Lena Andersson.

I ganska många år har jag läst hennes bidrag till samhällsdebatten i DN. Ofta förvånad och förbluffad av hennes förmåga att skruva på frågorna en gång till, långt efter att jag själv bildat mig en uppfattning. Och som regel har hon då tänkt avsevärt längre än jag. Skaffat sig en bild som är bättre underbyggd av verklighet och mindre av förutfattade meningar. Liksom hennes oräddhet då hon säkert förstått att en artikel skulle generera ovänner. Sanningen framför allt och till varje pris, liksom.. Jag ska inte säga att jag alltid hållit med men jag ska säga att jag är imponerad av både klarsyn, kunskaper och mod!
Andersson är en person jag inte känner men ändå ser på som en slags mentor när det gäller att inte falla in i kören, utan istället söka någon slags objektivitet utifrån fakta, oavsett hur många som skriker något annat.
Nu är jag snart klar med den sista av de tre romanerna "Egenmäktigt förfarande", "Sveas son" och "Dottern". Det finns fler men dessa är de jag läst. Och på min lista kommer Dottern på första plats.

Tuija Lindström.

Kulturhusets utställning "VALOKUVA - det egna språket" kommer jag att besöka igen. Intresserade av foto som konstnärligt uttryck har kanske sett "Kvinnorna vid Tjursjön" som ju är hennes (tror jag iaf) mest kända och spridda verk. Själv hade jag aldrig sett filmen som ingår i verket, visste inte att den fanns.
Men denna utställning visar så mycket mer. För mig många gamla nyheter, främst från 80-talet. Bilden nedan (komplett med blänk från glaset när jag plåtade med mobilen) hade jag aldrig sett.
Det stora collaget som inleder utställningen, tillsammans med en text på svenska, finska och engelska, tycker jag dock de kunde ha struntat i. Det blir för rörigt med ett stort collage som blandar totalt olika uttryck. "Best of" liksom. Det hade räckt med texterna.

 

Före/efter montering av Fresnelglas. Horseman Woodman 45.

(oredigerade mobilbilder)

Så var det avklarat.

Vernissagesamtal med CFF:s verksamhetschef Pelle Kronestedt inför min utställning "Maktskifte".

Utställningen är klar och hängd och kan ses fram till 12/7 i CFF:s fönstergalleri på Bjurholmsplan 26. Öppet dygnet runt såklart eftersom det är ett fönster.

Arbetsepilog: I går tog jag en sista promenad till koloniområdet som jag besökt i stort sett varje vecka i ett par år för att fotografera växternas fortskridande maktövertagande. Tänkte göra en sista koll så att jag inte missat något. Men, nu var området avspärrat av röd-vita plastband. Inne i mitten stod en grävmaskin och runt den ett antal gulvästade allvarsamma figurer. Ett företag som utför miljösaneringar hade parkerat sina bilar i området. Alltså, jag tog sista bilden i förra veckan... Och nu har människorna öppnat motoffensiv och börjat ta tillbaka området.

Klart slut.

Essence-Eksistence. Anselm Kiefer på Artipelag.

Jag var där i förmiddags och hängde på låset. Köpte årskort enbart pga denna utställning då jag tänker att jag måste se den flera gånger. Kiefer är en sådan självklar överjävel på just det självklara. Då menar jag hans förhållningssätt och sättet att uttrycka sig. Här behövs inga ord eller avhandlingar. Detta är konst, som jag ser det, i dess renaste form och rakt i ansiktet och magen. Bildkonst. Grottmålningar.

Men idag blev det en nästan absurd krock med allt det ljusgröna och soliga utanför de stora fönstren. Fågelkvitter... Jag ska åka dit igen någon dag med åska och ösregn i oktober när det mörknar. Tror det blir något annat då. Samspelet med naturen är så övertydligt på en plats som Artipelag. Just i Kiefers fall kändes det idag som om det fanns en dragkamp, en motsättning eller konkurrens om uppmärksamheten. Som om fåglarna kvittrade: -gå inte in och titta på det där mörkret, stanna här ute med oss!

Maktskifte.

Utställning 17/6 - 12/7 i "Fönstret" CFF på Bjurholmsplan 26 i Stockholm. Fönstret är en av dessa utställningsytor som uppstått på senare år, inte minst till följd av pandemin. Man går inte in i någon lokal utan utställningen är i ett upplyst fönster som såklart då är öppet dygnet runt. Texten ska vara som nedan (lite konstiga radbrytningar på CFF-sidan):

Maktskifte

Dessa bilder är från återkommande besök på ett koloniområde i Hässelby. Området har stängts av staden eftersom man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden och därmed konstaterat att det som odlas i området kan vara giftigt.

Snabbt, mycket snabbt, återtar det som tuktats och strukturerats av människorna, sina egna former. De odlade växterna gör sällskap med de vilda och tillsammans tar de tillbaka området från odlarna.

Alla övergivna stolar och redskap som ligger eller står kvar, övervuxna efter stängningen av området, får symbolisera denna förskjutning från människo- till växtstyre.

Nu är det spåren efter människornas verksamhet som övertagit ogräsets roll.

Per Gunnar Evander.

Dog i veckan. Han betydde väldigt mycket för mig. Läste allt i min ungdom och minns särskilt Ängslans boningar. Jag tror den är en stor del av vad som format mitt förhållande till konsterna. Alltså inte bara till litteratur utan själva det förhållningssätt Evander hade. Det lite minimalistiska avskalade nakna. Inga utsmyckningar utan bara lågmält rakt på sak utan fler ord än precis vad som behövdes.
Att läsa hans romaner var på allvar. Och att han inte verkade ha den där synen på sig själv som "upphöjd" och liksom på en högre nivå, som (för)många aktörer inom de sköna konsterna lider av. Evander var "da shit" uttryckt så som vi gör här i orten. Nu ska jag påbörja projektet att läsa om alla hans böcker!

Ett PS en vecka seanre. Blev lite tagen av Carin Evanders skrivelser om sin far. Inga höga tankar. Hennes syster dog i en bilolycka och Per Gunnar skrev senare en bok om sin sorg efter detta och skilsmässan från sin fru. Den hyvlar Carin vid fotknölarna då hon anser att han bara plågade systern via massor av telefonsamtal mm. Hon skriver om psykisk misshandel. Den debatten (som inte blev så mycket debatt eftersom Per Gunnar bara höll tyst) var tydligen för typ 18-20 år sedan och jag missade den helt. Och det verkar alla andra ha gjort också fram tills nu då han dog. Eller så var det bara jag eftersom jag bara läste barnböcker för ungarna på den tiden. Intressant ändå på något sätt att det alltid verkar finnas en mörkare sida hos dem jag inspirerats av. Det är inte första gången jag fått en hjälte detroniserad. Och säkert inte den sista heller :-(.

Ateljéarbete.

Jag jobbar alltid på samma sätt. Först bara "göra" sedan förhoppningsvis börja förstå vad detta göra var. Nu har jag byggt stegar av blompinnar och najtråd några dagar. Jag har ingen aning om varför jag gör det, bara att det blev så enligt minsta motståndets lag. Det var det jag ville göra helt enkelt. Jag har ingen förhoppning om att någon stor konst ska komma ut av det men inte heller att det ska vara bortkastad tid. Det är helt enkelt så här jag gör om jag nu ska kunna åstadkomma något alls. Tids nog kommer jag att förstå vad det handlade om och då kanske kunna jobba vidare med det på ett mer medvetet plan.

Jag har en stark tro på det omedvetna. Att det vi verkligen vill inte finns inom medvetandets ram utan att man måste hitta kryphål för att kunna bli helt ärlig.

Det fotoprojekt (Maktskifte) jag snart kommer att redovisa på CFF har förstås tillkommit med den ovan beskrivna metoden. Under coronatiden blev det många promenader i närområdet. Först bara med mobilkamera, skissbok osv men sedan när jag började fatta vad det var jag höll på med, så bytte jag till film och mellanformat. Så kan det se ut. Efterkonstruktionen är den verkliga sanningen :-).

Skeppsbrott

Framtida projekt som sakta börjar ta form. Och ja, jag vet redan kommentarerna om kontrast och exponering osv. men det här uttrycket är det jag vill ha. Lite bländad, lite trött och lite eftermiddagsangst. Typ juli, sommaren snart slut. (Ilford HP5+. Orange filter).

Till min överraskning (trodde ingen läst den) fick jag en fråga om var min "mini-essä" om Gunnar Smoliansky och fotografisk bild, finns att läsa.

Den finns här.

Planet. Olja + objekt på duk. Ca 45x80cm.

 

Passage. Olja + silverbrons på masonit. 153x98cm.

Försöka dra sitt strå till stacken.

Art for Ukraine.

Andevärlden (i brist på bättre ord).

Jag tänker mig en företeelse, teoretiskt, fysiskt (och i fantasin om man så vill). Alla dess ingående delar utgör en ande.

En sjukdom kan få vara exempel. Jag drabbas av en sjukdom som ändrar på mitt liv. Den har en början och ett förhoppnigsvis gott slut. Mellan dessa två punkter finns allt den påverkar. Mig, mina närmaste, ev. sjukhusvistelse med medicinering, sjuksäng, sjukhussal, resor till och från, påhälsningar, personal, stämning, kläder, behandling och alla tankar och allt annat som berörs. Under den period det varar.

Var kom den ifrån? Man kan säga att orsaken var t.ex. ett virus som sedan utvecklades osv, osv. Men det svarar inte på frågan var det viruset kom ifrån? Hur började detta? Varför attackerar detta virus mig? Varför passerar det genom min kropp?

Ett annat exempel. En enorm kropp. En uppsvälld gigantisk ande som omfattar hela folk, geopolitisk omvälvning, flyktingar, vapenindustri, ekonomi och alla följdverkningar för djur och människor som denna ande har. Kriget i Ukraina. Det hade en början, en första fladdrande aning om en framtida formulering, gestaltning, flög in i en despot med makten att påverka miljoner människors liv. 
Även denna ande kommer att passera till sist men på sin väg åstadkommer den enorm skada.

Och ett tredje exempel. Någon vann 25:- på en trisslott. Det betyder att tanken att köpa lotten (givet innehavet av 25:-) passerde som en susning i medvetandet och innebar att de pengarna inte användes till något annat, att en person gick till tobaksaffären och att andra människor på andra sidan disken engagerades, liksom kassaapparaten, kortläsaren och vinnarens skor som slets en liten aning till. Därefter inlösen mot en ny trisslott som visade sig vara nit och till sist utpassage igen, som en svag susning av glömska. Så passerade den anden.

Om man nu inte är nöjd med detta resonemang utan vill att förvirringen ska vara total, så kan man även blanda in panpsykismen i detta. En tolkning (min) som innebär att varje del i anden utgör ett fragment av medvetande som sammantaget ger någon form av reflektionsförmåga. Anden har när den lämnar flaskan (eller var det är den kommer från) ett medvetande, mindre eller mer dimmigt och diffust. Svagt och bortbleknande för de små, starkare och klararare ju fler ingående delar. 

Som en flock kajor eller starar som söker sovplats eller ett stim småfisk som försöker undkomma en haj. Tillsammans har de ett annat medvetande än individuellt (det är detta som hindrar mig från att gå i demonstrationståg eller se arenakonserter, jag pallar inte utplåningen av individen till förmån för en kollektiv vilja (jmfr. lynchmobb)).

Hajen är förstås också en ande, sammansatt av atomer, molkyler, celler precis som vi människor. Men när anden tar sig fysisk fast form gör också medvertandet det. I större eller mindre utsträckning.

Övergångsstället. Olja på duk.

Några bilder från studio ABC. Sista dagen på söndag.

 

Sinziana Ravini.

Skriver i en nyutkommen bok om det omedvetna. Tyvärr kan jag inte franska som boken ges ut på, men det ska vara en översättning på g. Det här verkar väldigt intressant tycker jag. På beställningslistan så snart den finns.
Citat Ravini: "Det omedvetna är oftast av en annan åsikt än vi själva, och alla som ger sig i kast med att försöka förstå dess logik genom sin konst, sitt skrivande eller sina handlingar är enligt min mening psykonauter. Det omedvetna kan ses som en plats inom oss, liksom ute i samhället eller i naturen – allt som undkommer oss är i den bemärkelsen omedvetet – och det gäller att hitta olika sätt att närma sig det." Slut citat.
Det där är väl ungefär vad de flesta konstnärer ständigt försöker. Ska bli intressant att läsa vad hon har att säga om detta. Ett nytt ord också: Psykonaut!

Andekorsningar. Olja på duk. ca.75x90 cm (x2).

 

Intressantast just nu.

Xenia Nikolskaya.

Esse Li Esselius.

Fotograferad av mig idag i vår gemensamma utställning på studio ABC i Vällingby.
Nämnas måste ju kanske också att Moderna Muséet köpt in tre av Esse Li´s bilder. De tre under här.
Jag är inte alls avundsjuk. Näääedå.

I dagens DN.

Psykologen Tor Wennerberg läser och tolkar sociologen Hartmut Rosa och hans teorier om hur vi relaterar till världen och varför. Citat:
"I senmoderniteten, slutligen, där vi nu befinner oss sedan några årtionden tillbaka, har förändringshastigheten accelererat till den grad att tidsförhållandena, vår relation till tiden som senmoderna subjekt, har tippat över i ett kvalitativt nytt tillstånd. Acclerationstakten  överskrider nu, så lyder tesen, vår individuella och kollektiva förmåga att interagera och absorbera de tekniska och sociala förändringarna. Den sociala förändringstakten har växlat upp och blivit intragenerationell, förändringar av samhällsomdanande karaktär hinner nu inträffa flera gånger under en och samma generations livslopp. Det får problematiska konsekvenser dels för politiken, dels för det senmoderna subjektetsförhållande till sig själv och till den egna livsupplevelsen." Slut citat.

Ja det var en bra sammanfattning av det jag tror vi alla känner av och alldeles speciellt vi som närmar oss den övre medelåldern. Under min livstid har jag upplevt ett före och efter vad gäller datorers existens, mobiltelefoner, plastkort, sociala media och så vidare. Allt knutet till nya sätt att interagera och därmed förändrade sociala koder. I samma tidning (dagens DN) finns en annan artikel som handlar om att appen Tiktok´s användare börjat utveckla ett eget språk där vissa ord måste "kodas" för att inte bli modererade, vilket förstås leder till missförstånd och att ytterligare lager skapas i kommunikationen. 
En annan företeelse är datingappar och deras egna sociala koder. Möjligheten att alltid swipa vidare och se om gräset kan vara grönare på andra sidan hagen. Möjligheten att utan att ens träffas göra jämförelser och rangordna människor och där utseendet då står i centrum. Eller mitt eget sviktande intresse för ny teknik. Det kanske finns fler orsaker än bara ökad ålder. Accelerationstakten kommer nog in här också.

Avrundar detta med ytterligare citat från Wennerbergs artikel:
"Det som blir djupt problematiskt, menar Rosa, är när detta instrumentella förhållningssätt blir till "grundmoduset för alla livsyttringar", vilket är precis vad han menar har skett i senmoderniteten, som en följd av "den moderna världsrelateringens felutveckling" (att teknisk utveckling styr social tror jag han menar, min anmärkning). Det existensiella perspektiv på accelerationssamhället som Rosa anlägger har i mina ögon en särskild, inneboende kraft. Det är nog här, i vårt mest grundläggande relaterande till världen, som den djupare källan till vantrivsel i senmoderniteten återfinns, men det är också i världsrelaterandet som en möjlig öppning in mot en annan och mer livsbejakande hållning kan urskiljas" Slut citat.

Och slutordet får bli Weennbergs/Rosas det med: Det gäller att springa för att kunna stå still! 

Min ordination för att faktiskt stå still när man står still är att praktisera ett hantverk och kanske lära sig odla, eller ge sig tid att läsa en lång och inte så lättläst roman. Eller allt det.

Artist statement (igen).

Nu när jag och Esse Li Esselius ställer ut tillsammans så har jag flera gånger fått frågor om mina bilder. Jag vet aldrig vad jag ska svara för om det skulle gå att översätta bild till ord så skulle jag ju kanske inte ens göra några bilder. Så jag får hitta på något bara.

Därför tog jag en timme nu framför datorn och kollade vad andra säger om sin konst och vad recensenterna skriver. Sedan gjorde jag helt enkelt en sammanställning, ett hopplock av hur det verkar som det ska låta just nu. Och det får bli denna dags artist statement för mig:

Jag undersöker förhållandet mellan objektens oscilerande dikotomi och tidens förändringsdiskurs.
Genom en jämförande kritik av de komplexare förskjutningarnas begär och skärningspunkter mitt i skiftande tankestrukturer ger jag röst åt förtrycket av det interkulturella mångfaldsperspektivet och synliggör därmed maktutövningens transkriptioner. Och med en gränsöverskridande postkolonial blick lyfter jag fram sprickbildningen i tillvarons villkor!

Satt... Då var det sagt. Visserligen lite komprimerat men huvuddragen är med. (OBS att inget ovan är "hittepå" av mig, det är bara klipp o klistra :-).

Riddersvik. De övergivna kolonilotterna. Portra 160.

Lars Lerín.

Den nytta Lars Lerin gör för konstnärskollektivet är ojämförbar. Han legitimerar konsten och gör viljan att uttrycka sig i bild till vad den faktiskt är - inget konstigare än att vilja uttrycka sig i ord. Acceptansen från allmänheten, tron på att konsten är en del av ett normalt liv. Att han verkar helt omedveten om kotterier och "klubbar" för invigda som finns i konstvärlden. Det är befriande för alla! Och till ovärderlig hjälp för alla konstnärer. Det skriver jag efter att just nu har sett TV-programmet "Vägen ut med Lars Lerin". Den ende konstnären jag vet som är totalt renons på allt vad prestige heter. Den ende som faktiskt lever att alla mäniskor är lika värda.

Nu ställer jag och Esse Li Esselius ut på Studio ABC Konsthall i Vällingby.

Foto Kristyna Müller 2019.

Vernissage lördag 12/2 kl 12-16. Därefter öppet torsdag - söndag 12-16. Utställningen pågår till 27/2. Hör av dig om du vill komma på någon annan dag/tid! Adress: Jämtlandsgatan 161 i Vällingby. T-bana antingen Råcksta eller Vällingby. 10 min. promenad från bägge.

I dagens DN.

Skriver Ola Larsmo: "Minneskulturen om Förintelsen har blivit en moralisk vattendelare". Denna artikel med anledning av Anders Löwdins nyutkomna fotobok med bilder från platserna där det hände. Bilderna verkar mest vara av den skog och mark som nu finns kvar och kräver textförklaringar för att alls bli begripliga.
Huvudfrågan, om det är moraliskt rätt att avbilda platser där våldsbrott skett har jag själv har brottats med, Jag har funderat på om jag ska åka till Auschwitz eller ej. Det kanske är rätt, för att s.a.s. se det med egna ögon (även om jag inte tillhör historieförnekarna). Fel eftersom tanken snuddar vid voyeurism och sensationslystenhet. Jag vill inte vara den där som fotograferar olycks- eller mordplatser.
Det bästa jag läst om Auschwitz är dock Didi-Hubermans "Näver". Även den en fotobok med bilder som kräver förklarande text för att bli begripliga. Så på sätt och vis är det väl den Löwdin upprepar fast utökat till att omfatta fler platser.
För min egen del känns det ändå just nu som att det lutar åt att låta bli att besöka Auschwitz. Och skulle jag ändå åka dit så skulle det nog vara utan kamera. Kanske samla intryck på andra sätt för att sedan bearbeta i bild på hemmaplan. Fast jag vet inte ens hur jag skulle reagera på plats. Kanske springa åt andra hållet eller ducka och låtsas att det bara är några gamla hus.

Nattfly. Triptyk, blandteknik, ca 150x160cm.

