Läste just ut en underligt tvetydig historia om kriminalvården. En debutroman med verklighetsunderlag skriven av en person som själv jobbat som "plit" nåt år. "Sluten anstalt" heter den. Av Fanny Klang. Intressant historia men också lite mysko eftersom hon varvar kritik mot systemet med uppenbar fascination för de farligaste dömda och beskrivningar av sitt eget ganska gränslösa privatliv.
En dubbelhet, eller om det är fantasier av olika slag som tydligt går att läsa mellan raderna. Särskilt när det gäller en speciell livstidsdömd som hon blir ganska fixerad vid. Vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro. Men surfade lite och hittade flera recensenter som inte tycks ha märkt detta alls utan bara ser boken som en kritik av kriminalvården. Jag får i alla fall ungefär samma känsla som jag fick en gång för en massa år sedan när Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" kom ut. I det fallet handlar det om ett försök att närma sig Camorran i Neapel. Även där en dubbelhet. Fascination blandad med rädsla och många funderingar och fantasier om hur dessa farliga män ser på henne själv. Men jag vet inte, det kanske bara är en variant av det där att det inte är de snälla killarna som är de mest framgångrika krograggarna. För mig är det i alla fall tydligt att det är detta bägge böckerna handlar om. Lika mycket som den yttre handlingen i dem.
