Framtiden.

En sak tror jag är fullständigt klar. När arkeologer eller om det blir historiker i en riktigt avlägsen framtid försöker tyda och värdera dagens konstscen så får de problem. Antag att föremål hittas men inga texter, eller fel texter. Antag att kontexten helt gått förlorad, fullständigt glömd, och bara de nakna verken hittas. Vad ska de tänka, säga, tolka, förmedla?
Undrar om det finns några samtida konstnärer som tänker i de banorna eller är det bara jag? Är det jag som tänker fel? Det kanske helt enkelt inte spelar någon roll? Synpunkter mottages med glädje. Det är en fråga jag ställer.

Feber är underskattat.

Ligger på soffan med första förkylningen (inte Covid, testat) sedan innan pandemin. Lite frossa av feber typ 38-39 max. Glider ut och in i medvetande och drömvärld. Liksom varken sovande (går ej pga skrällhosta) eller fullt ut vaken och medveten. Det slår mig att eftersom jag inte har något viktigt jag missar pga detta så är det inte ett helt obehagligt tillstånd. Tankarna inte i så strama tyglar som vanligt och en trötthet som ju faktiskt inte heller är obehaglig. Inte ens dåligt samvete för något jag skulle gjort för jag kan ju helt enkelt inte. Katterna kliver omkring på mig och jag dåsar bort till en annan värld igen. Och jag vet ju att det är ofarligt. Bara att vänta ut! Inte helt fel faktiskt.

Bångens pojkar.

Heter en "ungdomsbok" från början av 1930-talet. Det var författaren Per Nilsson Tannér som samlade in historier som levt kvar i gränsbyarna i Jämtland och Tröndelag ända sedan Sveriges sanslösa oprovocerade anfallskrig mot Norge under Karl XII, 1716-18. Generalen Armfeldt fick i uppdrag att sätta ihop en armé som skulle gå mot Trondheim från Duved, som var uppsamlingpunkt. De flesta soldaterna hämtades från Finland (som ju var en del av Sverige då) men en rote skulle också fyllas i jämtland. En rote betydde soldater, hästar, kor och spannmål. Hur många/mycket av varje vet jag inte.

Bångens pojkar handlar om Erik Bång från Offerdal och hans föräldrars häst Pyla. Pyla tillika hans bästa vän. Historien börjar när beskedet kommer i kyrkan en söndag, att han måste bege sig till Duveds skans för att ingå i den armé som ska gå in i Norge och anfalla, plundra och döda alla som kommer i vägen. Dvs hans egna vänner och släktingar. Jämtland och Tröndelag var på den tiden mer sammanflätade än Jämtland och resten av Sverige.

Sedan följer hela marschvägen in i Norge och senare tillbaka till Sverige via den katastrofala nyårsmarschen över Bukkhammaren och Blåhammaren nyåret 1718-19, då ca 3300 man frös ihjäl på fjället.

Boken följer den 19-åriges Erik Bångs alla faser, tankar och känslor han tvingas genomgå. Sorgen över Pylas död, fasan över att själv döda en människa som lika gärna kunde varit nån från hans egen by, rädslan för att möta sina kusiner eller sin Norske morbror som bor på en gård inte långt från marschvägen. Kasten mellan att vara stolt karolin i kung Karls oövervinnerliga armé och ynklig bondpojke med hemlängtan. Tvivlet på kriget. 

Jag vet inte varför jag på senare år så ofta har kommit att tänka på denna vidriga historia (som visserligen alltid har varit med i utkanten av medvetandet riktigt kalla vinterdagar) men tror det flöt upp igen 2018 efter en fjällvandring där vi korsade denna armés marschväg där de frös ihjäl på väg hem över fjället. Sedan späddes det nog på 2022 när Putin gav sig iväg i samma hjulspår som Karl XII med sitt obegripliga anfall mot sin fredliga granne. Många Erik Bång i den ryska armén också.

Hur som helst var Bångens pojkar en av kanske 10-15 böcker i min mormors och morfars bokhylla och jag läste den när jag var typ 12. Visserligen är den tunn och skriven med tanke på läsare i tonåren, men ungdomsböcker från 30-talet är inte lika "snälla" och PK som de är idag. Den innehåller riktigt otäcka historier och den gjorde såklart ett outplånligt intryck på mig i min pojkvärld. 

Så, vart vill jag komma med detta? Jo mitt sätt att jobba med bilder är ju att försöka stänga av alla tankar och allt medvetet och försöka komma under eller bakom det tänkta. Och detta arbetssätt har på senare tid fått bilder och föreställningar jag nog burit på sedan en glömd barndom att dyka upp, och då återkommande detta med "dödsmarschen" över kölen. Och Bångens pojkar.
Så jag sökte upp boken på Bokbörsen och köpte den. Läste. Och med det kom en slags insikt om att måleri (och även andra tekniker) för mig nog kanske i första hand är en slags bearbetning av... Vad? PTS by proxy? Tappade tråden lite. Återkommer en annan dag.

Samarbeten.

Se, lyssna eller läsa?

Jag är inte riktigt någon filmmänniska även om jag såklart gärna ser en film, om den i min smak är riktigt bra. Film som medium tillhandahåller ju det mesta och lämnar lite till fantasin. Man behöver inte tänka sig miljöer eller utseenden utan allt finns redan där (utom lukter). Och då menar jag förstås konventionell spelfilm, sådan som går på bio. Ren underhållning alltså.

Att lyssna, på radio eller ljudbok, är mer ett halvt steg in i en egen skapandeprocess. Man får bara orden och sammanhanget levererat, allt annat måste man skapa sig egna bilder av. Det enda som inte rktigt kan påverkas är tempot eftersom någon annan talar/läser.

Att läsa ger i min värld den ultimata upplevelsen där nöjet och lusten består i den egna skapelseakten som hela tiden krävs för att sätta ihop tecknen till ord, orden till meningar och sedan illustrera det hela med ljud, bild och lukter. Allt som referenser till egna erfarenheter och upplevelser eller nyskapade fantasier och föreställningar.

Därför tror jag det är livsviktigt för skolan att alla barn övas i att läsa. Det övar samtidigt fantasin och föreställningsförmågan och därmed kreativiteten. Och kreativiteten fungerar även i andra sammanhang. 

Så tonvikt på läsande och gärna sådant som inte är det mest lättillgängliga borde komma högre upp på önskelistan hos våra kära skolpolitiker än det eviga tjatet om matematik som man ju ändå sällan har någon användning för utanför skolsalen. Eller hur många är det som i vardagslivet/jobbet löser ekvationer? Bra svenska och ett rikt ordförråd däremot förbättrar chanserna till ett bra liv, förutom att det kan vidga sinnena och inte bara ge ett bra liv utan ett rikt också. Rikt på sådant som inte alltid kan mätas i pengar.

Roy Jacobsen.

Nu har jag påbörjat del fyra av dessa: De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), omöjligt att inte fortsätta med nästa direkt när en är slut. Får backa till Hemsöborna för att hitta något jämförbart. Kombinationen av i mitt tycke mer världslitteratur än Fosse (fast ska erkänna att jag bara läst de tre Hundmanuskripten av F.) och dessutom "bladvändare"...

Saxat från Norstedts förlags hemsida:
Roy Jacobsen, född 1954 i Oslo, debuterade 1982 som författare efter att ha haft en rad yrken, bland annat valfångare, snickare, lärare och vårdbiträde på en psykiatrisk klinik. Hans stora genombrott kom med romanen Segerherrar (1991) som bland annat belönades med det svenska Ivar Lo-priset. De senaste romanerna, De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), vilka utspelas på en ö i Nordnorge, har hyllats av en enig kritikerkår. Roy Jacobsen är ledamot av Norska Akademien och är bosatt i Oslo.

Dokumentärfotoutställning på Arbetets museum i Norrköping. Tema "Osynligt arbete".

Mina bidrag.

Text: Bilder från ett pga markföroreningar stängt koloniområde. Snabbt, mycket snabbt, återtar det som tuktats och strukturerats av människorna, sina egna former. De odlade växterna gör sällskap med de vilda och tillsammans tar de tillbaka området från odlarna. Alla övergivna stolar och redskap som ligger eller står kvar, övervuxna efter stängningen av området, får symbolisera denna förskjutning från människo- till växtstyre. Nu är det spåren efter människornas verksamhet som övertagit ogräsets roll.

Nu är det -15 i Stockholm.

Och inte -30 och storm, som det var på Bukkhammaren och Blåhammaren och Sylarna 1719 när Karl XII:s armé försökte ta sig hem i sina usla sommaruniformer. Den historien har spökat för mig ända sedan jag var barn och varenda gång det blir lite obekvämt kallt och mörkt, som nu i morse, så snuddar den förbi längst ut i utkanten av medvetandet. Som ett tunnt, blekt stråk av något vitt en tiondels sekund längst ut i synfältet. En hög bortdöende ton och en lukt av kyla på fjället. Förbi innan jag hunnit reagera. Nästan så jag ibland tror att jag själv minns detta :-)
Se också här.

Läsning om nästa konstnär i min egen de-som-betytt-mest-för-mig-lista.

Tom Waits var som en "utväg" i mitten av 1980-talet. Ett andningshål för de frustrerade över den slätstrukna 80-tals musiken. Först albumet "Sword Fish Trombones" och sedan nästa år mästerverket "Rain Dogs" (med omslag från Anders Peterséns Café Lehmitz foton). Waits blev liksom banérföraren för hur man kunde uttrycka sig. Tidsandan, eller vad det ska kallas. Svenska konstnärer som t.ex. Max Book tog upp tråden i bildvärlden. Mer än en fest var jag på där endast Waits spelades. Läs artikeln i länken ovan.
Nu ska det här inte läsas bokstavligt. Alla varianter fanns då som nu, men det jag menar med Waits betydelse är att hans och Katherine Brennans (hans fru som spelar en mycket stor roll i musiken) betydde mycket mer för bildvärlden då än de franska filosofer som gärna nämndes i konstnärskollektivet (utan att någon hade läst och än mindre förstått vad det handlade om:-).  Det var Focault och Derrida som gällde eftersom tidens mest inflytelserike konstkritiker sade så.
Det handlade då om att sätta sig in i och förstå teorier som krävde (och kräver) minst heltidsengagemang eftersom de rymmer frågeställningar som inte bara går att "tenta av" eller läsa igenom och tro att man begripit. Är man då inne i konstkolesvängen som betyder många års studier på den praktiska sidan, minst heltid, så går det helt enkelt inte att klara av filosoferna också. Verkligheten: Duon Waits o. Brennan i stället när man ville sträcka sig ut över ytterligare uttrycksmedel. Tillräckligt intressanta texter och musik som kunde ha bäring på måleri mm. :-).
För min egen del fanns jazzen också, men den musikformen hade nog avsevärt större problem att nå ut. Fel tid liksom... Trots tillskott som t.ex. Stina Nordenstam.

Recycling.

Jag jobbar på i ateljén, måleri en period nu (brukar bli det den mörka årstiden), och målar över mina gamla alster. Jag har kommit på att det är lösningen på "prylproblemet". Alltså att jag producerar en jämn ström av målningar och annat som bara blir stående och i slutänden måste hanteras av någon annan när jag gjort min sista bukt.
Förut har jag ett par gånger gjort mig av med allt, en gång i en brasa och en annan gång i en container. Men nu har jag kommit på ett bättre sätt. Övermålning.
Jag hade en utställning för snart ett år sedan, visade en massa målningar, som då var aktuella för mig, men nu inte betyder något alls. Sålde givetvis inget så allt kom tillbaka till ateljén i en lastbil (bara det, 70 mils avgaser..). Sedan har målningarna stått där staplade mot ateljéväggen. Någon har jag tagit hem men resten har jag grundat om och de är nu återigen i sitt jungfruliga omålade skick. Färdiga för min måleriterapi under den kommande vintern. Måleriterapi, det är lite så jag tänker på det. Får jag inget utlopp för det här behovet av att göra bilder så blir jag olycklig, men producerar jag en mängd objekt som bara står och tar plats så blir jag också olycklig. Lösningen: övermålning!
Bilden nedan har faktiskt transformerats fyra-fem gånger. Började 1992 som en figur i stående format. Hängde i källartrappan 1996 till 2018 då jag fraktade den till ateljén. Vände den till liggande 2019 och målade över. Nya varianter 2020-21 och sedan den stora som hänger på ena kortväggen i utställningsbilden i länken ovan. Och numer sedan någon vecka tillbaka ser den ut så här (klicka på den). Recycling!

En del kommer jag inte ifrån.

Jag har liksom kanske de flesta en del inspirationskällor som stannar i bakgrunden år efter år. Jag har nog nämnt ganska många och här kommer en till. Josef Sudek. En arm bara, men ändå släpande den tunga kameran. Driften att åstadkomma de där bilderna... För mer info: Googla.

Korsbefruktning.

Förr, innan ljudböckernas och läsplattornas födelse, gick jag ofta till biblioteket och lånade böcker. Så ofta att jag faktiskt blev utnämnd till meste låntagare ett år i mitten på 90-talet. Nu var det mest barnböcker jag läste för ungarna då men också en hel del eget. Min bibliotekstaktik var att på måfå strosa omkring bland hyllorna och plocka ut en bok här och en där. Utan att titta. Sedan gick jag hem och läste rubbet. Eller kanske inte riktigt. Om något var oläsligt för mig så blev det ett kapitel eller två men därefter stopp. Man måste ju hushålla med tiden också. Det enda verkliga kapitalet, och inte kasta bort den på skräp.

Nu blir det ofta ljudböcker. Perfekt på tunnelbanan och i bilen. Men taktiken är densamma. Tempot har faktiskt ökat med åren och nu går det ju dessutom att öka tempot i själva läsningen i ljudboksappen om man tycker uppläsaren är alltför seg :-). Men, resultatet av mitt fragmentariska läsande är att jag ofta inte kommer ihåg vad jag läst eller blandar ihop två-tre böckers handling så att det i mitt huvud blir ytterligare en variant. Eller att jag lyssnar på två kapitel innan jag kommer på att jag ju vet hur det kommer att gå eftersom jag redan läst/hört den. Bra eller dåligt? Vet ej, men för mitt eget knåpande i bildernas värld tror jag det är bra, därav överskriften korsbefruktning. Obs att hattandet såklart bara gäller de i mitt tycke "undermåliga" verken. De som är tillräckligt bra läser jag förstås ut och kommer (kanske) ihåg. 

En liten anmärkning till angående ljudböcker. Den app jag har visar förstås en bild med ett bokomslag för varje bok. Detta bokomslag ser nästan alltid ut som taget från ett äventyrsmagasin från 1972. Helt obegripligt var de får tag på dessa formgivare... En riktigt bra roman kan hoppas över helt enkelt för att omslagsbilden är så usel så att det inte går att ha den i mobilen. Eller för att man inte kan stå ut med uppläsaren, som i en del fall gör radioteater av texten. Vilket leder till ytterligare en kommentar. Ibland, ganska ofta faktiskt, är det tydligt att uppläsaren inte har en aning om vad det är hen säger. Betoningar mm. kan vara så totalfel att jag faktiskt behövt stänga av och skratta ut några gånger. Underligt att inte någon kvalitetskoll verkar göras i efterhand. Men, vet inte vad jag tycker om det heller. I bland kan ju detta vara hela behållningen/underhållningsvärdet med boken och anledningen till att man minns den trots tunn story. Så det kanske är bra? Kul har det i alla fall varit ganska många gånger.

America first.

Just klar med Andy Warhols dagböcker i TV-serieform (vilken form hade passat bättre?). Inget överraskande men det övergripande intrycket om jag ska försöka att komprimera det eller "koka ner" som Jan Guillou säger, är att även detta var en ankdamm. Det är så tydligt att ingen av alla intervjuade ser längre än till nationsgränsen, eller de flesta faktiskt inte ens längre än till NY-gränsen. Det är där allt sker. Allt. Och Warhols kombinerande av konst, medier och allt som kan generera pengar blir som en symbol för den amerikanska kulturen. Den välbeställda vita alltså. Det blir nästan rörande ängsligt när allt mäts i pengar. Konstnärer ploppar upp, geniförklaras och säljer för den och den summan. Tävling. Känd konstnär (inga namn) drogdäckar på ateljégolvet, vaknar upp, producerar två "mästerverk" på en halvtimme innan han piper iväg till nästa party. En annan konstnär blir berömd, förmögen på Linus på linjen. "Mästares" uppång och fall, allt mätt i pengar och allt i NY. Mest förvånande är kanske den osynliga mekanism som verkar utlösas gång på gång då något nytt geni utnämnts. Det framgår liksom inte hur detta går till, bara att det plötsligt blir tävling och att då en massa miljonärer dyker upp och börjar hetsköpa i desperat kamp om att vara först på bollen. Warhol oroar sig över att någon annans auktionspriser är högre än hans. Soppburkarna och Monroetrycken blir den ironi rakt i ansiktet som ingen verkar fatta och som han kanske inte ens själv avser, han bara tar in, hanterar och levererar. Blir därmed också den konstnär som bäst (enligt mig) speglar denna tid och plats. Han visar publiken vad det är den vill ha! Viken värld den lever i och vill leva i. Sammanfattar och renodlar. Fantastisk konst i sin kontext. Utanför? Döm själv. 

Den enda period i dagböckerna då andra värden än pengar får ta plats är när hiv plötsligt kommer och många insjuknar och dör i aids. Då blir det också tydligt att flera, kanske de flesta, av konstnärerna som nämns är vita homosexuella män (Basquiat undantagen). Inga kvinnliga konstnärer nämns överhuvudtaget. Kvinnor är modeller, män är konstnärer, bara rika, eller både och. Utseendet styr allt i kvinnornas värld och mycket i männens. Pengarna styr över bägge ända tills sjukdomen kommer.

Intressantast: Warhol får frågan vad det är han ser hos de rika, vackra och berömda personer han producerar porträtt av? Svaret: att de är rika, vackra och berömda! Ärlighet. Det är så han vinner.

Ortokromatik.

Testade en ny/gammal svartvit film i dag. Foma Ortho 400. Filmen är alltså ortokromatisk vilket betyder att den är ganska okänslig för det mesta utom grönt. Blått blir väldigt ljust och rött kan faktiskt försvinna. De som sett fotografier från tiden före ca.1920 har kanske reagerat över varför finska flaggan är hissad överallt där det borde vara den svenska. Det fenomenet beror på att fotografisk film var ortokromatisk på den tiden. Först efter 1920 börjar den pankromatiska filmen, som är känslig för alla färger och som fortfarande används, att komma. Mitt test idag visade mest att det är svårt att inte överexponera de ljusaste partierna. Trots detta såg den framkallade filmen ganska underexponerad ut. Jag tog först en rulle, framkallade och såg att den var underexponerad. Då gick jag ut och tog en till men med ett stegs ökad exponering. Men den såg lika underexponerad ut den. Ja ja. Lite kul i alla fall. Fast någon direkt fördel med denna film ser jag inte, åtminstone inte för mig och för de bilder jag brukar jobba med. Så det blir nog åter till det gamla Ilfordfilmerna i alla fall. Ett bildexempel här, fast det går knappt att se att det inte är "vanlig" film. 

CFF och andra bilder.

https://centrumforfotografi.se/portfolio/ingemaredfalk/
https://www.instagram.com/skenbilder/

Lady day.

Eleanora Fagan. Billie Holiday. 
När jag var 15 råkade jag höra Billie Holiday i en raspig radiokanal. Det lät som om hon sjöng från en annan värld. Ett glömt land. Det var i samband med att jag sökte efter bluesstationer på radion eftersom mitt stora musikintresse då var deltablues. Jag blev omedelbart kär. Med hela 15-åringens "sturm und drang". Den där rösten som uttryckte all världens öden. Det var ju inte så coolt att vara fan av en sedan länge död jazz-sångerska när man var 15 i en liten jämtländsk by, så det höll jag för mig själv.
Så småningom när vi någon gång åkte in till staden 10 mil bort, kunde jag inhandla en dubbel-LP och därefter flytta mitt lyssnande till hörlurarna. Loveless love. Det långa sångintrot som plötsligt övergick i själva låten. Det kunde lika gärna ha spelats på en altsax. Det var så hon lät. Som ett instrument som formade ord som var på allvar. På riktigt. Inte som alla andra sångerskor som bara var bra. Det var så mycket mer.
Jag minns att det liksom var frustrerande och jag tecknade en blyertsteckning av henne med förlaga i ett foto från skivomslaget bara för att göra något. Satte upp den på väggen och startade därefter min dykning i vad jazzen egentligen var. Den pågår fortfarande även om jag inte är lika fanatiskt ensidig nu som jag var under några år då. (nu är det mer världsmusik som intresserar mig. Och framför allt musik som inte kommer från västvärlden).
Men Billie Holiday finns kvar lika mycket. Låtar som God bless the child (som hon också skrev) blev ju en standard. Och hennes framförande av Strange Fruit, som skrevs för henne av Abel Meeropol/Lewis Allan tillhör de absoluta mästerverken inom all konstnärlig gestaltning. Se hennes ögon och lyssna på texten.

Ägodelar är ingen börda.

Tid kan vi aldrig köpa eller förhandla oss till. Den rinner ut oavsett vad vi gör. Pengar och ägodelar kan komma och gå men det kan inte tiden, den kan bara gå. Var och en måste välja vad ens tid ska användas till. Hur förvaltar jag bäst min tid, mitt enda egentliga kapital?

Jag kan komma på mig själv med att efter en hel dag i ateljén känna en total tomhet inför vad det nu är jag producerat. En pryl till. Något jag i slutänden måste göra mig av med om jag inte vill att ungarna ska få jobbet att röja efter mig när min tid är förbrukad.

Jag tänker att för att något jag gör ska få ett värde så måste det värdet vara för någon annan än bara mig själv. Jag kan visserligen låta mitt uttrycksbehov styra och tänka att det måste vara värt den tid det tar just därför att det är ett behov jag har. Kanske som en terapi.

Men hur undvika att producera saker? Stora målningar ingen har plats för eller ens vill ha? Tror kanske jag har en lösning när det gäller just måleri. Övermålning. Jag kan sluta köpa duk och kilramar. Jag kan välja ut två-tre dukar i format jag brukar använda och sedan bara måla över dem! Gång på gång. Då får jag utlopp för mitt behov av att uttrycka mig samtidigt som jag inte producerar nya målningar som i slutänden någon måste hantera. 
Det funkar kanske inte helt eftersom jag brukar blanda material och en del material inte fäster på andra. Men för stunden i alla fall. En variant kan ju vara att måla över tre-fyra gånger och sedan ta loss och  slänga duken. Spänna upp en ny på kilramen och börja om.

Skissboken i fickan är inte del i detta problem då den är så liten och lätt att göra sig av med om behovet skulle uppstå. Samma med foto. Digitala filer tar ju inte någon fysisk plats och negativ inte heller så mycket.

Jag beundrar mina katter. De håller inte på med sådant här. De slösar ingen tid på något förutom det nödvändiga och har istället förvandlat mig till den som tar av mitt tidskapital för att tillfredsställa deras behov. De använder det mesta av sin tid till att sova. Ibland tror jag att det är något annat de gör. Att de inte bara sover utan befinner sig någon annanstans när jag tror att de bara sover.

PS. Såg just att Carla Bley dog idag. Hennes skivor står här i mina backar. Vinyl, typ 30 år gamla. RIP Carla! DS.

Det jag skrev och lite av det jag hade tänkt skriva.

Jag hälsade på min gamla mor på boendet där hon bor sedan många år nu. Hon fyller 94 år i februari nästa år. Det är länge sedan hon känt igen mig eller min syster. Vi är sedan år bara ytterligare ett par figurer som kommer och går i hennes värld. Vi satt där och försökte kommunicera förra helgen vi tre. Alltså för mig och min syster var vi tre. För mor var vi fyra för hon hade ytterligare en person att förhålla sig till i rummet. Hon frågade oss om vi visste vem han var, han som satt på stolen vid bordets kortända och tydligen inte sade något.

Ibland har hon besök av sin bror också. Han är avliden sedan ungefär tio år. Halucinationer säger en del. Kanske, kanske inte. Kanske är det vi som är halucinationerna. När jag sitter där med henne är det så tydligt att hon sträcker ena handen mot min värld och den andra mot en värld jag inte kan uppfatta. Hon befinner sig mitt emellan verkar det som. Som att hennes kontakt med mig och syrran är lika halv som kontakten med hennes bror och andra osynliga är åt det andra hållet.

Nu hade jag egentligen tänkt skriva om Eric Dolphy och hans Berlinkonserter 1961. Men nu blev det så här. Det går inte att riktigt styra tankarna i alla lägen. Och det jag skulle skriva om ED är i komprimerad form att jag vill be alla som undrar över ordet kreativitet, och då menar jag kreativitet i sin naknaste och mest oskyddade form, att lyssna på det dubbelalbum som spelades in då i Berlin 1961, alltså "Berlin Concerts". Och gillar man inte Dolphy så mycket, så lyssna åtminstone på "When lights are low" för att ge mig en chans med resonemanget. (Vet dess värre inte om detta album finns på någon streamingtjänst men hoppas). Det man kan lära sig av hans sätt att spela är att han hela tiden försöker komma längre, göra något nytt, chansa, göra tvärtom istället för att leverera en perfekt upprepning. Det får gärna skära sig lite här och där när en ny väg prövas. Det blir naket och publiken får faktiskt möjlighet att följa hans kreativa process i realtid! Dessutom finns världens genom tiderna mest inspirerade bas-solo på samma låt. Det står Jamil Nasser för (det står George Joyner på omslaget, han hette så innan han bytte till JN). Kunde jag göra en tidsresa så skulle den bli till Funkturms utställningshall i Berlin den 30:e augusti 1961, för att bevittna denna spelning. Omslagsfoto, skivfodral: Hanns E. Haehl.

När jag tänker på ordet kreativitet och på hur det ofta används vill jag tillägga att det finns grader i himlen. Kreativitet i dess mest grundläggande form är naken och har ett pris. Utan skydd i form av påverkan av andra, produktionsapparat e.dyl. (Dolphy ovan). I det spannet finns i musikvärlden en del liveinspelningar, i konstvärlden en linje som går från grottmålningar till idag de konstnärer som förlitar sig på sina verks egenkraft och i litteraturen författare och poeter som skapar från inget. Visserligen finns det ju inte någon möjlighet att "se" själva processen i de senare fallen, men jag tycker det går att förstå när det s.a.s. är sprunget ur en direktkontakt.

Jag hade en gång en lärare i måleri som fick mig att fatta detta. Jag hade "kört fast" och försökte komma ur ett formproblem på ett något konstlat sätt, typ gyllene snittet e.dyl. Då kommer han fram och tittar och pekar på mitt försök och säger bara "- det där är tänkt!" vilket i det sammanhanget betydde underkänt. Polletten föll ner (kanske inte precis då men några veckor senare). Samma spår som Gunnar Smoliansky var inne på när han fick frågor om sina bilder och svarade att han inte har något att säga, inga planer för vad han skulle göra, eller tankar om bilderna. "- Jag bara gör." sade han.

Med allt detta inte sagt att det inte finns andra vägar att gå också, men jag tror startpunkten för hur man nu än jobbar måste ligga där någonstans, där Eric Dolphy befinner sig hela tiden genom Berlinkonserterna.

Så var det dags igen.

Lördag-Söndag 14-15/10 kl. 12-16.

Inte säker på om jag kommer att vara där hela tiden eller alls faktiskt. Så vill du kolla vad jag håller på med, hör av dig innan så att jag är där. Enklaste vägen dit är T till slussen. Gå ut åt Mosebackehållet (utgång Hökens gata). När du kommer upp på Götgatan ta till höger ner för backen till Klevgränd. Höger igen in på Klevgränd. Klevgränd är samma gata som Glasbruksgatan. När den byter namn är du framme.

CFF 2023

Dags för årets medlemsutställning. Jag tror jag i år ska delta med en fem år gammal bild. Historien är som följer. Jag hade handlat på ICA och utanför satt en ovanligt ung tiggerska. Uppskattningsvis 17-18-19 år eller nåt. Hon satt där och upprepade sitt hopplösa inlärda "Hej, hej" till alla som passerade ut och in.
Så kommer ett tjejgäng, tre kompisar i hennes egen ålder ut från affären. Dunjackor och trasiga jeans. Hörlurar. Ivrigt och högljutt pratande och skrattande. Tiggerskan sade inget. Inget hej hej. Hon liksom krympte och tjejerna såg henne inte ens. Länge tittade hon efter dem där de strosade iväg över torget. Hennes blick. Inte ilska eller ovilja. Undran, längtan, skam? Chanslös sedan födseln.
Ett par dagar senare vänder jag bilen på en vändplan vid en båtklubb. Kort blick i backspegeln och jag nästan fryser till. Sitter hon här nu? Stannade, backade och tittade. Det var en rotvälta. Ett stympat träd. När man inte alls tänker på något särskilt projiceras det som är ens verkliga tankar tror jag.

Autofiktion.

I dagens DN kommenterar Ola Larsmo den pågående debatten om autofiktion i litteraturen. Jag som slukar både ljud- och pappersböcker varje dag har förstås tänkt på detta jag med. Första gången det verkligen slog mig var när Knausgårds navelskådarluntor kom och jag plöjde allihop en sommar i hängmattan. Som bekant fick han inte direkt pisk för sin prestation. Jag vågade mig på en tanke någonstans inne i tredje eller fjärde volymen, att är detta verkligen världslitteratur som en del hyllningar gjorde gällande? Han skriver ju bara ner vad han varit med om + sina tankar och känslor om det. Lite som jag gör i denna blogg om än i en annan omfattning och division. Sedan kom Ulf Lundells telefonkataloger. Läste dem med och tyckte det var minst lika bra som Knausgård. Faktiskt till och med ärligare på något vis. Eftersom man märker att han inte riktigt vill lämna ut precis allt vilket gör det trovärdigare i mina ögon (det ingår ju inte heller någon barndomsskildring utan är mer som en nutida dagbok, så kanske dumt att jämföra).
Och så vidare, har det varit. Nu efter att ha läst Larsmos inlägg om detta tänkte jag på vad jag själv läst senaste året. Och visst, i stor sett bara olika varianter av autofiktion och självupplevda berättelser + några självbiografier och "halvreportage". En del fantastiskt bra (Älven i mig, Röda sirener, Afghanerna) annat sådant jag lagt ifrån mig efter några kapitel. Så Larsmo pekar ju verkligen på en likriktning som finns nu. Var är fiktionen i svensk nutidslitteratur? Kom att tänka på Karin Smirnoff? Agnes Lidbeck? De enda som spontant dyker upp i tankarna. Tror jag får skärpa sökkriterierna lite i ljudboksappen. Annars blir man hänvisad till deckaravdelningen (inget fel i det om man orkar med upprepningar) om man vill ha verklig fiktion i svensk nutida miljö. Hoppas på något nytt av Marie Hermansson också. Borde vara dags snart.

Utan titel. Betong. Ca 20x20x15cm.

Denna dag.

Idag är första höstdagen detta år. Det känns tydligt. En annan luft och ett annat ljus. Något hände i natt.
Idag ska jag knyta ihop lösa trådar, samla ihop sådant som bosatt sig mellan stolarna och ta en promenad. Jag har inga uppdragsplåtningar denna fredag.
Precis lyssnat klart på Morgan Allings självbiografi. Tänk att den mannen står på benen. Tänk att han hade kraften att i TV roa mina barn när de var små. Vilken styrka!
Men idag blir det promenad utan lurar. Med kamera. Uteateljén Västerort ska få verka. Närmiljön. Det jag kan utan och innan och har korsat i alla riktningar tusen gånger. Det är därifrån det ska komma. Och omvandlas. Det bästa tillståndet (som faktiskt kan frammanas) är det som liknar den omedvetenhet som passerat när man kör bil och plötsligt upptäcker var man befinner sig. Att man passerat det och det utan att medvetet registrera det. Det är där någonstans ärligheten finns. Där inga rollfigurer finns. Det icke tänkta!

Samlingsutställning på Arbetets museum.

Om du har vägarna förbi Norrköping. Vernissage 23/9.

Jag bidrar med med 5 bilder.

Slomexa Standard Menis.

Köpte denna lådkamera för 20:- på Läkarmissionen. Ungefär en timme har jag sedan lagt ner på rengöring osv. Satte till sist i en rulle FP4 efter fullbordad "blindtest".
Kameran exponerar i 6x9-format så det blir 8 bilder på en vanlig 120-film. Den har två bländare, 8 o 16 verkar det vara och en tid, 1/30? + B. Och den oväntade finessen med inbyggt gulfilter! Fixfocus från 3 meter till oändlighet surfade jag fram.

Resultaten/bilderna påminner faktiskt om min pappkamera jag tejpat ihop själv, fast något skarpare (i mitten iaf). Bilderna ser gamla ut de med. Nedan ett exempel. 

Älven i mig.

Jag vet inte om jag någonsin läst/lyssnat på något så "allomfattande" eller vad jag nu ska kalla den för. 
Älven i mig är en roman(?) uppbyggd kring en resa längs Lule älv. Från källor till utlopp. På vägen avhandlas miljöproblem/politik, historia/nutidshistoria, kolonialtänk i Sverige (än i dag), energipolitik, psykologi/gruppdynamik mm. mm. Ungefär alla stora frågor diskuteras och det ständigt återkommande faktum att nästan allt har en baksida och att alla frågor har en gråskala och knappast någon är svart eller vit. Faktum är att tankarna lite går till Dostojevskij, kanske inte litterärt men i problemställningarna.
Så skönt nu när snart alla medier kryllar av proffstyckare och enögda påpekare som förenklar och fördummar världsbilden (regeringen med stödparti inte minst).
En släkthistoria är invävd i detta och tilltalet är mycket personligt. Och spännande. Bladvändare. Så, ska du bara läsa en bok denna höst så låt det bli Älven i mig. Författare: Jannete Hentati. Hon är född och uppvuxen i Luleå och har en doktorsexamen i socialantropologi.

I sällskap med döden.

Vs. "Jukebox". Jag har en mångårig relation med Åke Edvardssons roman Jukebox. Jag har läst den och läst om och läst om. Gång på gång. Det är inte det att jag tycker storyn är den bästa någonsin utan det är Edvardssons förmåga att skapa stämning. Just den stämning jag inte varit med om, eftersom jag är typ tio år för ung och inte känner igen allt eg. MEN ändå, jag vet! Han träffar mig mitt i solar plexus med denna roman. Jag har den numer ständigt i ljudboksappen och lyssnar lite (spelar ingen roll var eftersom jag kan den utantill) ibland, bara för att den texten ger mig ro. Eller tillfredsställelse. Eller vad det nu är. Igenkännande av något jag inte varit med om men ändå har. Vet. Minns.
Nu har jag precis börjat lyssna på Ingvar Karlssons "I sällskap med döden". Här är det lätt att hitta samma tidsålder som i Jukebox men med helt andra erfarenheter. I Jukebox får man läsa mellan raderna för att förstå något om huvudkaraktärens liv, medan man i Karlssons får allt noggrant berättat. K. har en historia av knappa uppväxtförhållanden men med överjävligt framsynta föräldrar. De förstod liksom hur världen fungerar och handlade därefter. I Jukebox finns inga föräldrar. En helt annan värld fast både K. och de flesta i Jukebox befann sig långt ner på den sociala trappan. Det är två parallella arbetarklasser som beskrivs. Den ena med kunskapstörst och ett stabilt ankare för denna och den andra med kunskapstörst men fullständigt ovetande om att det ens är det han har. Och än mindre någon möjlighet att förstå hur en sådan ska kunna tillfredsställas. 
Men nu ska jag gå och lägga mig. Fortsättning följer. Kanske.

Planket 2023.

Fotografiets makt.

Den här bilden påverkar mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Jag har ingen anknytning, har inte bott på platsen eller så (Långholmen, Stockholm). Trots detta ger den mig en väldigt stark känsla av något som kan vara igenkännande. Jag tycker mig höra ljud och känna lukter. Fuktig morgonluft. Och mannen längst ner till höger, jag tycker jag kan känna hans hand mot träet. Oändligt svagt ana lite av hans tankar om denna dag och om vad han ska göra när arbetstiden är slut. Givetvis total inbillning och drömmar, men ändå. Någonstans kom det ifrån.
Foto 1912-1913?, Mot Långholmen från Söder, Axel Svinhufvud.

Tid och rum.

Det är ju välkänt att mycket av den konst som produceras idag är svårt kontextberoende. Sådan konst har funnits allt sedan dada men är idag kanske nästan dominerande. Och även ibland ämne för diskussion. Något jag saknar är dock att kontexten inte bara behöver vara rummet/sammanhanget något visas i. Det kan också (tycker jag) vara tiden och de "glasögon" man bär.
Runt södra Öland finns många minnen av olika industrier, betong, alun, kalkbruk mm. Dessa arbetsplatser som ofta varit nedlagda i hundra år eller mer har lämnat många spår i landskapet. Det är ibland överraskande starka bilder som uppstår när man träffar på en jätteskulptur av betong mitt i ingenstans på skogspromenaden. I min värld har flera av dessa konstruktioner helt kastat loss från sin ursprungliga funktion (vad nu den var) och istället blivit till monumentalskulpturer i landskapet. Stationära, i dubbel bemärkelse platssecifika verk helt enkelt. De har faktiskt genomgått en förvandling från en betydelse till en annan!
Men tiden... Ovanstående resonemang tänker jag mig kan fungera inom ett tidsspann då tankegodset är någotsånär oförändrat. I ett annat perspektiv, säg om 1000 år, så faller det nog sönder. Men i gott sällskap av en stor del av vår "nutidskonst", alltså den som i det perspektivet producerats de senaste 100 åren ungefär. För hur ska distinktionerna kunna göras om ingen dokumentation finns kvar? Och om det finns dokumentation och sållningen görs, vad blir då "restvärdet"? Intressanta frågor tycker jag iaf.

Ägnar de tidiga morgnarna åt att sålla ut de jag anser vara monument/skulptur med en verkshöjd de tilldelats av tiden (just nu). Fotograferar. Negativ på tork.

Duane Michals.

Citat: "Jag går inte ut och spankulerar på gatorna med min kamera på spaning efter livet. Jag är ingen reporter. Jag är ingen betraktare. Jag är livet. Det är jag som är det. De bilder jag ser i mina tankar är verkligare och värdefullare för mig än varje händelse jag skulle kunna råka på. Jag är min egen begränsning. Allt som sker i mitt medvetande är material för mina fotografier.". Slut citat.

Tidig morgon på ön.

Vaknade halvsex som vanligt. Upp. Kaffebryggaren på. Ge katterna mat. Därefter två-tre timmars läsning innan någon annan vaknar. Av någon anledning dagdrömde jag om Västerlånggatan i Stockholm en sommardag. Om hur det är att gå där. Att inte kunna gå rakt fram utan istället zick-zacka sig fram mellan de mötande. Så även på andra gator under en del tider. Det tar en evig tid att ta sig från a till b och när man faktiskt är framme så har man avverkat dubbla det verkliga avståndet. Här på ön går jag rakt fram och har blicken fäst någonstans långt framme där jag funderar på höger eller vänster under mina planlösa promenader. En bild av livet. Innan skolplikten gick det att vandra utan hinder. Sedan 60 år som i rusningstid på Västerlånggatan. Därefter förhoppningsvis ön.

Men nu ska jag byta ut morgonläsningstimmarna mot utflykter till Degerhamn. Rummet jag sitter i ska bli ett platsspecifikt verk bara avsett för mig själv och mina närmaste. En del i detta är fotograferingar av, i och runt Cementa i Degerhamn. Detta industrimonument som är så märkligt och vackert där på stranden. Jag har tio blad Portra 160 och dessa ska bli till de tio mest genomtänkta bilderna jag någonsin åstadkommit. Därför blir det förstudier i form av teckningar och mobilbilder några gånger innan jag laddar filmkassetterna.

Fredag.

Sitter på balkongen med kaffemuggen. Det regnar! Efter en evighet av överhettning. Letade fram Keith Jarret, Kölnkonserten, som jag inte hört på säkert 20 år. Regn-balkong-kaffe-Jarret. En magisk stund. Det funkar liksom ihop.

För många år sedan såg jag KJ på Bervaldhallen. Det var en upplevelse. Inte lika lyckat som i Köln men ändå. Typ 30 min in i konserten hostade någon i den fullsatta lokalen. Jarret slutade genast spela. Dödstyst någon minut när han bara satt och såg ner i klaviaturen. Sen rätade han på sig. Harklade sig och vände sig mot publiken och sade: -Ska ni lyssna eller ska ni väsnas? Ytterligare paus nån minut innan han började treva på tangenterna igen. Ingen vågade andas. Undrar ännu om någon pinkade på sig då konserten blev rätt lång.

Lättstörd är väl inte ens förnamnet. Eller om han hade kört fast och använde tillfället för en nystart. Allt var ju improvisation utgående från ingenting alls. Inte som solon som förhåller sig till något utan helt ur ingenting.

Läste någonstans att han slutat spela pga slaganfall som gör att bara ena handen funkar. Sorgligt!

PS 8/8. Röjde i garaget i helgen. Flera vändor till återvinningen och mycket gammalt återsett. Bl.a. en plånbok från annu dazumal. Fylld med papperslapar, kvitton mm. Och vad ramlar ur den om inte denna biljett. Det var alltså inte Berwaldhallen utan Konserthuset.

Så då fick jag svaret på när den konserten var också. 40 år sedan! Tiden blir ett allt större mysterium för varje år som går. Tiden. Det enda faktiska kapital vi har som inte kan omvandlas eller omförhandlas.

Började dagen i soffan med senaste numret av Konstnären.

Tema: Konstnärlig frihet. Och då vill jag backa till ca 2018. Jag lade ner mina konstnärsambitioner ungefär 25 år tidigare än så, ungefär i mitten av 1990-talet för att koncentrera mig på mitt "andra ben", foto och digital bild (digital bild var något nytt då och såg ut att kunna bli något att livnära sig på). Innan dess hade jag levt mitt liv i konstvärlden både som utövare och konsument och i åtta år som elev i konstskolor. Jag hade kort sagt en ganska så klar bild av hur tankegodset såg ut då och hur man kunde leva och verka i konstvärlden. När jag sedan runt 2016-17 började få vittring på möjligheten att försöka återvända till den världen och så 2018 återigen fick en ateljé att jobba i, påbörjade jag min egen utforskning av samtidens konst för att s.a.s. bana mig väg tillbaka in. Det händer ju mycket på 25 år.

Själva konsten tyckte jag nog inte hade utvecklats nämnvärt (har den egentligen gjort det sedan grottmålningarna?) men tänkandet om och runt konsten och konstnärsrollen, det blev nästan chockartat. Politiken hade tagit över filosofins och psykologins roll. För 25 år sedan var det mesta tillåtet, till och med elakhet, ironi, sarkasm och humor. I konstnärsrollen kunde man komma undan med mycket. Konstnärlig frihet kallades det visst. Medan andra, utanför bubblan, kanske mest såg världsfrånvändhet och lek.

Nu verkade mycket handla om att gravallvarligt undvika att trampa på någon öm tå (och ömma tår fanns det i alla riktningar fattade jag snabbt). Nu förstod jag att det för mig som "återfödd" gällde att lära mig vilket tankegods som är tillåtet om jag t.ex. ville söka ett stipendium. Jag tittade igenom ansökningskriterierna för arbets- och projektbidrag och insåg att numer är dessa stipendier villkorade. Och inte i form av att redovisa ett resultat utan i form av att ha de "rätta" politiska åsikterna avbockade redan på första sidan i ansökan. Och det jag vanligen åstadkommer har verkligen inget alls att göra med de frågor som ställdes i form av "beskriv hur ditt projekt bidrar till bu och bä...". Så ingen idé att försöka. Konstaterar att konstnärer idag har ett avsevärt lägre tak att ducka under och många fler fallgropar att undvika än för 25 år sedan.

På 1960-talet var det förbjudet att inte syssla med politisk konst (fast jag vet inte om projektbidragen var villkorade ens då). För den intresserade har Peter Dahl skrivit en del om hur det var att verka på den tiden. Dogmatik är väl ordet jag tänker på (och kanske tänker på idag igen). Åter till 60-talet alltså, med den högst märkbara och betydelsefulla skillnaden att konstnärerna nu ska tala om sina verk också. Artist statement. Artist talk (viktigt med engelskan också :-).

Men åter till Konstnären. Positivt att frågan om konstens frihet tas upp i ett temanummer i alla fall. Att frågan överhuvudtaget diskuteras får väl ses som ett hopp för framtiden. Det hade nog inte hänt för bara 5 år sedan. Avslutar med att konstatera att det varit väldigt intressant och tankeväckande att helt lämna ett område som varit hela ens liv för att sedan återvända 25 år senare. Hade jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden trots ekonomisk katastrof under dessa år så hade jag nog inte sett förändringarna jag ser nu. Jag hade nog sakta men säkert omformats jag med. För det är ju så vi människor fungerar. Det finns det skrämmande historiska bevis för. Och konstnärer är inga undantag. Tvärtom verkar det idag mer som om kampen i fårskocken återigen, som på 60-talet, handlar om vem som kan bräka högst och inte vem som vill vara det svarta fåret. För nu gäller det åter att inte bli utstött.

Efter sommaren.

I augusti deltar jag i utomhusutställningen "Planket" på söder i Stockholm. Sedan i september - januari är jag med på en samlingsutställning på Arbetets museum i Norrköping. Bilderna i Norrköping har utställningsarrangörerna bestämt, men på planket kan jag hänga vad jag vill. Tror det ska få bli något lite kul som motvikt till vår tunga tid och alla allvarliga frågor. Tror kanske jag ska försöka vara riktigt banal och "lågkulturell" :-).

Självupptagen iakttagelse.

Som tidigare nämnts några gånger här så har jag på senare år återgått till att fotografera analogt. Inte i jobbet förstås då utan bara när jag gör mina egna bilder och projekt. Nu är det ju lite trend med analogfoto, särskilt bland de yngre, lite som att vinylskivorna fått en renässans. Och är man inte uppvuxen med analog teknik så blir det ju förstås nyhetens behag också.
Men vi som är uppvuxna med analog teknik då? Ja i mitt fall blir det kanske en flummig förklaring. Jag tänkte på detta idag när jag gick mot tunnelbanan med min Retina på axeln. Laddad med en film som kanske hade 3-4 rutor kvar. Det som händer är att min uppmärksamhet blir skärpt. Jag tar in omgivningen och ser möjliga bilder på ett annat sätt än om jag har med en digitalkamera och vet att jag kan plåta allt 100 gånger. Detta smittar av sig även på andra områden än seendet. Jag får nästan en förhöjd verklighetskänsla. Känner lukter och hör ljud tydligare. Uteslutet att t.ex. lyssna på ljudbok eller musik i lurar i sällskap med en analog kamera. Det är som om alla sinnen måste vara ostörda för att kunna ta in omgivningen. Och då blir omgivningen märkvärdig och intressant även om det bara är en promenad till tunnelbanan.
Detta är för mig en känsla som går tillbaka till barndomen. Till första gången jag förstod vad en kamera och fotografisk bild var. Att kunna ta en bit av verkligheten, tiden, med sig hem för att plocka fram och titta på senare. Och behålla. Sensationen! Måste säga att jag är glad att den känslan faktiskt finns kvar inom mig efter alla års arbete som fotograf och de senaste 20+ som digitalt arbetande sådan.
Men någon form av analog kamera krävs för att väcka den. Och hanteringen av film. Att bilderna finns fysiskt och går att ta på. Inte bara som ettor och nollor! Jag hoppas att också de nya analogfotograferna kan känna något av detta för belöningen blir då så mycket själva arbetsprocessen så att andra aspekter bleknar.

Och nu över till något helt annat.
Hittade ett 100 år gammalt foto från min examensutställning på Konstfack. Jag hade gjort 40 st. lådor ca 20 x 20 x 15 cm tror jag, en del i glas och en del gjutna i betong. I dem olika scenarier, jord, gräs mm. Bakom på "vägglådorna" lika många teckningar. Inget fotografiskat förutom då denna bild som jag tar med här bara för att det blivit så mycket text på senare tid. Måste lättas upp lite! De där lådorna och podierna de står på, som jag också hade byggt, flyttade jag sedan med mig i tre-fyra år till ett par tillfälliga ateljéer jag hade. Till sist tröttnade jag och dumpade alltihop i en container en mörk natt vid den tredje flytten. Vilken befrielse! Rekommenderas...

Fortsättning på: Läser "Farfar var rasbiolog" av Eva F. Dahlgren.

I det förra inlägget (läs först) hade jag bara läst den del som handlade om farfaderns liv. Efter detta kommer en del till som mer handlar om etik, moral och sådana frågor. Och nu blir det genast väldigt mycket svårare. 
Författaren har samtalat med många yrkesverksamma inom skilda områden som alla berör vår ev. rätt till liv. Till en början gör hon samma reflektioner som görs av många naturvetare idag. Den att nästan all vetenskap har ett bäst före datum. Det som igår var en allmän erkänd sanning pga vetenskapliga bevis, har idag inte sällan visat sig vara fel eller halvfel. Hon uppehåller sig vid den skeptisism som vilar på egna iakttagelser och "sunt förnuft". Inte alls så att hon är klimat/vaccin förnekare, bara lite mer kritisk till att svälja allt som kommer från "forskningen". Ungefär samma inställning som många forskare har till varandra alltså.
Inte heller försvarar hon sin farfars åsikter och syn på livet (det motsatta är vad boken handlar om), men hon påpekar att samma synsett var det allmänt verdertagna i samhället på den tiden. Inte att som nazisterna försöka utplåna alla "untermenschen" men att en tro på "folkskillnad" fanns i alla läger. Vilket förstås väcker frågan om vad det är vi inte ser idag som framtiden kommer att utvisa?

DNA-analyser i syfte att förutse olika egenskaper hos ofödda. Genmanipulation.
I dag kommer inte sällan par som vill ha barn med frågan om hur de kan undvika att få barn med funktionshinder eller speciella behov, till vården. Även frågor om att "skapa" barn med särskilda anlag eller utseende är faktiskt inte ovanliga. Läkare hon intervjuat har häpnat inför vad vanliga blivande föräldrar ställt för frågor om möjligheter att påverka det blivande fostret. Alltså i hög grad samma synsett som rasbiologerna hade fast med andra metoder. 

Ja tyvärr begränsar sig mina kunskaper på detta område till litteraturens värld. Jag vet ofta inte vad jag ska tro eller tänka. Ingen av dessa frågor har heller blivit personliga för mig, bara abstrakta. Jag får hoppas på bättre kunskap i framtiden :-).

Läser "Farfar var rasbiolog" av Eva F. Dahlgren.

Läsning för den som är intresserad av hur samtiden blev till. Vad jag inte visste var dels att rasbiologin i Sverige levde kvar ganska länge efter andra världskriget och dels att de flesta rasbiologerna inte huvudsakligen var rasbiologer utan verkade inom olika naturvetenskaper, men tillämpade sina teorier även på människor. Chefen för rasbiologiska institutet, Herman Lundborg, hade ingen särskilt hög status bland de andra som periodvis jobbade där, då hans enda ämne var just rasbiologi. Intressant är också att rasbiologin existerade i Sverige långt innan nassarna tog det till sig i Tyskland. I själva verket kommer den delen av den nazistiska idiologin faktiskt från Sverige.
Alla svenska rasbiologer var inte nazister så som vi tänker idag, alltå Hitleranhängare. De flesta tillhörde dock andra liknande äldre svenska rörelser eller sammanslutningar. I Sverige var det inte så fint att vara "tysknazi" men däremot nationalist, nationalromantiker och troende på den "ariska rasens" överlägsenhet. Och som av en slump ansåg sig dessa rasbiologiforskare själva tillhöra just denna överlägsna ras.

Bokens huvudperson, Dahlgrens farfar, var under hela sitt vuxna liv "familjens överhuvud". En person som verkade ha sista ordet i alla frågor utan att någon egentligen visste varför. Utan att någonsin bli (öppet) ifrågasatt inom sin familj eller släkt. Han var biolog med professors namn (alltså utan professur) i Uppsala. Boken är en resa genom hela hans liv. Han tillhörde den sorts skrämmande människor som närmast maniskt måste ordna, kontrollera, sortera, klassificera och styra hela sin tillvaro.
 
Ett liv enligt en regelbok som beskriver hur ett liv ska levas. Vad som ska göras vid den eller den åldern, tilldragelsen, aktiviteten eller t.o.m. måltiden! Har han varit bjuden på middag hemma hos någon följer dagen därpå en detaljerad redogörelse för vilka som var där, exakt vad som bjöds, vem som sade vad och vad de andra middagsgästerna sysslade med och hade för historia. Och om något barn till exempel inte hälsade ordenligt, noterades detta. Och kommenterades förstås i efterhand.
Resultat inom alla områden i livet, fysiska som psykiska. Begåvning, verklig eller inbillad inom alla områden, skulle noggrant examineras och värderas.

Farfar Dahlgren sorterade alltså febrilt sin tillvaro. Ett ängsligt katalogiserande och dokumenterade (ängsligt eftersom jag antar att han inte kunde slappna av inför något okänt, ej namngivet) samt indelningar i värdeskalor. "Nivåer!" Ord som "lågtstående" och "högtstående" kunde tillämpas på det mesta. Ogenerad beundran liksom lika ogenerat förakt. Var på "samhällsstegen" en person befann sig var av största vikt för bedömning av människovärdet.

Ja intressant läsning är det och en till dimension om hur rasism och folkskillnad uppstår. Hur ser vi på oss själva och hur benägna är vi att medvetet eller omedvetet kategorisera och bunta ihop individer med någon gemensam egenskap. Förenkla. Och hur konstig är jag själv när jag springer och hämtar fågelboken när jag ser en fågel jag inte känner igen. Lättnaden när jag hittar den i boken och får ett namn på den. Ett namn den inte själv bett om eller vet något om. Fortsättning följer.

Teckningarnas teckning.

Det finns en bild som sammanfattar vad riktigt bra teckningskonst kan vara (enligt mig då), och det är denna. Första gången jag såg den, för många, många år sedan, fick jag den där örfilen som Carl Kylberg gav mig en gång i tiden (tar det en annan gång). Hur konstverket kan gestalta mer än bara en avbild. Att det går att känna lukter eller som i det här fallet, känna den brännande solen. Höra tystanden mitt i middagshettan. Ödsligheten. Frågetecknen. Tomheten.

Det här nästan frånvarande obekymrade sättet att teckna. Tveklösheten om att bilden trots bara "några streck" med en tuschpenna kommer att förmedla precis det han vill. Att delarna kan vara nästan hur löst hållna som helst men tillsammans ändå bygga en nästintill övertydlig bild. Självsäkerheten som nästan kan vara provocerande.

Don Quijote och Sancho Panza av Pablo Picasso.

Tvärsätt.

Flickan till höger i bilden nedan, hon som är längst av barnen, är Ester Eliasson (senare Engelbrektsson när hon gifte sig), min mormor.

Fotot är taget någon av de sista somrarna hennes mamma var i livet. Troligen runt 1915. Kanske den sista sommaren innan hon själv fick ta över mammarollen för sina tre småsyskon. Hon hade precis hunnit fylla 14 år när hennes mamma dog. Syskonen var Olle 7 år, Axel 9 år och Olivia 11 år.

Gården heter Tvärsätt och det fanns ingen väg dit då. Om vintrarna då hennes far, Erik Eliasson, jobbade i skogen och bodde i timmerkojor i veckorna, fick Ester sköta hushållet och sina småsyskon. Skolan de gick i var folkskolan i byn Såå. Den låg drygt tre kilometer västerut. Skidor på isen över lndalsälven om vintrarna och gå och ro när isen inte låg. Skolgången var på den tiden fem-sex år. Att man kunde gå i skola längre än så hade ingen hört talas om. Jobba och dra sitt strå till stacken var det normala.

Ester föddes i Escanaba, Upper Michigan, 1903. Hennes föräldrar Erik och Märit utvandrade vid sekelskiftet för att slippa leva fattiga och maktlösa i födelsebyn Såå. De ägde ingen mark och hade inga framtidsutsikter annat än ett liv som dräng och piga.

I Escanaba gick det däremot ganska bra och de hade snart skaffat sig vad de behövde för ett något så när drägligt liv och till och med lite över så att de kunde kosta på sig en resa tillbaks till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Men, väl i Sverige så hände katastrofen. Det osänkbara Amerikaskeppet Titanic sjönk! Enorma tidningsrubriker om olyckan som kostade upp mot 1600 personer livet. Det visade sig att det endast fanns livbåtar till dem som åkte i de dyrare klasserna så innehavarna av de billigare biljetterna drunknade helt enkelt, eller frös ihjäl i Atlanten, vilket som nu kom först.

