Det är tyst i huset. Katterna sover på olika platser. Det är vad de gör. Sover. Aldrig får de något stresspåslag för att de sover bort sina liv. En katt sover vanligtvis minst 15 timmar/dygn. När de vaknar äter de och går ut för att göra sina behov. Sedan in och somna igen på någon ny plats. Ska man lära sig något av detta? Det blir så stor kontrast när man själv får dåligt samvete av att somna på soffan, vakna och upptäcka att man förlorat en "viktig" halvtimme av sitt liv. En halvtimme som aldrig kommer tillbaka. Men sover katterna egentligen? Eller är de bara någon annanstans? Ibland inbillar jag mig att deras själar egentligen bara är på utflykt i andra gestalter när det ligger sovande kattkroppar runt hela huset. Kan motsatsen till detta antagande bevisas?
Chet Baker. Plötsligt är han inte i träda längre (har varit så för mig i massor av år, nästan glömd) utan på spellistan varje dag. fru A har också "upptäckt" honom. Själv har jag återupptäckt hans fantastiska trumpetspel och A hans sång. Sedan pratar någon poet i Babel om honom precis efter att jag stängt av Spotifylistan och A slagit på TV:n. Chet Baker igen. Och jag kommer ihåg historien kompisen D berättade när han bodde i Holland och hade åkt till Amsterdam för att höra CB spela. Väl framme fick han veta att CB hade ramlat ut från sitt hotellfönster och slagit ihjäl sig. Var på pizza+öl kväll i lördags. Hela kvällen snurrade Chet Baker på grammofonen.
Det här är väl ett område någon borde forska på. Att något fenomen plötsligt flyter upp till ytan och nästan dominerar för att sedan tyst sjunka ner igen efter att den utmätta tiden gått.
Ett annat exempel. Jag hade aldrig varit i Malmköping. Men plötsligt har jag ärenden dit tre gånger i följd. Och dessutom kommer denna plats upp i diverse diskussioner ytterligare ett par gånger inom ungeför två veckors tid. Det hände för något år sedan. Men efter det har inte Malmköping påmint om sin existens en enda gång. Och inte innan heller vad jag minns.
Livet går i vågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar