Måndagens morgon.

Absolut stilla. Inte ett moln. Kanske en halvtimme innan gatubelysningen släcks. I natt vaken av att snösvängen var här med hjullastare och lastbilar för att köra bort snöbergen alla ungar byggt sina kojor i de senaste dagarna. Tror inte jag sett så mycket snö falla på så kort tid på alla år av boende här i orten. Årets första skjutning ett par hundra meter härifrån avklarad för några dagar sedan också. Tror inte jag sett så många poliser på så kort tid heller. Verkar som om de tog skytten som inte lyckades skada någon denna gång. Så det kommer väl inte någon ny rap-hit om hjälteskytten heller då. Retar mig nåt otroligt på blåögda naiva innerstads musikjournalister, som ständigt ska återkomma till någon slags romantisering av dessa upprabblade meddelanden och hot gängen emellan. Sanslöst korkat av personer som aldrig vaknat av en sprängning. Som inte fattar hur mycket en sådan händelse påverkar hur många människor. Mäklarna säger att svårigheten att sälja här i krokarna beror på att ingen vill flytta hit pga skjutningarna och sprängningarna. Det som säljs är till sådana som redan bor här och inte är rädda. Lägenheter och hus roterar liksom inom samma klientel. Vem hade trott det när en gång ungarna var små och vi flyttade ut från innerstan till denna dåvarande idyll.

Nu slocknade gatlyktorna och jag ska förbereda för dagens två uppdragsplåtningar. God måndagsvinterhalvmånemorgon!

Bregman.

Rutger i förnamn. Som skällde ut miljardärerna på Davosmötet för sju år sedan. Är det han som är framtiden? Känns i alla fall som att han fått något slags internationellt genombrott nu. Hans skola i Amsterdams finansdistrikt, The school of moral ambition, skulle kunna vara en startpunkt. En tydlig motvikt till galenskapen är den i alla fall. Hans bok "Moralisk ambition", kommer ut på svenska. Stort uppslag i DN. Se också Bregmans resonerande hos Skavlan. Verkligen sevärt. Och i denna dags morgontidning skriver Gabriel Zetterström om hip-hopscenens allt tydligare Maga-inriktning. Gammal artikel i Washington post: "The Marco Rubio guide to hip-hop"... Ja hur skulle detta kunna förvåna någon. Jämför med gangsterrap. Men en intressant iakttagelse ändå. Den enda musikform som bygger på att berika sig själv genom att ta det andra skapat. Allt hänger ihop, men blir inte varje dag så synligt som idag. En annan artikel berättar om en professor vid universitetet i Austin (Texas) som beordrats lägga ner sin föreläsning om Platon eftersom Platon diskuterar de numer förbjudna frågorna om ras och kön. Putin flinar i sitt censursamhälle. Trump är nog ändå en åsiktsfrände i det mesta. Snart är det bara skillnaderna mellan alfabetena som skiljer USA från Ryssland.

Andra iakttagelser denna morgon i soffan är att det är klart väder och sju grader kallt. Och att jag har två fotouppdrag, bägge utomhus, fast det är lördag. Och vinter. Och snö.

Skibidi.

Är det kanske eller kanske inte, jag ser genom fönstret denna morgon, men väl ett svart hav. Under en rosaorange himmel. En eller två kallgrader. Nästan vindstilla.

Alla nyhetsflashar från olika media från vänster till höger (jag vill se alla varianterna av verklighetstolkningar) ögnas igenom. Intressant med årets nyordslista som dyker upp i infoflödet. Två nonsensord har tagit plats i listan. Alltså ord som inte har någon som helst mening eller betydelse och som ingen med säkerhet vet hur eller varför de uppstått. Alternativt kan betyda lite vad som helst beroende på sammanhang. Är inte det tidsmarkören framför andra? Den tomma tunnans slutgiltiga triumf? Nästa år kommer att gå till historien som skibidiåret. Six seven. Som är det andra nonsensordet (fast det ju är två ord (bara att ett kan vara två är ju skibidi)) tyder tvivelsutan på att det är Ulf och inte Joakim (som alla medier försöker inpränta) som tagit ledningen bland världens viktigaste nyheter. Hans gamla hit 67 har till sist nått det globala medvetandet. Och ingen vet riktigt hur det gick till. 

