skylla på någon annan. Säkert ett förlegat mansideal, men så kände jag i alla fall (och det gör jag nog kanske än idag). Så sagt och gjort. Sade upp mitt medlemskap i KRO (Konstnärernas riksorganisation) och gick i stället med i SFF (Svenska fotografers förbund). Sedan blev det några slingriga år med datorgrafik, lite illustration och både hel- och deltidsanställningar inom de områdema och foto och så småningom 1996 egen firma som industrifotograf. 

En sak jag minns extra tydligt är när mitt första nummer av SFF-tidningen låg i postlådan. Bläddrade i den. Allt var positivt. Intressanta artiklar att lära sig masor av. Kollegialitet i stället för missunsamhet och konkurrens. En annan värld än den som fanns i KRO-tidningen. Och sen när jag började delta i SFF:s återkommande internutbildningar och kurser insåg jag också att det inte fanns några varken sura eller självöverskattande fotografer. Alla välkomnande och alla på samma nivå.

Men nu har jag sedan några år återigen en ateljé och jobbar med egna konstprojekt även om också de mer lutar åt det fotografiska än något annat och min firma har jag också kvar. Tar uppdrag om än inte till 100% längre. Snarare 20-25. Förra söndagen sålde jag det mesta av mina kvarvarande oljefärger till andra medlemmar i atejéföreningen eftersom oljemåleri inte längre är någon framkomlig väg för mig. Strävan numer är att som fotograf lämna den professionella uppdragsvärlden och bara ägna mig åt mina egna bilder. Ska nog funka framöver med hjälp av en visserligen låg men ändå pension :-). På köpet har min en gång barnsliga förundran för det magiska med fotografisk bild kommit tillbaka med full kraft. Den kom med återgången till det analoga och mörkrumsarbetet. Så kanske kan jag prata om den där cirkeln som slutits. Barnen sedan länge utflugna och jag barn på nytt! Och nu ska jag bara gräva där jag står. Inte vara en oikofob.

Nytt inlägg.

Heter det här inlägget. Och så är det ju. Jag ska nu skriva vad som faller mig in en stund. Helt ocensurerat och utan grammatik- eller stavningskontroll. Inte korrigera de ständiga tempusbyten som uppstår i den mer eller mindre medvetna tankeverksamheten (och som inte stör mig ett dugg). I Tänkeflödet. Tankefloden. Det finns ett gränssnitt mellan mig och allt annat, som jag märkt längst ut i medvetandehorisonten vid ett par-tre tillfällen i livet. Kanske det sjätte sinnet man brukar säga. Det ter sig som en världsomspännande såpbubbla. När något viktigt som angår en på ett personligt plan händer kan det (väldigt sällan) ses en liten utbuktning i såphinnan. Som en halv bubbla på ytan. Då kommer den liksom för en. Visualiseras helt otippat i huvudet. Men det var länge sen sist. 

Jagade en minimal spindel runt datorburken. Den försökte gömma sig och lyckades precis när jag trodde jag fångat den i ett glas med en pappskiva för. Gick ut på balkongen för att släppa den men glaset var tomt. Satte mig framför datorn igen och efter en stund ser jag den på samma plats som förr. Vis av erfarenheten låtsades jag tänka på något annat när jag sträckte mig efter glaset och pappskivan, att fejka tankeverksamhet krävs när man ska interagera med någon som kan se tankar och troligen såpbubblan också. Snabb som en fjäderviktare fångade jag den och gick ut på balkongen igen. Tänkte att den får spinna sig ner. Och det gjorde den. Den sträckte ut alla benen spikrakt så att den täckte fem gånger så stor yta som annars och spann elegant och ganska snabbt en lång livlina ner till marken. Snacka om överlevare. Vi primitiva och klumpiga homo sapiens är som traktorer i livet. 

Idag storformat 4x5" och sedan framkallning. Har inte råd att använda 8x10" som jag egentligen vill. Men 25 blad film kostar över två och ett halvt tusen. Så det får bli i nästa liv. 4x5" har också kvaliteter som vida överstiger allt i digitalväg, men det går tyvärr inte att vara analog hela vägen då kontaktkopior i det formatet är lite väl små (jag har inte tillgång till förstoringsapparat i det formatet så måste scanna).
Eller varför inte egentligen?
En gång ringde jag upp salig Gunnar Smoliansky. Jag ville köpa en bild av honom. Han svarade att då kunde han gå ner i mörkrummet och göra en om jag kunde komma och hämta den nästa dag då den torkat ordentligt. Men han ville påpeka att bilden ifråga skulle levereras i formatet 8x8 cm. så att jag inte skulle tro att den var större. Och det är ju mindre än 4x5" så kanske... Men det handlar så klart om det funkar med motivet i fråga. Det blev ingen affär den gången, mer om det här, men jag fick nu en idé om denna dag.
Nu hör jag att sopgubbarna är här och tömmer tunnorna. De gör alltid det med högsta möjliga ljudnivå. Hur mår du? Jag mår bra. Men nu måste jag sluta.

