Snart (eller om en månad) Öppna Ateljéer igen.

Och detta år tänker jag delta om jag inte bryter benet eller nåt. Kom och hälsa på i ateljéhuset Glasbruksgatan 25. Man behöver inte vara intresserad av konst eller konstiga konstnärer, det går också bra för den som bara vill ta tillfället i akt att få komma in i ett kulturhistoriskt intressant hus på Söder (se länken ovan) och ta en fika. Några av oss (inte jag tror jag) kommer att ställa ut i galleriet också. Lista på konstnärer verksamma i huset finns här.
Bilden är utkast till årets affisch. Viktigast är vägen.
Dihlströms trappor är nu även de avstängda (Glasbruksgatan från Slussen avstängd sedan länge) pga slussenbygget. Så enklaste vägen är nog den via Klevgränd.

Eller om du vill åka buss också, så via Tjärhovsplan (se affischen). Huset ligger där Nytorgsgatan möter Glasbruksgatan.
Det finns också en trappa upp till Cornelisparken från Katarinavägen. Sedan Mäster Mikaels gata och höger, så ser man huset. Komsi, komsi...

Arvejord.

Är titeln på en roman av Maria Turtschaninoff. Arvejord börjar på 1600-talet på en gård i finska Österbotten och snirklar sig sedan fram släktled efter släktled på gården och dess torp och omgivningar, till nutid. Jag får ju erkänna att jag har en böjelse för berättelser som inte är helt "nyktra" utan öppnar för möjligheten att vi faktiskt inte vet precis allt. I detta fall handlar det om skogens invånare som inte alltid går att se, peka ut och namnge. Sådant jag själv faktiskt inte tvivlar på även om det kan verka underligt och långsökt (speciellt då för den som vuxit upp i en urban miljö). Men i denna berättelse använder hon precis den rätta balansen för att göra det verkligt. Liksom hur det tonas ut och bleknar bort för att försvinna i den moderna tiden. Något som inte längre har någon plats, men som i alla fall existerat. Då. Och kanske som en svag aning än idag för den som är mottaglig.
Å andra sidan kan man ju faktiskt också komma att tänka på en och annan fysiker som talar om parallella dimensioner. Om nu allt måste dissekeras och förklaras.

I slutet av boken kommer ett kapitel där en gammal människa, den näst sista på gården och i släktleden det handlar om hela tiden, återvänder dit hon en gång kom från då hon föddes. Berättelsen om vad förfallet, åldrandet innebär för både människa och gård och hur hon slutligen inte vaknar, är mästerlig.
Så rådet blir: Läs!

PS. Tyvärr har jag inte hittat något mer intressant av denna författarinna. Resten hon har skrivit verkar vara någon slags fantasy/science fiction och den genren har jag svårt för. Lite besviken faktiskt. Trots att jag hade ganska stor behållning av alla godnattläsningar av Harry Potter för ungarna, när de var så där små som de inte är nu längre. Plus såklart Nils Holgersson. Vår egen Harry P.

Ögonblicken innan.

Dem korta stunden då insikten att sömnen nu kommer att ta över, är nog det tillstånd jag allra helst skulle vilja kunna förlänga. En kort stund av total vila och ibland också med hela bildserier som fullständigt tydliga framträder i medvetandet. Vid sådana tillfällen, alltså då det blir bildvisning, brukar det sluta med att sömnen backar och försvinner en stund. Antagligen på grund av att man blir överraskad av bilderna och försöker skärpa sig för att hänga med och helst komma ihåg (jag skriver "man" då jag inte vet hur vanligt eller ovanligt detta fenomen är för andra än mig själv). Resultatet blir omvakning. Att man flyter upp till ytan igen. Följt av försök till omsomning. En del i det hela är att tiden verkar sakta in. Att det går att se en hel del under vad som verkar vara ganska lång tid, för att sedan vid återgången till vaket tillstånd inse att bara kanske en halv minut passerat.

Jag tänker att det finns många olika medvetandetillstånd och att det mest vakna är det som kräver mest energi. Det jobbigaste helt enkelt. En vän och kanske lite mentor, om jag nu någonsin haft någon sådan, denne tyvärr inte längre på jorden, hävdade bestämt att han kunde kolla på film inom sig om han inte kunde somna. Alltså inte tänka att han gjorde det utan verkligen se det. Kanske kunde han faktiskt frammana detta tillstånd innan sömnen men efter vakenheten. Själv jobbar jag på det men kan inte alls kontrollera något. Händer det så händer det. Som det gjorde i går natt. Därav dessa kommentarer. En halvfärdig om-målning får illustrera detta halvbegripliga inlägg.

Krigsmans erinran.

Gud på allas sida. En gång i tiden gjorde jag "lumpen". Men några år senare satte jag hälarna i backen och vägrade då jag blev inkallad till repövning, för då var jag i en annan fas i livet med andra övertygelser. Två gånger böter för detta, gång nummer två dessutom rättegång där jag mångordigt försvarade mig själv i Sthlms. tingsrätt (minns ordförandens trötta min då jag inte gav mig förrän jag fått tala till punkt :). Men, som sagt, fem år tidigare hade jag ju faktiskt gjort lumpen och då med stor entusiasm och övertygelse om det motsatta. Jag hade inte en enda frånvarodag under de tio månader det tog att bli gruppbefäl (minns ej riktigt vad graden vi fick var, men tror korpral eller nåt). I dag vet jag inte vem jag ska vara i denna fråga. Den har vuxit mig helt över huvudet. Så jag fortsätter med bara minnen.

Jag minns till exempel (dock vagt) "krigsmans erinran" som hölls i kyrkan med påföljande gudstjänst. Det var nån slags ed som innebar att man från och med nu (då) ingick i krigsmakten och att den onde hämtar hem den som backar i skarpt läge. Så var det säkert inte alls men mitt bleka minne av denna procedur har i alla fall kvar en svag lukt av högtid och underförstått hot. Typ att gud kommer bara att hjälpa den som går framåt. Retirander ignoreras och desertörer är helt enkelt icke existerande. Inte i Sverige.

Jag tänker nu på vad jag såg på TV för ett tag sedan. Ryska värnpliktiga i Kursk. Ukrainska värnpliktiga i Donbass. Erfarna befäl som talar klarspråk om varför ingen kommer framåt i Donbass och varför alla ryssar tas till fånga i Kursk. En ukrainsk officer sade det: "de ser fienden bara 200 meter bort i skyttegraven, men de skjuter inte, de är för dåligt tränade". Således en anledning till att inte så mycket händer och även till lättheten att ta soldater tillfånga. Det är ju inte så svårt att förstå att de inte skjuter. Tänk situationen att i ditt sikte se ett huvud sticka upp ur värnet. Du ska trycka in avtryckaren men gör det inte. Naturligtvis inte. Att komma förbi den sortens gränser är såklart att förlora en oskuld som aldrig kan återerövras. Att ha gjort det. Ett före och ett efter i livet. Femte budordet.

I krig har förstås bägge sidor gud med sig. Präster som välsignar soldater och vapen. I extremare fall också en faktisk tro på detta. Islamist-martyren som får en enkelbiljett direkt in i paradiset. Vikingakrigarna som kom till Valhall. Kamikazepiloterna (varför hade de hjälmar?) med sin shintoheder. Den svenska soldaten i Karl XII:s armé som marscherade rakt in i projektilregnet förlitande sig på att all makt tillhör gud. Alltså ingen idé att vara rädd eftersom ödet ändå är förutbestämt och inte kan undgås eller påverkas ens det minsta.

Religion, anspråk på territorium (nationalism) och girighet. De är väl kanske de vanligaste orsakerna till krig. Visst finns det många andra, men jag tycker det brukar gå att urskilja en eller ett par av dessa ingredienser lite överallt i s.k. konflikthärdar. En sak (bland många) jag har svårt att förstå är den upprörda tonen som med jämna mellanrum kommer från ledare i länder som befinner sig krig. I natt hände det och det så nu ska vi minsann hämnas! Vad då hämnas? Ni ligger ju i krig? Vad är det som är konstigt med att fienden bekrigar er? En annan sak är att en del vapen anses mer "humana" än andra. Visst, jag fattar att t.ex. gas är inhumant eftersom den inte kan kontrolleras och drabbar alla urskillningslöst, men det finns ju också kontrollerade vapen, alltså vapen som kan styras att endast drabba fiendesidans soldater men som ändå är mer eller mindre humana. Man ska döda den där andra människan, men det gäller att göra det på rätt sätt. Ett humant sätt.

Vi kan alltså kriga rätt eller fel. Vilhelm Moberg skriver i någon av invandrar/utvandrar romanerna, jag minns inte i vilken, om hur det gick till när de västerländska militärmakterna etablerade sig i Nordamerika och startade krig med ursprungsbefolkningen. Det blev en chock för de europeiska militärerna då de började fatta att "indianerna" inte hade dubbla samhällssystem likt den gamla världens länder. Alltså ett militärt och ett civilt samhälle. De krigade alltså inte efter den europeiska regelboken. Ett krig mot en annan stam (eller mot vita) betydde att alla deltog, alla blev krigare och att inga fångar togs utan att alla dödades oavsett ålder och kön. Och gärna på sätt som verkade så avskräckande som möjligt. Hemskt såklart men ändå tycker jag att detta kan kännas ärligare. Lite mer renhårigt än den instrumentella uppdelningen i vilka som ska döda varandra och vilka som helst inte ska delta/drabbas alls. Och faktiskt har vi ju tagit ett litet steg åt det hållet med det faktum att även kvinnor kan bli inkallade i dag.

Mycket om krig blev detta, men hur ska man kunna undgå att tänka på det idag? Nu har vi det inpå knutarna och är dessutom NATO-land. Så inte konstigt att en stor del av tänketiden går till kriget. Både i vaket och sovande tillstånd. Och inte minst i ateljén när jag försöker nollställa mig inför en ny bild.
En sista kommentar då, om det "moderna" kriget - media. Allt utspelas ju nu inför hela världens ögon. Allt. Även krigsherrarnas planer och tankar förutom kanske det rent taktiska. Vilka vapen som kommer att skickas var osv. Öppen ridå. Vilket jag förutom mycket annat här nämnt tycker är ganska underligt. Borde man inte hålla sina tankar och planer hemliga för den lede FI ibland? Det verkar i alla fall ingen göra idag. Det är snarare en tävling om att vara mest offentlig vi ser. Och hör. Och läser om.

Som avslutning tar jag med en utvikning från ämnet, som kopplar tillbaka till min egen värnpliktstid. Det var ju inte bara ålning i diken medelst slingring eller hasning. Även teorilektioner ingick, samt ett par böcker. Och många förkortningar. Kanske den främsta av dessa, intrummad i ryggmärgen under lektioner och övningar var "FI". FI, som är en militär förkortning för fienden, är för min generations män (och alla tidigare) liktydigt med bleka döden. Det farligaste och mest avskyvärda. Det som till varje pris måste bekämpas! Kan inte hjälpa att tanken slog mig en gång när ett politiskt parti tog sig den förkortningen frivilligt. Visste de verkligen inte eller ville de avskräcka sådana som mig? Undermedvetet? Nu vet jag inte om denna förkortning används idag, men om den gör det så misstänker jag att effekten blir densamma även för dagens soldater. För lumpen är lite av en hjärntvätt också. Måste ju vara det för att åstadkomma människor som ska klara av att skjuta det där första skottet.

Tillbaka på ön.

Äppelträden ska plundras. Must mustas. Utemöbler in.

Det är lika varmt ännu. Fågellivet har kantrat mot att ett gäng arga sädesärlor har tagit över gården. Amiralerna fladdrar överallt och samlar mod och energi inför sin flytt till Egypten. Skuggorna är långa nu förutom mitt på dagen då de nästan absorberas av ljuset. Det där märkliga ljuset jag fortfarande blir lika förvånad av efter alla år. Det kommer liksom överallt ifrån. Både börjar och slutar överallt. Inifrån. Ingen exponeringsmätare träffar prick. Riktningen åt alla håll samtidigt.

Detta ljus har jag tampats med tusentals gånger med färger av olika slag, olika fototekniker och många gånger bara teckning. Tycker jag kommit nära en enda gång (målning, tyvärr för ca 20 år sedan men jag har iaf kvar den). Tyvärr var det nog det värsta som kan hända en målare den gången. Tur! Att inte kunna upprepa det med samma eller bättre resultat är värre än att aldrig ha kommit någonstans över huvud taget.

Det går inte att riktigt iaktta det här ljuset eftersom det verkar genereras och återskapas i alla riktningar. Meningslöst att tänka på var solen är. Ett dis som är lika starkt i motsatt riktning. Så, bara att försöka igen. Försöka, försöka, försöka. Och sluta tänka att något mål finns. Försöka är målet så länge vi är på den här utflykten.

Svart natt.

Jag är född och uppvuxen i en del av landet där solen knappt går ner under den tidiga sommaren. Ljusa ändlösa nätter. Men ingen värme. 

Nu i kväll, här i orten som numer är hemma, är det första veckan i september, klockan är ganska mycket, och jag sitter ute på "baksidan" i totalt mörker förutom de olikfärgade glödlamporna i ljusslingan jag satt upp på staketet mot grannen. Det är +24 grader. Jag sitter i morgonrocken. Och det är här jag är hemma. Jag har alltid, eller åtminstone sedan första tågluffen på 70-talet, längtat efter just detta. Mörker och värme. Olikfärgade lampor. Röster och musik på avstånd. Till och med röklukt. Helst cigarr.

Jag har aldrig saknat de ljusa kyliga nätterna. Det var liksom om jag blivit felplacerad. Såg aldrig tjusningen med det, även om jag tillbringade otaliga sena kvällar/nätter med fiske på sjön och i strömmen ett par kilometer nedströms. Det var fisket som var huvudsaken då. Och ensamheten. Inte ljuset.

Men nu över till nåt helt annat. Kursen "Amerikansk bästsäljare" som hålls vid amerikanska skrivarskolan. Det handlar alltså om att lära sig hur en dylik skrivs. Målet är en roman som går direkt upp på Barack Obamas sommarläslista och som enkelt kan konverteras till filmmanus. Här kommer nu följande instruktion:

Prolog. Äldre dam (huvudkaraktären) ligger på sitt yttersta och tänker tillbaka på sitt liv.

1. Huvudpersonen ska helst vara en utfattig flicka, nummer 12 i en syskonskara i en "white-trash" familj i ett träsk i Florida. Alt. i en sekteristisk storfamilj i nån oåtkomlig bergsby i appalacherna. Låt oss säga att hon i detta fall lever sitt liv som halv grävling eftersom dessa djur finns i överflöd i trakten och vida överglänser hennes familj i alla avseenden. Hon har desutom en mystisk medfödd förmåga att kunna kommunicera med dem. Tillika är de hennes enda kompisar.

2. Efter en barndom av svält och misshandel blir hon till sist ensam kvar när familjen skingrats och flyttar då in i ett övergivet grävlingsgryt. Folk i trakten känner till det hela och hjälper henne ibland med lite urvuxna paltor och nåt skräp att äta. Hon är obeskrivligt ful. Mager som en trollslända, skitig och folkskygg. Men genom att någon dumpat en gammal bibel på henne har hon otroligt nog lärt sig läsa och skriva. Man kallar henne grävlingsflickan.

3. I sin ensamhet i hålan krafsar hon ner ord om sina erfarenheter och om sina förstahandskunskaper om grävlingarnas själsliv. En text som är större än själva livet växer fram, helt otippat. Men ingen läser den såklart eftersom hon noggrant döljer att hon kan kommunicera annat än via enstaka ord och grymtningar. Hon har en enda mänsklig kontakt. En gammal f.d. skollärare som anar att något döljs under skitlagren och gör återkommande försök att få henne till byskolan.

4. En dag, i samband med ett extermt ösregn, anländer en gudomligt rik och vacker mansperson till hålan. Han visar sig vara övergeneralprofessor vid världens mest berömda universitet och specialiserad på forskning om grävlingars självbild och identifikation (som grävlingar). Anländ med anledning av denna sin forskning börjar han inventera trakten och får höra talas om flickan, som förresten nu hunnit bli 23.

5. Regnet har översvämmat flickans håla och hon spolas ut på bygatan krampaktigt hållande fast vid sin text, som är nedtecknad med grävlingsgalla på stora ormbunksblad. Hon hånas av byborna och lämnas att dö i ett dike där hon några dagar senare hittas av övergeneralprofessorn.

6. Han bär hem henne till sin svit på stadshotellet och fnissar upp henne med lite rengöring, utbildning, coola kläder och smink. Hon kommer ut som byns kandidat till miss universum och blivande övergeneralsprofessorska.

7. Hennes unika text ges ut i form av en avhandling och blir ett av världens mest berömda vetenskapliga dokument samt en bestseller som går till historien översatt till 37 språk och filmad i 39 länder.

I epilogen sitter hon framför öppna spisen omgiven av sina 18 barnbarn och barnbarnsbarn och berättar denna historia. Snyft. Snyft. Så slutade den femtielfte varianten av bröderna Grimm goes west.

Sist men inte minst bokomslag och titel. Titeln bör vara något i stil med "de bleka bergens tystnad" eller "där morgondimman flämtat".  Eller nåt annat melodramatiskpatetiskt, tre, max fyra ord.

Omslaget, som gärna får vara i samma stil som illustrationerna till en Allers-följetong 1973, ska utan undantag visa ung kvinna sedd bakifrån, stående och stirrande (får man anta) mot en skog, ett landskap eller nån by.  Klänning och utslaget hår givetvis. Pubertalt så det räcker. Den sorgsna sköra skönheten och det stora farliga okända :-).

Se det ovanstående som en struktur att följa. Följ den. Skriv boken. Ge ut. Klart slut!

Keith Richards.

Är nog väldigt nära till en person jag absolut inte tänkt skriva något om, eftersom han inte påverkat mig annat än möjligen indirekt. Men, nu förhåller det sig så att jag inte ens kan ta en titt på FB eller Instagram, utan att det kommer upp någon videosnutt från någon nylig Stoneskoncert (är jag i nån målgrupp?). KR åldrad och med svullna och missformade fingrar. Likväl spelar han (nästan) med en hand introt till Honky Tonk women. Detta intro (och andra han gjort) är så välkänt och ut/intjatat att han inte längre ens behöver spela det minsta som krävs med bägge händerna! Det räcker med de antydningar han kan göra med en hand. Alla hör det ändå. Det blir som när en bild byggs med mellanrumsformer och uppbrutna delar. Åskådaren kompletterar i sin hjärna och ser det som inte finns där, effekten förstärks. 

Och själv bara ler han, för han vet ju att det är så. Att det räcker med att hänga på sig guran och dra nåt ackord. Publikens jubel. Tacken för lång och trogen tjänst som ikon :-).

Borta med vinden.

Eller nersorterade till ett mörkt hörn i källaren, inser jag att mina minnen av Coronan, pandemin, redan är. Så kort tid efter. Jag läser Marianne Lindberg De Geers dagboksbiografi "Tvära kast" och blev tillbakaflyttad. De dagliga TV-rapporterna kl 14. Antal döda idag osv.. Nu kommer jag plötsligt ihåg allt. De eviga promenaderna runt västerort. Min gamla mor på äldreboendet som hade besöksförbud. Halvtomma tunnelbanevagnar då alla som kunde började arbeta hemifrån (vilken gudomlig orättvisa). Den eviga vintern som liksom överskuggade sommaren. Hösten som blev till en ny Coronavinter, tills det långsamt dog ut.
Men promenaderna. I alla väder, ljus som mörker. Det känns lite som om hela den perioden var innesluten i en dimma. Som om det inte blev riktigt ljust på dagarna.
Jag kånkade omkring min Texas Leica (Fuji GW690) överallt. Gjorde en liten fotobok, eller snarare ett häfte. Några av bilderna samlade jag i ett projekt på CFF:s portfoliosidor.

PS, nästa dag. Ny rubrik: "Livet i ankdammen". Jag måste kanske också säga något om dagbokstrenden. Tror kanske Lars Norén var först ut eller i alla fall tidig men jag har inte läst hans. Måste nog göra det nu efter MLDG:s oreserverade hyllningar (nästan lite generande här och där, tydlig husgud för henne). Däremot läste jag Ulf Lundells första två vardagar när de kom, vilket också var under pandemin. Likheterna är ganska stora vad gäller vardagsplocket alla vi andra också har, men de tre stora skillnaderna är att UL inte oroar sig för ekonomin. Inte oroar sig för att inte få träffa barn och barnbarn (för det gör han inte ändå) och inte verkar umgås med ett enda känt namn.

I början av MDLG-boken tänkte jag ibland att detta gränsar lite till "namedropping" här och där, tills jag insåg att det inte är det. Hon umgås faktiskt så gott som enbart med offentliga personer. Vilket såklart leder till en del underhållande skvaller. UL umgås bara med flyttfåglarna. Men nu tror jag det får vara nog med introspektion för ett tag, LN får nog vänta ändå. Det blir en lite kvävande känsla när man återigen (vilken gång i ordningen?) inser hur liten kultursfären är i detta land och hur den befolkas av personer som känner varandra, ofta genom att även deras föräldrar också kände varandra, och deras barn och barnbarn (som också känner eller snart kommer att känna varandra). Det går knappt en dag utan att något exempel på detta osynliga nätverk skymtas någonstans. Såg för en vecka sedan en rätt bra film på TV. Regissören hette Ernst De Geer. Insåg nu under detta läsande att det är Carl-Johans och Mariannes son, tillika förebilden för huvudpersonen i den mest lästa och älskade barnboken här i huset en gång i tiden. "Örnis bilar".

Det är skillnad på olika.

Efter åtta år i konstskolor plus ett par års trevande och vinglig "karriär" som konstnär med halvtids brödjobb, bestämde jag mig för att lämna konstvärlden och istället satsa allt på mitt "andra ben", foto (som jag ju praktiserat nästan lika länge som jag ritat) alltså fotograf. Detta för att kunna leva ett "normalt" liv och dra in lite pengar men ändå få jobba med bilder. Det blev en berg och dalbana med deltidsanställningar som fotograf och mediautvecklare, lärarjobb mm. Som slutade i heltid egen firma som fotograf och som pågår ännu fast numer på deltid.
Allt gott så, jag ångrar inget, och jag tror mitt yrkesliv som "allmänpraktiserande" fotograf har gett mig insikter jag inte hade fått om jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden. Hundratals hotellnätter. Kunskaper om vårt lands styrelse i uppdrag jag fortfarande inte får berätta om. Tusentals besök i olika hem inför försäljningar. Möten med människor som precis ska ändra sina liv med allt vad det innebär av både tråkiga och komiska händelser. Produktplåtningar från nubb till långtradare. En och annan tom lägenhet med "likfläckar" på golvet där ägaren dött. Bilkörning till snart sagt varannan tätort i landet. På förmiddagen fotografering av total misär och på eftermiddagen kungafamiljen eller ett statsbesök. Inne på mitt tredje kontor (numer hemma) efter att det första brann upp och det andra till sist byttes mot en ateljé. Det finns många historier att berätta efter ett yrkesliv som ambulerande fotograf med affärsidén att ha all utrustning batteridriven och beredd i firmabilen för utryckning var som helst på alla tider och i alla väder.
Men nu till det egentliga ämnet för detta inlägg. Som är olika bildsyn. En historia som visar att det finns stora skillnader i hur man ser på och använder bilder i olika branscher.

Mina konstskoleår medförde en slags smygande hjärntvätt eller vad man nu ska kalla det. Allt övande på att teckna mellanrum, se ytor och bygga bilder med pensel o färg eller collage. Ett fullständigt väsensskilt sätt att producera bilder än kamerans. Noll intresse för representation utan bara de två dimensionerna på duken eller papperet som genom färg och form skulle ges ett uttryck.
Så, när jag "hoppade av" och tog till kameran var en av de första företeelserna för att förvandla bild till pengar jag undersökte, bildbyråerna. Detta var före den digitala tiden och man skickade in diabilder till bildbyråerna. De som antogs visades sedan upp i tjocka fyrfärgskataloger som levererades till alla tänkbara kunder. En fotograf som antogs som fristående leverantör till en bildbyrå kallades "stringer". Jag blev stringer på ett par byråer men fick ändå ständigt stordelen av mina inskickade dior refuserade. Det tog säkert ett år innan jag började fatta varför. De i mina ögon sämre bilderna antogs ofta medan de lyckade kom i retur.
När dimmorna till sist skingrades började jag inse att min bildsyn var helt fel. Här behövdes litterärt innehåll, något som jag lärt mig att sky utan att kanske riktigt fatta det. Under konstskoleåren hade jag visserligen fotograferat flitigt men då inte som något annat än dokumentation av livet. Nu när jag skulle bli fotograf "på riktigt" trodde jag att jag kunde dra nytta av mina formella kunskaper om bildbyggnad, färg och komposition och därmed ha en fördel gent emot fotografer som inte visste halvsju om bilder men allt om kameror och teknik. Vilket då, i min värld, omfattade ungefär alla fotografer:-).
Jag såg en bild som ett antal former och färger som skulle samspela och skapa spänning, motsättningar eller harmonier på en tvådimensionell yta. Lite som musik. Alltså valde jag bilder där jag kunde peka på att den där färgen ju kommer tillbaka där uppe till höger och binder ihop bildrummet på det sättet medan mellanrumsformen där kommer fram och blir en motvikt till bla, bla bla, osv. Jag hade helt enkelt vant mig av med att se en bild som ett fönster. Jag såg på bilden, inte genom den!

Alltså lära om igen. Vilket i och för sig gick rätt snabbt när jag förstod att det inte var någon slags konstfotografier som efterfrågades utan helt enkelt skarpa och entydiga avbildningar av livet. Alltså lite som jag redan gjorde innan, när jag fotograferade privat. Sedan kom digitalfoto och de nätbaserade bildbyråerna som under några år var stadiga inkomstkällor, för att sedan sakta dö ut fram till dagens obefintlighet. Men det är en annan historia jag tar en annan gång.

Aksel Sandemose.

En till notering på listan med konstnärer som betytt mycket för mig i olika skeden av livet. AS, som bl.a. myntade begreppet Jantelagen i en av sina romaner (tror det var i "En flykting korsar sitt spår"), var en stor inspirationskälla för mig i ungdomen. Inledningen till "Tjärhandlaren" var och är (har läst om för säkerhets skull) magnifik, och då menar jag inte äktenskapsproblemen utan överföringen som inte förklaras eftersom den inte kan förklaras. Enkelheten missriktad. Jag hade aldrig läst något liknande när jag första gången läste den och det har jag fortfarande inte gjort. Den drömska stilen där allt inte är förklarat men ändå starkt realistiskt. Efter den boken gick jag till biblioteket och lånade det som fanns. Resten köpte jag. Med början i "En sjöman går i land" läste jag allt. Det var omtumlande eftersom jag aldrig läst någon författare som skrev på det sättet. Liksom mellan verklighet och fiktion. Etablerandet av imaginära platser som Misery harbour och Erlingvik blev till symboler lika starka och otvetydiga som punkterna i Jantelagen. Historien om Felicia Venhaug och hennes förhållande till sina två män, som sedan också inspirerade Cornelis Vreeswijk till kompositionerna på "Felicias svenska suite" (som gavs ut som ett dubbelalbum) där kanske "Felicia adjö" är den mest kända sången. Felicia uppträdde först i romanen "Varulven" och tog CW mycket starkt. Vilket jag som synes förstår. AS var också nominerad till nobelpriset i litteratur men fick det aldrig. Svårbegripligt för en sån som mig som ändå läst en del pristagande stolpskott. Men smaken är ju delad och de aderton vet förstås bäst.

Sedan har på senare år såklart (det verkar alltid bli så) framkommit mindre smickrande saker om AS bl.a. från hans släktingar, men liksom att jag utelämnade miljöaspekterna när jag skrev om bilen utelämnar jag privatlivet när jag skriver om konstnärer. Annars skulle det inte bli mycket att skriva om tyvärr. Och AS var kanske ett as privat, men han begick inga allvarligare brott som jag förstått det, så då får jag leva med det. Hans bokproduktion gjorde och gör samma intryck ändå.

Vintermorgnar.

Tillbakablick. Solgrönt.

2018.

Tillbakablick. Järtecken.

Tungt arbete.

Är titeln på en artikel om Claes Hake, Frans Josef Petersson skrivit i senaste numret av Kunstkritikk. Nu är väl inte jag någon jättestor Hake-fan men inte heller ifrågasättare. Jag ser Claes Hake som en slags motsvarighet till exempelvis Jojje Wadenius eller kanske Bodil Malmsten. Många har hört/sett något men inte närmare tänkt på upphovspersonen. Hake är ofrånkomlig i den offentliga konsten. Lite institution eftersom man svårligen kan förväxla hans monumentala stenskulpturer med någon annans + att de är spridda över hela södra Sverige. Enligt mig är han inte nog uppmärksammad i det svenska konstlivet. En slags bakgrundston som bara finns där. Som man tar för givet.

Före och efter 1970.

Färg-TV. 40 timmars arbetsvecka. Hotellet var färdigbyggt och mor fick jobb som kioskbiträde och senare också receptionist. Minns att hon var själaglad för detta. Det fanns hissar där. Första gången i livet jag såg och åkte i en dylik anordning. 

Allt kändes modernt 1970. Framtiden var så ljus och allt var möjligt. Underligt faktiskt att jag, som 11-åring då, så tydligt minns skillnaden när vi gick från 60 till 70-tal. Det var som om en enorm spotlight plötsligt tänts. Allt var plötsligt vitt och nytt. Omstart liksom.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag intresserar mig för hur det kan komma sig att just detta decennieskifte satt så djupa spår hos mig. Mycket mer än t.ex. millennieskiftet som gick mer eller mindre spårlöst förbi. 

När jag tänker på mitt liv i termer av färg/ljus/skugga, uppdelat på ett sätt som möjligen bara synestetiker gör så är det en lång linjal där tiden före 1970 är mörk och den efter ljus. Att just 1970 är brytpukten mellan det gamla och det nya kanske bara är i min värld, men jag tycker mig minnas att jag läst att det är så för en del andra också. Just 1970. Då blev världen låg och vit. Innan var den hög och svart.

