Pågående x 2.

Gunnar Smoliansky säger:

”Mitt att göra någonting sträcker sig inte längre än till att göra bilden. Jag har inga planer för bilden sedan. Jag har inga planer alls. Jag bara gör.”

Släkt.

Kroppar är förstås släkt. Men om man (likt många miljoner av världens befolkning) ser reinkarnation som något alldeles självklart, så blir ju "kropps-släkten" irrelevant. Eller?

Släkten kan vara en gemenskap och en trygghet, men också ett fängelse. Och ett dåligt samvete. En samling människor som går bättre eller sämre ihop och i vissa fall kanske inte har något gemensamt alls förutom detta att man är "släkt".

Visst, släkt kan vara bra som en gemenskap man får på köpet vid födseln och dessutom ett sammanhang där man kanske umgås mer över generationsgränser än annars. Men ibland är den bara en konstruktion som lika gärna skulle kunna bytas mot något annat sammanhang. En slags kategorisering och hopfösning av personer som annars knappast skulle träffats eller blivit vänner. Eller ens gillat varandra!

Undantaget är syskon och föräldrar/barn då och kanske en generation till i bägge riktningarna.

Så jag tror att jag, när jag kommer till makten, ska avskaffa fysiskt släktskap som företéelse. Och därmed befria folket från släktens bojor och alla problem med var julen ska tillbringas och alla släktträffar ingen egentligen vill gå på, men gör det ändå eftersom man är släkt (och därmed har någon slags plikt ingen egentligen kan förklara) mot de andra som sitter i samma nät.

I samma andetag löses alla problem med hedersvåld, tvångsäktenskap, maffia, klanstrider, finansfamiljer, arvstvister, svågerpolitik, politikersläkter och en lååång rad andra problem orsakade av släkt! Ord som beskriver släktingar på längre håll än syskon, barn, barnbarn, föräldrar och far/morföräldrar kommer att strykas ur SAOL och därmed raderas ur allas medvetanden. Otillåten användning av ord som t.ex. syssling kommer att anmälas till de aderton, som med snille och smak då kommer att ta itu med saken och vidta lämpliga åtgärder.

PS. Såg just nu i tidningen att kungen tänker lite i samma banor. Inte så att han tänker abdikera p.g.a att han inte är vald (och därmed aldrig kvalificerat sig till jobbet) utan mer som att han tänker att det får finnas någon slags gräns för släkten :-) Heja kungen! DS.

 

Kom och rota i mina lådor :-) Se ny vägbeskrivning då Glasbruksgatan är avstängd nerifrån pga slussen bygget.

Nu kommer hösten dalande.

En gammal bild från utst. på Nationalgalleriet någon gång 90-talet. Datorgrafikens barndom...

Om pressens bevakning av konstutställningar.

Börja med att läsa: https://www.omkonst.se/19-svd-kommentar-till-kulturchefen.shtml
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om detta, som ju pågått länge, och som nu verkar vara klart. I den meningen att de två största morgontidningarna i princip slutat recensera utställningar av enskilda konstnärer.
Jag undrar egentligen mest vad det är som hänt? Kulturredaktionerna styrs ju knappast av någon speciell ovilja mot bildkonst utan anpassar sig nog helt krasst till ett ointresse från läsarnas sida.

Men varför har det blivit så? Har det att göra med att konsten i vissa fall blivit så teoretisk och filosofisk så att den mer och mer framstår som en klubb som inte vill släppa in de "oinvigda"?
Det skriver jag eftersom jag fått höra just det ett par gånger.

Det är ju intressant att recensioner av musik och litteratur inte verkar beröras på samma sätt av redaktionernas neddragningar. Så om det helt enkelt är ett nyvaknat och något svårförklarligt ointresse för bildkonst man ser, så får man väl kanske betrakta det som ett pedagogiskt problem som borde vara upp till konstnärerna, galleristerna och kulturredaktionerna att lösa tillsammans. Fast då måste viljan finnas också ;-)
Kanske är det som med ekonomin: om tidningarna skriver att det går dåligt så gör det snart det också. Översatt till utställningsrecensioner: om tidningarna skriver många så kanske intresset från läsarna kommer!

Jag tror att det vore bra för konstvärldens aktörer att studera lite hur bröderna Broman (Fotografiska) jobbar. Vid varje vernissage på fotografiska ringlar köerna långa. Deras sätt att lansera olika utställningar/fotografer är inbjudande och positivt och fungerar helt uppenbart otroligt bra. För jag tror att det ökade intresset för fotografisk bild har att göra med just denna institution.
De brukar ha en hel bilaga i DN där det skrivs om fotografer och utställningar på ett sätt som drar in läsarna. Inte stöter bort dem genom att i mening nummer två nämna någon filosof ingen hört talas om. Filosof som visst kan vara av hur stor betydelse som helst i sammanhanget, men som i den bästa världen skulle vara något publiken själv, genom väckt intresse och nyfikenhet, tar reda på och går vidare med. Och på den vägen ökar sin kunskap på området vilket ju är en tillfredsställelse i sig och en morot för att nysta vidare!

Ja det blev lite osammanhängande detta kanske, i all hast skrivet nu på morgonen innan jag ska åka på uppdrag. Orsaken var mail om ett nytt nummer av omkonst i brevlådan. Och nu har jag sagt ungefär det jag ville säga och därmed skapat fler frågor än svar :-) För denna gången skriver jag inget om min käpphäst skolan och bildundervisningen.

Liv.

James Nachtwey på Fotografiska.

Såg jag i helgen. Rum efter rum med mänsklighetens mest outhärdliga scener. Krig, svält, terror.
Jag tyckte det blev för mycket. Faktiskt lite ovärdigt att stapla upp olika krig och katastrofer på rad med fantastiska bilder från varje oroshärd. För många döda kroppar. Dessutom jättebilder, bakgrundsbelysta och rummen i halvmörker.
Enligt min åsikt så blir det lite vulgärt faktiskt. Eller i alla fall spektakulärt. För mycket och för stort presenterat. För vackert återgivna katastrofer.
Jag fattar ju vilken nytta det gör att han (och andra bildjournalister) vågar och orkar, men jag tycker den här utställningen missar poängen och blir till något annat.

Work in progress. Mittdelen i en triptyk eller kanske vänster i en diptyk jag jobbar med.

Josef Sudek.

Enarmad. Släpade runt sin gigantiska träkamera på stativ och skötte fotograferingen, glasplåtar, allt med munnen och vänsterarmen. Jag har aldrig sett någon som kunnat hantera ljuset som han. Alltid bara naturligt ljus men ibland inväntat i timmar.
Lustigt. För jag kommer bara att tänka på denne fotograf när jag är på Öland. Varje sommar i säkert 15-20 år har jag på biblioteket i Mörbylånga lånat samma bok om honom och sedan legat i hängmattan och tittat på bilderna. Upptäckt något nytt varenda gång känns det som. Därefter en lång höst-vår-vinter då jag inte tänker en tanke åt "Sudek-hållet". För att sedan upprepa det hela på Öland igen när sommaren kommer...

Baltic Sea.

Jobbar till och från med en bildserie som har arbetsnamnet Baltic Sea. Så klart eftersom jag befinner mig på Öland. Efter mycket vånda har jag bestämt mig för att jobba i svartvitt och att alla bilder ska vara klara för tryck när de lämnar kameran. Lite ovant med svartvitt för mig, men passar bäst för detta ändamål har jag sett efter många försök. Svartvitt med lite extra tryck i dynamiken och fint korn.

Med dagens teknik går det ju faktiskt att göra mörkrumsarbetet direkt i kameran via förinställningar och inbyggda filter, för att få det precis som man önskar. Det utnyttjar jag till gränsen hellre än att jobba i Photoshop eller Lightroom. Det känns liksom mer direkt. Som att jag har bättre kontroll och vet mer vad jag gör. Mer som fotografisk bild och mindre som datorgenererad. Som diafilm kanske?

Svartvitt/gråskalefoto blir ju något helt annat än när färgen finns med. Man tar bort en dimension som måste ersättas med något annat. Det blir väldigt stort fokus på ljuset och förstås på komposition och bildbyggnad. En enkelhet men samtidigt en svårighet. I denna bildserie i vardande, är det i alla fall rätt metod känner jag. Både vad gäller denna sommars väder och därav följande stämningslägen och landskapet jag försöker förmedla mina upplevelser av.

Första försöket:

Letandet.

Jag letar och letar. På tuben in till ateljén idag fick jag för mig att det är Sibelius. Sagt och gjort. Hemma igen och efter en och en halv timmes lyssnande, hoppande, vet jag att det inte var så.

Jag läste Elias Lönnrots "Vandraren" med fotografier av I. K. Inha, för länge sedan (ISBN 91-7486-699-0). Där fanns något av det jag letar efter både i texten och i fotografierna från landskapet runt Vita havet. Men ändå, det är inte riktigt det. Kanske då men inte nu. Börjar omläsning.

2010-2012 och sedan även ett par månader till 2015 körde jag runt i Sverige åt alla håll. På uppdrag av VGS (Volkswagen Group Sweden) fotograferade jag alla deras runt 350 anläggningar i Sverige från Kiruna till Trelleborg. Blev över 100 hotellnätter. Och hela tiden letade jag. Körde småvägar, omvägar. Platser jag aldrig skulle komma till annars. Ibland trodde jag att jag var på rätt väg och kanske, kanske.

Någonstans finns det där jag letar efter. Tonen. Hemma. Igenkännandet. Men jag undrar faktiskt om jag får veta eller om det är så arrangerat att svaret kommer då man drar in årorna? Jag vet hur jag ska hålla mig nära, men inte hur man kommer ända fram.

Som drivkraft i bildskapande är det i alla fall av godo. Samma sak där. Man letar och letar. Försöker. Är det så här det är? Nä. Men så här då? o.s.v. ända tills man får upp ett spår som går att nysta vidare längs. På det området funkar det faktiskt. Läs också här.

Men i verkliga livet är det en annan sak. Det är som med hemlängtan om man flyttat från sin födelseort. Det där man kan längta efter är inte bara en plats, utan det är en plats i en tid! Därför kan det aldrig bli mer än en svag doft av det man saknar om man återvänder.

Jag tror dock på att man kan återuppleva, återupptäcka mycket om man hittar den plats man letar efter. Och då menar jag inte en födelseort utan mer en plats man kan minnas även om man aldrig besökt den. Någon slags inre plats. Låter det flummigt? Så ja visst det är det. Men icke desto mindre en starkt drivkraft för mig. Och periodvis i livet alldeles tydlig och oflummig. Det som får mig att aldrig vilja ta samma väg två gånger även om målet är det samma.

Om ett par timmar ska jag åka iväg på jobb. Fastighetsfotografering. Jag har specialiserat mig på det området. Behöver inte leta jobb för de tar aldrig slut. Folk slutar inte flytta. Så nu idag ska jag besöka ytterligare ett par adresser jag aldrig besökt. Ytterligare ett par hem. Flera tusen är det nu om jag räknar ihop alla uppdrag på det området under alla år jag hållit på. Kanske är letandet en bidragande orsak till att jag valt att specialisera mig på just detta område.

Fel person på fel plats vid fel tid.

Fel i både tid och rum. Det finns något som kallas hemortsrätt. Kan man ha hemortsrätt även i tiden? Inte bara i rummet? Mannen med den begynnande flinten. 50 år för gammal för gungan. Hoppas ingen ringer polisen.

Händelsehorisonten.

Det svarta hålet i mitten av galaxen Messier 87. Foto: Event Horizon Telescope Collaboration/Maunakea Observatories via AP

Händelsehorisonten, alltså randen av det svarta hålet, beskrivs som platsen utan återvändo. Någon skrev att det kan jämföras med att paddla kanot vid kanten av Niagarafallen. Så länge man orkar paddla motströms så klarar man sig men när man inte orkar längre så dras man ner och ingen väg tillbaka finns. Som livet och döden alltså. Händelsehorisonten är ju också lika med döden för oss människor och djur. Är det döden bilden ovan föreställer? För första gången på riktigt observerad? Tänker på de svarta prickarna på ögonbindeln i David Bowies "finalvideo", eller requiem som ju producerades vid hans händelsehorisont.

Karl Ove Knausgård skriver att varje människa (människa = kropp + själ enl. mig) har en horisont. Och den går vid de personer man minns och vid de man kommer att ha hunnit träffa innan man dör. Alltså typ en och en halv generation bakåt och framåt om man undantar sin egen generation.
Intressant tanke men förutsätter att man tror på att kroppen och själen är ett och samma och att man iom det faktiskt i alla avseenden är hopkopplad med tidigare och kommande generationer.
Det tror inte jag. Jag tror att han tänker på en horisont som snarare borde heta kroppens horisont. Det är kropparna som minns medan de lever, inte själarna.
Troligen skulle man kunna beskriva människan som en inverterad ölburk. Behållaren kan inte återvinnas men det kan innehållet (i motsats till en ölburk som ju fungerar precis tvärtom).
I alla fall så ger detta mig en bildidé som ska förverkligas så så snart som möjligt. Alla mina betongfigurer ska samlas i ett nät av något slag. Formas till en stor boll kanske, där de sticker ut här och där. Arbetsnamnet blir "släkt"! Eller varför inte "horisont"?
Kanske behövs något ljud också. Snarkningar?

Scouta platser i skogen.

Lekplatser. Tänker mig en till version av den stängda lekplatsen. Stängd pga att jag är för gammal och inte kan leka längre, att jag har glömt platsen, att förhållandena på platsen omöjliggör lek.

För gammal. Ja man blir faktiskt det. Åtminstone när det gäller den inlevelse femåringen har när han går till sängs med leksakspistolen under kudden, för att ha om han skulle bli väckt av något monster. Pistolen är en leksak men ändå på riktigt. Livet befinner sig med ett ben i fantasin och ett utanför. En annan värld. Den typen av lek går inte att backa tillbaka till. Läs gärna detta också.

För mig gestaltas det här problemet (för jag ser det som ett problem och kanske en sorg) i bilder där leken inte längre är möjlig. Bilder av lekplatser idag. Den översnöade lekplatsen. Lekplatsen på natten.

Lekplatser för mig var inte av den typ som finns i parker i samhällen och städer nu. Det var skogen som gällde när jag levde i den världen. Det var i skogen vi lekte och det var där livet fanns. Det liv som inkluderade och blandade fantasi, inlevelseförmåga och verklighet till den förhöjda verklighet som bara finns i leken. Vi hade platser med olika namn och olika egenskaper. Det var verkligt på ett sätt som upphör att existera någonstans runt förpuberteten.

Nu ska jag ut i solen och scouta platser och leta efter gamla repstumpar för nästa bild i min serie om den värld jag minns men är utestängd från. Bilderna jag ser framför mig blandas med nutid och andra frågor som är stora för mig.

Flyktförsök.

Rimmade verser från 1945 om den ihjälfrusna armén 1719.

I höstas vandrade jag och min familj den s.k. Jämtlandstriangeln. En vandringsled Storulvån - Blåhammaren - Sylarna - Storulvån. Tre övernattningar. Delvis samma väg, eller åtminstone korsande den väg, den Karolinska armén försökte ta sig hem från Norge på, under tre dygn med snöstorm och iskyla i början av år 1719.

Minst 3000 man blev kvar på fjället, ca 700 dog senare av förfrysningarna och ca 600 blev invalidiserade för livet.

Ögonvittnen har berättat att man såg hundratals ihjälfrusna soldater stående och sittande i alla möjliga ställningar. På hästar som frusit till döds och stelnat i stormen och kylan, eller i vagnar eller på marken. En del hade frusit fast och dött stående i klungor tätt sammanhållna för att försöka få värme av varandra. Andra kunde se ut att stå på händer då de frusit ihjäl på väg ner ur sadeln på sin stelfrusna döda häst. Det måste ha varit den värsta mardrömmen i Sveriges historia.

En nyårsnatt på fjällen 1719 Och nu ringa klockor i by och borg, och nu är det slut med all Norges sorg. Kung Karl han har stupat vid Fredrikshall, och svenskarnas storhet är själv på fall. Så allmänt ett jubel kring Norge går, man hälsar varandra: ett gott nytt år! Nu hänga vi bössan på vägg igen, sen landet vi värnat som tappra män. Och bonden han gläds vid sitt julebord och tänker ej mera på kamp och mord; då kommer ett bud; ibland fjällens snö ren svenskarnas här håller på att dö. Då talar den bonde med blick så blid: "Upp bröder! Här gäller en annan strid. Till kamp emot stormen, mot mänskor ej mer. En niding, som ej sig till fjälls nu ger." De löpte på skidor bland fjällen ut. Där funno de svenskarnas här till slut. Den låg där i rader, officer vid soldat. Den gången fick korpen sig julemat. Tretusen trehundra de tappraste män de sågo ej mer sitt Finland igen. De sovo så bleka i fjällarnas snö. Så dömdes, de ädle i drivorna dö.

Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann). Publicerad i Sjung (1945) som nr 282.

Om Upphovsrättsdirektivet (eller nästan åtminstone).

I mina fortsatta garagestädningsattacker hittade jag ytterligare reliker, vilket leder till en del minnen från då och en del frågor för nu.

När jag pluggade i konstskolor var postmodernismen det som gällde. En kanske lite orenlärig konsekvens av det var lånandet och kopierandet från varandra. Inte så ofta hela bilder men gärna delar och gärna att man tog ner någon affisch på stan och ändrade, ”bättrade på”, med färg eller annat. Helt vedertagen arbetsmetod och dessutom egentligen något som alltid gjorts (jämför t.ex. jazzmusiker som lånar delar av låtar som en hälsning till varandra. Eller varför inte Marcel Duchamps Mona-Lisa) även om metoden inte alltid hade varit på första parkett som den blev på 80-90-talet.

För min egen del, jag som redan då var gammalmodig, så ansåg jag att man inte skulle plocka med något någon annan gjort innan man grundligt lärt sig ett eget språk. Eller med andra ord innan man gjort typ 10.000 timmar croquis (tyckte jag då). Som jazzmusikerna som lånade från varandra alltså. Kunskap först, sedan kan man börja ändra...

Samtidigt kom Hip-hop musiken där samplandet, förutom rapen, var en del av det nya (nygamla?).

För min del, som tillbringade dagarna med färgövningar och navelskådning i min ateljé, var detta förstås frågor som behövde kommenteras. Kommer ihåg att jag såg Hip-hop som en nermonterad och sedan lite klantigt hopspikad musikvariant där kunskapen satt i baksätet och tom attityd där framme. Lite som att samplandet mest berodde på att man inte tagit ansträngningen att lära sig spela, sjunga eller skriva musik och därför istället pratade fram texten medan man repade sönder andras skivor (ändrade åsikt senare när jag vant mig och förstått en del, men i början var det så jag såg det).

Kommer ihåg att jag gjorde en bild som skulle kommentera detta på ett lite lättsamt sätt. En Hip-hop höna. Den tillkom liksom av sig själv (som alla mina bilder) under lite allmänt kluddande med färg på en liten pannå. En grillkyckling tog form. Den förstärkte jag och satte som kronan på verket en propeller på den. Och där var Hip-hopen! En död höna som flög med hjälp av en propeller. Alltså, först dödar man hönan och hugger av huvud och vingar, sedan ger man den ”livet tillbaka”, eller åtminstone flygförmågan, genom att motorisera den och förse med propeller = Hip-hop.

Men tillbaka till upphovsrätten som detta skulle handla om. Igår fick jag en uppmaning (eller rättare sagt tre) från olika organisationer, om att skriva på ett upprop för att stödja upphovsrättsdirektivet när det ska röstas om det i EU parlamentet. Som jag förstått det jag läst om det, så kommer jag att skriva på, då det stöder enskilda upphovsrättsinnehavare och plockar lite fjädrar från Google m.fl. amasoner.

Men anledningen till denna långa skrivelse är egentligen den förändrade syn på upphovsrätten jag tycker mig ha sett under den tid som gått sedan Hip-hop hönans dagar. Om man skulle göra en inventering i konstmuseerna och plocka ut postmodernismen så tror jag en hel del av det man hittar skulle ses som upphovsrättsintrång idag. Och ibland tycker jag nog att en annan tidsmarkör, nämligen lättkränktheten, har spelat en viss roll i utvecklingen åtminstone på det ”lilla” planet med diverse rättegångar om bildstöld. Men på det stora så ska givetvis inte några nätjättar dra nytta av material som producerats av andra. Så påskrift blir det.

Tillbaka till garaget. Och orsaken till dessa tankegångar. Jag hittade en krokig stålplatta som nu är förpassad till soporna. Storyn bakom den är att när jag gick tredje året på Konstfack (det året var en enda lång grafikkurs där alla tekniker skulle provas) välkomnades också egna initiativ för att hitta nya vägar.
En kompis, Jonas Fältman, kom på att man borde kunna göra en tryckplåt genom att spränga in motivet i den. Jag hängde på och vi fick till stånd en sprängtid med dynamit i en tjock stålplåt hos polisskolan i Solna. Mitt objekt, som skulle sprängas in i stålplåten, var en grillkyckling jag hade med mig (först som lunch sedan som motiv). Givetvis blev det totalfiasko men kanske lite kul för de blivande poliserna ändå som fick se ”konstfackpatienterna” utföra vettlösheter på nära håll. Så blev det åtminstone ett gott skratt så var det värt det!

Kort sammanfattning.

Hej, hej.

I mörker och dimma.

Utom räckhåll.

I tid, rum och förmåga.

Den glömda platsen.

Oupptäckta gravkammare i pyramider får vara för mig eftersom det skulle vara ungefär lika underligt att komma först in i en sådan, som att vara först på Mars. Och i min värld är inte det så intressant.


Men ett slutet rum som stängts för många år sedan och som ingen varit i sedan dess. Och jag ska inse att jag minns det, det andra livet, när jag kommer in i det rummet, men inte när eller varför jag glömt. Det ska vara som att komma hem till ett hem man fullständigt glömt. En nygammal värld av minnen och ett till liv.


Jung skriver att rum kan symbolisera delar av ens personlighet. Så det kanske är det jag är ute efter. En slumrande del av min personlighet att upptäcka. Eller en reinkarnerad del, om man ska tänja gränserna ytterligare något.

Man säger att konst ska vara undersökande och kanske det är samma sak. Att man försöker hitta det där rummet man anar finns men som man inte kan komma åt. Öppna dörren till en plats som är oanvänd, eller övergiven, eller ogästvänlig på något vis så att den blir en ”ickeplats”. En plats man glömt men ändå kan ana finns där.
Men oåtkomligt.

Work in progress.

Akryl på papper. 120 x 40 cm. Oklar.

Intressant (åtminstone för mig själv) är att jag nu, i övre medelåldern och efter massor av år då jag knappast gjort några egna bilder, kan se på de bilder jag gör nu (jag jobbar lite mer med eget nu) och konstatera att inget har hänt. Om det är på gott eller ont vet jag inte.
Det är några saker som ständigt återkommer. Horisont, hav/vatten, skogen och allt som bor där, lek/leksaker och tre stjärnor. Plus en hel del vidskepelse och inbillning. Skulle andra säga alltså.

En annan iakttagelse, är att jag efter typ 25 år med kameran som yrke, men utan riktig möjlighet (tid) att jobba med egna bilder, nu ändå har hittat ett nytt sätt att göra just det på.

När jag på heltid bara jobbade med mina egna bilder (ca 1982-1994) hade jag en arbetsmetod som liknade uteslutningsmetoden. Det var ett ständigt prövande, förkastande och omprövning. Sedan börja om. Försöka igen. Alltså att testa med pensel o färg, slumpen och annat, om det funkade eller inte, ända fram tills något "hakade i" och jag kunde fortsätta därifrån. Sedan dess har jag inte haft tid till något sådant men märker att jag nu kan göra något liknande i alla fall. Fast i tankarna.

