Kreativitetens begränsningar.

Att begränsa mina uttrycksmedel har varit till hjälp för mig många gånger. Att bestämma att detta är vad jag får använda. Inget annat. Det blir som en sporre som frigör uppfinningsrikedom och arbetsglädje också. Jag har aldrig förstått mig på de som köpt alla färgerna på hyllan. För mig funkar det bara om jag väljer några få och sedan tvingas blanda till resten av de jag har. Även detta är något som talar för analogfoto och mörkrumsarbete. Photoshops m.fl. redigeringsprograms ändlösa möjligheter gör mig bara trött. Arbetsredskap för beställningsjobb - ja! Utan photoshop skulle jag knappt klara ett enda uppdrag nu längre. Tekniker och infrastruktur från den fördigitala tiden är sedan länge borta. Det finns inga lådor att lägga film i för expressframkallning hos fotolabben (som ju inte heller de finns). Det analoga som nu finns är anpassat för en helt annan kategori av fotografer. Hobbypulare och konstnärer ungefär. Fast de flesta har själva det som behövs och gör allt hemma. Eller i något kollektivlabb. Den nya analoga tiden. Så jag har slutat säga "på den analoga tiden" säger nu istället den fördigitala. Och med detta nya analoga kom glädjen i fotograferandet tillbaka för min del. Och jag inser att mycket av den handlar just om begränsningen av uttrycksmedlet. Den långsamma (jämförelsevis) processen som kan ge oväntade resultat och inte är så lättkontrollerad. Inget jag trodde jag till sist skulle längta tillbaka till när de första digitalkamerorna kom. Men inte så konstigt kanske eftersom ju uppdragsjobb blev väldigt mycket enklare då och det var kul att lära sig all teknik. Var med i den första "kullen" som gick SFF:s digitalutbildning för att bli A-auktoriserad. Under ledning av Stefan Olsson som numer ser ner på utvecklingen från sin himmel. Det var 2002. Så många år sedan! Och nu känner jag bara tristess vid allt det digitala. Ointresse i alla andra avseenden än som födkrok.

Klockan fyra i natt väckt av de återkommande tjuten från något dödligt skadat eller av dödsångest drabbat väsen, långsamt vandrade förbi på parkvägen utanför. Katterna satt uppradade på köksbordet och stirrade ut i mörkret genom fönstret. Det var såklart en räv. De gör och låter så ibland. Oklart varför men ganska skrämmande att höra för den som inte vet vad det är. De "vilda" djuren (citattecken eftersom en del är helt orädda för månniskor) här i orten är långt mer vanligt förekommande än på landsbygden. Rådjuren, som det finns hur många som helst av, makar sig knappt undan från gångvägen när man kommer gående. Samma med harar och rävar. De har anpassat sig till någon slags människosymbios. Man får ha galler runt blommor och grönsaksland eftersom det ständigt är rådjur runt huset och de äter det mesta som såtts och plantetats. 

Och där slår då digitalkameran tillbaka med full kraft mot mitt avfärdande. För om jag velat ha en bild t.ex. av den skrikande räven i natt, eller till och med en filmsnutt för att få med ljudet, så finns ju såklart inget annat redskap som skulle klara av det än en digital fullformats systemkamera med telezoom. Fullformats för att betvinga mörkret utan för mycket brus och optisk telezoom för att plåta på avstånd med bibehållen kvalitet. Så en dylik mackapär kommer nog även i framtiden att ingå i verktygslådan. Även efter att jag slutat uppdragsplåta. Och även trots att intresset för dem just nu är obefintligt. 

Tror jag ska tillverka en räv av den kasse med katthår jag har i ateljén och skaffa någon typ av ljudgrunka att placera i den med inspelade rävtjut. Det vore väl en lämplig kommentar till den skräckslagna kattpubliken i natt. Sen placera den på tomten och se om den kan fungera som rådjurs- och harskrämma när odlingssäsongen börjar.

