Övervakning.

Tittade på franskitaliensk gangsterfilm med Alain Delon, från 1973. Vilken stjärna! Liknade till och med Sven-Betil Taube till utseendet :-). Men, det som slår en, förutom insikten att allt i filmen var normalt när jag var 14 år, är såklart kommunikationen. Eller avsaknaden av sådan. Återigen blev jag påmind om tiden före datorer och mobiler. AD skulle gömma sig för ett gäng maffiafamiljer, med förgeningar överallt och med halva poliskåren mutad och mot sig. Oj oj, nu måste han dra till antarktis efter att ha tagit ut alla pengar i kontanter (vad annars 1973?) och plastikopererat sig och bytt namn osv tänkte jag. Men vad gör karln? Jo bara tar in på ett lopphotell i nästa kvarter. Inga bankkort som kunde spåras fanns ju då. Ingen mobil med gps eller uppkoppling mot olika master. Inget digitalfoto som kunde mailas ut till alla som skulle leta efter honom. Ingenting. Bara de som visste hur han såg ut kunde leta. Och det var inte många. Inget bildgooglande. Övervakningskameror = 0. Profil på sociala media = 0.

Det var lätt då kan man tycka. Att hålla sig undan. Gå under radarn. något helt annat än idag när registreringen av allt man företar sig bara pågår. Hela tiden. Nu har inte jag något mot övervakningskamerorna, som ju löst fler än ett mordfall o.dyl. Jag bara konstaterar och förundras över den oerhörda, nästan obegripliga, skillnaden. Vardagslivet då och nu. Människors tankar. Den ständigt pågående registreringen.

Från 1500-talet och fram till 1860 var man tvungen att ha inrikespass för att färdas inom sveriges gränser. Detta för att "kronan" behövde hålla reda på de personer som levde i Sverige, registrera dem med kön, ålder, hemort och  hemförhållanden. Uppgifter som främst var till nytta vid utskrivning av soldater till alla krig som pågick under hela 1600-talet. Såklart inte minst det 30-åriga som slukade folk. Sedan behövdes statistik om hur många främmande element som vistades inom gränserna. Judar t.ex. och alla "tattare". Tiggeri var förbjudet för alla som inte hade tiggeripass. Och ett sådant kunde bara utfärdas om man bevisligen var arbetsoförmögen och inte hade några släktingar. Annars var det släktens sak att ta hand om en. Så lite övervakningssamhälle har vi på olika sätt haft även innan moderna tider.

På landsbygden har det nog alltid varit närmast omöjligt att hålla sig undan. I en by vet man vilka som bor i stugorna. Och lägger märke till ett okänt ansikte. Behövs inte så många övervakningskameror. Så troligen var 1973 ett av historiens bästa år för den som ville gömma sig och råkade befinna sig i en stad. Spännande film förresten, fast nu har jag glömt vad den hette. Spelar ingen roll, grejen var ju året. Kul att se bara hur det var och försöka minnas.

Film. Historia.

I Egypten hände det saker 2011. Nästan revolution och Mubarak tvingades bort. En spännande och välgjord film, med de händelserna som fond, är "The Nile Hilton incident" regisserad av Tarik Saleh. Bör inte missas om inte annat för att få lite perspektiv på hur det går till med både det ena och det andra på andra håll i världen än USA och västeuropa. Fares Fares i huvudrollen. Finns på SVT-play.

Flickan från tändsticksfabriken.

Ska vara en komedi av Aki Kaurismäki. För min del ser jag inte det komiska men en ganska fantastisk film som kommentrar det eviga problemet med att träffa någon. Själv har jag tänkt att allienationen som verkar ha kommit med datingapparna är nytt, men kanske är det bara halvnytt. Se filmen. Absolut värd tiden den tar från dig. Finns på Netflix. Möjligen ingår några mord också.

Allvarligt talat.

I går kväll såg jag två TV-produktioner. En svensk film från 1963 och ett färskt program om en svensk konstnär som var på supertopp på 90-talet. Filmen svår att ta in. Att allt var så annorlunda trots att det fortfarande är samma land vi lever i. Åtminstone en ännu levande skådis också. Bo Widerberg regisserade. Inger Taube i huvudrollen. Tommy Berggren och Lars Passgård i de två andra bärande rollerna. Mästerligt foto av Jan Troell (visste inte att han var filmfotograf också). För att riktigt fatta vad det var jag såg fick jag efteråt googla på filmen. Ett svårsmält drama av underliga situationer och halva meningar. Kändes som från ett annat århundrade i ett annat land. Kan förstås bero på att det var den unge BW:s långfilmsdebut och det därför finns ett drag av överambitiös positionering också. Eller vad det nu är. En regissör som söker sitt språk kanske. Hur som helst, det märkligaste för mig nu idag var själva tidsandan. Obegripligt att jag har levt i denna tid. Att jag var fyra år när den gick på biograferna. Och att min mor precis som huvudrollen i filmen då redan var ensamstående mamma. Posören TB spelar såklart över. I vanlig ordning får jag en känsla av att han helst skulle leva sitt liv ensam med en spegel. LP lite bättre men underligt barnslig. Som en 12-åring i en 20-årings kropp, men det kanske ändå är så hans roll är tänkt så jag passar på den. IT gör sin roll bäst. Ganska krass och utan några större förväntningar på livet tar hon tag i de situationer som uppstår. Accepterar sitt öde kanske man kan säga. 

Så varför såg jag och skriver jag om denna produktion? Först och främst för att jag inte hittade något annat när jag väl för ovanlighetens skull slagit på TV:n. Och på något sätt gjorde den ändå intryck på mig. Det var något. Bortglömt. Någon liten glimt av fyraåringen som fladdrade förbi i utkanten av synfältet. Eller så var det bara JT:s foto. Om jag nu inte läst att det var han skulle jag ha gissat på Sven Nykvist. "Barnvagnen" är förresten filmens namn. Finns på SVT-play ett tag till. 

Sedan såg jag som sagt ett program om en nu levande konstnär jag hoppar över namnet på. Det allt överskuggande intrycket där var tyvärr en total avsaknad av distans till sig själv. När man tar sig själv och allt man gör på så blodigt allvar får i alla fall jag problem med skrattmusklerna. Och tyvärr skymtar tanken om människovärde fram där. För om man ser sig själv som epicentrum så är det nog nära till att man ser ner på andra människor och kanske undrar varför inte alla fattar ens storhet. Kan nog övergå i grämelse och ilska mot omvärlden också. Mycket vill ha mer som man säger. Tänker att Hasse Alfredssons klassiska svar på den motsatta frågan, alltså varför han aldrig kunde vara allvarlig, borde ingå i konstskolornas hjärntvättsprogram. Svaret: "Humor är det allvarligaste jag vet". Ta ett steg tillbaka och släpp ner axlarna liksom. Så blir livet lättare att leva!

Vad är bra?

Ett ständigt och olöst problem jag har är att förstå min egen konstsyn. Som avhandlat många gånger tidigare här vet jag inte om jag riktigt kan skilja på vad som är inlärt, vad som bara slappt är accepterat pga andras syn, kritiker och institutioner, och vad som faktiskt under dödshot är sant för mig. Själv. Om jag så vore ensam människa kvar i världen.

Jag märker hur jag mer och mer börjar ifrågasätta mitt yngre jags accepterande av många uttryck jag nog inför rannsakningsdomaren måste medge att jag egentligen i grunden aldrig fattat/gillat. Men följt med mobben i stället för att tänka själv. Eller känna själv är nog närmare sanningen. Gäller på alla kulturområden. Och det som brukar bli kvar när jag grubblar över detta är väldigt få upphovspersoner. I meningen upphovspersoner jag förbehållslöst köper allt de producerat. Alltså allt jag vet av det då. Bara två sådana namn kan jag komma på denna morgon. Annars är det bara enstaka verk. Ibland bara ett ur någons hundratals att välja på. Jag blir mer och mer kritisk och allergisk mot sådana uttryck jag ser som spekulativa och poserande. Dramatiserande. Vilket också så klart snävar in på vad jag själv kan göra. I fotovärlden är det inte många som duger enligt mig (såklart inte jag själv heller, än iaf, men hoppet lever kvar :-) utan de flesta faller på patetiken. Schablonen. Upprepningen. Härmandet. Jag osäkrar revolvern vid nästa kvinna i vit klänning med ryggen mot fotografen i skogen (bara ett exempel). Och samma gäller inom övrig bildkonst som ju i mångt och mycket förvandlats till ordkonst. 

Så hur ska jag nu kunna reda ut detta och komma så oskadd som möjligt igenom? Dagens lösning blir att jag ska lista min personliga kanon. Det kommer nog att ta lite tid, men något annat sätt att granska mig själv kommer jag inte på. Med en sjukt kritiskt avskalad och till skelettet nedbantad lista måste jag ju kunna urskilja vad det är jag faktiskt tycker. Vad som faktiskt rör mig i magen. Eller? Ska i alla fall påbörja en sådan här och nu. Får se om jag vill dela med mig av den senare. Det kan ju hända att jag kommer att skämmas över en del punkter, eller att den ser löjligt pretentiös ut. I så fall får den åka med mig upp eller ner eller vad det nu blir på den yttersta dagen.

Skådisarna.

Även om jag inte direkt är någon cineast så har ju ändå många hundra filmer ingått i min väg till vuxenhet. Och så också skådisar. Jag minns när Taxi Driver gick upp på biograferna och Robert De Niro blev den obestridliga nummer ett (det är han ju nu med, men numer pga Trump-utfallen). Hur som helst, det var den nya stilen "method acting" tror jag det kallades. De Niro, Streep, Walken, Cazale m.fl. RDN gjorde sedan en svit helt makalösa rollprestationer. "The Deer Hunter". "Tjuren från Bronx" (där han åt upp sig 20-30 kg och sedan tränade boxning ned till matchvikt bara för att kunna gestalta Jake La Motta trovärdigt i olika åldrar), "King of  Comedy" m.fl filmer. Men sedan hände något. Åldern såklart + pengar. Han började dyka upp i varenda amerikansk maffiafilm. Blev nästan synonym med mafiosoroller. Ofta bra men utan någon större ansträngning verkade det som. Han körde sin grej och då var maffioson definierad. Dock med en omisskännlig mimik och ett rörelseschema med något stel rygg/nacke och bekymrade rynkor i pannan. Och det är just det jag tänkte skriva om nu. För methodacting och allt det, var kanske ändå en ungdomsgrej, när man/han offrar allt för konsten. När väl platsen som den högst betalde skådisen i Hollywood var säkrad blev han bekväm. Och började som sagt vara sin maffiagubbe lite överallt. Och nu kommer det intressanta i detta. Det finns en maffiafilm gjord av generationen före RDN. Den har verklighetsunderlag och heter "The Valachi Papers", på svenska: "Grym hämnd (Cosa Nostra)", (ja, ibland skulle man vilja träffa på de som översätter filmtitlar i en mörk gränd där ingen ser en:-) men i alla fall så heter den tyvärr så. Det är alltså en film med verklighetsunderlag där en mafioso hjälper polisen att sätta dit en annan. Generationen innan RDN som sagt, så huvudrollen innehas av Charles Bronson. Maffiabossar finns det flera av men den mest framträdande för handlingen spelas av den italienske skådespelaren Lino Ventura. Italienare men bosatt större delen av sitt liv i Frankrike och därför mest förekommande i franska filmer. 
Ta nu och se den här filmen "Grym hämnd (Cosa Nostra)", den finns på Netflix. Studera Lino Venturas rollfigur och byt i fantasin ut hans ansikte mot Robert De Niros. Det är slående! Gestiken, rörelserna, blickarna, mimiken, timingen, you name it, det är RDN:s gangsterschblon! Om det gick att satsa pengar på detta så skulle jag sätta sjuhundranitti oljedollar på att RDN studerat denne skådis, medvetet eller omedvetet för sina gangsterroller. Det är bara för slående likt. Generationen innan, så kanske inte många tänker på det nu. Och det var dagens iakttagelse från förkylningsdimmorna när äldre film är ett av flera sätt att fördriva febersoffetiden..

Intresse: noll.

Det är vad mina vuxna barn säger om sina faktiskt väldigt stora bekantskapskretsar (långt större än vad jag hade i deras ålder iaf). Och ämnet det gäller är konst. Ingen av dem känner någon som är det minsta intresserad. På sina väggar har kompisarna de planscher eller "tavelväggar" (alltså det ordet...) stylisterna smäller upp i lägenheter som ska säljas. Min fru berättar att på hennes jobb, som är på en stor statlig kulturinstitution, ska de lägga ner konstföreningen pga intresse: noll. Dagspressen skriver sedan flera år inga utställningsrecensioner. Om de ens har kontakt med någon konstkritiker så blir hen inkallad bara när det är någon större museisatsning på gång. Jag har själv sökt konstföreningar på företag för att bjuda in till besök i den ateljéförening jag är med i, med resultat i linje med det ovanstående. Alltså föreningar nedlagda eller med ett litet antal äldre personer som kvarvarande medlemmar. De yngre på företagen prioriterar annat. Datorspel, TV-serier, matlagning, film, poddar, sociala medier. Det finns så mycket att använda sin tid till som är avsevärt mer lättsmält och intressant än att känna sig dum på ett galleri där något obegripligt visas. Som dessutom blir än mer obegripligt om det ledsagas av någon text.

Samtidigt ser jag som läser nätpublikationerna där kritik skrivs numer att intresset inte alls är noll. Men klyftan mellan konsten och den bredare publiken har utan tvekan vidgats. Börjar närma sig oöverstiglighet förutom för de som verkligen är dedicerade eller själva verksamma på producentsidan. Det allmänintresse som faktiskt fanns när jag började i min första förberedande konstskola är väck. Borta. Då för tiden kändes många konstnärer till av i stort sett alla. Det var allmänbildning. Det var stor och blandad publik på utställningarna. Jag vet inte om konstfrämjandet finns kvar ens, men gör det det så är det i alla fall inget som verkar attrahera varken konststudenter eller publik. Mossigt liksom. Själva idén med att närma konsten till livet för alla gäller inte idag. Små gallerier med dörrarna öppna för alla, på platser där människor passerar av andra orsaker än att se en utställning, är historia. Idag verkar det vara mer eftersträvansvärt att göra sig så svåråtkomlig som möjligt. Utställningar i lägenheter och tillfälliga lokaler bara en initierad krets känner till. Den inkluderande delen av konstvärlden verkar vara amputerad till förmån för konstdoktorer och exkluderande kvasifilosofiska skrivelser. Ihopsnickrade av de rådande modeorden och avsedda att läsas bara av de andra ankorna i dammen. De tongivande konstnärerna är inte längre kända av allmänheten. Och ibland inte ens av övriga konstkollektivet om man inte råkar vara personligt bekant. Vem som är tongivande bestäms någon annanstans, av intressen som om man skrapar lite på ytan visar sig vara ekonomiska. Och ofta utan att konstnärerna själva ens fattar det. Det som växer är stora internationella biennaler och triennaler där pengarna styr till 110%. Publiken som besöker de statliga och kommunala konsthallarnas utställningar består mest av min egen generation och äldre. Andra verksamheter i lokalerna krävs för att locka de yngre.

Så kontentan blir så långt jag kan se i alla fall, att intresse: noll är själva målet idag. Utestängande från insyn i det som blivit en pengaindustri. Det som finns kvar för en större publik är Liljevalchs och Lars Lerin. Och internationellt kanske Banksy. Trist tycker jag. Medan en yngre generation inte tycker något alls om denna för dem ickefråga. Intresse: noll kompletteras av en axelryckning. Livet följer andra banor nu. Banor som inte fanns när jag var ung. Datorspel recenseras ibland i dagspressen. Liksom böcker, film och TV-serier. Populärkulturen är någon annanstans helt enkelt och konstvärlden gör inget för att motverka detta. Tvärtom tyvärr.

Film.

"Min pappa Toni Erdmann". Regi: Maren Ade. I rollerna: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter, Ingrid Bisu m.fl.

En annan värld.

Film. SVT play. Just sett den. Se!

Klippt från nätet:
Fransk långfilm från 2021.
Ett drama om Philippe som är chef på en stor fabrik men bakom den framgångsrika fasaden börjar hans tillvaro att falla sönder. Han ligger i skilsmässa och när Philippe dessutom får order uppifrån att företaget måste skära ytterligare i personalstyrkan så kommer han till ett vägskäl. Regi: Stéphane Brizé. I rollerna: Vincent Lindon, Sandrine Kiberlain, Anthony Bajon, Marie Drucker, Guillaume Draux, Jerry Hickey m.fl. (Un autre monde).

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.

Mörtfors-Tarzan.

Är titeln på Tom Alandhs dokumentär om sin far, som just nu visas på SVT-play. Kanske den bästa dokumentär jag sett.

Denna dag - ett liv.

Sade farbror Melker. Vi som vuxit upp med Astrid Lindgrens berättelser vet såklart genast vad det gäller. Visserligen kommer detta uttryck ursprungligen från poeten Thomas Thorild, men vem vet det idag? Tiden har sin gång. "Saltkråkan" hette den sedermera filmatiserade historien där farbror Melker hade en av huvudrollerna och uttalade rubriken till detta inlägg. Nu har det gjorts en ny version av den TV-serien. Jag brukar vojna mig över moderniseringar av sådant som hör till min barndom, men icke så den här gången. Såg första avsnitten i går kväll och jag måste säga att jag är imponerad. Det är en väldigt känslig nytolkning som jag är säker på att AL hade varit stolt över. Ursprungsmusiken används t.ex. Och själva moderniseringen känns alldeles naturlig. Så det blir ett grattis till skaparna. Från mig som ser Åke Grönberg och inte Allan Edwall som luffaren i "Rasmus på luffen". Man börjar nog stelna till tidigare än man tror :-().

Irlands Oscarsbidrag 2026.

"Sanatoriet". Finns nu på SVT play. Bara att kolla. Underlåtenhet kommer att beivras.

TV.

På SVT play kan man se Tom Alandhs dokumentär om Bosse Högberg. Klart sevärd som allt av TA. Ett tidsdokument som i mitt fall plockar fram många barndomsminnen också.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.

Sex timslånga avsnitt.

Fördelat på två dokumentärer inspelade på olika platser i Tornedalen, har jag sett under helgen. Rekord för mig som annars är en väldigt dålig och sparsmakad TV-tittare. Men dessa dokumentärer, som faktiskt är riktiga sådana och inte några partsinlagor med en agenda (som ju annars är det vanliga med "dokumentärer" numer) hanterar ett ämne som jag tycker är intressant. Flytt inom landet. De som flyttar, de som inte gör det och de som flyttar tillbaka. Titlarna: "Vi som valde att stanna" och "Hemvändarna" vardera i tre timslånga avsnitt, finns på SVT-play. Titlarna säger ju vad det handlar om så det ordar jag inte mer om. 

Det där med hemvändare finns det ju otaliga filmer, böcker och berättelser om. Oftast ur en av två synvinklar. Den ena handlar om barndomens/skolans tönt och mobboffer, som återvänder som überjävlig världsmästare på allting och sätter mobbarna på plats. Den andra om en utbränd polis som flyttar tillbaka för att läka sina sår efter hemska "shot-outs" och outhärdlig stress i storstaden, eller ett vuxet barn som efter 37 år i exil tvingas "hem" eftersom alla har dött och ett stort hus står tomt och lämnat åt sitt förfall. Alt. att någon släkting fortfarande lever och behöver hjälp med det.

De historierna har ju alla hört i olika varianter och är ju rätt ointressanta och uttjatade vid det här laget. Men de som behandlas i "Hemvändarna" är varken hjältar eller förlorare, utan bara  människor som av olika anledningar valt att återvända till sina födelseorter. Därför är de filmerna så intressanta. Och ännu mer spännande är "Vi som valde att stanna" som (äntligen) lyfter fram de som aldrig velat flytta på sig, utan att försöka packa in dem i något fack av fantasilösa konservativa fegisar. Utan som människor som trivs så bra på sin födelseort att de aldrig känt något behov av att flytta. De som valt att förvalta och driva byn de fötts i. Arvet som inte är ett fidiekomissgods eller ett företag (utom kanske lite för bonden i gänget) utan hela bygden. Det talas ju mycket från politikerhåll om att hela Sverige ska kunna fungera, men väldigt lite görs som inte tvärtom försvårar småskalighet och existens utanför de större orterna. Och faktum är ju att de som på riktigt tar ansvar för hela landets liv är de som stannar kvar där de fötts och ser till att det finns några samhällsfunktioner kvar att flytta hem till för hemvändarna. Det utslitna uttrycket vardagshjältar. Människor som sällan omnämns men som finns där i bakgrunden och sköter scenen.

Det vore uppfriskande med en roman- och filmboom på detta område. En skicklig dramaturg eller författare tror jag lätt skulle kunna ta fram intressanta historier med tillräcklig dramatik till och med för en sociala medier avtrubbad publik. Så jag väntar...

Allra längst ut i utkanten av detta.