Jag lägger mig på kvällen, efter en arbetsdag som industrifotograf, och funderar på en bild eller något projekt jag håller på med. Sedan prövar/tänker jag olika fortsättningar. Försöker visualisera för mig själv hur den eller den ändringen skulle funka. Antecknar idéer. Sedan, när jag väl har ateljétid provar jag det helt enkelt. Och innan jag lämnar ateljén tar jag några foton (som det ovan) och tar med hem som anteckningar att fundera på.

På så sätt har jag hittat en arbetsmetod som går att kombinera med ett annat jobb! I alla fall kan jag konstatera att en hel del dåliga idéer inte behövt prövas i praktiken med allt vad det innebär av tid och arbete. Detta eftersom jag helt enkelt inte haft tid att göra det utan fått nöja mig med att tänka några nätter till. Och då insett bristerna.

Tid.

Ett foto – det ser man IGENOM, som om det vore ett fönster mot något som finns där utanför.

En bild i annan teknik – ser man PÅ. Som om det vore ett föremål.

Mottar gärna synpunkter på detta. Hur undviker man att ge fotot karaktär av tidsdokument?

Fenrisulven.

Att förstå eller inte förstå.

När jag jobbar i min ateljé brukar jag ha musik på. Jag har märkt att det går bäst när vokal musik är på ett språk jag inte förstår. T.ex. har jag en spellista med äldre musik från Ryssland och Kaukasus.  Carlos Gardell, Omara Portuendo och Ibrahim Ferrer funkar också.

"Rätt" musik där jag inte förstår texten påverkar mig till att uttrycka något jag inte medvetet kan uttrycka. Hjälper helt enkelt till att komma till det där nollställda tillståndet då man kan arbeta med en bild utan att det blir "tänkt". Skulle jag förstå texten som sjungs så skulle det blockera mig. Hämma fantasin. Jazz som ställer krav på lyssnaren, men inte för stora, kan jag också lyssna på när jag jobbar. Det handlar om stämningslägen. Inte förståelse.

Tänker på min morbror Bosse, död sedan rätt många år nu. Han kunde ingen engelska (vilket var det vanliga för personer ur arbetarklassen ur min föräldrageneration). Han pratade ofta om Hawaii. Det var hans drömresmål. Men han reste aldrig till Hawaii. Trots att han startade ett par egna verksamheter som gick bra ekonomiskt och mycket väl kunde ha rest. Delvis kanske det berodde på språkbarriären men jag tror också att han anade att det inte skulle vara som han ville att det skulle vara. Jag tror helt enkelt han föredrog att ha drömmen kvar.

Lite så är det med mig och min "arbetsmusik" Jag vill inte veta vad de sjunger för då blir det övertydligt och inte lika intressant. Lite som bra konst som inte mejslar ut varenda detalj eller kategoriskt påstår något. Det jag upplever måste tillverkas av mig i min mage och hjärna. Verket ska bara styra in mig på rätt väg. Sedan är resten ett utforskande längs den vägen. Mitt eget utforskande. Hjärnan och magen ska aktiveras, inte passiviseras av övertydliga "statements".

Därför har jag väldigt svårt för konst som har ett politiskt syfte. Och jag hoppas nu att vår nya kulturminister tänker likadant och inte understödjer de strömningar i kulturlivet som är "uppfostrande" och åsiktsstyrda. Det är lika illa oavsett politisk färg som försöker påverka kulturlivet. Konsten måste få vara en fristad där man kan uttrycka det som aldrig tänkts ut och som inte kan uttryckas på annat sätt!

Bruset.

När man (jag) är helt stilla, helt tyst och det gärna får vara helt mörkt omkring mig. Då hör jag ett ganska starkt brus. Som tusen röster som viskar i munnen på varandra. Blodcirkulationen har jag hört att det ska vara. Den förklaringen passar dess värre inte mig. Den rispapperstunna väggen till nästa dimension.

Otider.

Förlorad kontroll som metod.

I måleriet jag tidigare höll på med brukade jag uteslutningsmetoden för att komma fram till mina bilder. Duken på golvet, sedan smeta lite planlöst med färg på den samtidigt som jag gick runt den för att se om något "hakade i". Något jag kunde associera till. Jag är nämligen övertygad om att det verkligt "äkta" uttrycket inte kan finnas medvetet. Man (jag iaf) behöver någon slags halvmedvetenhet för att vara totalt oförställd. Det sanna finns innan den sociala träningen och allt man kan och minns tar vid.
Det räcker med att man "får tag i det" så kan man jobba medvetet och utveckla bilden sedan.

När min syn började bli sämre i 40-års åldern och jag insåg att jag måste skaffa glasögon, var det först en sorg och jag såg det som ett hinder i mitt jobb som fotograf. Men nu när jag använder mig av kameran i konsten har det tvärtom blivit en fördel. Jag tar av mig glasögonen och tar en promenad med kameran. Det blir en aning suddigt men jag kan associera fritt eftersom former och färger inte är så tydliga. Många bilder jag är nöjd med har tillkommit på det sättet. Det är som att det som finns i mina tankar och min fantasi får komma fram i bilderna med den metoden, istället för att jag bara fotograferar den yttre verkligheten.

Jag tänker att konstnär och polis eller privatdetektiv ibland är ganska lika jobb. Alla har ju sett eller läst den där deckaren där hjälten som jagar boven hela tiden försöker komma på vad hen missat. Vad var det jag såg på den där brottsplatsen som jag inte riktigt kan komma på? Just så funkar det oftast för mig när jag jobbar med mina bilder. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill säga eller visa men oftast klarnar det på vägen. Till sist kommer jag på det och då är det bara att köra! Vidareutveckla.
Att medvetet tänka ut något funkar inte alls. Tanken måste komma före medvetandet. Svårigheten ligger i att försätta sig i ett sådant tillstånd så att man kan komma åt det omedvetna. Fungerar bara sekundsnabbt och då gäller det att vara beredd, ta tag i tråden och börja nysta. :-)

Som sagt...

2019 kommer för min del att börja med en återgång till leken. Tyvärr endast som åskådare då varken jag eller någon annan över ca 12-13 års ålder kan leka. För det är ungefär i den åldern som lekförmågan börjar försvinna för att till sist helt vara försvunnen. Det går inte att lära sig leka när man passerat puberteten. Precis på samma sätt (fast tvärtom) som det inte går lära sig att inte kunna cykla när man väl lärt sig.
Märkligt nog fick jag veta att min syster hållit på med samma problematik på sitt håll. Utan att vi eg. pratat om det. Jag tar mig friheten att citera ur hennes blogg här (och jag minns händelsen väl):

"...jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad. 

Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne..." Länk: Eva Alexandersson

Avslutar med en av bilderna som ingick i en utställning jag hade 2002. Den handlade helt och hållet om detta ämne men kom liksom ingenstans. Nu ska jag försöka komma vidare!

Next stop.

Eller snarare backa, knyta ihop. Halvt sömnlös natt. Tänkt på ett gammalt men aldrig avslutat projekt. Leksaker kallade jag det då. Hade en utställning på ett galleri i gamla stan (15-20 år sedan) med foton och leksaker då mina barn fortfarande kunde leka. Intervjuade dem om hur det är att leka. Det vi vuxna inte kan. Återkommer snart om det. Detta är bara en minnesanteckning. Ska försöka knyta samman detta med mina tankar om lekplatser som jag kommer att jobba med under nästa år.
Tänkte visa något bildexempel också men upptäckte att leksaksbilderna bara finns som färgdia och digitaliserade på en CD. Och den dator jag sitter vid nu har ingen CD-läsare. Tekniken förändras snabbt...
Så jag får ta med en gammal teckning istället.

I min inre ateljé.

1. Forskningen visar att en partikel kan befinna sig på två olika platser samtidigt.
2. Min mormor ropade en varning till "smågubban" innan hon hällde ut hett diskvatten i gräset.
3. Hörde en astrofysiker som sade att det med all sannolikhet finns liv liknande vårt på 2 till 6 planeter bara i vårt solsystem.
4. Jag har förstått att kroppen bara är ett gränssnitt för att vi ska kunna kommunicera.
5. Vi är människorna på Norra Sentinel. Studerade på avstånd.
6. Jag minns ibland sådant jag inte varit med om.
7. Koldioxiden kanske är en levande men obegriplig intelligens från ett annat solsystem.
8. Ljus kan vara partiklar eller strålning. Betraktaren väljer vad det ska vara.
9. Min skyddsängel ser ut som ett överdimensionerat badkar på högkant som glider ca en meter framför mig när jag är ute och går. 
10. I morgon kommer tomten!

God jul och gott nytt år till alla som läser denna blogg! Nu har jag redogjort för vad jag kommer att jobba med under nästa år.

Ska ett verk kommenteras av konstnären?

Uttjatad fråga kanske någon tycker eftersom det idag är regel att en konstnär ska kunna lägga ut texten om sina verk även om de inte på något vis är textbaserade (som måleri t.ex). Men funkar det alltid?

Det jag skriver, skriver jag för att ord är den bästa uttrycksformen för att kommunicera det jag vill säga. Som detta inlägg t.ex. Men när jag gör en bild så gör jag den därför att bild är det bästa språket för att uttrycka det jag då vill ha sagt. Det funkar helt enkelt inte med ord så då väljer jag bild istället.

När man ändå ska prata om sina bilder så har jag märkt att det kan bli helt olika från gång till gång (jag pratar mest med mig själv :-). Som om orden kan bytas ut eller som om bilden ändrar innehåll från dag till dag. Egentligen tycker jag man kan säga nästan vad som helst om en bild om den inte är dokumentär på något sätt. Det spelar ofta ingen roll och kan ibland vara mer skada än nytta eftersom det kan blockera åskådarens egen fantasi/tolkning. Och skulle man ha en bild som inte kan tolkas på mer än ett sätt, så är den förmodligen ganska tråkig. Kanske inget man vill se en gång till.

Däremot tycker jag det kan funka hur bra som helst om någon annan än konstnären beskriver sin tolkning i ord. Ulf Lindes resonemang kring Matisse bilder och Duchamps ready-mades är sannerligen läsvärda. Men då är det Ulf Linde som tolkar och översätter och inte M eller D. Och Linde kan säga det han säger just därför att konstnärerna inte själva levererade några lösningar i ord.

Så även om ämnet är uttjatat tycker jag det kvarstår. Minns min klasskamrat Karin Andersson (sedermera Mamma) från Gerlesborgsskolan som inte gillade bildkonst som behövde förklaras i ord av konstnären. "Konst på kryckor" kallade hon det.

Intressant för mig är att se tillbaka t.ex. i denna blogg och se vad jag ibland skrivit om bilderna jag lagt upp. Ofta kunde jag ha skrivit något helt annat och det skulle vara lika sant.

Och undantaget från allt det ovan skrivna är såklart hela projekt, böcker eller utställningar med många bilder/objekt kring ett tema. I de fallen kan det vara nödvändigt att komplettera med ord. Säga eller skriva något om hur man tänkt.

Ett PS tre månader senare. Igår blev jag uppringd av en kille på något slags nätgalleri. Han hade sett mina bilder och ville att jag skulle ingå i deras "stall" för marknadsföring på nätet. Men han ville se mer först, så jag skickade adressen till denna blogg. Tio minuter senare ringde han upp mig igen och frågade en del om bilderna. Frågorna han ställde fick mig att inse att han faktiskt inte ville eller hade något intresse av att gör egna tolkningar eller tycka något.
Han ställde frågor som fick mig att förstå att han nog inte har någon bakgrund i, eller något intresse för, den kulturella sfären. Utan snarare var marknadsförare e.dyl. Jag fick svårt att säga något alls eftersom jag kände att det bara blir fel om jag ska tolka mina egna bilder och översätta dem till ord.

Så, var vill jag komma med detta? Jo kanske till att jag tar saker och ting för givet. Att jag kanske ändå måste prata lite mer om vad jag gör om jag vill kommunicera med människor som har en annan bakgrund än jag själv har. Men jag har så svårt för det där: "-förklara nu..." för jag tycker det blir lite som om en musiker ska förklara varför musik låter på ett visst sätt. Lämnar ämnet så länge, men jag kommer nog tillbaka till det flera gånger.

Väntar.

Hälsning från sommaren som är längst nere nu snart.

I morgonsoffan, innan jobbet (som idag är en personalfotografering).

https://www.omkonst.se/18-kleen-lars.shtml
https://www.omkonst.se/18-kleen-lars-del2.shtml

En till kvällspromenad. Vädret bättre än igår!

När kontexten blir rätt.

"Resenärer" av Thomas Qvarsebo. Hässelby gård en kväll i december. Halsdukarna tillagda av någon annan än Qvarsebo. Kan dock knappast tänka mig att han har något emot det :-)

Triptyk III. Paradiset.

Triptyk II.

Andra kvädet om Helge Hundingsbane. Den äldre eddan.

Här finns allt och mer. Romeo och Julia. Uppståndelsen från de döda. Krig och fred. "You name it", som de säger utomlands: http://runeberg.org/eddan/se-17.html
På något sätt kommer denna historia att bearbetas i bild av mig framöver. Eller åtminstone ge inspiration som den gjort i 35 år nu, sedan jag först läste den. Den äldre eddan är lika outtömlig som bibeln.

I backspegeln.

I dag tändes gatubelysningen kl 12.53 i Hässelby.

Går till skogen för ett möte med smågubbarna.

Het sommar.

Jag tillbringar så stor del jag kan av somrarna i Skärlöv på sydöstra Öland. Det brukar vara varmt och allmänt bra väder, men denna sommar 2018 var det nästan extremt. Hett.

Varje morgon, innan de andra vaknat, tog jag en promenad med kameran. Hittade järtecken i stort sett varje dag. Det var rester efter nedfallna (inte "fallna" alltså, som är något annat) änglar, i nutid och som fossiler. Smågubbar (vättar) som värmen började tvinga upp till ytan. Kor som såg hela sitt liv och sin död. Spår i himmel och grus som sade att det inte riktigt var som det skulle. För varmt.

Vad värmen denna sommar berodde på överlämnar jag till vetenskapen att svara på eftersom jag ju inte är så vetenskaplig av mig själv. Jag är ju mer inne på jultomten o co. Men, antar att det här med människans påverkan på denna jord börjar bli ett ämne som inte riktigt kan förnekas även om man heter T**mp i efternamn.

Det finns en bilderbok från morgonpromenaderna. Den innehåller 11 uppslag, 22 bilder som ska ses just som uppslag, alltså 2 och 2. Den kan jag trycka till den som vill ha den. Två av uppslagen kan du se här nedan.

Om en anonym skulpturgrupp i Hässelby.

Många gånger, på promenad med kamera eller skissblock, har jag passerat förbi dessa skulpturer.
De är mina favoriter i Hässelby. Varje gång säger de något nytt.

Nu senast passerade jag på internationella kvinnodagen. Då mötte jag kvinnan med en vattenkruka balanserad på huvudet. Formen försvinner och kommer tillbaka. Krukan och huvudformen blir samma, byter plats, försvinner. Det konvexa blir till konkavt och de omvända formerna finns tillvaratagna i egna små skulpturer vid sidan av! Som om konstnären tyckte synd om det överblivna och gav det en egen plats i rummet. Eller flera förresten. Som sedan växlar till att vara huvudverket och tillbaka igen.

Det hela är stramt stiliserat, renodlat. Jag hör Miles Davis inom mig när jag går förbi. De där liksom uträtade och nystrukna tonerna, klart åtskiljda och renodlade. Inget skräp, inga utsmyckningar utan bara det nakna nödvändiga. Strukturen som andra bygger kring.

Den här konstformen är inte någon speciell favorit för mig, även om det kanske låter så nu. Den är en form, eller ett uttryck bland andra. Typ 40-50-tals modernism. Jag vet inget om vem som gjort skulpturerna, eller när, eftersom det inte finns någon skylt och jag inte har lyckats hitta något på nätet heller.

Uppdatering: När jag gick ovan nämnda promenad igen häromdagen så såg jag på avstånd ett ånglok komma mot mig. Kanske något jag tänkt på precis innan som tog form i denna underliga lilla skulpturgrupp igen. Någon helt annat än förra gången. Och säkert blir det något annat igen nästa gång. Bra konst som interagerar.

Avslutar med det vanliga tipset till de som tycker att jag pratar i nattmössan. Det är väldigt enkelt – byt ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” nästa gång du ser ett konstverk du tycker är intetsägande. Tänk inte vad är det där? utan tänk hur är det där? På det enkla sättet kan man komma rätt så långt.
Bildkonst är ett språk. Det är när man försöker översätta till tal/skriftspråk det blir fel. Låt hjärnan vila lite och använd hjärtat istället.

Bebådelsen.

Konstigt att denna sanna eller fabricerade händelse inte kan lämna mig någon ro. Men det är svårt att inte fundera på hur det faktiskt gick till? Vem kom på idén? Vem skrev ner den första gången? Händelseförloppet? Var kommer detta ifrån???

I början av Lukasevangeliet står det visserligen att det fanns ögonvittnen, men inte vilka de var? Så här står det:

" 2 i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare, 3 så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig,..."

Min frustrerade tolkning (eller inte): Triptyk I

Ny ateljé.

Betyder flytt och gräva i gamla lådor, i garaget, i källaren, på vinden o.s.v. Gamla bilder kommer fram, det mesta slängs. Två gånger har jag slängt allt jag producerat. Den första gången var efter de två åren på Ölands målarskola men innan jag flyttat till Stockholm för att gå på Gerlesborg. Då gjorde jag en brasa på gården till stugan min mor fortfarande bodde i då. Där brann alla målningar och teckningar från de två åren i skolan. Ville börja om med "rent skrivbord".

Andra gången var när jag efter Konstfack flyttat runt mellan olika lokaler och helt enkelt inte orkade flytta prylar längre. Då, när jag åkte ut från en lokal på Västerbroplan (minns inte varför) dumpade jag i princip allt jag hade i en container lägligt placerad utanför huset. Bl.a. 40 st. mödosamt hopsnickrade podier från min examensutställning på Konstfack. Det var väl med blandade känslor men med stark övervikt mot frihet.

Nu håller jag fortfarande på att flytta in i ateljéhuset Glasbruksgatan 25 och är åter i det läget då man sparar eller slänger. Inser att det återigen inte är mycket jag vill spara. Tiden går och man blir tack o lov mer klarsynt.
I alla fall så hittade jag gamla krokier från mitt år (1986-87) som krokimagister på Capellagården på Öland. Jag hade ett skolledigt år då efter fyra avverkade år i konstskolor och de fyra sista på Konstfack kvar att gå.

Min krokiundervisning handlade mycket om att jag också tecknade modellen för att sedan visa på mina egna teckningar vad jag menade när jag kritiserade eleverna. Här är ett par kvarblivna sådana teckningar där man kan se stödlinjer mm.

Nationalmuseum Norr.

Besökte Nationalmuseums nya filial i Östersund i helgen. Fint nybygge och intressant utställning som visar sex epoker i den svenska konsten från 1500-tal fram till för typ tio år sedan. Bara en sak jag skulle vilja att de hade gjort. Det hade blivit ännu mer pedagogiskt om varje epok/stil hade haft en rubrik, likt de som finns i böcker om ämnet. Alltså: medeltid (romanik), barock, rokoko, nyklassisism, funkis osv. Det hade varit klargörande för många tror jag eftersom de inte bara visar konst utan hantverk också, som möbler mm. Lättare att ta till sig om man kan lite "vanlig" historia.

Naturfotografi.

Martini igen.

Läs först här.
Jag återkommer ständigt i tankarna till den här altartavlan. Den kommer tillbaka till och med på natten i någon slags halvdvala. Så nu känner jag att jag måste ta tag i det och göra något av det. Jag funderar på olika sätt att kommentera. Kanske inte just den bilden men den påstådda händelsen. Kanske i form av en fotografisk triptyk. Tagen ur naturen som ett tillstånd mer än som en bild av händelsen. Två oredigerade bilder på den vägen här nedan. Work in progress.

Skrämmande radioprogram.

Jag hörde på Kulturradion (P1) igår när jag körde mellan jobben. Programmet hette "Hur fri är egentligen den fria konsten?" Det var ingen rolig upplevelse att höra det programmet.

Jag har ju varit borta från den där världen där man söker stipendier, arbetsbidrag och projektbidrag för att kunna jobba, i många år nu. Och när jag nu försöker börja jobba med lite egna projekt igen så har tydligen en hel del förändrats just på det (frihets)området. Jag trodde det bara var SD som ville styra kulturlivet men nu vet jag bättre. Styrsystemet finns tydligen redan på plats och det är bara att formulera om målen så funkar det med andra politiska riktningar än nuvarande också!

I projektbidragsansökan idag står tydligen detta: "Beskriv hur du i projektet ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv." (citerat ur minnet, men hör på radioprogrammet så läses hela meningen upp direkt från ansökningsblanketten).

Locket på. Stängt. Hej då! Om man som jag (just nu) är intresserad av skogen runt knuten och av lekplatser på natten och i oväder, blir det lite svårt...

Så. Nu kan jag plötsligt tacka gud eller vittran eller Gruntjoff (för att citera en kompis) för mina 25 avklarade år som kommersiell fotograf. För de har gett mig en kundbas på det området som gör att jag kan strunta i alla bidrag och stipendier. Så då kanske jag i alla fall är relativt fri även om det tagit mig många år av 80 timmars veckor att komma dit.

Börjar fatta lite av varför det plötsligt på gamla dagar inte går att få ihop ekonomin för en sådan som Claes Hake. (Se senaste Konstnären, nr. 3/2018, artikeln "Trendsättare, vem bestämmer hur konsten i det offentliga rummet ska se ut?"). Politiken spiller över på alla områden nu. Lite -68 varning fast med dagens glasögon istället.

Ett annat "tecken i tiden" kom ju förresten i våras då Konstfack utlyste en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande”. Sökande skulle ha ”dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)”.
Jag trodde faktiskt att det var citat från Mosebacke monarki först. Men sedan blev visst rektorn JO-anmäld. Vilket inte ledde till någon åtgärd. Som sagt - konsten är fri! Bara den är fri på rätt sätt :-).

Kom och hälsa på mig på Glasbruksgatan 25.

Bruksanvisning till Hagaparken. Projektet som inte blev...

För ca 15 år sedan hade jag en idé om att "återuppliva" Hagaparken och återinföra dess ursprungliga funktion som levande utställning med positioner för bilder och utsiktsplatser med siktlinjer.

Av olika anledningar växte det mig över huvudet och pengarna tog slut. Jag kom väl ungefär halvvägs. Jag fick en "egen" intendent av Konstakademien som skulle hjälpa mig att ta fram originalmaterial från deras samlingar. Jag gjorde till sist en fungerande prototyp med den tidens teknik och hade en presentation för Hagaparkens vänner, samt fick ett hyfsat stipendium som finansierade ett par månaders jobb.

Men det blev aldrig genomfört. Tid/pengar räckte inte och jag fick lägga ner och återgå till brödjobbet som fotograf.

Nu klistrar jag in presentationen här nedan och inbjuder den som vill att ta över det hela och genomföra det, eller om du som läser har en fet plånbok och blir intresserad, så sponsra mig så gör jag det :-). Det skulle nog vara lättare med dagens teknik också. För 15 år sedan var inte www så utvecklat och inte heller den fototeknik (VR) jag använde.

Bruksanvisning till Hagaparken 

Projektbeskrivning
Projektet syftar till att återuppväcka och upplysa om en av Hagaparkens ursprungliga funktioner som landskapsarkitekten Fredrik Magnus Piper planerade, nämligen att skapa ett slags levande galleri av "prospekter" eller "taflor".
Dessa "prospekter" eller "taflor" var utsikter, utsnitt ur verkligheten, som kunde ses från vissa förutbestämda punkter i parken om man tittade i likaledes förutbestämda riktningar.
Tanken är att dokumentera den funktionen i dagens landskap. Hur ser det ut i dag om man ser parken som det först var tänkt? Vad har hänt med parklandskapet och det omgivande landskapet på 220 år? Hur kan detta gestaltas idag? Hur skulle parken sett ut om den ursprungliga planen hade följts och alla planerade byggnader hade byggts?

Bakgrund
Tidstypiskt för 1700-talet var en landskapsuppfattning som snarare utgick från de målade landskapen av Claude Lorrain (1600-1682) och Nicholas Poussin (1594-1665) än från naturen i sig. Man kan säga att man strävade efter att få naturen att likna konsten.
(En kuriositet i sammanhanget är de speciella "Claude-glas" som fanns att köpa. Ett Claude-glas var en rund eller oval infattad glaslins, lätt sepiatonad (en del hade olika färger att byta mellan) och med en svag vidvinkelverkan, som böjde t.ex. ett träd i blickpunktens yttre gräns in mot bilden. Genom linsen fick man en färdig inramad landskapsbild. Allt för att få verkligheten att likna en målning av Claude Lorrain. En annan variant var "svartglas-speglar" där landskapet speglades i en svart spegel och därigenom förenklades målerinskt).
Gränsen mellan konst och natur var i det närmaste utraderad under denna tid och de olika utsikterna i parker av den typ som Hagaparken representerar, kallades "taflor" och anlades så att så stor omväxling som möjligt skulle uppstå i galleriet. Den estetiska medvetenheten inför naturen var mycket hög och jag tycker det kan vara ett egenintresse i att påminna om detta och kanske i bästa fall "öppna någons ögon" för parkens ursprungliga funktion.
Generalplanen
Hagaparken var en av kung Gustav III:s idéer och den bevarade generalplanen är daterad till 1786 (det finns en äldre också men den berörs inte i detta arbete). Hagaparken var från början ett mycket stort projekt med bl.a. ett slott som aldrig färdigställdes efter skottet på operan 1792. Den engelska parken blev dock färdig nästan helt enligt planerna.
Landskapsarkitekter var först Fredrik Magnus Piper (1746-1824), den förste utbildade trädgårdsarkitekten i Sverige (utbildad i Frankrike, Italien och England), och sedan Jean-Louis Desprez (1743-1804). Desprez var inte trädgårdsarkitekt utan egentligen teater- och byggnadsarkitekt men verksam i Sverige som dekormålare för de kungliga scenerna. Parken gestaltades mer som ett antal kulisser sedan han tagit över arbetet. Det var dock under Pipers ledning som de olika utkiksplatserna med dess "prospekter" eller "taflor" skapades. Pipers egna planerade byggnader uppfördes dock inte, frånsett den turkiska kiosken. De flesta byggnadsritningar som godkändes av Gustav III var Desprez´.
Projektets genomförande
Projektet syftar alltså till att återuppväcka parkens ursprungliga funktion. Tanken är att först identifiera de blickpunkter som finns inritade på generalplanen och sedan uppsöka dessa och fotografera i de angivna riktningarna. Bildvinkel och utsnitt ska fastställas så långt det är möjligt genom forskning i de handlingar som finns bevarade sedan tiden för parkens planerande. Dock blir det förstås en tolkning med dagens teknik och utifrån mina egna tankar om vad jag tror att Fredrik Magnus Piper ville visa oss. 
Nästa steg är att identifiera, och i möjligaste mån visuellt rekonstruera, de byggnader som aldrig blev förverkligade men som var avsedda att utgöra blickpunkter. Detta arbete är tänkt som ett försök att med kamerans och datorns hjälp visualisera hur parken skulle kunnat se ut.
Det är då viktigt att samla allt material i form av ritningar, teckningar mm. som finns bevarat och använda dessa som förlagor.

Presentation
Bildmaterialet ska sedan sammanställas och presenteras i form av en utställning och om ekonomin tillåter, en website. Utställningen är tänkt som en guidad vandring bland de olika "taflorna" med en kopia av generalplanen i handen. Min tanke är att en vägg täcks av generalplanen med anvisningar och sifferbeteckningar för de olika bilderna. D.v.s. var fotografen befann sig och i vilken riktning fotot är taget (siktlinjen på generalplanen) samt bildvinkeln. Vid varje "tafla" finns en mindre bild av hur den ser ut idag samt en hänvisning till två större bilder som man får uppsöka själv i utställningslokalen. Dessa två bilder är dels det verkliga fotot av siktlinjen och dels den rekonstruerade bilden.

Papperet man får i handen (bild 1.) är som nämnts en mindre kopia av planen och visar bara sifferbeteckningarna. Utställningsbesökaren kan sedan ta med sig papperet hem och kanske själv åka ut till Hagaparken för att se "taflorna" i 2004-version, på riktigt. I olika väder, tider på dygnet och årstider. Utställningen tar alltså egentligen aldrig slut utan fungerar mer som en början på något man själv kan fortsätta.
I anslutning till detta bör också en eller flera stationer med QuickTime-VR filmer av de olika (17 st.) fotograferings platserna med inlagda hänvisningar till sifferkoderna på planen, vara uppställda. Detta för att göra det lättare att orientera sig i parken.

Tidsplan
I det första skedet (som denna beskrivning gäller) ska alla fotograferingstillfällen vara under våren/försommaren xxxx och xxxx med vidare arbete under sommaren/hösten/vintern enl. det nedanstående. Går allt bra och intresse finns så kan jag tänka mig att fortsätta med fotograferingar under olika årstider och olika tider på dygnet för att på så sätt hålla utställningen levande. Ett sådant förfarande skulle passa bra in om den slutliga presentationen blir i form av en website. I så fall skulle man kunna följa parkens utveckling och ev. skriva ut "bruksanvisningen" för att ha med vid ett eget besök.

Februari - Mars: 
Förberedelser, forskning och rekognosering. Förberedelser för presentation.
April - Juli: 
Fotografering på plats. Bildbehandling.
Augusti - Mars:Fortsatt fotografering. Bildbehandling, perspektivteckning från originalritningar, framtagning av digitala original och tryck/utskrift, montering mm. ev. QTVR-produktion.
Våren - hösten: 
Utställning ~ Website i mån av tid och pengar.

Budget
Budgeten finns inte med i denna webversion. Är du företagare och intresserad av att sponsra detta projekt så skickar jag en annan version av planen komplett med budget.

Intressant läsning (igen).

Idag ska jag bara köra sopor och städa lite inför semester, så då hamnade jag förstås i stället på soffan med Laptopen och surfade in på Omkonst för att läsa ikapp lite. Måste säga att denna artikel av Susanna Slöör var väldigt intressant för mig, då hon tar upp frågor jag funderat på många gånger.

I stort sett håller jag med om allt hon skriver, med några få frågetecken. Jag är väl inte helt övertygad om det där att det inte gick att få relevant måleriundervisning på någon högskola vid den tid hon ville ha det (i början av 90-talet). Åtminstone var det program jag gick på Konstfack vid den tiden i högsta grad påtagligt inriktat på handgripligheter, rent hantverk och teknik. Allt från att tillverka sina egna kilramar med utgångsläge i en timmerstock, riva färg o.s.v. oändliga teknikkurser inom alla de traditionellt hantverksmässiga områdena. Sedan en annan sak att man själv fick hitta tid och utrymme för sitt eget arbete, åtminstone de första åren. Kanske är det så hon menar? Alltså att det borde ha funnits en "Gerlesborgshögskolan" också, som ett slags träningsläger (jag gick där också, på Gerlesborgsskolan alltså, och det var ett träningsläger) i eget måleri och teckning.

Men strunt samma. Kontentan som ju, om jag förstått artikeln rätt, är att konsthögskolorna idag utbildar konstnärer som blir lite halvdåliga, eller halvbra om man så vill, på allt. Detta eftersom alla tekniska vägar är möjliga via medhjälpare och företag och eftersom man inte kan vara konstnär om man inte kan skriva en avhandling om sitt verk.
Svårt att vara filosof/kritiker/textförfattare när man går i en skola som inte lär ut sådant. Svårt att vara bra på hantverk/teknik när man går i en skola som inte lär ut sådant heller.

Nu har inte jag någon insyn i hur det går till på skolorna idag men det har ju hänt mer än en gång att jag tänkt illustrerad vetenskap om vissa verk. Eller att jag läst en text om något konstverk och tänkt att textförfattaren precis lika gärna kunde ha skrivit något helt annat. Att textförfattaren i själva verket bara profilerar och positionerar sig själv inför sin tänkta publik ("rätt" del av konstvärlden).

Ett sidospår kanske, det sista, men ibland flyter det ihop. Konstnär - curator - kritiker. Lite synd kan jag tycka då jag likt Slöör anser att om man spär ut soppan med typ alla discipliner man kan komma på så blir det inte riktigt bra inom någon av dem. Och kvar står konststudenten med lånen och framtiden.

Leif Nylén död.

En av dem som betytt mycket för mig. Inte som musiker dock, utan som författare och kritiker. Jag läste alltid det han skrev och det gav alltid något jag själv inte hade tänkt på.
Kommer ihåg en gång när han skulle föreläsa på Konstfack. Alla hade höga förväntningar, trodde han skulle komma med en färdig föreläsning som skulle skaka om en lite. Men så blev det inte. Han kom in och satte sig på en bänk och frågade vad vi ville prata om eftersom vi velat att han skulle komma. Det blev "gruppsamtal" istället för föreläsning. Rörigt och ostrukturerat och som vanligt när det gällde honom tillräckligt oväntat för att bli intressant bara av den anledningen.

Kort kommentar om Van Morrison.

Min tanke med denna blogg är ju att skriva om vad som har och har haft betydelse för mig inom "kultursektorn". Musik givetvis, inte i första hand Van Morrison men nu blev det så att denna första kommentar kommer att handla om honom.
Jag har på senare tid lyssnat igenom en massa gammal skåpmat på Spotify för att höra om det fortfarande betyder något eller om allt ändrats. Då stötte jag på Van Morrisons version av When the saints go marching in. Underligt att han gjort den tyckte jag och kopplade in hörlurarna. Tio genomlyssningar senare känner jag att jag måste kommentera detta.
Lugnt arrangemang. Grymt bra saxofon som vanligt men det var ju väntat. Sången däremot. VM har väl aldrig haft något vibrato på sina fraser? Rakt på har det varit (enligt mig) och ganska så tufft. Nu hör jag ett litet men tydligt vibrato i slutet av varje mening när han räknar upp helgonen som ska marschera in. Det är väldigt känslosamt, väldigt starkt och på fullaste allvar! Vad håller han på med? Har han blivit sentimentkillen eller? Men efter några genomlyssningar till inser jag vad det är. Han tror på det! Jag visste ju att han blivit religiös på gamla dagar men det här... Han tror faktiskt på att de här helgonen ska återuppstå och marschera in! Det är imponerande. Och det blir väldigt väldigt bra! Rekommenderas ostört i hörlurar. Man kanske får lyssna några gånger för att uppfatta vibratot och allt vad han lägger i det. Den bröliga saxofonen på slutet understryker bara det hela. Och förresten - detta är första gången jag hört någon tolka någon musik som Louis Armstrong också gjort, bättre än han.
Som vanligt: allt är min uppfattning. Du tycker vad du tycker.

Spejarens motpol.

Nu när jag återigen bläddrat i Spejare (se nedan) och friskat upp minnet, slår det mig hur systematisk ändå Linde är när han benar upp konsthistorien (inte utvecklingen :-) på några få sidor. Men det finns motpoler också, många som inte låter sig delas in i fack och inte vill veta av ismer. Helen Schjerfbeck var en sådan (jag skriver inte upp födelse- och dödsår eftersom jag tycker det stör. Riktigt bra måleri, precis som riktigt bra musik och litteratur är tidlöst). Hon får bli nästa punkt när jag listar min egen kanon. Sammanfattande läsning finns här.

Den som funderar på vad det är för mening med förenkling och abstraktion i måleri bör titta igenom hennes produktion. Det blir väldigt tydligt då det finns många självporträtt och återkommande motiv som man kan följa genom åren. Blir det bättre eller sämre eller bara annorlunda? Dra dina egna slutsatser. I min värld blir hon bara bättre och bättre ju äldre hon blir och har inte som så många andra en storhetstid för att sedan börja upprepa sig.
Fast å andra sidan kanske det är därför att det är det enda hon gör. Upprepar sig alltså. Hur som helst så blir det bättre måleri för varje upprepning. Hon går mer och mer på det väsentliga och utelämnar mer och mer av måleriets bling-bling detaljer. Till sist blir det bara den avskalade.. vad? Kärnan kanske.

Bilden nedan public domain via Wikimedia Commons.

Bläddrar i högarna av gamla skisser.

Kom fram till en semester för precis 20 år sedan. Med egen badvik på Rådmansö.

Och nu, en bok!

Nu, fortfarande i början på denna blogg, fortsätter jag med vad som varit viktigt för mig. Svårt att komma förbi Ulf Lindes lilla häftade bok Spejare, där han resonerar kring konst och konstsyn.
Den är gammal nu. Gavs ut första gången 1960 men är lika aktuell idag enligt mig.

Jag tycker faktiskt att den är en milstolpe som borde vara grundmaterial i alla skolor åtminstone från gymnasienivå och uppåt. Eller innerst inne så tycker jag nog att den borde tvingas på alla vuxna människor och sedan följas upp med regelbundna husförhör.

Nu tjatar vi bara om matematikkunskaper, pengar, karriärer, sport och melodifestivalen. Tänk om alla skulle ha samma uppmärksamhet riktad mot den konst och kulturutövning som kanske inte är alldeles omedelbart dansbandstydlig. Världen blir större och rikare! Jag lovar. Du blir mindre sur och avundsjuk och börjar se andra värden i detta liv än sådant man kan köpa (och gratis är gott)!

Men man kanske behöver en lite puff i rätt riktning. Skolan ger ju inte någon hjälp med detta utan försöker snarare motarbeta via styvmoderlig behandling av bildämnet. Så ta tag i saken själv. Och på den vägen är denna lilla bok en katekes.

När man läser Lindes essä så blir allt enkelt och man inser att man själv kanske krånglar till mycket, har för mycket respekt för det man uppfattar som konstigt och hellre väljer att titta åt ett annat håll än att riskera att "ha fel" om t.ex. ett konstverk.
Åtminstone för mig. när jag läste den för 30-35 år sedan, blev den en ögonöppnare. Efteråt var det en helt annan sak att t.ex. gå omkring på MM. En massa spärrar och vanföreställningar som släppte helt enkelt.

Läs den! Kan kanske vara svår att få tag på nu, jag vet inte, men iaf så är det denna: ISBN 91 7374 052 7. Borde finnas på närmsta bibliotek. Och nu idag, när jag skriver detta, kan man köpa den på Bokbörsen begagnad för 310:- , förstaupplagan, skynda :-).

Bild på fram och baksida här nedan. Läs gärna baksidestexten.

Bebådelsen av Simone Martini.

Jag fortsätter, mest för att sammanfatta för mig själv, med vad som varit betydelsefullt och fått mig att ställa mig på tå lite extra.
Denna altartavla av Simone Martini och medhjälparen Lippo Memmi är ett exempel på detta. Jag har tyvärr inte sett den i verkligheten utan bara i böcker. Men ändå, första gången jag såg den så blev det ganska andlöst.

Ansiktsuttrycket Maria har när ärkeängeln Gabriel dyker upp från ingenstans och meddelar att hon ska föda ett barn som ska bli världens frälsare, är obetalbart. Martini måste ha verkligen levt och känt denna händelse. Att det ploppar upp ett spöke mitt på blanka förmiddagen och berättar att man ska bli mamma till världens frälsare....

Hennes ansiktsuttryck i målningen är enastående. Det säger allt. Har detta hänt så måste det vara precis så hon såg ut. Denna bild av rädsla, klentrogenhet, förvåning, häpnad, misstro. Här kan man utan överdrift tala om att en bild kan säga mer än tusen ord.

Bilden är målad någon gång under första hälften av 1300-talet, troligen 1333 (Martini dog 1344) och finns nu tror jag i Uffizierna i Florens (den har flyttats ett par gånger). Figurerna i bildkanterna är två helgon, San Ansano och Sankta Margareta. Publicerat med Wikimedia Commons licens.