Famla i mörker.

En nödvändighet i många fall för den som utövar någon konstnärlig verksamhet. Men rent fysiskt kan man också famla i mörker. Mitt första år på ön, då som internatskoleelev, betydde många nya erfarenheter för mig. En var de mörka, för att inte säga helt svarta, sensommar- och höstnätterna. Innan vinterkylan. På den tiden hade jag för vana att gå en promenad, längre eller kortare beroende på vädret, varje kväll. Nära skolan fanns en väg som gick rakt ut i ingenting och inte hade några gatlyktor. Det var en märklig och fantastisk känsla att gå den kvällar då moln täckte den annars nästan påträngande stjärnhimlen. För efter någon kilometer fanns inte längre några ljuspunkter alls. Horisonten försvann! Skillnaden mellan himmel och jord upphörde. Jag hade aldrig varit med om detta utomhus förut så det blev en till sensation i raden av sensationer min flytt söderut inneburit för mig. Att gå utomhus i ett fullständigt mörker. Jag gick långsamt med händerna utsträckta framför mig för att famla efter nästa plogpinne. Plogpinnarna stod tätt i rad och påminde om hur det kan vara på vintern på ön. Kanske att detta var lite av erfarenheten av att vara blind. All tillit övergick till hörseln och känseln. Och kanske än så länge namnlösa varseblivningsvägar som jag redan då var säker på fanns. I alla händelser en väldigt speciell känsla. Fick såklart vända om mot ljuset efter något hundratal meter in i svärtan men glömmer aldrig sensationen av att mörkret blev totalt. Att jag rent fysiskt kunde gå in i det. Att stanna och stå en stund och lysna på tystnaden. Bara tyngdkraften som hjälp med orienteringen.

Jag vet inte hur det är med denna väg nu men troligen mer bebyggelse och ljuspunkter. Jag talade aldrig med någon "inföding" om detta, eftersom det ju säkert inte var något speciellt med det för boende på platsen. Att kommentera det märkliga med att det är mörkt om natten skulle nog inte ha stärkt mina aktier som person med alla hästar hemma. Men för mig som bara bott på platser där horisonten aldrig helt försvinner var det något nytt. Något jag aldrig varit med om i fjällvärlden eller den stad där jag gjorde "lumpen". Kanske att det kan förekomma även på de ställena men i så fall i kombination med alltför många minusgrader för att ge sig ut på promenad. På en båt, mitt i natten ute på havet (fyra-fem månader av min lump var så) kan det visserligen bli becksvart, men då går det inte att gå in i mörkret eftersom båten har lanternor och även evigt ljus från bryggan (styrhytten), så mörkret är ständigt på avstånd. Möjligen skulle det bli en liknande upplevelse som mina kvällspromenader om man befann sig i en roddbåt eller kajak så långt från land att inget ljus når fram. På fjället kanske på skidor långt från närmsta by, men det är inte samma sak eftersom kylan då blir en allt överskuggande faktor. Och under varmare årstider blir det inte riktigt mörkt. Dessutom spelar det ju ingen roll eftersom denna blogg i all egoism bara handlar om det jag erfarit :-) och för mig blev mörkerpromenaderna en helt ny erfarenhet jag fortfarande tänker på ibland. Mörkret utom mig. Som blivit kvar i minnet.

Leander Engström och lite Benjamin.

"Röttle kvarn" är titeln på en eller om det är flera målningar av Leander Engström. LE är kanske inte någon konsthistorisk gigant inom svenskt måleri, men Röttle kvarn kommer jag ihåg eftersom den, när jag första gången såg en bild av den i någon bok, reagerade med att hålla andan och stå på tå. Bildligt talat alltså. Det är något med den målningen, med de smala figurerna på spången över vattenfallet. Något andlöst. Liksom ödesmättat. Tänker på filmen "Här har du ditt liv" av Jan Troell. Så kan associationerna gå. Samma slags grundton i två fullständigt olika verk. För mig alltså. 

LE annars är kul att studera då han liksom sammanfattar modernismen i det svenska måleriet likt en provkarta på de olika underströmmar och stilriktningar som fanns vid den tiden, typ efter 1900 och 30-40 år framåt. Han skulle ensam kunna användas som exempel på alla. Och det med en viss verkshöjd bevarad tvärs genom alla halsbrytande stilbyten. Jag undrar om han kände sig vilsen i jakten på sin egen stil eller om just ombytligheten var den stil han var hemma i?

En annan sak då som också slår mig rätt ofta med bilder av bilder, är att påverkan på mottagaren inte alls behöver ha nåt att göra med om det man ser är ett original eller en reproduktion. Filosofen Walter Benjamins berömda och inom konstvetenskapen nästan kultförklarade verk "Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit" (The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction) som hävdar teorin att man måste se originalet för att påverkas på det rätta sättet, är såklart bara nys. Vad kunde han väl veta om hur jag hundra år senare fungerar? Ibland har det i min värld faktiskt varit precis tvärt om. Till exempel "Mona Lisa" var verkligen en besvikelse när jag till sist fick se tavlan på riktigt. Och det blir morgonens slutord. För nu ska jag rycka ut på jobb.

Ensamheten.

Att vara ensam kan som alla vet vara både förbannelse och välsignelse. Ensamhet finns i många olika former. En är den påtvingade. En den självvalda. En är ensamhet i form av saknad. 

Påtvingad ensamhet är såklart värst. När det inte finns någon kvar man känner. Den tomheten hoppas jag få slippa. Då är det nog bättre att dra in årorna först. En lindrigare form av den ensamheten är när ingen längre vet något om ens barndom eller tidigare liv men man inte är ensam i vardagen. En ensamhetsform som kan vara positiv för den som vill ändra sin historia. Bli någon annan. Ljuga ihop ett annat liv.

Självvald ensamhet kan bara existera under förutsättning att man också själv har valet att kunna bryta den. Ingen människa väljer ensamhet utan att också kunna välja bort den. Det tror inte jag i alla fall. Däremot kan ensamhetsbehovet variera väldigt mycket. En trivs i sitt eget sällskap, en annan måste ha åtminstone någon i närheten för att trivas. Några nöjer sig inte ens med tvåsamhet utan vill höra många röster omkring sig.

Ensamhet efter en saknad kan vara någon som åkt, eller i värsta fall dött. Den ensamheten är absolut personlig och existerar oberoende av hur många andra som finns i närheten.

För min del har jag ett rätt stort behov av ensamhet. Jag tror det beror på en ganska ensam barndom även om den var lycklig. Men under ett par år från fem till sju års ålder ungefär slumpade livets händelser sig så att jag blev nästan helt ensam större delen av dagarna (morfar dog, syrran började skolan, mor på jobbet). Inte helt förstås men bara med en mormor som lite avlägsen barnvakt med ständiga hushållssysslor. Så jag lekte ensam eller med korna i hagen invid huset. Så minns jag det i alla fall. Detta var inget negativt egentligen, men jag utvecklade eller upptäckte nog då en "fallenhet" för att sysselsätta mig själv och gärna undvika flerfaldigheter. Helst vara ensam eller umgås med bara en kompis i taget när den tiden sedan kom. Och på den vägen är det. Eller som en kynneslikartad f.d. konstskolekompis sade för några år sedan när jag framförde tanken om att ställa ut tillsammans: - Ja kanske det. Då kan vi kalla den utställningen för "Två enstöringar".

Ett till kapitel om ensamhet är det om den eventuella själen med den eventuella fria viljan. I dag är det t.ex. en mycket stort demonstration i staden. Som jag inte kan delta i (har skrivit om sådant förut) även fast jag håller med om själva frågan demonstrationen handlar om. Den fria viljan tas ifrån den som befinner sig i en folksamling med samma mål och det är något jag klarar sämre och sämre med stigande ålder (i ungdomen inga problem alls). Men i någon mån likadant är det ju även med tvåsamhet eller grupper, gäng. En gemensam vilja måste i nästan varje steg formas. Den där själen som inte finns i individen utan mellan individerna (Peps Persson vid intervju med Patrik Svensson i "Den lodande människan"). När en massa människor blir en kritisk massa, vad händer med individen? Kanske därför åtminstone jag behöver mina ensamma stunder. En annan slags rytmik kanske. Den att växla mellan en och flera. I bägge fallen vila från det andra tillståndet. För till och med när man bara är två måste man ju förhålla sig till den andre. Också därför jag vill se en utställning i ensamhet innan jag går med någon annan. Jag kan inte "babbla på" om något så viktigt som bilder. Måste först i ensamhet vända och vrida på intrycken så att jag inte påverkas av den andre. Fortsättning följer en annan dag.

Städning.

Städa är inte något problem för mig. Det är, även om både jobbigt och tråkigt, en slags rening även på andra plan än de rent materiella. Jag klarar inte oordning och skräp i några längre stunder. Till och med i ateljén har jag så gott det går allt på sina bestämda platser och kan resa mig för att gå och justera något som ligger fel utan att egentligen tänka på vad jag gör ibland. Någon slags OCD är det väl. Som att eftersom tankar och fantasier osorterat och oviktat ständigt pågår utan möjlighet till påverkan måste i alla fall rummet jag befinner mig i vara i rätt ordning. Som en buffert eller ett skydd mot oönskade infall. Och då är såklart ateljén den bästa platsen. För där är jag ensam härskare. Det är bara min egen ordning som gäller, utan någon annan att ta hänsyn till. Det kan ibland betyda att jag, om allt är i ordning, bara sitter där. Timmarna kan gå utan att jag gör något alls. Inuti rusar det på som vanligt men det yttre är statiskt och kontrollerat och agerar ankare och motvikt. Ogärna släpper jag in någon. Om det ska ske så måste det vara förberett. Arrangerat. Absolut inte när jag arbetar med något. Eller bara har en overksamhetsdag. 

Andrummet döper jag ateljén till.

Man (jag iaf) är alla åldrar samtidigt. Halvpensionerad fotograf på soffan. 16-årig lagerarbetare som bara vill bort från byn. Femåring som undrar över en pappa. 20-åring med konstnärsdrömmar. Halvfet 50-åring som kuskar runt landet i firmabilen. 14-åring fiskande ensam på kvällen i strömmen. Nyfödd som tittar upp i en trädkrona. 75-åring som till sist äntrar tronen. 

Gick kanske lite händelserna i förväg där på slutet, men i stort sett tycker jag att alla erfarenheter, allt faktiskt, hela tiden är med och dyker fram i de mest otippade sammanhang. Pågår som ett ständigt brus i bakhuvudet (bredvid det andra bruset från den andra dimensionen). Och det går ju inte att påverka på annat sätt än med meditativ koncentration på något utanför. För mig skissboken. Eller storformatsfotografering (som ju kräver ett helt annat engagemang än fotografering med handkamera). Och städning också. Inte lika mycket att torka golv och sånt som att skapa ordning. Sortera. Lägga saker på sina platser. Om den kontrollen finns så blir det ofarligt att släppa på kontrollen över det andra, det inre kaoset. Inte som att stänga av genom koncentration på något, utan mer som att när städningen är klar och allt är inordnat går det bra att sitta där och låta hela livet rusa runt i tankarna. Blir nästan underhållande. Och syns inga dammråttor eller fettfläckar heller till, så blir den dagen en bra dag.

Framrutan och bakrutan.

Framrutan ska vara större än bakrutan, sade nån politiker i veckan. Och ja, om hen med det menade att det gångna är en dröm (ursäkta lånet Sandemose i himlen) eller att det är bättre att se framåt än bakåt så håller jag med. Delvis. För att se framåt förutsätter att man har koll i backspegeln också om man ska hänga med och fatta orsakssammanhangen.

Alla har väl någon gång läst om det där, idag omöjliga, experimentet med laboratoriemöss som genomfördes vid något amerikanskt universitet på 50-talet. Det gick förenklat ut på att en betingad smärta eller rädsla kan överföras från generation till generation och därmed till ett helt folk, utan att någon i de efterföljande generationerna egentligen utsatts för orsaken till den (i musfallet en elstöt som följde på ett särskilt ljud. Generationer efter var lika rädda för ljudet trots att de aldrig fått någon elstöt och väl knappast visste något alls om elstötar). Detta måste man även ha med sig när man försöker förstå konflikter mellan länder. Allt är inte dagsaktuellt. Ett angrepp på en part som bär på en desperation från sina förfäder kan utlösa något mycket värre än liknande angrepp på någon med en annan historia. Så bakrutan måste också synas även om man inte backar.

För övrigt har jag på senare tid försökt hitta något nytt läsbart, helst av svensk författare, men det slutar mest med att jag inte kommer förbi kapitel 1. Kvantitet saknas inte, men kvalitet tyvärr mer och mer ofta tycker jag. Fler och fler författare ger ut sina böcker i nån slags serieform och då tar idéerna förstås slut till sist.

Förra gången det var så (för mig) blev räddningen att läsa om några gamla klassiker för att liksom komma på rätt köl igen. Få tillbaka tron på skönlitteraturen. Så nu tror jag det blir trilogin "Vargskinnet" av Kerstin Ekman som får en andra läsning. Kommer ihåg att jag var grymt imponerad första gången. Så för mig räknas de romanerna till klassikerna. Så återknyter jag också här till allt ovan, om arv och generationer. God fredagsmorgon!

Innekvällar mm.

I går kväll var troligen sista kvällen i trädgårdens inbäddande värme och mörker, med slingan av olikfärgade lampor som upplysning åt tankegångarna. Sommarens bästa två-tre veckor är de i augusti när just de kvällsförhållandena råder. Varmt. Mörkt. Lampor i alla färger. Dämpade ljud. Svag lukt av tobaksrök från grannarna. Svarta trädtoppar mot natthimlen. Morgonrock på i korgstol. Tysta katter som bojar runt om i trädgårdsmörkret.

Men det var då det. Idag vit himmel. +18°. Knappt troligt att det blir fler sådana kvällar detta år. Nu transportsträcka fram till eld i öppna spisen kvällar. OK det med men inget man direkt längtar efter. Utomhus är alltid bäst. Det finns ingen frihetskänsla med ett tak och väggar. Trygghet kanske men inte frihet.

Kollar i vanlig ordning alla nyheter. Någon har gett ut en bok som ifrågasätter om virus orsakar sjukdomar :-), sågas metodiskt av virologi- och smittskyddsprofessorer. Allt under mässlingsutbrottet på någon festval för knäppjönsar. Boken kanske inte säljer så bra på festivalen när deltagarnas ovaccinerade barn nu insjuknar.

Valet som närmar sig piskar upp politikstämningen och de som tänkt ta över är redan tre veckor innan vi vet hur det går, i luven på varandra och ställer krav och drar röda linjer kors och tvärs som ju alla vet inte kommer att betyda luft när makten till sist ska fördelas. Den andra sidan sliter sitt hår mellan hopp och förtvivlan. Om de inte får sitta kvar kommer harmageddon, invasion av maffiosos, islamisering och inte minst mindre i plånboken att bli straffet för oss alla. Så det så.

Men solen den har ändå sin gång, även om den inte syns till idag. Så hoppas jag att den ändå är kvar där bakom det vita taket. Denna dag blir både analog och digital. Först analog med eget fotoprojekt och framkallning av färgfilm, därefter digital genom en mindre uppdragsplåtning. Allt medan katterna latar sig.

Uppdragen.

Som frilansfotograf har jag haft ganska omväxlande uppdrag under åren. Allt från att kuska runt landet och på 350 orter fotografera bilhallsarkitektur till några år som internfotograf i en offentlig förvaltning. Det senare var hemligt så länge det varade men det är många år sedan nu. Nämner ändå inte vilken förvaltning eftersom jag minns att de var väldigt noga och kollade allt man gjorde på nätet :-). Jag har plåtat hemlösa narkomaner på förmiddagen och kungafamiljen på eftermiddagen. Säkerhetsklassad för att kunna plåta diverse militärjox under utveckling och långa dagar med produktfotografering. Plåtat virtuella rundturer i kyrkor och slott och hållit kurser i digitalfoto, färgstyrning och bildskärmsprofilering för mediaavdelningar på företag, regioner och landsting, på den tiden det digitala var nytt (och numer har jag kurser i analogfoto och mörkrumsteknik, för nu är det det gamla som är det nya igen). Och ständigt med luckorna mellan de långvarigare uppdragen fyllda av lägenheter och hus jag fotograferat åt olika fastighetsbolag och mäklarfirmor. Halvfärdiga byggen och demolägenheter. Och många olika roliga och oroliga möten och situationer har det varit. Gubben som skulle ha med en gigantisk dalahäst på alla bilder. De nakna knarkarna som ockuperat en lägenhet jag oväntat kom in i för att fotografera. Likfläckarna i dödsbon där ensamma människor legat och dött. Mordhuset. Alla sorters människor i alla situationer. Självutnämnda halvkändisar i innerstan och folkskygga luffare i utkanterna. Politiker på alla nivåer. Verksamhets- och personalfotograferingar åt olika företag och tidningar.

Men idag har jag ett uppdrag som inte liknar något annat jag haft, ett jag härmed korar till det märkligaste hittills. Jag ska åka ut i skärgården och smygfotografera ett hus. De boende, som antagligen är hemma, får inte se mig. Inte förstå att huset fotograferas. Så ser bokningen ut. 

Varför överlåter jag till dig som läser detta att fundera på.
Bilden intill är en jag hade med i marknadsföringen på nätet för hundra år sedan. Visar företagsloggorna dåvarande kunder hade.

Nu ska jag leta upp lämplig ljudbok att lyssna på i bilen på väg till det hemliga uppdraget. God morgon!

Sållningar igen.

En till låda öppnad. Hundratals sidor från gamla skissböcker. Sålla, slänga, spara några. Allt är anteckningar ur vardagen, fast mer bild än text. Mer snapshots med penna istället för kamera än något annat. Visserligen har alltid skissblocket varit med men när man ser det så här så blir jag ganska förvånad över hur många timmar det ändå måste vara. Och så är det nu med. Ytterligare tid adderas nästan varje dag.

Hade en svacka för ett år sedan ungefär, men det är glömt nu.

Men ganska hemskt var det minns jag. Ett slags feltänk då jag kopplade ihop mitt användande av skissblocket med konstvärlden och dess sorgeliga utveckling. Men nu har jag fattat att det är äpplen och päron.

Att använda den uråldriga skisstekniken för att undersöka världen har egentligen väldigt lite med konst att göra. Det är mer en fråga om iakttagelse. Att faktiskt verkligen se efter hur något ser ut, och sedan försöka överföra det till en tvådimensionell representation på papper. Det är det! Koncentrationen. Perspektivet. Proportionerna. Att försöka, förkasta och försöka igen. Det är en slags meditation. Allt annat stängs ute för stunden. Resultatet är mindre viktigt än själva handlingen. Något jag vant mig med och inte vill vara utan!

Öppet hus 2026.

Jag är inte så bra på att visa upp mig och vad jag gör, men detta år kommer jag att delta i ateljéföreningens öppet hus (första eller andra helgen i oktober), med allt vad det innebär. Jag kommer att ha "butik" med måleri, skisser och annat + även sälja kvarvarande material för oljemåleri. Kanske akryl också. Sålde den mesta färgen internt i ateljéföreningen i juni, men en del finns kvar. Har inte bestämt ännu. Men någon återgång till måleri som uttrycksmedel blir det inte under överskådlig tid och inte vet jag heller hur länge jag kommer att stanna kvar i ateljéföreningen. Lutar allt mer åt enstöringslokal utanför tullarna. Det är för långt att åka helt enkelt. Eller snarare har det blivit för långt. För varje år som går blir det lite längre. För liksom man gjorde på medeltiden räknar jag avstånd i restid. Med bil snart omöjligt pga omläggningar och enkelriktningar som gjort att avgasandet pågår under mycket längre tid än det gjorde när jag flyttade in. Då var det rätt enkelt. In till stan, lite snirkel och sedan Högbergsgatan raka vägen över hela söder fram till ateljédörren. Där det gick att parka. Den vägen är för länge sedan stängd. Nu måste långa omvägar tas pga olika enkelriktningar och omläggningar och när man till sist är framme har snart alla parkeringsplatser dragits in, eller omvandlats till elbilstolpar. Plus höjda avgifter för trängselskatt och parkering. Så bil funkar inte längre. Tur att covidperioden var innan alla dessa försämringar. För då gick det ju inte heller att ta tuben.

Tunnelbanan idag tar ca en och en halv timme inkluderat gångtid. Men då tillkommer SL:s nyckfullhet med ständiga stopp och förseningar + överfulla tåg utan sittplatser och 30-40 graders värme i tågen sommartid. Och behöver man frakta något större eller tyngre så vet jag faktiskt inte hur det skulle gå till. Så det börjar helt enkelt bli för svårt att förflytta sig dessa dryga 15 km från orten till ateljén. Gentrifieringen stöds av miljökraven och ortenbor som inte har råd med elbil är numer bara välkomna på söndagar. Känns som även det är "på nåder". Resultatet blir att för att ha ateljé inom tullarna måste man också bo där, vilket nog de flesta som vet något om priserna i huvudstaden fattar är låååångt utom räckhåll för praktiserande konstnärer, förutom kanske 0,1% av desamma. Så med detta i åtanke tror jag flytt närmar sig även vad gäller ateljé. Huvudstaden motar ut de mindre bemedlade (som ju nästan alla kulturarbetare tillhör). 

Men åter till öppet hus. Det är jag som gör affischen så ska fundera på om vi ska ändra på den detta år. Komma på något nytt för att dra till sig uppmärksamhet eller om det är bäst med samma som alltid men nya datum och tider, eftersom den "söderpublik" som brukar komma lätt ska känna igen den och boka in besök i kalendrarna. Det fär bli en fråga på något mailmöte. Jag återkommer med datum och tid även här.

Upp ur dvalan.

Vädervärdet steg med nedgången i natt från +37° till +17°. Humanare. Otippad regnskur ger smällkonsert i kattluckorna. Vädrar morgonluft. Och dylikt svammel tummas fram på mobilen här när jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Mördaren plötsligt inne och på bordet. Spanar efter det torrfoder som fullständigt inkonsekvent placeras på olika platser så som andan i ögonblicket faller på. Just nu på fönsterbrädan bakom gardinen, vilket han på en sekund räknade ut trots att något aldrig tidigare serverats honom där. De andra i trygghet undan vädermakterna på värmegolvet i badrummet.

Igår kom idén om fotoprojektet vid sidan av. När jag i den tryckande värmen bar skräp till återvinningen. Har länge i bakgrundsmedvetandet testat och förkastat hundra vägar att gå. På samma sätt som planlöst kladdande på en duk för att försöka se vad det egentligen är som vill fram. Min arbetsmetod för allt i bildväg utom för timmarna med skissblocket som mer är som minnesanteckningar på vägen. Livsvägen. Men nu tror jag att jag vet hur denna del av orten kan gestaltas fotografiskt. Återstår att göra det bara och se om det går fram. Utan stöd av ord. Hoppas få tid och rum för detta den kommande veckan. Allt handlar om små avvikelser. Det är ofta så att två platser kan vara väldigt lika men att de små avvikelserna ger den speciella särarten. Vattenstämpeln. Spåren. Vilka som bor.

Övervakerskan.

Den vita katten vakar över mig. Morgonritualen är att jag med kaffemuggen inom räckhåll halvligger i soffan, kollar alla nyhetskällor från vänster till höger och kanske skriver något här, med henne i knät. Ibland ligger hon bara och tittar på mig. Ibland tvättar hon sig. Ibland arg, ibland kelig. Men alltid samma plats samma tid. De övriga lever sina kattliv och luckorna smäller med jämna mellanrum. Finns en i källaringången och en mot trädgården. Två världar med olika invånare och revir. Andra katter i många av radhusen. Mest håller de sig från varandra men en värsting bor i huset bredvid. En aggresiv slagskämpe som ofta får åka till djursjukhuset efter sina matcher runt om i området. Reviren är rätt små. Radhusträdgårdar.

Revir är ett märkligt ord. Ett märkligt begrepp. Även vi människor har ju revir även om de inte direkt är självutnämnda och inpissade. Snarare köpta och inhägnade. Sedan finns ju också reviret integritet. Hur stort personligt utrymme som behövs för att känna sig bekväm. Det ska varken vara för litet eller för stort. Själv skulle jag inte kunna trivas i en jättevilla eller en sjurumslägenhet. Mitt trivselrevir ligger runt 75-100 kvm för hus och 50-75 för lägenhet har jag märkt. Större eller mindre så minskar mina möjligheter till trivsel proportionellt. En jordplätt att sätta fötterna på är också en viktig faktor även om den inte behöver vara ägd.

Radhusträdgården är en intressant hybrid då man kan sitta nästan tillsammans med grannarna, bara någon meter bort men med en häck eller ett plank mellan. Man måste tänka på vad man säger även om man inte ens hejar på varandra. För man ser ju inte varandra. Radhusträdgården är ett extra rum på sommaren. Huset blir dubbelt så stort halvårsvis. Man flyttar ut. Läser, jobbar, vissa tom sover i trädgården. Utemöbler och grill obligatoriskt. Och katter. 

Den ena grannen röker och röklukten får mig alltid att tänka på Köpenhamn. Första tågluff i yngre tonåren då jag satt på golvet på Köpenhamns centralstation och någon annan luffare bredvid rökte. Känslan av äventyr och att allt ligger framför en visslar förbi allra längst ut i medvetandeperiferin. Det svaga men tydliga minnet. Av någon anledning minns jag inte alla år då alla rökte överallt, utan lukten just här leder alltid till just det minnet. Osynliga trådar i spindelväven.

Efter soffsittandet är det dags för någon timmes trädgårdssittande nu när morgnarna ligger runt +20° som är mitt ideal (och helst lite vind och lite mulet). Den vita katten nu vilsen. Följer med mig ut men klättrar sedan upp i fågelbordet som för länge sedan förvandlats till två alternerande katters fågeltorn. Placerat vid tomtgränsen och öppet åt bägge sidor ger det perfekt övervakningsläge över två tomter. Men inga fåglar varnar. Alla vet att hon är ofarlig. Den farliga svartvita ligger någonstans ute i parken och lurar på möss. Minst men farligast som mafioson Toto Riina (som visst bara var en och en halv meter lång), möss som han sedan lemlästade bär med sig in på tomten. Och förväntar sig beröm. Naturen...

De svarta gamla kattdamen, som ser dåligt och inte längre kan hoppa så högt, kommer ut på sin långsamma morgonpromenad. Och inga tänder har hon heller men äter torrfoder ändå. Nu kom jägaren hem. Tomtassad så han vill ha mat. Och den stora grå sover som vanligt på värmegolvet i badrummet. Grannen tänder en till cigarett. Lördagsmorgon.

Installation.

Tvingad av Microsoft och Adobe har jag köpt ny dator. Två som inte klarar Windws 11 måste alltså pensioneras trots att bägge funkar i alla andra avseenden. En stationär och en laptop jag nu inte vet vad jag ska göra med. Den stationära kan inte heller köra nya versionen av Adobe Bridge. Och knappt vissa funktioner i Photoshop heller.  Bägge dessa program nödvändigheter varje dag i min verksamhet. Företagen tvingar fram ofrivillig konsumtion och kapitalförstöring. Funderade på att försöka hitta en användbar "knappmobil" istället för min påträngande fotboja och övervakare smartphonen, men just det, bank-id. Och just det, bokningen av jobb, där kunderna loggar in och bokar själva. Och just det, Spotify och ljudboksappen. Parkeringsapparna. Kartapparna. Helt i händerna på techbolagen. Ofriare än någonsin. Amerikanska företag bestämmer nu lika mycket över oss som de folkvalda i staten. Känns lite som att det här med länder börjar ersättas av företag. Som bestämmer vad jag måste köpa.

Det är nog detta tysta bakgrundsförhållande som ligger bakom den analoga rörelsen, eller trenden eller vad det är. Unga människor som försöker vända sig från den digitala tekniken. Som förstått att hantverksyrken är de enda som numer är säkra från AI-övertag.

Som fotograf med ett kommersiellt ben i den digitala verkligheten och ett okommersiellt i den analoga tillhör jag i alla fall numer åter igen hantverkarna. Detta sedan Sveriges hantverksråd återinförde fotograf på listan över hantverksyrken med gesell- och mästarbrev som yrkeslegitimation. Ungefär tio år sen var det. Och jag skaffade såklart genast bägge. Det första kunskapsbevis och det andra bevis på minst 10 000 timmar i yrket. Och rätt att öppna egen verkstad och ta lärlingar :-). Ja hur det nu är med den saken så var det lite kul med ceremonin i stadshuset då vi till toner av Drottningholmsmusiken inför publik fick ta emot mästarbreven. Då kändes det där med konstnär som väldigt långt borta. Och så är det. När jag tänker hantverkare ger det mig en slags tillfredsställelse som konstnär verkligen inte gör. Som att jag är hemma i det ena och lite löjligt borta i det andra.

Men nu börjar installationsdagen av ny dator med allt vad det innebär av svordomar..

Din sista dag.

Ibland dyker den upp, den där uppmaningen om att man ska leva varje dag som om det vore den sista i livet. T-shirt-tryck, affischer, påstådda uttaladen från den eller den gurun och bla bla. Men vad betyder det egentligen? Att man ska adrenalinmaximera eller? Extra allt? Jag tror vi får nog av sådant bara genom att slå på TV:n. I stället borde uppmaningen vara att leva varje dag som om det vore den första i livet. Som barnet som ser omvärlden för första gången. Att lägga märke till det lilla lika mycket som det stora. Alla underverken och allt liv som finns överallt. Den allra mest avancerade AI-modellen kan ju inte åstadkomma en maskros ens. Eller lusen som bor på den. Ska jag bli imponerad då? Fast det är klart, den där superintelligensen som ska ligga något år fram i tiden kanske kan utplåna oss människor, och det vore såklart imponerande. Den gapande homosapien som ska se allt och prova på allt ser egentligen ingenting. 

Gång på gång slängs barnen ut med badvattnet. Och det ökade energibehovet ska lösas på olika sätt, precis som om det vore en naturlag att energibehovet ökar. Ett skapat behov som ökar pga felanvändning. En konstruktion som med en kollektivt normalintelligent mänsklighet lätt skulle kunna lösas politiskt. Elektrifiering är ju bara att flytta problemet i sidled. Problemet som tydligen inte syns för de flesta. Överkonsumtionen!

Tyvärr, eller om det är tack och lov, kommer nog allt att antingen sluta med harmageddon eller med att det där flygande tefatet faktiskt landar i november och varelser med mer normal intelligens tar över för ett tag och styr skutan på rätt kurs. För det behöver vi uppenbarligen hjälp med. Syndaflod och omstart kanske är enda lösningen.

Alla jagen.

På dagarna två-tre. På natten, efter 12 ungefär ytterligare ett. Dessutom alla åldrar. 5-åringen finns också kvar och dyker oväntat upp ibland, liksom tonåringen, småbarnspappan och 50-åringen. Alla delar i den här halvpensionären. 

Ibland hör man uttrycket "sammansatt personlighet", men har inte alla det? Och ju äldre desto mer sammansatt eftersom fler stadier, åldrar och erfarenheter tillkommer, åtminstone fram till demensen. Fast kanske även den är en del eftersom åldersdementa, åtminstone i början, kan uppleva och berätta om annars totalt glömda saker. Eller så är det som jag ibland misstänker, att den åldersrelaterade egentligen är ett tecken på konstgjort förlängt liv. Att vi borde seglat vidare innan den kommer.

Hur som helst. Jag vet att allt jag tänker om jag är vaken efter typ klockan två på natten är helt fel. För jag är då inte samma person som på dagen. Men det hjälper inte att jag vet det, tankarna mal på i sin egen regi ändå. Så omsomning är det enda som gäller. Sedan på morgonen är tankar om samma ämne helt annorlunda. Och förmiddagen till och med kreativ och optimistisk. Så förmiddagsjaget vill jag gärna se som mitt rättaste. Eftermiddagen är den praktiska personans tid. Då kan idéer från förmiddagen som kräver manuellt arbete göras. Åtminstone fram till långskuggtiden. För då mörknar världen ett tag nästan som på natten. Sedan rätar allt upp sig igen när det börjar skymma. Och hela tiden pågår dialogen mellan de olika åldrarnas personer i bakgrundsbruset från nästa dimension. Till allt detta måste också tilläggas årstidernas och vädrets inverkan på personan. Inte så svårt att förstå varifrån Robert Louis Stevenson fick inspiration till "Doctor Jekyll och mr Hyde". Jag tror han bara drog allt inom sig till sin absoluta spets. Följde upp fragmenten.

Med individuella variationer tror jag att det är som ovan beskrivits för de flesta, om inte alla. Tänkande och reflekterande personer då alltså. Och med risk för skamkänslor kommer jag nu att tänka på Marianne Lindberg De Geers verk "Jag tänker på mig själv". Men det behöver ju inte finnas någon motsättning mot att också tänka på andra. Hoppas jag.

Innantiden.

Nu? En annan luft, inte riktigt sommar. Mer allvar. Är mitt i "Babetta" av Nina Wäha. Handlar en hel del om den lyckades olycka. Det stora Jaha och sen då?, som finns i slutänden av varje karriär. Spännande men inte lika övertygande och fängslande som "Testamente" eller min favorit "Major virvelvind". Slutomdöme kommer senare nån gång när jag läst ut den.
Höst förresten. Det är inte riktigt det heller. Just augusti är någon slags mellantid. Inte riktigt sommar och inte riktigt höst. Och sensommar tycker jag är ett för inexakt ord. För denna månad är inte bara en naturhändelse utan också en slags paus mellan andetagen i många verksamheter. För mig som haft eget företag i över 30 år märks det på att knappt några jobb kommer in. Det råder liksom en slags dvala med halv eller i alla fall mycket mindre bemanning på företagen i min kundkategori och de flesta andra också tror jag (förutom serviceyrkena alltså, som ju aldrig kan ta det lugnt). Många har kommit tillbaka till stan men fortsätter med utekvällar på restaurangerna. Lite jobb på dagarna. Tunnelbanan fortfarande på sommartidtabell. Gymen tomma. Lägre trängselskatt.

En tid jag gärna skulle dra ut på hur länge som helst. När kvällarna är varma men mörka. I trädgården med ljusslingan i alla färger. Katterna liggande lite överallt i stolarna. Tyst för att vara i orten. Mörkt. Innan...

När två blir till en.

Nästan klar med min hybrid. Förstoringsapparaten Intremopemus. Bestående av delar från två olika förstoringsapparater + en del annat. Intrepids utmärkta moderna ledlampehuvud, med inbyggda filter kombinerat med bottenplatta och pelare från en Meopta Opemus. De bästa delarna från en gammal och en ny värld. Problemet med Intrepids nyutvecklade förstoringsapparat är att om den monteras på ett reprostativ (vilket är vad som rekommenderas) så kommer den för nära sådana stativs raka, vertikala pelare. Det går inte att få några större storlekar på kopiorna eftersom projiseringen krockar med pelaren. Avmaskningsramen hamnar för nära pelaren. Så alltså behövs en vinklad pelare. Vilket finns på de flesta äldre förstoringsapparater. I mitt fall som sagt har jag använt en pelare och bottenplatta från en Opemus från 1960. Lite konstigt kan jag tycka att Intrepid inte tillverkar detta också. Behovet är ju så uppenbart. Fästet i stativet är heller inte så lätt att få till. Man får ändra om lite på förstoringshuvudet och köpa till lite skruvar och jox för att få till det. Testas under hösten!

Övervakning.

Tittade på franskitaliensk gangsterfilm med Alain Delon, från 1973. Vilken stjärna! Liknade till och med Sven-Betil Taube till utseendet :-). Men, det som slår en, förutom insikten att allt i filmen var normalt när jag var 14 år, är såklart kommunikationen. Eller avsaknaden av sådan. Återigen blev jag påmind om tiden före datorer och mobiler. AD skulle gömma sig för ett gäng maffiafamiljer, med förgeningar överallt och med halva poliskåren mutad och mot sig. Oj oj, nu måste han dra till antarktis efter att ha tagit ut alla pengar i kontanter (vad annars 1973?) och plastikopererat sig och bytt namn osv tänkte jag. Men vad gör karln? Jo bara tar in på ett lopphotell i nästa kvarter. Inga bankkort som kunde spåras fanns ju då. Ingen mobil med gps eller uppkoppling mot olika master. Inget digitalfoto som kunde mailas ut till alla som skulle leta efter honom. Ingenting. Bara de som visste hur han såg ut kunde leta. Och det var inte många. Inget bildgooglande. Övervakningskameror = 0. Profil på sociala media = 0.

Det var lätt då kan man tycka. Att hålla sig undan. Gå under radarn. något helt annat än idag när registreringen av allt man företar sig bara pågår. Hela tiden. Nu har inte jag något mot övervakningskamerorna, som ju löst fler än ett mordfall o.dyl. Jag bara konstaterar och förundras över den oerhörda, nästan obegripliga, skillnaden. Vardagslivet då och nu. Människors tankar. Den ständigt pågående registreringen.

Från 1500-talet och fram till 1860 var man tvungen att ha inrikespass för att färdas inom sveriges gränser. Detta för att "kronan" behövde hålla reda på de personer som levde i Sverige, registrera dem med kön, ålder, hemort och  hemförhållanden. Uppgifter som främst var till nytta vid utskrivning av soldater till alla krig som pågick under hela 1600-talet. Såklart inte minst det 30-åriga som slukade folk. Sedan behövdes statistik om hur många främmande element som vistades inom gränserna. Judar t.ex. och alla "tattare". Tiggeri var förbjudet för alla som inte hade tiggeripass. Och ett sådant kunde bara utfärdas om man bevisligen var arbetsoförmögen och inte hade några släktingar. Annars var det släktens sak att ta hand om en. Så lite övervakningssamhälle har vi på olika sätt haft även innan moderna tider.

På landsbygden har det nog alltid varit närmast omöjligt att hålla sig undan. I en by vet man vilka som bor i stugorna. Och lägger märke till ett okänt ansikte. Behövs inte så många övervakningskameror. Så troligen var 1973 ett av historiens bästa år för den som ville gömma sig och råkade befinna sig i en stad. Spännande film förresten, fast nu har jag glömt vad den hette. Spelar ingen roll, grejen var ju året. Kul att se bara hur det var och försöka minnas.

Spindlar.

Inte många gillar spindlar. De har något som är väääldigt långt från oss däggdjur. Ändå har jag en särskild förkärlek för denna livsform från insektsvärlden. Alltså för de som finns i Sverige. Ofarliga allihop. För människor alltså. Denna sommar har jag för första gången i livet fått studera en getingspindel som spunnit sitt nät i trädgården. Ganska stor hona som sitter där mitt i nätet och väntar. Lite trög och ointresserad. Orädd. Flyttar sig inte även om man makar runt bland växterna och drar hennes nät i bättre läge för fotografering. Nu nyss gick jag in i boden och såg då något som inte fanns där igår. Ett stort, perfekt symmetriskt nät, ca en halvmeter i diameter och precis i mitten, en korsspindel, lika stor som getingspindeln i trädgården. Men med ett helt annat psyke. Ryckte till och blev på helspänn när den märkte att jag tittade på den. Sedan när jag öppnade dörren på vid gavel och solen kom in, skuggade jag nätet med panik till följd. Spindeln satte av i högsta fart till ett av nätets fästen, ett cykelstyre. Gummigreppet på det styret är trasigt så att öppningen på metallstången är framme. Och dit, in i cykelstyret försvann spindeln med raketfart. In i skyddsrummet.

Jag kan inte låta bli att se spindlar som lite mer högtstående än andra insekter. Det är som om de kan tänka lite som vi. Inte som en mygga som bara gnyr runt och vill ha blod. Inte som myror som verkar sakna enskilt medvetande och bara verkar i grupp. Eller fjärilar som bara fladdrar omkring. Spindlar däremot verkar liksom veta vad de gör. Hur små de än är, som de där röda som knappt syns, så verkar de liksom målmedvetna. Upptagna. Bråttom med sina åtaganden. Vill inte bli störda och är inte ett dugg imponerade av oss människor och allt vad vi håller på med. Det är faktiskt orättvist att de är så avvikande att det till och med finns en speciell fobi mot dem hos en del människor.

Men. Jag fattar. Tror inte jag skulle kunna förmå mig att ta i en tarantella eller vad de heter. Fågelspindel. Men de inhemska arterna har jag inga problem alls med. De är bara fascination för mig. Undringar. Vad gör de? Vad tänker de? Så synd att de är så motbjudande. Det är paradoxen. De fick spindelintellektet på bekostnad av ett yttre de flesta människor skyr.

En till dag.

I raden av dagar på ön. Men denna dag blir nog den sista den här sommaren. Hem till orten och försöka vaska fram lite para, som vi säger därstädes. Men solen skiner fortfarande och det är inte lätt att lämna detta hus som nu efter bara 4-5 år känns som hemma. Fast lite beror det såklart också på alla somrar i andra hus här på ön. Och några vintrar också. Enda platsen jag sånär gått vilse i snöstorm på, trots uppväxt i snöstormlandet, är här på ön. Det var under krokimagister-vintern på Capellagården, 1986-87.
Bussen körde i kolonn med två plogbilar eftersom fåken ven och vägen försvann på bara nån minut. Stannade och släppte av mig nedanför Vickleby, där jag bodde då, så att jag skulle kunna gå upp till byn. Den övre, stora vägen som ligger precis vid byn, var avstängd pga vädret. Men det är bara en dryg kilometer från nedre vägen så det skulle väl inte vara några problem. Och det gick väl några minuter också innan jag insåg att jag inte hade en aning om åt vilket håll byn låg. Sikt typ en meter. Jag gick på stelfrusen åker med bara en eller två decimeter snö men fåken var av den ogenomträngliga sorten. Trampade på i blindo ett tag. Sedan kom jag på något jag hört som liten, att om man inte ser något så ska man notera från vilket håll vinden träffar kinden och sedan se till att fortsätta så, så går man i alla fall inte runt i cirkel som man annars tenderar att göra. Och det funkade. Efter ett tag kunde jag skönja en gatlykta eller vad det var, något som lyste.
Den veckan var insnöandets vecka. Fick knappt upp ytterdörren på morgnarna och skottade mig till utedasset varje gång det var dags. En lanthandel fanns i byn då, så det gick att köpa mat. Mjölk fick man av någon anledning köpa i plastpåsar i en lada lite längre bort längs bygatan. Minns att jag hörde i radion att militären körde bandvagnar på vissa sträckor av vägnätet som någon slags jour eftersom ingen räddningstjänst kunde ta sig fram. Ingen telefon hade jag heller utan jag fick ta mig till affären (kanske 100 meter) där det fanns en telefonkiosk utanför när jag behövde ringa för att ställa in krokicirklar jag hade inne i Kalmar. Men på Capella funkade det ju då nästan alla eleverna bodde i byn. Och när modellen inte kunde komma så stod jag modell själv. Och gick runt och kritiserade i pauserna.
Och nu ska jag utnyttja denna sista dag till samma sak som alltid. Umgås med med mina kompisar, skissblocket och kameran. Med sådana kompisar är man aldrig ensam!

Film. Historia.

I Egypten hände det saker 2011. Nästan revolution och Mubarak tvingades bort. En spännande och välgjord film, med de händelserna som fond, är "The Nile Hilton incident" regisserad av Tarik Saleh. Bör inte missas om inte annat för att få lite perspektiv på hur det går till med både det ena och det andra på andra håll i världen än USA och västeuropa. Fares Fares i huvudrollen. Finns på SVT-play.

Skavanker.

Jag lånade ut bilen. Låntagaren backade in i en betongsugga så att en rejäl buckla i bakskärmen numer pryder den. Själv har jag haft (har) diskbråck som gör att jag numer har lite problem med ett ben. Vidare har jag diverse plåtskador som hör åldern till. Obligatorisk sämre syn och hörsel. Fönsterhissarna fungerar bara delvis och framrutan skulle behöva bytas. Knäna skulle nog strejka om jag försökte mig på en längre fjällvandring. Men för vardagsbehoven duger funktionaliteten. Bytte fjädring och dämpare förra året. 

Jag har aldrig brytt mig särskilt om det yttre. Lite skavanker och repor i lacken betyder bara att man levt ett liv och inte suttit i en klostercell. Vad gäller djupare liggande motorfel tror jag inte så mycket på opåkallad felsökning eller renovering för renoveringens skull. Skulle bara hitta nya fel som inte märks i vardagslag och som skulle tära på den kvarvarande livslängden i onödan. Bättre att köra vidare och ägna tiden åt viktigare saker. Men kan ju vara lite försiktigare i sin körning och inte fresta på systemet mer än nödvändigt. Jag nöjer mig med årlig blodtryckskoll och provtagning.

Som vanebilist lever man i symbios med sin bil. Som gärna får vara av äldre modell och framför allt oöm. Det ska gå att lasta saker och köra på skogsbilvägar. Repa lacken och överleva en eller annan buckla. Det som räknas är att rulla. Att få se vad som finns bakom nästa krök. Fortsätta upptäcka som livet självt. Jag har, förutom en ungefär ettårig paus i 20-års åldern då jag hade en sportspurtbil, alltid betraktat bilen som ett medel snarare än en sak. Mina krav på en bil är enbart funktionella. Lastutrymme. Helst dragkrok. Låg bränsleförbrukning. Format som ryms i små p-rektanglar. Oöm. Bilestetik intresserar mig inte alls längre eftersom alla bilar numer ser likadana ut. Det finns inget individuellt uttryck i en bil tillverkad efter 1970. 

I ungdomen körde jag mc. Då var det kul och mycket frihetskänsla. Jeans och T-shirt. Blev det kallt så på med jacka och ner med tidningar i jeansen. Jag och en kompis körde runt lite i Europa sommaren efter att vi gjort lumpen. Jag på min Moto Guzzi California och han på en gammal HD han importerat från Holland (tror jag det var) gammal polishoj. Så fort vi passerat gränsen in i Tyskland åkte hjälmarna av. Tält hade vi med så camping var givet. Körde åt fel håll i vänstertrafiken i England, utan olycka bara arga bilister. Det var den sommaren. Några turer till Norge blev det också men sedan dalade intresset. Det opraktiska med att inte ha tak över huvudet och vintern...

Bilar som sagt. Hade flera i ungdomen men sedan kom ett mångårigt uppehåll med flyttar runt i landet för olika skolors skull. Sedan bofast med barn och ett antal bilar igen. Bilist har jag nog ändå alltid varit. Friheten svårslagen. Lyssna på musik eller ljudbok under långbilresa tillhör höjdpunkterna i livet. Välja vägar aldrig tidigare körda. Ensam men i rörelse. Stanna var som helst. Bilen som en förlängning av jaget. Och med kamera och skissbok också, så blir livet fullkomligt. Jag vet en gubbe på östra sidan av ön, som verkar leva i sin gamla bil. Han krypkör omkring med framrutorna nere. Vill han prata med någon så kör han precis intill och pratar men stiger inte ur bilen. Jag vet inte om han inte kan, eller om han bara vant sig vid att tillbringa sin vakna tid i bilen. Hur som helst ett naturligt inslag i den byn. Han är med i allt socialt, utomhus i alla fall.

Och det var det. Nu ska jag åka och tanka. Svårartad flygskam lider jag av, och tidvis klimatangst, men bensinbilen ser jag som både ett nödvändigt ont och gott, då det inte går att leva här på ön utan bil. Är hemligt tacksam för det faktiskt. Man behöver ju inte köra varje dag men till och med en sväng för att handla ger mig något utöver det vanliga. Det är just det här med att förflytta sig i rummet utan ansträngning.

Livsluckor.

De vita fläckarna. Avståndet mellan öarna av minnen. Glapp kommer jag ihåg att alla nyutkomna postmodernistiska målare talade om på 80-90-talen. Tomrum. Mellanrum. Själva Styx. Allt som måste överbryggas med egna medel utan hjälp från sinnena. Ickeplatser en del fotografer letat. Allt det som utgör det mindre betydelsefulla. Transportsträckorna. Mellan stjärnorna. Tomheten. Mellantiderna. Pauserna. Som krävs för att en rytm ska uppstå. Sömnen för att kunna vara vaken. Vilan mellan ronderna.

I bildkonsten tilltalas jag mest av måleri och collage som i någon mening är föreställande men som inte säger allt. Det måste finnas något för mottagaren att fylla i eller lägga till. Spår av den som höll i pennan. Något mottagaren tvingas hämta från sitt eget inre för att se bilden. Kanske tomrum kanske "fel". För att den ska gå upp för hen. Fungerar likadant om det gäller konkreta bilder. Men då ersätts det föreställande av rytm och proportion. Ställs enligt mig väldigt höga krav på sådana bilder för att de faktiskt ska gå fram. Det är balanser mellan framför o bakom, massa och linje. Färger. Ljus och mörker. Rytm. Mottagaren måste fylla i linjer och tomrum. Följa outtalade vägar. 

Föreställande bilder som säger allt blir lätt tråkiga och viljan att se bilden en gång till försvinner. Den kan till och med bli tröttsam och framkalla en slags vämjelse. Övermättnad. Tjatighet. Jag vet att det inte är så för alla men i denna blogg är det min sanning som gäller. Ðet ska vara en avvägning av där och här för den som målar eller tecknar eller gör collage som representation av verkligheten. Om konstnären bara stirrar på den tredimensionella verklighetens detaljrikedom och glömmer det tvådimensionella förenklade i tolkningen så blir tolkningen stereotyp och trist. Intetsägande. Illustration inte menad som illustration. Om konstnären inte tar några risker alls och inga spår efter något temperament eller några felsteg/misstag som blivit rätt finns blir det mest en gäspning. Livlöst.

Och nu över till musiken (jazzen i mitt fall). Såklart. Och eftersom musik bara föreställer musik så får väl motsvarandet vara konkreta bilder även om jag tycker det finns likheter hos föreställande bilder också. På andra plan. Improvisation runt ett känt tema blir i mitt huvud ofta samma sak som tolkning av ett känt motiv. Rune Janssons horisonter kan påminna om en Debussy-klang t.ex. Eller om en utdragen Miles Davis ton. Francis Bacons ganska frånstötande sökande efter uttrycket i ett porträtt kan påminna om Lester Bowies grottande i St. Louis blues. Monica Zetterlunds torra raka toner utan utsmyckningar, men mitt i prick, tar tankarna åt Vera Frisén hållet.

Sådana som Oscar Peterson eller Art Tatum. Dizzy Gillespie. Fats Waller. Och faktiskt även ibland Charle Parker, tilltalar mig inte mycket. Virtuositet som passerar som ett långdraget hårdrocksolo av någon racergitarrist. Det stimulerar endast gäspreflexen för mig. Ungefär samma som med bilder. Att göra fel på rätt ställe eller använda tystnad, pauser, det lågmälda, det långsamma, gör musiken intressant och tillför så mycket att i vissa fall varje lyssning känns som ny oavsett vilken gång i ordningen den görs. Även här att lyssnaren själv kan fylla i varianter, höra något inifrån sig själv. Eric Dolphy, ibland Miles Davis. Lester Bowie och framför alla andra Thelonius Monk. Det är musiker som gör varje ny lyssning till ett oförutsägbart äventyr även om man hört det hundra gånger förut. För det man själv lägger till, det som det faktiskt gjorts plats för, är nytt varje gång. Dessutom finns ofta plats för humor och distans. Att livet kan vara rätt OK om man inte tar allt på så stort allvar.

Och nu har jag nog tappat konsekvensen igen och kanske stavat fel här eller där, men livet går vidare, koffeinbehovet tränger på och den här mobilen behöver laddas. Så det blir klart slut!

Prat åså.

De bästa samtalen är de långa, långsamma, eftertänksamma. Med pauser och tystnad. Inte diskuterande. Inte argumenterande. Ingen hets. Det är så ett samtal kan leda någon vart. Till och med till nya insikter. Samtal som handlar om att etablera absoluta ståndpunkter i vilka frågor som helst blir oftast återvändsgränder. Man orkar inte. I stället för samvaro blir det tävling. Debatt. Hävdelsebehov. 

Jag läste för ett tag sedan om en fransman som klagade på vårt svenska sätt att hantera t.ex. middagar med deltagare från olika läger politiskt och kulturellt. Han menade att i Sverige kan man bara arrangera en middag med likasinnade. Allt annat leder till långsint missämja eller tystnad, medan man i Frankrike gärna har t.ex. politiska motståndare vid bordet eftersom det då blir roligare ordväxlingar men att ingen blir arg eller förolämpad på allvar. Det är ju en middag. Inte ett valmöte. Och man måste kunna tala med varandra och även lyssna utan att fara ut i helvetet eller tystna på det ociviliserade sätt vi oslipade vildar gör.

Ja, hur det är med det vet jag inte, men det där med att omge sig med likasinnade känner jag mig nog lite träffad av. Minns en middag på en fet gård i Skåne för många år sedan. Jag blev placerad bredvid en moderat 20-30 år äldre riksdagskvinna i marinblå dräkt och pärlhalsband. Det var liksom inte riktigt så att hon och jag fick omedelbar och intuitiv kontakt. Mer som när man försöker hålla två magneters lika pol mot varandra. Så den sortens situationer har jag allt sedan dess krånglat mig ur. Men det kanske är fel. Man kanske istället ska försöka hitta något gemensamt. Hellre än att döma hunden efter håren. Svårt. Särskilt när man är en person som jag, som i stort sätt alltid har rätt :-).

En intressant sak som gränsar till detta område är i alla fall för mig så att jag ofta blivit vän med personer jag från första början av olika anledningar ogillat. Eller om man backar ända till barndom och yngre ungdom sådana jag undvikit av någon slags strykrädsla. Fler än en gång har just dessa personer lite senare i livet blivit de bästa vännerna.

Men åter till pratet. Min generation använder gärna ironier, underförstådd humor och ibland sarkasmer i språket. Sådant funkar sällan med den yngre delen av befolkningen. Internetiseringen och smsandet har gjort ett sådant språkbruk omöjligt. Allt är numer på allvar och bokstavligt. Vi har blivit bokstavstrogna. Jag undrar hur detta påverkar tankevärlden och samtalstonen i verkliga livet. Eller irl som det i anglifieringens, akronymens och förenklingens tid heter?

Humor är lackmuspapperet som ofta visar förändringar först. Jag ska erkänna att jag fler än en gång inte fattat det roliga med saker yngre personer skrattat åt, men sedan något år senare gjort det. Någon form av anpassning har då skett i det tysta utan att jag märkt det. Även på detta område är det förenkling och förkortning som gäller. Långa dubbel- och trippeltydiga dikter á la Tage Danielsson orkar ingen lyssna på längre och ännu mindre anstränga sig för att förstå underliggande poänger med som dessutom förutsätter att åhörarna/läsarna har ungefär samma verklighetsbild utifrån samma historia och nyhetsflöde. Den språkliga flyktigheten gör inveckling omöjlig. Omedelbarhet, enkelhet och korthet gäller. I dag...

I går dök en granne från byn upp bara så där. Han råkade gå förbi och såg mig o A med kaffemuggarna. Kom och satte sig. Vi pratade någon halvtimme om ditt och datt. Utan något ämne eller några åsiktsutbyten. Bara byskvaller. Jag fick en känsla av barndom. Typ helgdagar då någon bybo knackade på och satte sig på en stol för en stunds oplanerat prat. Utan rädsla för tystnad och utan ärende. Bara liksom att titta till varandra. På den tiden ringde man inte i förväg. Var ingen hemma så var det väl bara att gå till någon annan eller hem igen. Med sina tankar och känslor i huvudet och inte någon annans i de ständiga lurarna. Promenad stimulerad av väder och lukter från naturen. Kanske fågelsång. Romantisering? Ja säkert men så minns jag det.

I dag finns det en rörelse, bland alla andra polariseringsklubbar, som vill det analoga. Bort från den digitala, snabba, korta. Det är generationen som ser allt jag i grunden ser som naturligt och hemma (men har vant mig vid att betrakta som mossigt) nu istället som exotiskt och nytt. Jag har t.ex. redan hållit ett par kurser i analog fotografi med övervägande unga deltagare. 

Jag tror det går för fort och blir för fragmentariskt för vissa nu. Yngre människor börjar sakna kontinuitet, historia och sammanhang. Drar i handbromsen. Men samhället är inte längre homogent som det var när jag var ung, så nu blir det bara en rörelse bland många andra i tiden. M.a.o har jag och mina gelikar blivit ett specialintresse :-). Jag = vintagemannen!

Accelerationen.

Om man läser mycket skönlitteratur av samtida författare så märker man snart att många begrepp, mycket teknik och mycket av det som var allmängods för ens egen generation har blivit o- eller halvkänt för nästa, alltså den författargeneration jag syftar på. Och science fiction för deras barns. Det är lätt att underskatta hur snabbt saker och ting förändras när man lever i en tid av konstant acceleration. Bara för en generation sedan kunde man förvänta sig att dela erfarenheter med sina barn och att språk och teknik skulle vara åtminstone i grunden samma. Nu är det inte längre så. Vi hamnar längre och längre bort från varandra. Alla timmar jag och mina (manliga) generationskompisar skruvade på mopparna och lärde oss mekanik och förbränningsmotorer, eller ägnade oss åt fiske och utomhusaktiviteter, eller gjorde lumpen för den delen, har våra söner lagt på datorer och annan digital teknik. Grundkunskaper säkert på liknande nivå men på helt olika områden. Och inget tyder väl på att detta skulle förändras. Alltså accelerationstakten. Nästa generation och alla därefter får nog också erfara detta.

Och på grund av det har det blivit knepigare för min generation (mig i alla fall) att läsa svenska romaner av unga författare där företeelser från "vår" tid beskrivs eller bara förekommer i bisatser. Det blir lätt så att man (jag) hakar upp sig på detaljer som inte stämmer eller som bara är nästan rätt, en liten aning missuppfattat. Jag förstår ju att detta är orimligt och orättvist, särskilt som jag ju inte vet hur många fel jag sväljer när jag läser äldre litteratur om sådant jag själv helt saknar både erfarenhet och kunskaper om. För att inte tala om allt från andra kulturer. Men icke desto mindre. Det är ett problem som kan överskugga en hel berättelse hur bra den än är i stort. Det är ändå ganska stor skillnad på att skriva om sådant man hört om och att skriva om sådant man faktiskt upplevt när författaren hört om ämnet som läsaren upplevt. Skillnad för läsaren alltså.

Stormmorgon.

I natt stormade det så att fönstren slets loss från fönsterbågarna och all lös inredning i huset blåste ut på gården. Kanske lite överdrift där men det blåste faktiskt ganska hårt. Men solen skiner åter starkt så vädret är bara typiskt för denna ö nu på morgonen. Typiskt dagtid är just vind och sol. Typiskt nattetid är kompakt mörker med stjärnhimmel där vintergatan går att se. En sådan himmel som stadsbon, eller ens tätortsbon aldrig får se pga ljusföroreningar. Och idag är havet ultramarinblått och himlen kobolt-coelin. Det ser liksom strängt ut. Blått, grönt och ljusockra. Inte många mellanting. Ungefär som målaren Axel Kargel framställde ön. Jag brukar inte vara helt överens med AK då jag tycker att han drev stiliseringen för långt i förhållande till färgträffsäkerheten. Han var inte lika säker på färgområdet som t.ex. Vera Frisén utan stiliserade hårt även sina halvmissar. Känns lite som att han försökte maskera ett lite schablonartat färgval med strikt komposition. Synd. För om färgerna träffat mitt i prick så hade det nog givit honom berömmelse även utanför ön. För faktiskt så har inte jag någonsin genom åren stött på honom annorstädes. Morgonpromenad nu med "Efter röken - om pipor, människor och konsten att uppskatta långsamma saker". En kort ljudbok med lång titel som kanske blir sällskap på promenaden om det blåser så hårt att det inte går att tänka. Författaren heter Niklas Sandberg.

Makterna.

Nytt islamistdåd i Berlin igår. En radikaliserad person körde en bil rakt in i en prideparad. Israel-Palestinakriget. Indien-Pakistan. Boko-haram i Afrika. IS. Al-Qaida. Och vill man backa i tiden så har vi korstågen. Tvångskristnande av "vildar". I Moskva sitter patriarken Kirill och välsignar allt hans galne diktatorchef gör. Gudstron fick Gustav II Adolfs och Karl XII:s fattiga och okunniga soldater att marchera rakt in i metallduschen. Den kristna högern i USA. Amerikaner som tror att en israelisk influencer och sektledare var "guds son". För drygt 2000 år sedan. Som gärna på grund av denna galenskap eldar upp sig till upplopp och våldshandlingar. Och så vidare.

Det här behovet en del har, att tvinga andra till underkastelse, är nog mycket starkare än alla de olika och motsägelsefulla religioner som används som alibi för ondskan. För i min värld är det ondska att försöka få makt över en annan människa. Maktambitioner över huvud taget är av ondo. Makt som utövas i form av tvång värst. Knutby, alla historier om sektoffer. Alltid handlar det om makt i första hand och religion som back-up alibi. Sommarprataren jag nämnde i förra inlägget beskrev helt aningslöst sin ondska med start i en djurplågerihistoria. Sin tillfredsställelse av att känna makt. Ofattbart faktiskt. Primitivt.

Må vara att jag är långt från någon ambitiös tävlingsmänniska och aldrig har varit fanatiker på något område och aldrig kommer att "offra mig för något större" men jag kan inte låta bli att undra varför makt för maktens skull inte upprör fler? Att många nästan verkar tycka det vara beundransvärt? 

Det enda som skulle få mig att ta till maktmedel är om någon skulle skada mina närmaste. Min familj. Och religion, tro, tycker jag är något mycket privat. Det jag tror på kan jag förstås tala om men om någon annan skulle tro samma sak är mig totalt likgiltigt. Jag är jag och du är du. Så enkelt bara.

Avslutar med citat från den kloke Charles Bukowski (citat brukar byta upphovspersoner, men detta är faktiskt CB):

"We're all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn't. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing."

Gurglandet...

...från kaffebryggaren på morgonen. Den första blicken ut genom fönstret. Promenadvägen till Åkermyntan och affären (där en ny dödsskjutning skedde i går). Gladan som cirklar över träden. Kokt röding med gräslöksås i köket för hundra år sen. Den ljust turkosa roddbåten. Tidig regnmorgon med det skärande ljudet från sågen. Lifta hem från skolan bara för att det är kul. Uppställning på kajen. Elritsor i alla blänkande färger i avan. Femöringar på rälsen. Funderingar över en osynlig far. Sommarnattsvandring hem från Helmertz. Vraket av Moj som plötsligt tornar upp sig som en vägg på 30 meters djup. Barfota på hårt grus eller brännhet sand. Gravstenarna. Storlomens meddelande från sjön, att nu blir det regn.

Allt detta är lika starka intryck. Det mesta bara obegripligheter för den del av världens befolkning som inte råkar vara jag. Allt är också material till bilder, skisser, försök att förmedla. Omvandla intryck till uttryck. Och lägg till de ovanstående lösryckta exemplen en minst lika stor värld av halvmedvetna eller bara anade intryck.

En slags biomassa som grundmaterial för personer med uttrycksbehov (och alla andra också såklart). Alla helt olika och alla med helt olika arbetsmetoder. De flesta kanske låter allt stanna inombords men de som behöver få något slags utlopp och känner en stark vilja att försöka kommunicera intrycken/känslorna kan ju göra detta, eller åtminstone försöka göra det med praktiserande av någon konstart. Skriva, dansa, måla, eller vad som ligger närmast. Poängen här är individualiteten. Olikheterna. 

Den första konstskolan jag gick i hade två huvudlärare med helt olika konstsyn, den ena med rötter i Göterborgskolorismen, alltså måleri som absolut uttrycksmedel och inga ord. Den andra i en delvis idébaserad tradition. På så sätt försökte de täcka upp ett brett område inom bildkonsten och försöka lotsa eleverna på rätt väg, som ju är något väldigt individuellt. Ett svårt jobb. En av mina klasskamrater anförtrodde mig många år senare att hen hade lidit av psykisk ohälsa när hen började på skolan och att den ena läraren hade varit bättre på att hjälpa än psykologerna. Att den där konstskolan kanske hade varit räddningen. Så kan det bli om läraren är tillräckligt lyhörd för vilken väg konstutövandet behöver ta. Andra saker kanske hänger ihop oupplösligt. Att inte klampa runt i porslinsfabriken är nog en konstlärares främsta uppgift. Lyssna och lotsa.

Det här skriver jag eftersom jag precis lyssnat på sommar i P1 där en konstnär berättar om sitt liv och sin konstsyn. Nu vet jag inte om hen undervisar eller har gjort det, men i mina öron verkar denna person vara högst olämplig för att handleda någon på en från början osynlig väg. Jag har svårt för personer som "vet", som inte tvivlar. Eller ifrågasätter sina heliga kor. Kom att tänka på det där med lärare när jag hörde hens fullständiga övertygelse om att ha fattat allt, för väldigt många konstnärer har ju någon eller några perioder då lärarlön är välkommen och kanske enda sättet att få till någon ekonomi. Tyvärr finns det också en kategori av konstnärer som verkligen tror sig fatta mer och bättre än människor i andra yrken. De arga allvetarna :-). Som avskräcker folk från andra bakgrunder och med andra utbildningar. Nu tillhörde nog denna konstnärsröst i radion inte den gruppen pga sitt tekniska, naturalistiska måleri som nog alla accepterar och beundrar, men efter radiopratet tror jag tyvärr att mångas förutfattade meningar om konstnärer fick nytt vatten på kvarnen. En bekräftelse på myten om konstnären som gränslös boarderlineperson och narcissist.

Återvändande frågor.

Detta hände när jag var 20 år gammal: Jag låg på soffan i min andrahandslägenhet i en stad mitt i Sverige. Hade kommit hem från skolan och slängde mig direkt i soffan några minuter. Tänkte på inget alls. När jag efter en stund skulle resa mig för att göra något annat så gick det inte. Eller nästan inte. Jag upplevde att min kropp vägde så mycket att jag knappt med alla krafter kunde pressa mig upp från soffan lite grand. Och detta var på den smala och vältränade tiden. I alla fall så lyckades jag till sist med den största ansträngning och under stor förvåning och förvirring pressa mig upp i stående och vände mig om mot soffan. För att få se mig ligga kvar där och titta på mig. Panik. Släppte mig ner på soffan igen och låg och blundade en lång stund. När jag sedan till sist vågade prova att resa mig var allt som vanligt igen och jag visste verkligen inte vad jag varit med om. Vågade inte berätta om detta för någon förrän flera år senare. Ville ju inte riskera att bli avfärdad eller utskrattad. Men det var inte någon dröm. Det är jag helt säker på.

När jag en gång många år efter händelsen ovan, studerade datorgrafik på högskolan i Skövde, ingick förstås en del orientering i spjutspetseriet inom datorers användning för olika former av visualisering (kursen i Skövde hette "Datorn som konstnärligt redskap"). Jag minns en historia, möjligen från en bok vi helst skulle läsa, som hette "Computers as theatre" av Brenda Laurel. Det var en beskrivning av ett experiment som utförts vid något universitet i USA, där man forskade om virtuell verklighet. Experimentet tillgick så att en liten radiostyrd bil försetts med en videokamera och ett par känsliga mikrofoner som registrerade hur det lät när bilen körde omkring på det ojämna cementgolvet i en stor hangar. Vidare kunde videobilden bilen "såg" + ljudet den "hörde" via mikrofonerna skickas till en slags hjälm en försöksperson fick ta på sig. Hjälmen utestängde alla intryck från omvärlden utom de (bild ch ljud) som förmedlades från bilen och ljudet av försöksledarens röst. Försökspersonen fick sedan sätta sig i en bekväm stol med en kontrollmanick i händerna som hen kunde köra bilen med. Försöksledaren lämnade hangaren och instruerade från ett angränsande fönsterförsett rum, muntligt hur försökspersonen skulle styra bilen bortåt i hangaren och kommenterade olika saker bilen körde fram till och "tittade på". Efter en stund, när bilen befann sig i den andra änden av lokalen fick försökspersonen instruktioner om att vända bilen 180 grader och stanna. Sedan frågan: - vad ser du? Svaret oftast: - en person som sitter i en stol längst bort i hangaren.
Om försökspersonen nu inte redan fattat och svimmat så sade försöksledaren: - det är du!

Så kan det gå att flytta ett medvetande. Riskabelt experiment enligt mig. Vem kan ha vetat hur försökspersonerna skulle komma att reagera? Men man får väl anta att försöksledaren friskrivit sig från ansvar på något sätt innan.

Hur som helst så påminde det mig såklart om soffhändelsen och jag tror nu idag att det var ungefär samma sak. Fast ändå inte... Men en förflyttning av medvetandet från kroppen var det i bägga fallen.  

Långa skuggor.

Sommareftermiddagar när ljuset gulnar och skuggorna förlängs. Och om det dessutom blåser så kan det hända att ett spöke skymtas i skogskanten. Den sämsta tiden på dagen. Dagens motsvarighet till nattens vargtimma. Allt är diffust och allt kan hända.

Ända sedan jag var liten har jag skyggat för den timmen. För det är runt en timme innan dagen övergår i sen eftermiddag och sedan kväll. Den timma då andra makter än de vanliga är lite för nära. Men det är bara blåsiga dagar med starkt solsken som verkligen kan framkalla denna känsla av osäkerhet och overklighet.

Nu, efter alla år har jag kommit på knepet. Man kan ju bara sova sig igenom. Och sedan vakna som en överlevare! Passar utmärkt eftersom jag ändå alltid är trött vid den tiden.

Men idag var det mulet och stilla så ingen spöktimma kom. Allt väl och nu blir det kväll.

Att navigera sig genom livet påminner ofta om hur de två besökarna i zonen, i Tarkovskijfilmen "Stalker", måste söka vägen framåt. Ibland blir det o- eller halvmedvetna vägar som inte tänkts ut och planerats så noga och i bland kan i alla fall jag snudda vid tanken att det spelar liten roll vad jag tänker och vill. Livet händer mig ändå, även om jag bara sitter på en stol och tittar in i väggen. 

Men möjligen kan det gå att vända på steken och istället för att tänka på vad jag vill med livet, tänka vad är det livet vill med mig? Det är så jag uppfattar att besökarna gör i Stalker när de följer vägvisaren som tar sig fram genom att planlöst kasta iväg en järnmutter fäst i en tygremsa för att sedan se var den landade och gå dit. De har bytt driftighet och handlingskraft mot lyhördhet. Eller snarare är det vägvisaren som gjort det. Så klart kan det ses som att de viljelöst följer en galen sektledare men det kan också ses som att denna sektledare är själva ödet. Och att de på den vägen faktiskt kan se lite in i framtiden. Vart de ska oavsett vad de vill.

Handlingskraft kan såklart vara bra men ibland är vilsenhet och villrådighet den rätta vägen för att kunna uppfatta de små nyanserna och följa de knappt märkbara impulserna. Så är det i alla fall för den som sysslar med någon konstnärlig verksamhet. Improvisationen kan inte tänkas fram eller planeras. Den kan bara komma från viljans utplånande och kontrollens motsats. Lyssna istället för att styra och ställa. Sova sig igenom den där eftermiddagstimman och botanisera bland drömmar i stället för att gå ut och klippa gräsmattan.

Men nu blir det en kvällspaus här så jag fortsätter skriva i morgon.

Och nu är det morgon och jag har tappat tråden, om det nu fanns någon. Hur som helst är det två obligatoriska muggar kaffe och praktiska frågor som gäller nu. Och nyheterna från alla håll. God morgon!

Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Gitarristen.

Heter en slags memoar eller biografi av gitarristen Johan Norberg. Från början jazzgitarrist men under många år inblandad i alla upptänkbara  musiksammanhang. Han tackade aldrig nej till ett jobb, oavsett vem som frågade eller vilken musikstil det gällde (preteritum eftersom han numer bara skriver om musik, inte spelar. Anledningen till det finns i boken). En lång rad anekdoter och funderingar kring livet och musiken där väldigt många kända namn i det svenska musiklivet förekommer. Studiomusiker på otaliga inspelningar och bandmedlem på likaledes otaliga turnéer. Intressanta insikter i livet många kompmusiker lever. Och även i livet i stort. Och kanske är det också så att denna bok blev extra intressant för mig eftersom jag är jämngamnal med JN och även som han bördig från den norra rikshalvan om nu det kan betyda något. Det blev i alla fall en hel del igenkänning i tankegångarna. Dessutom beundrar jag prestigelöshet och självdistans. Och förmåga att se det positiva i livet. Så, rekommenderas för alla som är nyfikna på underhållande skvaller om kända artister, men även för alla som undrar hur en vit, svensk, medel/övre medelålders heterosexuell, otraumatiserad, ostraffad alldeles vanlig man från arbetarklass, men med ett allt överskuggande intresse för något konstnärligt uttryck, ser på livet. Om nu någon undrar det.

Händelser på ön.

När Jan Stenbeck dog i Paris stapplade hans gamla bassethund Lothar ut på terassen i Luxemburg och ylade. Det hade den aldrig förut gjort. Mitt i ylandet ringde telefonen med dödsbudet. När de fyra barnen senare möttes och satte sig ner för att ha familjeråd om vad de skulle göra med företagsimperiet, flashade deras mobiltelefoner igång samtidigt trots att det inte fanns någon teckning där de befann sig och ingen hade rört sin lur. De hade fått mobilerna av sin far bara för att han var så stolt över sin "uppfinning" trots att detta var innan nätens utbyggnad. Men han ville ändå att de skulle ha dem med sig överallt. 

Igår kväll när jag gick och lade mig visste jag att Argentina skulle vinna över England i fotboll, med 2-1. Trots att England spelade övertygande och ledde med 1-0 när jag slutade titta (är eg. inte så intresserad av fotboll). Reflekterade inte alls över det då, det var bara en tanke som fladdrade förbi som en rörelse allra längst ut i synfältet. Och liknande saker har ju faktiskt hänt många gånger och kan såklart ses som slumpmässiga sammanträffanden. Saker man egentligen inte bryr sig så särskilt mycket om som i detta fallet en fotbollsmatch där jag inte "höll på" något av lagen. 

Ungefär samma sak har hänt många gånger i "små" sammanhang, men en av de tydligaste hände mig i slutet av 2019 då jag hörde en kort radionotis om en okänd influensaform som upptäckts i en by i Kina. Då visste jag någonstans att pesten var på väg och vilka konsekvenser det skulle bli trots att nyhetsflashen bara var en liten kort notis bland andra viktigare. Och som jag såg till att glömma i nästa stund eftersom det inte går att prata om något som ännu inte hänt. Förpassades till oviktigt längst ut i kanten av synfältet. Men det fanns där.

Jag tror det s.k. sjätte sinnet egentligen inte är någon märkvärdighet. Bara något glömt. Som människor inte längre behöver men som möjligen går att återuppväcka och träna. De där Stenbeckgrejorna har jag ingen åsikt om men händelser som kan verka oförklarliga tror jag har en av två förklaringar (finns säkert fler men dessa två verkar enklast att ta in). Den ena som sagt att det sjätte sinnet finns men är glömt och utslocknat eftersom den moderna människan inte längre behöver det. Katterna jag dagligen umgås med har någon slags ytterligare varseblivning förutom de vanliga. Det tycker jag mig ha sett många exempel på. Det kan vara sånt som att gå till dörren och vänta en minut innan bilen kommer fast det inte gäller någon regelbunden tid. Och liknande.

Den andra förklaringen stod Albert Einstein för. Den att tiden inte är linjär. Eller att den är det men orsak-verkanskedjor inte är det. Och det har jag ju lite svårt att ifrågasätta med mina något begränsade fysikkunskaper. Men tror ändå att detta skulle kunna förklara fotbollen och pesten ovan.

Hur som helst blir livet så mycket rikare och roligare när man tar med i beräkningen att man kanske inte vet allt. Det har ju knappast saknats historiska exempel på när vi tvåbeningar fått omvärdera hela tillvaron på grund av någon ny upptäckt.

Med strömmen.

Heter en novell av Hjalmar Söderberg. Nja...

Roman.

"Genom delning" är titeln på Lyra Ekström Lindbäcks nya, eller senaste kanske det är, roman. Mycket bättre än den förra som jag blev besviken på och inte riktigt kom igenom. Men nu försökte jag med den här nya eftersom jag mycket uppskattar författarinnans insatser i andra sammanhang. Och hade jag varit 27 så hade jag nog satt upp denna på tio i topp-listan. Men nu är jag 67 och då blir det lite svårare. Mer konkurrens efter alla år av läsande.

Ofta när jag läser unga författare numer, får jag en känsla av att allt går igen. Intet nytt under solen förutom ytliga förändringar som teknikutveckling o.dyl. Och att ingen längre röker, förutom på fester. Dessutom, den sida av Stockholms nattliv som i denna roman underligt oförändrat beskrivs trots att så många år passerat sedan jag själv var involverad. Alltså det nattliv som levdes då och tydligen levs/lever kvar än idag på ställen som Blecktornskällaren, där även jag och mina kompisar en gång fördrev alldeles för många (eller om det var nödvändigt antal) timmar. och liknande krogar långt, långt från Stureplan. Faktiskt en nära på hundraprocentig igenkänningsfaktor där. Lite skönt nästan, som om tiden stått stilla i det avseendet. 

Romanens huvudtema ligger dock utanför min horisont. Det handlar om två systrar, enäggstvillingar, och deras liv och förhållande till varandra. Jag är ju varken kvinna, ung eller tvilling så rätt mycket känns avlägset där. Men berättelsen är så trovärdig att jag ändå kan inbilla mig att jag fattar något av det. Dessutom gav mig texten början till historien om Jim och Jim som jag skrev om i det förra inlägget här. Så det får jag tacka för!

Berättarjagen skiftar genom sidorna, något jag verkligen uppskattar, och bäst blir det på slutet när den för den ena tvillingen förhatlige och av bägge tidvis förhånade fadern, till den andra tvillingens barn äntligen kommer till tals. Han och hela hans släkt, som inte kommer från huvudstaden, har annars hela tiden setts "von oben" av de vackra, små, smala (viktigt att inte vara stor tydligen, kommenteras gång på gång) och smarta storstadssystrarna. Som om han inte dög. Och det gör han väl aldrig heller egentligen i deras ögon, trots det något motsägelsefulla faderskapet till den ena syrrans barn. Men hans röst är trovärdig den med när den väl kommer. Det blir som en kort sekunds inblick i en verklighet som bebos av så många fler i Sverige än av den egofixerade klicken innerstadsungdomar i Stockholm som boken annars befolkas av. 

Det enda som ibland lite stör mig med denna roman är en stundvis framskymtande ton av överlägsen kunskap och livserfarenhet. Lite som den allvetande tonåringen. Men sammantaget en välskriven och intressant historia som inte kan inordnas i någon skrivarskolestil, vad jag kan urskilja i alla fall. Utan alldeles genuin. Jag kan absolut föreställa mig att LEL när hon är lika gammal som jag är nu, kommer att ses som en av den tidens tungviktare. Alltså betyg: rekommenderas!

Jim och Jim.

Läste av en händelse om enäggstvillingarna Jim och Jim, som levde sina liv parallellt men likadant i så hög grad att man verkligen häpnar fram tills de i sitt/sina trettionionde år till slut träffades. Det finns flera historier om enäggstvillingar där de ovetande om varandra och på olika orter levt så gott som identiska liv, gjort nästan precis samma livsval osv. Jim o. Jim i Minnesota (USA) är bland de mest kända. Väl dokumenterat då det är nutida och bägge fortfarande lever. De särades på och adopterades bort vid födseln för att sedan ovetande om den andre men bara på ca sju mils avstånd från varandra leva ett i många avseenden likadant liv. Gifta två gånger, bägge gånger med fruar med samma namn. Bägge far till en son med samma namn. Körde samma bil, hade samma jobb, rökte samma cigaretter och föredrog samma ölmärke. Bägge hade en hund med samma namn. O.s.v. Allt förutom den normala utseendemässiga likheten.

Men. Det intressantaste med detta är egentligen, tycker jag, att de döptes till samma namn av sina om detta ovetande adoptivföräldrar. För det skulle ju då antyda att likriktningen började utan ens deras egen viljas inverkan. Tidigare. Och det i sin tur får förstås tankarna att gå till frågan om hur fri den fria viljan egentligen är? När man lägger ihop allt det ovanstående är det ju faktiskt lätt att börja fundera i fatalistiska banor. Hur mycket bestämmer vi om våra liv egentligen? Eller hur mycket tror vi att vi bestämmer? Om vi inte bestämmer något alls, vem skrev då manuset och vad skulle meningen med det hela vara? En sån cirkus utan publik? Som så många andra frågor slutar det hela med ett gigantiskt frågetecken. Och med att man bara kan välja vad man vill tro. Utan att faktiskt veta.

Tänker på karl XII:s armé. Som hade anfall som enda taktik oavsett fiendens övermakt (ja jag vet, förenklat) men lite så var det ju. Och, enligt vad jag kunnat läsa mig till behövdes inga mordhot för att få frontsoldaterna att gå rakt in i projektilregnet. Inte som idag när fronttjänst är det mest fruktade som ingen vill göra frivilligt. Istället marscherades det om inte gladeligen så åtminstone utan tvekan in i elden. Varför? Knappast för fosterlandet då de flesta ju var legosoldater från olika håll. Orsaken var väl snarare religiös fatalism. Det finns en gud som bestämmer och åt det finns inget att göra. Förutom att be och hoppas. Gömma sig eller backa gör inte något för att förändra situationen. Är det dags så är det. Om inte så flyger kanonkulorna förbi.

Lite påminnande om senare tiders självmordsbombare. Förutom de två stora skillnaderna att självmordsbombaren möjligen anser sig ha så pass mycket fri vilja att tid och plats kan väljas. Eller kanske det också finns inom ramen för det större valet som inte kan påverkas av människor? Alltså planteringen av tanken hos bombaren. 

Den andra stora skillnaden gäller för bombare av  den "rätta" tron. Där finns martyrskapet efter smällen, med allt vad det innebär av hinsides belöningar. Något sådant kunde karolinen inte vara säker på. Ingen visste om resan efter döden gick neråt eller uppåt men säkert var i alla fall att Carolus själv var tillsatt av gud och därför det säkraste kortet att satsa på.

Ibland kan det vara svårt att skilja på fatalism och fanatism eller så är de två ord som överlappar och ibland betyder samma sak. Eller hur var det med andra världskrigets japanska självmordspiloter? Och när tanken går till dem spårar den också vidare i inkonsekvensens namn, till frågan varför de hade hjälm? (finns foton). Så slutar detta inlägg i ej ovanlig ordning halvvägs från målet och i andra frågor än från starten. Men spånandet här ska ses som en textbaserad motsvarighet till den bildbaserade i skissboken. Pennan får flyta fritt oavsett om det är bokstäver eller bilder som kommer ut.

Smaken.

I min ägo fick jag igår en gammal förstoringsapparat. En Opemus II från 1960. Den är i nyskick och fungerar som den ska, men det slående med den är utseendet. Produktdesignen som gör att den idag nästan passar bättre i bokhyllan än i mörkrummet. Det är något med originaltillverkade föremål som har en design som verkar vara lika del ren estetik som funktion. Det går inte att kopiera när originaltanken inte går att återuppliva. Klockan kan inte gå baklänges (i vardagen iaf). All s.k. retrodesign är dömd att misslyckas och bara bli löjlig eftersom det handlar om tom imitation. Allt runt omkring, alla kunskaper om världen och tidsandan går ju inte att återskapa. Kanske hade Opemusdesignern gjort något annat om den första månlandningen hade gjorts när hen skissade på formgivningen. Eller någon annan händelse vad som helst. Allt i omgivning och tankegods påverkar oss. Att försöka backa ens en sekund är lika omöjligt som att lära sig inte kunna cykla. En bra design är inte bara en smaksak utan också en fråga om designerns känslighet för intryck att omvandla till uttryck. En design som denna förstoringsapparat förutsätter att det var 1950-60-tal när hen vaknade om morgonen. Och eftersom min är tillverkad 1960 vaknade jag också den morgonen den lämnade fabriken. I den tidsandan. Det går inte att förstå!

Och då kommer såklart frågan om arkitekturuppropet/roret eller vad det heter. Ett fenomen i två skepnader. Den ena i just ett upprop på nätet och den andra, nyare, i form av ett politiskt parti.

Nu är ju arkitektur av en hel massa orsaker inte samma sak som produktdesign, men gemensamt är förstås formgivning. För en sådan har ju precis allt från det minsta föremål till den största byggnad. Och då med mer eller mindre inslag av estetik eller bara funktion.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om arkitekturuppropet (inte det politiska partiet som väl ändå är ett skämt) men uppropet som också har en och annan arkitektbyrå i ryggen tycker jag nog har sina poänger. Särskilt då de visar exempel på hur man tänkt och gjort i andra länder. För det verkar ju ändå som att det finns någon form av mänsklig gemensam estetik. Att röda stugor med vita knutar i Sverige är attraktivt för de allra flesta. Att få egentligen vill bo i en Wingårdhlåda.

Jag tänker att inslag av brutalism (som en del kallar det) kan vara livgivande i små portioner för byggnader som inte är tänkta att bo permanent i. En byggnad som Radisson Blu Waterfront Hotel i Stockholm blev ju, åtminstone för mig, snabbt ett oväntat och vackert inslag i stadsbilden. Men den sortens "överdesign" måste portioneras ut väldigt försiktigt och på rätt platser. När officiella byggnader och bostadshus kan förväxlas med äldre tiders spannmålsmagasin eller parkeringshus uppstår fenomen som arkitekturuppropet nog lätt. Arkitektur går ju heller inte att undvika. De boende på platsen kan inte komma undan. Så för min del slutar arkitekturdelen av detta inslag i att jag tycker att om det gäller bostadsområden så ska de redan boendes synpunkter väga tyngst. Men i utökade stadskärnor o.dyl. är nog arkitekterna bäst lämpade att få planera och utforma.

Överfallsoväder.

Det nya ordet myntat av SMHI. Bra beskrivande ord för plötsliga några minuter långa raseriutbrottsoväder som jag nu upplevt fyra gånger denna sommar. De fyra första i mitt liv. Ena stunden sol, nästa översvämning i källaren. Golvbrunnen utanför källaringången skulle ha behövt ett inlopp minst dubbelt så stort som det som en gång byggdes, för att hinna svälja vattenmängden som plötsligt bara vräker ner som om någon stått och tömt en gigantisk hink över huset. Sedan sol igen direkt. Och så lokalt att ingen en kilometer bort ens märkt något. Inga klimatförändringar i sikte? Naturliga svängningar?

Alla dessa förslag på omläggningar, elektrifiering, grön energi och bla bla bla. Syftet förstås gott men jag tror att den insikt som behövs är att den heliga tillväxten är roten till det onda. Att ingen tillväxt behövs utan tvärtom bantning på alla plan, främst i västvärlden och i den rika delen av asien. Människan är för fet. Skrytprojekten för stora. Läste just en utredning som slutar i att elbilstillverkning sammantaget har större miljöpåverkan än till och med dieselbilar. Då är hela tillverkningsprocessen inräknad med början i brytning av de jordartsmetaller som behövs för batteritillverkningen. Och vad gäller kärnkraft så finns det ingen lösning på hanteringen av avfallet. Bara uppskjutning av problemet. Alltså något för framtida generationer att lösa.

Kanske den av många påannonserade demokratidöden till sist kommer att orsakas av detta. De nuvarande diktatorerna och envåldshärskarna blir avsatta av andra diktatorer i andra änden av politiken, som sedan genomför alla nödvändiga begränsningar i mänskligt överflöd som krävs. Och fördelar de resurser som redan finns på ett rättvist sätt. Eller kanske kommer tvångsåtgärderna med det där flygande tefatet som ska anlända i november. Eller kanske att den möjligt superintelligenta AI som verkar finnas om hörnet tar tag i det. I oss. Allt känns möjligt när nu Norge kanske vinner VM i fotboll också.

Ljuden och allt.

Den första sorteringen av ljud får bli mellan lugnande/sövande och störande. Lugnande är kattspinn och dunkandet från skenskarvar. Det senare tyvärr borta numer. Åtminstone i Sverige. Vet ej i andra länder. Att åka nattåg med det dämpade klodonket som ett slags ledmotiv i bakgrunden var alltid lugnande och sövande. Samma med en katts spinnande. Motsatsen gäller som alla vet snarkningar. De skapar en situation där man ligger på helspänn och väntar på nästa. Än värre om man väckts av ljudet (undantaget om det är ens egen snarkning :). Tänker ibland att det måste finnas någon djupare mening med detta. Alltså varför aldrig så dämpade snarkningar kan uppfattas som värsta flyglarmet och omöjliggöra sömn när ett ganska högljutt och regelbundet dunkande från skenskarvar tvärtom kan vara som en vaggsång.

Ljud av regn mot en tältduk eller ett balkongtak (sov ibland på balkongen innan en renovering gjorde det omöjligt) tillhör de lugnande sövande ljuden. Främjar långsamma tankar och sömn. En trygghetskänsla. Av att vara skyddad kanske. Det blir tydligt när den oskyddade miljön är så nära men inte kommer åt en. Men tvärtom kan det bli om skyddsnivån är för hög. Som inne vid köksbordet en dag med ihållande regn. Tristess istället. Samma ljud men olika verkan.

Musik. Som ju inte heller är något annat än olika ljud ordnade i olika system är kanske det tydligaste exemplet på nästa nivå av vattendelare. Med musik kommer mer personliga preferenser med i bilden och många kanske till och med tappar bort det grundläggande att det fortfarande bara är ljud som kombineras på olika sätt och då av någon anledning påverkar oss olika. Den begränsande och förlamande kategoriseringen kommer in i bilden. Och även i sammanhanget egentligen helt ointressanta frågor som livsstil, utseende och klädsel. Där tappas tråden av många och viss musik blir bra och annan dålig av andra ovidkommande anledningar än de egentliga ljudens påverkan på sinnena. Man har frivilligt tagit på skyddslapparna och stängt av största delen av ljudens värld på grund av att t.ex grupptillhörighet trängt in och trängt ut öppenhet och nyfikenhet. Indolensen har tagit över. Och rädslan för att inte passa in i det sociala sammanhanget.

Mycket av detta återfinns också inom bildkonsten. Stilar och framför allt förhålllningssätt som förbjuder vissa uttryck medan andra ses som det enda rätta. Samma system av skygglappar som med musiken för den som inte nöjer sig med att verka på sin egen scen. En gång när datorgrafik var ett mysterium för de flesta började en nyfiken konstnär jag kände (han är borta sedan några år) att på egen hand utforska datorgenererade bilder och fick ganska snabbt uppdrag på det då helt nya området. Det var illustrationer till informationskampanjer och annat. Jag bodde då ett par helger hos honom och han visade mig nymodigheterna. Jag fick också veta att det fanns en "hemlig" njutning i arbetet med dessa bilder. Och det var att han äntligen efter alla år i "rätt" fåra som bildkonstnär nu fick utlopp för sin vilja att göra förbjudna bilder. Och det förbjudna var landskap med solnedgångar o.dyl. 

Han var fostrad i en idébaserad konstsyn och lärd att förakta och se ner på sin inre vilja att bara uttrycka sig på det mest spontant omedelbara sättet, som han så klart insåg var omöjligt om han ville vara relevant i sin samtid. Alltså en konstruerad och artificiell värld han innerst inne inte kände sig ärlig i. Han jobbade mycket med barn och deras bildvärld och senare alltså med datorgrafik och illustrationer han i någon mån kunde styra. Han hade något han kallade lördagsakademien för barn. Där försökte han ta reda på om den omvärldspåverkan som först uppstår tydligt i lågstadiet på något sätt kunde överbryggas. Alltså så att de ursprungliga i viljan att göra bilder skulle kunna lotsas igenom det första stadiet av sneglande på vad andra gör, jämförelse och ängslan över sitt eget. Både det och datorgrafiken (som nämnt) handlade också om att få utlopp för de bilder han själv inte kunde släppa fram från sin position som huvudlärare på en konstskola och den konstsyn han utåt sade sig försvara och som han också försökte lära ut. Förnekandet av sig själv som dessvärre var nödvändigt för att kunna lotsa sina elever vidare till högre utbildningar där ju inte allt var gångbart (och ännu mindre så nu).

Ja så kan det gå när utanpåverket blir starkare än det grundläggande. När ljuden slutar vara ljud i egen mening och istället blir instängda i konstruerade system och tvingande manér. I musikens värld kanske främst av pengaekonomiska skäl och i konstvärlden av samma fast också överlagrat av politik. Sedan har konstvärlden ett ytterligare åliggande. Det att förklara sig (för den som inte sysslar med solnedgångar). Musik behöver aldrig förklaras. Det låter som det låter. Musikhistorien kan beskrivas men som med all historia endast i efterhand. Den kan inte produceras. Konsten har däremot skapat sina egna grumliga och ibland oförklarliga värdesystem som ut- eller kanske snarare invecklas av en ekonomi som för länge sedan lämnat all verkilghetsförankring. Och kanske underligast av allt är väl att olika konstnärer också gång på gång påpekar detta utan att egentligen kunna påverka det och utan att ändra något i sin egen praktik. Ungefär som att säga att jag ser att kejsaren är naken men den upplysningen ändrar inget. Det var bara en markering som för ett framtida "vad var det jag sa".

Undrar om det idag skulle vara möjligt att spåra tillbaka mot de drivkrafter grottmålarna och de första människorna som gjorde ljud i ordnad form till uttrycksmedel hade? Kanske dans och vissa typer av performance är de uttrycksformer som är närmast sina ursprungskällor idag. Ritualerna som sedan spårade ur till religioner, åsså var vi där igen. God morgon från ön!