Rebellerna.

Har jag ju under årens lopp hört talas om då och då. Men utan att riktigt sätta mig in i vad det egentligen var. Själv var jag ju 8-9 år under deras existens och intresserade mig nog för lite andra saker. Men nu har jag läst Lukas Moodyssons nya roman som bygger på sanna historier från denna maoistsekt. Intresse väckt. Fortsatte med SR-dokumentären Rebellerna av Bosse Lindquist. Och vidare med TV-filmen, men där blev det stopp eftersom den inte längre är tillgänglig på SVT-play. LM:s roman är bra i vanlig ordning (har den mannen gjort något ens halvdåligt?) men om man vill ha fakta i komprimerad form så rekommenderar jag radiodokumentären. Den är rätt ny och finns tillgänglig när detta skrivs i alla fall.

Det jag kommer att tänka på när jag hör om denna vänsterextrema grupp är Knutby. Och det gäller nog för alla som sett eller läst något av den lavin av material som finns om Knutbysekten. Men rebellerna var ännu mer skrämmande även om de inte hann med att döda någon som Knutbynissarana gjorde, innan de förbrände sig själva.

En iakttagelse jag gjort många gånger förut när jag kommit i kontakt med rörelser på yttersta vänsterkanten är hur få i dessa organisationer som faktiskt har någon arbetarklassbakgrund, fast det alltid handlar om just arbetarklassen som ska ta över makten eller göra revolution. Det är nästan alltid borgerligt uppväxta/fostrade, inte sällan med högre utbildning. Låtsasjobbare helt enkelt (se även detta gamla inlägg om liknande fenomen).
En annan sak som slår mig är att numer högerpopulistiska rörelser och politiska partier mycket bättre passar in och driver frågor som svarar mot vardagsproblem den verkliga arbetarklassen brottas med. 

Mina egna första år av heltidsarbete var först på ett lager, sedan på en bensinmack och sedan som byggnadsgrovis. Ingen ville göra revolution där och då. Mao eller Marx var bara figurer man kanske hört talas om i något ointressant TV-program. På den tiden var det socialdemokratin och möjligen fackföreningen som gällde för oss "på golvet". Man ville ha högre lön och lägre bensinpriser. Billigare öl. Kanske råd att åka utomlands på semester.

Och precis så tror jag det är idag också. Fast nu finns det andra partier som tagit över det socialdemokratin en gång stod för. Eller ett annat parti kanske man ska säga. Den stora skillnaden är väl egentligen att inte mycket av främlingsfientlighet fanns då på min arbetartid. Troligen bara beroende på att det inte fanns några främlingar. Åtminstone inte på landbygden där jag bodde.Och om någon exotisk avvikare dök upp så var det bara spännande. 

Åldersrelaterat.

Skönlitteratur är åldersrelaterad på ett sätt som inte andra konstarter är. Som äldre får man ibland svårt att läsa romaner skrivna av unga, då kort livserfarenhet liksom skiner igenom oavsett andra kvaliteter. Och alldeles särskilt om författaren intar en gravallvarlig lite allvetande attityd som, tycker jag, har blivit vanligare på senare år. Åtminstone har jag stött på det fler än en gång när jag läst yngre författare under de senaste kanske fem åren. Jag vet inte om det beror på mina egna åldersringar, någon utvecklingsfas jag inte tidigare varit medveten om, eller om det är någon trend. Underligare är att det inte fungerar på samma sätt när läsningen gäller gamla döda författare. Kanske beroende på att miljöer och tänkesätt var så annorlunda att en nutida läsare inte kan urskilja sådana nyanser som författarens åldersgrupp om hen levde för hundra år sen.
Och då kommer såklart frågan om vad mer jag inte kan uppfatta pga att JAG är för ung? Det blir som ytterligare en dimension till det kända översättningsproblemet (i slutet av länken). Tiden också!

