Sidor

torsdag 3 juli 2025

Alla tror (ju).

Tro är väl ett beslut att släppa allt i någon annans händer. En tillit utan gränser eller förväntningar. Solen kommer nog att gå upp i morgon, men om inte så finns det en mening med det. En dag kommer jag att dö, eller? Den som köper dessa påståenden tror. Är det alltså så att en verkligt troende, ansluten till någon religion, faktiskt tror, med samma övertygelse som den som "bara" tror att solen kommer att masa sig upp i morgon igen?

Jag hörde att om frågan om tro ställs till t.ex. en pingstpastor så blir svaret att tro är något man väljer. Att det helt enkelt finns en tidpunkt för att bestämma sig för att tro. Mer som ett löfte då. En slags självsuggession. Att själva frälsningen skulle vara en viljeakt. Det finns ju också de som pratar om uppenbarelser. Oftast då av någon figur från den tro man redan anslutit sig till. Heliga Birgitta fick väl inga uppenbarelser av profeten Mohammed eller Oden, vad jag hört iaf. Sedan är det ju något tvetydigt i att beskriva det som ett val och inte ett beslut. Ett val innehåller ju som bekant en förväntan på ett visst resultat, medan om det i stället varit ett beslut ingen förväntan alls vore möjlig. Vilket för mig ligger närmare innebörden av ordet tro. Tro är väl förbehållslös? Så ser jag det i alla fall.

Numer säger sig många "moderna" tro på naturen. Skogen t.ex. Och inte de trädplanteringar som idag kallas skog utan mer John Bauer versionen, som fortfarande kan återfinnas på några få platser i landet. De flesta har nog aldrig besökt en sådan skog så det är väl mest symboliskt. Och egentligen är det väl en form av rasism att förneka en tallplantering namnet skog. Såg en annons om att man under sakkunnig ledning i grupp kan göra ett besök i en tallplantering för att därstädes ta del av furornas läkande och helande kraft. Kostar inte mer än några hundralappar om man ansluter till en grupp på max 20 deltagare. Det måste väl vara en tro åtminstone besläktad med religion? Skogsbad skulle det visst kallas. Skogstokig tror jag betyder mycket arg. Och det kanske någon deltagare i en sådan grupp blir efteråt om tanken att man betalat för att bli en skogstok skulle komma smygande.

Själv har jag haft en del underliga upplevelser under årens gång, men inget jag vågar skriva om här. Kanske om tio år. Och tveksamt vad det egentligen handlar om. Det mesta går nog om man så vill att bortförklara som hjärnspöken. Så det blir nog en fråga om tro där också. Kanske har jag blivit "frälst" men sen glömt bort det eftersom det inte fanns någon religion till hands för att hänga upp det på och ingen församling att berätta för och få bekräftelse från. Tror (!) faktiskt att detta kanske inte är en särskilt ovanlig upplevelse, det har nog hänt många fler än mig.

Carl Jung skrev att han inte trodde på någon högre makt förrän han i en dröm som var för verklig för att bara vara en vanlig dröm, såg en gud som sket på en kyrka. En enorm mängd exkrementer som slog sönder taket, fyllde den med skit och helt begravde kyrkobyggnaden. Då först tyckte han sig ha förstått guds verkliga natur, existens och allsmäktighet. Inget för oss små löss att jiddra med liksom. Han hade blivit tillrättavisad av den verkliga makten.

Kanske är sanningen att religiös tro egentligen är detsamma som tvivel och oro? Gå i högmässan för säkerhets skull. Det kan ju vara sant. Och var hamnar jag som otrogen då? Så kanske "fake it until you make it" är den rätta och sanna vägen att gå. För min egen del lämnar jag inte statskyrkan eftersom jag inte vet om det kommer en dag då kyrkkaffet är den enda återstående tillflyktsorten och gemenskapen. För själva välkomnandet av alla. Just den delen är värd pengarna bara den. Förutom att jag tycker om kyrkor i hela deras gåtfulla och märkliga arkitektur och användningsområde. Att gå in i en kyrka och sätta sig en stund kan faktiskt kännas som en lättnad. Och det är gratis. Så jag får definiera mig själv och min själ som postmoderna lättagnostiker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar