Mingus.

Det där förebådandet. Lugnet före stormen. Sedan uppbyggnaden mot "slabangen". Eller vad man nu ska kalla det för. Vansinne? Lättsinne? Charles Mingus var en gång i tiden (min senare ungdomstid, efter tonåren, konstskoleåren) det oförlösta oraklet. Hans musik liknade hans liv som vi också ville likna. En slags perfekt storm utan avgränsningar i form av dagar, tider eller annat (moral?). Han var liksom en invånare i sin egen musik där inga begränsningar eller regler gällde. Gränslös. Ett konstverk i sig. En lugn förfest kunde höjas till nervig förväntan och nästan rädsla för det otyglade krafter hans musik uttryckte och på vilket sätt den kommande kvällen/natten skulle påverkas. Det fanns en uppbyggd elektricitet när man sedan sent begav sig var det nu var man begav sig. I verkligheten väl inget mer uppskruvat än på andra håll, men en slags andlöshet som finns i CM:s musik som höjde förväntningarna. Som ett löfte om en större frihet.

Lyssna på "Better git it in your soul", helst någon stökig liveinspelning för exempel. Eller "Moanin" (med Eric Dolphy). Eller "IIB.S." Det är en speciell ogripbar spänning. Förväntan. Oförlöst. Något som hela tiden trycker på och vill ha utlopp. Musik av en människomaestro.