Tvärsätt.

Flickan till höger i bilden nedan, hon som är längst av barnen, är Ester Eliasson (senare Engelbrektsson när hon gifte sig), min mormor.

Fotot är taget någon av de sista somrarna hennes mamma var i livet. Troligen runt 1915. Kanske den sista sommaren innan hon själv fick ta över mammarollen för sina tre småsyskon. Hon hade precis hunnit fylla 14 år när hennes mamma dog. Syskonen var Olle 7 år, Axel 9 år och Olivia 11 år.

Gården heter Tvärsätt och det fanns ingen väg dit då. Om vintrarna då hennes far, Erik Eliasson, jobbade i skogen och bodde i timmerkojor i veckorna, fick Ester sköta hushållet och sina småsyskon. Skolan de gick i var folkskolan i byn Såå. Den låg drygt tre kilometer västerut. Skidor på isen över lndalsälven om vintrarna och gå och ro när isen inte låg. Skolgången var på den tiden fem-sex år. Att man kunde gå i skola längre än så hade ingen hört talas om. Jobba och dra sitt strå till stacken var det normala.

Ester föddes i Escanaba, Upper Michigan, 1903. Hennes föräldrar Erik och Märit utvandrade vid sekelskiftet för att slippa leva fattiga och maktlösa i födelsebyn Såå. De ägde ingen mark och hade inga framtidsutsikter annat än ett liv som dräng och piga.

I Escanaba gick det däremot ganska bra och de hade snart skaffat sig vad de behövde för ett något så när drägligt liv och till och med lite över så att de kunde kosta på sig en resa tillbaks till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Men, väl i Sverige så hände katastrofen. Det osänkbara Amerikaskeppet Titanic sjönk! Enorma tidningsrubriker om olyckan som kostade upp mot 1600 personer livet. Det visade sig att det endast fanns livbåtar till dem som åkte i de dyrare klasserna så innehavarna av de billigare biljetterna drunknade helt enkelt, eller frös ihjäl i Atlanten, vilket som nu kom först.

För Märit och Erik var denna händelse så skrämmande att de helt enkelt inte vågade resa tillbaka till sitt hem i Escanaba. De flesta saknade från Titanic var ju sådana som dem. Alltså sådana som reste på billigast möjliga vis. Så de stannade kvar i Sverige!

Så småningom fick de hyra gården Tvärsätt som syns på bilden nedan. Där födde Märit ytterligare tre barn innan hon dog och Ester fick ta över hemansvaret. Ester dog när jag var tio år. Vi bodde då tillsammans, hon, min mor, min morbror och hans fru och min syster i ett annat hus i Såå som min morfar byggt. Han bodde såklart också i huset men dog fem år tidigare (han var då byskomakare och f.d. rallare i Kiruna. Värd en egen historia som jag tyvärr inte kan). Mormor Ester blev 66 år gammal och var då utsliten och kraftigt drabbad av ledgångsreumatism. Minns att hon knappt kunde räta ut fingrarna. 

Bilden: copyright Jämtlands Läns museum. Ännu ett foto taget av okänd fotograf och där samtliga i bild sedan länge är borta. Tack till Anders Danielsson som hade bilden och skänkte den till Länsmuséet komplett med namn på alla de avbildade personerna. Men även Anders Danielsson är borta så ingen har någon form av förstahandsinformation om denna bild. Den lever numer sitt eget liv och svarar inte på fler frågor.

En fotografs porträtt. Text: Pia Siri Isaksson — VERK.

En fotografs porträtt. Text: Pia Siri Isaksson — VERK.

Benjamin och Warner Marien (och jag).

I The "Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction" utgiven 1936, oroar sig Walter Benjamin för hur det ska gå med ett konstverks "Aura" om det börjar reproduceras fotografiskt och visas överallt. Han ser det som att ett stationärt konstverk har en speciell aura, som kanske kommer att förloras om reproduktioner (fotografier) av det sprids och givetvis gäller detta resonemang konst som till sin natur är just reproducerbar. Foto alltså (den del av resonemanget som gäller klass mm. hoppar jag över här).

I "Photography: A Cultural History" kommenterar Mary Warner Marien detta med att han hade fel. I stället ledde alla reproduktioner till ökad vilja från människor att resa till och se det avfotograferade i verkligheten och därmed stärka dess aura.

MEN hon skriver också detta: "Oddly, photographic reproducibility sometimes destroyed the aura of the original photograph. For example, the many thousands of people who cut out and saved press pictures of Dorothea Lange´s Migrant Mother felt that they owned the original, because it was the very one that affected them.

Jag skulle vilja utsträcka detta till att gälla mer än fotografier. I mitt fall hade Benjamin dubbelfel. Faktum är att min första insikt i vad konst kan vara fick jag från en reproduktion av en Carl Kylberg målning. Och sedan har det fortsatt så för mig. Se även: Här, här och här.

För att uppväga all text lägger jag till en bild som inte har något alls med texten att göra. Bara med diverse pågående tester med cyanotypi.

På armlängds avstånd.

Tog en tur ut till Artipelag för att se utställningen "På armlängds avstånd". Citat Artipelags hemsida:

"På armlängds avstånd är en samlingsutställning som består av verk från Tangen-samlingen som ägs och förvaltas av norska AKO Kunststiftelse. Samlingen omfattar norsk, svensk, dansk och finsk konst, samt konsthantverk från dessa länder. Inom bildkonstens område är fokuspunkterna på måleri, skulptur, teckning, grafik och fotografi som spänner över hela 1900-talet fram till idag."

Tänkte jag skulle friska upp kunskaperna lite. Men så blev det inte. Inget fel på utställningen eller urvalet utan troligen på mig. Kändes lite som att tvingas lyssna igenom en gammal Beatlesskiva jag hört 200 000 gånger. Några för mig nya låtar men ändå, samma... De enda ljuspunkterna var två konstnärer som inte i första rummet sysslade med bildkonst. Peter Weiss och Tove Jansson. Deras bilder kändes liksom lite "fräschare" än resten. Och vad gäller CoBrAgruppen så kan jag bara hoppas någon kommer på att det faktiskt går att göra en brasa av hela skiten. Så tycker jag idag (och har kanske alltid gjort) nu när jag uppnått ärlighetens ålder och slutat titta mig över axeln.

Mellanförskap, sprickor och begär.

Modeord i konsten: Utforskar. Sprickor. Mellanrum. Ickerum. Utanförskap. Marginaliserad. Det var väl Max Book som började med sprickorna på 80-talet? Eller om det var Lars O. Eriksson (som numer är riktigt folklig). Och kanske däromkring också som konstnärer började "utforska" eller "undersöka" sina ämnen och motiv.
Det händer att en svag misstanke smyger sig på att det tal- och skriftspråk som praktiseras i och runt konstvärlden har ett inslag av uteslutande. Att en del texter skrivs mest som en positionering av skribenten som ju också vill ha en karriär :-). Eller? Att vara något/någon är ju alltid relativt till andra. Eller "den andre" som det heter i konstsammanhang. Läs detta också. Konstigt nog verkar inte så många konstnärer ha gjort det. Samma blaj trallas glatt vidare lite överallt. Nu senast igår såg jag någon text i tunnelbanan som skulle kommentera/förklara en utställning där på annnonstavlorna. Precis samma begreppsstaplande som verkar helt taget ur luften.

Fast skit samma. Alla branscher har ju sina fikonspråk som i vissa situationer bara handlar om att skapa värde. Koka soppa på en spik liksom. Lämnar jag in bilen på verkstaden så är det ju inte ovanligt att telefonen ringer en halvtimme senare och en bekymrad mekaniker meddelar att de tyvärr ser att vingarmsdrevet inte riktigt lirar med spindelledsknutarna så tyvärr måste nog lagringarna bytas också. 9735:- till då + jobbet förstås. Och jag känner mig dum och säger ja vad bra att ni upptäckte det!

Samma sak på banken, invecklade förklaringar jag inte riktigt fattar, varför räntan på mina lån tyvärr inte kan sänkas mer.

Så varför skulle inte konsten också ha sitt fikonspråk? Det är bara det att det stör mig då jag skulle vilja sätta kommunikationen först. Mötet. Förståelsen. I konstfallet skulle det nog ofta vara bättre om en del kunde hålla tyst bara. Låta betraktaren se och känna något utan texter och föreläsningar. Eller åtminstone skriva på ett sådant sätt att det klart framgår att det är en subjektiv och personlig betraktelse och inte någon slags vedertagen sanning som alla med den rätta bakgrunden (inte du alltså) självklart ser och fattar.

Hokus pokus.

Denna bild gav mig nästan svindel när jag först såg den. Här ser vi ett förflutet långt före min födelse, återges med fotografiets garanterade sanna representation. Men varför påverkar mig just den här bilden så starkt? Det finns ju miljoner bilder från äldre tider som inte påverkar mig något nämnvärt alls.

Jag har inte sett den i original utan endast återges som tryck i en bok. Jag vet inte hur bra eller dåligt trycket är och bryr mig inte om något som kan ha med teknisk kvalitet att göra. Det är just den här bilden som kan ses här i just detta skick, som framkallar min reaktion. Det uppenbara slitaget och möjligen dåliga trycket eller reproduktionen ger sammantaget intrycket jag försöker beskriva. Det är som om jag plötsligt långsamt kan röra mig och färdas i tiden, men bara med den allra största ansträngning och orkar bara för en kort stund. Sedan måste jag släppa det och pusta ut. Men ändå, det gick! Det gick att faktiskt på riktigt skymta en verklighet som varit! För en sekund var jag där och kunde genom det mörka tidsdiset, bruset i öronen när inget låter, bilden i ögonen när jag blundar, skymta det som jag faktiskt tror fortfarande är, trots att jag inte kan nå det.

Daguerrotyp över Gustav Adolfs torg med utsikt över Skeppsholmen, tagen ca 1842. Bilden tillskrivs Lars Jesper Benzelstierna, en av Stockholms första fotografer. Daguerrotypens karaktär av att egentligen inte vara reproducerbar påverkar förstås allt det ovanstående. Silverytorna ändras beroende på hur ljuset faller och vilken vinkel/position man ser den ur.