Checkpoint Charile.

Checkpoint Charlie by Lyricmac at English Wikipedia, CC BY-SA 3.0

En gång i tiden, typ något eller några få år innan Berlinmuren föll och innan någon trodde att det skulle hända, besökte jag Berlin några gånger. Anledningen var att jag ville hälsa på en tjej jag träffat i Budapest en sommar. Det var ju så då att östblockarna fick åka till Ungern eller andra länder på "rätt" sida av järnridån på semester så därför var det ganska många unga från DDR på vandrarhemmen i Budapest. Och på ett sådant bodde jag några veckor en sommar.

Hur som helst. Hon och jag uppehöll sedan kontakten via knastrig avlyssnad telefon och jag åkte till Berlin några gånger för att träffa henne. För hon kunde ju inte åka till Sverige. Jag åkte alltså till Väst-Berlin, tog in på något boende där och gick sedan över någon av gränsövergångarna till öst så nära efter midnatt som möjligt, eftersom man fick max 24 timmar per besök.
De två gränsövergångar jag kommer ihåg att jag använde var Friedrischstrasse och Checkpoint Charlie.

Vid halvettiden på natten slutade S-bahn att gå på östsidan och staden blev helt öde. Den som inte var under tak då riskerade att bli tagen av folkpolisen eftersom man automatiskt var misstänkt om man var ute på gatorna på natten. Det var helt enkelt inte tillåtet. Och särskilt inte för västerlänningar.
De som jobbade som gränsvakter och tullpersonal på östsidan visste förstås detta och försökte på alla sätt att fördröja gränsövergången för att få en att missa sista S-bahn och därmed bli en kandidat för trakasserier och inlåsning. Jag kommer ihåg fientligheten från "vanliga" Östberlinare. Tror en del tänkte att alla från väst kan dö eftersom vi hade allt de ville ha och dessutom tog det för självklart. Bortskämda och rika. Andra, mer övertygade kommunister, kanske fick näring till sin motvilja av att vi västerlänningar stod för och levde i den ondska som kapitalismen innebar.

Gränsövergången Checkpoint Charlie var, om man kom som gående från väst, en lång kraftigt upplyst asfaltsträcka mellan höga stängsel med taggtråd högst upp. Lika höga som muren kommer jag ihåg det som. Skymtande soldater med automatvapen i vakttornet. Starkt motljus från strålkastarna längs vandringsvägen. Nervöst!
När man gått sträckan fram till gränskontrollen gick man in ett ett kalt rum med en pass, visum och tullkontroll. Hade man varit där förut så visste man att bagage var detsamma som missad S-bahn som var detsamma som polishämtning, för allt bagage genomsöktes minutiöst. Länge. Långsamt.

Jag som hade gjort det förut hade vid tillfället jag nu skriver om bara en minimal väska med det nödvändigaste (även det förstås misstänkt). Killen före mig (vi var bara två denna natt) hade långt hår, såg lite sliten ut och hade en ryggsäck. Alltså ett perfekt offer.

Jag minns det som att det aldrig tog slut. De vände ut och in på vartenda tygstycke i hans packning och kläder. Killen var helt kallsvettig av nervositet vilket nog inte berodde på att han tänkte smuggla något utan på att man blir det när man blir uppenbart trakasserad av någon som har all makt i sin hand.
Till sist när de inte hittade något att sätta åt honom för tog en av vakterna en blyertspenna de hittat i hans ryggäck och höll upp den typ fem centimeter från hans ögon. Frågade -vad är det här? Killen svarade -en blyertspenna. Då höll tullvakten den ännu närmare hans ögon och bröt sakta av den.

Frågade sedan vad det gråa i den var? Och så vidare. 

Så var det för en västerlänning att korsa gränsen mellan öst och väst på den tiden den fanns. För boende på östsidan var det lika med självmord att försöka. Jag missade aldrig sista S-bahn (fick dock springa vid ovan nämnda tillfälle) och hade inga större problem vid gränsövergångarna. Kanske hade det något att göra med att jag var snaggad renrakad på den tiden :-) Långhåriga verkade alltid fördröjas och kontrolleras extra noga.

En kort historia till för att illustrera motviljan man mötte som västerlänning. En annan gång, då jag på dagtid men för tidigt kommit fram till den betongförort där jag skulle träffa min "date". Jag gick in på ett fik/bar i markplanet på ett höghus för att vänta. Beställde kaffe av den påtagligt sura servitrisen. Det var nästan tomt i lokalen. Bara jag och en gubbe som satt och halvsov med en tjuga vodka i ett glas framför sig. När jag skulle betala och gå, reste jag mig upp, tog upp plånboken (som var ganska sliten och trasig) och några små mynt som legat löst i den föll då ut på golvet. Då hörde jag servitrisen säga att ni från väst har tydligen så mycket pengar att ni kan slänga dem på golvet! Så var inställningen normalt till västerlänningar i DDR som jag erfor det.