Muren.

Muren som går runt gården. Den stänger både ute och inne. Det finns en slags trygghet med murar. Alltså när de inte är påtvingade som en fängelsemur eller som denna var. Här på ön är det mesta avgränsat av murar. Ibland till och med svårt att fatta varför. Murar för murarnas egen skull liksom. Men oftast är de ju tillkomna för att skapa odlingsbar mark. Istället för att bara bygga en stenhög mitt på åkern hägnade man in den med stenarna.

Murar likt den på bilden är helt enkelt en stenrad uppstaplad så gott det går för att inte rasa samman. Men det finns också murar som mer liknar en vilja till ordning. Att varje sten måste ha en så exakt form som möjligt för att i slutänden bilda en homogen helhet. Bli det självklara och malliga svaret på vad en mur är! På vad denna bortglömda murarmästare kunde bygga. Liksom filosofer som i tusen år och mer har vänt och vridit på tillvarons beståndsdelar i sina försök att sätta ihop dem rätt så att de som genom ett under, när sista pusselbiten visar sig passa, visar bilden av allt! Eller i alla fall nog för att kunna bli lika malligt självgod som den perfekta murens mästare :-). Och i konstvärlden pågår på sina håll liknande verksamheter. Tävlingen om sanningen kanske man kan kalla det. Och lika lite som inom filosofin (med några få undantag) påverkas vardagen för någon. Påverkas världen. Verksamheter som till sin själva natur gör det omöjligt att kunna ha några uttalade mål/svar är ointressanta för de allra flesta. Utom kanske som lustigheter eller något att visa överdriven (ointresserad men artig) vördnad. Eller både och. Vardagen påverkas av andra saker. Livet i skyttegravarna går sin gilla gång. Eller bara som att jag nu ska sätta igång kaffebryggaren för att via koffeinet få en helt annan världsbild. Och katterna som för varje år som går, mer och mer för mig framstår som totalt intellektuellt och praktiskt överlägsna oss tvåbeningar, de sover vidare i soffan, bryr sig nada om mitt orerande. Lever sina självklara liv tills de lika självklart och odramatiskt tar slut. Det är väl där någonstans svaret finns.

Kommentarer...

...om en bok som låg i brevlådan i går. Skickad från vännen D som befinner sig ungefär i andra änden av landet denna sommar. Jag har alltså bara hunnit läsa de första kapitlen ännu, men måste ändå redan kommentera. Boken heter "Trollkarlarnas tid" och handlar om filosofins stora årtionde 1919-1929. Eller kanske mer om filosoferna. Benjamin, Cassirer, Heidegger och Wittgenstein. Författaren Wolfram Eilenberger, som själv är filosof, berättar anekdoter om de här herrarna, varvat med sammanfattningar av deras tankar på ett sätt som gör boken till en bladvändare. Rekommenderas för alla!

Gladan passerar igen.

Över huset och gården. Glidflygaren. Låg höjd ibland, men oftast kanske hundra meter upp. På avstånd hörs kolsyrekanonerna bönderna har på åkrarna för att skrämma bort rådjur och grågäss. Det närmaste krigslarm och flygaraider man kommer här på ön. 

Läser Anna-Lena Laurens "Medan kriget pågår finns ingen försoning". Gillar verkligen hennes sätt att i texterna blanda vardagsliv med världspolitik och kultur. Alltid lika skönt att läsa iakttagelser av personer som kan se gråskalan. Som kan se fler sidor än en och sedan bilda sig en egen uppfattning oavsett dreven som driver runt i media. Så innerligt less på alla aktivister och megafoner med skygglappar. Den kategori som (kanske inte ens medvetet) drivs av adrenalinberoende snarare än av engagemang i en fråga. Skrikarna. De som vet att de har rätt.

Jag har bestämt mig för att aldrig godta en nyhet som rapporteras från en politiskt engagerad källa (och vilken källa är inte det?) utan att också noga sätta mig in i vad "motståndarsidan" tänker om saken. Så det blir en del prenumerationer att hålla reda på och komma ihåg när de ska sägas upp eller förnyas, för att inte plötsligt ha tusenlappar dragna från kontot varje månad. Mycket läsning blir det också liksom mycket självransakan. Vad är egentligen min innersta åsikt i denna fråga? Känns lite som ett personligt ansvar att informera sig från alla källor när man bor i ett land där alla kan göra det. Inte som i t.ex. Ryssland där snart all information kommer från samma håll. För propaganda fungerar även om man är medveten om den. A-LL skriver om ett tillfälle då hon efter lång vistelse i propagandadimman i Ryssland, måste gå tillbaka i historien för att dubbelkolla vem det faktiskt var som anföll vem. Alla medier, alla TV- och radioprogram smög/smyger in desinformationen om kriget. Från barnprogrammens sagoformer, via talkshows, humorprogram och debatter. Nyheterna såklart. Samma historia trummas in på olika sätt från olika håll. Alltså att Ryssland håller på med en räddningsaktion för att rädda det kuvade folket i Ukraina undan den "väststödda" nazistregimens attacker. Intervjuer med mammor med barn som gråtande av tacksamhet räddas över gränsen till Ryssland. Ukrainska desertörer som äntligen nått moderlandet. Modiga ryska soldater som försvarar den ukrainska befolkningen. Inte så konstigt om den outbildade medelborisen stödjer kriget och regimen. Samtidigt denna dubbelhet hon beskriver. Den att alla någonstans ändå tror att alla ljuger. Att allt de får höra, oavsett källa, ändå är lögner. Så bäst att bara strunta i politik och sköta sitt eget liv bara. Sin vardag.

Men nu vill katterna nåt. Klockan har hunnit bli sju och fortsättning följer.

PS. Läs även "Sammetsdiktaturen" av samma författare. Har skrivit nåt om den förut tror jag, men minns inte när. DS.

Alla tror (ju).

Tro är väl ett beslut att släppa allt i någon annans händer. En tillit utan gränser eller förväntningar. Solen kommer nog att gå upp i morgon, men om inte så finns det en mening med det. En dag kommer jag att dö, eller? Den som köper dessa påståenden tror. Är det alltså så att en verkligt troende, ansluten till någon religion, faktiskt tror, med samma övertygelse som den som "bara" tror att solen kommer att masa sig upp i morgon igen?

Jag hörde att om frågan om tro ställs till t.ex. en pingstpastor så blir svaret att tro är något man väljer. Att det helt enkelt finns en tidpunkt för att bestämma sig för att tro. Mer som ett löfte då. En slags självsuggession. Att själva frälsningen skulle vara en viljeakt. Det finns ju också de som pratar om uppenbarelser. Oftast då av någon figur från den tro man redan anslutit sig till. Heliga Birgitta fick väl inga uppenbarelser av profeten Mohammed eller Oden, vad jag hört iaf. Sedan är det ju något tvetydigt i att beskriva det som ett val och inte ett beslut. Ett val innehåller ju som bekant en förväntan på ett visst resultat, medan om det i stället varit ett beslut ingen förväntan alls vore möjlig. Vilket för mig ligger närmare innebörden av ordet tro. Tro är väl förbehållslös? Så ser jag det i alla fall.

Numer säger sig många "moderna" tro på naturen. Skogen t.ex. Och inte de trädplanteringar som idag kallas skog utan mer John Bauer versionen, som fortfarande kan återfinnas på några få platser i landet. De flesta har nog aldrig besökt en sådan skog så det är väl mest symboliskt. Och egentligen är det väl en form av rasism att förneka en tallplantering namnet skog. Såg en annons om att man under sakkunnig ledning i grupp kan göra ett besök i en tallplantering för att därstädes ta del av furornas läkande och helande kraft. Kostar inte mer än några hundralappar om man ansluter till en grupp på max 20 deltagare. Det måste väl vara en tro åtminstone besläktad med religion? Skogsbad skulle det visst kallas. Skogstokig tror jag betyder mycket arg. Och det kanske någon deltagare i en sådan grupp blir efteråt om tanken att man betalat för att bli en skogstok skulle komma smygande.

Själv har jag haft en del underliga upplevelser under årens gång, men inget jag vågar skriva om här. Kanske om tio år. Och tveksamt vad det egentligen handlar om. Det mesta går nog om man så vill att bortförklara som hjärnspöken. Så det blir nog en fråga om tro där också. Kanske har jag blivit "frälst" men sen glömt bort det eftersom det inte fanns någon religion till hands för att hänga upp det på och ingen församling att berätta för och få bekräftelse från. Tror (!) faktiskt att detta kanske inte är en särskilt ovanlig upplevelse, det har nog hänt många fler än mig.

Carl Jung skrev att han inte trodde på någon högre makt förrän han i en dröm som var för verklig för att bara vara en vanlig dröm, såg en gud som sket på en kyrka. En enorm mängd exkrementer som slog sönder taket, fyllde den med skit och helt begravde kyrkobyggnaden. Då först tyckte han sig ha förstått guds verkliga natur, existens och allsmäktighet. Inget för oss små löss att jiddra med liksom. Han hade blivit tillrättavisad av den verkliga makten.

Kanske är sanningen att religiös tro egentligen är detsamma som tvivel och oro? Gå i högmässan för säkerhets skull. Det kan ju vara sant. Och var hamnar jag som otrogen då? Så kanske "fake it until you make it" är den rätta och sanna vägen att gå. För min egen del lämnar jag inte statskyrkan eftersom jag inte vet om det kommer en dag då kyrkkaffet är den enda återstående tillflyktsorten och gemenskapen. För själva välkomnandet av alla. Just den delen är värd pengarna bara den. Förutom att jag tycker om kyrkor i hela deras gåtfulla och märkliga arkitektur och användningsområde. Att gå in i en kyrka och sätta sig en stund kan faktiskt kännas som en lättnad. Och det är gratis. Så jag får definiera mig själv och min själ som postmoderna lättagnostiker.

Alzheimer, kaffe och GPS.

06.30 igen. Som om man hade en inbyggd väckarklocka. Som utpräglad morgonmänniska och numer i tredje åldern är det kanske inte så konstigt. Många blir ju morgonpiggare med åren. För min del har det alltid varit så att om något kreativt arbete ska utföras så är det före lunch. Efter lunch lämpligen praktiska sysslor. Det är som om hjärnan slöar till efter lunch fast kroppen ju fortsätter funka. Lite olika stadier. Plöjer nyheter från många olika källor som alltid till de två muggarna starkt morgonkaffe. Och då kickar dessutom beroendegenen in. Före första muggen kan jag tänka hopplösa tankar som efter den plötsligt ljusnar och skingras som morgondimman. Så mycket för hjärnkontorets stabilitet. Men ett beroende jag vårdar ömt och inte vill vara utan. Ett annat exempel på hur man kan påverka sin hjärna kommer här.

En studie från Harvard visar på att taxiförare som yrkesgrupp har låg dödlighet i Alzheimers sjukdom. Avsevärt lägre än andra yrkesgrupper. Trolig bakgrund är ständig övning av förmåga att navigera och ta snabba beslut när vägarna och trafiken inte ser ut som väntat och navigatorn inte hängt med i de senaste ändringarna.

Ja det där tror jag verkligen på. Kör aldrig efter GPS om det går att undvika. Den lilla strimma av verklighet man får i detta tvetydiga hjälpmedel liknar den enda sekund en digital klocka kan visa. Kartboken liksom den analoga urtavlan visar översikten, helheten, före och efter! Inte bara nu. Som att ha skygglappar eller se genom ett teleobjektiv. Kör man istället efter kartan och skyltar måste man hela tiden bearbeta information och tänka själv. Se olika vägar istället för en enda. Jag som i jobbet kört bil till olika platser i stort sett dagligen, stängde för många år sedan av gepeessen då jag insåg att jag faktiskt blivit sämre på att orientera mig efter att jag börjat köra efter den. Lite skrämmande eftersom det var så påtagligt. Jag blev liksom mer osäker och handfallen om körvägar när inte den lilla displayen tänkte åt mig. Ett slags skapat beroende alltså. Så nu, om jag t.ex. ska till en ort jag inte tidigare besökt, men vet ungefär var den ligger, kör jag efter karta och skyltar ända tills det börjar närma sig detaljnivå. Då först slår jag på gepeessen.

En lite lustig anekdot i ämnet är en gång för ganska många år sedan då jag för ett stort teknikföretag skulle göra en fotografering på en militäranläggning i utkanten av Köpenhamn. Detta var innan bilnavigatorernas tid och föraren körde efter högljudda instruktioner på danska från framsätespassageraren, som satt med en tidig version av handhållen GPS i handen. Han dirigerade oss hit och dit och efter en evighet var vi äntligen framme. Själv satt jag tyst i baksätet och såg vägskyltarna vi hela tiden passerade. Som om vi istället följt dem hade varit framme på halva tiden. Men väl där kanoniserades genast gepeessen som den store räddaren i nöden. Utan den hade vi aldrig hittat så snabbt. Ett exempel på en teknikdyrkan utan reflektion. Eller så var det kanske bara nyhetens behag innan eftertankens kranka blekhet för att floskla till det lite.

Men kontentan blir att överanvändning av teknik inte bara kan leda till hjärnsjukdomar utan också till oförmåga att tänka själv. Den handlingsförlamning utan order uppifrån som var så förödande för de allierade i början av andra världskriget, innan de började härma efter surkålarnas taktik som gick ut på att den som befinner sig på platsen tar besluten. Inte den som har högre rang men sitter i ett ledningsrum tio mil bort.

Halvårsrapport.

Såg hur jag klantade mig med kaffemuggen i vänster hand och kannan i höger. Hällde i, skvalpade över, rann längs kanterna och droppade på golvet. Sträckte mig efter disktrasan för att torka upp. Men det var inga droppar på golvet. Tittade på muggen i handen. Inga kafferänder längs sidorna. Denna morgon 06.30 ungefär då jag efter ett halvårs vånda i natt via drömmar kommit på hur jag ska kunna komma vidare med det spektakulösa projektet att förhålla sig till dagens konstvärld och stanna med ena benet, åtmminstone halva, i den. Citerar Peps när han fick frågan hur han kunde komma undan med att öppet röka gräs, när ingen annan artist skulle kunna göra det utan att ställas till svars i media? Varför visste han nog inte riktigt (och det gör väl ingen annan heller) så han svarade: - det är inget jag skäms för, men inget jag är stolt över heller. Den kommentaren fick räcka. Take it or leave it, liksom. Nästa fråga. Svårt osammanhängade inlägg detta, men jag tänker som P nog gjorde. Var och en får väl ha sitt liv. Det här är mitt. 

Nu blir det morgonpromenad. Tänker på när jag för kanske tio år sedan såg att det varje vintermorgon fanns nya bilder av rimfrost på stallfönstren. Bilder som raderades ut när solen kom upp för att sedan ritas dit igen under natten. Och så hade såklart skett även om ingen människa sett det. Fotograferade några och gjorde bl.a. fotogravyrer och några tryck. Det var nog där jag skulle ha fortsatt om jag inte hade haft dagarna fulla med pengajobb då. Men det är ju inte för sent! Det måste nog vara som att navigera i dimma. Tro på något. Sammanhang och logik kan finnas ändå. Uppenbara sig flera år senare. Lika dimmigt som detta inlägg.