Fredag.

Sitter på balkongen med kaffemuggen. Det regnar! Efter en evighet av överhettning. Letade fram Keith Jarret, Kölnkonserten, som jag inte hört på säkert 20 år. Regn-balkong-kaffe-Jarret. En magisk stund. Det funkar liksom ihop.

För många år sedan såg jag KJ på Bervaldhallen. Det var en upplevelse. Inte lika lyckat som i Köln men ändå. Typ 30 min in i konserten hostade någon i den fullsatta lokalen. Jarret slutade genast spela. Dödstyst någon minut när han bara satt och såg ner i klaviaturen. Sen rätade han på sig. Harklade sig och vände sig mot publiken och sade: -Ska ni lyssna eller ska ni väsnas? Ytterligare paus nån minut innan han började treva på tangenterna igen. Ingen vågade andas. Undrar ännu om någon pinkade på sig då konserten blev rätt lång.

Lättstörd är väl inte ens förnamnet. Eller om han hade kört fast och använde tillfället för en nystart. Allt var ju improvisation utgående från ingenting alls. Inte som solon som förhåller sig till något utan helt ur ingenting.

Läste någonstans att han slutat spela pga slaganfall som gör att bara ena handen funkar. Sorgligt!

PS 8/8. Röjde i garaget i helgen. Flera vändor till återvinningen och mycket gammalt återsett. Bl.a. en plånbok från annu dazumal. Fylld med papperslapar, kvitton mm. Och vad ramlar ur den om inte denna biljett. Det var alltså inte Berwaldhallen utan Konserthuset.

Så då fick jag svaret på när den konserten var också. 40 år sedan! Tiden blir ett allt större mysterium för varje år som går. Tiden. Det enda faktiska kapital vi har som inte kan omvandlas eller omförhandlas.