För Märit och Erik var denna händelse så skrämmande att de helt enkelt inte vågade resa tillbaka till sitt hem i Escanaba. De flesta saknade från Titanic var ju sådana som dem. Alltså sådana som reste på billigast möjliga vis. Så de stannade kvar i Sverige!

Så småningom fick de hyra gården Tvärsätt som syns på bilden nedan. Där födde Märit ytterligare tre barn innan hon dog och Ester fick ta över hemansvaret. Ester dog när jag var tio år. Vi bodde då tillsammans, hon, min mor, min morbror och hans fru och min syster i ett annat hus i Såå som min morfar byggt. Han bodde såklart också i huset men dog fem år tidigare (han var då byskomakare och f.d. rallare i Kiruna. Värd en egen historia som jag tyvärr inte kan). Mormor Ester blev 66 år gammal och var då utsliten och kraftigt drabbad av ledgångsreumatism. Minns att hon knappt kunde räta ut fingrarna. 

Bilden: copyright Jämtlands Läns museum. Ännu ett foto taget av okänd fotograf och där samtliga i bild sedan länge är borta. Tack till Anders Danielsson som hade bilden och skänkte den till Länsmuséet komplett med namn på alla de avbildade personerna. Men även Anders Danielsson är borta så ingen har någon form av förstahandsinformation om denna bild. Den lever numer sitt eget liv och svarar inte på fler frågor.

En fotografs porträtt. Text: Pia Siri Isaksson — VERK.

En fotografs porträtt. Text: Pia Siri Isaksson — VERK.

Benjamin och Warner Marien (och jag).

I The "Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction" utgiven 1936, oroar sig Walter Benjamin för hur det ska gå med ett konstverks "Aura" om det börjar reproduceras fotografiskt och visas överallt. Han ser det som att ett stationärt konstverk har en speciell aura, som kanske kommer att förloras om reproduktioner (fotografier) av det sprids och givetvis gäller detta resonemang konst som till sin natur är just reproducerbar. Foto alltså (den del av resonemanget som gäller klass mm. hoppar jag över här).

I "Photography: A Cultural History" kommenterar Mary Warner Marien detta med att han hade fel. I stället ledde alla reproduktioner till ökad vilja från människor att resa till och se det avfotograferade i verkligheten och därmed stärka dess aura.

MEN hon skriver också detta: "Oddly, photographic reproducibility sometimes destroyed the aura of the original photograph. For example, the many thousands of people who cut out and saved press pictures of Dorothea Lange´s Migrant Mother felt that they owned the original, because it was the very one that affected them.

Jag skulle vilja utsträcka detta till att gälla mer än fotografier. I mitt fall hade Benjamin dubbelfel. Faktum är att min första insikt i vad konst kan vara fick jag från en reproduktion av en Carl Kylberg målning. Och sedan har det fortsatt så för mig. Se även: Här, här och här.

För att uppväga all text lägger jag till en bild som inte har något alls med texten att göra. Bara med diverse pågående tester med cyanotypi.

På armlängds avstånd.

Tog en tur ut till Artipelag för att se utställningen "På armlängds avstånd". Citat Artipelags hemsida:

"På armlängds avstånd är en samlingsutställning som består av verk från Tangen-samlingen som ägs och förvaltas av norska AKO Kunststiftelse. Samlingen omfattar norsk, svensk, dansk och finsk konst, samt konsthantverk från dessa länder. Inom bildkonstens område är fokuspunkterna på måleri, skulptur, teckning, grafik och fotografi som spänner över hela 1900-talet fram till idag."

Tänkte jag skulle friska upp kunskaperna lite. Men så blev det inte. Inget fel på utställningen eller urvalet utan troligen på mig. Kändes lite som att tvingas lyssna igenom en gammal Beatlesskiva jag hört 200 000 gånger. Några för mig nya låtar men ändå, samma... De enda ljuspunkterna var två konstnärer som inte i första rummet sysslade med bildkonst. Peter Weiss och Tove Jansson. Deras bilder kändes liksom lite "fräschare" än resten. Och vad gäller CoBrAgruppen så kan jag bara hoppas någon kommer på att det faktiskt går att göra en brasa av hela skiten. Så tycker jag idag (och har kanske alltid gjort) nu när jag uppnått ärlighetens ålder och slutat titta mig över axeln.

Mellanförskap, sprickor och begär.

Modeord i konsten: Utforskar. Sprickor. Mellanrum. Ickerum. Utanförskap. Marginaliserad. Det var väl Max Book som började med sprickorna på 80-talet? Eller om det var Lars O. Eriksson (som numer är riktigt folklig). Och kanske däromkring också som konstnärer började "utforska" eller "undersöka" sina ämnen och motiv.
Det händer att en svag misstanke smyger sig på att det tal- och skriftspråk som praktiseras i och runt konstvärlden har ett inslag av uteslutande. Att en del texter skrivs mest som en positionering av skribenten som ju också vill ha en karriär :-). Eller? Att vara något/någon är ju alltid relativt till andra. Eller "den andre" som det heter i konstsammanhang. Läs detta också. Konstigt nog verkar inte så många konstnärer ha gjort det. Samma blaj trallas glatt vidare lite överallt. Nu senast igår såg jag någon text i tunnelbanan som skulle kommentera/förklara en utställning där på annnonstavlorna. Precis samma begreppsstaplande som verkar helt taget ur luften.

Fast skit samma. Alla branscher har ju sina fikonspråk som i vissa situationer bara handlar om att skapa värde. Koka soppa på en spik liksom. Lämnar jag in bilen på verkstaden så är det ju inte ovanligt att telefonen ringer en halvtimme senare och en bekymrad mekaniker meddelar att de tyvärr ser att vingarmsdrevet inte riktigt lirar med spindelledsknutarna så tyvärr måste nog lagringarna bytas också. 9735:- till då + jobbet förstås. Och jag känner mig dum och säger ja vad bra att ni upptäckte det!

Samma sak på banken, invecklade förklaringar jag inte riktigt fattar, varför räntan på mina lån tyvärr inte kan sänkas mer.

Så varför skulle inte konsten också ha sitt fikonspråk? Det är bara det att det stör mig då jag skulle vilja sätta kommunikationen först. Mötet. Förståelsen. I konstfallet skulle det nog ofta vara bättre om en del kunde hålla tyst bara. Låta betraktaren se och känna något utan texter och föreläsningar. Eller åtminstone skriva på ett sådant sätt att det klart framgår att det är en subjektiv och personlig betraktelse och inte någon slags vedertagen sanning som alla med den rätta bakgrunden (inte du alltså) självklart ser och fattar.

Hokus pokus.

Denna bild gav mig nästan svindel när jag först såg den. Här ser vi ett förflutet långt före min födelse, återges med fotografiets garanterade sanna representation. Men varför påverkar mig just den här bilden så starkt? Det finns ju miljoner bilder från äldre tider som inte påverkar mig något nämnvärt alls.

Jag har inte sett den i original utan endast återges som tryck i en bok. Jag vet inte hur bra eller dåligt trycket är och bryr mig inte om något som kan ha med teknisk kvalitet att göra. Det är just den här bilden som kan ses här i just detta skick, som framkallar min reaktion. Det uppenbara slitaget och möjligen dåliga trycket eller reproduktionen ger sammantaget intrycket jag försöker beskriva. Det är som om jag plötsligt långsamt kan röra mig och färdas i tiden, men bara med den allra största ansträngning och orkar bara för en kort stund. Sedan måste jag släppa det och pusta ut. Men ändå, det gick! Det gick att faktiskt på riktigt skymta en verklighet som varit! För en sekund var jag där och kunde genom det mörka tidsdiset, bruset i öronen när inget låter, bilden i ögonen när jag blundar, skymta det som jag faktiskt tror fortfarande är, trots att jag inte kan nå det.

Daguerrotyp över Gustav Adolfs torg med utsikt över Skeppsholmen, tagen ca 1842. Bilden tillskrivs Lars Jesper Benzelstierna, en av Stockholms första fotografer. Daguerrotypens karaktär av att egentligen inte vara reproducerbar påverkar förstås allt det ovanstående. Silverytorna ändras beroende på hur ljuset faller och vilken vinkel/position man ser den ur.

Sune Jonsson.

"Hos änkefru Jenny Edströms, Hökmark, Lövånger, Skellefteå 1962."

Ja vad ska man säga. Det är inte så enkelt som att detta bara är dokumentärfotografi. Det är mycket mer än så. Hade jag råd och tid så skulle det bli en tur till Umeå nu.

Ny favorit.

Upptäckte denna blogg nu. Sällan jag tycker ALLT är bra, men än så länge har jag inte hittat något alls som inte är högintressant här. Kombinationen av subjektivitet om det tekniska och den mer filosofiska sidan som mer handlar om bild än kamera, ringar liksom in precis vad fotografisk bild är för mig.

Vem kan göra något av detta?

Min gamle fotolärare (1982-84 tror jag det var) Rolf Lind, som varit sjuk men nu åter börjat botanisera i sitt arkiv från Kalmar och Öland på 1950-60-talen. Vad ska man göra? Jag blir ju rädd för att det en dag bara kommer att rinna ut i sanden. Se själv, här finns fler än en bild som är ikonisk. Det är delar av ett livsverk han håller på att visa.

As time goes by...

För 15 år sedan hade jag en annan fotoblogg än denna. Tanken med den var enkel, att åstadkomma minst en bild av min vardag varje dag under ett år. Bloggen ligger kvar fast sällan besökt numer, och med dagens högupplösta skärmar blir bilderna irriterande små. Kanske kan det i alla fall vara intressant. Åtminstone var det intressant för mig själv att "återupptäcka" denna för jag inser hur mycket min bildsyn förändrats sedan dess. Adressen: https://bildburen.blogspot.com/

Arvo Pärt.

