04.00.

Vaknar om natten. Somnar på dagen.
Mina drömmar brukade förut mest vara tråkiga vardagssituationer. Typ att jag gick ut till postlådan och tittade i den och där låg ett reklamblad från den lokale mäklaren.
Men på senare år har detta ändrats. Nu kan det bli vad som helst och en jag inte riktigt kan glömma och  som kanske är nog intressant för att berättas, dök upp för ett par veckor sedan. Det var (ras)Putin som skulle framträda inför Duman och då såklart även TV-sändas i Ryssland.
Han kom in och satte sig bakom ett skrivbord. Den vanliga lite sorgset nedlåtande landsfadersblicken i kameran. Andas in. Sedan kommer det: "Montenegro, Montenegro..."
Underlig blick. Kort svep av oro. Harklar sig. Sedan: "Montenegro, Montenegro, Montenegro!"
Tyst, Tittar ner i skrivbordet. Ingen säger ett ord. Så tittar han upp igen och blicken säger vad han tänker: "Vafan sa jag"? Nytt försök: "Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro!!!"
Brus i rutan sedan klipp till Maria Sacharova som med panik i blicken säger att det blivit ett tekniskt fel.

Samtidigt någonstans i USA. Trump valtalar med knuten hand och emfas. Ut ur hans mun kommer: "Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro!" (stående ovationer från kärnväljarna).

Ja det kanske var en önskedröm. Att dessa herrar (med flera) bara kan exekvera ett enda nonsensord när de talar till fler än en person. Känns som om det skulle kunna lösa en del problem :-).

Medvetandet eller omedvetandet får fritt spelrum i drömmen. Jag ser mitt medvetande och min fantasi som ett slags lager som fylls på allt eftersom tiden går. Det är som ett stort klot, eller en ballong där mittpunkten är min födelse då jag inte visste något om denna värld (men kanske något om den förra?) men som sedan fyllts på under tidens gång. Ju äldre man blir dess mer upplåst blir ballongen. Det fylls på med intryck, erfarenheter av gott och ont. Och allt omvandlas omedelbart till minnen som sedan dessutom börjar inverka på varandra. En ständigt svällande personlig historia. Som i mitt fall blir till ett skrotupplag där jag i en slags halvmedveten dimma hämtar mina bilder. Som sedan förtydligas och skärps till. För varje sekund som går vet vi mer och blandningen och släppet längst in i ballongen blir större. Svåråtkomligare. Kanske med ett enda undantag: åldersdemens.
Åldersdemens kan ge oväntad tillgång till sådant som hänt för länge sedan. Sådant som varit glömt i många år. Det har jag själv sett exempel på. Jag hoppas detta betyder att demensen har en annan sida vi ännu ej dementa inte känner till. Nämligen tillgång till de inre lagren i ballongen och kanske till och med möjlighet till fri rörelse i den, när denna sjukdom eller detta tillstånd gått så långt att kontakten med nuet nästan försvunnit. I så fall skulle det ju faktiskt kunna finnas en positiv sida av demensen också.