Framtida utställning, Fönstret, CFF (Centrum För Fotografi) 17/6-17/7.

Adress (CFF): Bjurholmsplan 26, Stockholm. Alldeles nära Skanstull. Utställningsyta är ett stort fönster mot Bjurholmsplan. Så man behöver inte gå in (Smittsäkrat :-) inga öppettider alltså och det kommer att vara upplyst dygnet om.
 
De bilder jag kommer att visa är från återkommande besök under det senaste två åren, på ett koloniområde i Hässelby (Riddersvik). Området har stängts pga att man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden där odlingarna är.

Nedan tre exempelbilder som kanske kommer med på utställningen. Oklart dock eftersom flera månaders besök i området återstår innan utställningen, så det kanske blir helt andra bilder.

Don´t look up av Adam McKay.

Film igen. Amerikansk denna gång. Don´t look up av Adam McKay. Fantastiskt bra sammanfattning av läget i västvärlden (mest förstås USA) idag. De har fått med det mesta. Trump, Corona, Klimat, Alternativ fakta, Idoldyrkan, Techmiljardärer, Materialism mm. mm., allt sådant som präglar USA idag. Dessutom inte möjlig att förutse enligt dramaturgimallarna, som annars i stort sett all amerikansk film är. Det blir en halv nia på min amerikalista! Som samtidssatir mitt i prick!

Kassettbandsmannen, dokumentär i två delar. P4 dokumentär.

Text från P4:s hemsida: "1993 hittar Peter Apelgren några kassettband på en loppis. En man har spelat in en säregen resedagbok om sina resor i Sverige. Banden spelas upp i P3:s Morgonpasset och blir en succé. Men vem var han - Kassettbandsmannen?".
Ja resten är historia brukar man ju säga. Undersökningarna gick vidare och till sist, typ 30 år senare, kom det fram vem denne man var. Han reste i Sverige på sin fritid och sov för det mesta i sin bil. Besökte olika platser och spelade in sin egen röst när han beskrev vardagen. Vad han åt. Hur det såg ut där han befann sig o.s.v. Uppenbart alltid ensam.
Nu hörde jag del två av dokumentären. Del ett redan i somras. Konstigt att ingen i detta projekt verkar se tragiken. När han under en paus i bilkörningen flyttar sig och bandspelaren närmare en bäck som porlar och säger: "-nu ska ni få höra hur det låter". Vi vet att han är ensam i sin vardag efter alla tidigare inspelningar, har ingen att spela upp sina band för. Ändå detta "ni".
Enda kommentaren i programmet är att han kanske tyckte livet var toppen.
Kan det vara så att han någonstans visste att hans kasettband skulle komma att återfinnas på en loppis långt efter att han själv dött och sedan först få en stor publik i radio och därefter, efter sociala medias födelse, också leda till hans identifikation och ytterligare radio i form av två dokumentärer. Banden kanske var meddelanden till framtiden. Ett sätt att skapa en slags hågkomst även av alla okända.

Edvard Munch.

Detta måste var något fel i min hjärna (eller hjärta). Men, håll i dig nu, jag kan inte se storheten hos Edvard Munch (och har tyvärr aldrig gjort det heller). Han skriker för högt. Det slår lock för öronen.

Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljov.

Av Andrei Tarkovskij. Som jag ser det så handlar det inte så mycket om målaren/munken Rubljov, som om livsförhållandena i Ryssland, eller Moskvariket som denna del av Ryssland hette, under första halvan av 1400-talet. Våldsam och ibland otäckt verklighetstrogen gestaltning. Första gången jag verkligen på djupet förstått varför alla städer hade ringmurar på medeltiden. Förståelsen för fornborgarna på Öland liksom Gåseborg här i Hässelby passerade genom några av mina inbyggda dimlager. Ibland kan man veta saker utan att ändå förstå. Nu förstår jag några snäpp bättre. Detta att det inte finns något skydd mot ondska förutom det man bygger åt sig själv. Det fattade jag på ett helt annat sätt än förut. Jag fick känslan av att T. med denna film ville visa oss hur livet (och döden) faktiskt var. Som att han själv förstått det och kunnat leva sig in i historien på ett mycket mer intensivt och inkännade sätt än vi andra träbockar. Och det lyckades, åtminstone i mitt fall. Illa berörd och lite överraskad var väl mina reaktioner. Jag som alltid tyckt att jag kunnat leva mig in i historien. 

Så fri är konsten.

Läser "Så fri är konsten", Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten Rapport 2021:1. Av myndigheten för kulturanalys. Utdrag:

"Beskriv om och i så fall hur ni i projektet ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds och interkulturellt perspektiv." 

"Denna formulering förekommer i ansökningsblanketten för åtminstone 33 av Kulturrådets bidrag. Förutom för bidrag till scenkonst, musikutgivning och musikarrangörer förekommer den bland annat för bidrag till utställningsverksamhet, konsthantverk, kulturtidskrifter och bild- och formkonst."

Satt.... Tror jag struntar i att söka det där projektbidraget för mitt projekt om en bäck och ett liv som försvann.

Men mina möjligeter till projektbidrag lär inte öka om vi får det "blåbruna" alternativet till regering nästa år. Och det är heller inte viktigt i sammanhanget, viktigt är dock att omedelbart uppdatera regleringsbrev och mer vad det nu heter och ta bort denna möjlighet för politiken att styra konsten. För hur kommer formuleringen ovan att se ut om kulturdepartementet hamnar hos SD?

"Beskriv om och i så fall hur ni i projektet ska integrera ett patriarkalt-, homofobiskt-, enfalds och nationalistiskt perspektiv." 

Eftermiddag.

Yahya Hassan.

Nu har han varit borta i ett och ett halvt år. Ettan, första diktsamlingen alltså, förärades jag av kompisen D som har bättre koll på lyriken än jag har. Det är många år sedan nu, men jag minns att det var en närmast chockartad upplevelse att läsa den. Så självklart och enkelt. Ett av de där verken man sedan tänker att -jaha, ja så enkelt var det ju. Bara att ingen annan såg det. Såg hur man kan göra det. Att han såg och skrev det som var uppenbart och framför allas ögon. Med versaler. Så är det ofta med stor konst tycker jag. Att det är enkelheten och det faktum att ändå ingen ser det uppenbara förrän någon pekar på det. Sedan blev det inte så kul eftersom han skaffade sig fiender i alla läger och inte heller själv valde de mest raka vägarna. Tvåan, Yahya Hassan II, var lika bra när den kom flera år senare. Samma klarsyn och drift att säga som det är. Samma nagel i ögat på alla. Men det blev för mycket. Skriver man om livet med livet som insats så kanske man måste förlora till sist. Sorgligt är det, en förlust för konsten och litteraturen och alla människor, men på något underligt sätt ändå begripligt. Man ska liksom inte få vara hur bra som helst utan att betala priset. Eller om det kanske är att FÅ priset. För det vet vi ju inte.

