Strutsar och påfåglar.

Att konsten idag viktar internationalisering (undantaget s.k. urfolkskonst) högre än djupdykning på plats, har kanske både för- och nackdelar. En viss politisering blir ju ofrånkomlig vilket såklart är avskräckande för dem som minns 60-talets dogmatik och jakt på oliktänkande (också upprepad på senare år om än i blygsammare skala). Men, att helt stoppa huvudet i sanden som Ruben Östlund verkar göra (artikel i dagens DN av Jacob Lundström) blir bara pinsamt. Tänker på Hasse Alfredsson: "Jag hade ingen aaaning...". RÖ:s uttalande i GP också: "personligen är jag väldigt trött på dem som delar in människor i ideologier. Det känns nittiotal" får mig som haft höga tankar om RÖ att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Skojar han? I så fall på en nivå som inte uppfattas av vanliga tidningsläsare. 

Den som inte vet vad detta handlar om (jag kan inte länka till tidningarna) kanske kan bli upplyst genom att googla RÖ, Georgien, intervju i Sputnik e.dyl. I korthet handlar det om en blind fläck för regimer som förtrycker såväl folk som kulturyttringar. Eller kanske om den verkligt 90-talistiska hållningen att en konstnär står över politiken och inte behöver ta hänsyn till sådant som vanliga dödliga håller på med. Då skulle konstnärer vara en slags påfåglar som verkade på ett högre plan. Åtminstone kommer jag ihåg en del sådana diskussioner från min skoltid. RÖ var ju inte så gammal på 90-talet så han kanske blandar ihop det :-).