Nu kan jag bara inbilla mig att jag minns så mycket mer än så eftersom det egentligen inte går att säga att man minns sin världsbild från en annan tid. Ingen vet hur man faktiskt såg på världen t.ex. före persondatorerna. Eller mobiltelefonerna. Det går inte att förhålla sig till något man inte kan föreställa sig och inte vet ska komma. Jag kunde inte tänka mig bank-id med allt vad det innebar av förändrat betéende innan det fanns där. Framtiden är faktiskt otänkbar! Men analys av det förgångna kan man ju roa sig med desto mer. Även om samma problematik finns där. Det går inte att föreställa sig en världsuppfattning, tankar, känslor och förhoppningar om något som ännu inte uppstått. Det finns ett tomrum där som man antagligen ska vara glad för.

Tiden "går" olika fort beroende på hur gammal man är. Om jag är tio år så är fem år halva livet, men är jag femtio så är fem bara en tiondel. Så på så sätt passerar faktiskt tiden snabbare och snabbare ju äldre man blir. Jag undrar också om en insekt som lever i ett dygn uppfattar tiden på samma sätt som vi? Alltså att den "går" eller passerar? Jag vet att det finns fysiker som säger att detta bara är en konstruktion men det är ganska svårt att verkligen ta till sig det. Särskilt om man har en tid att passa. Andra vetenskapare säger att den största omställning man någonsin drabbas av är den precis den sista stunden före döden, då tiden faktiskt upphör. Lite svårt att ta till sig det med, men i det fallet kommer i alla fall svaret en dag till oss alla.

Men nu ska jag städa. Städning är bra för ett rörigt inre där tankar och infall ständigt osammanhängande snurrar. Yttre ordning gör livet lättare.

Lekens oundvikliga slut.

Jag gjorde, när bägge mina barn var i lekåldern, många försök att återerövra förmågan eller åtminstone verkligen komma ihåg hur det var att leka. Med lek menar jag det tillstånd ett barn kan försätta/befinna sig i då fantasi och verklighet är en och samma sak. Att kunna lägga sig på kvällen med knallpulverpistolen under kudden och känna sig trygg trots vetskapen om att det bara är en knallpulverpistol.

Det är inte samma sak som att leka som vuxen. T.ex. spela datorspel eller delta i ”lajv”. I vuxenvärlden är gränserna klara. Gränsen mellan lek och verklighet är absolut och alla försök att överskrida den misslyckas. Därför att de görs medvetet.

Jag fotograferade mina barns lekar och leksaksarrangemang och intervjuade dem så gott det gick under deras ”lekår”. När så min dotter var i 12-års åldern berättade hon att det närmade sig slutet. Hon kunde då leka i ungefär 5 -10 minuter innan verkligheten trängde sig på och hon drogs ur det halvmeditativa tillstånd leken är. Hon berättade faktiskt för mig precis vilken dag hon märkte att det inte längre gick!

Jag har också frågat ut andra jag känner om detta och fått lite olika svar. En del förstår inte riktigt vad jag menar medan andra vet direkt. Det mest förbluffande svaret fick jag av min egen syster som påminde om en händelse jag ibland tänkt på och undrat över. Så här skriver hon, citat Eva Alexandersson:

"...jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad.
Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne..."

2001- 2002, när mina barn var 8 och 10 år och kunde leka i timtal inneslutna i sina fantasivärldar, tog jag tag i de här funderingarna lite mer handfast och arrangerade en serie bilder där jag försökte komma åt lekandet ur barnens perspektiv och efter deras expertrådgivning. Jag hade då också en utställning på dåvarande Nationalgalleriet i G:a stan. Fotografier blandat med leksaker. De flesta bilderna fick positiv kritik (av mina barn som var där som kritiker:).

Nu har många år gått sedan dess men den här frågan om leken, som liksom aldrig lämnat mig någon ro, har blivit nästan påträngande igen. Vad var det för tillstånd jag befann mig i när jag själv kunde leka? Och är det verkligen omöjligt att framkalla som vuxen?

Min gamla, nu tyvärr avlidna, mor hade passerat 90 år och bodde på ett demensboende den sista tiden hon var talbar. Hon kom ihåg mycket från sin barndom men knappt något från samtiden. Mycket hade blivit levande för henne igen och en del jag hörde när jag besökte henne var sådant hon aldrig berättat om förut. Hennes minne hade liksom dragit ur kontakten till nutiden och kopplat in den i barndomen istället. Det finns ju ett uttryck att ”gå i barndomen” som mer och mer stämde in på henne. Tyvärr kunde jag inte få svar på frågan om hon började kunna leka igen. Jag tror inte hon hade förstått vad jag menade om jag ställt den frågan. Eller så skulle hon bara blivit sårad.

Så frågan kvarstår. Finns det någon möjlighet, utom kanske i demensens värld, att återfå förmågan att leka?

Bil.

Detta nödvändiga ont om man bor så att inga andra kommunikationer finns. Jag som inte gör det sitter på tunnelbanan in till stan på morgonen. Gröna linjen. Den går parallellt med bilvägen i nästan en mil. Långa sträckor är bilarna bara 30-40 meter bort. En ofta nästan stillastående bilkö österut. Som sedan på eftermiddagen vänder västerut. Det är lätt att se in i bilarna då tunnelbanan alltid är några meter högre upp. Varje dag passerar mer än 75 000 bilar Tranebergsbron som knyter ihop staden med västerort. Sjuttiofemtusen! Och merparten av dessa är personbilar.

Jag tittar in i bilarna som köar för att komma in till stan. Många, om inte de flesta, upptas endast av föraren. En person i varje bil. Varför? Jag tror jag vet. Ensamhet. Väl på jobbet kan det vara helt slut på ostördheten. Kanske efter en hektisk morgon med barn som ska till dagis/skola, stress inför jobb mm. Jagad av mobilen, mail, sms och meningslösa möten som bara ökar på stressen. Ensamheten i den stillastående bilkön, en timme kanske, kan vara den enda stunden på dagen då någon form av eftertanke och lugn tillåts. Spela sin egen musik. Lyssna på sin egen valda ljudbok. Eller bara tänka utan att behöva förhålla sig till någon annan. Det kan vara andningshålet som behövs med tanke på tempot och kraften i livet som rusar runt den stillastående plåtbubblan. Att komma undan en stund.

Samtal och tystnad. En biltur kan också vara bra för samtal om man inte är ensam i bilen. I bilen är det OK att sitta tyst ibland. Det går att avstå från att hela tiden kommunicera utan att det blir pinsamt eller ansträngt. Det blir tillåtet att tänka efter. Att sitta tyst tillsammans i ett rum, på ett kafé eller ens hemma vid köksbordet är svårt. Det blir jobbigt och någon part känner sig till sist tvingad att säga något. Så icke när bilen rullar och världen passerar förbi utanför. Det går bra att bara titta ut och vara i sina egna tankar.

Bilen är en statussymbol om man är en person som tror att status är något som har med kapitalistisk pengaekonomi att göra, alternativt om man är kriminell. För oss andra är den ofta en möjlighet att ta oss från plats a till plats b utan att behöva åka på tider tidtabellen visar eller dit rälsen är lagd. Alltså mer en pryl som väsentligt ökar på den personliga friheten (och ju mindre bil dess lättare parkering). Och nu följer ett citat saxat ur en artikel från 2007 skriven av Fredrik Borne Skans för en historietidskrift (det blir lite meta eftersom även FBS citerar):

"Litteraturprofessorn Fredrik Bööks resa i en Cadillac genom Sverige 1924: ”Det är en underbar makt- och frihetskänsla som man erfar i den starka susande bilen: man är fullkomligt oberoende, herre över tid och rum, det finns inga avstånd att tala om, varenda ort, som dyker upp inom horisontlinjen kan man nå på några minuter, världen ligger öppen för oss, översållad med bensinstationer, luftmotståndet bara friskar upp oss, driver blodet till kinderna, ja liksom bär oss. Det är något av berusning och äventyr...”

Nu låter ju detta såklart överdrivet idag, men jag tror ändå att han sätter fingret på en av drivkrafterna till att vilja ha en bil även för den som inte måste. Något uråldrigt behov man inte visste att man hade men som efter att ha erfarits inte längre går att nonchalera. Narkotika för sökaren.

En helt annan aspekt: Jag brukar ju skriva om det tillstånd jag försöker försätta mig i när jag t.ex.ska  påbörja en målning eller något annat skapande projekt. Det som handlar om att försöka undvika den medvetna viljan. Undvika det "tänkta". Och på så sätt komma sanningen närmare. Det finns en aspekt av bilkörning som liknar detta tillstånd. Det är när man kört en sträcka och plötsligt liksom vaknar upp och ser hur långt man kommit. Den vetenskapliga förklaringen är att hjärnan kan sova och vara vaken samtidigt. Alltså utföra inövade uppgifter med all den uppmärksamhet och teknik som behövs men ändå inte riktigt vara medveten om det. Det har hänt fler än en gång att jag just vid bilkörning i ensamhet löst ett bildproblem i det omedvetna. Plötslig liksom vaknat upp och vetat hur jag ska göra.

Som nog framgått nu så har jag en uttalat positiv inställning till bilresor. Jag är lika medveten som vem som helst om miljöaspekterna men dessa ligger utanför området för detta inlägg så jag skriver inget om det. I stället blir det lite om min barndom. Som innefattade en hel del bilinslag i form av en morbror som på helgerna samlade familjen (hans syster = min mor, min syster, jag och ibland även min mormor och någon av morbroderns "väninnor") för en biltur. Kanske till något närliggande kafé eller en dagsutflykt till Norge eller annorstädes. Kortare eller längre. Jag minns allas entusiasm då vi packade in oss i bilen utan bälten i baksätet osv. Jag minns också att om jag hade turen att få en fönsterplats så brukade jag ofta efter ett tag då jag satt och tittade ut på det förbiflyende landskapet, hamna i ett tillstånd av "ett med resan" eller vad jag ska kalla det. Jag ville då inte bli störd och reagerade med surhet och "stör mig inte" om jag blev tilltalad. Kanske var detta också en variant av att någon del av min hjärna sov medan en annan del upplevde en förhöjd känslighet för det som fanns på andra sidan rutan. Jag vet inte men jag vet att detta tillstånd tyvärr försvann med åren. Kanske vid samma tidpunkt som jag förlorade lekförmågan.

Känslan av glädje och upptäckarlust inför en bilresa har jag dock kvar. Den har inte mattats av med åren. Kanske snarare tvärtom. Fast förutsättningen är att jag får ta en väg jag åtminstone bitvis aldrig tidigare kört. Det är detta att se något mina ögon aldrig tidigare sett också. Stimulansen. Sökandet efter något jag inte vet vad det är, är också en betydelsefull del i det hela. Tron att jag efter nästa kurva ska få något slags svar på en fråga jag inte kan formulera. Odefinierbar längtan. Eller om det är saknad.

Avslutar detta med en något skakande artikel om de nyaste bilarnas övervakningssystem innan jag går ut till min åtta år gamla lite slitna kombi och åker till dagens uppdrag. Som bl.a. innefattar att lämna in denna bil till 15000-mila service.

Ängslans boningar.

Heter en något daterad roman av Per Gunnar Evander. Kom ut för 34 år sedan. Jag läste den då och blev ganska tagen av berättelsen. Läste om den för något år sedan och insåg att den nog med dagens måttstock inte hade varit riktigt PK. Sannolikheten för mötet mellan medeålders vit man och yngre kvinna skulle inte ha passerat utan kommentarer. Även om sådant kanske till och med kan hända på riktigt (fast i detta fall är mannen ganska fattig och ingen kändis, så mindre troligt). Och då är den delen av berättelsen snarast bara en parentes. Men inte ens den rena fiktionen passerar numer utan att man känner när något kanske inte är säkrat för angrepp från något håll.

En sådan skevhet är ännu tydligare i konstvärlden. Denna ängslan för att inte göra rätt som i många fall påminner om 60-talets jakt på oliktänkande. Ibland känns det som när man går till vårdcentralen med ett brutet finger och möts av ett batteri av frågor om matvanor, alkoholvanor, rökning (gud förbjude) sömn, träning, och vilket lag man håller på. Kanske inte det sista då, men fatta vad jag menar. Det ovidkommande har blivit det viktigaste.
Så jag blir inte förvånad när jag klickar in på "Konsten" och ska läsa första recensionen. Den inleds så här:

"Det är inte utan en viss bävan som jag numera kliver in på större grupputställningar. Hur många samtidskonstsäkrade checkboxar har curatorn klickat i? Hur ser könsfördelningen ut? Finns det något minoritetsperspektiv som inte beaktats tillräckligt mycket?”.

Sedan kommer själva recensionen (Anders Olofsson om utställningen "Stockholms Kosmologi"). Men denna inledning... Den visar på just den ängslighet jag sett överallt sedan 2018 då jag drog ner på jobben för att försöka ta mig tillbaka till konstvärlden igen efter många års liv i den "vanliga" världen. Det är ganska sorgligt. En slags skruvad parallell till mobiltelefonernas tyranni. Ständigt påpassad. Svara!

Larm (f.d. Far For).

Strutsar och påfåglar.

Att konsten idag viktar internationalisering (undantaget s.k. urfolkskonst) högre än djupdykning på plats, har kanske både för- och nackdelar. En viss politisering blir ju ofrånkomlig vilket såklart är avskräckande för dem som minns 60-talets dogmatik och jakt på oliktänkande (också upprepad på senare år om än i blygsammare skala). Men, att helt stoppa huvudet i sanden som Ruben Östlund verkar göra (artikel i dagens DN av Jacob Lundström) blir bara pinsamt. Tänker på Hasse Alfredsson: "Jag hade ingen aaaning...". RÖ:s uttalande i GP också: "personligen är jag väldigt trött på dem som delar in människor i ideologier. Det känns nittiotal" får mig som haft höga tankar om RÖ att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Skojar han? I så fall på en nivå som inte uppfattas av vanliga tidningsläsare. 

Den som inte vet vad detta handlar om (jag kan inte länka till tidningarna) kanske kan bli upplyst genom att googla RÖ, Georgien, intervju i Sputnik e.dyl. I korthet handlar det om en blind fläck för regimer som förtrycker såväl folk som kulturyttringar. Eller kanske om den verkligt 90-talistiska hållningen att en konstnär står över politiken och inte behöver ta hänsyn till sådant som vanliga dödliga håller på med. Då skulle konstnärer vara en slags påfåglar som verkade på ett högre plan. Åtminstone kommer jag ihåg en del sådana diskussioner från min skoltid. RÖ var ju inte så gammal på 90-talet så han kanske blandar ihop det :-).

Monument (arbetsnamn).

Ett par bilder från ett pågående projekt. Tre andra bilder från detta långdragna arbete kommer att ingå i en utställning på Arbetets Museum i Norrköping 2024.09.28 till 2025.01.12.

Morgon. Tillbaka i orten.

06.30, sätter mig ute med kaffemuggen. Trädgården totalt igenväxt efter sommarens fred från saxar och klippapparater. Buskar, häck, gräs i samarbete med insekter, fåglar och rådjur har skött det dagliga med ett helt annat resultat än vi tvåbeningar av oklar anledning brukar åstadkomma. Egentligen tycker jag nog att det är vackrare som det är nu, än det kommer att bli kommande helg när vi gått löst på allt grönt med våra vassa redskap. Men en förortsradhusträdgård kan inte se ut hur som helst. Det finns outtalade regler. Bl.a. påverkas priserna för grannar som tänker sälja. Och hänsyn till människor måste ju i detta självvalda sammanhang gå före hänsyn till växter och insekter. Hävda annat blir som att hävda att hakkorset (om än  sant) bara är en solsymbol. Korkat och barnsligt alltså.

Men nu över till något annat. Hemkommen till skivbackarna och ensam i huset blir det en återblick till 80-talet. Det årtionde då alla blev tvungna att lyfta blicken från populärmusiken, eftersom inget i den genren (frånsett Waits) nådde över ens kvalgränsen till korpen (jodå, jag var med, så jag vet :). Jag som börjat se åt andra håll än västerut hade precis hört den andalusiske gitarristen Paco de Lucia. Hans musik fick mig liksom att se ytterligare en öppning mot den då lediga och outforskade världen. Så jag besökte en skivaffär för att inhandla något, och där fick jag se det. Det mest fantastiska skivomslaget någonsin! Och det var dessutom till en flamencoskiva med nyskriven musik av PdL. 

Skivomslagen på LP-tiden var ofta små konstverk i sig. Format 30x30 cm. På denna skiva som heter Castro Marin (bara det..) spelas det en del tillsammans med två andra gitarrister jag har lite svårare för, Larry Coryell och John McLaughlin, men helheten blir ändå remarkabel och jag ryser fortfarande vid en del passager. Särskilt när jag lyssnar på Soleán Herencia. När allt liksom faller på plats i slutminuten... Vet ej om denna musik finns streamad men även om den gör det så går man ju då tyvärr miste om omslaget och all text på innerkonvolutet. Helheten. Det fysiska att hålla i den.
Omslagets framsida. Omslagsbild: Katsu Yoshida, albumdesign: Shigo Yamaguchi, foto: Yukio Ichikawa.

Kom ihåg minnet.

Erinra sig. Dra sig till minnes. Svåra uppgifter när ens minne fungerar så att inget ordnas i kronologi utan snarare viktas. Och när det dessutom säkert finns fantasier och falsarier inkilade lite här och var. Dock brukar det gå att räta upp ett och annat genom att titta på gamla foton.

Att skapa sin egen historia. Det finns mycket skrivet och sagt om fotografier i fritt fall. Alltså fotografier där ingen avfotograferad längre lever och fotografen är okänd och sannolikt också död. Där ingen vet vilka/vem som syns på bilden, var fotot är taget eller någon som helst bakgrundsinformation. Likväl finns bilden där. Beviset på att det/den/dem som representeras befann sig framför kameran vid fototillfället. 
Den typen av bilder kan användas av vem som helst för vilket ändamål som helst. Ingen finns längre som kan berätta sanningen. Detta är en liten del av allt vad ett fotografi är. Just detta att det handlar om en tvådimensionell representation av en verklighet som faktiskt varit.

Jag har en del gamla foton. Riktigt gamla där släktingar mm. avbildas. På några av dessa finns en eller flera för mig okända personer med. Och ingen finns längre att fråga vilka de är. Det är som om dessa bilder är på väg att glida mig ur händerna. För om jag nu i övre medelåldern inte kan identifiera mer än hälften av personerna i t.ex. en gammal gruppbild, så vem ska veta något alls om denna bild när det blir min tur att knäppa ihop? De jag kan identifiera är också sedan länge borta och även om jag minns några röster, skratt och till och med lukter, så är ju det inget jag kan förmedla vidare eftersom sådana upplevelser inte går att gestalta mer än en broiler med propeller gestaltar en levande kyckling.

Jag sitter i mitt arbetsrum medveten om att dessa gamla foton finns på flera ställen runt om i huset. I det ena eller andra skåpet. Och känslan är att om jag här och nu lämnar in så gör även dessa foton det på sina respektive platser. Detta är en funktion av att tillhöra den generation som står på tur. Och inte sorgligt alls. Bara en tanke...

Ett annat liv, en annan plats.

Den årliga transformationen börjar nu. Och jag kommer att återgå till något inlägg i veckan istället för som den senaste tiden, varje dag. M.a.o. tillbaks till vardagen (men vill du bara se några bilder så titta här så länge).

För att fira/sörja detta lägger jag upp denna bild och text av Charles Bukowski. Något mera klarsynt, enkelt, eller mer intelligent, har i alla fall inte jag läst. Det enda vi behöver göra är att lägga ner vapnen och bete oss som vuxna. För ingen av oss kommer ändå undan.

Startskotten.

Fotografering som teknik för att ta med en bit av verkligheten, tiden, hem. Så startade detta livslånga intresse, för att inte säga denna fanatiska fixering. Det gick aldrig över. Tvärtom. Mitt allra första sparprojekt var för att kunna köpa en plastkopia av en Rolleiflex. Fungerande men fixfokus och en tid/bländare. Som en lådkamera i plast formad som en Rolleiflex. Känslan av att bära den med sig sitter i än idag. Jag kunde fånga och hålla kvar verkligheten. Ta fram sommaren på vintern! Tror jag var sex år då detta livsavgörande hände. Sedan blev det hembyggt mörkrum i en garderob tillsammans med min syster, foto som "fritt valt arbete" på högstadiet, PRYO (som det hette då) hos den lokale fotografen och resten är historia brukar man visst säga.

Det andra startskottet då? Det kom någon gång i slutet av grundskoleåldern. Jag ritade ofta och hade högsta betyg i teckning i skolan men trodde såklart att målet var att kunna rita av något så verklighetstroget som möjligt, vilket inte ifrågasattes av någon lärare. Min klass skulle då på studieresa till regionhuvudstaden och bl.a. besöka länsmuseet. Där, bland allt tråkigt och trist, fanns på en vägg en utställningsaffisch från en utställning med Carl Kylberg. Bilden på affischen föreställde en av hans "stilla kväll" eller "hemkomsten" målningar (minns inte riktigt). Och då föll 25-öringen ned för mig! För denna bild sammanfattade men några penseldrag och två färger, allt jag kände, tänkte, upplevde, då jag ensam rodde hem över sjön en sommarnatt efter en fisketur. Jag kunde känna lukten och kvällsluftens fukt. Se de sovande svärtorna flytande som små bojar i det spegelblanka vattnet. 

Det blev min introduktion till konsten. Då förstod jag skillnaden på bild och avbild. Och min fortfarande pågående utredning om hur detta kunde vara möjligt, och om och hur det kan gå att lära sig började då.

Bägge dessa "startskott" levererades i maghöjd och utan att ett ord av introduktion behövdes. Ingen teori, inga förklaringar.

Sedan har ju såklart detta förgrenat sig ut åt alla håll under årens lopp och jag är mycket intresserad av konstteori och även debatten om t.ex konstdoktorer och om hur utbildningarna förändrats (som ju kommenterats i flera tidigare inlägg). Plus att jag fortfarande använder skissblock och penna så gott som dagligen för avbildande av den yttre verkligheten, men nu som "skalövningar" och anteckningar. Det är något annat än konst.

Inte klar med detta inlägg men nu vaknar huset så jag får fortsätta senare.

Olle.

Inte Nyman eller Bonnier eller Skagerfors eller någon annan konstnär, utan Eliasson. Min mormors lillebror. Sedan länge med indragna åror. Han hälsade ibland på oss i sin (och min) födelseby i Jämtland när jag var liten. Han bodde sedan långt innan jag föddes i Skåne. Han var större delen av sitt liv skogsarbetare. Först med såg och yxa, sedan med motorsåg. Minns att han prisade de skånska bokskogarna där han kunde nå hygget han jobbade på med moped.
I Jämtland fick han bo veckovis i kojor ute på hyggen alltför otillgängliga för att ta sig hem från på kvällarna. Men skog högg man på vintern. På våren/sommaren var det vägbyggen mm. och sensommar/höst var han slåttkarl.
Och därmed kommer vi in på ämnet för detta inlägg, som är glömd kunskap. Vi lever ju i en tid då allt tycks gå snabbare för varje år. Kunskap försvinner och ersätts liksom yrken och sysselsättningar. Mobilberoende och Tik-Tok gör ungarna oförmögna att orka läsa en bok som inte ger omedelbar behovstillfredställelse. Men. Ska försöka hålla mig till ämnet i stället :-). Här i uthuset finns en lie. Den har helgjutet metallskaft och därmed fasta platser för handtagen. När jag var i tonåren och Olle hälsade på en sommar satte han sig före att lära mig hur man hanterar en lie. På den tiden fanns det inga metallkopior utan varje slåttkarl hade sin egen lie anpassad efter kroppstorlek, armlängd mm. Lite språkkunskaper kommer nu. På jämska heter lie jå. Skaftet till lien heter orv. Jåorvet är alltså den del som anpassas efter person, förutom bladets vinkel mot orvet som alltid går att justera efter behov.

Till varje lie hör ett långsmalt bryne, ungefär i storlek som en tillplattad gurka. Det heter på jämska jåhejn. Så varje slåttkarl ska vara utrustad med jå och hejn. Vidare måste det finnas tillgång till slipsten med underliggande vattentråg för den förberedande vattenslipningen. Hejnet har man med ut på åkern för återkommande användning när man känner att det börjar gå lite trögt.

Alltså. Olle skulle lära mig och som tur var fanns min morfars jå i vedboden. Jag var ungefär lika lång som han varit så det orvet fick duga. Ingen anpassning av högerhandens handtagslängd behövdes. Det är annars längden på det handtaget som bestämmer vinkeln bladet får mot marken och därmed hur pass nära marken det skär och hur ställningen blir när man slår.
Så vi började med att slipa bladet på slipstenen som stod vid vedboden. Jag vevade och Olle höll bladet i rätt vinkel. Ett "riktigt" blad är sett i profil format som ett L med väldigt kort bas (ska lägga till illustrationer senare) detta för att bestämma rätt vinkel mot stenen. Efter slipstenen visade han hur hejnet skulle användas. Man slipar snabbt omväxlande på bägge sidor av bladet ungefär som man striglar en rakkniv, fast omvänt då det är hejnet som rörs. Därför är hejnet ganska långt så att man kan slipa utan risk att skära sig.

Sist men inte minst kom så själva slåendet. Vi höll på lääänge med hur jag gick och stod, hur långa steg framåt osv. Och faktiskt, när allt detta görs på rätt sätt så blir det inte särskilt jobbigt! Annars är det lätt att få ont i ryggen och mjölksyreförgiftning efter en kvart. Men med en lie anpassad till kroppskonstitution och ordentligt slipad går det faktiskt att slå stubbåker utan större ansträngning. Så där har vi förklaringen till att slåttkarlarna kunde jobba från morgon till kväll utan att bli invalidiserade för livet. Glömd kunskap vilket man ofta ser på TV/film när slåtterscener filmas. Ingen vet hur man gör vilket leder till att alla som ska slå gör just det, alltså försöker slå av axen istället för att skära i rätt vinkel.

Men det finns mycket mer. All glömd kunskap är inte glömd. Mycket går bara på sparlåga och har istället blivit till exklusiv kunskap. Eller börjar komma tillbaka, som analogfoto till exempel. När jag mottog mitt mästarbrev som yrkesplåtis, under en pompös ceremoni i stadshuset (stor publik och orkester som spelade Drottningholmsmusiken när vi blivande gesäller och mästare tågade nerför stora trappan :) hade en rad skolor för hantverksyrken satt upp små bås, som på en mässa, i yttre hallen. Det finns en lång rad yrken som bygger på handens kunskap och erfarenhet mer än teorier och texter, och där tror i alla fall jag på en storartad framtid för den som söker sig åt det hållet istället för åt det akademiska. Ett gesäll- eller mästarbrev låter innehavaren dessutom verka i vilket land som helst då de flesta av dessa yrken är universella! Varför inte bli Dekopör eller Ullrådgivare? Egen firma, ingen chef, efterfrågad, rörlighet över hela världen! Se mer här om du är ung och tvekar om framtiden eller om du är gammal och vill byta bana.

Mid-dags kontemplation.

Skogen.

Vid tomtgränsen tar skogen vid. Avgränsad av ett gammalt fårstängsel. Här är skogen totalt ogenomtränglig. Man kommer inte en meter in i den utan skyddsutrustning och motorsåg. Vintertid går det att ta sig ett hundratal meter längs en stig gjord för att nå almlunden, som är naturreservat och inte mindre ogenomträngligt. Här är det fåglarna, insekterna och träden som har kommandot. De flesta almarna i almlunden dog i almsjukan 2018. Och de som inte dog av sjukan dog av den onaturliga hettan som varade hela den sommaren. Men nu växer det snabbt och de döda almarna sticker upp som kala jättar ur den kompakta grönskan.

Denna skog är egentligen främmande för mig och det finns knappast några likheter med den skog jag växte upp med och som präglade mig på hur en skog luktar och låter. Det var fuktig granskog med gläntor av björk. Tidvis sankt och många bäckar. Plus att det bodde "smågubbar" och annat oknytt i de skogarna. 

Ett exempel: en gång när jag var i 20-års åldern var jag på besök i mitt då ännu bebodda barndomshem. Jag tog min vana trogen en promenad ner till sjön. När jag skulle gå tillbaka bestämde jag mig för att ta en väg jag aldrig under alla mina år på denna plats tagit. Då, när jag skulle passera mellan två träd kände jag att det inte gick. Det kändes liksom att mitt huvud pressades ihop och mellan de två träden fanns en osynlig vägg jag inte kunde passera. Jag försökte ett par gånger med samma resultat, så jag fick gå runt dem istället. Jag blev inte rädd utan bara förvånad men kände samtidigt att detta var en plats där jag inte var önskad, så jag skyndade på stegen tillbaka till huset.

Denna händelse har jag såklart aldrig glömt men ändå med åren börjat tvivla på ända tills jag nu i våras satt och gick igenom och rensade ut gamla skiss/anteckningsböcker och hittade en från då, som drog storyn igen fast då i presens.

För övrigt vill jag meddela att jag starkt ogillar torr och stickig tallskog av den typ som förekommer i Stockholms skärgård. När jag kommer till makten ska den typen av skog bort!

Skissboken.

Bör vara A6-format så att den lätt går att stoppa i fickan. Gärna lite lätt limmat och varmtonat papper. Förut hade Daler-Rowney den ideala varianten. Tyvärr verkar den inte gå att få tag på längre. Har försökt överallt. Skissboken har varit min följeslagare under alla år. Även de 25-30 år då jag var ateljélös och borta från det okommersiella tänkandet. Skissboken och en blyertspenna räcker långt. Att stanna upp i en jobbpaus och för en stund verkligen studera någon eller något i ens närhet.

Minnesanteckningar och minnesteckningar. Inget för andras ögon (fast jag faktiskt en gång för tio år sedan visade några i en liten tillfällig gallerilokal). Men huvudsakligen handlar skissboken om avkoppling och koncentration. Med en skissbok i fickan är man aldrig ensam heller. 

När smartfånens intrång i livet kom tänkte jag först att här har jag allt. Kompaktkamera, anteckningsbok och även begränsade möjligheter att rita. Men icke så. Det visade sig snart att denna attiraljs blanka och uttryckslösa ansikte hånlog mot mina försök att hitta den kontemplation skissboken eller t.o.m kompaktkameran gav. 

Kompaktkamera ja. Under några år hade jag också ofta med en digital variant i fickan. Panasonic hade en serie (det kom en ny varje år ung.) som hade manuella inställningar och nästan fungerade som en analog kompakt. Med dessa små kameror bildbloggade jag länge. En finns fortfarande kvar 15 år efter avslutning och nedläggning. Det var kul så länge det varade :-). När sedan alla digitala kompaktkameror fick fler och fler "fejkfilter" och meningslösheter, samt gick mer och mer mot video, tappade jag intresset för dem. Till detta kan läggas att när upplösning mm. började lämna det sensuella och mer närma sig det gynekologiska, började känslan av instrument, inte för fotografisk bild utan mer för död registrering, att smyga sig på. Jag började längta tillbaka till den analoga tiden. Nu är segmentet digitalkompakt i princip dött. Inga nya har kommit på åratal. Den tidigare marknaden har flyttats över till mobilerna trots det för alla uppenbara tappet i användarvänlighet och kontroll.

Ja det var från det ena till det andra. Fortsättning följer.

Nu.

Att vara närvarande i nuet, i sina tankar och handlingar, är kanske det viktigaste i alla kreativa verksamheter. Det är från den närvaron man kan ta ytterligare ett steg mot det halvt omedvetna tillstånd som brukar kallas "flow" i brist på svensk beteckning. Närvaron parad med iakttagelseförmåga och öppna sinnen är grunden. Det finns många lite löjliga svengelskerier som i grund och botten handlar om just detta. Eller vad sägs om "skogsbad" eller "mindfulness"? Tecken i tiden på behovet av att komma tillbaka till nu och se verkligheten. För det räcker att se sin närmaste verklighet. Den är fantastisk nog! Och kommentarer om att stänga av mobilen är såklart överflödiga i detta sammanhang. Sedan går det ju att träna på att utestänga tankar om då. Ett sätt är att ha en kamera (funkar ej för mig med mobkamera, för gräns- och kravlös) med sig. I mitt fall så skärps närvaron av detta och jag kan t.ex inte lyssna på ljudbok eller annat som tar mig bort från här och nu.

Exempel på förstånd att ta till sig nuet finns det såklart överallt i konstvärlden, men eftersom jag nu skriver ord så citerar jag det kanske främsta jag vet av skrivna iakttagelser. Det är en bit av inledningen till August Strindbergs "Röda rummet" Jag tycker att mycket av S storhet ligger i just denna totala närvaro (citat saxat från projekt Runeberg): 

"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de!".

Dis.

Lite morgondimma. Gick ut för att hämta tidningen men glömde det så nu är jag inne igen utan tidning. I stället blev det en vända runt gården och godmorgon till de andra som bor här. I syrénhäcken ett pyttelitet fågelbo med tre eller fyra ännu mindre ungar. Undviker att gå nära. I ett träd sitter en duva i sitt betydligt större bo. På behörigt avstånd från alla på marken men ständigt spanande. I ett sorkhål bor en minipadda. I en fågelholk har ett bålgetingsamhälle fodrat om innerväggarna till getingpapperstapeter. En portvakt sitter ständigt utanför ingången och vänder sig mot den som närmar sig. Visar att den inte tänker backa om det kommer nåt skit från nån människa, trots att släkten ockuperat en holk byggd av människor avsedd för fåglar. Morgonharen har inte setts till på några dagar nu. Förut kom den varje morgon samma vända. In på infarten för att sedan vika av till höger mot grannen. Alla dessa liv och öden som pågår medan vi människor krigar och tänker ut saker. I bland känner jag att jag är grundlurad. Eller kanske blind. Ockuperad av oväsentligheter. Vad är egentligen intelligent liv? Hur mycket större eller mindre är mitt medvetande jämfört med gladans, som passerar över gården? När jag var i sturm und drang tonåren kommer jag ihåg att jag varje tidig höst brukade gå ner till sjön och sätta mig och sörja sommaren. Inte för att det var så lång tid till nästa utan för att jag var helt övertygad om att något slags budskap hade givits helt öppet men att jag återigen inte fattat. Inte sett det. Som om något skrivits med versaler över hela himlen under sommaren men jag hela tiden lyckats titta åt något annat håll och nu inte skulle få chansen igen förrän nästa sommar. Det var hemskt. Och inte kunde jag ju säga det till nån heller. Inte riktigt sånt man talade om som tonåring i en by i Jämtland. Alltså bita ihop och gå hem och lyssna på Billie Holiday i lurarna. One for my baby. And one more for the road. Klart slut.

Något liknande för tre år sedan.

05.30

Vaknade tidigt. Gav katterna mat. Satte på bryggaren. Morgonens första famlande tankar blir minnesbilder från två tillfällen då ljud spelat en avgörande roll för bild. Den första händelsen var ett studiebesök hos konstnärsparet Raine Navin och Gunilla Skyttla i Kalmar. Bägge nu sedan många år borta. Raine hade hittat en död humla. Kring dess kropp hade han knutit en sytråd han sedan fäst vid en sådan där gammal dammsugare med utblås på ena sidan. Dammsugaren stod på högkant och blåste på humlan i sin sytråd så att den hölls flygande, skakande och darrande. Dammsugare på den tid lät mycket högt, dånade nästan. Intrycket blev att humlan likt en humlezombie flög och surrade med tusen gånger starkare ljud än den gjort i livet.

Händelse nummer två: Kjartan Slettemark hade videokurs på Konstfack. Jag deltog lite på avstånd. Producerade inget själv utan såg mest på. Men eleven AS gjorde en superkortfilm jag kommer ihåg. Det var en skruttig rostig folkabuss som krypkörde runt ett hus. Som jag minns det såg man ingen förare. Men ljudet. Det var från typ en formel-1 tävling eller något liknande och högt uppskruvat. Intrycket blev att den åldrade folkabussen drömde om ett annat liv. Att den var en racerbil med vrålande motor. Det är nog den enda gång jag känt något i stil med ömhet inför ett motorfordon.

Storformatsfoto.

Storformatsfotografering är den totala motsatsen till "snapshots" med mobil eller digitalkamera. Du har i förväg laddat filmkassetter med två blad i varje. Du vet att processen efter fotograferingen är ganska lång och krävande med filmframkallning och mörkrumsarbete eller scanning. För varje bild du vill ta måste du montera upp kameran på stativet, välja mellan kanske två objektiv och bedöma om nåt filter bör användas, hänga på mörkerduken, öppna upp bländaren, välja utsnitt, restituera och ställa skärpan på mattskivan. Välja bländare och blända ner, mäta eller bedöma ljuset för att få en tid vid den valda bländaren, kolla skärpan igen (efter nerbländning) och sedan spänna slutaren och sätta i filmkassetten, skruva i trådutlösaren, dra ut skyddsplåten, skugga objektivet med plåten, ta bilden, komma ihåg att vända plåten innan du sätter tillbaka den. Be en bön att du bedömt ljuset rätt. Den noggranne sätter sig sedan en stund med anteckningsboken och skriver ner plats, tid och exponeringsvärden. Kan vara bra att ha vid framkallningen plus att det är en del i denna långsamma och meditativa arbetsprocess.

Och det är just denna process det handlar om. Att ta ett fotografi är inte något man gör snabbt. Det föregås också av en kanske betydligt längre planering. Och detta är det kreativa arbetet. För min del brukar jag börja med att ställa ifrån mig prylarna (ryggsäck och stativ) när jag hittat mitt motiv. Därefter börjar sökandet efter rätt plats för kameran. Utsnitt, bildvinkel och om jag t.ex ska fotografera ett träd, från vilket håll trädets uttryck bäst kan bli representerat. Kanske har jag redan varit på platsen med skissblocket och funderat på detta innan, men säker går det inte att vara förrän jag ser det genom linsen. Till hjälp har jag ett Wrattenfilter. En gulbrun genomskinlig liten plastbit i 4x5 proportion. Om jag håller den på ca 3 cm avstånd från ögat får jag ungefär den bild som tecknas av ett 90 mm objektiv på ett 4x5" filmblad. Att filtret är gulbrunt hjälper mig att skilja ur tonerna när de översätts från färg till gråskala om det sitter svartvit film i kassetten. Det kan vara svårt att se hur olika starka färger förhåller sig till varandra när de översätts till gråskala. Det som är tydligt åtskiljt i färg kan t.ex flyta ihop eller få allt för stor kontrast på en svartvit film.

Så detta var en beskrivning av ungefär hur jag använder storformatsfoto. Och den som är van att använda manuella tekniker för avbildning ser nog likheterna. Faktiskt i en del avseenden  större än likheterna med andra fototekniker. Det blir i alla fall för mig lite samma känsla som att gå ut för att teckna. Samma meditativa absoluta koncentration. Samma tillfredsställelse! Har jag dessutom lämnat mobilen hemma så tillkommer den frihetskänsla vi vant oss av med efter mobiltelefonernas födelse.

PS. Resultat från denna process kan ses på Arbetets museum i Norrköping, där jag deltar i en utställning nu i höst och fram till januari -25.

Grågässen täcker nästan himlen.

Deras höga uppskruvat hetsiga  kommunicerande slår ut alla andra ljud. Total dominans och jag, förundran. Sitter i en Baden-Baden i kvällsljuset och ser och hör rakt upp. Vad pratar de om? Varför detta uppjagade tonfall? Nu har de passerat. 

Återgår till Tjechov, likt alla andra somrar på ön. Läser förordet i "Noveller", vet ej för vilken gång i ordningen, men varför vet jag. Citat: "I Tjechovs noveller, precis som i hans pjäser, stiger vi in i en magisk värld, magisk därför att det känns som en verklig värld med verkliga människor. Det är inte så att vi tror på dessa människor - vi känner att de är verkliga. Som all suggestiv realism har detta uppnåtts med raffinerade konstnärliga medel. Sparsmakat val av detaljer, effektivt kortfattat språk, människorna skildrade med tunna, exakta pennstreck, ett fåtal drag, så att vi känner deras känslor, deras tankar." Slut citat.
Så är den. Konsten. För mig i alla fall. Utbroderande, för många ord, för många toner, för många penseldrag. Det blir inte konst. I bästa fall kan det bli underhållning för den enfaldige :-) Därför skyr jag ylande teknikonanerande gitarrsolon, utbroderade ordbajsande texter a lá BR (inga namn), måleri som härmar något annat än måleri. Att skapa något från inget, inte försöka avbilda något annat. Det är vad det handlar om. Och medlen ska svara precis mot behovet. Varken mer eller mindre!

Mammas död.

Är ett vanligt uttryck i orten. Betyder ungefär att jag svär på min mammas döda kropp, om du nu inte visste det. 

För min del betyder det numer också vad det bokstavligen betyder. Den inträffade för ett par månader sedan och var ganska odramatisk då hon var mycket gammal och hade i princip varit i palliativ vård kanske ett år. Men det jag vill säga om detta är att mitt starkaste minne av henne från den sista tiden blivit en glimt av hennes ena skenben. Vid ett besök när bara någon vecka var kvar låg hon och sov. Täcket hade åkt upp så det vänstra skenbenet syntes till en del. Det var helt benvitt och tunt, tunt. Jag såg det och tänkte på när det burit mig och min syster, när det kånkat skottkärran med mattor ner till sjön för tvätt för 60 år sedan. När det dansat med A och alla morgnar och kvällar det burit henne fram och tillbaka till olika jobb. Den där skymten av ett skenben blev mitt bestående minne från hennes sista tid på den här sidan. Hennes ansikte såg jag såklart men det har jag redan nästan helt lyckats glömma då det inte hade många likheter med hennes rätta. Ansikten förändras så mycket när det bara är dagar kvar för den som dör i sotsäng.

Och om någon undrar om fotografier, så tror jag att jag tidigare uttryckt vad jag tycker om sådana i livets slutskede (Krass Klement och ÅB om FH). Tänk alltid på den avbildades vilja och rätt. Inte på dig själv eller någon slags grumligt allmänintresse, eller till och med pengar och publicitet.

Försöker med Ernaux.

Läste "Fadern och Kvinnan". Nu snart klar med "Åren". De första två historierna hängde jag med på fast utan att bli döimponerad. Åren är det svårare med för mig. Det är det där med igenkänningsfaktor. Någon form av igenkänning, något spår av delade erfarenheter vill jag gärna ha för att fastna i en berättelse av denna självbiografiska dokumentära art. Men jag hittar inte det. Det blir helt enkelt för franskt. Lite provinsiellt till och med. Förstår inte riktigt lovsångerna om den stora skildringen av samhällets utveckling. För mig blir det mer som att läsa en dagbok i kronologisk ordning, där även tidningsrubrikerma för dagen tagits med. Skriven av en fransk kvinna jag antar är född på 30-talet i en liten by i Normandie. Och som sedan reser till Paris och samtidigt gör en klassresa. En krönika över tidens gång och en speciell persons, och det franska samhällets, utveckling under typ 60 år. Fylld av till en början konservativ katolicism och nära nog hederskultur och sedan mer och mer fransk inrikes- och utrikespolitik, filtrerad genom denna speciella persons livsfilter. 

Tidvis en bladvändare, fascinerande inblickar i en värld okänd för mig. 

Och nu slår det mig vad mitt problem är! Det är Nobelpriset. Det är det där priset som jag har så höga tankar om, fast jag bara läst några av alla pristagare genom åren. Om jag inte känt till att E. är en av dem utan själv hade "upptäckt" detta författarskap hade det varit lättare. Det är jag som förväntar mig fiktion på världsnivå när det priset utdelats till någon. Inte autofiktion som alla verkar hålla på med numer. Så om jag försöker tänka bort priseländet och den kanonisering det innebär hamnar nog Åren på en sjua eller tidvis åtta på min poänglista (0-10). Det roligaste (för mig) är att hon enligt uppgift använt sina fotoalbum som förlagor/inspiration när hon skrev Åren. Och sista kapitlen som var ganska magnifika.

Själarnas ö.

Roman av Johanna Holmström. Epos är väl ordet jag kommer att tänka på. En historia i flera led under många år. Som dessutom byter huvudperson flera gånger. Lite som Moberg gjorde. Det handlar om ett mentalsjukhus för kvinnor på en ö i Åbo skärgård. Verksamheten lades ner redan i början av 60-talet (tror jag) och berättelsen börjar på 1880-talet och pågår ända fram till efter sjukhusets nedläggning.

Det enda jag inte riktigt kan fatta är vad inledningen om den galne Charcot i sin salpeterfabrik (Googla) egentligen har med historien att göra? Den delen skulle lika gärna kunnat vara saxat ur nån Minette Walters deckare i sitt småperversa intresse för hur en levande människokropp bryts ned om den sänks ner i vatten under lång tid. Inte heller framgår det om denna del har något verklighetsunderlag och om så vore vad det har med den övriga historien i boken att göra? För så illa var det ju inte på ön i den här historien. Även om det förvisso var illa i många avseenden. 

Så mitt intryck blev lite blandat. En historia som tidvis är helt fängslande men hade varit ännu bättre utan den första delen.

En annan skildring av mentalvårdsmiljö i nästan nutid, har jag kommenterat här.

Åsiktsmaskinen talar.

Jag läser mycket, men sällan deckare numer. Förr läste jag ofta deckare också. Men knappt alls nu längre. Men. Nu tänkte jag att jag skulle skaffa något spännande och lättläst. Alltså, utforska deckarvärlden av idag. Så jag började med att via min ljudboksapp läsa inledningar/baksidestexter mm. för att hitta någon jag vill läsa eller lyssna på. Det första jag lärde mig är att det nu finns kanske sjuttielva svenska deckarförfattare mot runt tio när jag senast var aktiv konsument på området. Det andra var att deckare numer verkar skrivas efter mall, ungefär som amerikanska filmer, vilket då såklart gör dem lika förutsägbara som just amerikanska filmer.

Fomeln verkar vara som följer:

Förord: Något högtravande och gravallvarligt från världslitteraturen alt. Poesi.

Prolig: Någon sitter inlåst i en källare och känner att detta är slutet.
Handling:

1. Lik hittas. Företrädesvis ung kvinna (naken såklart). Uppenbart mördad på mer eller mindre bestialiskt vis, men inte på platsen utan kroppen är dumpad där. Upphittaren en äldre man eller kvinna med hund på morgonpromenad. Hunden hittade förstås liket.

2. Polisen kopplas in. Poliserna: en ung och sällsynt snygg och attraktiv kvinna som tvingats från sitt jobb på stockholmspolisen, tillbaka till sin födelses bondby p.g.a. sjuk förälder. Eller annat problem från ungdomen. Eller på grund av ett kraschat förhållande.
Polis nummer två är den lokale övre medelålders polischefen med stagnerad karriär. Allmänt misslyckad (och överviktig). Han längtar till pensionen. Frånskild, har alkoholproblem. Dålig eller obefintlig kontakt med vuxna barn. Tragisk från början men visar annan styrka när det verkligen gäller.

3. Mördarjakten börjar. Tre eller fyra möjliga gärningsmän etableras. I det här stadiet har ordet gärningsperson inte så mycket relevans. Det kommer senare som en överraskningseffekt.

4. Efter några kapitel börjar ett mönster ta form. Man ska nu misstänka att allt som händer, för det blir fler mord, kan ha något att göra med händelser långt tillbaka i tiden. Dolda händelser, sådant man inte talar om i bygden. En outtalad överenskommelse om tystnad.

5. Den snygga kvinnliga polisen (som utom tjänsten bär en för stor T-shirt och har håret uppsatt i en slarvig knut) börjar ana att hon själv kan vara i fara. Det gör också den gamle polischefen. Dock finns det andra poliser på stationen som gör sitt bästa för att tysta eller trycka ner sin nya kvinnliga kollega. Hon är färskast i yrket och ska dels av den anledningen och dels p.g.a. att hon är kvinna inte få ta några poänger från sina äldre manliga kollegor. Hon är givetvis den smartaste av alla men vågar inte alltid sticka ut för "husfridens" skull.

6. Nu börjar det hetta till ordentligt. Den kvinnliga polisen inser verkligen att hon är i fara och kanske t.o.m. nästa namn på mördarens lista. Men varför?

7. Den kvinnliga polisen förstår plötsligt hur allt hänger ihop och ger sig ut på en solofärd för att ta fast mördaren. Hennes mobil är urladdad och pistolen har hon glömt på stationen. Det ösregnar. Eller är snöstorm.

8. Hon befinner sig i ett avlägset nedgånget hus tillsamans med mördaren. Denne (kan i undantagsfall vara en hon) vet att spelet är slut och tänker därför döda polisen och kanske därefter begå självmord. Allt är ju ändå slut.

9. Räddnigen kommer antingen genom att den gamle alkissnuten fattat oråd och åkt till samma destination han med eller genom att hon lyckas larma på något sätt. Han dyker i alla fall upp i absolut sista stund. Det gäller sekunder innan allt löses på rätt sätt och mördaren skjuts eller oskadliggörs.

Epilog: Bla bla bla....

Ja, så tycker jag att det svenska "deckarundret" ser ut. Därav titeln för kanske riskerar jag något genom att kritisera denna litteraturform utan att ha något alls "på fötterna". Fast möjligen är min kritik mest riktad mot konsumenterna. Vi måste ju ställa högre krav! Vad är det här? Vi har ju Sjöwall & Wahlöö. Henning Mankell. Det finns ju förebilder. Men det är klart. Kan man dra en dussinhistoria och sedan bli utgiven på alla språk och kanske till och med filmatiserad, då finns ju felet inte hos författarna. Utan hos OSS! Konsumenterna! Lågt ställda krav eftersom ingen får någon bildning i skolan utan bara tjat om matematikkunskaper! Ursäkta avvikelsen där men jag kan inte låta bli att tänka att det är där det börjar. Och slutar.

Horisonter.

Jag är född och uppvuxen i fjällvärlden. Jag uppskattar förstås det landskapet och det gick några år innan jag ens visste om något annat (frånsett på bild). Jag minns barndomens dagsturer till Norge där Trondheimsfjorden bredde ut sig. Havet, men inte med obruten horisont. Åt Östersjöhållet några mil längre resa men samma sak. Hav men inte obruten horisont. Öar som bromsar tanken. Det var egentligen inte förrän jag kom till Öland jag liksom kom hem. Detta att se himlen och havet mötas i en obruten synrand blev som ett återseende. Något jag inte visste att jag saknat. Ända sedan dess har horisonten varit en betydelsefull del i allt jag gör (bilder alltså). Det är inte egentligen en fysisk horisont utan mer en plats där allt möts, eller uppstår. Både födelse och död. Både innan födelsen och efter döden. Gränsen för vad vi kan förstå och när den passerats... Fortsättning följer.