För 1000 år sedan fanns inga kartor eller klockor. Inga vägar och inga länder (här i Skandinavien). Ingen centralmakt, ingen militärmakt, ingen polis. Landskapet var inte öppet, det var skog. Bara lite uppröjt vid huskluster som senare kanske kom att kallas byar. Avstånd mättes i hur långt man kunde färdas utan att behöva stanna och vila. En sträcka på 5 km kunde anses lika lång som en på 5 mil beroende på hur landskapet såg ut. Ingen tid fanns. Allt bara anpassat efter kroppens och djurens (för de som hade djur) behov och solens upp och nedgång. Verklighet och andar, småfolk, vettar mm. var lika sanna. Det fanns varken vetenskap eller inbillning. Bara det upplevda och det som fördes vidare av tradition.
Nu har det gått tusen år till. Och vi vet en hel massa. Tänker vi, och visst. Jag får hellre cancer idag än för 1000 år sedan. Men vet vi så värst mycket om livet egentligen? Jag tänker att när ytterligare 1000 år gått så kommer den tidens människor att se oss idag på samma sätt som vi ser dem som levde på 1000-talet. Det vi vet idag kommer nog att betraktas som ytterst primitivt och i mångt och mycket totala missuppfattningar och sorglig okunnighet.
Det enda som är intakt är konsten. Grottmålningar som är 45000 år gamla är lika bra idag. Faktiskt kunde de ha gjorts idag i många fall. Kanske inte av samma anledningar men jag misstänker i alla fall att drivkraften till att uttrycka sig i bild inte ändrats så mycket. Eller alls. Enda problemet med det idag är apparaten omkring. Alltså skolor och institutioner. T.ex. att man kan doktorera i konst... Hur ska det gå till om man är målare? Om man inte har orden? Hur skulle Åke Göransson ha gjort? Jag vet att jag retar en del nu, men för min del så tycker jag faktiskt att vi i många fall lever i "kejsarens-nya-kläder-tiden". Gott nytt år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar