Spejarens motpol.

Nu när jag återigen bläddrat i Spejare (se nedan) och friskat upp minnet, slår det mig hur systematisk ändå Linde är när han benar upp konsthistorien (inte utvecklingen :-) på några få sidor. Men det finns motpoler också, många som inte låter sig delas in i fack och inte vill veta av ismer. Helen Schjerfbeck var en sådan (jag skriver inte upp födelse- och dödsår eftersom jag tycker det stör. Riktigt bra måleri, precis som riktigt bra musik och litteratur är tidlöst). Hon får bli nästa punkt när jag listar min egen kanon. Sammanfattande läsning finns här.

Den som funderar på vad det är för mening med förenkling och abstraktion i måleri bör titta igenom hennes produktion. Det blir väldigt tydligt då det finns många självporträtt och återkommande motiv som man kan följa genom åren. Blir det bättre eller sämre eller bara annorlunda? Dra dina egna slutsatser. I min värld blir hon bara bättre och bättre ju äldre hon blir och har inte som så många andra en storhetstid för att sedan börja upprepa sig.
Fast å andra sidan kanske det är därför att det är det enda hon gör. Upprepar sig alltså. Hur som helst så blir det bättre måleri för varje upprepning. Hon går mer och mer på det väsentliga och utelämnar mer och mer av måleriets bling-bling detaljer. Till sist blir det bara den avskalade.. vad? Kärnan kanske.

Bilden nedan public domain via Wikimedia Commons.