Eleanora Fagan. Billie Holiday.
När jag var 15 råkade jag höra Billie Holiday i en raspig radiokanal. Det lät som om hon sjöng från en annan värld. Ett glömt land. Det var i samband med att jag sökte efter bluesstationer på radion eftersom mitt stora musikintresse då var deltablues. Jag blev omedelbart kär. Med hela 15-åringens "sturm und drang". Den där rösten som uttryckte all världens öden. Det var ju inte så coolt att vara fan av en sedan länge död jazz-sångerska när man var 15 i en liten jämtländsk by, så det höll jag för mig själv.
Så småningom när vi någon gång åkte in till staden 10 mil bort, kunde jag inhandla en dubbel-LP och därefter flytta mitt lyssnande till hörlurarna. Loveless love. Det långa sångintrot som plötsligt övergick i själva låten. Det kunde lika gärna ha spelats på en altsax. Det var så hon lät. Som ett instrument som formade ord som var på allvar. På riktigt. Inte som alla andra sångerskor som bara var bra. Det var så mycket mer.
Jag minns att det liksom var frustrerande och jag tecknade en blyertsteckning av henne med förlaga i ett foto från skivomslaget bara för att göra något. Satte upp den på väggen och startade därefter min dykning i vad jazzen egentligen var. Den pågår fortfarande även om jag inte är lika fanatiskt ensidig nu som jag var under några år då. (nu är det mer världsmusik som intresserar mig. Och framför allt musik som inte kommer från västvärlden).
Men Billie Holiday finns kvar lika mycket. Låtar som God bless the child (som hon också skrev) blev ju en standard. Och hennes framförande av Strange Fruit, som skrevs för henne av Abel Meeropol/Lewis Allan tillhör de absoluta mästerverken inom all konstnärlig gestaltning. Se hennes ögon och lyssna på texten.
Om mig
- Ingemar Edfalk
- Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/
fredag 20 oktober 2023
Lady day.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)