Denna morgon kom en historia från forntiden flygande. Min första konstskola där jag närmast fanatiskt jobbade 20 timmar/dygn för att "komma ikapp" (vet inte vad jag skulle komma ikapp). Missade inte en minuts undervisning och jobbade vidare på kvällar och helger (det var internat) för att lära mig ALLT om konstens värld. Det lilla biblioteket med konstböcker skolan hade betades strax av och jag stannade kvar i målerisalen efter dagens övningar för att fortsätta på egen hand. Jag tror att det handlade om att min värld hade vänts totalt upp och ner den dag jag insåg att det faktiskt finns riktiga nu levande människor, som på heltid, som ett jobb, ägnar sig åt konstutövning och att jag skulle kunna bli en av dem. Som uppvuxen i en liten Jämtländsk by hade detta faktum bara något år tidigare gått upp för mig, tack vare min mors nye fiancé, AE, som var landskapsmålare. Han såg mina eviga blyertsteckningar jag hade på väggen och började ta med mig ut och introducera mig i friluftsmåleriets mysterier. Och snart föreslog han försiktigt att något år i en konstskola kunde vara bra för alla oavsett vad man sedan skulle jobba med. Jag hade några års erfarenhet som lagerarbetare (började direkt efter nian), bensinmacksbiträde och sedan byggnadsgrovis och dikesgrävare på lokal schaktfirma. En vinter som skogshuggare hade jag också hunnit med. Att man började jobba heltid vid 15-16-års ålder var inget konstigt i byarna på den tiden, det gjorde de flesta jag kände. Man var ju vuxen då och i generationen före oss hade ingen i byn mer än sex års folkskola innan de blev fria och började jobba. Medan min generation hade fått stå ut i nio år. Så jag blev helt enkelt en respekterad arbetare bland andra äldre som gjort likadant när de på sin tid slutat skolan. Som enda mansperson i hushållet kände jag nog också lite extra ansvar för både att bidra ekonomiskt och för att sköta de traditionellt manliga sysslor som krävdes av hus och gård (har ända sedan dess förknippat allt sådant arbete med olustkänsla och krav, men då var det inte så. Det var ju en självklarhet). Så, helt nöjd med livet var jag. Bara kanske lite eljest vad gällde fritidsintressen, men helt OK då det främsta intresset ändå var fiske. Som jag dessutom ansågs bra på. Och foto. Hade mörkrum i en garderob hemma. Avvikande musiksmak hade jag förstås, men det visste ju ingen.
Så såg världen ut och allt utöver det var science fiction.
Tills som nämnt AE dök upp och avlöste mig som en god ande från mitt karlakarlande vuxenliv och berättade att det fanns andra sätt att leva också. Och att det även skulle kunna gälla mig. Som då hunnit bli 20 år, gjort lumpen och osäkert påbörjat någon slags ganska planlös rörelse från byn, genom att flytta till regionhuvudstaden i veckorna under ett år och på Komvux läsa in gymnasiekompetens, allmän behörighet, som det hette då. Men utan någon tanke på att fortsätta plugga efter det och definitivt inte på konstskolor som jag ju knappt ens visste fanns. Jag jobbade och sedan ritade och målade jag på fritiden. Och fiskade. Fast det fanns en slags oro för att jag liksom missade något. Tror den hängde ihop med mitt några år tidigare nästan chockartade möte med Carl Kylbergs måleri. Så, när tanken väl var väckt och fått fäste gick det undan. Jag skickade iväg mina teckningar så fort jag tagit reda på vilka vägar som fanns att gå, kom in på några förberedande skolor och valde den som var längst bort och längst söderut och internat. Allt för att verkligen ändra på livet.
Och här börjar norgehistorien. Som sagt var jag löjligt flitig och arbetade mig liksom upp genom den svenska konsthistorien för att såklart (som de flesta i min klass) fastna i modernismen med Karl Isaksson som fixstjärna. Detta beroende på att den huvudsakliga undervisningsformen var modellmåleri. Så där var jag när vi skulle göra en studieresa till Stockholm för att gå på utställningen "IBID II" som skulle spegla samtidens toppskikt av konstnärer. Lät det som. Plus att vi skulle se Lars Noréns nya pjäs "Natten är dagens mor" på dramaten. Och gå ut på någon bar på kvällen. LN-pjäsen förstörde det hela den första kvällen. Efter denna ångestskräckupplevelse ville alla bara gå och lägga sig och försöka glömma. Så något barliv blev det inte. Dagen därpå skulle vi till IBID II. Tror det var på Münchenbryggeriet. Och där fick man beskåda vinnarna av allsvenskan i konst. Inte så mycket som sade mig något egentligen. Jag var ju inte klar att ta in detta än. Kvar i färg- och formproblem som jag var. Men en sak var det i alla fall som störde. Norrmannen Bård Breivik deltog med en skulptur eller vad man nu skulle kalla det. Objekt kanske. En slipad och svartmålad bräda/stock som låg på golvet. Som en atomubåt. Olycksbådande och helt omöjlig att ta in eller relatera till på något sätt. För mig alltså. Först fattade jag inte ens att den var en del av utställningen. Hade den legat utanför så hade jag trott att det var något man hade för att förtöja båtar eller så. Den var helt enkelt inte möjlig att ta in. Jag försökte med som jag lärt mig, att byta ut vad mot hur. Alltså att inte tänka "vad" är det där? Utan istället "hur" är det där? Brukar funka då det mesta i denna värld äger någon form av uttryck, men i detta fall gick det inte. Det var som om den där brädan låg och stirrade avvisande och hotfullt på mig. Gå härifrån! Liksom. Och just i detta, insåg jag åratal senare, låg ju det hela. Jag kommer idag inte ihåg ett enda dugg av de andra utställarna. Bara just BB:s grejor. Så han kom åt mig, utan att jag fattade det då. Och det var hela historien. Sådan kan konsten också vara. Något som talar till det omedvetna och kommer ikapp långt senare. Och det kan vara på individnivå. Andras upplevelse är deras, denna var min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar