Synränder och blickpunkter.

I förordet till Bjørn Bjørnsens bok "Norge 9 april 1940" står följande: "En historisk händelse kan betraktas på samma sätt som ett föremål man håller i handen. Man kan vrida och vända på det och få fram nya konturer. Man kan också ändra belysningen och på så sätt få fram drag som funnits där i skymundan.". Ja det är väl självklarheter kan man tycka, men egentligen handlar detta om mycket mer än så. Nämligen hur jag och du uppfattar tillvaron. Allt ligger i det synsätt man väljer, förleds till eller påtvingas. Arkitekturfotografen återvänder till objektet flera gånger för att fotografera i olika ljus. En närbild i släpljus visar ytans struktur medan en bild rakt på samma plats visar färgen objektet har i precis den stunden (utvikning om det från en annan blogg). En till variant av detta ser partikelfysikern som jobbar med de minsta legoklossarna. De går att se på olika sätt beroende på vilket mikroskop man tittar i, metod man använder. Ljus t.ex. kan ses både som vågor och som partiklar. Men aldrig som både och eller samtidigt. Allt beror på det valda synsättet. Och i vardagen går det som alla vet att se glaset som halvfyllt eller som halvtomt. En del behöver kemi eller terapi för att byta från det andra till det första synsättet. Själv behöver jag morgonkaffet.

Det man inte kan påverka då? Personliga eller andra olyckor? Vädret? Idag regnar det. Himlen är grå och mörk. I mitt fall har vädret en mycket stark påverkan på min grundton. Ju lägre molnen hänger dess lägre blir mina tankar om allt. Fast inte just idag. Idag känns gråregnet som en lättnad eftersom det föregåtts av två veckors ganska obarmhärtig sol och värme. Så pass att man fått vara inne på eftermiddagarna då det blivit allt för tryckande. Så där kom omväxling och kontraster med i funderingarna också. Helt otippat såklart eftersom tanken inte kan styras. Men det kan handen, så tillbaka till synsätten. Faktiskt tror jag den kommande vinterns ateljéarbete börjar avisera sig självt denna morgon. I måleriet har jag min arbetsmetod i att försöka hålla målningen/mig i ett tillstånd av halvmedvetenhet så länge det är möjligt. Alltså ungefär som när man kör bil och plötsligt ser hur långt man kommit. Den där stunden av omedveten körning är min arbetstid (och förmodligen motsatsen till vad som menas med töntordet mindfullness) innan jag kollar vad jag gjort och försöker gå vidare i mer närvarande vakenhet.

På samma sätt går det att göra i en lite större skala. Som nu att bara nedteckna det som snurrar i tankarna och titta efter sen vad det blev och om det blev något att nysta vidare i. Och nu tror jag att det blev det. Visualiseringar förhoppningsvis framåt hösten. Bilder istället för som nu textuppkastningar. Kanske något obemärkt som kan bemärkas genom rubbat synsätt. Nå sånt...

En sista tanke nu om hur synsättet kan påverkas. Själv är jag född och uppvuxen, fram till sena tonåren, i en liten by på landsbygden (var annars :-), uppvuxen dessutom med kraftig dialekt ända fram till första klass i skolan då sådant tvärt blev förbjudet och tabu. Även där finns faktiskt synsätten med lite. Det finns ord och begrepp som inte har riktigt samma klangbotten/betydelse på rikssvenska även om det finns ett tydligt definierat ord för begreppet där också. Men det jag känner när jag använder de bägge varianterna är inte detsamma! Eller om jag tar språkforskarnas vanliga exempel månen. På italienska betyder ordet för måne ungefär lysande klot, medan det i grekiskan är en beteckning på en tidsmätare. Nästan en klocka. Synsätten, grundkänslan, föreställningen före orden, blir totalt olika! Även om man lärt sig ett språk flytande. Greken säger luna (italienska för måne) men ser framför sig en tidsmätare. Konsekvensanalyser på alla områden tack. Själv ska jag pula på i den lilla världen som vanligt.