Ett annat ord i listan jag tror mer behöver tas på allvar är hjärnröta. Citerar från språkforskningsinstitutets listning:

"försvagning av den intellektuella förmågan som framför allt orsakas av upprepad exponering för trivialt innehåll på sociala medier.

Man sätter telefonen på ljudlös och lägger den i ett annat rum för att kunna fokusera – eftersom man inte kan låta den vara annars. Detta ändlösa skrollande av tomma kalorier. Hjärnröta.

Göteborgs-Posten 8 oktober 2025"

Lite skrämmande faktiskt och inte långt borta heller då jag sett en och annan som inte kan hålla fokus för att t.ex. läsa en längre text eller en roman. Effekterna i en text är helt enkelt inte längre nog för att aktivera fantasin och dras in i den. Det är så sorgligt med den sortens känsloförlust. Som om en slags domning satt sig på receptorerna. De inre bilderna och rösterna, fantasin och föreställningsförmågan har tagit skada. Text måste assisteras av ljud och bild för att bli meningsfull. Och ingen vet väl hur detta inverkar på resten av känslolivet. Om en funktion bedövats och satts ur spel? 

Men min förhoppning är att detta är något som liksom en domning kan gå över. Men inte utan aktiv vilja och faktiska åtgärder under längre tid är vad jag tror i alla fall. Avskärmning är ordet som kanske likt många andra ord får en helt ny betydelse i framtiden :-).

Den femte accelerationen..

Heter en bok som handlar om AI och hur denna teknik kommer att påverka världen. Jag är verkligen intresserad av ämnet men kommer ändå inte långt in i boken. Ljudboken, uppläst av AI-röst. Inga problem med det. Uppläsningen är ok. Mitt problem är den sanslösa entusiasm och hallelujaropande tokstämning texten framkallar. Efter en halvtimmes hyllande parat med överseende förståelse för de stackars individer som inte kan se detta oerhörda som sker nu, orkar jag tyvärr inte längre. De haglande superlativerna och jubeloratorierna över denna teknik blir helt enkelt för mycket. Tänker bara KOM TILL SAKEN! Jag kan inte ta till mig det här språket. Tyvärr, eftersom ämnet är så viktigt som det är (vilket påpekas 200 gånger typ första fem minuterna). Så kunskap om detta ämne får jag skaffa mig på annat, mer sansat håll. Sorgligt men sant.

Det litterära Nobelpriset.

Läser den minst sagt underhållande historien om nobelpriset, av Paul Tenngart. Oväntat nog en riktig bladvändare. Jag visste inte att svenska akademien var så ifrågasatt redan då, 1897, när priset instiftades. Citerar lite från Hjalmar Brantings kommentarer (detta var innan han blev statsminister) när det blev känt att uppdraget att utse literaturpristagare gått till akademien: "Gustav III:s gamla kulturinstitution är en patetisk rest från »den gamla peruk-tiden«, och den utgör »nätt opp den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för att årligen utdela ett jättepris på 200,000 kr åt den främste i europeisk litteratur!" Slut citat. Var tvungen att skratta i min ensamhet. Läs boken! Finns inte som ljudbok, men kanske lika bra med sådana citat. Man hade ju velat höra Brantings röst. Dessutom innehåller den bilder.

De livegnas land.

Av Liza Alexandrova Zorina. Kan läsas som del två efter "Imperiets barn". Bägge obligatorisk läsning för de som aldrig kommer att läsa dem. Alltså politiker och ansvariga chefer i byggbranchen.

Kanske glömt...

...att nämna Nina Wähäs bok "Major virvelvind". Inte en roman, inte en biografi utan en rad funderingar tycker jag det är. Lågmäld betraktelse om livet, författarskapet och hennes far. Bankrånaren. Absolut läsvärd!  

Kommisariens löfte.

Kort roman av Friedrich Dürrenmatt. Med efterord av Lena Andersson. En märklig läsupplevelse. En deckare om man så vill. Men en deckare som ställer frågor så närgångna och obehagliga så att de framkallar något som närmast liknar skam. Skam för att jag inser att jag inte alltid tänker nog långt. Och överrumplad skräck när jag anar konsekvenserna för livet i stort. Samma känsla som jag som höjdrädd får när jag i havet simmar ut över ett bråddjup, tittar ner och inser att det plötsligt är ett bottenlöst djup under mig där jag trodde att jag bottnade. Måsteläsning!

Kära faster.

Är titeln på en roman av Valérie Perrin jag nu konsumerat. Växlat mellan lyssning och läsning. De första kapitlen sanslöst imponerad. Tänkte att den här boken har ju allt! Fantastiskt språk, originell handling, välskriven och dessutom spännande som värsta Chandlern. Tyvärr börjar det som i min smak är lite av förfall efter ungefär halva boken. Dittils fängslande som få romaner med några totalt oväntade vändningar och halsbrytande uppdaganden men sedan börjar sensationerna hagla. Det blir för mycket. Jag orkar inte bli totalöverraskad och tappa andan av dramatiken och de ändlösa otippade sammanhangen hur många gånger som helst. Det blir inflation. Vid något tillfälle var jag faktiskt tvungen att skratta i min ensamhet. Kom att tänka på den där ramsan "hur jag blev min egen morfar". För nya sensationellt oväntade uppgifter om släktskap och hemliga förhållanden i flera generationer presenteras allt tätare ju närmare slutet på berättelsen man kommer. Blir nästan svårt att hålla isär allt mot slutet och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Så nä, tyvärr, tyvärr. Tråkigt! Jag som trodde jag hittat en guldklimp att förära alla i julklapp. Men det kanske är jag som är tråkig. Jag gillar ju när man uttrycker sig med små bokstäver. De små nyansskillnaderna, det osagda. Tyngden i en gråskala. Miles Davis. Gunnar Björling. Eller varför inte återigen nämna Osebol av Marit Kapla. De är anslag som funkar på mig.

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Obligatorisk läsning.

För den som vill veta något om hur det här landet fungerar och varför, är Karin Petterssons bok "Förbannelsen : hur Sverige fastnade i 90- talet och förlorade framtiden".

Jazzhistorier.

För den som är intresserad av jazz och tycker det är kul att höra historier bakom, anekdoter och fakta, finns ett utmärkt både informativt och underhållande nyhetsbrev i Matt Fripps "jazzfuel" Denna vecka t.ex. storyn om när John Coltrane fick sparken från Miles Davis band. Låter kanske som en skröna men är sant. Jag tycker att denna typ av historier inte bara är underhållning utan också ger lite av en till dimension till musiken. Man kan få inbilla sig att man känner de inblandade lite. Och nästa gång jag lägger Kind of blue på skivtallriken så kommer den här historien också att finnas med i mixen av tankar, minnen och känslor som framkallas av ljuden dessa två herrar lyckas tuta ut ur sina lurar.

Brev från Myrorna.

"Just nu är det tomtefeber i vår webshop!" Så börjar epost från Myrorna, som med sitt plingande i mobilen väckte mig ur dagdrömmandet. Läser Jesper Högströms biografi om en annan tomte, Gunnar Ekelöf, och har just kommit fram till mitt födelseår. Det slår mig att allt som hänt innan det året av mig i fantasin ses som kanske inte svartvitt men i alla fall med bleka och svaga färger. Kanske är jag påverkad av detta filmskaparknep eller så kommer den gestaltningen från att alla ser tiden före sin egen födelse i gråskala. Plingen i mobilen. För en stund sedan från kompisen D som uppmanade mig att gå ut till postlådan eftersom det borde ligga ett brev där. Tittar i postlådan kanske var tredje dag numer då ju inte ens reklam längre kommer i fysisk form. Snart kan man väl ta ner den. Postlådan alltså. 

Ekelöf igen då. Ett ego och en självupptagenhet som får uttrycket "drama queen" att blekna till ingenting. Denna totala hänsynslöshet mot sin dotter, sin fru, det går inte att begripa. Och inte på något sätt uppvägas av diktandet. Jag har aldrig stått ut med självömkan och navelskådande men denna biografi, om den är sann (ibland tvivlar jag) gör dessvärre att jag för varje kapitel bara känner större och större förakt för den store diktaren. Tur för mig att jag aldrig varit särskilt berörd av hans alster. Det finns ju historier om andra jag håller högre i ordbajsandets värld, men ingen så utdragen och konsekvent vad jag vet i alla fall. Men intressant är det ändå. Dels att få veta att i stort sett alla GE:s mest bejublade verk tillkommit inifrån dimmorna. Att han, som hans sista fru sade, bara kan "få besök av ängeln" i berusat tillstånd. Vilket ju också till slut leder till hans för tidiga död. 

