Åsiktsmaskinen talar.

Jag läser mycket, men sällan deckare numer. Förr läste jag ofta deckare också. Men knappt alls nu längre. Men. Nu tänkte jag att jag skulle skaffa något spännande och lättläst. Alltså, utforska deckarvärlden av idag. Så jag började med att via min ljudboksapp läsa inledningar/baksidestexter mm. för att hitta någon jag vill läsa eller lyssna på. Det första jag lärde mig är att det nu finns kanske sjuttielva svenska deckarförfattare mot runt tio när jag senast var aktiv konsument på området. Det andra var att deckare numer verkar skrivas efter mall, ungefär som amerikanska filmer, vilket då såklart gör dem lika förutsägbara som just amerikanska filmer.

Fomeln verkar vara som följer:

Förord: Något högtravande och gravallvarligt från världslitteraturen alt. Poesi.

Prolig: Någon sitter inlåst i en källare och känner att detta är slutet.
Handling:

1. Lik hittas. Företrädesvis ung kvinna (naken såklart). Uppenbart mördad på mer eller mindre bestialiskt vis, men inte på platsen utan kroppen är dumpad där. Upphittaren en äldre man eller kvinna med hund på morgonpromenad. Hunden hittade förstås liket.

2. Polisen kopplas in. Poliserna: en ung och sällsynt snygg och attraktiv kvinna som tvingats från sitt jobb på stockholmspolisen, tillbaka till sin födelses bondby p.g.a. sjuk förälder. Eller annat problem från ungdomen. Eller på grund av ett kraschat förhållande.
Polis nummer två är den lokale övre medelålders polischefen med stagnerad karriär. Allmänt misslyckad (och överviktig). Han längtar till pensionen. Frånskild, har alkoholproblem. Dålig eller obefintlig kontakt med vuxna barn. Tragisk från början men visar annan styrka när det verkligen gäller.

3. Mördarjakten börjar. Tre eller fyra möjliga gärningsmän etableras. I det här stadiet har ordet gärningsperson inte så mycket relevans. Det kommer senare som en överraskningseffekt.

4. Efter några kapitel börjar ett mönster ta form. Man ska nu misstänka att allt som händer, för det blir fler mord, kan ha något att göra med händelser långt tillbaka i tiden. Dolda händelser, sådant man inte talar om i bygden. En outtalad överenskommelse om tystnad.

5. Den snygga kvinnliga polisen (som utom tjänsten bär en för stor T-shirt och har håret uppsatt i en slarvig knut) börjar ana att hon själv kan vara i fara. Det gör också den gamle polischefen. Dock finns det andra poliser på stationen som gör sitt bästa för att tysta eller trycka ner sin nya kvinnliga kollega. Hon är färskast i yrket och ska dels av den anledningen och dels p.g.a. att hon är kvinna inte få ta några poänger från sina äldre manliga kollegor. Hon är givetvis den smartaste av alla men vågar inte alltid sticka ut för "husfridens" skull.

6. Nu börjar det hetta till ordentligt. Den kvinnliga polisen inser verkligen att hon är i fara och kanske t.o.m. nästa namn på mördarens lista. Men varför?

7. Den kvinnliga polisen förstår plötsligt hur allt hänger ihop och ger sig ut på en solofärd för att ta fast mördaren. Hennes mobil är urladdad och pistolen har hon glömt på stationen. Det ösregnar. Eller är snöstorm.

8. Hon befinner sig i ett avlägset nedgånget hus tillsamans med mördaren. Denne (kan i undantagsfall vara en hon) vet att spelet är slut och tänker därför döda polisen och kanske därefter begå självmord. Allt är ju ändå slut.

9. Räddnigen kommer antingen genom att den gamle alkissnuten fattat oråd och åkt till samma destination han med eller genom att hon lyckas larma på något sätt. Han dyker i alla fall upp i absolut sista stund. Det gäller sekunder innan allt löses på rätt sätt och mördaren skjuts eller oskadliggörs.

Epilog: Bla bla bla....

Ja, så tycker jag att det svenska "deckarundret" ser ut. Därav titeln för kanske riskerar jag något genom att kritisera denna litteraturform utan att ha något alls "på fötterna". Fast möjligen är min kritik mest riktad mot konsumenterna. Vi måste ju ställa högre krav! Vad är det här? Vi har ju Sjöwall & Wahlöö. Henning Mankell. Det finns ju förebilder. Men det är klart. Kan man dra en dussinhistoria och sedan bli utgiven på alla språk och kanske till och med filmatiserad, då finns ju felet inte hos författarna. Utan hos OSS! Konsumenterna! Lågt ställda krav eftersom ingen får någon bildning i skolan utan bara tjat om matematikkunskaper! Ursäkta avvikelsen där men jag kan inte låta bli att tänka att det är där det börjar. Och slutar.