Om tillhörighet.

Jag har tagit tre dagar för att åka upp till min födelseby och leta efter något jag inte vet vad det är. Tänkte att jag dels skulle leta upp platser jag fotograferade med min instamatic i barndomen och dels fylla i några vita fläckar på bykartan. För trots att jag är född och uppvuxen här och mer eller mindre använde alla barndomens möjligheter att snoka runt i byn, skogen och på ängarna så finns det platser jag faktiskt aldrig varit på. Igår kväll och idag har jag vandrat kors och tvärs i byn i flera timmar. Faktiskt sett sådant jag aldrig sett förut också. Varit på platser jag aldrig besökte i barndomen. Och hela tiden jagande den där känslan av hemortsrätt, tillhörighet, som jag alltid haft här. Tyvärr blir den svagare och svagare för varje år som går. Och på denna resa märkte jag verkligen av det.
Jag gick längs sjöstranden. Lukten av korsgräs och den speciella lukten av vattnet i sjön känner jag förstås igen men den ger mig numer bara svaga minnen. Jag och min syster som leker vid Blomsbäckens utlopp i sjön medan mamma tvättar mattor i jättebykkaret hon eldat under. För att sedan skölja dem sittandes på knä på bryggan. Blomsbäcken som var stor och porlande. Vi gjorde små båtar av träpinnar och blad. Dammar som snabbt fylldes och svämmade över. Nu är det med bäcken som med minnena. Knappt att jag hittade den. Bilden nedan visar utloppet idag. Sjögräset uppe till höger var det som fick mig att inse att det faktiskt är Blomsbäcken jag står och ser på. En svag fördjupning i marken bara. Som ett nästan helt bleknat minne.

Åkte till kyrkogården där min mormor, min morfar och min morbror ligger begravda. Gick runt lite på den del där det finns lite nyare gravar. Och nu blev det "liv". Insåg att den by jag minns ligger här. Jag gick runt och hörde röster, såg ansikten och gestalter, kände piprök, matlukt, hörde skratt.

Så min känsla av sammanhang och tillhörighet gäller numer för de döda. Vet ej vad jag ska tycka om det så jag väljer att inte tycka något alls. Konstaterar bara fakta. Sist en bild från i dag, av min barndoms lekplats sjöstranden med den ynkliga resten av bäcken i förgrunden.

Funderar vidare ett år senare (220805). Lustigt att det har gått precis ett år nu då jag i natt låg och funderade över detta. I måndags i ateljén satt jag också och "snöade" och tittade på det 50-tal pannåer jag grundat i olika grå nyanser. Jag gjorde dem av bakstyckena till de oräkneliga mängder clipramar jag hade i garaget. Rester från min förra atlejéperiod för många år sedan. Jag tänkte samtidigt på min födelseby och ungefär det som står ovan i denna text. Började räkna och lista gårdarna från öst till väst och vilka som bodde i husen då jag var liten. Med ett par undantag är ju alla som då var vuxna döda och jag räknade till 45 "själar" varav de flestas kroppar finns på Åre gamla kyrkas kyrkogård nu. Kom på ett par till i natt, så 47 är vi uppe i nu. Tänker att jag bara för min egen skull ska använda pannåerna till minnesbilder av alla 47. En del har jag väldigt svaga minnen av, ibland kanske bara en röst eller en lukt, eller ett minne av ett minne. Andra lite mer. Jag ska ta mig an att gestalta detta under hösten/vintern. Kanske väcker det något mer. Tror också att jag måste göra ännu en resa med fotoutrustning för att se om inte lite mer går att krama ur det töcken som tiden utgör.

Tredje gången gillt. Nu har ytterligare två och ett halvt år passerat (idag 250407). Något som har med de ovanstående historierna att göra har tillkommit. I samband med min mors död för snart ett år sedan, kom frågan om gravplatser upp. Via kontakt med pastoratet jag föddes i framkom det att det finns fyra skelett som seglar i det blå. Eller bruna kanske det är då de såklart ligger kvar i sina gravar. MEN, själva gravplatserna saknade ägare och stod på listan för att avvecklas. Vilket betyder borttagning av sten och återanvändning av gravplatsen. Alltså att någon ny döing kan grävas ner på samma plats och ev. av dödgrävare upphittad dödskalle kanske hamnar på hens skrivbord som brevpress. Nu gäller detta de fyra skeletten efter min mormors föräldrar och hennes fars föräldrar. De senare födda 1847 och 1850 och deras gravar grävda för snart 100 år sedan. Jag betalade för alla fyra gravrätterna så jag kan nu kalla mig fyrfaldig gravrättsinnehavare och förvaltare av fyra skelett jag aldrig mött när de ännu var i sina kroppar och kunde gå och prata. Den yngste av dem död sju år före min födsel. Vad har nu detta med allt att göra? Jo den överraskande känslan av tillfredsställelse när jag betalade fakturorna. Jag brukar inte känna så när jag betalar fakturor. Så trots att jag själv inte har så mycket till övers för släkt, då jag bara tror det är kropparna som är släkt med varandra, inte själarna (där är jag hindu) så var det ändå liksom om ett oändligt svagt tack nådde mig från dessa gravar. Som om någon var glad för att bli räddad från grävskopor och glömska. Jag kan förstås ha fel, men det brukar jag ju aldrig ha. Så troligt är ändå att någon slags blek pust från de som levat blåstes på mig. Jag har varit med om en del betydligt underligare saker så jag tar det ändå som naturligt och svarar: ingen orsak!