Generationskamraterna verkar ju ha varit "normalalkoholiserade" (uttrycket lånat från fotoprofessor emeritus på Konstfack, Jan Fridlund) allihopa, så undrar hur mycket av poesin från denna epok som genererats av helböjarna? En prosaförfattare som Aksel Sandemose, omvittnat krökande han med, sade en gång att han ibland skrev på fyllan men genast slängde det när han läste det i nyktert tillstånd. Kanske en annan sak om man skriver poesi? Men de kvinnliga poeterna från ungefär samma tid, t.ex. Karin Boye eller den lite tidigare Edith Södergran verkar ju inte ha haft den metoden. Eller? Jag gissar. Ska leta fler biografier från epoken. Hur som helst finns det enligt mig inga ursäkter för beteenden som GE:s. Att bete sig så att omgivningen måste tassa på tå runt "geniet" är endast och enbart oförsvarligt. Löjeväckande. Då har man i sin hybris tappat verklighetskontakten.

Regn idag. Lite nu på morgonen men ös om en timme om man ska tro profeterna. Och då ska jag iväg på jobb. Inomhus tack och lov. Inte många uppdragsplåtningar nu och det sörjer jag inte. Gör inget för att få fler heller då jag starkt känner att jag, ekonomin till trots, måste jobba med mina egna projekt nu om de någonsin ska bli av. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Ibland avundas jag katterna då deras enda projekt verkar vara att sova på olika platser, äta och gå på avträdet de utsett under magnolian i trädgården.

Ekelöfsboken förresten utläst nu (skrev detta inlägg bit för bit under några dagar). En riktig tegelsten var det. Läs också "Jag vill skriva sant." Samme författares biografi om Tora Dahl. Och köp en tomte i myrornas webshop. Pengarna går inte till vapenindustrin (tror jag).

Smärtpunkten.

Läs Elisabeth Åsbrinks reportage i bokform om alla turerna när Lars Norén satte upp pjäsen som fick namnet "7:3". Inga förenklingar. Hela händelseförloppet sett från alla inblandades sida. "Smärtpunkten" är bokens titel.

Breven och tiden.

Jag är ingen samlare, ser mig snarare som lite åt det minimalistiska hållet. Få saker och inga dubbletter av något får mig att bli lugn. Men på två områden är det inte riktigt så. Dels mitt eviga vardagsfotograferande, som visserligen avtog brant när sista avkomman flyttade ut, (vilket dessutom ungefär sammanföll med digitalkompaktkamerornas frånfälle till förmån för mobilkameran (vilket nerköp)) men som ändå tar plats i form av långt över 100 album, numer undanställda i arbetsrummet. Och dels så är det breven. Jag har i ett par lådor som nu står i ateljén kvar de flesta av de brev och vykort jag fått genom åren. Det har liksom inte känts rätt att slänga någon annans ord och handstil, hantverk, så de har blivit kvar. Tills nu i alla fall. Jag tog ner ett par lådor från hyllan de står på i förra vackan. Plockade ut några brev på måfå och läste. Underligt nog visste jag direkt vem som skrivit även nu 30-40 år senare (det är faktiskt väääldigt länge sedan vi slutade kommunicera via pappersbrev). Innehållet däremot var svårare att tyda. Händelser, situationer, resor inom landet (ett extensivt tågåkande kors och tvärs av olika anledningar), fester mm personligt. Allvarliga samtal om det ena och det andra jag inte har de minsta minnen av nu. Än mer obegripligt när ett brev fortsätter på något som påbörjats i något tidigare. Fragment. Lösryckta ur sammanhangen. Och helt glömt det mesta. I flera fall helt obegripligt. Som om det gällde någon annan. Och precis så är det ju fattade jag efter ett tag. Jag är verkligen någon helt annan. Och var verkligen en annan då. Och så mycket jag tydligen skrev. Har inte något riktigt klart minne av det heller. Att brevskrivandet var en så stor del av vardagen. Kanske den tid som numer tillbringas i den digitala världen. Numer är den enda jag känner som fortfarande skriver brev vännen D. Och han fortsätter till och med trots att vi bor i samma stad. Jag är usel på att svara. Har inte längre nån handstil heller. Den har förtvinat över tangentborden.

Så, vad ska jag nu göra med alla dessa brev? Det känns fortfarande inte rätt att dumpa i pappersåtervinningen. Hellre en brasa då. Värdigare liksom. För ha kvar dem kan jag inte. Vem ska ha dessa luntor till något den dag jag inte är med längre? Det gäller att rensa nu. Troligen om ett par år har vi flyttat till ön och ateljén kan jag inte ha kvar då. Så bort med så mycket som möjligt. Samma gäller för alla målningar som samlar damm i ateljén. Tror aldrig jag kommer att måla över och återanvända dem. Och den känslan är underlig den med, men den finns där. Jag ska ha en sedan länge bokad utställning i Södertälje nästa år på vårvintern, funderar på att ge bort allt då eller sätta pris: vad du tycker den är värd.
Så kanske någon får glädje av något. Annars kommer det att bli en brasa där med.

Brevlådor. Den branschen måste vara i gungning. För typ tio femton år sedan började grannarna köpa stora dyra låsbara brevlådor som kunde rymma en hel semesters brev utan problem. Men vi hade kvar vår lilla plåtlåda, vilket ju visade sig vara rätt vägval, för nu är det inte ofta något ligger i den. Visserligen fortfarande papperstidning men snart kanske den också ryker. Dock ej riktigt bekväm med att läsa på mobilen än. Smartphones är sådama industridesignmässiga stolpskott. Kom förresten nu ihåg att jag även för fem år sedan skrev något om breven. Klart slut för nu!

Årets första skrapning.

Av bilrutor, denna morgon. Alltså första frostnatten. Nyss laddat ner "Patronym" av Vanessa Springora i ljudboksappen. Kunde inte motstå de senaste dagarnas hajpande i olika kulturmedia, kulminerat med dagens heluppslag i DN. Så det blir nästa dammsugnings- bilkörnings- och  tunnelbanelyssnande. För övrigt status quo vad gäller tristessen och misstron mot konstvärlden, som parkerat i min hjärna. Svårt att komma förbi. Dessutom dras jag liksom till det ämnet. I natt när jag inte kunde sova hörde jag en intervju med Dan Wolgers där han nämnde sitt förtida avhopp från sin professur på konsthögskolan 1998. Orsak: han skulle tvingas införa Bolognamodellen. Denna metodik som fått sådana konsekvenser för konstutbildningarna och som på längre sikt nu börjat påverka själva definitionerna av konst och konstnärer (läs "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017). Men det har jag tjatat så mycket om här så det räcker. Så över till nåt annat. 

Betala för att se en utställning? Kulturhuset ska ha 150:- för att släppa in en på Lars Tunbjörk-utställningen som pågår nu. Jag är lite kluven till LT så vet inte om jag kommer att gå. Jag är imponerad av egensinnigheten, originaliteten och håller inte med de som talar om likheten med Martin Parr, men ibland kan jag tycka att en del (inte alla) bilder gränsar till lyteskomik. Lite som "von oben TV" av typ Böda sand eller Ullared. Min allergi mot den sortens attityd mot andra människor vaknar helt enkelt. Det nedlåtande småleendet, som gränsar till hånleendet. Lika fult var det än dyker upp. Men nu över till dammsugaren och på med lurarna. God helg!

PS 20/10 Patronym utläst. Och ja, spännande med sökandet efter farfars historia, men inte tycker jag att pådraget i kulturmedia egentligen var så påkallat. Intressant på många sätt och välskrivet, ja. Visst. Men nog har det kommit böcker på senare tid som varit väl så bra och bättre, men utan sådana kanoniseringar.

Samlade verk.

Roman av Lydia Sandgren. Augustpris för några år sedan. En s.k. tegelsten på nästan 800 sidor. Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Imponerande kanske är rätt ord. Faktiskt nästan tidvis en "spänningsroman" utan de stereotyper som sådana brukar dras med. Det finns delar jag har lite svårt att ta till mig, troligen eftersom huvudpersonerna är i ungefär samma ålder som jag är och var. Och miljön i ungdomshistorierna rätt mycket liknar den jag också levde i under min version av dessa år. Även om klientelet jag umgicks i varken innehöll några genier eller disputerade 25-åringar. Men i mångt och mycket annat är det likartat. Det finns detaljer jag skulle kunna ha synpunkter på. Men va f-n. Hur mycket visste egentligen Moberg om hur det faktiskt var på amerikabåten? Det kan ju vara trovärdigt ändå eftersom det ju faktiskt KAN ha varit precis så. Ingen levande människa vet. Men just där blir det ibland problem när något man har egen erfarenhet av gestaltas av någon som inte har det. Jag köper gärna vilken historia som helst som jag inte vet något om men har lätt för att haka upp mig när det gäller något jag anser mig vara mer upplyst om. Men återigen, mitt problem. Litteratur. Det är ju såhär den är!

Underhållningsvärdet då? Det får man nog säga blir en niatia av tio. Lite ordrikt här och där enligt mig, men på det hela taget så är detta en historia man vill veta upplösningen på så mycket att det gärna blir halvnattsläsning när det bara skulle bli en timme. Lite antiklimax blev det dock, lite snopen på slutet när svaren som skulle lösa upp alla knutar uteblev. Ett tekniskt lappkast som får en att känna att detta bara var första delen i dramat. Fortsättning följer liksom. Och det hoppas jag verkligen på. Särskilt som författaren är psykolog och den sortens yrkeskunskaper nog nästan är nödvändiga för att kunna lotsa en vanlig pellejönsläsare vidare i detta. En roman som skriven för att diskuteras i bokcirklar!

Nu ska jag distansera mig genom att läsa något annat innan jag ger mig på författarens romanbygge nummer två. Det är ju tvåan som sägs vara svårast för skrivarna. Och vad jag förstått så är det ingen uppföljare. Ingen del två (som jag velat) utan något fristående.

En del av den mörka årstiden...

...i min bildverksamhet ute och inne, kommer denna smått legendariska bok för intresserade och praktiserande av svunna tekniker för framställande av fotografisk bild, att vara. Tekniker jag länge fuskat i utan större styrsel. Lite info här och lite där. Men nu ska jag försöka mig på lite mer ordning och konsekvens i bildvärldens tekniska del.
En fysisk bok att ha med sig och kunna återvända till är överlägsen mitt tidigare surfande, antecknande och mer eller mindre planlösa experimenterande. Lite väl dyr var den men föregången av mycket velande och så ett plötsligt uppdykande hos ett nätantikvariat avgjorde saken. Ser fram mot vintern!

Lite komiskt...

..blir det ibland. Eller om det är sorgligt. Tänkte att jag skulle hitta nån ren underhållning att läsa/lyssna på nu i helgen så jag gav avdelningen "spänningsromaner" i ljudboksappen en ny chans (har gett upp förut men nu är ju det ett tag sen så..). Lusläste baksidestexrterna på 10-15 stycken innan jag hittade en som jag tänkte kanske kan vara lite spännande och förhoppningsvis oförutsägbar. Avvika lite från mallen. "Utan spår" av Anders Sundkvist blev det till sist. Verkade lovande och uppläsaren är en av de jag gillar. Så sagt och gjort på med lurarna på dagens första promenad. Men vojne vojne, dröjde inte länge förrän även denna var inne i massproduktionsmallen. Hoppade lite till slutet eftersom jag ändå fattat hur det skulle gå och där fanns den. Upplösningen. Komplett med ensam polis med urladdad telefon och vapnet glömt på polishuset. Natt. Spöregn. Det avlägset liggande huset. Den "oväntade" räddningen osv. Gäsp. Nu blir det inga fler försök i den vägen på minst ett år eller två. Jag fattar inte vilken skola det är de går i dessa horder av nya deckarförfattare som skriver samma deckare om och om igen? Har de inte läst Henning Mankell? Sjövall & Wahlöö? Det går att variera sig åtminstone en liten aning! Se vidare denna kommentar, från förra gången jag försökte, för ca ett och ett halvt år sedan. Tur att denna stereotypisering inte har drabbat de "vanliga" romanförattarna i landet. Än går det ju att hitta riktiga guldkorn. Än har de inte dragits in i mallarna som t.ex. amerikanska "bestsellers". Som tyvärr också ofta verkar skrivna efter mall. Manual för dem finns här.