Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.

Sex timslånga avsnitt.

Fördelat på två dokumentärer inspelade på olika platser i Tornedalen, har jag sett under helgen. Rekord för mig som annars är en väldigt dålig och sparsmakad TV-tittare. Men dessa dokumentärer, som faktiskt är riktiga sådana och inte några partsinlagor med en agenda (som ju annars är det vanliga med "dokumentärer" numer) hanterar ett ämne som jag tycker är intressant. Flytt inom landet. De som flyttar, de som inte gör det och de som flyttar tillbaka. Titlarna: "Vi som valde att stanna" och "Hemvändarna" vardera i tre timslånga avsnitt, finns på SVT-play. Titlarna säger ju vad det handlar om så det ordar jag inte mer om. 

Det där med hemvändare finns det ju otaliga filmer, böcker och berättelser om. Oftast ur en av två synvinklar. Den ena handlar om barndomens/skolans tönt och mobboffer, som återvänder som überjävlig världsmästare på allting och sätter mobbarna på plats. Den andra om en utbränd polis som flyttar tillbaka för att läka sina sår efter hemska "shot-outs" och outhärdlig stress i storstaden, eller ett vuxet barn som efter 37 år i exil tvingas "hem" eftersom alla har dött och ett stort hus står tomt och lämnat åt sitt förfall. Alt. att någon släkting fortfarande lever och behöver hjälp med det.

De historierna har ju alla hört i olika varianter och är ju rätt ointressanta och uttjatade vid det här laget. Men de som behandlas i "Hemvändarna" är varken hjältar eller förlorare, utan bara  människor som av olika anledningar valt att återvända till sina födelseorter. Därför är de filmerna så intressanta. Och ännu mer spännande är "Vi som valde att stanna" som (äntligen) lyfter fram de som aldrig velat flytta på sig, utan att försöka packa in dem i något fack av fantasilösa konservativa fegisar. Utan som människor som trivs så bra på sin födelseort att de aldrig känt något behov av att flytta. De som valt att förvalta och driva byn de fötts i. Arvet som inte är ett fidiekomissgods eller ett företag (utom kanske lite för bonden i gänget) utan hela bygden. Det talas ju mycket från politikerhåll om att hela Sverige ska kunna fungera, men väldigt lite görs som inte tvärtom försvårar småskalighet och existens utanför de större orterna. Och faktum är ju att de som på riktigt tar ansvar för hela landets liv är de som stannar kvar där de fötts och ser till att det finns några samhällsfunktioner kvar att flytta hem till för hemvändarna. Det utslitna uttrycket vardagshjältar. Människor som sällan omnämns men som finns där i bakgrunden och sköter scenen.

Det vore uppfriskande med en roman- och filmboom på detta område. En skicklig dramaturg eller författare tror jag lätt skulle kunna ta fram intressanta historier med tillräcklig dramatik till och med för en sociala medier avtrubbad publik. Så jag väntar...

Allra längst ut i utkanten av detta.

Rörde jag mig för massor av år sedan. Orsaken var östtysk vän jag träffat i Budapest. För dit fick de resa på semester DDR:arna. Det var några år innan Berlinmuren föll. Intryck, minnen som inte rikigt går att förpassa till dunklet där det mesta annat finns. Väckt nu av filmen "På nära håll" av Franziska Stünkel (finns på svt play än så länge). Denna film speglar stämningen i Östberlin vid denna tid så bra att man ryser. Bra vidareutbilnding för alla politiska ytterkanter och alla som inte fattar det där Charles Bukowski säger här.

Blott en dag.

SVT har "släppt" (vilket ord) ett gäng nya gamla filmer och serier igen. Ett (tycker jag) både roligt och nästan sorgligt sätt att botanisera i titlarna är att hoppa runt och se tio minuter här och en kvart där. Det roliga och sorgliga ligger i hur tydlig tidens gång blir. Roligt därför att det visar hur snabbt sättet att tala och uttrycka sig ändras. Sorgligt av samma orsak plus att det blir en väldigt stark påminnelse om ens egen oundvikliga spegelbild. Jag väljer en flitigt förekommande skådespelare och tittar på snuttar från 70, 80 och 90-talen. Hur annorlunda hon uttrycker sig. Hur snabbt det förändras. Även de som i vissa fall ser likadana ut från födsel till död är ändå totalt olika människor om man studerar dem med säg tio års mellanrum. Förändringen är lika stor som förändringen i bildkvalitet. Som är en annan nästan häpnadsväckande tidsmarkör. Tittade vi verkligen på dessa otydliga och hoppande produktioner, där inte ens en vinjettbild kan hållas stilla, utan att störas av det? Och det dåliga ljudet? Svaret är såklart ja eftersom inget bättre fanns att jämföra med. Själv hade jag en gång en VHS-kamera och tyckte resultatet av mitt filmande var ok. Är det bra eller dåligt att jag idag tycker annat?