Kommunikation är svårt, eller något av det svåraste som finns. Det vanligaste problemet faktiskt i en så vardaglig situation som att leverera bilder till en kund. Det viktigaste är att så långt det är möjligt försöka förstå vilken bild beställaren ser inom sig. Missförstånd på det området är nog det vanligaste för t.ex. bröllopsfotografer (och en av anledningarna till att jag inte har och aldrig har haft några privatkunder).

Färg.

Färgminne. Vissa färger bär på minnen jag inte kan formulera i ord. Det finns en ljustblåturkos som har något med sjöstrand och morfar att göra. Och en mörkgrön som skickar ner mig till en arbetsbänk i pannrummet i huset jag föddes och växte upp i. Och kväll. En röd, men den är mycket tydligare, falu rödfärg på en gammal brädvägg i solen. Då blir det högsommar. Solen högt på himlen. Grå. Trä som aldrig målats men torkat av sol och ålder. Detta är den egentliga enda anledningen till att jag kan påverkas av någon enstaka Mark Rothko målning. 

Koloristerna, som finns lite inom de flesta s.k. ismer, är för mig en blandad samling som inte riktigt har med tidsepok eller någon annan slags gemensam faktor att göra. Det är målare som vid ett eller annat tillfälle (behöver inte gälla hela produktionen) lyckats med att förmedla en innebörd som är starkare än formen. Luddigt? Men om jag försöker igen. En bild av t.ex. ett landskap som förmedlar "därkänslan" starkare gemon färgen än genom teckningen/formen. Formen kan vara oklar, schablonartad. För färgen står för uttrycket. Det är färgen, eller snarare förhållandet mellan de ingående färgerna som kan förflytta en i tid och rum. Som kan framkalla fantomlukter.

Kanske är detta så individuellt att det inte går att förmedla. Kanske att det hör ihop med de där minnena, det vet jag inte, men är på väg att ta reda på. För mig själv alltså. För i min värld finns det några få målare som i några få bilder lyckas med detta. Detta som inte verkar ha existerat, upptäckts, förrän den fotografiska bilden kom på 1840-talet och ställde till oreda. Då den stora osäkerheten tog målarna och nya vägar blev av nöden.

Här på soffan i orten kan jag ta några exempel på vad som är koloristiska mästerverk för mig. Carl Kylbergs "Stilla kväll" har jag kanske tjatat ut i tidigare inlägg här. Vera Frisén, som är en sentida upptäckt för mig, kan (kunde) få färgerna att förmedla stämning, lukter, tid. Per Ekström gör det fast inte riktigt ändå. Lite för skicklig med formen för att låta färgen verka fullt ut. Helene Schjerfbeck lite samma sak. Hennes förenklingar, abstraktioner är liksom så drivet eleganta att de nästan hamnar i vägen för färgverkan som ju annars är väldigt stark. Anton Genberg, för bra för sitt eget bästa han med. Tyvärr lika stark form som färg. Vad gäller göteborgskoloristerna så är det blandat. Vissa verk av vissa personer, men långt ifrån allt av alla. En stor del är överromatiserat blaha. Mytologiskt jönseri.

Min måttstock är och förblir den att en framtida arkeolog ska kunna gräva fram ett verk och genast inse kvaliteterna. Utan historik eller sammanhang eller ord. Bild är bild och ska tala för sig själv. Men med det sagt så inser jag såklart att det också finns en högst individuell dimension. Jag vet t.ex. inte vad den där arkeologen skulle tänka om ovan nämnda Rothko? Kan det vara färgprover inför en husmålning? Möjligen är den typen av bilder allt för tids- och ordbundna. Eller för individuella. Så jag avslutar detta med att utnämna Vera Frisén till den som fattat det här med färg allra bäst. Färg före form alltså. Inte hennes porträtt som mest ser ut som de skulle se ut med tidens mått mätt (1900-tals modernism) men i landskapen. Hennes landskap är vad alla konstskolor borde plocka fram när kolorister ska avhandlas. Ursäkta Åke Göransson och Inge Schiöler, men där möter ni er överkvinna. Att träffa färgerna så exakt borde inte vara möjligt. Och till min stora irritation så dog hon 1990, här i staden också. Mitt näst sista år av åtta års konststudier och många studiebesök hos olika konstnärer. Men henne hörde man aldrig ens talas om. Hon var inte "i ropet".

Lärovärk.

Kan man drabbas av när man försöker förstå och lära sig något som är på gränsen till vad ens förstånd klarar. Alltså när man försöker utvidga den gränsen. Förstora förståndets omfång. Och för den vetgirige är det inte sällan i lärovärken hen hamnar i utforskandet av världen och sig själv. De nyfikna. Som vill veta hur och varför. I egenskap av sådan figur har jag några gånger stångat mig mot sådant som tagit tid, upprepningar och värkdrivande ansträngning.