Förortsnatt.

Vinter, snörik, rörelsemönstret styrt av plogning och stigar i snön. Frihetsberövad i avseendet att det inte går att gå i vilken riktning man viĺl. Snö lyser visserligen upp men stänger också in. Skotta sig ut på morgonen. Skrapa bilrutor. Gator hälften så breda som annars pga plogkanter. Alla kläder som måste på för minsta promenad. Kallt. Så nä, att det blir lite ljusare räcker inte alls för mig. Skulle nog vilja bli typ vinterturk om jag inte hade ateljén att fly till. I ateljén finns i alla fall fantasins och tankens frihet. Ska lätta upp vinterdepressionen genom att läsa en kurs också. Bild och byggnadskultur 1600-1900, Linnéuniversitetet. Distans. Brukar göra något i den stilen denna tid på året. Bra hjärngymnastik. Passar dessutom perfekt in på ett fotoprojekt jag tänker påbörja detta år.

Det börjar ljusna nu och verkar blåsa rätt hårt så då är det nog några grader varmare idag än igår. Ska halka till tuben och åka in till stan. Jobba lite med saltpapper. I mitt sökande efter det beständiga (och pga ovanstående kurs) har jag inhandlat en bok om arkitekturtermer. Av Jan Torsten Ahlstrand. Det är en sådan där efternamnsbok. Alltså en sådan bok man benämner med efternamnet på författaren. Vad heter det där nu igen? Du får kolla i Ahlstrand.. Sådana böcker blir kvar i bokhyllan trots digitala resurser. Arkitekturtermer förändras inte. Historia och arkeologi däremot är ganska skakiga ämnen. När jag gick i konstskolor skulle alla ha ett ex. av "Konsten" av H. W. Janson i bokhyllan. Jag har kvar min (den var förresten en efternamnsbok då, men nu har nog inga konstskoleelever hört talas om den). En otymplig tegelsten som inte går att läsa i liggande på rygg. Och så föråldrad idag. Känns lite som en historiebok från 50-talet. Allt förändras, omvärderas. Den rådande "tidsandan", som är en slags fasad för ekonomin, styr oftast i bakgrunden. Arkeologin, som ju på många sätt är en gissningarnas vetenskap, ändras hela tiden. Nästan lika nyckfullt som ekonomin, som ju iofs inte är någon vetenskap utan bara ett känslostyrt mumbojumbo. Men som ändå obevekligt styr oss. Så vad är beständigt? Svar: saltpapper. Så, iväg till ateljén.

Måndagens morgon.

Absolut stilla. Inte ett moln. Kanske en halvtimme innan gatubelysningen släcks. I natt vaken av att snösvängen var här med hjullastare och lastbilar för att köra bort snöbergen alla ungar byggt sina kojor i de senaste dagarna. Tror inte jag sett så mycket snö falla på så kort tid på alla år av boende här i orten. Årets första skjutning ett par hundra meter härifrån avklarad för några dagar sedan också. Tror inte jag sett så många poliser på så kort tid heller. Verkar som om de tog skytten som inte lyckades skada någon denna gång. Så det kommer väl inte någon ny rap-hit om hjälteskytten heller då. Retar mig nåt otroligt på blåögda naiva innerstads musikjournalister, som ständigt ska återkomma till någon slags romantisering av dessa upprabblade meddelanden och hot gängen emellan. Sanslöst korkat av personer som aldrig vaknat av en sprängning. Som inte fattar hur mycket en sådan händelse påverkar hur många människor. Mäklarna säger att svårigheten att sälja här i krokarna beror på att ingen vill flytta hit pga skjutningarna och sprängningarna. Det som säljs är till sådana som redan bor här och inte är rädda. Lägenheter och hus roterar liksom inom samma klientel. Vem hade trott det när en gång ungarna var små och vi flyttade ut från innerstan till denna dåvarande idyll.

Nu slocknade gatlyktorna och jag ska förbereda för dagens två uppdragsplåtningar. God måndagsvinterhalvmånemorgon!

Natteffekt.

Är titeln på en bild Anders Zorn flera gånger återkom till i olika tekniker. En kvinna i röd klänning och pälskappa på väg ut (tror jag) från en restaurang. Det bästa exemplet jag kan komma på, på Zorns teknik att måla i stort sett abstrakt för att sedan skärpa till det på någon mindre detalj (ansiktet i detta fall) och därigenom åstadkomma intrycket av näst intill fotografisk detaljrikedom. Bilden man ser är till största delen skapad av betraktaren. I betraktarens hjärna.

Bara ett exempel på antydningens makt. Går att se på andra områden också tycker jag. Att inte säga precis allt är väsentligt i bra konst. Att visa/berätta precis så mycket att betraktarens hjärna tvingas till eget tänkande/kännande för att få hela bilden, involverar och inkluderar mottagaren i verket. Att inte ställas inför fullbordat faktum helt enkelt. På det sättet går det att aktivera en betraktares egna erfarenheter vilket kan ge en mycket starkare upplevelse. Men. Svårigheten här ligger i hur långt det går att gå. För min del går gränsen där bilden i sig inte räcker utan att en förklarande text krävs som komplement. Då blir uttrycksmedlet ifrågasatt (förhoppningsvis av en del i alla fall) och tanken vaknar att det kanske hade varit bättre att börja med texten och låta den vara. Bilden blir då, istället för ett självständigt verk, en illustration till texten.

Antydandets konst missbrukas eller förstås helt enkelt ofta inte i filmindustrin. Det är som om filmproduktion idag handlar om att "skriva på näsan". Främst i sex- och våldsscener. Det gränslöst närgångna och utdragna bildspråket liknar ofta mer en massaker, obduktion eller en gynekologisk/urologisk undersökning än något spännande eller sensuellt. Mer än en gång har jag stängt av pga filmmakarens obscent utdragna våldsscener o.dyl. Vilket verkar ha blivit någon slags standard, främst inom amerikansk film. De verkar tro att publiken är så korkad och okänslig att vartenda hårstrå måste redovisas för att man ska fatta att det handlar om en frisyr. Och möjligt effektsökeri ska användas just eftersom att det är möjligt.

Ögnar igenom Kunstkritikks årssammanfattning och märker att mitt intresse inte är vad det varit. Inte ens i de artiklar jag håller med eller mot kan jag uppamma någon energi för att kommentera. Ibland känner jag att jag kanske lite förstår prästen som tappat sin tro. Tomt. Man klamrar sig fast och försöker se det från något annat håll. Det är svårt. Varierar från dag till dag också. Och mitt i allt detta ska jag ställa ut också. Kanske sista gången när det gäller måleri. Inbokat innan tvivlet tog fart på riktigt. Det blir i alla fall av, i form av en slags utförsäljning utan att uttala det förstås. Ska sätta så låga priser så att den som vill ha något också kan köpa det. Det är målsättningen i alla fall. Och jag hoppas att mina bilder varken är övertydliga eller behöver stöd av text. Att de bara stimulerar till egna tankar och tolkningar. Det är det andra målet.

Bregman.