Underliggaren.

Hembud.

Work in progress.

Checkpoint Charile.

Checkpoint Charlie by Lyricmac at English Wikipedia, CC BY-SA 3.0

En gång i tiden, typ något eller några få år innan Berlinmuren föll och innan någon trodde att det skulle hända, besökte jag Berlin några gånger. Anledningen var att jag ville hälsa på en tjej jag träffat i Budapest en sommar. Det var ju så då att östblockarna fick åka till Ungern eller andra länder på "rätt" sida av järnridån på semester så därför var det ganska många unga från DDR på vandrarhemmen i Budapest. Och på ett sådant bodde jag några veckor en sommar.

Hur som helst. Hon och jag uppehöll sedan kontakten via knastrig avlyssnad telefon och jag åkte till Berlin några gånger för att träffa henne. För hon kunde ju inte åka till Sverige. Jag åkte alltså till Väst-Berlin, tog in på något boende där och gick sedan över någon av gränsövergångarna till öst så nära efter midnatt som möjligt, eftersom man fick max 24 timmar per besök.
De två gränsövergångar jag kommer ihåg att jag använde var Friedrischstrasse och Checkpoint Charlie.

Vid halvettiden på natten slutade S-bahn att gå på östsidan och staden blev helt öde. Den som inte var under tak då riskerade att bli tagen av folkpolisen eftersom man automatiskt var misstänkt om man var ute på gatorna på natten. Det var helt enkelt inte tillåtet. Och särskilt inte för västerlänningar.
De som jobbade som gränsvakter och tullpersonal på östsidan visste förstås detta och försökte på alla sätt att fördröja gränsövergången för att få en att missa sista S-bahn och därmed bli en kandidat för trakasserier och inlåsning. Jag kommer ihåg fientligheten från "vanliga" Östberlinare. Tror en del tänkte att alla från väst kan dö eftersom vi hade allt de ville ha och dessutom tog det för självklart. Bortskämda och rika. Andra, mer övertygade kommunister, kanske fick näring till sin motvilja av att vi västerlänningar stod för och levde i den ondska som kapitalismen innebar.

Gränsövergången Checkpoint Charlie var, om man kom som gående från väst, en lång kraftigt upplyst asfaltsträcka mellan höga stängsel med taggtråd högst upp. Lika höga som muren kommer jag ihåg det som. Skymtande soldater med automatvapen i vakttornet. Starkt motljus från strålkastarna längs vandringsvägen. Nervöst!
När man gått sträckan fram till gränskontrollen gick man in ett ett kalt rum med en pass, visum och tullkontroll. Hade man varit där förut så visste man att bagage var detsamma som missad S-bahn som var detsamma som polishämtning, för allt bagage genomsöktes minutiöst. Länge. Långsamt.

Jag som hade gjort det förut hade vid tillfället jag nu skriver om bara en minimal väska med det nödvändigaste (även det förstås misstänkt). Killen före mig (vi var bara två denna natt) hade långt hår, såg lite sliten ut och hade en ryggsäck. Alltså ett perfekt offer.

Jag minns det som att det aldrig tog slut. De vände ut och in på vartenda tygstycke i hans packning och kläder. Killen var helt kallsvettig av nervositet vilket nog inte berodde på att han tänkte smuggla något utan på att man blir det när man blir uppenbart trakasserad av någon som har all makt i sin hand.
Till sist när de inte hittade något att sätta åt honom för tog en av vakterna en blyertspenna de hittat i hans ryggäck och höll upp den typ fem centimeter från hans ögon. Frågade -vad är det här? Killen svarade -en blyertspenna. Då höll tullvakten den ännu närmare hans ögon och bröt sakta av den.

Frågade sedan vad det gråa i den var? Och så vidare. 

Så var det för en västerlänning att korsa gränsen mellan öst och väst på den tiden den fanns. För boende på östsidan var det lika med självmord att försöka. Jag missade aldrig sista S-bahn (fick dock springa vid ovan nämnda tillfälle) och hade inga större problem vid gränsövergångarna. Kanske hade det något att göra med att jag var snaggad renrakad på den tiden :-) Långhåriga verkade alltid fördröjas och kontrolleras extra noga.

En kort historia till för att illustrera motviljan man mötte som västerlänning. En annan gång, då jag på dagtid men för tidigt kommit fram till den betongförort där jag skulle träffa min "date". Jag gick in på ett fik/bar i markplanet på ett höghus för att vänta. Beställde kaffe av den påtagligt sura servitrisen. Det var nästan tomt i lokalen. Bara jag och en gubbe som satt och halvsov med en tjuga vodka i ett glas framför sig. När jag skulle betala och gå, reste jag mig upp, tog upp plånboken (som var ganska sliten och trasig) och några små mynt som legat löst i den föll då ut på golvet. Då hörde jag servitrisen säga att ni från väst har tydligen så mycket pengar att ni kan slänga dem på golvet! Så var inställningen normalt till västerlänningar i DDR som jag erfor det.

Lekplats. Akryl på papper.

Vilken överraskning.

Då menar jag lite ironiskt alltså. Dan Jönsson skriver i dagens DN om Göteborgsbiennalen:

"...Philips verk på Franska tomten kan illustrera problematiken: de lösryckta sidorna ur ”Zong!” är faktiskt fullständigt obegripliga utan den ledsagande text som kort återberättar historien om massakern. Detsamma gäller för många av biennalens verk. På en husvägg strax intill visar Salad Hilowle en vacker men svårtydd trärelief, som när jag läser förklaringen visar sig vara ett slags negativ av konstnären Arvid Bryths relief på Transatlantiska rederiets kontor strax intill, som i naivistisk stil tecknar en idyllisk bild av det koloniala utbytet. Fint tänkt, snyggt gjort – men återigen, utan textbilaga mest en krumelur i bruset.
Så där håller det på, ett postkolonialt, metahistoriskt mumlande..."

Ja inte så förvånande mot bakgrund av t.ex. debatten om konstdoktorerna och Bogdan Zsybers underkända avhandling. En del av dagens konst skulle passa bättre som journalistik, illustrerad vetenskap eller populärhistoria och skulle säkert kommunicera betydligt bättre inom de ramarna och i de kanalerna och därmed också bättre gå fram till den tänkta publiken. Eller till en mångfaldigt större publik än de som besöker utställningar och konstbiennaler.

PS. 17/9. En annan kritiker om biennalen: "Som skolad i fransk psykoanalys så anser jag att begärets ursprung determinerar våra rädslor och begär inför den andre långt innan ett subjekt hört talas om varken Marx eller Freud". OK. Där satt den! Nu kommer det att bli kö till biennalen.

PS. 24/9. Stod detta att läsa i Kunstkritikk. Handlar inte om biennalen i Göteborg men väl om en del av problemet.

PS. 5/11. Intressant uttalande av Henri Matisse såg jag någonstans i mediaflödet: Råd till den blivande konstnären: "skär ut din tunga".... Ja det vore väl ett sätt att åstadkomma en visuell kommunikation i stället för en litterär.

Minnesförluster.

En gång i tiden konfirmerades jag i kyrkan. På den tiden var det nästan obligatoriskt. Man visste ingen som var döpt men inte konfirmerad. Inte där jag bodde i alla fall. Men nu började jag genast med en utsvävning. Det var minnet detta skulle handla om. Alltså: Som avslutning på konfirmationsundervisningen gick hela gruppen på en fjällvandring, om det nu var i ett par dagar eller en vecka minns jag inte. Men jag minns i alla fall en tidig morgon i en ladugård där vi vaknade av att det rök in. Någon bakade tunnbröd i en bakugn i rummet under höskullen där vi sov i våra sovsäckar. Ett svagt fragment av en bild av en mur där rök trängde fram mellan stenarna. Tror det var vid Storrensjön där det fanns en gård i väglöst land. Minns andra fragment, att vi tog paus, fiskade och genast fick fisk, röding, som vi rensade och grillade över öppen eld. Lite sådana  bilder, lite suddiga brutna bilder av lador, sjöar, skog och fjäll. Röklukt. Skavsår på axlarna av min uråldriga ryggsäck. Hösnuva.

Nu när jag gått igenom en massa gamla negativ hittade jag några från denna vandring. Kom då ihåg att jag hade sparat ihop till en begagnad småbildskamera som jag skulle inviga på fjällturen. Det visade sig sedan efteråt när filmerna framkallats, att det var något fel på frammatningen i kameran så de flesta bilderna var överlappande dubbel- och trippelexponeringar. Misslyckat förstås då, men lyckat nu idag. Bilden här under visar lite hur mitt minne av den fjällvandringen ser ut idag. En illustration så god som någon av minnesbilders strukturer och överlagringar. Och en påminnelse om att man ska spara alla bilder. Även de misslyckade. För en dag i ett annat sammanhang kanske de har blivit de lyckade!

De enda ord som behövs.

För min del så använder jag uteslutningsmetoden när jag jobbar med bilder. Prova, nej det var fel, osv ända tills det blir rätt. Och frågan om varför det är rätt eller fel måste lämnas eftersom det är där orden tar slut och bilden tar vid! När jag väl hittar "rätt" tråd att börja dra i så är det den blivande bilden som berättar det för mig. Därefter kommer själva jobbet. Timmarna. Kan vara att fotografera samma bild hundra gånger med små ändringar tills det blir rätt. Kan vara att ta upp duken från golvet eftersom jag nu vet vad som är upp och ner på den. Och jobba vidare därifrån.

Om sedan betraktaren, mottagaren, kan förmå sig att byta ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” när hen ser på en bild, så kan det rent av bli kommunikation! Fråga inte vad är det där? Fråga istället hur är det där? Ett enkelt knep för att inte låsa sig när man ser på bilder. Och en ingång till det abstrakta/konkreta.

Och detta var det närmaste ett ”artist statement” (detta töntigt pretentiösa uttryck) jag någonsin kommer att komma. Klart slut.

"Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare".

Titeln på detta inlägg är rubriken på Patrik Lundbergs artikel i DN i dag (handlar om en diktsamling en kassörska skrivit). Jag måste säga att jag minst sagt blev förvånad av denna rubrik. Självklarheten, säkerheten i uttalandet att kassörskor ses som förlorare. Av vem då?
Tänk så olika vi kan vara ändå. Sådana som i likhet med mig vuxit upp med att ett normalt jobb är just kassörska har aldrig sett dem som förlorare. Jag fick en liten tankeställare där. Är det många som tänker så? Nu efter alla år i huvudstaden känner jag bara en kassörska här, eller kassör i det fallet, men under min uppväxt i en liten by kände jag, åtminstone lite, de flesta kassörskorna i affärerna man handlade i.

Kassörska var ett lyckat jobb givet att man hade skaplig anställningstrygghet. Ett jobb var ett jobb liksom, något man försörjde sig på och kanske hade riktigt kul på med arbetskompisarna. Så var mina första jobb också. Jobbet hade inte något med människovärde att göra. Ingen såg kassörskor som förlorare.

Så var och så är min syn på människor och arbete och så kanske jag trodde att fler såg det. Men möjligen har jag totalt fel där. Åtminstone vad gäller den minimala grupp av befolkningen som syns och hörs i media. Och ja, jag har också sett de där filmerna om töntens återkomst som hjälte, men det betyder inte att jag ser ner på dem som stannade och nu bär upp och håller liv i de mindre samhällena, som just kassörskor eller vårdbiträden eller industriarbetare. Det kanske är där de verkliga hjältarna finns?

Kassörskorna som var min mammas väninnor behövde inte skriva diktsamlingar för att betraktas som lyckade människor. Lyckad var den som inte var sjuk, hade en fast anställning och kunde leva på sin lön.

Och jag undrar om det inte fortfarande är så för de flesta av oss. Och om inte Patrik Lundbergs artikel ger uttryck för en trångsyn som finns hos den genomsnittlige "oberoende liberale" DN-läsaren? Att man tror att ens egen världsbild är den rådande för alla människor. Att ingen kan vara nöjd med sitt liv utan att alla vill ha mer och framför allt att alla har samma syn på vad som är värt något i det här livet. Att det liksom är konstigt eller rent av fult att vara nöjd med sitt liv om man är en kassörska som inte ens skriver poesi...

Den värld han säger sig drömma om finns framför ögonen på honom och levs av åtminstone över två-tre miljoner människor bara i detta land, men inte av den lilla men högljudda grupp han själv tillhör. Och därför ser han inte. Verkligheten. Kontentan blir att artikeln säger mycket om artikelförfattaren men lite om kassörskan. Och att den människosyn man har är ett val man gör. Inget man behöver drömma om.

Fragment från igår.

  Fotograferat med EmmEttan.

Framtiden! Hässelblad M1.

Charley Patton och Watts.

I tonåren handlade allt om blues (fram tills jag hörde Billie Holiday och det blev jazz istället). Jag prenumererade på amerikanska bluestidskrifter och fick listor på inspelningar och skivor från det dåvarande lilla musikförlaget Ginza musik (som faktiskt finns än idag men nu är något helt annat).

I våras när jag fyllde år fick jag en grammofon av mina barn. Vilket gav att jag kunde krångla ner mina skivbackar, som stått inplastade på vinden sedan vi för 25 år sedan flyttade hit där vi nu bor, och därmed återse de bluesskivor som hängt med i alla flyttar (14 tror jag) genom åren.