Ett sådant minne är från när jag en gång i tiden ville förstå programmering. Lätt i början och omedelbart belönande, men sedan kom ett par riktigt branta backar. Objektorientering var något som helt enkelt inte gick in i mitt huvud förrän jag kom på en egen metod för att visualisera det jag gjorde. Jag såg datan i svävande bubblor av olika storlek och färg ovanför skärmen och fick på så sätt långsamt grepp om logiken tills polletten föll ner. Ett sätt att hålla saker i minnet. Den där turkosa bubblan eller den gula hängde liksom kvar där när jag tittade upp från skärmen och då kunde jag ta och använda deras innehåll. Minnesbankar liksom. Som jag kunde påverka med långa "stavar" så att de långsamt flöt runt och tömdes eller fylldes med data. Födde nya objekt och stängde andra. Ynglade av sig med någon ny egenskap medfödd.

En annan huvudvärk-lärovärk, som pågår ännu är att försöka förstå en del filosofiska resonemang, som t.ex. Wittgensteins "självklarheter". I de fallen har jag en annan metod. Omläsning. Jag vet att om jag läser en från början för mig närmast obegriplig text, om och om igen så brukar något korn av förståelse bli kvar för varje läsning och till sist fogas ihop till något lite mer begripligt. I en del fall (tyvärr ännu inte Wittgenstein, förutom de enklare resonemangen) har faktiskt den där polletten landat till sist. Ibland kan det vara så enkelt som att tillägna sig ovanliga ord, eller att verkligen på djupet reflektera över betydelsen av ett vanligt ord. Vända och vrida på det i sammanhanget.

Ett tredje kunskapsområde jag ägnat oändligt mycket mer tid åt än de ovanstående, har varit bildkonst. Jag minns med glädje de rent praktiska framstegen i första konstskolan. Jag såg det som en trappa. Jag kämpade med att försöka ta mig upp på nästa steg, vilket oftast funkade ganska lätt via outtröttlig övning. Ordet talang har ganska liten betydelse i sådana sammanhang, uthållighet är mer sant. Så enkelt för den som ägnar sig åt de traditionella teknikerna och uttrycksmedlen. Kunskaperna sitter i samordningen mellan magen, ögonen och händerna. Och lite hjärna ibland.

Men det fanns/finns en annan del också att ta till sig. Konceptkonstnärerna. Vad sysslade de med egentligen? En del totalt obegripliga medan andra praktiserade en slags häpnadsväckande utvidgning av konsten genom att tänka och göra sådant som ingen tidigare tänkt eller gjort. Men egentligen utan att behöva förklaras eftersom den nya tanken förklarade sig själv genom objektet (ex: Dan Wolgers självstängande låda). Den andra kategorin däremot, den som kräver långsökta förklaringar och dimmiga kvasifilosofiska texter, är tyvärr den som tagit över och i samarbete med marknaden blivit en produktionsapparat av ekonomiska värden som föder tusentals människor och hela institutioner. Så där har till sist min vetgirighet kastat in handduken. Det finns helt enkelt inget att förstå. Man ska acceptera och anamma eller dö.

Inget av mina verktyg för att sätta sig in i, förstå eller ens närma mig begriplighet fungerar när jag t.ex. läser motiveringen till underkännandet av Bogdan Zybers doktorsavhandling. Antingen är jag dummare än en SD:are eller så är det bara rappakalja för att försvara en födkrok mot yttre hot. Så där går alltså gränsen för min intelligens om det inte bara är svammel. Där är det stopp. 

Ingen har heller levererat någon förklaring till vad en konstnär egentligen ska ha en doktorstitel till om det inte är för att söka lärartjänster? Och alltså på sikt ta över institutionerna. Hur länge tar det innan en proffesur bara kan sökas av en disputerad? Som det ju är och alltid har varit i den akademiska världen? Alla som har någon livserfarenhet och kan praktisera enkel vardagslogik fattar ju att det kommer att bli så. För som sagt, vad ska annars dessa doktorstitlar ens existera för? Skriva böcker? 

Den huvudvärken kan inte botas, så då är det bättre att bara lämna fältet och ägna sig åt annat. För den akademiserade konsten har målat in sig i ett hörn även om de troende inte ser det. Inte vill se. Och hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte greppa vad det egentligen handlar om, om nu något annat än ekonomi finns med i ekvationen. Vad är det för kunskap jag missar? Som jag är för korkad för att kunna tillgodogöra mig? Kunskapsproduktion heter det men när detta kan vara precis vad som helst man bestämmer sig för att kalla för kunskap...

