Tillbaka till samtiden.

Är titeln på en artikel/intervju i senaste numret av Kunstkritikk. Det är curatorn Christina Lehnert som intervjuas. Hon ska göra nästa års upplaga av GIBCA. Verkar vara en intelligent och upplyst person och hennes "grepp" inför detta jobb verkar intressant. Men, jag måste säga att jag reagerade lite inför något hon sade. Som jag ser det, som halvvägs ute/inne i denna värld, finns kanske inte så mycket polarisering i konstvärlden som i världen utanför (jo det finns en slags gräns) men dess mer av åsiktskorridorer och likriktning. Hon säger så här (citat från artikeln skriven av Nora Arrhenius Hagdahl): 

"Vilka frågor tycker du är angelägna just nu? Och hur kommer det att återspeglas i biennalen?
Vi lever i en polariserad tid utan nyanser och medelvägar. Media och andra kanaler är splittrade och splittrande. Jag tror det finns ett djupt behov av platser där vi kan tala fritt om känsliga ämnen, och att konstnärer behöver platser där de kan uttrycka sig obehindrat, utan restriktioner. Jag kommer att försöka åstadkomma en biennal som är en sådan plats – jag vill skapa en arena där vi kan samtala utan att avfärda varandra."

Ja visst, precis vad alla borde efterlysa men tyvärr tror jag inte riktigt på det. Det är många år sedan konstnärer kunde tala fritt om känsliga ämnen. Och det där med att uttrycka sig obehindrat och utan restriktioner... Ja, som sagt. Jag kan bara vara supporter då jag såklart hoppas att hon lyckas, men tror dessvärre att "utan restriktioner" är något som bara lever som ett svagt minne nu. Men om det visar sig att hon bjudit in någon regimkramande konstnär från Ryssland att samtala med, eller någon från de andra olyckshärdarna som kämpar med verkligheten och vill samtala utan att avfärda varandra (!) så lägger jag mig platt.