Tillbaka på ön.

Äppelträden ska plundras. Must mustas. Utemöbler in.

Det är lika varmt ännu. Fågellivet har kantrat mot att ett gäng arga sädesärlor har tagit över gården. Amiralerna fladdrar överallt och samlar mod och energi inför sin flytt till Egypten. Skuggorna är långa nu förutom mitt på dagen då de nästan absorberas av ljuset. Det där märkliga ljuset jag fortfarande blir lika förvånad av efter alla år. Det kommer liksom överallt ifrån. Både börjar och slutar överallt. Inifrån. Ingen exponeringsmätare träffar prick. Riktningen åt alla håll samtidigt.

Detta ljus har jag tampats med tusentals gånger med färger av olika slag, olika fototekniker och många gånger bara teckning. Tycker jag kommit nära en enda gång (målning, tyvärr för ca 20 år sedan men jag har iaf kvar den). Tyvärr var det nog det värsta som kan hända en målare den gången. Tur! Att inte kunna upprepa det med samma eller bättre resultat är värre än att aldrig ha kommit någonstans över huvud taget.

Det går inte att riktigt iaktta det här ljuset eftersom det verkar genereras och återskapas i alla riktningar. Meningslöst att tänka på var solen är. Ett dis som är lika starkt i motsatt riktning. Så, bara att försöka igen. Försöka, försöka, försöka. Och sluta tänka att något mål finns. Försöka är målet så länge vi är på den här utflykten.