När man är en sådan som inte "hänger med" och brukar gräva och söka lite utanför main stream så blev årets Polarpris en överraskning. Arvo Pärt har funnits i mina hörlurar nästan varje dag det senaste året. Tänkte förut att jag av en slump snubblat över en helt okänd estninsk tonsättare som prickar mig rakt i magen. Men annat fick jag se. Inte var han okänd och inte var jag ensam heller. 

Vad är det med danskorna?

Bara några veckor sedan jag lade upp senaste rekommendationen (Krass Klement) här. Och nu i kväll har jag sett denna film om fyra danska kvinnliga fotografer. Måste ses.
Vad är det nu med Danmark? Förut har man ju alltid hört att nordisk fotografi, som betyder något utanför fotografens hemland, kommer från Finland. Men nu ser jag bara Danmark. Det är som med fotboll och ishockey. Finland är bäst på hockey och snart har Norge passerat Sverige på fotboll (tack vare den där Håland). Och danskarna har ju allltid varit bättre än Sverige i fotboll. På herrsidan då alltså... Och eftersom foto också är en tävlingsgren så förväntar jag mig nu att ett antal svenska kvinnliga glömda eller negligerade fotografer "upptäcks" ungefär som Hilma af Klint på konstsidan. De finns säkert och nu måste vi för att försvara vårt fosterland mot dansken hitta dem. Freden vid Brömsebro kan eljest frågasättas!

Gangsterrap.

Så här: Nu åker vi förbi den där T-baneuppgången eller skylten som visar att vi är i konkurrentens stadsdel. Vi är sju rappande grabbar i bilen och vi viftar med alla vapen vi skrapat ihop, filmar oss själva och gör jättetuffa tecken med fingrarna. Vi har farliga pistoler! Vi har luvtröjor med uppdragna luvor och skyddsvästar. Vi åker i en stor bil! Vi har en egen dialekt, med egna ord som låter super cool! Walla bror! (genialt rim där) Vi har hittat på jättejättejätteballa namn åt oss. Och allt är äkta original om våra hårda utsatta liv som vi mot vår vilja tvingats till. Av samhället då alltså.

Detta skrivet av en som bor i ett område där det hänt och händer mycket. Jag är svårt kluven här vilket väl kanske är vanligt för personer som bor på en plats där ens innersta övertygelser inte rimmar med verkligheten. Jag vill verkligen att satsningar på förskola och sociala insatser ska överskugga de "hårda tag" som vår nuvarande regering ser som enda lösning. Eftersom jag inte tror det är någon lösning i längden. MEN, jag är så less på denna romantisering och det ömmande för gangsterrapen som gång på gång hörs från kulturlivet.
Även kritiska skribenter kan inte riktigt dölja sin fascination. Verkar inte begripa att det bara handlar om att skylta med våldskapital för att försöka skrämma andra gäng och visa alla ungar hur tufft det är att skjuta på varandra. Att sedan en och annan oskyldig stryker med eller att någon ovetande släkting får betala med livet är liksom "lite svinn får man räkna med". Vi måste ju skilja på "konsten" och livet...

Sämsta försvaret kom från en kulturjournalist som skrev att även hårdrocken varit kritiserad för våldsförhärligande mm. när den först uppstod. Det var f-n den dummaste jämförelse jag hört. Jag gillar verkligen inte hårdrock men ta vem som helst som spelar i ett sådant band så har de ändå lagt ner tusentals timmar på övning på sina instrument och sin musik. Det är något annat än att rabbla pubertala rim till musik någon annan gjort.

PS 7/4. Såg videon VOI på youtube eftersom någon tyckte jag skulle se den. Tydligen "listetta" (ja, han hade rätt om folk Stickan Andersson). Men den videon är ett bra exempel på allt det jag skrivit ovan. Den pubertala töntigheten kombinerat med romatiserad självbild och våldsförhärligande. Och rent konstnärligt är den ju ett skämt. Dåligt skämt med tanke på innehållet och ramsan som rabblas gång på gång istället för en text. Glad om jag slipper info om vilken lista denna är etta på :-) DS.

Ett till PS eller tillägg. När Ken Ring sålde sin egeninspelade CD "Mellanspelet" köpte jag en på servicebutiken i Hässelby gård. De stod på disken i en papplåda. Samma sak med Houman Sebgahti. Han sålde själv sin CD till mig när jag skulle tanka på Statoil. Bägge de skivorna snurrade en del i CD-spelaren här. Texter om deras liv och kreativa och oväntade rim osv. Kändes fräscht. Så egentligen inget ont om musikformen som sådan. Men detta var innan gansterrapen. Det jag hör idag är ramsor rimmade som krypterade hot mot konkurrenter. Knappt ens något som angår en annan publik än deras medbrottslingar, motståndare och kumpaner. Rapen har blivit en intern hotkommunikation som ändå högljutt kräver bekräftelse från "svennesamhället". Och delar av kulturvärlden inom tullarna verkar inte begripa detta.

Det här är lite jobbigt men...

Hur mycket, eller hur litet, vet vi?

Det är nu.

För kanske ett och ett halvt år sedan hälsade vännen D på mig i ateljén. Hen råkade vara i huset och kom förbi för att säga hej och prata några minuter. Vi stämde av läget osv som man gör med någon man känner men inte träffar varje dag. Jag sade att jag inte är i ateljén så ofta eftersom ekonomin vacklar och jag måste jobba med fotouppdragen jag har för att få in pengar. Då tittade hen mig i ögonen och frågade om jag egentligen fattade att vi inte är unga längre och att det därför är nu? Om du ska åstadkomma något du vill ha gjort här så är det nu! Upprepade: Det är Nu!
Och nu är hen borta. Undrar ibland om det var en föraning om returresan som blev snabb och oväntad. Jag var på begravningen. Kyrkan ligger 50 m. från min ateljé. Jag hade aldrig varit inne i den förut fast jag gått över kyrkogården otaliga gånger och tänkt att jag ska gå in och titta. Det blev aldrig av förrän den där dagen.

Tankar i ateljén 22/3.

Jag har precis gjort papperskopior från några gamla mellanformatsnegativ. Det är inte jag som fotograferat.

Fastnar för en gammal man med händer som uppenbart har arbetat hårt i många år. Jag vet inte vem han är. Jag vet inte vem som fotograferat. 

Negativen låg i ett kuvert märkt med mitt födelseår. Tre av bilderna föreställer en bebis som rimligen borde vara jag, är jag, eller ska bli jag. Kanske rätt ord är att bilden representerar mig, för att uttrycka det på bildanlytiska. Jag gör alltså papperskopior från dessa negativ. Minns teorierna om planering, fotografering, kopiering och vem som i slutänden är upphovsperson. 

Två av tre jag kan föreställa mig kan ha hållit i kameran denna dag för 64 år sedan, är döda idag. Den tredje möjliga kandidaten befnner sig långt in i sin egen demensvärld. Bilderna av mig är på samma negativremsa som de av den gamle mannen så jag antar att den som höll i kameran var min mor, min morbror eller min far och att bilderna togs vid samma tillfälle. Min morbror var fotointresserad på den tiden och jag och min syster ärvde i 12-årsåldern (hon 14 då) hans mörkrumsutrustning (som vi satte upp i en garderob och körde learning by doing:-). Så han kanske är den främste kandidaten till att ha varit fotograf vid detta tillfälle.

Nu använder jag dessa negativ för att göra nya bilder. Blir de då mina bilder? Jag är liksom den ende överlevande om man ska uttrycka det lite drastiskt. Så blir det då fotografen är borta. Den gamle mannen på bilden är så klart död och ingen annan som lever kan berätta något om dessa fotografier. Har de då fått ett eget liv och kan användas i vilket sammanhang som helst? 

En annan problematik som mer har att göra med ekonomi och upphovsrätt har på senare tid återigen (är det fjärde gången?) pluppat upp i konstvärlden. Nu är det AI och maskininlärning som är ämnet för dagen. Egentligen samma frågor som diskuterats i över 180 år. Kameran är också en maskin men någon måste trycka på knappen precis som någon måste klicka med musen. Den stora skillnaden är väl att ett foto/negativ alltid representerar verkligheten. Det man ser på det har faktiskt ägt rum. Även om det skulle vara arrangerat.

Om jag själv ska uttrycka någon åsikt i denna fråga så blir det att om bilden säger mig något så är tillkomsten och hela "utanpåverket" ointressant. En bra, intressant bild kan för mig vara en tidningsbild, en teckning eller målning eller egentligen vad som helst reproducerat eller original. Det är inte där det sitter utan i mitt inlärda bildseende. Min smak. När det gäller måleri till exempel, sitter jag fast i den västerländska modernismen. Jag kan helt enkelt inte värdera en målning från en helt annan kultur/tradition. Vet ibland inte ens vad jag tycker eller var ingångarna finns.

Med foto är det lite enklare. En kamera (OBS att jag inte skriver fotograf) i Afrika eller Sibirien avbildar på samma sätt. Fotografen gör förstås alla valen, inklusive syfte/tänkt mottagare, men själva resultatet blir en fotografisk bild. En fyrkant med inbyggd representation och denotationer och konnotationer och index och allt vad det heter.

Allting går igen och i konstvärlden går det igen och igen. De AI-genererade verken hamnar för mig i samma kategori som ungefär hälften av vår samtidskonst. Nämligen den där kontexten och sammanhanget den visas i avgör värdet och där konstnären själv inte fysiskt har framställt verket.