Magiska bilder.

Alla har väl hört den där 1800-tals historien om indianer som inte vill låta sig fotograferas eftersom de tror att fotot kommer att ta något av dem. Att det fysiska fotografiet på riktigt kommer att äga något av dem. Ha, ha, ha.. okunniga vildar. Men om det finns någon sanning i den historien så är den sanningen bara att de satte ord på det som gäller för oss alla. Fotografiets magiska sida och makt. För den finns. Ett fotografi, främst av en människa, har en magisk kraft inneboende. Enkelt test av detta påstående: tag ett fysiskt fotografi, en papperskopia alltså, av någon du älskar, eller bara känner. Riv sönder det!
Hur kändes det? Ta en teckning av samma person och riv sönder den. Då har du bara rivit sönder en teckning. Alltså ytterligare bekräftelse på att Walter Benjamin var ute och cyklade med sin aurateori (googla om du inte vet). Auran finns i betraktaren, inte i verket. Något jag ofta upplevt, både med fotoböcker och med andra reproduktioner. Så jag skulle nog säga att den teorin (liksom många andra inom konstvetenskapen) var något personligt för honom. Inte allmängiltig sanning.