Rutger i förnamn. Som skällde ut miljardärerna på Davosmötet för sju år sedan. Är det han som är framtiden? Känns i alla fall som att han fått något slags internationellt genombrott nu. Hans skola i Amsterdams finansdistrikt, The school of moral ambition, skulle kunna vara en startpunkt. En tydlig motvikt till galenskapen är den i alla fall. Hans bok "Moralisk ambition", kommer ut på svenska. Stort uppslag i DN. Se också Bregmans resonerande hos Skavlan. Verkligen sevärt. Och i denna dags morgontidning skriver Gabriel Zetterström om hip-hopscenens allt tydligare Maga-inriktning. Gammal artikel i Washington post: "The Marco Rubio guide to hip-hop"... Ja hur skulle detta kunna förvåna någon. Jämför med gangsterrap. Men en intressant iakttagelse ändå. Den enda musikform som bygger på att berika sig själv genom att ta det andra skapat. Allt hänger ihop, men blir inte varje dag så synligt som idag. En annan artikel berättar om en professor vid universitetet i Austin (Texas) som beordrats lägga ner sin föreläsning om Platon eftersom Platon diskuterar de numer förbjudna frågorna om ras och kön. Putin flinar i sitt censursamhälle. Trump är nog ändå en åsiktsfrände i det mesta. Snart är det bara skillnaderna mellan alfabetena som skiljer USA från Ryssland.

Andra iakttagelser denna morgon i soffan är att det är klart väder och sju grader kallt. Och att jag har två fotouppdrag, bägge utomhus, fast det är lördag. Och vinter. Och snö.

Tionde året.

Är det för denna bloggs existens. Från början sporadiska inlägg och år två (2017) inget alls. Först när jag återigen blev med ateljé, 2018,  efter alla år, började lusten att skriva om annat än vardagen som frilansfotograf att vakna. Det finns en annan blogg, avsevärt mycket äldre, där jag bara skrev om just vardagen som frilansplåtis. Den har många inlägg 2017. Den ligger kvar även om jag slutat skriva i den. Men den får ligga kvar eftersom den kanske kan vara intressant eller inspiration för någon blivande plåtslagare. Eller för den som inte vill höra något konstblajmumbojumbo utan bara hardcore vardagsjobb.

Tempoväxlingar.

Jag tror att även växter har medvetanden. Liksom människor, däggdjur, äggdjur av alla slag, fiskar och insekter. Kanske inte självreflekterande på samma sätt som vi människor men ändå någon form av medvetande. Det var ju bara människorna som straffade ut sig till självreflektion om man ska tro diverse religiösa myter. Tror den största skillnaden mellan oss olika livsformer är tempot. Att livet bara väldigt långsamt rinner ur snittblommorna. Vasen de står i är respiratorn. Trollsländan lever i formel 1. Ett dygn = ett liv. Svampar är ju sedan något år inte klassade som växter längre och många är de experiment som gjorts med påverkan av växter genom musik och annat. Både i konst- och i forskarvärlden och alltid med olika typer av respons från försöksindividerna. Övertygad är i alla fall jag om att tiden upplevs/är helt olika för olika existenser.
Och kanske är det så med oss andra levande som inte är växter, att vi också dör väldigt långsamt med början bara några år efter födseln. Det finns ju ljud man inte kan höra när man lämnat tonåren t.ex. Parkeringshusljud som bara är obehagliga för ungar och inte uppfattas av vuxna. Så det beror väl på hur man ser på kroppens livscykel.
Och kanske blir det stora etiska dilemman och omtänk när detta synsätt blir allmänt vedertaget, vilket jag tror det till sist blir, fast kanske inte under min livstid. För vegetarian/vegan av etiska skäl går ju bort då. En ny filosofi behöver formuleras där vi alla lever både med och av varandra i det eviga kretsloppet födsel-liv-död. Fast en sådan filosofi måste nog också inkludera vad själva meningen är. Och den frågan duckar nog jag :-). För om en veteåker får samma status som ett kycklingkoncentrationsläger eller en grisfarm, så blir det knepigt. Lösningen kanske är att backa till små familjeenheter av självhushåll. Och med det återgå till en mer jordnära syn på liv och död. Ömsesidigt beroende och samexistens. Slänga en blick mot renägarsamernas symbiotiska liv med sina djur. Det kan vara något åt det hållet som måste till för att hindra klimatkatastrof och miljöförstöring. Och då tror jag det måste börja med filosofin. Avskaffa lite av vår dödsrädsla helt enkelt. Att bli maskföda kanske inte är det värsta som kan hända om man kan se sig själv som en del i ett större kretslopp. Mer om detta kan man hitta i Maria Strömmes forskning eller hos diverse naturfolk på olika platser på jorden, som lever lite mer på basnivå än vi gör.

Teknikens under.

Håller på med en utsållning/försäljning av allt som inte är absolut nödvändigt för de uppdrag jag ännu gör. Det blir lite som en teknikhistorisk resumé av de senaste 25-30 årens fotoprylsutveckling. Jag hade ju under väldigt många år när utvecklingen av digitalkameror rusade och tog ett generationssteg varje år, en föreställning om att jag måste byta upp mig till det senaste varje gång nya kamerahus kom. Och det gjorde de ju en gång om året. Bra iofs eftersom jag genom ständiga byten aldrig blev "fast" med överspelad teknik som inte gick att sälja. Mindre bra möjligen eftersom jag kanske inte alltid såg att mina bilder inte blev bättre av den senaste uppgraderingen. Så många snabba teknikbyten. Mycket som var "spjutspets" under några få år för att därefter snabbt bli föråldrat. Och inte bara gäller detta såklart fototekniska prylar, CD är ju ett bra exempel också. Så, många prylar har passerat revy trots hög användbarhet och bra kvalitet. Kan inte låta bli att undra var all denna nyproduktion som redan efter något år blev överkört av ännu nyare produkter tagit vägen. Det måste ju finnas stora lager av t.ex. pocket wizards (blixtstyrning) eller andra kompletta och komplexa system som inte hann säljas innan ny teknik skåpade ut dem. En del sådana prylar dyker upp i mina utrensningar. Sådant som var ganska dyrt och höll hög kvalitet men som sedan liksom somnat in. Och som idag är nästan värdelöst. Och glömt. Kanske underligaste av allt. Glömt även av en sån som jag som nästan dagligen använt tekniken tills något gjorde att jag bytte till någon annan teknik. Plockar med min en gång "state of the art" utrustning för högkvalitativa VR rundturer. Testar lite. Kommer inte riktigt ihåg hur man gjorde. Letar program för de olika stegen i produktionen på datorn. Men en kvälls försök återställer minnet. Nu kan jag göra det igen faktiskt.

Surfar för att få en uppfattning om hur och vad som görs på det området i dag (var typ 8-9 år sedan mitt senaste uppdrag) och måste säga att förvåningen blir stor när jag inser att teknikens förenkling inte medfört någon kvalitetshöjning. Tvärtom faktiskt. Halkade in på Kalmar Länsmuseum som har gjort turer för några gårdar de tydligen förvaltar. Pinsamt kass faktiskt. Varken skärpa eller dynamikomfång och när man tittar rakt nedåt ser man stativet... Andra har gjort 3D-renderingar av hela byggnader, vilket ju är en helt annan sak, kräver specialkamera och är betydligt dyrare än en vanlig rundtur. Vad jag inte hittar så många av är de "normaldyra" (typ 15-20000:-) som tar några dagars jobb men som håller rktigt hög bildkvalitet. Som har producerats med kommersiella verktyg alla kan skaffa sig. De var "inne" för några år sedan och fick kanske sin peak med Google Streetview. I alla fall tror jag att jag behåller mina prylar för detta något år till. Inte för att jag är sugen på att använda dem men något jobb skulle ju faktiskt ännu kunna dyka upp. Andra saker som blåst förbi är olika lagringsmedia. Jag har några Syquestskivor liggande. Vet ej hur jag ska kunna få liv i dem idag. Och efter Syquesttiden kom några mindre blå kassetter som mest likande de ännu äldre tidernas disketter. Minns inte ens vad de hette. Och köper man en ny dator idag så är ju inte CD-drive någon självklarhet även om de fortfarande finns. Samma är det med rena tekniker som flash, quicktime och andra. Massor av timmar lade jag på att lära mig programmera Director Lingo för interaktiva presentationer och animationer. Borta och glömt idag. Utraderat. Och så är det med teknik. Flyktigt. Så kanske inte att undra på om man tröttnat på den digitala världen. Idag vill jag bara logga ut och ägna mig åt analogt storformatsfoto och möjligen blyertsteckning. Tillbaka till kunskaper som är beständiga och lika mycket värda i alla tider. Oföränderliga. För det finns faktiskt sådana också. Bild till exempel. Där har inte mycket hänt på de sista 60000 åren.

Nu är det nu.

Tror det var Per Olov Enquist som en gång fick kritik för att inte leva i nuet då han bara skrev om dået. Han tog detta på allvar och gjorde en undersökning där har frågade vetenskapare inom olika områden, både naturvetenskapliga och humanistiska, för att få svar på vad nu egentligen är. Resultatet blev att nu kan variera lite individuellt men är i genomsnitt mellan en och tre sekunder. POE:s kommentar: "ska de va nåt de?" Det går inte att skriva om nuet eftersom det blir då innan man ens fått det på pränt. Alltså en ickefråga och han fortsatte skriva om dået. Framtiden går det ju iofs att skriva om, men då blir det ju ofrånkomligen lögn och spekulation. Fantasier eftersom ingen vet vad som händer om fyra sekunder. Jag kan vara död då. Kanske till en början utan att märka det ens. En annan kulturgubbe, Ingmar Bergman, beskrev hur han ville att hans död skulle bli. Han skulle gå upp på morgonen, ta på sin morgonrock och gå ut för att hämta tidningen. Då skulle han se en sedan länge avliden person komma gående på vägen mot honom och då skulle han förstå att han var död. Ganska vacker tanke får man väl säga. För många år sedan läste jag den tibetanska dödsboken, den var inne då och "alla" läste den. För min del blev den bara ångestskapande eftersom jag precis hade varit med om en närståendes död och vi som var där gjorde enligt dödsboken helt fel med det mesta. Gjorde mig av med boken och kommer aldrig att läsa den igen, tänkte jag då. Men kanske skulle jag göra det nu-då. Jag upplever och tolkar ju saker på helt andra sätt nu än då. Känner att det saknas ord här. Nu är max tre sekunder och då finns inte längre. Det behövs ett ord för allt som ligger mellan då och nu. Där man befinner sig i tankevärlden mest hela tiden. Men nu till anledningen till detta ämne. Varför jag inte är i ateljén och gör lite nytta för min egen skull? Har bara varit hemma och studerat katterna de senaste dagarna. Beställde en bok om arkitekturtermer på bokbörsen. Väntar på något. Men vad vet jag inte. En ingivelse. Detta vegeterande kan nog ses som slöseri med tid och lättja, med det är det inte. För faktiskt så vet jag något om dået i bemärkelsen framtid. Och det är att jag behöver vegeterande perioder, eller perioder då jag gör något monotont jag inte egentligen vet varför jag gör. Samlar katthår gör jag t.ex sedan något år. Har en papperskasse full och ingen aning om varför. Men jag vet att jag om jag fortsätter att vara levande kommer att förstå varför om en vecka eller kanske om ett år. För då faller pusselbitarna på plats. Det är så mitt liv funkar i avseendet vad jag åstadkommer i bildkonstvärlden eller vad som nu är kvar av den. Så har det alltid varit. En del av jobbet helt enkelt. En arbetsmetod jag inte tänkt ut, utan som bara finns och som är den enda som funkar för mig.

2026 ->->->.

Jag ser målare jag blir imponerad av. Målare som hittat det där, de exakta färgerna. Och nu menar jag traditionella västerländska modernister. Karl Isaksson, Helene Schjerfbeck, Vera Frisén, Anton Genberg m.fl. Den intresserade förstår nog vad jag menar. Färgblandarna som både kan se och sedan med direkthet blanda det exakta på sina paletter. Färgkombinationerna som liksom lyfter verkligheten. Tar bort en av alla slöjorna. Det är den tradition i konsten jag kommer från och kanske den enda jag verkligen fullt ut förstår. Dit jag själv strävade men avbröt mig i förvirringen av allt annat som trängde på från alla håll när jag började i konstskolor. Vet inte riktigt vad som hände, om det var insikten om att jag ändå aldrig skulle nå dit jag ville eller helt enkelt en oförmåga att ta en egen väg mot strömman och tidsandan, eller både och, som fick mig att fladdra iväg. Eller kanske en experimentlust och tro att det kan finnas genvägar. Den gången slutade det i alla fall i en container och jag blev fotograf och digitalbildsmagister. Tillika hemmansägare och tvåknoddsfar. Å bilar å allt.. Tack och lov. I stället för en etta i Berlin. Så där började en lång frånvaro från konsten. När jag sedan 2018 skulle återvända gick det väl sisådär. Men nu tror jag den värsta beröringsskräcken och förfasandet över vart allt tagit vägen har lagt sig. Och jag har märkt att alla fotoår gett mig verktyg att komma vidare. Det går ju faktiskt att ignorera det man ändå inte är en del av och gå sin egen väg och med teknik man faktiskt behärskar. Så nu ska jag försöka sluta engagera mig i den meningslösa debatten om konstdoktorer och skolornas utveckling och titta åt mitt eget håll istället. De skutor jag tycker är snedseglare går ändå inte längre att påverka. De har vuxit sig för stora och föder för många. På vårvintern ska jag ställa ut kvarvarande måleri och sätta prislappar så pass låga så att förhoppningsvis det mesta försvinner. Alltså varken brasa eller container denna gång. Utställningen som är bokad sedan ett och ett halvt år blir i Södertälje på ett konstnärsdrivet galleri. Ett tag ångrade jag mig och funderade på återbud, eller på att försöka ändra innehållet, men nu blir det som det var tänkt från början. Och det som visas är så långt jag tror jag kan komma med penslar och färger. Tror verkligen inte jag kommer längre på det området hur mycket jag än praktiserar. Så nu blir det vidare i andra spår och optimismen och arbetsglädjen har därmed återvänt!

Insnöad.

Kan man vara på flera olika sätt. Just nu bokstavligt efter det senaste dygnets och även det kommandes snöfall. Ut och skotta. Det där jag trodde jag flyttade ifrån en gång i tiden. Snö funkar för mig genom fönster eller på TV men närkontakt slutade jag nog att längta efter redan i mycket unga år även om det dåförtiden var en sådan självklarhet åtta månader om året så att tanken nog aldrig slog mig. Det var först på avstånd när jag upplevde min första snöfria vinter som jag till fullo insåg vad jag egentligen alltid känt men inte förstått att jag kände. Och så är det nog med det mesta. Man måste vara utanför något för att kunna se det i sin helhet. Det fattiga barnet som växer upp i en lika fattig omgivning upplever sig inte som fattigt (så länge fattigdomen inte är så stor att den innefattar hunger). Jag kan undra vad mer i mitt liv jag inte ser eftersom jag befinner mig i det. Det som ligger närmast till hands blir förstås konstvärlden jag ägnade min ungdom åt. Nu efter alla år "utanför" och sedan 2018 åter involverad i (fast lite från sidlinjen) kan jag inte låta bli att undra om mina åsikter, min smak, till en del är konstruerad, inlärd, accepterad. Många av de konstverk jag i ungdomen beundrade kan jag idag inte riktigt ta till mig. Vad var det jag såg? Eller var det bara det att jag villigt och okritiskt accepterade det allmänna åsiktsklimatet på området? Mitt dåliga självförtroende i kulturvärlden som f.d. lagerarbetare och bensinmacksbiträde? Min vilja att ingå i en krets av "vetande"? Bortträngning pga rädsla för avslöjande? Tänker på när jag hjälpte upp ekonomin lite genom timjobb i ett galleri. Det kom in några stora pressträskivor en norsk konstnär med en borrmaskin hade ritat abstrakta mönster i. Eller en avgångselevutställning på en konsthögskola där en elev hade byggt någon slags skulptur av tomma mjölkpaket på golvet. Sådant jag aldrig ifrågasatte då. Om något så ifrågasatte jag mina egna kunskaper och insikter när jag innerst inne inte riktigt fattade vad storheten med dessa och många andra verk var. 