Charley Patton var unik inom deltabluesen. Förebildernas förebild som spelade slidegitarr med en tomflaska, bakom nacken och bakom ryggen, 50 år före Hendrix.

Han är också den mest mytomspunne och kanske den man vet minst om. Rödhårig och fräknig enl. samtida uppgifter. Halv svart, kvarts vit och kvarts Cherokee, också enl. samtida uppgifter. Ett enda foto finns bevarat. Det finns massor av historier och ingen vet riktigt när han föddes men mellan 1881 och 1891 är troligt. Han dog iaf 1934. En intressant sak i sammanhanget är att Pattons texter inte alltid är eller påstår sig vara självupplevda, som ju annars är vanligt i deltabluesen (my baby left me, I´m drinkin at the bar, I have the blues osv :-). De är lika ofta iakttagelser av samtiden och skildringar av olika händelser. Lite som den samtida (nu) arvtagaren Tom Waits.

När jag nu återigen lyssnar på honom så känns det som punkten varifrån allt sedan strålade ut och tunnades ut i olika riktningar inom amerikansk musik och hela den västerländska rock/pop traditionen.

I går dog Charlie Watts och därmed får man väl säga att epoken Rolling Stones är slut. För även om de kan fortsätta ett tag till så var Watts sound nog en alltför viktig ingrediens för att kunna ersättas av plagiat.
Det är verkligen cirklar som sluts. Ett band som Rolling Stones hade nog inte existerat om inte Charley Patton gjort det. Jag hade Rolling Stones allra första LP (monoinspelad på röd Decca) men sålde den för 100 år sedan för att dryga ut studielånet jag då levde på. Skivan på bilden här ovan har jag kvar. Charley Patton var liksom inte till salu (eller om det bara var att skivaffären inte ville ha den, jag minns inte :-).

Tarkovskijprojeket igen.

I går kväll Ivans Barndom. Insåg att jag aldrig sett den filmen förut. Krigsfilmernas krigsfilm. Alla andra krigsfilmer är överflödiga. Ivans Barndom kryper för nära. Det blir som om man själv upplevt kriget. Just så måste det vara. Just så ÄR det. Och då handlar det om en svartvit film som utspelar sig under ett krig som utkämpades för 80 år sedan. Och det var AT:s debutfilm! Det första han gjorde efter filmskolan. Har någon filmskapare före eller efter detta gjort ett sådant mästerverk som debutfilm? Omedelbar omflyttning i min film tio-i-topp lista.

Olja på duk.

Om tillhörighet.

Jag har tagit tre dagar för att åka upp till min födelseby och leta efter något jag inte vet vad det är. Tänkte att jag dels skulle leta upp platser jag fotograferade med min instamatic i barndomen och dels fylla i några vita fläckar på bykartan. För trots att jag är född och uppvuxen här och mer eller mindre använde alla barndomens möjligheter att snoka runt i byn, skogen och på ängarna så finns det platser jag faktiskt aldrig varit på. Igår kväll och idag har jag vandrat kors och tvärs i byn i flera timmar. Faktiskt sett sådant jag aldrig sett förut också. Varit på platser jag aldrig besökte i barndomen. Och hela tiden jagande den där känslan av hemortsrätt, tillhörighet, som jag alltid haft här. Tyvärr blir den svagare och svagare för varje år som går. Och på denna resa märkte jag verkligen av det.
Jag gick längs sjöstranden. Lukten av korsgräs och den speciella lukten av vattnet i sjön känner jag förstås igen men den ger mig numer bara svaga minnen. Jag och min syster som leker vid Blomsbäckens utlopp i sjön medan mamma tvättar mattor i jättebykkaret hon eldat under. För att sedan skölja dem sittandes på knä på bryggan. Blomsbäcken som var stor och porlande. Vi gjorde små båtar av träpinnar och blad. Dammar som snabbt fylldes och svämmade över. Nu är det med bäcken som med minnena. Knappt att jag hittade den. Bilden nedan visar utloppet idag. Sjögräset uppe till höger var det som fick mig att inse att det faktiskt är Blomsbäcken jag står och ser på. En svag fördjupning i marken bara. Som ett nästan helt bleknat minne.

Åkte till kyrkogården där min mormor, min morfar och min morbror ligger begravda. Gick runt lite på den del där det finns lite nyare gravar. Och nu blev det "liv". Insåg att den by jag minns ligger här. Jag gick runt och hörde röster, såg ansikten och gestalter, kände piprök, matlukt, hörde skratt.

Så min känsla av sammanhang och tillhörighet gäller numer för de döda. Vet ej vad jag ska tycka om det så jag väljer att inte tycka något alls. Konstaterar bara fakta. Sist en bild från i dag, av min barndoms lekplats sjöstranden med den ynkliga resten av bäcken i förgrunden.

Utan ateljé igen.

Nu ska det dras ny el i ateljéhuset Glasbruksgatan 25. Vi som jobbar där är utvisade fram till jul. Arbetslås  på dörrarna så vi kommer inte ens in i huset förrän allt är klart. Så nu blir det bara skissboken och foto det närmaste halvåret.

Thelonious Monk - "Live at the it club".

Klicka här om du har Spotify. Här om du bara blir nyfken. Svårt att förklara vad Monk betyder för mig. Men om jag börjar med musik i allmänhet så kan vi ju konstatera att denna konstart inte försöker avbilda något, inte härma något som bildkonst kan göra ibland. Musik är 100% skapande (för den som skapar den). 1-0 till musiken. Den är skapande, inte härmande.
Sedan ett steg till - improviserad musik. Enligt mig kanske den "högsta" konstformen. På Live at the it club spelar bandet Monk-klassiker och en och annan standard. Men kompositionerna är bara motiv. Skelett. Strukturer. En förevändning. Det som verkligen händer är att alla och främst Monk själv, hittar nya vägar. Han har ju säkert i otaliga konstellationer spelat samma låtar tusentals gånger, men besitter den lite spöklika egenskapen att varenda gång hitta vita fläckar på kartan.
Jag har hört dessa låtar hundratals gånger men med Monk blir det aldrig en upprepning och jag tröttnar därför aldrig. Det är liksom det som är grejen. Om jag hade varit på it club och hört detta (eller annan improvisationsmusik) så hade jag fått bevittna en skapelseprocess och resultatet av den i samma ögonblick som födelsen. Ingen produkt filad på i en studio. Inget utöver den nakna kreativiteten. Det är sådant som ger mig hopp och vilja att fortsätta pula med bilder. Och som även skärper kraven och självkritiken.

Och förresten är det femårsjubileum för den här bloggen nu. Fem år har gått sedan jag påbörjade återfärden! Hurra, hurra hurraaaa.....