SVT play och öppet arkiv är för mig en underhållnings- och inspirationskälla utan motstycke vad gäller rörlig bild på skärm. Inte för att jag kan leva mig in i dramatiken i fyrkanten, för det kan jag inte så ofta, utan för att de är det närmaste tidsmaskiner man kan komma. De väcker så många tankar om utveckling, att denna utveckling fortgår samtidigt som åldrandet och på så sätt blir ett nollsummespel. Att det händer varje sekund och därför är osynligt.

Jag är ju ingen film- eller tevemänniska men måste ändå se att det är på det området tiden kan synliggöras. En bok från 1970 kan fascinera genom miljö- och händelsebeskrivningar, men läsandet försiggår ju alltid i nutid och rösterna och bilderna blir därmed också nutid innanför pannbenet på läsaren. Även det oundvikligt eftersom jag inte kan se ens på en potatis på samma sätt som jag gjorde innan mobiltelefonin blev allmän. En film eller ett teveprogram tvingar en, förutom att offra en del av sin oersättliga tid, till att stänga av fantasi och inre bilder då allt ju skrivs på näsan. Bara lukter saknas.

Enligt vissa fysiker ska ju själva tiden inte existera utan bara vara en konstruktion för att vi ska kunna leva i vårt kaos, så tur man inte är fysiker. För mig är tiden det jag nog lägger mest tid(!) på att fundera över. Jag försöker ständigt dra lärdom av katterna som sover på olika håll här i huset och inte ens tycks veta hur gamla de är, eller att det är söndag idag. Men det går inte. Tiden håller fast mig samtidigt som den rinner bort!

Arvo Pärt.

Missa nu inte detta! Om Anselm Kiefer gestaltar ödeläggelsen så tar AP hand om det som kommer efter. Insikten och trösten eller hur man ska uttrycka det. Såg del ett i kväll. Del två får bli snart eftersom denna tudelade dokumentär endast kan ses till sista april. SVT play.
Se också wikipedia. Eller om du är i Stockholm 4/5 i år så går det att lyssna på en del i Gustav Vasa kyrka. Men då måste man ha biljetter. Googla!

Filmuppdatering.

Som tidigare nämnts är inte film något jag har särskilt stora kunskaper om. Jag går på bio ibland och ser en del filmer på TV. Men nu måste jag utöka mina kommentarer jag ändå gjort om film här. Såg Levan Akins film "Passage" på TV nu i kväll. Bara att lägga sig platt. Tidigare har jag sett "And then we danced" men då blev jag inte riktigt lika imponerad. Jag såg också att han vunnit en massa priser. Lätt att förstå!
Lägger detta till övriga funderingar i kategorin film.

Lite kul.

Läser nyhetsbrevet från Kunstkritikk, om en utställning. Nu blir det lite lösryckt ur sitt sammanhang men jag tycker att detta projekt/denna handling var så bra. Och kul också. Det handlar om tre videos, artikeln skriven av Viktoria Durnak. Den som omtalas här skulle jag verkligen vilja se, men den visas tyvärr nu i Oslo bara. Kanske komner chansen via nätet senare.

En video skapad av Eline Benjaminsen. Citat: 

"Den ene, Hedging (a.k.a. hedge heist) (2024), er laget i samarbeid med Dayna Casey, og viser de to kunstnerne på tokt i et av Nederlands rikeste boligområder mens de klipper av greiner fra noen massive hekker rundt bygninger eid av mennesker og selskaper med tilknytning til skatteparadis. Fortellerstemmen informere om ulike hekketyper og finansbegrepet hedging – en strategi som minimerer faren for uønsket forretningsrisiko. Det ironiseres over at det i Nederland er ulovlig å stjele greiner fra noens hekk, men ingen lover som forhindrer skatteunndragelse.

Den här häck-analogin är ju klockren!

Anmälningar.

Just sett Lukas Modyssons "Tillsammans 99". Bra film! Rolig också. Inte så sanslöst bra som t.ex. "Fucking Åmål". Och "Lilja forever" har jag fortfarande inte sett. Pallar inte, jag har en dotter... Men i min värld och smak sätter jag Modysson före Ruben Östlund som ju är lite "topprankad" idag. Jag vet såklart att det finns många andra regissörer men film är inte mitt område så jag jämför de jag har att jämföra. Så med mitt begränsade perspektiv är det fortfarande Anna Odell som är förnyaren. Medan Modysson håller förstaplatsen som försvarare av den mer traditionella berättarkonsten. Tätt följd av Levan Akin.

Anmälningar var det ja. Den andra blir en bok. "Den sista boken om mordet på Olof Palme" av Jon Jordås.
Lättläst bladvändare som klaras av på en dag om man har tid. Lite nya perspektiv och intressanta inblickar i utredningen jag trodde jag redan hade, efter allt jag läst. Men inte så. Den här boken redovisar mycket jag aldrig ens hört talas om. En helt annan gärningsman som, om man tror på Jordås, faktiskt verkar betydligt mer trolig än den utpekade "Skandiamannen". Fan vet. Och inte jag heller. Men efter denna läsning så lutar jag ändå åt att Jordås har rätt.

Frans Kafka.

TV-serier, är jag usel på. Inget tålamod, kan inte låta mig dras in i en handling som slutar med en "cliff-hanger" till nästa avsnitt. Jag vill se till slut eller inte alls. 

Undantaget: SVT:s serie Kafka. Om Frans Kafkas liv. Nästan ett litet mästerverk där perspektivet hela tiden ändras och intrycket ibland blir att det man ser är en smygfilmad teaterföreställning. Annorlunda, oförutsägbar. Inte möjlig att sträck-se då varje avsnitt är så pass krävande att det behöver några dagars  "matsmältningstid" innan nästa. Nu bara sista avsnittet kvar. Så den TV-serien kommer jag faktiskt att sakna. Rekommenderas!

Krigsfilm.

I förrgår var det 80-årsjubileum för landstigningen i Normandie. Det blev så att vi slog på TV:n och filmen "Rädda menige Ryan" visades. Jag såg den när den gick upp på biograferna, vilket år det nu var. Minns att jag blev så illa berörd av två scener att jag nästan inte kunde titta. Och sedan inte kunde glömma dem ändå. Spöken. I flera år.
Men. Nu var det inte alls så. Jag brydde mig knappt. Gäspade nästan under de utdragna stridsscenerna och gav upp efter en halvtimme. Stängde av. Det enda jag såg var en amerikansk enkelt förutsägbar krigsfilm med mängder av pang-pang, effekter och blod, i raden av sådana filmer.
Varför? Har jag blivit avtrubbad? Är det Ukrainaengagemanget med alla rapporter och bilder/filmer som gjort att en spelfilm bara blir fånig trots att den faktiskt skildrar något historiskt enormt betydelsefullt? Jag vet inte. För några månader sedan såg jag om "Ivans barndom" som ju också är en krigsfilm. Den gjorde tvärtom väldigt starkt intryck nu, men inte första gången jag såg den. Tror liksom inte att jag kunde ta till mig den då. Kanske p.g.a. ungdomens självupptagenhet? Nu kände jag det helvete den krigsdrabbade känner (tror jag) även om det inte är några krigs-scener i den. Filmkonst...

Bio idag.

Såg "Anselm", Wim Wenders film om Anselm Kiefer, på Filmstaden Victoria. Världens minsta salong, 11 platser. Så förväntningarna från Filmstadens sida på publik och intäkter verkar vara moderata, kanske bara så att de av någon anledning känner sig tvingade att visa den. Filmen visas i fyra dagar kl. fyra varje dag (ska visst bli en omprövning på onsdag om den ska visas mer). Och jag kan bara säga att jag är glad att jag hade möjlighet att se den. Det är faktiskt ett litet mästerverk i sig när Wenders visar sin tolkning av Kiefers liv och verk. Inte minst musiken var nästan lite för bra. Ingen gick under eftertexterna. Alla (11 :-) satt kvar och lät texterna rulla för ingen ville nog missa avslutningsmusiken. Alltså sammantaget, oaktat ens eget förhållande till Kiefer, en upplevelse!

ÅB om FH.

