I förrgår var det 80-årsjubileum för landstigningen i Normandie. Det blev så att vi slog på TV:n och filmen "Rädda menige Ryan" visades. Jag såg den när den gick upp på biograferna, vilket år det nu var. Minns att jag blev så illa berörd av två scener att jag nästan inte kunde titta. Och sedan inte kunde glömma dem ändå. Spöken. I flera år.
Men. Nu var det inte alls så. Jag brydde mig knappt. Gäspade nästan under de utdragna stridsscenerna och gav upp efter en halvtimme. Stängde av. Det enda jag såg var en amerikansk enkelt förutsägbar krigsfilm med mängder av pang-pang, effekter och blod, i raden av sådana filmer.
Varför? Har jag blivit avtrubbad? Är det Ukrainaengagemanget med alla rapporter och bilder/filmer som gjort att en spelfilm bara blir fånig trots att den faktiskt skildrar något historiskt enormt betydelsefullt? Jag vet inte. För några månader sedan såg jag om "Ivans barndom" som ju också är en krigsfilm. Den gjorde tvärtom väldigt starkt intryck nu, men inte första gången jag såg den. Tror liksom inte att jag kunde ta till mig den då. Kanske p.g.a. ungdomens självupptagenhet? Nu kände jag det helvete den krigsdrabbade känner (tror jag) även om det inte är några krigs-scener i den. Filmkonst...
Sidor
▼
Känner igen det, tycker det är lika med litteratur och konst. Jag läste om en bok som jag "vet" är en favorit, som jag läst ett par gånger förr till och med med samma behållning. Men helt plötsligt tyckte jag den var så dålig att den fick lämna huset. Jag analyserade det inte mer än att något påverkat mig i livet så jag har andra värderingar och hittade inget av betydelse längre i boken. Jag tycker det är lika med konst eller bilder. Jag har haft en tavla (amatörmålning av en bekant) på väggen i sovrummet ett tag. Inte så värst välgjord men något i tavlan tilltalade mig. Plötsligt en morgon undrade jag varför jag hade den där tavlan på väggen egentligen. Jag tog bort den. Jahapp. Fast jag tycker fortfarande om Fucking Åmål....
SvaraRadera