Rörde jag mig för massor av år sedan. Orsaken var östtysk vän jag träffat i Budapest. För dit fick de resa på semester DDR:arna. Det var några år innan Berlinmuren föll. Intryck, minnen som inte rikigt går att förpassa till dunklet där det mesta annat finns. Väckt nu av filmen "På nära håll" av Franziska Stünkel (finns på svt play än så länge). Denna film speglar stämningen i Östberlin vid denna tid så bra att man ryser. Bra vidareutbilnding för alla politiska ytterkanter och alla som inte fattar det där Charles Bukowski säger här.

Blott en dag.

SVT har "släppt" (vilket ord) ett gäng nya gamla filmer och serier igen. Ett (tycker jag) både roligt och nästan sorgligt sätt att botanisera i titlarna är att hoppa runt och se tio minuter här och en kvart där. Det roliga och sorgliga ligger i hur tydlig tidens gång blir. Roligt därför att det visar hur snabbt sättet att tala och uttrycka sig ändras. Sorgligt av samma orsak plus att det blir en väldigt stark påminnelse om ens egen oundvikliga spegelbild. Jag väljer en flitigt förekommande skådespelare och tittar på snuttar från 70, 80 och 90-talen. Hur annorlunda hon uttrycker sig. Hur snabbt det förändras. Även de som i vissa fall ser likadana ut från födsel till död är ändå totalt olika människor om man studerar dem med säg tio års mellanrum. Förändringen är lika stor som förändringen i bildkvalitet. Som är en annan nästan häpnadsväckande tidsmarkör. Tittade vi verkligen på dessa otydliga och hoppande produktioner, där inte ens en vinjettbild kan hållas stilla, utan att störas av det? Och det dåliga ljudet? Svaret är såklart ja eftersom inget bättre fanns att jämföra med. Själv hade jag en gång en VHS-kamera och tyckte resultatet av mitt filmande var ok. Är det bra eller dåligt att jag idag tycker annat?

SVT play och öppet arkiv är för mig en underhållnings- och inspirationskälla utan motstycke vad gäller rörlig bild på skärm. Inte för att jag kan leva mig in i dramatiken i fyrkanten, för det kan jag inte så ofta, utan för att de är det närmaste tidsmaskiner man kan komma. De väcker så många tankar om utveckling, att denna utveckling fortgår samtidigt som åldrandet och på så sätt blir ett nollsummespel. Att det händer varje sekund och därför är osynligt.

Jag är ju ingen film- eller tevemänniska men måste ändå se att det är på det området tiden kan synliggöras. En bok från 1970 kan fascinera genom miljö- och händelsebeskrivningar, men läsandet försiggår ju alltid i nutid och rösterna och bilderna blir därmed också nutid innanför pannbenet på läsaren. Även det oundvikligt eftersom jag inte kan se ens på en potatis på samma sätt som jag gjorde innan mobiltelefonin blev allmän. En film eller ett teveprogram tvingar en, förutom att offra en del av sin oersättliga tid, till att stänga av fantasi och inre bilder då allt ju skrivs på näsan. Bara lukter saknas.

Enligt vissa fysiker ska ju själva tiden inte existera utan bara vara en konstruktion för att vi ska kunna leva i vårt kaos, så tur man inte är fysiker. För mig är tiden det jag nog lägger mest tid(!) på att fundera över. Jag försöker ständigt dra lärdom av katterna som sover på olika håll här i huset och inte ens tycks veta hur gamla de är, eller att det är söndag idag. Men det går inte. Tiden håller fast mig samtidigt som den rinner bort!

Arvo Pärt.

Missa nu inte detta! Om Anselm Kiefer gestaltar ödeläggelsen så tar AP hand om det som kommer efter. Insikten och trösten eller hur man ska uttrycka det. Såg del ett i kväll. Del två får bli snart eftersom denna tudelade dokumentär endast kan ses till sista april. SVT play.
Se också wikipedia. Eller om du är i Stockholm 4/5 i år så går det att lyssna på en del i Gustav Vasa kyrka. Men då måste man ha biljetter. Googla!

Filmuppdatering.

Som tidigare nämnts är inte film något jag har särskilt stora kunskaper om. Jag går på bio ibland och ser en del filmer på TV. Men nu måste jag utöka mina kommentarer jag ändå gjort om film här. Såg Levan Akins film "Passage" på TV nu i kväll. Bara att lägga sig platt. Tidigare har jag sett "And then we danced" men då blev jag inte riktigt lika imponerad. Jag såg också att han vunnit en massa priser. Lätt att förstå!
Lägger detta till övriga funderingar i kategorin film.