Med anledning av slabangen i väst.

Kom jag att tänka på en text jag skrev för 2-3 år sedan efter en diskussion med en närstående, som inte för sitt liv kunde förstå hur en femtedel av svenska folket kunde rösta på sd. Själv tillhör jag verkligen inte den femtedelen som gjorde eller gör det heller, men i kraft av ålder och några flyttar i landet så tror jag mig förstå lite av anledningarna. Och för att försöka undvika pajkastning och istället få en lite mer nyanserad pratstund skrev jag ner en fantasihistoria som dock har inslag av upplevd verklighet. Jag tror nämligen att det är av godo att jobba på att begripa sina meningsmotståndares drivkrafter. Ingen ändrar uppfattning av att bli kallad idiot. Det framkallar bara mer polarisering och ilska. Bättre att försöka förstå en ståndpunkt och sedan bemöta den, eller ännu bättre, om man råkar vara politiker, lyssna och ta till sig hur vardagen ser ut för många och använd sedan den politiska makten för att lösa problem och därigenom vinna tillbaka väljare som lämnat. Nu har det nedanstående ju inte något med USA att göra men det är i alla fall ett exempel på hur man kan försöka förstå det obegripliga.

Texten:

I Sverige bor 2 miljoner människor i de tre största städerna. Övriga 7-8 miljoner är fördelade på 290 kommuner, två-tre tusen småstäder, “centralorter” och tusentals mindre tätorter och byar. Tänk nu så här:

Nisse och Rut som ingår i dessa 7-8 miljoner, bor i ett hus i byn Kroksel som har 54 invånare. Huset är byggt av någon av deras förfäder för 80 år sedan. De vill bo kvar där så länge de kan och fortsätta ha fritiden i trädgården, med hunden i skogen och med fiske i sjön. De har sett utvecklingen under de senaste 20-30-40 åren gå mot centralisering av all offentlig service.
Byskolan nedlagd, vårdcentralen flyttad till centralorten två mil bort. Bussen har slutat gå. Rälsbussen finns inte och tågen stannar inte. Macken flyttad till centralorten. De närmar sig pension men har några år kvar att jobba, Nisse i centralorten två mil bort och Rut i staden tio mil bort åt andra hållet. De måste ha två bilar för att ta sig till jobbet, handla, besöka vårdcentral och tandläkare mm. Deras löner ligger i det lägre spannet men det går bra så länge de bor kvar i huset och inte köper något onödigt.
Både Nisse och Rut är socialdemokrater av gammal vana och eftersom de är arbetare men har börjat förstå att socialdemokratin inte är till någon hjälp i vardagslivet längre då trygghetssystemen monteras ner steg för steg. Faktiskt i några fall av socialdemokraterna själva genom att de inte motarbetat förändringarna. Ett missnöje gror. En känsla av hopplöshet inför framtiden.
Några invandrare har de inte sett till förutom pizzabagaren i centralorten. Enda kontakten med invandrare är de numer varje vecka återkommande dödsskjutningarna och sprängningarna de läser om i tidningen och ser på nyheterna. Faktiskt i snitt en i veckan detta år. Och de vet förstås genom all nyhetsbombardering att det inte är Hells angels eller Bandidos som skjuter. Det är invandrade familjenätverk och andra generationens invandrarbarn som skjuter på varandra och alla som råkar vara i närheten. De har också läst och hört att dessa huvudsakligen livnär sig på knarkförsäljning och utpressning, förutom bidragsbrott. Och att de nu också börjat specialisera sig på bedrägerier som innefattar att lura av äldre godtrogna människor deras besparingar. Dessutom har de hört att dessa gäng inte, som med mc-gängen, kan infiltreras av polisen eftersom de känner varandra sedan dagis. Eller är släkt. Nisse och Rut fattar inte varför dessa människor ska vara här i Sverige och mörda och förstöra och flytta sina interna bråk hit. Bort med dem så spar vi både liv och pengar.
Sedan dyker Per Bohlund upp i TV-rutan. Han pekpinnar att privatbilismen måste minskas drastiskt och att styrmedlet för detta är höjd skatt på drivmedel. Eller att man köper sig en Tesla. Är karln en marsmänniska? Hur ska vi ta oss till jobbet när det redan nu är så dyrt? Vi har inga reserver att ta av. Därefter säger han att skogsåsen bakom huset utsetts till exploaterbart område för vindkraft, då ju ändå ingen bor där och elpriserna i södra Sverige rusar!

Pelle på macken i centralorten har varit socialdemokratisk fritidspolitiker i alla år, men på senare tid börjat tröttna då han tycker socialdemokratin blivit allt mer centraliserad och allt mindre bryr sig om annat än storstadsväljarna. Han funderar på att byta parti.
Men moderat, aldrig. Det är bara “storgubbar” som är det. Han skulle inte ens vara välkommen hos deras grupp i kommunstyrelsen. Centern är för bönder, markägare och storstadsliberaler. Liberalerna, helt irrelevant. Finns ingen på miltals avstånd och har inget att säga till om i fullmäktige och dessutom vet man inte vad de egentligen vill. Vänstern, nä de centraliserar också och vill dessutom höja skatten och ta in ännu fler gangsters i landet. Dessutom är deras representant i kommunen öppet Stalinist, så alla skrattar bara åt honom. kd? knappast. Hallelujagalningar och numer också premiärlejon i storstaden.
Återstår sd. De vill ha tillbaka 50-60-talens småskalighet. Sänka skatten på drivmedel och underlätta för småföretag. De har äldrevården prioriterad. Det glesbygdsprogram de precis lagt fram är svar på de flesta böner han har. Kanske det till och med skulle gå att få tillbaka lokalpolisstationen som nu är nedlagd (och närmaste polis finns tio mil bort). Sd är helt enkelt vad sap var en gång i tiden. Om man bortser från det där med invandringen, men den påverkar ju knappast någon här i kommunen.
Alltså, blir det sd så blir det ungefär som när han en gång valde att jobba för socialdemokraterna! Kullerbytta, uppenbarelse!
Att sedan några av södra Sveriges företrädare för partiet har bakgrund i nazismen och liknande påverkar ju inte honom. Det kanske till och med är bra att de har det med tanke på hur brottsligheten ser ut där nere. Och rasbiologiska institutet placerar ju socialdemokraterna och centern i ungefär samma bakgrundsbåt dessutom. På den tiden var ju de också rasister det var faktiskt normalt. Så skit i det. Då var då och nu är nu.
Tillbaka till Nisse och Rut. De har hört att Pelle på macken bytt parti och numer företräder sd. De vet ju vad han vill och alltid har stridit för, men inte lyckats åstadkomma i lokalpolitiken.
De vet vem han är, vilka hans föräldrar var och även deras föräldrar. Och inte finns det någon nazist där inte, snarare motståndsmän. Och verkligen inte Pelle. Han vill bara återuppliva byn precis som socialdemokrater lovat men inte hållit. Precis som centern skrutit om och sedan inte klarat.
Att det är känt att sd:are oftare än andra politiker är brottsdömda är heller inget som hindrar. De vet ju vem Pelle är och att han har ett par fortkörningar och någon gång i sin ungdom blivit utslängd från en bar när han var full. Kanske har han varit misstänkt för tjuvjakt också. Men det finns inget ont i honom. Och morbror Kurt dömdes ju för försäkringsbedrägeri när den där ladan han inte hade råd att riva brann ner. Hur det var med det vet man inte men man vet att Kurt är reko och alltid hjälpsam så gott han kan, så det där med att vara dömd för “vardagsbrott” är bara något som snarare visar en mänsklig sida hos en politiker. Då är det ju till exempel betydligt värre att ombilda hyresrätter och skapa miljonärer på det allmännas bekostnad. Varför är inte det brottsligt? Och vad gäller de där Stockholmsrasisterna så kanske det bara är bra eftersom det de ju vill göra är att slänga ut gangstrarna. Så då får det bli sd i det här valet!

PS 8/11. Stort uppslag om USA-valet i SvD idag med väljarintervjuer och div. analyserande. Visar att ovanstående resonemang i ganska stor utsträckning var det som avgjorde. Alltså de frågor som berör det personliga vardagslivet och inte någon ideologi. Största skillnaden är väl att Sverige är sekulariserat och mer jämlikt.

Tomt + vågspel.

Det är tyst i huset. Katterna sover på olika platser. Det är vad de gör. Sover. Aldrig får de något stresspåslag för att de sover bort sina liv. En katt sover vanligtvis minst 15 timmar/dygn. När de vaknar äter de och går ut för att göra sina behov. Sedan in och somna igen på någon ny plats. Ska man lära sig något av detta? Det blir så stor kontrast när man själv får dåligt samvete av att somna på soffan, vakna och upptäcka att man förlorat en "viktig" halvtimme av sitt liv. En halvtimme som aldrig kommer tillbaka. Men sover katterna egentligen? Eller är de bara någon annanstans? Ibland inbillar jag mig att deras själar egentligen bara är på utflykt i andra gestalter när det ligger sovande kattkroppar runt hela huset. Kan motsatsen till detta antagande bevisas?

Chet Baker. Plötsligt är han inte i träda längre (har varit så för mig i massor av år, nästan glömd) utan på spellistan varje dag. fru A har också "upptäckt" honom. Själv har jag återupptäckt hans fantastiska trumpetspel och A hans sång. Sedan pratar någon poet i Babel om honom precis efter att jag stängt av Spotifylistan och A slagit på TV:n. Chet Baker igen. Och jag kommer ihåg historien kompisen D berättade när han bodde i Holland och hade åkt till Amsterdam för att höra CB spela. Väl framme fick han veta att CB hade ramlat ut från sitt hotellfönster och slagit ihjäl sig. Var på pizza+öl kväll i lördags. Hela kvällen snurrade Chet Baker på grammofonen.

Det här är väl ett område någon borde forska på. Att något fenomen plötsligt flyter upp till ytan och nästan dominerar för att sedan tyst sjunka ner igen efter att den utmätta tiden gått.
Ett annat exempel. Jag hade aldrig varit i Malmköping. Men plötsligt har jag ärenden dit tre gånger i följd. Och dessutom kommer denna plats upp i diverse diskussioner ytterligare ett par gånger inom ungeför två veckors tid. Det hände för något år sedan. Men efter det har inte Malmköping påmint om sin existens en enda gång. Och inte innan heller vad jag minns.

Livet går  vågor.

Hantverk.

Vist 8x10". Kamera slöjdad och hopskruvad av den eminente Virginijus Steponaitis i Vilnius. Något enklare har jag svårt att tänka mig. Inte ens en skruv för skärpeinställningen, den får man göra genom att skjuta främre standard fram och tillbaka. Samma för restitution, vinkla, höja, sänka och titta på mattskivan. Inga justerskruvar. Ingenting! 

Närmare renodlat hantverk går nog inte att komma om man vill använda en kamera. Mer manuellt kan det inte bli. Även objektivplattorna är av trä. Och tittar man närmare på kameran så inser man att delarna nog kunde ha köpts på Bauhaus.
Synd bara att 8x10" film kostar ångest och huvudvärk. Jag har en filmhållare och även ett objektiv med tillräckligt stor bildcirkel (eftersom jag använder 4x5" kameror). Men film och framkallning... Dyrt! Och inte kan jag framkalla så stora blad själv heller :-(. Men kommer tid så kommer råd!

Tillbaka till samtiden.

Är titeln på en artikel/intervju i senaste numret av Kunstkritikk. Det är curatorn Christina Lehnert som intervjuas. Hon ska göra nästa års upplaga av GIBCA. Verkar vara en intelligent och upplyst person och hennes "grepp" inför detta jobb verkar intressant. Men, jag måste säga att jag reagerade lite inför något hon sade. Som jag ser det, som halvvägs ute/inne i denna värld, finns kanske inte så mycket polarisering i konstvärlden som i världen utanför (jo det finns en slags gräns) men dess mer av åsiktskorridorer och likriktning. Hon säger så här (citat från artikeln skriven av Nora Arrhenius Hagdahl): 

"Vilka frågor tycker du är angelägna just nu? Och hur kommer det att återspeglas i biennalen?
Vi lever i en polariserad tid utan nyanser och medelvägar. Media och andra kanaler är splittrade och splittrande. Jag tror det finns ett djupt behov av platser där vi kan tala fritt om känsliga ämnen, och att konstnärer behöver platser där de kan uttrycka sig obehindrat, utan restriktioner. Jag kommer att försöka åstadkomma en biennal som är en sådan plats – jag vill skapa en arena där vi kan samtala utan att avfärda varandra."

Ja visst, precis vad alla borde efterlysa men tyvärr tror jag inte riktigt på det. Det är många år sedan konstnärer kunde tala fritt om känsliga ämnen. Och det där med att uttrycka sig obehindrat och utan restriktioner... Ja, som sagt. Jag kan bara vara supporter då jag såklart hoppas att hon lyckas, men tror dessvärre att "utan restriktioner" är något som bara lever som ett svagt minne nu. Men om det visar sig att hon bjudit in någon regimkramande konstnär från Ryssland att samtala med, eller någon från de andra olyckshärdarna som kämpar med verkligheten och vill samtala utan att avfärda varandra (!) så lägger jag mig platt.

Lite kul ändå..

...att vara en tusendel av denna happening. Och jag följer deras önskan att inte visa mitt eget bidrag eftersom det handlar om anonymitet. Att vara en liten pusselbit.

Vägmärken.

Ett gammalt torp i skogen 1975 eller 76. Midvinter. Jag och Gustav J. har kört skoter hit. Väglöst land. Här bor två gamla gubbar, avlägsna släktingar till G. Bröder. Som ytterst sällan eller kanske aldrig lämnar sitt torp från 1700-talet. Den ene ligger nerbäddad i kökssoffan. Den andre sätter på kaffepannan och frågar om det varit någon fylla och slagsmål på byn? Runt järnspisen ser det ut som ett dike i de tjocka golvplankorna. 200 års slitage. När kaffet är klart frågar han om vi vill ha en bulle till fikat. G svarar bestämt nej innan jag hinner säga nåt. När farbrorn ska ta fram bullar till sig och sin bror kommer han att tänka på att katten ju också måste få något. Han går ut i den iskalla farstun och hämtar en frusen råtta ur en säck. Håret från råttan lossnar och fastnar på hans händer. Sedan slänger han råttan till katten som sitter i ett hörn och väntar. Därefter handen direkt ner i en plåtburk med torra bullar. Han tar upp två. Ger en till brodern och tar den andra själv. G tittar på mig med ett omärkligt småleende.

När vi kör hem har det mörknat och en hare i vinterpäls springer bredvid min skoter i säkert en kilometer. Det beteendet har jag sett två-tre gånger tidigare. Enligt hörsägensagan dog gubbarna när de måste bada efter att till sist tvingats flytta till vårdhem.

Detta var mitt andra besök på en gård i väglöst land (andra gården också). Jag ville skriva ner det eftersom jag inte tror det finns så mycket kvar av sådana här ställen i Sverige längre. Och för att det är ett av de där starka minnena som ibland smyger sig på så att man plötsligt inser att man har dem i hela huvudet.

Den andra gården var under min konfirmation då vi gjorde en fjällvandring och sov en natt eller om det var två, på loftet i en gård dit ingen väg finns än idag vad jag vet. Mer om den här.

Förklara hur du tänker!

Den frågan får man räkna med om man utsätter sig för att t.ex. delta i "Öppna ateljéer", som jag gjorde förra helgen. Särskilt en bild som blivit till i en massa versioner verkade fler än en person gilla eller reta sig på. Flera frågor. Undrande miner. Vad man kanske ser är fäktande eller dansande figurer, lite kaosartat och i bakgrunden eller förgrunden jaktplan i luften. På väg bort. Och nu ska jag försöka formulera något i ord om de bilderna (det blir säkert fler också).
I vanlig ordning hade jag inte någon tanke alls när den första versionen av denna bild blev till. Duken på golvet, på med färg, går runt o.s.v. tills något framträdde att ta tag i och bearbeta mer medvetet. Men sedan har jag såklart jobbat vidare med både färg och form och både bild och tankar har klarnat. Ungefär så här: Det går inte att undvika scener som denna för den som är mottaglig för omvärlden. Det är oundvikligt.  Tänk Ukraina när de efterlängtade F16-planen anlänt. Tänk på när de lyfte för första anfallet mot ockupanterna. Tänk de som ser planen komma mot sig! Paniken! Tänk de som ser dem lyfta mot fienden. Tänk de som ser dem försvinna. Eller så kan man sträcka sig längre. Tänk första världskriget. Det sägs att det i vissa kretsar rådde krigslängtan och att en slags eufori utbröt när kriget var ett faktum. Ungefär så. Här några andra versioner: 1. 2. 3.

Jag säger inte var jag läste det.

Eftersom jag inte vill såra någon. Men trots att jag själv simmar i samma dolp tycker jag det är väldigt kul med konstnärsfloskler och högtravande uttryck i "statements" mm. Det blir liksom ett sätt att få allvarliga nickningar från likasinnade men likafullt för de som befinner sig på land, en tanke åt Grönköpingshållet.
Kanske inte alltid den bästa kombinationen för allmänhetens förståelse för den konstnärliga nödvändigheten eller konstnärers ekonomiska omständigheter. Så, dagens citat (jag har bytt pluralis mot singularis och preterium mot presens, liksom lokalen i fråga mot min egen ateljé, i övrigt oförändrat): 

 "Mitt huvudmål är att utforska och fördjupa den performativa aspekten i min praktik och detta vill jag göra genom att använda ateljén på Glasbruksgatan som en scen för en performativ akt som ständigt aktiveras av min egen närvaro!".

 Alltså. Detta är vad som händer när jag befinner mig i ateljén och har glömt stänga dörren :-). Ja, jag vet att det var elakt och även lösryckt från sitt sammanhang, men likväl oemotståndligt. Måste det ha varit eftersom jag inte kunde hålla mig för skratt när jag läste det. Tänkte nog på hur texten skulle ha blivit om det hade gällt mig (den är alltså om en slags sammanfattning och tack för den här tiden, efter ett residens). Om det varit jag: 

 "Mitt huvudmål är att ingen ska veta att jag befinner mig i ateljén eftersom andras ögon när jag jobbar, eller ibland bara en knackning på dörren, totalt sabbbar (rätt med tre b i det ordet) det för mig. Jag står inte ut med konstlad vänskap och samarbeten har jag avskytt ända sedan grundskolans grupparbeten. Men tack i alla fall. Jag klarade det!"

Ja, sån är jag (fast bara ibland, jag kan vara social också).

Nästa iakttagelse denna morgon är konstnärsorganisationernas nya giv med kurser för att skriva stipendieansökningar. Man ska vara t.ex. 10 deltagare som tillsammans ska mejsla fram anökningar om arbetsstipendier. Genom att läsa varandras ansökningar och kommentera ska allas bli bättre. I den tävling alla kursdeltagarna deltar i med sina existenser som konstnärer som insats. Ere nån som har sett Robinson?

Alla kan dö.

Jag gick igenon vänlistan på Facebook, och min vänlista består till 99% av personer jag verkligen irl känner. Sedan flera år avböjer jag vänförfrågningar om jag inte på riktigt känner, eller åtminstone har träffat, personen i fråga. Jag tycker det blir ärligare så. Eller nåt. Hur som helst, jag kom fram till 13 döda. Men med fortfarande fungerande profiler. En del avslutade och förklarade, andra utan att någon närstående verkar ens ha vetat om att det fanns en FB-sida. 13 döda alltså. Av personer jag känt, en del mer andra mindre väl. Hur länge har FB funnits egentligen?

Jag har tidigare skrivit om mina intryck av kyrkogården i min födelseby. Men nu handlar det om här och nu. Min egen generation som börjar tunnas ut. Vi som står på tur. Vi som varit med om när Facebook och andra sociala media såg morgonljuset (alldeles nyss ju!). Före mobiltelefonerna och datorerna. Vi som fick resa hur mycket vi ville utan flygskam. När alla rökte inomhus på barer och restauranger. När knappast några tabubelagda ord eller begrepp fanns. När världen var ledig! (citat Lars Ahlin). Tänk att man plötsligt befinner sig i en grupp som nu bara minns sådant man i åratal betraktade som självklarheter och trodde att det skulle vara så livet ut. Och desutom mår bättre än någonsin! Med större frihet att tycka och säga sin egen mening, än tillförne då inga hänsyn till någon karriär längre behövs. Hur gick det till? Och har du hört det förut? ;-)

Getingfrågan.

På kultursidorna "rasar" (som de själva uttrycker det :-) en debatt om förenklad kritik. Aftonbladet deklarerar att de tänker börja betygsätta även litteratur och teater som de gör med film och dataspel. Alltså med 1-5 plus eller rött minus. Det här retar gallfeber på bl.a. svd:s kulturredaktion som anser att detta system ytterligare förenklar och fördummar och bara bidrar till det hjärndöda "lajkandet" som smittar hårt från näthållet. Om läsarna inte orkat med en kort recension förr så kommer de nu helt att sluta läsa och bara notera två plus, "så den ljudboken hoppar jag...". Argument för detta system är då att det finns i grannländerna och att det där tvärtom ökat läsningen av kritiken (hur de nu kan veta det?). 

Ja vem ska man tro på, som diLeva lallade? Det enda jag egentligen tänker om detta är att för att kunna bedöma någon kulturkritik alls så måste man "känna" den som skrivit den. För ytterst handlar det om åsikter och smak. Alltså om det inte för alla är uppenbart skräp, men då skrivs det ju förhoppningsvis inte något alls.

Den som konsumerar det mesta som skivs i ämnet man intresserar sig för, kommer ju snart att veta vad som hyllas resp. sågas av vem. Och det tror jag är den enda vägen att gå för att som läsare kunna bedöma värdet av kritiken. Så den första förutsättningen blir såklart ett tillräckligt stort intresse för ämnet. Hur det sedan presenteras med getingar eller plusminus eller bara en sammanfattande rubrik kanske inte är så mycket att bråka om. Det viktiga för kulturkonsumenten är att kunna tolka värdet av kritiken. Om jag länge ansett att kritikern som tilldelat en nyutkommen roman en tvåa, är en komplett idiot, som borde skickas upp i en omloppsbana runt månen, så kanske jag tar en närmare titt på boken i fråga. Problemet som i så fall skulle kvarstå är den rådande åsiktskorridoren. Även kritiker kan ju hoppas på bättre jobb, mer lön osv. Kulturchef? Ja då kan det vara bra att anpassa sig en aning. Inte stöta sig med den eller den... Tycka si eller så, kika lite på vad andra tycker först. Och så pågår det i kulturvärldens alla olika förgreningar, precis som i den andra världen, fast en aning mer förnekat :-).

Så kontentan av dessa tankar blir att jag egentligen inte gillar de betygssystemen kvällstidningarna håller på med, men att det kanske inte betyder så mycket. Bara en ny anka i dammen. Dammen som också den är viktig eller oviktig beroende på vem som beskriver den.

Frans Kafka.

TV-serier, är jag usel på. Inget tålamod, kan inte låta mig dras in i en handling som slutar med en "cliff-hanger" till nästa avsnitt. Jag vill se till slut eller inte alls. 

Undantaget: SVT:s serie Kafka. Om Frans Kafkas liv. Nästan ett litet mästerverk där perspektivet hela tiden ändras och intrycket ibland blir att det man ser är en smygfilmad teaterföreställning. Annorlunda, oförutsägbar. Inte möjlig att sträck-se då varje avsnitt är så pass krävande att det behöver några dagars  "matsmältningstid" innan nästa. Nu bara sista avsnittet kvar. Så den TV-serien kommer jag faktiskt att sakna. Rekommenderas!

Andra dagens regnlimbo.

På soffan och tröskar JD Vances självbiografi "Hillbilly". Man undrar ju varför han valde Trump? Men jag förstår varför T valde honom till vice presidentkandidat trots hans uppenbara beundran av Obama plus att han tydligen vid något tillfälle kallat T för en amerikansk Hitler... Men han fyller liksom i tomrummet och är verkligen allt som T inte är. Listigt faktiskt. Och kanske är det så enkelt som att när han fick frågan så blev det för mycket att säga nej till, och han är ju republikan om än tidigare T-motståndare. Den korrumperande makten i sikte. Och kanske i förlängningen om fyra år den absoluta makten. Eller inte kanske. Det är nog mer än troligt då denna person liksom förenar "white trash" med östkustintellektualitet och det mesta som ryms där emellan. En socialmodekrat som en kusin en gång i tidig ålder uttalade.

Som litteratur är boken inte mycket att ha men som upplysningsskrift för den som inte kan förstå sig på amerikaner är den bra. Helt annat inifrånperspektiv än vi är vana vid. Skillnaden mot nordeuropéer är ganska stor faktiskt. Betydligt större än den som förmedlas i media. Nu visste jag väl lite av detta eftersom jag har många släktingar i USA och en del kontakt fortfarande via sociala media. En sydlig demokratgren och en nordlig mer republikansk (fast troligen opportunistisk om rätt ord skulle komma ur Harris mun).
Amerikaner har lättare att flytta än vi har. Och det gäller inte bara fysiskt. Det är i alla fall mitt intryck. 

Men varför skriver jag det här? Det har ju inget med konst och kultur att göra. Jo för att i mitt fall har det det. Min bildvärld är som alltid mycket påverkad av omvärlden och jag är absolut en nyhetsknarkare som vänder och vrider på allt inom mig både medvetet och undermedvetet. Och nu har all både gammal och ny media i flera månader hamrat på om vilket ödesval detta amerikanska är även för oss i Svitjod. Såklart läcker frågorna ut i bildvärlden också. Åtminstone i min. Uppblandade med minnen och drömmar. Och allt det oförklarliga. 

Avslutar amerikafunderingen med ett minne från en ensam resa i västerled.

Chicago. 1978. Natt. Underjordisk gigantisk busstation fylld av resenärer och andra också. Jag, ensam tanig tonåring med ryggsäck och en kamera runt halsen, ska byta buss. En två meter lång och en meter bred färgad man i uniform och med batong, handbojor och en magnumrevolver i bältet ser ut över folkvimlet, får syn på mig och går med snabba steg rakt fram till mig. Spänner ögonen i mig och pekar mig i ansiktet med ett pekfinger som ser ut som en hydraulkolv. Du! mullrar han, du sitter kvar där du sitter nu ända tills du ska gå på din buss! Har du förstått? Jag mumlar ett lågt jessör. Jag som trodde jag såg tuff och erfaren ut. On the road liksom...

Bilden är från en flygplats i det stora landet då. Kan ha varit Fort Lauderdale. Eller Detroit. Minns ej.

Alla dör.

Slöglor på TV. Babel. I slutet musik. I en så, nej jag kan inte säga orden här. Det är så kass så att jag skäms. Varför? Vad är det för funktioner som får ett så pass seriöst program att helt tappa det? Seriöst på litteraturområdet men inte på andra.
Jag har varit på begravning i dag. Lika jobbigt som alltid. En musiker skickades upp eller vidare eller vad det är. Hans vänner och hans barns vänner, och även musikerkompanjeros, förgyllde ceremonin. Liksom släkten förstås. Ceremonin hölls i ett kristet kapell men var ändå inte nära kristendomen. Inte ateismen heller.
Tyvärr är nog detta inlägg skrivet i affekt (handlar alltså om Babel) men jag blev idag som så många gånger förut "väckt" till att tänka på vad jag använder de dagar, timmar, jag själv har kvar. Har jag ens tid att lyssna/läsa/se något som bara kostar? För tiden är ju det enda kapital vi har.

Bra artikel!

Av Frans Josef  Petersson. Här. Han skriver om kulturvärldens genikult som även jag ibland blir illa berörd av och ibland måste skratta åt. Intressant iakttagelse också (parentes egentligen) om DN:s kulturchef. Jag tänkte precis samma sak om honom bara för ett par dagar sedan när jag läste baksidestexten till en roman av Jamaica Kincaid. Nu kan det ju vara jag som inte fattar, men tyvärr obegripligt upphöjande. Och då misstänker jag genast att det handlar om positionering. Enligt mig var den romanen bra men bara bra. Ingen "världslitteratur". Vilket ju verkar vara vad man ska tycka just nu. Skönt att inte ha en position att försvara :-).

Wallgrav.

Skrikare och drö m/n are.

Bildanalysens död?

David La Chapelle och Tom Jones. Ointressanta för mig var för sig, men kombinationen blev en gång ett av mina vägmärken. Och då talar jag om DLC:s bildlösning i ett porträtt av TJ (eller om det är en reklambild för däck eller både och). Bilden kan jag förstås bara länka till här, den finns nu alltså på TJ:s egen FB (jodå TJ är aktiv som alltid vid 85 års ålder, just på väg ut på världsturné).

Men när jag först såg denna bild fanns inte FB. Den var omslagsfoto tror jag, eller om det var en helsida inne i, en fototidning jag prenumererade på. Och jag har aldrig glömt den eftersom jag tyckte och tycker att den sammanfattade TJ i bild på ett sätt som ingen annan gjort, med humor, distans och allt.
Och då kommer vi in på bildanalys som är ämnet för dagen. 

Eftersom jag inte ska skriva någon bok utan bara en kort betraktelse så tar jag en grovt förenklad version av en vanlig modell för bildanalys, och helt enkelt för att en sådan analys just i detta fall gör det enklare att värdera den här bilden och för att just den modellen fortfarande verkar vara dominerande åtminstone vad jag kan se när jag försöker läsa på och uppdatera mig så gott jag kan (ofta är bildanalys i sig annars mer ett hinder än en hjälp tycker jag). Verkar i alla fall som att bildlärarutbildningarna håller fast vid liknande modeller.

Modellen då. Den består av tre delar som kallas denotation, konnotation och index. Denotation är en objektiv listning av bildelementen. T.ex. en gul yta täcker 1/5 av bildytan i nedre högra hörnet. Konnotation är representationen sedd genom betraktarens sociala och kulturella erfarenhet. Den gula ytan är Alexander Isaks tröja. Han springer mot kameran med armarna lyfta och ett stort leende i ansiktet. Slutligen Index då. Index är det som inte finns representerat i bilden men som den ändå visar: AI har just gjort mål! Det är vad bilden visar, men själva målet kan man inte se.

På detta sätt och även med betydligt mer komplicerade och detaljerade modeller kan man analysera en bild (företrädesvis fotografisk) och försöka översätta den till ord. Och i fallet med DLC:s fotografiska TJ-porträtt tycker jag det blir intressant. För vem är TJ? I min barndom/ungdom var han, enligt t.ex. mina mor och även min morbror, en osmaklig vulgär buse som dessutom sjöng dåligt. Antagligen hängde det omdömet ihop med hans konserter där fenomenet att den ofta övervägande kvinnliga publiken slängde upp trosor på scenen (sina egna i stunden avtagna eller medhavda får vara osagt för det vet jag inte) ansågs djupt osmakligt och inte ett dugg kul för lite mer puritanskt lagda, och dit hörde den familj jag växte upp i. Dessutom var han ju byggd som en gorilla och hade skjortor uppknäppta ner till naveln för att exponera sin håriga bringa, som av många andra sågs som oerhört sexig på den tiden (det här var när kroppsbehårning var något positivt). För andra än de i mitt hus, de allra flesta tror jag, var han en gudabenådad sångare med mycket humor och glimten i ögat. En maskulinare och virilare manlig sexsymbol än t.ex. Elvis eller Jim Reeves. Eller gangstern Frank Sinatra. En slags urkraft på scenen med en röstresurs som knappt ens behövde förstärkning.

Alltså alla sorters konnotationer beroende på betraktare men med en gemensam igenkänning. Helt enkelt så att då när fotot togs visste den tilltänkta betraktaren mer eller mindre ofrivilligt det mesta om motivet. I dag funkar ju inte den bilden på samma sätt. En yngre generation vet inte vem det är på bilden. Hör inte Delila inom sig, som vi som vuxit upp med den (Jones-hit). Och människor från andra kulturer än den västerländska kanske bara ser en skum, kraftigt byggd man i skär kostym som låtsassjunger i en enorm skiftnyckel istället för en mikrofon. Med en långtradartruck som scenografi och förstärkare. Varför har han skär kostym? Är detta någon slags förtäckt HBTQ propaganda? Och ja, så vidare.

Så var vill jag nu komma med detta? Den bildteorikunnige tycker kanske att jag bara slår in dörrar som varit öppna i alla tider. Men det jag är ute efter är inte att leverera någon sanning, mer att ställa en fråga. Om man nu gör en traditionell analys av en bild, likt den jag förenklat gjorde ovan. Gäller den analysen ens idag? I en global internationell värld med sociala media osv? När den konnotativa delen reduceras till nästan noll eftersom gemensamma erfarenheter egentligen bara är behovspyramiden när en bild kan visas över hela jorden samtidigt. Har alltså denna typ av bildanalys blivit provinsiell? Endast fungerande inom avgränsade geografiska/kulturella områden?

Om en pjäschp.

Jag var tio år och hade sparat till en haspelrulle av märket Mitchell. Visserligen den enklaste och billigaste men ändå. Mitchell.. Svart var den. Min vana (än idag trogen) att undersöka mekaniska konstruktioner för att verkligen förstå hur de fungerar, var på topp och jag satt ute på gården och skruvade loss vredet som håller själva spolen med lina på plats och som liknade en trebladig propeller, kanske 5-6 cm i diameter. Plötsligt slant vredet ur handen på mig och föll ner på marken. Kanske en halvmeters fall. Jag böjde mig genast ner för att plocka upp det, men det var borta! Snacka om uttrycket "uppslukad av jorden"! Omöjligt att vredet kunde falla mer än någon decimeter åt sidan. Alltså, jag kröp. Stod på alla fyra. Granskade gruset under mig från alla håll, men vredet fanns inte! Borta! Katastrof! 

På denna tid var det inte tal om att köpa nåt nytt bara sådär. Fanns inget nät att beställa saker från. Inget annat enkelt sätt heller. Enda möjligheten var att åka till staden tio mil bort (vilket inte hände ofta), gå in på sportaffären där jag köpt rullen och förklara. Be dem beställa reservdel från Frankrike eller om det var Italien. Sedan vänta i veckor. Sommaren och fisket skulle vara slut. Alltså dubbelkatastrof.

Jag gick snyftande in till mormor och berättade. Hon satt som vanligt vid köksbordet med sina onda knän och händer (reumatism) och bara log lite, försäkrade mig att om jag letat så noga som jag sagt så hade de nog bara lånat den. De blir nyfikna ibland och kan låna nån sak ett tag. Jaha? Vilka då? Toktant. Skulle alltid komma med nåt jag inte begrep.

Ut igen och utvidga sökområdet. Nosade som en knarkhund. Vände på varje gruskorn, men inget vred. Förtvivlan! Men mormor vidhöll att jag skulle försöka göra annat och titta igen om några dagar, för då hade de säkert lämnat tillbaka "en dänn pjäschpen". 

Det gjorde jag såklart inte utan jag återvände och letade flera gånger ända tills mörkret kom. Inget vred. Obegripligt! Sedan skolvecka och annat att göra men hela tiden sörjande den icke fungerande helt nya haspelrullen. Tills en dag kanske ett par veckor senare när jag gick förbi platsen där det hänt. Då låg det bara där. Vredet! Precis där det borde ha landat på marken när jag tappade det!

Förklara nu detta vetenskapligt. Eller bara skapligt skulle räcka. Mormor hade för vana att t.ex. varna när hon slängde ut hett vatten på marken efter något tvättprojekt. Då ropade hon att de skulle akta sig för vattnet var hett. Inget jag reflekterade över då, det var bara så det var, men efter händelsen med vredet fastnade detta i mitt minne. Blev liksom till en del av min världsbild som säger mig att det är väldigt lite vi egentligen vet. Mormor trodde på "smågubban". För henne var de en naturlig del av livet. Själv drömmer jag än idag om att få möta Nils Holgerssons domptör.

Detta hände sommaren innan mormor dog har jag räknat ut, 66 år gammal blev hon. De sista åren så drabbad av reumatism att hon knappt kunde gå.

Bild för ingen särskild anledning alls, utom att det kan bli trist med bara text. Möjligen att det kan vara lite delvis mormor till vänster. Men vinterkväll är det i alla fall. Det ser man på det svarta fönstret. Minst -25 ute.

Min överhöghet.

Mitt liv som Homo sapiens ger upphov till många frågor jag varken kan eller vill svara på. Men fundera lite över kanske som jag nu ska göra. Min övertygande inkonsekvens och dubbelhet vad gäller annat livs existensberättigande är en fråga jag brukar ducka när jag ställer den till mig själv.
Om jag hade stannat där jag föddes vore det högst troligt att jag hade varit älgjägare nu denna tid på året. Men nu stannade jag inte och livet tog sådana vägar och jag förändrades på sådana sätt att jag idag aldrig skulle kunna döda en älg. Bara tanken är absurd. Trots detta äter jag gärna älgkött om det bjuds. För det måste bjudas eftersom jag sedan många år är omgiven av vegetarianer och inte köpt eller tillagat kött på jag vet inte hur länge. Men jag saknar faktiskt nästan aldrig kött. Fisk däremot kan jag inte tänka mig att avstå från. Och fiskar gör jag gärna. Fiske var nog mitt största och viktigaste intresse i barndomen. Dessutom ett påhejat tillskott till hushållet. När jag i rödingens "ätperioder" kunde fylla frysen och matkällaren med fisk betydde mitt intresse något även utanför mitt ego och nöje. Dessutom var det ensamma fisket den ultimata naturupplevelsen för mig. Jag kunde verkligen känna mig som en del i alltet när jag tog det naturen gav i form av föda. Alltså kan jag både fånga, döda och äta en fisk även idag. Trots att jag numer även fattar hur fisken ser på saken. Jag tycker helt enkelt att det är rättfärdigat ändå. (?) Liksom vegetarianer i min närhet också anser detta om fisk men inte om andra djur.

Växterna då? Det finns en del forskning och experiment som tyder på att den kanske största skillnaden mellan oss djur och växterna är tempot. Alltså den hastighet vi lever i. De enda växter som kan närma sig ett djurs reaktionsförmåga är de köttätande. Det vet alla som sett en köttätande växt (finns i blomaffären) bita ihop kring en fluga som lurats in i fällan. Men att växterna har någon form av långsamt medvetande är i alla fall jag övertygad om. Ändå vill jag klippa och ansa och äta. Fast kanske om sjuhundra år de som lever då kommer att jämställa en kycklingfabrik med en apelsinodling. Eller ett potatisland. Men då lever vi nog på artificiella proteiner, eller så har vi kapitulerat inför Geronimos syn på naturen som ett givande och tagande i symbios, utan åtskillnad mellan växter och djur. Läs även "Trädens hemliga liv" av Peter Wholleben (ISBN 978-91-1-307359-0).

Insekterna då? Jag skulle aldrig ha ihjäl en spindel. Spindlar hjälper jag konsekvent ut när jag stöter på dem i källaren (fast jag vet att de är inne igen innan jag stängt källardörren). Flugor släpper jag ut om jag kan men flugsmällan får ibland göra jobbet och släppa ut flugan på ett mer definitivt sätt. Mygg bryr jag mig inte om eftersom de sällan biter mig och om de gör det så får jag ändå inga märken eller någon klåda. Dock tvekar jag inte att smälla en mygga sin inar i mitt öra när jag ska sova. Övriga insekter placeras på en något otydlig och svajig skala mellan död och liv. Mest "högtstående" är nog bin och humlor. Återigen sådana jag aldrig skulle skada på något sätt. Inte heller gräshoppor eller fjärilar. Men tvestjärtar, fästingar och ilskna getingar, undantaget bålgetingar (som sällan är ilskna) hamnar på den nedre halvan av skalan. Alltså de som kan offras om det behövs. Vem som nu avgör behovet. Sedan såklart alla miljoner miniinsekter som finns överallt. De får leva och ibland kan jag verkligen fastna i att studera en pytteliten röd spindel och undra vad den egentligen håller på med och hur pass medveten den kan vara.

När jag pluggade på konstskola gjorde jag under ett halvår eller nåt en massa experiment med glaslådor jag byggde upp olika scenarier i. Ett par stycken kommer jag ihåg att jag fyllde med mossa jag hämtade från taket (det gick att gå ut på det). Efter några dagar var dessa lådor fyllda av liv. Minispindlar, skalbaggar och andra kryp i olika färger som byggde sina bon och spann sina trådar kors och tvärs. Ett helt litet samhälle visade sig finnas i de halvfrusna mossbitarna jag tagit in och placerat i glaslådor som stod i solen. Jag väckte en värld! Som annars skulle ha existerat ute på taket när sommaren kom. Förmodligen försämrade jag mattillgången för några småfåglar också, som räknat med dessa kryp när de börjat kläcka äggen. Och poängen med den historien är att om insekterna är tillräckligt små så går de under radarn. Ingen bryr sig ens om att tänka att de är ohyra. Endast löss hamnar på dödslistan när de gäller så små kryp. Så även storlek är en faktor.

Så om vi utgår från att både växter och djur har ett liv och medvetande på visserligen kanske helt olika nivåer men ändå existerade, så kommer vi till panspykismen. Panpsykismen är en tvärvetenskaplig teori kanske man kan säga. Huvudtesen är att all materia i någon mening har ett medvetande. Och att alla dessa "delmedvetanden" tillsammans kan forma större medvetanden. En kropp till exempel. Eller (bara vad jag tror) en flock starar som söker nattläger, eller ett fiskstim som försöker undgå rovfiskar. Jag tror att när en sådan massa kan röra sig så synkroniserat så beror det på att de enskilda medvetandena är försatta ur spel och ersatta med ett större sammansatt medvetande. Demonstrationståg. Konsert/sportpublik. Lynchmobb. osv. Minns en text av Björn Afzelius där han kanske omedvetet avslöjade en annan sida av sin politiska aktivism. Jag minns inte exakt formuleringarna men däremot att jag hajade till när jag förstod att det kanske inte spelade så stor roll vilken fråga/politik han slogs för utan att det var lika viktigt att få vara en del av detta större medvetande. Det var nåt om att han ville ut och stå på barrikaderna, oklart i vilken fråga. Och redan då (minst 30 år sedan) hade jag börjat få ångest av formerade folkhopar. Mer om det här. Tänkte faktiskt tanken att han likt en fotbollshuligan mest ville slippa personligt ansvar och istället få känna sig som en del i en större kraft. Men... jag kan ju ha fel :-).

Men för att avsluta detta med liv och död och hur vi viktar "den andres" rätt att leva. Jag kommer som vanligt inte fram till någon lösning på frågor jag inför publik funderar över här. Det enda som (om man som jag, lutar åt att panpsykismen är sanningen på spåret) kan göras är väl att söka vidare och på vägen försöka göra så gott det går utan att ta livet av sig. I livsmedelsfrågan kan det ju vara att försöka hålla sig till närproducerat och låta säsongen styra vad som finns att få tag i. 

I frågan om det är mer rätt att spola ner en fästing än att skjuta en älg som man sedan faktiskt också äter upp ger jag walk over. Jag vet inte. Men lutar även där åt något, som i det fallet är att t.ex. traditionell same-symbios med renen nog ändå är närmast den rätta vägen. Att inte se på döden som något så oerhört utan mer som ett naturligt slut och en tillbakagång till var man nu kom från. Förutsatt då förstås att man har en kropp men är en själ.

Snart Öppna Ateljéer igen.

Och detta år tänker jag delta om jag inte bryter benet eller nåt. Kom och hälsa på i ateljéhuset Glasbruksgatan 25. Man behöver inte vara intresserad av konst eller konstiga konstnärer, det går också bra för den som bara vill ta tillfället i akt att få komma in i ett kulturhistoriskt intressant hus på Söder (se länken ovan) och ta en fika. Några av oss (inte jag tror jag, jag kommer bara att ha min ateljé öppen) kommer att ställa ut i galleriet också. Lista på konstnärer verksamma i huset finns här.
Bilden är utkast till årets affisch. Viktigast är vägen.
Dihlströms trappor är nu även de avstängda (Glasbruksgatan från Slussen avstängd sedan länge) pga slussenbygget. Så enklaste vägen är nog den via Klevgränd.

Eller om du vill åka buss också, så via Tjärhovsplan (se affischen). Huset ligger där Nytorgsgatan möter Glasbruksgatan.
Det finns också en trappa upp till Cornelisparken från Katarinavägen. Sedan Mäster Mikaels gata och höger, så ser man huset. Komsi, komsi...

Arvejord.

Är titeln på en roman av Maria Turtschaninoff. Arvejord börjar på 1600-talet på en gård i finska Österbotten och snirklar sig sedan fram släktled efter släktled på gården och dess torp och omgivningar, till nutid. Jag får ju erkänna att jag har en böjelse för berättelser som inte är helt "nyktra" utan öppnar för möjligheten att vi faktiskt inte vet precis allt. I detta fall handlar det om skogens invånare som inte alltid går att se, peka ut och namnge. Sådant jag själv faktiskt inte tvivlar på även om det kan verka underligt och långsökt (speciellt då för den som vuxit upp i en urban miljö). Men i denna berättelse använder hon precis den rätta balansen för att göra det verkligt. Liksom hur det tonas ut och bleknar bort för att försvinna i den moderna tiden. Något som inte längre har någon plats, men som i alla fall existerat. Då. Och kanske som en svag aning än idag för den som är mottaglig.
Å andra sidan kan man ju faktiskt också komma att tänka på en och annan fysiker som talar om parallella dimensioner. Om nu allt måste dissekeras och förklaras.

I slutet av boken kommer ett kapitel där en gammal människa, den näst sista på gården och i släktleden det handlar om hela tiden, återvänder dit hon en gång kom från då hon föddes. Berättelsen om vad förfallet, åldrandet innebär för både människa och gård och hur hon slutligen inte vaknar, är mästerlig.
Så rådet blir: Läs!

PS. Tyvärr har jag inte hittat något mer intressant av denna författarinna. Resten hon har skrivit verkar vara någon slags fantasy/science fiction och den genren har jag svårt för. Lite besviken faktiskt. Trots att jag hade ganska stor behållning av alla godnattläsningar av Harry Potter för ungarna, när de var så där små som de inte är nu längre. Plus såklart Nils Holgersson. Vår egen Harry P.

Ögonblicken innan.

Den korta stunden då insikten att sömnen nu kommer att ta över, är nog det tillstånd jag allra helst skulle vilja kunna förlänga. En kort stund av total vila och ibland också med hela bildserier som fullständigt tydliga framträder i medvetandet. Vid sådana tillfällen, alltså då det blir bildvisning, brukar det sluta med att sömnen backar och försvinner en stund. Antagligen på grund av att jag blir överraskad av bilderna och försöker skärpa sig för att hänga med och helst komma ihåg (jag skriver "man" då jag inte vet hur vanligt eller ovanligt detta fenomen är för andra än mig själv). Resultatet blir omvakning. Att man flyter upp till ytan igen. Följt av försök till omsomning. En del i det hela är att tiden verkar sakta in. Att det går att se en hel del under vad som verkar vara ganska lång tid, för att sedan vid återgången till vaket tillstånd inse att bara kanske en halv minut passerat.

Jag tänker att det finns många olika medvetandetillstånd och att det mest vakna är det som kräver mest energi. Det jobbigaste helt enkelt. En vän och kanske lite mentor, om jag nu någonsin haft någon sådan, denne tyvärr inte längre på jorden, hävdade bestämt att han kunde kolla på film inom sig om han inte kunde somna. Alltså inte tänka att han gjorde det utan verkligen se det. Kanske kunde han faktiskt frammana detta tillstånd innan sömnen men efter vakenheten. Själv jobbar jag på det men kan inte alls kontrollera något. Händer det så händer det. Som det gjorde i går natt. Därav dessa kommentarer. En halvfärdig om-målning får illustrera detta halvbegripliga inlägg.

Krigsmans erinran.

Gud på allas sida. En gång i tiden gjorde jag "lumpen". Men några år senare satte jag hälarna i backen och vägrade då jag blev inkallad till repövning, för då var jag i en annan fas i livet med andra övertygelser. Två gånger böter för detta, gång nummer två dessutom rättegång där jag mångordigt försvarade mig själv i Sthlms. tingsrätt (minns ordförandens trötta min då jag inte gav mig förrän jag fått tala till punkt :). Men, som sagt, fem år tidigare hade jag ju faktiskt gjort lumpen och då med stor entusiasm och övertygelse om det motsatta. Jag hade inte en enda frånvarodag under de tio månader det tog att bli gruppbefäl (minns ej riktigt vad graden vi fick var, men tror korpral eller nåt). I dag vet jag inte vem jag ska vara i denna fråga. Den har vuxit mig helt över huvudet. Så jag fortsätter med bara minnen.

Jag minns till exempel (dock vagt) "krigsmans erinran" som hölls i kyrkan med påföljande gudstjänst. Det var nån slags ed som innebar att man från och med nu (då) ingick i krigsmakten och att den onde hämtar hem den som backar i skarpt läge. Så var det säkert inte alls men mitt bleka minne av denna procedur har i alla fall kvar en svag lukt av högtid och underförstått hot. Typ att gud kommer bara att hjälpa den som går framåt. Retirander ignoreras och desertörer är helt enkelt icke existerande. Inte i Sverige.

Jag tänker nu på vad jag såg på TV för ett tag sedan. Ryska värnpliktiga i Kursk. Ukrainska värnpliktiga i Donbass. Erfarna befäl som talar klarspråk om varför ingen kommer framåt i Donbass och varför alla ryssar tas till fånga i Kursk. En ukrainsk officer sade det: "de ser fienden bara 200 meter bort i skyttegraven, men de skjuter inte, de är för dåligt tränade". Således en anledning till att inte så mycket händer och även till lättheten att ta soldater tillfånga. Det är ju inte så svårt att förstå att de inte skjuter. Tänk situationen att i ditt sikte se ett huvud sticka upp ur värnet. Du ska trycka in avtryckaren men gör det inte. Naturligtvis inte. Att komma förbi den sortens gränser är såklart att förlora en oskuld som aldrig kan återerövras. Att ha gjort det. Ett före och ett efter i livet. Femte budordet.

I krig har förstås bägge sidor gud med sig. Präster som välsignar soldater och vapen. I extremare fall också en faktisk tro på detta. Islamist-martyren som får en enkelbiljett direkt in i paradiset. Vikingakrigarna som kom till Valhall. Kamikazepiloterna (varför hade de hjälmar?) med sin shintoheder. Den svenska soldaten i Karl XII:s armé som marscherade rakt in i projektilregnet förlitande sig på att all makt tillhör gud. Alltså ingen idé att vara rädd eftersom ödet ändå är förutbestämt och inte kan undgås eller påverkas ens det minsta.

Religion, anspråk på territorium (nationalism) och girighet. De är väl kanske de vanligaste orsakerna till krig. Visst finns det många andra, men jag tycker det brukar gå att urskilja en eller ett par av dessa ingredienser lite överallt i s.k. konflikthärdar. En sak (bland många) jag har svårt att förstå är den upprörda tonen som med jämna mellanrum kommer från ledare i länder som befinner sig krig. I natt hände det och det så nu ska vi minsann hämnas! Vad då hämnas? Ni ligger ju i krig? Vad är det som är konstigt med att fienden bekrigar er? En annan sak är att en del vapen anses mer "humana" än andra. Visst, jag fattar att t.ex. gas är inhumant eftersom den inte kan kontrolleras och drabbar alla urskillningslöst, men det finns ju också kontrollerade vapen, alltså vapen som kan styras att endast drabba fiendesidans soldater men som ändå är mer eller mindre humana. Man ska döda den där andra människan, men det gäller att göra det på rätt sätt. Ett humant sätt.

Vi kan alltså kriga rätt eller fel. Vilhelm Moberg skriver i någon av invandrar/utvandrar romanerna, jag minns inte i vilken, om hur det gick till när de västerländska militärmakterna etablerade sig i Nordamerika och startade krig med ursprungsbefolkningen. Det blev en chock för de europeiska militärerna då de började fatta att "indianerna" inte hade dubbla samhällssystem likt den gamla världens länder. Alltså ett militärt och ett civilt samhälle. De krigade alltså inte efter den europeiska regelboken. Ett krig mot en annan stam (eller mot vita) betydde att alla deltog, alla blev krigare och att inga fångar togs utan att alla dödades oavsett ålder och kön. Och gärna på sätt som verkade så avskräckande som möjligt. Hemskt såklart men ändå tycker jag att detta kan kännas ärligare. Lite mer renhårigt än den instrumentella uppdelningen i vilka som ska döda varandra och vilka som helst inte ska delta/drabbas alls. Och faktiskt har vi ju tagit ett litet steg åt det hållet med det faktum att även kvinnor kan bli inkallade i dag.

Mycket om krig blev detta, men hur ska man kunna undgå att tänka på det idag? Nu har vi det inpå knutarna och dessutom blivit NATO-land. Så inte konstigt att en stor del av tänketiden går till kriget. Både i vaket och sovande tillstånd. Och inte minst i ateljén när jag försöker nollställa mig inför en ny bild.
En sista kommentar då, om det "moderna" kriget - media. Allt utspelas ju nu inför hela världens ögon. Allt. Även krigsherrarnas planer och tankar förutom kanske det rent taktiska. Vilka vapen som kommer att skickas var osv. Öppen ridå. Vilket jag förutom mycket annat här nämnt tycker är ganska underligt. Borde man inte hålla sina tankar och planer hemliga för den lede FI ibland? Det verkar i alla fall ingen göra idag. Det är snarare en tävling om att vara mest offentlig vi ser. Och hör. Och läser om.

Som avslutning tar jag med en utvikning från ämnet, som kopplar tillbaka till min egen värnpliktstid. Det var ju inte bara ålning i diken medelst slingring eller hasning. Även teorilektioner ingick, samt ett par böcker. Och många förkortningar. Kanske den främsta av dessa, intrummad i ryggmärgen under lektioner och övningar var "FI". FI, som är en militär förkortning för fienden, är för min generations män (och alla tidigare) liktydigt med bleka döden. Det farligaste och mest avskyvärda. Det som till varje pris måste bekämpas! Kan inte hjälpa att tanken slog mig en gång när ett politiskt parti tog sig den förkortningen frivilligt. Visste de verkligen inte eller ville de avskräcka sådana som mig? Undermedvetet? Nu vet jag inte om denna förkortning används idag, men om den gör det så misstänker jag att effekten blir densamma även för dagens soldater. För lumpen är lite av en hjärntvätt också. Måste ju vara det för att åstadkomma människor som ska klara av att skjuta det där första skottet.

Tillbaka på ön.

Äppelträden ska plundras. Must mustas. Utemöbler in.

Det är lika varmt ännu. Fågellivet har kantrat mot att ett gäng arga sädesärlor har tagit över gården. Amiralerna fladdrar överallt och samlar mod och energi inför sin flytt till Egypten. Skuggorna är långa nu förutom mitt på dagen då de nästan absorberas av ljuset. Det där märkliga ljuset jag fortfarande blir lika förvånad av efter alla år. Det kommer liksom överallt ifrån. Både börjar och slutar överallt. Inifrån. Ingen exponeringsmätare träffar prick. Riktningen åt alla håll samtidigt.

Detta ljus har jag tampats med tusentals gånger med färger av olika slag, olika fototekniker och många gånger bara teckning. Tycker jag kommit nära en enda gång (målning, tyvärr för ca 20 år sedan men jag har iaf kvar den). Tyvärr var det nog det värsta som kan hända en målare den gången. Tur! Att inte kunna upprepa det med samma eller bättre resultat är värre än att aldrig ha kommit någonstans över huvud taget.

Det går inte att riktigt iaktta det här ljuset eftersom det verkar genereras och återskapas i alla riktningar. Meningslöst att tänka på var solen är. Ett dis som är lika starkt i motsatt riktning. Så, bara att försöka igen. Försöka, försöka, försöka. Och sluta tänka att något mål finns. Försöka är målet så länge vi är på den här utflykten.

Svart natt.

Jag är född och uppvuxen i en del av landet där solen knappt går ner under den tidiga sommaren. Ljusa ändlösa nätter. Men ingen värme. 

Nu i kväll, här i orten som numer är hemma, är det första veckan i september, klockan är ganska mycket, och jag sitter ute på "baksidan" i totalt mörker förutom de olikfärgade glödlamporna i ljusslingan jag satt upp på staketet mot grannen. Det är +24 grader. Jag sitter i morgonrocken. Och det är här jag är hemma. Jag har alltid, eller åtminstone sedan första tågluffen på 70-talet, längtat efter just detta. Mörker och värme. Olikfärgade lampor. Röster och musik på avstånd. Till och med röklukt. Helst cigarr.

Jag har aldrig saknat de ljusa kyliga nätterna. Det var liksom om jag blivit felplacerad. Såg aldrig tjusningen med det, även om jag tillbringade otaliga sena kvällar/nätter med fiske på sjön och i strömmen ett par kilometer nedströms. Det var fisket som var huvudsaken då. Och ensamheten. Inte ljuset.

Men nu över till nåt helt annat. Kursen "Amerikansk bästsäljare" som hålls vid amerikanska skrivarskolan. Det handlar alltså om att lära sig hur en dylik skrivs. Målet är en roman som går direkt upp på Barack Obamas sommarläslista och som enkelt kan konverteras till filmmanus. Här kommer nu följande instruktion:

Prolog. Äldre dam (huvudkaraktären) ligger på sitt yttersta och tänker tillbaka på sitt liv.

1. Huvudpersonen ska helst vara en utfattig flicka, nummer 12 i en syskonskara i en "white-trash" familj i ett träsk i Florida. Alt. i en sekteristisk storfamilj i nån oåtkomlig bergsby i appalacherna. Låt oss säga att hon i detta fall lever sitt liv som halv grävling eftersom dessa djur finns i överflöd i trakten och vida överglänser hennes familj i alla avseenden. Hon har desutom en mystisk medfödd förmåga att kunna kommunicera med dem. Tillika är de hennes enda kompisar.

2. Efter en barndom av svält och misshandel blir hon till sist ensam kvar när familjen skingrats och flyttar då in i ett övergivet grävlingsgryt. Folk i trakten känner till det hela och hjälper henne ibland med lite urvuxna paltor och nåt skräp att äta. Hon är obeskrivligt ful. Mager som en trollslända, skitig och folkskygg. Men genom att någon dumpat en gammal bibel på henne har hon otroligt nog på egen hand lärt sig läsa och skriva. Man kallar henne grävlingsflickan.

3. I sin ensamhet i hålan krafsar hon ner ord om sina erfarenheter och om sina förstahandskunskaper om grävlingarnas själsliv. En text som är större än själva livet växer fram, helt otippat. Men ingen läser den såklart eftersom hon noggrant döljer att hon kan kommunicera annat än via enstaka ord och grymtningar. Hon har en enda mänsklig kontakt. En gammal f.d. skollärare som anar att något döljs under skitlagren och gör återkommande försök att få henne till byskolan.

4. En dag, i samband med ett extermt ösregn, anländer en gudomligt rik och vacker mansperson till hålan. Han visar sig vara övergeneralprofessor vid världens mest berömda universitet och specialiserad på forskning om grävlingars självbild och identifikation (som grävlingar). Anländ med anledning av denna sin forskning börjar han inventera trakten och får höra talas om flickan, som förresten nu hunnit bli 23.

5. Regnet har översvämmat flickans håla och hon spolas ut på bygatan krampaktigt hållande fast vid sin text, som är nedtecknad med grävlingsgalla på stora ormbunksblad. Hon hånas av byborna och lämnas att dö i ett dike där hon några dagar senare hittas av övergeneralprofessorn.

6. Han bär hem henne till sin svit på stadshotellet och fnissar upp henne med lite rengöring, utbildning, coola kläder och smink. Hon kommer ut som byns kandidat till miss universum och blivande övergeneralsprofessorska.

7. Hennes unika text ges ut i form av en avhandling och blir ett av världens mest berömda vetenskapliga dokument samt en bestseller som går till historien översatt till 37 språk och filmad i 39 länder.

I epilogen sitter hon framför öppna spisen omgiven av sina 18 barnbarn och barnbarnsbarn och berättar denna historia. Snyft. Snyft. Så slutade den femtielfte varianten av bröderna Grimm goes west.

Sist men inte minst bokomslag och titel. Titeln bör vara något i stil med "de bleka bergens tystnad" eller "där morgondimman flämtat".  Eller nåt annat melodramatiskpatetiskt, tre, max fyra ord.

Omslaget, som gärna får vara i samma stil som illustrationerna till en Allers-följetong 1973, ska utan undantag visa ung kvinna sedd bakifrån, stående och stirrande (får man anta) mot en skog, ett landskap eller nån by.  Klänning och utslaget hår givetvis. Pubertalt så det räcker. Den sorgsna sköra skönheten och det stora farliga okända :-).

Se det ovanstående som en struktur att följa. Plocka några av punkterna och anpassa dem till din idé. Skriv boken. Ge ut. Klart slut!

Keith Richards.

Är nog väldigt nära till en person jag absolut inte tänkt skriva något om, eftersom han inte påverkat mig annat än möjligen indirekt. Men, nu förhåller det sig så att jag inte ens kan ta en titt på FB eller Instagram, utan att det kommer upp någon videosnutt från någon nylig Stoneskoncert (är jag i nån målgrupp?). KR åldrad och med svullna och missformade fingrar. Likväl spelar han (nästan) med en hand introt till Honky Tonk women. Detta intro (och andra han gjort) är så välkänt och ut/intjatat att han inte längre ens behöver spela det minsta som krävs med bägge händerna! Det räcker med de antydningar han kan göra med en hand. Alla hör det ändå. Det blir som när en bild byggs med mellanrumsformer och uppbrutna delar. Åskådaren kompletterar i sin hjärna och ser det som inte finns där, effekten förstärks. 

Och själv bara ler han, för han vet ju att det är så. Att det räcker med att hänga på sig guran och dra nåt ackord. Publikens jubel. Tacken för lång och trogen tjänst som ikon :-).

Borta med vinden.

Eller nersorterade till ett mörkt hörn i källaren, inser jag att mina minnen av Coronan, pandemin, redan är. Så kort tid efter. Jag läser Marianne Lindberg De Geers dagboksbiografi "Tvära kast" och blev tillbakaflyttad. De dagliga TV-rapporterna kl 14. Antal döda idag osv.. Nu kommer jag plötsligt ihåg allt. De eviga promenaderna runt västerort. Min gamla mor på äldreboendet som hade besöksförbud. Halvtomma tunnelbanevagnar då alla som kunde började arbeta hemifrån (vilken gudomlig orättvisa). Den eviga vintern som liksom överskuggade sommaren. Hösten som blev till en ny Coronavinter, tills det långsamt dog ut.
Men promenaderna. I alla väder, ljus som mörker. Det känns lite som om hela den perioden var innesluten i en dimma. Som om det inte blev riktigt ljust på dagarna.
Jag kånkade omkring min Texas Leica (Fuji GW690) överallt. Gjorde en liten fotobok, eller snarare ett häfte. Några av bilderna samlade jag i ett projekt på CFF:s portfoliosidor.

PS, nästa dag. Ny rubrik: "Livet i ankdammen". Jag måste kanske också säga något om dagbokstrenden. Tror kanske Lars Norén var först ut eller i alla fall tidig men jag har inte läst hans. Måste nog göra det nu efter MLDG:s oreserverade hyllningar (nästan lite generande här och där, tydlig husgud för henne). Däremot läste jag Ulf Lundells första två vardagar när de kom, vilket också var under pandemin. Likheterna är ganska stora vad gäller vardagsplocket alla vi andra också har, men de tre stora skillnaderna är att UL inte oroar sig för ekonomin. Inte oroar sig för att inte få träffa barn och barnbarn (för det gör han inte ändå) och inte verkar umgås med ett enda känt namn.

I början av MDLG-boken tänkte jag ibland att detta gränsar lite till "namedropping" här och där, tills jag insåg att det inte är det. Hon umgås faktiskt så gott som enbart med offentliga personer. Vilket såklart leder till en del underhållande skvaller. UL umgås bara med flyttfåglarna. Men nu tror jag det får vara nog med introspektion för ett tag, LN får nog vänta ändå. Det blir en lite kvävande känsla när man återigen (vilken gång i ordningen?) inser hur liten kultursfären är i detta land och hur den befolkas av personer som känner varandra, ofta genom att även deras föräldrar också kände varandra, och deras barn och barnbarn (som också känner eller snart kommer att känna varandra). Det går knappt en dag utan att något exempel på detta osynliga nätverk skymtas någonstans. Såg för en vecka sedan en rätt bra film på TV. Regissören hette Ernst De Geer. Insåg nu under detta läsande att det är Carl-Johans och Mariannes son, tillika förebilden för huvudpersonen i den mest lästa och älskade barnboken här i huset en gång i tiden. "Örnis bilar".

Det är skillnad på olika.

Efter åtta år i konstskolor plus ett par års trevande och vinglig "karriär" som konstnär med halvtids brödjobb, bestämde jag mig för att lämna konstvärlden och istället satsa allt på mitt "andra ben", foto (som jag ju praktiserat nästan lika länge som jag ritat) alltså fotograf. Detta för att kunna leva ett "normalt" liv och dra in lite pengar men ändå få jobba med bilder. Det blev en berg och dalbana med deltidsanställningar som fotograf och mediautvecklare, lärarjobb mm. Som slutade i heltid egen firma som fotograf och som pågår ännu fast numer på deltid.
Allt gott så, jag ångrar inget, och jag tror mitt yrkesliv som "allmänpraktiserande" fotograf har gett mig insikter jag inte hade fått om jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden. Hundratals hotellnätter. Kunskaper om vårt lands styrelse i uppdrag jag fortfarande inte får berätta om. Tusentals besök i olika hem inför försäljningar. Möten med människor som precis ska ändra sina liv med allt vad det innebär av både tråkiga och komiska händelser. Produktplåtningar från nubb till långtradare. En och annan tom lägenhet med "likfläckar" på golvet där ägaren dött. Bilkörning till snart sagt varannan tätort i landet. På förmiddagen fotografering av total misär och på eftermiddagen kungafamiljen eller ett statsbesök. Inne på mitt tredje kontor (numer hemma) efter att det första brann upp och det andra till sist byttes mot en ateljé. Det finns många historier att berätta efter ett yrkesliv som ambulerande fotograf med affärsidén att ha all utrustning batteridriven och beredd i firmabilen för utryckning var som helst på alla tider och i alla väder.
Men nu till det egentliga ämnet för detta inlägg. Som är olika bildsyn. En historia som visar att det finns stora skillnader i hur man ser på och använder bilder i olika branscher.

Mina konstskoleår medförde en slags smygande hjärntvätt eller vad man nu ska kalla det. Allt övande på att teckna mellanrum, se ytor och bygga bilder med pensel o färg eller collage. Ett fullständigt väsensskilt sätt att producera bilder än kamerans. Noll intresse för representation utan bara de två dimensionerna på duken eller papperet som genom färg och form skulle ges ett uttryck.
Så, när jag "hoppade av" och tog till kameran var en av de första företeelserna för att förvandla bild till pengar jag undersökte, bildbyråerna. Detta var före den digitala tiden och man skickade in diabilder till bildbyråerna. De som antogs visades sedan upp i tjocka fyrfärgskataloger som levererades till alla tänkbara kunder. En fotograf som antogs som fristående leverantör till en bildbyrå kallades "stringer". Jag blev stringer på ett par byråer men fick ändå ständigt stordelen av mina inskickade dior refuserade. Det tog säkert ett år innan jag började fatta varför. De i mina ögon sämre bilderna antogs ofta medan de lyckade kom i retur.
När dimmorna till sist skingrades började jag inse att min bildsyn var helt fel. Här behövdes litterärt innehåll, något som jag lärt mig att sky utan att kanske riktigt fatta det. Under konstskoleåren hade jag visserligen fotograferat flitigt men då inte som något annat än dokumentation av livet. Nu när jag skulle bli fotograf "på riktigt" trodde jag att jag kunde dra nytta av mina formella kunskaper om bildbyggnad, färg och komposition och därmed ha en fördel gent emot fotografer som inte visste halvsju om bilder men allt om kameror och teknik. Vilket då, i min värld, omfattade ungefär alla fotografer:-).
Jag såg en bild som ett antal former och färger som skulle samspela och skapa spänning, motsättningar eller harmonier på en tvådimensionell yta. Lite som musik. Alltså valde jag bilder där jag kunde peka på att den där färgen ju kommer tillbaka där uppe till höger och binder ihop bildrummet på det sättet medan mellanrumsformen där kommer fram och blir en motvikt till bla, bla bla, osv. Jag hade helt enkelt vant mig av med att se en bild som ett fönster. Jag såg på bilden, inte genom den!

Alltså lära om igen. Vilket i och för sig gick rätt snabbt när jag förstod att det inte var någon slags konstfotografier som efterfrågades utan helt enkelt skarpa och entydiga avbildningar av livet. Alltså lite som jag redan gjorde innan, när jag fotograferade privat. Sedan kom digitalfoto och de nätbaserade bildbyråerna som under några år var stadiga inkomstkällor, för att sedan sakta dö ut fram till dagens obefintlighet. Men det är en annan historia jag tar en annan gång.

Aksel Sandemose.

En till notering på listan med konstnärer som betytt mycket för mig i olika skeden av livet. AS, som bl.a. myntade begreppet Jantelagen i en av sina romaner (tror det var i "En flykting korsar sitt spår"), var en stor inspirationskälla för mig i ungdomen. Inledningen till "Tjärhandlaren" var och är (har läst om för säkerhets skull) magnifik, och då menar jag inte äktenskapsproblemen utan överföringen som inte förklaras eftersom den inte kan förklaras. Enkelheten missriktad. Jag hade aldrig läst något liknande när jag första gången läste den och det har jag fortfarande inte gjort. Den drömska stilen där allt inte är förklarat men ändå starkt realistiskt. Efter den boken gick jag till biblioteket och lånade det som fanns. Resten köpte jag. Med början i "En sjöman går i land" läste jag allt. Det var omtumlande eftersom jag aldrig läst någon författare som skrev på det sättet. Liksom mellan verklighet och fiktion. Etablerandet av imaginära platser som Misery harbour och Erlingvik blev till symboler lika starka och otvetydiga som punkterna i Jantelagen. Historien om Felicia Venhaug och hennes förhållande till sina två män, som sedan också inspirerade Cornelis Vreeswijk till kompositionerna på "Felicias svenska suite" (som gavs ut som ett dubbelalbum) där kanske "Felicia adjö" är den mest kända sången. Felicia uppträdde först i romanen "Varulven" och tog CW mycket starkt. Vilket jag som synes förstår. AS var också nominerad till nobelpriset i litteratur men fick det aldrig. Svårbegripligt för en sån som mig som ändå läst en del pristagande stolpskott. Men smaken är ju delad och de aderton vet förstås bäst.

Sedan har på senare år såklart (det verkar alltid bli så) framkommit mindre smickrande saker om AS bl.a. från hans släktingar, men liksom att jag utelämnade miljöaspekterna när jag skrev om bilen utelämnar jag privatlivet när jag skriver om konstnärer. Annars skulle det inte bli mycket att skriva om tyvärr. Och AS var kanske ett as privat, men han begick inga allvarligare brott som jag förstått det, så då får jag leva med det. Hans bokproduktion gjorde och gör samma intryck ändå.

Vintermorgnar.

Tillbakablick. Solgrönt.

2018.

Tillbakablick. Järtecken.

Tungt arbete.

Är titeln på en artikel om Claes Hake, Frans Josef Petersson skrivit i senaste numret av Kunstkritikk. Nu är väl inte jag någon jättestor Hake-fan men inte heller ifrågasättare. Jag ser Claes Hake som en slags motsvarighet till exempelvis Jojje Wadenius eller kanske Bodil Malmsten. Många har hört/sett något men inte närmare tänkt på upphovspersonen. Hake är ofrånkomlig i den offentliga konsten. Lite institution eftersom man svårligen kan förväxla hans monumentala stenskulpturer med någon annans + att de är spridda över hela södra Sverige. Enligt mig är han inte nog uppmärksammad i det svenska konstlivet. En slags bakgrundston som bara finns där. Som man tar för givet.

Före och efter 1970.

Färg-TV. 40 timmars arbetsvecka. Hotellet var färdigbyggt och mor fick jobb som kioskbiträde och senare också receptionist. Minns att hon var själaglad för detta. Det fanns hissar där. Första gången i livet jag såg och åkte i en dylik anordning. 

Allt kändes modernt 1970. Framtiden var så ljus och allt var möjligt. Underligt faktiskt att jag, som 11-åring då, så tydligt minns skillnaden när vi gick från 60 till 70-tal. Det var som om en enorm spotlight plötsligt tänts. Allt var plötsligt vitt och nytt. Omstart liksom.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag intresserar mig för hur det kan komma sig att just detta decennieskifte satt så djupa spår hos mig. Mycket mer än t.ex. millennieskiftet som gick mer eller mindre spårlöst förbi. 

När jag tänker på mitt liv i termer av färg/ljus/skugga, uppdelat på ett sätt som möjligen bara synestetiker gör så är det en lång linjal där tiden före 1970 är mörk och den efter ljus. Att just 1970 är brytpukten mellan det gamla och det nya kanske bara är i min värld, men jag tycker mig minnas att jag läst att det är så för en del andra också. Just 1970. Då blev världen låg och vit. Innan var den hög och svart.

Nu kan jag bara inbilla mig att jag minns så mycket mer än så eftersom det egentligen inte går att säga att man minns sin världsbild från en annan tid. Ingen vet hur man faktiskt såg på världen t.ex. före persondatorerna. Eller mobiltelefonerna. Det går inte att förhålla sig till något man inte kan föreställa sig och inte vet ska komma. Jag kunde inte tänka mig bank-id med allt vad det innebar av förändrat betéende innan det fanns där. Framtiden är faktiskt otänkbar! Men analys av det förgångna kan man ju roa sig med desto mer. Även om samma problematik finns där. Det går inte att föreställa sig en världsuppfattning, tankar, känslor och förhoppningar om något som ännu inte uppstått. Det finns ett tomrum där som man antagligen ska vara glad för.

Tiden "går" olika fort beroende på hur gammal man är. Om jag är tio år så är fem år halva livet, men är jag femtio så är fem bara en tiondel. Så på så sätt passerar faktiskt tiden snabbare och snabbare ju äldre man blir. Jag undrar också om en insekt som lever i ett dygn uppfattar tiden på samma sätt som vi? Alltså att den "går" eller passerar? Jag vet att det finns fysiker som säger att detta bara är en konstruktion men det är ganska svårt att verkligen ta till sig det. Särskilt om man har en tid att passa. Andra vetenskapare säger att den största omställning man någonsin drabbas av är den precis den sista stunden före döden, då tiden faktiskt upphör. Lite svårt att ta till sig det med, men i det fallet kommer i alla fall svaret en dag till oss alla.

Men nu ska jag städa. Städning är bra för ett rörigt inre där tankar och infall ständigt osammanhängande snurrar. Yttre ordning gör livet lättare.

Lekens oundvikliga slut.

Jag gjorde, när bägge mina barn var i lekåldern, många försök att återerövra förmågan eller åtminstone verkligen komma ihåg hur det var att leka. Med lek menar jag det tillstånd ett barn kan försätta/befinna sig i då fantasi och verklighet är en och samma sak. Att kunna lägga sig på kvällen med knallpulverpistolen under kudden och känna sig trygg trots vetskapen om att det bara är en knallpulverpistol.

Det är inte samma sak som att leka som vuxen. T.ex. spela datorspel eller delta i ”lajv”. I vuxenvärlden är gränserna klara. Gränsen mellan lek och verklighet är absolut och alla försök att överskrida den misslyckas. Därför att de görs medvetet.

Jag fotograferade mina barns lekar och leksaksarrangemang och intervjuade dem så gott det gick under deras ”lekår”. När så min dotter var i 12-års åldern berättade hon att det närmade sig slutet. Hon kunde då leka i ungefär 5 -10 minuter innan verkligheten trängde sig på och hon drogs ur det halvmeditativa tillstånd leken är. Hon berättade faktiskt för mig precis vilken dag hon märkte att det inte längre gick!

Jag har också frågat ut andra jag känner om detta och fått lite olika svar. En del förstår inte riktigt vad jag menar medan andra vet direkt. Det mest förbluffande svaret fick jag av min egen syster som påminde om en händelse jag ibland tänkt på och undrat över. Så här skriver hon, citat Eva Alexandersson:

"...jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad.
Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne..."

2001- 2002, när mina barn var 8 och 10 år och kunde leka i timtal inneslutna i sina fantasivärldar, tog jag tag i de här funderingarna lite mer handfast och arrangerade en serie bilder där jag försökte komma åt lekandet ur barnens perspektiv och efter deras expertrådgivning. Jag hade då också en utställning på dåvarande Nationalgalleriet i G:a stan. Fotografier blandat med leksaker. De flesta bilderna fick positiv kritik (av mina barn som var där som kritiker:).

Nu har många år gått sedan dess men den här frågan om leken, som liksom aldrig lämnat mig någon ro, har blivit nästan påträngande igen. Vad var det för tillstånd jag befann mig i när jag själv kunde leka? Och är det verkligen omöjligt att framkalla som vuxen?

Min gamla, nu tyvärr avlidna, mor hade passerat 90 år och bodde på ett demensboende den sista tiden hon var talbar. Hon kom ihåg mycket från sin barndom men knappt något från samtiden. Mycket hade blivit levande för henne igen och en del jag hörde när jag besökte henne var sådant hon aldrig berättat om förut. Hennes minne hade liksom dragit ur kontakten till nutiden och kopplat in den i barndomen istället. Det finns ju ett uttryck att ”gå i barndomen” som mer och mer stämde in på henne. Tyvärr kunde jag inte få svar på frågan om hon började kunna leka igen. Jag tror inte hon hade förstått vad jag menade om jag ställt den frågan. Eller så skulle hon bara blivit sårad.

Så frågan kvarstår. Finns det någon möjlighet, utom kanske i demensens värld, att återfå förmågan att leka?

Bil.

Detta nödvändiga ont om man bor så att inga andra kommunikationer finns. Jag som inte gör det sitter på tunnelbanan in till stan på morgonen. Gröna linjen. Den går parallellt med bilvägen i nästan en mil. Långa sträckor är bilarna bara 30-40 meter bort. En ofta nästan stillastående bilkö österut. Som sedan på eftermiddagen vänder västerut. Det är lätt att se in i bilarna då tunnelbanan alltid är några meter högre upp. Varje dag passerar mer än 75 000 bilar Tranebergsbron som knyter ihop staden med västerort. Sjuttiofemtusen! Och merparten av dessa är personbilar.

Jag tittar in i bilarna som köar för att komma in till stan. Många, om inte de flesta, upptas endast av föraren. En person i varje bil. Varför? Jag tror jag vet. Ensamhet. Väl på jobbet kan det vara helt slut på ostördheten. Kanske efter en hektisk morgon med barn som ska till dagis/skola, stress inför jobb mm. Jagad av mobilen, mail, sms och meningslösa möten som bara ökar på stressen. Ensamheten i den stillastående bilkön, en timme kanske, kan vara den enda stunden på dagen då någon form av eftertanke och lugn tillåts. Spela sin egen musik. Lyssna på sin egen valda ljudbok. Eller bara tänka utan att behöva förhålla sig till någon annan. Det kan vara andningshålet som behövs med tanke på tempot och kraften i livet som rusar runt den stillastående plåtbubblan. Att komma undan en stund.

Samtal och tystnad. En biltur kan också vara bra för samtal om man inte är ensam i bilen. I bilen är det OK att sitta tyst ibland. Det går att avstå från att hela tiden kommunicera utan att det blir pinsamt eller ansträngt. Det blir tillåtet att tänka efter. Att sitta tyst tillsammans i ett rum, på ett kafé eller ens hemma vid köksbordet är svårt. Det blir jobbigt och någon part känner sig till sist tvingad att säga något. Så icke när bilen rullar och världen passerar förbi utanför. Det går bra att bara titta ut och vara i sina egna tankar.

Bilen är en statussymbol om man är en person som tror att status är något som har med kapitalistisk pengaekonomi att göra, alternativt om man är kriminell. För oss andra är den ofta en möjlighet att ta oss från plats a till plats b utan att behöva åka på tider tidtabellen visar eller dit rälsen är lagd. Alltså mer en pryl som väsentligt ökar på den personliga friheten (och ju mindre bil dess lättare parkering). Och nu följer ett citat saxat ur en artikel från 2007 skriven av Fredrik Borne Skans för en historietidskrift (det blir lite meta eftersom även FBS citerar):

"Litteraturprofessorn Fredrik Bööks resa i en Cadillac genom Sverige 1924: ”Det är en underbar makt- och frihetskänsla som man erfar i den starka susande bilen: man är fullkomligt oberoende, herre över tid och rum, det finns inga avstånd att tala om, varenda ort, som dyker upp inom horisontlinjen kan man nå på några minuter, världen ligger öppen för oss, översållad med bensinstationer, luftmotståndet bara friskar upp oss, driver blodet till kinderna, ja liksom bär oss. Det är något av berusning och äventyr...”

Nu låter ju detta såklart överdrivet idag, men jag tror ändå att han sätter fingret på en av drivkrafterna till att vilja ha en bil även för den som inte måste. Något uråldrigt behov man inte visste att man hade men som efter att ha erfarits inte längre går att nonchalera. Narkotika för sökaren.

En helt annan aspekt: Jag brukar ju skriva om det tillstånd jag försöker försätta mig i när jag t.ex.ska  påbörja en målning eller något annat skapande projekt. Det som handlar om att försöka undvika den medvetna viljan. Undvika det "tänkta". Och på så sätt komma sanningen närmare. Det finns en aspekt av bilkörning som liknar detta tillstånd. Det är när man kört en sträcka och plötsligt liksom vaknar upp och ser hur långt man kommit. Den vetenskapliga förklaringen är att hjärnan kan sova och vara vaken samtidigt. Alltså utföra inövade uppgifter med all den uppmärksamhet och teknik som behövs men ändå inte riktigt vara medveten om det. Det har hänt fler än en gång att jag just vid bilkörning i ensamhet löst ett bildproblem i det omedvetna. Plötslig liksom vaknat upp och vetat hur jag ska göra.

Som nog framgått nu så har jag en uttalat positiv inställning till bilresor. Jag är lika medveten som vem som helst om miljöaspekterna men dessa ligger utanför området för detta inlägg så jag skriver inget om det. I stället blir det lite om min barndom. Som innefattade en hel del bilinslag i form av en morbror som på helgerna samlade familjen (hans syster = min mor, min syster, jag och ibland även min mormor och någon av morbroderns "väninnor") för en biltur. Kanske till något närliggande kafé eller en dagsutflykt till Norge eller annorstädes. Kortare eller längre. Jag minns allas entusiasm då vi packade in oss i bilen utan bälten i baksätet osv. Jag minns också att om jag hade turen att få en fönsterplats så brukade jag ofta efter ett tag då jag satt och tittade ut på det förbiflyende landskapet, hamna i ett tillstånd av "ett med resan" eller vad jag ska kalla det. Jag ville då inte bli störd och reagerade med surhet och "stör mig inte" om jag blev tilltalad. Kanske var detta också en variant av att någon del av min hjärna sov medan en annan del upplevde en förhöjd känslighet för det som fanns på andra sidan rutan. Jag vet inte men jag vet att detta tillstånd tyvärr försvann med åren. Kanske vid samma tidpunkt som jag förlorade lekförmågan.

Känslan av glädje och upptäckarlust inför en bilresa har jag dock kvar. Den har inte mattats av med åren. Kanske snarare tvärtom. Fast förutsättningen är att jag får ta en väg jag åtminstone bitvis aldrig tidigare kört. Det är detta att se något mina ögon aldrig tidigare sett också. Stimulansen. Sökandet efter något jag inte vet vad det är, är också en betydelsefull del i det hela. Tron att jag efter nästa kurva ska få något slags svar på en fråga jag inte kan formulera. Odefinierbar längtan. Eller om det är saknad.

Avslutar detta med en något skakande artikel om de nyaste bilarnas övervakningssystem innan jag går ut till min åtta år gamla lite slitna kombi och åker till dagens uppdrag. Som bl.a. innefattar att lämna in denna bil till 15000-mila service.