Och ovan nämnde Wolgers sade upp sin professur på konsthögskolan när han insåg att han skulle bli tvungen att inordna sig och sin undervisning i Bolognamodellen (som är orsaken till de här doktorsfånerierna). 

Trevlig helg!

Långsamhetens lov.

Kan inte låta bli att lägga upp en bild av en kontaktkopia jag gjorde för en stund sedan. Kopior av 8 x 10" negativ behöver sällan förstoras. Drygt 20 x 25 cm bildyta + ev. passepartout blir en rätt stor bild ändå. Alltså reduceras behovet av förstoringsapparat till en vanlig 75 eller 100 watts glödlampa på nån meters höjd över kontaktkopieringsramen. Lampan kopplad via en timer. 1,5 sekunds exponering i detta fall. Adox lupex barytpapper framkallat i Adotol.
Storformatsfoto, hela processen från fotograferingen, via filmframkallningen till kopieringen är den bästa kulturterapi jag vet. Att det är en så långsam och på flera sätt komplicerad process fram till den färdiga bilden. Att varje steg måste utföras med total koncentration och uppmärksamhet på alla detaljer. Bara att i allra första början av en bild leta efter den rätta platsen för kameran, utsnittet, kompositionen, ev. filter, ljusmätningen. Det är själavårdande verksamhet. Det går inte att skynda sig. Lugnet en nödvändighet.

Olja adjö.

Man vet ju aldrig när något var sista gången, men jag misstänker att ungefär för ett år sedan var det sista gången jag tvättade penslar i terpentin och sedan gnuggade i såpa i handflatan. Lite uppgivet efter att än en gång inte ha kunnat åstadkomma det jag ville. Magin var borta. Lukten av terpentin inte längre en egen värld. Den där framtidstron som en gång fanns, tron på måleriet, den har jag inte kvar. Tyvärr.

Oljemåleri på duk var vad jag fick lära mig av min första, tidigaste lärare i konstvärlden (förutom skolans bildlärare). Lokal landskapsmålare och blivande plastpappa till mig i sena tonåren. Jag hade aldrig försökt mig på oljemåleri innan han dök upp. Nog inte ens tänkt tanken. Jag teckande i blyerts och fotograferade. De var mina uttrycksmedel. Men han målade landskap i olja och var lite av en lokalkändis. Introducerade mig i hemligheterna efter att ha examinerat mina teckningar och fattat att bildintresset var på riktigt.

Vi stod med våra stafflier i backarna i västjämtland och målade samma motiv. Det var så utbildandet gick till. Sen hemma hos honom blev det att lyssna på klassisk musik eftersom det ingick i konceptet. Som jag sög i mig som en uttorkad i öknen. Och sen senare så blev det konstskolor osv.

Men nu kommer jag inte att måla något mer i olja. Känner ingen saknad efter det heller. Det är som det är. Jag återgår till något ännu tidigare än måleriperioden. Alltså foto och kanske lite teckning. "Basic" i mitt fall. Analogt foto givetvis. Så på söndag kommer jag att ha utförsäljning av mina kvarvarande oljefärger i ateljéföreningen jag är en del av. Kollade igenom vad jag har och faktiskt är några oöppnade tuber med numer förbjudna kadmium- och koboltfärger och de försvunna färgerna krapplack och smaragdgrönt fortfarande orörda. Kan vara arv efter den ovan nämnde landskapsmålaren. Kommer inte ihåg. Men jag tror att de som liksom jag började måleriet när dessa rena och pigmentstarka färger var lagliga, har saknat dem. Jag minns ju själv när kadmiumrött skulle ersättas av någon annan miljövänlig och ogiftig rödfärg. Som inte ens fanns i ljus- och mörkvarianter. Det funkade inte. Gick inte att blanda som man var van vid. Eller den blågrå ton som gick att blanda av krapplack och smaragdgrönt (och vitt) och variera i det oändliga med lite mer eller mindre av de två färgerna. Borta när krapplacken ersattes av något som hette kinakridonrött. Kass! Redan då. Och det är länge sedan nu.

Så, det är inte med någon större saknad jag gör av med detta kapitel. Det är redan överspelat, för många år sedan egentligen, och nu har jag till sist fattat det. Synd bara att jag inte lyckades göra av med alla målningar också på den sista utstsällningen. Det hjälpte inte att dumpa priserna till nära noll :-).