Minnesbilderna.

Kommer efter ungefär en vecka verkar det som. Jag använder väl som de flesta mobilen som en slags anteckningsbok. De flesta anteckningarna blir i form av foton och när jag slöscrollar bland dem kan jag notera en sak, och det är att min uppmärksamhet genomgår något när jag ser bilder som är runt en vecka eller mer gamla. De övergår då till att i min värld bli minnesbilder. Med allt vad det innebär. Själva känslan för det som representeras bli starkare och mer detaljerad. Eller om det bara är ansträngningen för att minnas som ökar. En ogripbar vilja att kunna vara tillbaka i detta fragment av en sekund som visas. Parat med en stark känsla av förlust. Detta klingar sedan av när bilderna blir "gamla" (ytterst subjektivt) och är såklart helt borta om jag ser på foton från tillfällen då jag själv inte var med. Ersätts då istället av nyfikenhet och fantasier. Försök att ana eller uppfinna det indexikala i bilden. Detta är ett par av flera magiska egenskaper med fotografisk bild. Foto går inte att jämföra med någon annan form av bild. Inte konst, inte dokumentation. Det är något annat! Och allestädes närvarande. Fotografiet går fritt från "hotet" från AI-genererade bilder, som det pratas om i konst- och illustrationsvärlden. Konstnärer och illustratörer anmäler i parti och minut AI-företagen för att maskininlärning kan vara intrång i upphovsrätten. Ett fotografi däremot, taget vid ett visst tillfälle representerande något i sinnevärlden vid det tillfället existerande, har genom själva sin natur inget alls med den frågan att göra.