Hur mycket i livet är inlärt och accepterat bara för att? Alltså på alla områden? Att bli äldre är på många sätt inte så kul, men en sak som faktiskt är kul är att inse att varje dag ger nya kunskaper och insikter och dessutom att inga taktiska eller strategiska hinder längre finns för vad som kan uttryckas. Ingen möjlig karriär som kan äventyras. Inget uppdrag eller stipendium att förlora pga fel tankar. Helt enkelt en större tankens frihet!

Film.

"Min pappa Toni Erdmann". Regi: Maren Ade. I rollerna: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter, Ingrid Bisu m.fl.

Drygt två timmar kvar av 2025.

21.17. Baba Vanga spådde att ett flygande tefat kommer att landa på jorden i november -26. Äntligen! Och skitstort skulle det visst vara också. Pausar här och återkommer nästa år.

2026. Den första morgonen 07.30. Kallras i soffan. Verkar som om snöstormen som det kommande dygnet ska hålla Gävleborna inomhus, har tagit vägen förbi orten också. Åtminstone utkanten av den. Snöar nästan horisontellt i byarna. I dag sover alla.

Nyårstalen och årskrönikorna haglar. Xi-Jinping ska "ha" Taiwan. Putin ska "ha" Ukraina. Trump ska "ha" Grönland. Kommer att tänka på en passage i någon av Mobergs migrationsböcker, minns inte vilken, men scenen är försäljning av mark till den blivande amerikanska staten. Efter lyckad förhandling rider den säljande parten, indianstammen som just då befolkar området, skrattande hem med löfte om en stor påse guld. De kan inte fatta att nykomlingarna är så korkade att de tror man kan äga mark. Och att de själva av samma omogna uniformerade fånar utsetts till ägare och därmed säljare av samma mark. Just detta att äga mark har på något sätt alltid skavt i mitt rättsmedvetande också. Nu är ju världsordningen sådan att det inte kan undvikas men något skevt är det. Tycker nog indianerna i denna berättelse har rätt i grunden. 

Själva begreppet ägande tar alldeles för stor plats i mänsklighetens historia. Orsakar för mycket skit. Få verkar fatta att om jag äger något så äger detta något också mig. Kräver saker av mig. Kostar. Tar av min tid. Ägande är nog efter religion den storhet som orsakat de flesta olyckorna på planeten. Får se om Baba Vangas tefat kan leda till några mindsetändringar på det området. Om det kommer några gröna gubbar som kan lära oss något om livet. Inget skämt alltså. Så förblindad är jag inte att jag tror jorden är den enda plats i universum som alstrat intelligent (nåja) liv.

Själv fortsätter jag att lära av katterna, som nu inte ens vill gå ut på toa, eftersom det är någon minusgrad. De får oss att serva dem på alla sätt utan att de visar den minsta tacksamhet. De utövar sin egen form av äganderätt genom att med suverän självklarhet äga sina mänskliga värdar. Och sköter man sig inte så flyttar de helt enkelt. Som i ett ojämlikt förhållande där den ena parten vill mer. Som kattvärd är man dömd att ständigt vara den parten. Trolleri är det. Och mitt nyårslöfte blir att jag verkligen inte kan lova något. Alls. God morgon värld!