Det är vad mina vuxna barn säger om sina faktiskt väldigt stora bekantskapskretser (långt större än vad jag hade i deras ålder iaf). Och ämnet det gäller är konst. Ingen någon av dem känner är det minsta intresserad. På sina väggar har de planscher eller "tavelväggar" som stylisterna kallar det. Min fru berättar att på hennes jobb, som är på en stor statlig kulturinstitution, ska de lägga ner konstföreningen pga intresse: noll. Dagspressen skriver sedan flera år inga utställningsrecensioner. Om de ens har kontakt med någon konstkritiker så blir hen inkallad bara när det är någon större museisatsning på gång. Jag har själv sökt konstföreningar för besök i den ateljéförening jag är med i med resultat i linje med det ovanstående. Alltså nedlagda eller med ett litet antal äldre personer som kvarvarande medlemmar. De yngre på företagen prioriterar annat.
Samtidigt ser jag som läser nätpublikationerna där kritik skrivs numer att intresset inte alls är noll. Men klyftan mellan konsten och den bredare publiken har utan tvekan vidgats. Börjar närma sig oöverstiglighet förutom för de som verkligen är dedicerade eller själva verksamma på producentsidan. Det allmänintresse som faktiskt fanns när jag började i min första förberedande konstskola är väck. Borta. Då för tiden kändes många konstnärer till av i stort sett alla. Det var allmänbildning. Det var stor och blandad publik på utställningarna. Jag vet inte om konstfrämjandet finns kvar ens, men gör det det så är det i alla fall inget som verkar attrahera varken konststudenter eller publik. Mossigt liksom. Själva idén med att närma konsten till livet för alla gäller inte idag. Små gallerier med dörrarna öppna för alla, på platser där människor passerar av andra orsaker än att se en utställning, är historia. Idag verkar det vara mer eftersträvansvärt att göra sig så svåråtkomlig som möjligt. Utställningar i lägenheter och tillfälliga lokaler bara en initierad krets känner till. Den inkluderande delen av konstvärlden verkar vara amputerad till förmån för konstdoktorer och exkluderande kvasifilosofiska skrivelser. Ihopsnickrade av de rådande modeorden och avsedda att läsas bara av de andra ankorna i dammen. De tongivande konstnärerna är inte längre kända av allmänheten. Och ibland inte ens av övriga konstkollektivet om man inte råkar vara personligt bekant. Vem som är tongivande bestäms någon annanstans, av intressen som om man skrapar lite på ytan visar sig vara ekonomiska. Och ofta utan att konstnärerna själva ens fattar det. Det som växer är stora internationella biennaler och triennaler där pengarna styr till 110%. Publiken som besöker de statliga och kommunala konsthallarnas utställningar består mest av min egen generation och äldre. Andra verksamheter i lokalerna krävs för att locka de yngre.
Så kontentan blir så långt jag kan se i alla fall, att intresse: noll är själva målet idag. Utestängande från insyn i det som blivit en pengaindustri. Det som finns kvar för en större publik är Liljevalchs och Lars Lerin. Och internationellt kanske Banksy. Trist tycker jag. Medan en yngre generation inte tycker något alls om denna för dem ickefråga. Intresse: noll kompletteras av en axelryckning. Livet följer andra banor nu. Banor som inte fanns när jag var ung. Datorspel t.ex. De recenseras ibland i dagspressen. Populärkulturen är någon annanstans helt enkelt och konstvärlden gör inget för att motverka detta. Tvärtom tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar