Årets vinnare.

Just läst ut "Kungen av Nostratien" av Tony Samuelsson. Årets Augustpristagare. Så då ska jag väl ha någon åsikt om den. Lite svårt faktiskt. I början tyckte jag likheterna med Claes Hylinger, i själva tonen, var slående. Men de gick snart över. Vad det är, är en litteratur-meta-spänningsroman. Litteratur om litteratur i en slags spänningsromanformat alltså. Och, ja, den kan nog kallas bladvändare också. Trots att storyn blir lite väl ankdammig kring just litterturområdets miljöer och interna frågeställningar i förläggarvärlden här och där. Men inget ont i det. Är man författare så är väl det den värld man lever i och känner. Föreställer jag mig i alla fall. 

Dock har jag personligen lite svårt för historier där verkliga  tidigare levande personer (Ivar Lo-Johansson i detta fall) vävs in i berättelsen utan att man vet om det finns någon sanning i att de var si eller så eller gjorde det ena och det andra. Boken var underhållande men kanske inte så att jag kommer att minnas den någon längre tid. Det blir min synpunkt på denna bok.

Vinterflugor.

Husflugan. Det finns nog ingen som inte har något förhållande till detta ständigt närvarande spöke. Från de första mötena när man var barn, då närbilderna formades. Denna lilla varelse som sitter och "tvättar" sina händer och fascinerat studeras av barnet. Eller yrar runt i rummet under ett lågmält surrande. Som faktiskt kan vara trivselskapande på något märkligt sätt, dagtid då, medan samma ljud nattetid, kombinertat med diverse plötsliga landningar på bara kroppsdelar, kan driva en till vansinne. 

Överlevarnas överlevare. Så klart inte på individnivå, men som art. Det finns de som påstår att flugorna är de enda som skulle överleva ett kärnvapenkrig. Och visst finns det en medvetenhet på individnivå också. Hur slugt en husfluga kan undvika flugsmällan genom att tyst landa på en oväntad plats. T.ex. på golvet, där den är svår att urskilja. 

Att den dessutom har gett upphov till så många självklara begrepp och ord som flugsmälla, flugpapper, flugfönster m.fl. ger den ju faktiskt en särställning jämfört med andra insekter i samma storlek. Eller film- och boktitlar som "Flugornas herre" eller "Flugornas planet". Men det är förstås denna vanlighet det handlar om. De finns verkligen överallt (i norden iaf) och alla dessa ord om dem gäller olika mordredskap eller andra försök att hindra och bekämpa dem. För de ses ju i första hand som smutsiga och irriterande smittspridare.

Husflugans larver går att köpa i plastburk lagrade i sågspån, i butiker på platser där vinterfiske är vanligt. De heter då "maggots" och används som bete. Förvaras i kylskåpet. Råkar man glömma en burk maggots någonstans efter vinterfiskesäsongens slut, så är den strax fylld av flugor istället.

Fotografer med inriktning på journalistik, brukar delas in i två kategorier. Den ena av dessa går under beteckningen 'fluga på väggen" och rör de som anser att man ska vara så osynlig som möjligt för att kunna fånga de mest naturliga skeendena, minspel mm. (Fyi: den andra kategorin styr, ställer och arrangerar).

Titeln vinterflugor, på detta inlägg, syftar på min ankomst till utkylt sommarhus, mitt i vintern, för att dag två, när huset värmts upp, finna att förekomsten av husfluga är i stort sett samma som på sommaren.

Värmen sätts på. Så småningom vaknar de, gäspar, sträcker på sig, tvättar händerna och återgår till sitt jobb. Surrande och studsande inne i lampskärmar och försök till landning och snabelkontroll av allt ätbart under dagen och all exponerad hud under natten. Plus utplacering av hundratals små svarta fläckar överallt. Dvs de som överlevt den återupptagna bekämpningen då. Business as usuall. Never ending story. The show must go on. Jag undrar hur många timmar av sitt liv den genomsnittlige, landsbygdsboende (då kanske) svensken, lagt på att på olika sätt förhålla sig till husflugan? I alla fall är jag säker på att dessa små svarta flygmaskiner har en mer central position i vardagen än man kanske tänker på.

Den kortaste dagen.

På året, är avklarad. En gång för några (rätt många) år sedan, fick jag en idé om ett fotoprojekt som bara skulle bestå av en bild. Dock i monumentalformat, stitchad från ett antal delbilder. Den skulle tas i den stund då jorden det året befann sig allra längst från solen eftersom vi människor just då är allra mest ensamma och närmast jorden (ja jag vet, men nu är det bara så och det finns inget utrymme för diskussion). Och platsen skulle vara från en fornborg här i närheten och motivet en av Mälarens största fjärdar, tillika den urgamla vattenleden till Sigtuna. På så sätt skulle jag tillägna mig något, kunskap eller liknande. Och kanske få se en halvgenomskinlig hedenhöskanot kajkande förbi på sitt tusende år. Endast synlig då och där och för mig! Eller vad det nu kan ha varit jag trodde jag tänkte. I alla fall en gråzon som behövde undersökas.

Ja nu blev det inte riktigt så kanske. Mer som ett halkande på skogsstigen till fornborgen, i lera och mörker med stativ och tung ryggsäck på ryggen. Och bilden blev skit. Men jag gjorde det i alla fall. Ibland måste man göra sånt man inte direkt kan förklara med någon logik, utan bara för att det behöver göras. Och någon behållning blev det. En minnesbild jag många gånger återkommit till med andra tekniker än foto och därmed haft nytta av. Och nu åstadkom jag ju till och med här en liten minnestext om detta projekt. Så något värde skapades i alla fall. Och min övertygelse om att man ska ta tag i och försöka nysta upp även de tunnaste trådarna i halvmedvetandet är intakt. Någonstans i det omedvetna finns fröerna till varje tanke som tänkas kan och ju längre vi låter dem växa ifred och väntar med att koppla på logikens spotlight, ju större blir chansen att komma igenom det här halvmörkret vi famlar omkring i. Så ser jag det i alla fall. Att gå den där stigen jag aldrig gått och inte vet var den leder. Det är konsten.

Han Kang vs. Alia Trabucco Zerán.

Spänningen är olidlig. Den ena har fått Nobelpriset i litteratur, den andra kommer att få det efter en typ 17-18 romaner till. Kanske inte någon bra idé att omskriva dessa två i samma inlägg, men orsaken är helt enkelt att jag i ett enda sträck läst först "Vegetarianen" och sedan "Rent hus". Eller, ja, jag har alternerat mellan ljudbok och läsning allt efter förutsättningar.
Vegetarianen? Ja, jag kanske inte riktigt fattar men.. Det får räcka med det. Jag ska läsa mer av henne så kanske ljuset kopplas på.
Rent hus då? Om det bara gällde dessa två romaner och inte hela den litterära produktionen under många år, så vore väl ändå Rent hus den givna vinnaren? Eller tänker jag så bara för att min sociala och kulturella bakgrund gör den lättare att förstå?
Ja, jag vet inte. Kanske den Koreanska kulturen är alltför främmande och delvis obegriplig. Kan man verkligen ringa efter en ambulans och få ambulanspersonalen att med våld och tvångströjor tvinga med två ej omyndigförklarade personer till mentalsjukhus i Sydkorea?

Allmän betraktelse: Skriver du idag så funkar det inte med subtiliteter eller lågmälda betraktelser. Inte ens om det gäller existensiella frågor. Det är storsläggan som förr eller senare måste fram! Via sex (porr?), våld eller t.o.m. djurplågeri. Verkar inte spela så stor roll om det gäller deckare eller romaner. Eller autofiktion för den delen som ju minst hälften av utbudet är idag. Säger en som läser rätt mycket men ofta saknar något. Läste om "Madame Bovary" för nåt år sen. Det var nästan en chockartad upplevelse. I min värld en kvalitetsnivå som verkar vara utdöd. Lite som att hålla i en del föremål (klockor, kameror) som tillverkades innan ordet produktcykel var uppfunnet. 

Men nu blev det kanske väl surt sa räven. Jag har ju faktiskt under det gågna året också läst mycket jag satt värde på. Kanske är det kritiken. Kanske att trenden finns i kritikerkåren. Den om att lyfta fram det mer sublima, dramatiska. Tidsandens makt. Visa att inga fördomar finns. Visa att man inte bangar för något :-)
Om det nu kan ligga något i det. Men jag tror kanske att i en tid av politisering och diverse tabun i alla riktningar kan det vara skönt att kunna ta ut svängarna på något ännu ej förbjudet område och på så sätt ändå behålla PK-stämpeln. Osökt dyker fotografen Elisabeth Ohlsson upp i tankarna. Minns att när hon gjorde sin "Ecce Homo"-utställning som turnerade runt i landet, en gång i en intervju sade att det hela handlade om att visa acceptans. Att kristendomen handlade om att älska alla, även de mest hatade. Jag visste inte vem hon var då (kan det vara 25 år sedan?) men minns att jag tänkte att utställningen, motiven i bilderna bara blev till halvträffar. Hade hon verkligen velat gå hela vägen med den kristna förlåtelsen så hade hon väl plåtat Jackie Arklöv och Tony Olsson i stället. Eller? Men var tid har sina tabun. Även om det kan bli lite jobbigt ibland när nya ploppar upp i rad och man (jag) kan känna att jag inte riktigt hinner med. 

Ja i vanlig ordning sä börjar detta inlägg i en ända för att sluta i en helt annan. Men det previlegiet förbehåller jag mig om jag inte ska börja med självcensur av tankeflödet. Jag är ju ingen advokat!

07.00 och tre dagar kvar.

Tills solen vänder åter. Första muggen kaffe urdrucken. Ateljédag idag. Vilket betyder först tunnelbana/ljudbok en timme och en kvart. Ute än svart, snart grått. Ska dugga tydligen, eller så är det moln i markhöjd som ska komma. Alltså utmärkta förutsättningar för att få något vettigt gjort. 

Halvsov en stund till innan jag ramlade ur sängen för en halvtimme sen. Tankarna flöt och hamnade hos kompisen L som just varit med om en tragisk händelse. Men det var en annan sedan länge glömd händelse som flöt upp till ytan. Vi var 16 år. Hade våra första heltidsjobb på samma arbetsplats som L:s blivande svåger. Han var lite hetsig och på den tiden tävlade vi om att hitta på practical jokes att utsätta omgivningen för. Så han var med sitt humör såklart ett lämpligt offer tyckte vi. Vi visste att han hade bråttom och skulle köpa något på ica på lunchen. Viktigt att det gick snabbt. Till saken hör att det var turistsäsong (brottsplatsen var Åre) och alltid irriterad och lång kö på ica. Vi visste också att hans plånbok låg i innerfickan på hans jacka. Alltså, hämta plånboken, linda in den i 20 meter silvertejp och lägga tillbaka den i innerfickan. Så när det blev hans tur att betala och han tog fram plånboken med en sur kö bakom sig och en sur kassörska framför sig! Jag minns inte alla nyskapande ord han skrek när han kom tillbaka från affären, men jag minns ansiktsfärgen :-)

Men nu börjar himlen anta en ton så att husen kan urskiljas här i orten. Så jag ska lämna morgonsoffan och samla ihop mig för dagens självålagda uppgifter. Vet i alla fall vad jag ska måla över. Sådana insikter brukar väcka mig mitt i natten med en klarsyn om att det jag tidigare kanske bara tvekat om, absolut inte får ses av någon annan. För då kan bluffen avslöjas...

Avvägar till strykjärnet i Peking.

