Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/

söndag 22 september 2024

Om en pjäschp.

Jag var tio år och hade sparat till en haspelrulle av märket Mitchell. Visserligen den enklaste och billigaste men ändå. Mitchell.. Svart var den. Min vana (än idag trogen) att undersöka mekaniska konstruktioner för att verkligen förstå hur de fungerar, var på topp och jag satt ute på gården och skruvade loss vredet som håller själva spolen med lina på plats och som liknade en trebladig propeller, kanske 5-6 cm i diameter. Plötsligt slant vredet ur handen på mig och föll ner på marken. Kanske en halvmeters fall. Jag böjde mig genast ner för att plocka upp det, men det var borta! Snacka om uttrycket "uppslukad av jorden"! Omöjligt att vredet kunde falla mer än någon decimeter åt sidan. Alltså, jag kröp. Stod på alla fyra. Granskade gruset under mig från alla håll, men vredet fanns inte! Borta! Katastrof! 

På denna tid var det inte tal om att köpa nåt nytt bara sådär. Fanns inget nät att beställa saker från. Inget annat enkelt sätt heller. Enda möjligheten var att åka till staden tio mil bort (vilket inte hände ofta), gå in på sportaffären där jag köpt rullen och förklara. Be dem beställa reservdel från Frankrike eller om det var Italien. Sedan vänta i veckor. Sommaren och fisket skulle vara slut. Alltså dubbelkatastrof.

Jag gick snyftande in till mormor och berättade. Hon satt som vanligt vid köksbordet med sina onda knän och händer (reumatism) och bara log lite, försäkrade mig att om jag letat så noga som jag sagt så hade de nog bara lånat den. De blir nyfikna ibland och kan låna nån sak ett tag. Jaha? Vilka då? Toktant. Skulle alltid komma med nåt jag inte begrep.

Ut igen och utvidga sökområdet. Nosade som en knarkhund. Vände på varje gruskorn, men inget vred. Förtvivlan! Men mormor vidhöll att jag skulle försöka göra annat och titta igen om några dagar, för då hade de säkert lämnat tillbaka "en dänn pjäschpen". 

Det gjorde jag såklart inte utan jag återvände och letade flera gånger ända tills mörkret kom. Inget vred. Obegripligt! Sedan skolvecka och annat att göra men hela tiden sörjande den icke fungerande helt nya haspelrullen. Tills en dag kanske ett par veckor senare när jag gick förbi platsen där det hänt. Då låg det bara där. Vredet! Precis där det borde ha landat på marken när jag tappade det!

Förklara nu detta vetenskapligt. Eller bara skapligt skulle räcka. Mormor hade för vana att t.ex. varna när hon slängde ut hett vatten på marken efter något tvättprojekt. Då ropade hon att de skulle akta sig för vattnet var hett. Inget jag reflekterade över då, det var bara så det var, men efter händelsen med vredet fastnade detta i mitt minne. Blev liksom till en del av min världsbild som säger mig att det är väldigt lite vi egentligen vet. Mormor trodde på "smågubban". För henne var de en naturlig del av livet. Själv drömmer jag än idag om att få möta Nils Holgerssons domptör.

Detta hände sommaren innan mormor dog har jag räknat ut, 66 år gammal blev hon. De sista åren så drabbad av reumatism att hon knappt kunde gå.

Bild för ingen särskild anledning alls, utom att det kan bli trist med bara text. Möjligen att det kan vara lite delvis mormor till vänster. Men vinterkväll är det i alla fall. Det ser man på det svarta fönstret. Minst -25 ute.