Angående recension av Filip Hammars film "Den sista resan". Jag har inte sett filmen utan endast läst recensionen i DN i söndags. Det handlar alltså om en film där FH arrangerar en resa till Frankrike för sin åldrade far, som på så sätt ska få återuppleva ett Frankrike han älskat och på olika sätt ägnat mycket av sitt liv åt. Nu är fadern i skröppelstadiet och orkar inget. FH köper en gammal Citroën och åker iväg till Paris  med sin far och så vidare, allt. Allt. Hyr till och med in skådespelare som på plats ska agera ett Frankrike som inte längre finns, allt för att fadern ska få återuppleva Frankrike som han minns det. M.a.o. idag en kuliss.

Framgången verkar skifta och det blir såklart tårar här och där när faderns verkliga tillstånd blir uppenbart. Åsa Beckman sammanfattar projektet i DN. Citat: "Det blir alltmer oklart för vems skull resan görs. Är det för att fadern ska få återuppleva Frankrike eller är det sonen som ska få tillbaka den pappa han en gång hade?" slut citat. Således två möjliga motiv för projektet. En annan recensent (som jag inte läst) har dessutom tydligen tidigare i samma tidning kallat filmen en "Kärleksbomb".

Nu lever vi visserligen i en tid då partsinlagor kallas dokumentärfilmer och där det är vanligt att människor filmar t.ex. olyckor och polisingripanden med sina mobiler. TV-serier, t.ex. Böda sand, Ullared m.fl. som bara handlar om att skratta åt andra (underförstått korkade) människor, har höga tittarsiffror. Dokumentation och publicering av allt som tänkas kan och helst med inslag av filmsekvenser på någon person som ska gråta framför kameran har blivit norm. Så verkar det för mig i alla fall. 

ÅB ser två alternativ som drivkrafter för FH. Men varför ser hon inte det tredje, för mig det första och mest uppenbara alternativet? Att göra en film! Att visa upp den sorgliga fadern i sin oförmåga och den lidande sonen, på biografer så att tusentals människor i Sverige kan se när fadern i sin ålderdoms svaghet inte klarar av att skära upp en obergine. Tror verkligen recensenterna här att detta projekt hade genomförts om inte filmen vore själva syftet? Hade FH tagit sin far till Frankrike om ingen utomstående hade fått veta det? Utan publik? Och hur var det för fadern att ha ett filmteam som skulle dokumentera allt han gör? Kanske ta om scener?

I mina ögon verkar detta vara historien om hur man slår mynt av att ta ifrån en gammal man hans värdighet inför publik.

PS 2025-01-01. Nu har jag till sist faktiskt sett filmen. Det var till och med värre än jag trodde. Skamlöst är det enda ord jag kommer på. DS.

Hur ska det gå?

Wim Wenders gör film om Anselm Kiefer. Wenders filmer är i övre delen av min tio i topp lista för filmkonsten. Och Kiefer är periodvis (varierar lite med dagsformen) etta på tio i topp listan för enskilda bildkonstnärer. Se mer här.

Min filmkanon.

Jag vill dela in spelfilm i tre fack: krig, kärlek och övrigt. Nöjer mig med dessa eftersom jag är en ganska sporadisk filmtittare. Så då börjar jag med krigsfilm eftersom krig är ämnet alla dagar i alla medier numer. Jag har kanske inte sett så många men tar upp de som gjort så pass starkt intryck att jag faktiskt minns dem. Den första var Micael Ciminos "The Deer Hunter". Den andra var Stephen Spielbergs "Rädda menige Ryan". Men då hade jag inte sett Tarkovskijs mästerliga "Ivans barndom". De två förstnämnda filmerna visar (i likhet med alla andra krigsfilmer jag sett) krigets katastrofer och "action" men Ivans barndom fick mig in i den känsla jag tror jag skulle leva i om mitt eget land faktiskt befann sig i krig. Svårt att riktigt förstå hur han gjorde det där, men Tarkovskijs är liksom i en klass för sig. Förresten får man nog kalla "Offret" för krigsfilm också. Och samma verklighetseffekt där, i inledningsscenerna åtminstone.

Sedan var det kärleksfilmer då. Och den genren vinns överlägset av Pawel Pawlikovskis "Cold War". Slutscenen närmar sig nog det bästa som gjorts på film. Åtminstone kan inte jag komma på något som är i närheten. Fast en till film kanske får komma med I denna kategori ändå och det blir då Lucas Moodyssons "Fucking Åmål".

Så blir det avdelningen för Övrigt. Här ryms också komedi och experiment. Svårt att få nån ordning här men jag har gillat allt jag sett av Jim Jarmuch. Anna Odells oväntade ingångar i "Återträffen" tycker jag gör den till en förnyare av mediet och därmed blir hon Bergmans arvtagerska i Sverige. Bergman har jag dock inte kunnat ta till mig då de borgerliga miljöerna han ofta använde närmast är science fiction för mig. Så i och för sig kan ju t.ex. "Fanny och Alexander" få kvala in i den kategorin (science fiction). Fast egentligen tycker jag bara att den är långtråkig så nej.

En film jag tänker se om är Cloé Zhaos "Nomad land". Den gjorde mycket starkt intryck på mig.
Levan Koguashvilis "Brighton 4:e gatan" också. Såg den i går kväll (streamad på TV:n) och kommer nog att vilja se om den med.
Skrattat har jag gjort åt David Zuckers "Den nakna pistolen" och åt alla Josef Fares alster. Bägge min humor.

Detta inlägg kommer jag nog att fortsätta på andra dagar då jag kommer ihåg andra saker. Men just nu är det ovanstående det jag minns och därmed det som tagit en ordinarie sittplats i min hjärna.

Vad är det med danskorna?

Bara några veckor sedan jag lade upp senaste rekommendationen (Krass Klement) här. Och nu i kväll har jag sett denna film om fyra danska kvinnliga fotografer. Måste ses.
Vad är det nu med Danmark? Förut har man ju alltid hört att nordisk fotografi, som betyder något utanför fotografens hemland, kommer från Finland. Men nu ser jag bara Danmark. Det är som med fotboll och ishockey. Finland är bäst på hockey och snart har Norge passerat Sverige på fotboll (tack vare den där Håland). Och danskarna har ju allltid varit bättre än Sverige i fotboll. På herrsidan då alltså... Och eftersom foto också är en tävlingsgren så förväntar jag mig nu att ett antal svenska kvinnliga glömda eller negligerade fotografer "upptäcks" ungefär som Hilma af Klint på konstsidan. De finns säkert och nu måste vi för att försvara vårt fosterland mot dansken hitta dem. Freden vid Brömsebro kan eljest frågasättas!

Intressant om förhållandet mellan film och foto.

Att läsa här. Många intressanta länkar. Man får bortse från att han kallar Roland Barthes för Ronal Barthes :-)

Offra 30 minuter av ditt liv.

För att lyssna på Bogdan Szyber. Tyvärr blir det något fel med texten efter ett tag så att den ligger två steg före hela tiden. Först trodde jag det var någon ny metanivå han fått igenom till detta framförande, men inser att det helt enkelt är ett fel. Irriterande, men man får lyssna istället och undvika att läsa texten.

Krass Clement.

Ja, jag är inte så intresserad av "street photo" eller vad man nu ska kalla det här, men denna film är ju verkligen sevärd, särskilt första halvan. I andra halvan visar han ett projekt om sin döende och till sist döda mor. Den delen är för mig osmaklig och obegriplig även om han försöker förklara så gott det nu går. Men det är intressant att han har så mycket att säga om sitt arbete. Så många ord. Han är liksom fotograf, kritiker och teoretiker i en och samma person. Annars (åtminstone i den generationen) är det kanske inte helt vanligt att lägga ut texten så mycket. Åtminstone när man inte är amerikan: "The photograph always holds two layers."

Betydelsen av fotografisk bild.

Finns det en uppsjö av skrivet material om. En film jag såg i går kväll sammanfattar en hel del av detta. Förutom sitt i sig angelägna ämne visar den på just vilken betydelse uppfinningen av den fotografiska bilden har. Se den på SVTplay här. 

Kommer också att tänka på kritikern/filosofen Svensk (heter han i efternamn, minns inte förnamnet nu). I samband med en kurs jag gick för några år sedan sade han det tänkvärda att konsthistorien egentligen är historien om den konst som fotograferats. Jag hade aldrig tänkt den tanken faktiskt. Fotografiet är så självklart att det blivit osynligt. Vi tänker inte på vad det faktiskt är längre.

Ett hus byggt av skärvor.

Dansk dokumentär från 2022 av Simon Lereng Wilmont.
Missa inte. Här finns den.