Hokus pokus.

Denna bild gav mig nästan svindel när jag först såg den. Här ser vi ett förflutet långt före min födelse, återges med fotografiets garanterade sanna representation. Men varför påverkar mig just den här bilden så starkt? Det finns ju miljoner bilder från äldre tider som inte påverkar mig något nämnvärt alls.

Jag har inte sett den i original utan endast återges som tryck i en bok. Jag vet inte hur bra eller dåligt trycket är och bryr mig inte om något som kan ha med teknisk kvalitet att göra. Det är just den här bilden som kan ses här i just detta skick, som framkallar min reaktion. Det uppenbara slitaget och möjligen dåliga trycket eller reproduktionen ger sammantaget intrycket jag försöker beskriva. Det är som om jag plötsligt långsamt kan röra mig och färdas i tiden, men bara med den allra största ansträngning och orkar bara för en kort stund. Sedan måste jag släppa det och pusta ut. Men ändå, det gick! Det gick att faktiskt på riktigt skymta en verklighet som varit! För en sekund var jag där och kunde genom det mörka tidsdiset, bruset i öronen när inget låter, bilden i ögonen när jag blundar, skymta det som jag faktiskt tror fortfarande är, trots att jag inte kan nå det.

Daguerrotyp över Gustav Adolfs torg med utsikt över Skeppsholmen, tagen ca 1842. Bilden tillskrivs Lars Jesper Benzelstierna, en av Stockholms första fotografer. Daguerrotypens karaktär av att egentligen inte vara reproducerbar påverkar förstås allt det ovanstående. Silverytorna ändras beroende på hur ljuset faller och vilken vinkel/position man ser den ur.