I dag gjorde jag en utflykt till Norrköping. För att se den utställning på Arbetets museum jag deltar i. Det är en dokumentärfotoutställning utifrån temat "Tidsresor". Jag har med tre bilder och en kort text.
Men kanske målet för bilfärden inte riktigt var utställningen. Jag har en stor förkärlek för ensamma bilfärder om ingen tid behöver passas och jag får välja vägar jag helst inte alls tidigare valt. Mindre vägar som var huvudleder innan E-vägarna byggdes. Genom samhällen som då var centrala men nu är lite utanför. Kulturgeografi eller om det bara är den där odefinierade längtan efter att "den platsen" ska finnas bakom nästa kurva. Jag vet inte men jag vet att min behållning av en sådan färd som idag, i min värld är fullt jämförbar eller till och med överlägsen en "riktig" resa till något annat land. Förväntningarna är på helt olika plan. Här hemma i det vanliga är det lite mer magiskt på något sätt. Jag tror att kanske jag ska känna igen något jag aldrig sett. Som att hitta ett rum man aldrig tidigare upptäckt i huset man bor i, och då väcka sovande minnen. Som om det också, lämpligt nog denna dag, även skulle bli en tidsresa.

Bjarne Melgaard.

Har du något som helst intresse av Norges nationalikoniske målare nummer två (efter Munch) så läs! Sjukt intressant historia om hur det kan gå, och går. Sådant man sällan läser om nu levande... HÄR.

Kurs/workshop/påklämning av prylar.

Du som fotograferar med film, analogt alltså, med småbild eller mellanformat, kanske någon gång har funderat på att jacka upp till storformat? Jag som (med blandad framgång) praktiserar denna fotografiska konst tänker nu att jag kanske kan dra ut på konkursen genom att dela med mig av det jag kan på detta område. Jag tänker mig en kortkurs/workshop hos mig eller var som helst i Stockholmsområdet för en till max tre deltagare. 1-2 timmar beroende på hur många frågor som kommer upp. 900:-/pers ink. moms.

Vad gör vi då? Jo jag tar med en teknisk kamera i 4x5" format, samt två klappkameror, 4x5" och 8x10". Sedan går vi igenom arbetsgången för fotografering. Från ryggsäck till exponering och tillbaks igen. Skillnaden mot att se alla youtube-videos som finns om detta blir tydlig när man får testa i praktiken med riktiga grejor. Och kan nog avgöra om det är något man vill satsa på i framtiden. För storformatsfoto är farligt. Beroendeframkallande för vissa. Teknisk meditation som utmynnar i bilder som håller en annan kvalitetsnivå än man kanske är van vid.

Vi tittar på vad man behöver för prylar för att komma igång, var man får tag i dem och lite vad det kan kosta. Film, vad finns det att välja på? Hur laddar man en filmhållare? Plus den STORA frågan i handhavandet av en storformatskamera: Herr Scheimpflug...
Sedan kanske lite om framkallning och scanning/kopiering/kontaktkopiering. Eller vad som nu kommer upp. Alla idéer mottages tacksamt! Förkunskaper får vara att veta hur det fungerar med bländare, slutare och ISO. Förståelse för vad skärpeplan/skärpedjup är underlättar också, för det är där den största skillnaden mot andra format finns.

Jag kan åka var som helst inom Stockholmsområdet eller så går det att vara i min ateljé på Glasbruksgatan (ovanför Slussen). Maila info@skenbild.se för frågor/förslag!

Sara Stridsberg.

Jag vet ju inte hur hon jobbar, men varje gång jag läser nåt kommer just tankar om det. Hur hon jobbar alltså. I min föreställningsvärld låter hon tankarna flyta helt utan styrsel i 700 timmar och bara skriver ner allt som dyker upp, innan hon "nyktrar till" och börjar knyta ihop till sammanhang och meningar. Som en pusseldeckare där pusslet läggs från alla håll samtidigt blir det för mig som läsare. Oviktat. Mer konst än litteratur eller bokstavskonst. Teckenspråk. När jag byter från läsa till lyssna i ljudboksappen blir det nästan mer musik eller poesi än prosa. 

Centrum för fotografi.

Sista chansen att se medlemsutställningen i morgon. Min bild längst ner till vänster.