Smultronstället.

Av Jesper Högström. Om hans far. Och om honom själv. En slags fragmentarisk självbiografi som kretsar kring förhållandet mellan honom och hans far. Spridda skurar av minnesbilder, precis som jag tror de flestas minnesstruktur ser ut. Längre eller kortare händelser i oordning. Oavbrutet hoppande i tiden men inte sådär så att det blir svårt att hänga med. Inte för många personer att hålla reda på. Denna finns inte som ljudbok, läste den på skärmen. Igår. På en dag, dessutom med långa uppehåll för att göra annat. Läste i soffan, på en bänkpaus i en promenad, i en stol i trädgården till sent, och de sista sidorna i sängen. Så bladvändare är väl rätt ord här. Svår att lägga ifrån sig helt enkelt.
Det finns ett centralt begrepp i boken: "Det" som jag antar ska vara en slags peripeti. Tyvärr fattade jag nog inte riktigt varken när eller vad det var. För mig blev det uppgång och fall i en obruten kurva. Det går inte riktigt att komma inpå fadern, men det ser jag som en styrka eftersom det är en verklighetsskildring och inte en roman. Och jaget är ju sonen, författaren, som låter läsaren åtminstone göra blixtvisiter hos sig.

Nu fortsätter jag med samme författares biografi "Jag vill skriva sant", om Tora Dahl. Fast i lurarna, för idag blir det tunnelbana in till ateljén.