Kontrollera, sortera, inordna.

På stranden häromdagen såg jag en fantastisk insekt. Storlek kolibri, med långt rör i fören. Flög runt och stoppade in röret i diverse blommor. Jag försökte fotografera den och började genast fråga runt vad det kan ha varit. Nu vet jag fortfarande inte men en sak vet jag och det är att om någon sagt "-jaha, men det var ju en krotomesfantomsvärmare", så hade jag känt en viss lättnad. Varför? För att jag fått ett namn som någon en gång hittat på? Varför har vi denna besatthet av att "upptäcka" klassificera, indela, namnge?

Det är klart, för att kunna kommunicera med andra så måste vi ju ha benämningar som gör att vi vet vad som åsyftas när vi säger rör eller kolibri, men ibland kan jag tycka att det blir absurt när jag febrilt letar i fågelboken för att få ett namn på fågeln jag sett. Lättnaden, känsan av bekräftelse när jag hittar den. Av att världen återigen blir gripbar. Vad är det som gör att jag har så svårt att stå ut med något som inte är tydligt inordnat i ett system? Som inte har ett namn eller en beteckning? Eller som har en beteckning men ingen jag känner till? Är det så att allt som tal/skriftspråket inte erövrat är ett slags hot? Och kan man då runda detta hot genom att istället uttrycka sig i bild? Eller är det på grund av detta hot vi måste ordbajsa så mycket om bilder?

Morgonsoffan.

Sitter på morgonen med fyra katter som precis fått frukost. Alla äter frenetiskt och högljutt. Därefter går de på toan. I övrigt sover de, leker eller vill bli klappade och kliade i någons knä. Och till sist kommer de i likhet med alla oss andra att dö.

Jag läser ett antal recensioner och olika uttalanden från olika konstnärer i Konsten, Omkonst och Kunstkritikk. Slås av en återkommande känsla av meningslöshet. Av att inget av all denna ”viktiga” konst egentligen har någon mening alls. Att många konstnärer utan att förstå det sysslar med kejsarens nya kläder och att vi i publiken m.fl. beter oss som medberoende. För det är så många som är beroende av apparaten kring konsten att jag ibland tänker att det är som i Knutby fast världsomfattande. Och ju mer teoretiserande och ju mer ”upphöjt” det blir dess starkare blir mina tvivel. Gäller förstås för mig själv också. I korta stunder kan jag tänka att jag bara lurat mig själv och byggt upp någon slags låtsasvärld med allt vad det innebär av starka åsikter och tankar om andras och mina egna bilder. Vad var egentligen grottmålningarna? Har vi en aning? Sådana funderingar har gnagt i mig i över 30 år. Ofta ett hinder, försvann nästan när jag bestämde mig för att satsa på fotograf i stället för konstnär. Men nu är de tillbaka.

Katterna håller inte på med sådant här. De lever sina liv, sina kattliv.
Från taket hänger en minimal spindel rätt ner i sin tråd. Nära golvet faktiskt. Högre upp närmare taket hänger en till i samma tråd. Vad gör de? De är så små att de knappt syns. Men känns i denna stund mycket viktigare än den dyraste klubbningen på Bukowskis.

Alfred Stieglitz har jag för mig vid något tillfälle sade att allt endast och enbart handlade om vad han sett. Att inga teorier eller funderingar kring hans bilder behövdes för de var bara registreringar av vad han sett. Och det räcker! Med den inställningen lämnas allt över till betraktaren. Allt blir ”in the eye of the beholder” eller vad det heter. Och man kan gilla eller strunta i det. Kanske det är utvägen? Men nu kräver katterna min uppmärksamhet. Funderar vidare en annan dag. 

Skissboken. Sydöstra Öland.

Semester.

Bara mellan- och storformat medtagna till torpet. Och diverse skissmaterial förstås. Så skönt att "slippa" digitalkamerans tvångströja att chimpa och ladda över bilder till datorn. Så spännande höst och vinter med framkallning och kopiering eller skanning. En vacker dag kanske jag vågar lämna dator och mobil hemma också. Kanske, kanske... Tillbaka till friheten :-)

Olja på duk. 56x140 cm.

Adresser.

Adressräkning. När jag byter hårddiskar, som jag brukar göra ungefär vartannat år, ser jag hur många olika jobb jag varit på. I Mälardalen, främst Stockholm, är det nu närmare 8000 adresser. Räknar man hela landet så blir det ytterligare 1000 ungefär. På alla dessa adresser har jag träffat människor som antingen bott eller arbetat där. Pratat lite. Det finns både sådant jag helst inte vill minnas och sådant jag skrattar åt när jag tänker på det.

Hur blev det nu så här? Jo mängden adresser i Stockholm kommer från åratal av arbete med byggföretag, fastighetsmäklare och fastighetsföretag. Tusentals möten med människor som av lika många anledningar ska sälja och flytta. De runt om i landet kommer från alla uppdrag från VGS (Volkswagen Group Sweden) och deras arkitektkontor XYZ-arkitekter, då jag åkte runt och bodde på hotell överallt i landet för att fotografera deras anläggningar. Ett år blev det närmare hundra hotellnätter minns jag. Många av mina jobb som yrkesplåtis har jag skrivit om här.

Till det kommer alla "ströuppdrag" som gällt personalporträtt, olika event, industrijobb av olika slag och till och med ett fyra år långt engagemang jag inte får prata om ens nu långt efteråt. Porträttfoto har jag slutat helt med och vad gäller andra uppdrag så håller jag mig helst på västra sidan av Tranebergsbron numer. Ett uppdrag som skulle innebära resande skulle jag nog tacka nej till idag. I stället gör jag vad jag kan för att styra över min tid till eget bildarbete i ateljé (som jag återigen har sedan tre år tillbaka).

Det blev ett nära 30-årigt uppehåll i min verksamhet som konstnär, när livet (ekonomin) ville annat. Inget jag sörjer över eller klagar på, jag har gjort mina val av egen fri vilja, bara ett konstaterande. Men nu känns det som om något nytt är på gång och jag ser fram mot att om några år helt ta vid där jag slutade innan "arbetsperioden". Dock kommer jag nog aldrig att helt sluta ta uppdrag heller. Fotograf är trots allt det roligaste "brödjobb" jag haft.

UFO va?

Nu ska jänkarna släppa sin rapport om oidentifierade flygande föremål. Visat sig att de har en del observationer som faktiskt inte kan förklaras. Stridspilot som flyger bredvid något som plötsligt bara accar ifrån honom så det ryker. Hans totala förvåning. Finns egentligen inte ens några teorier om vad det kan vara. Plus några till liknande händelser. Är det "kineserna", utomjordingar, besök av oss själva från framtiden? Är det Einsteins krökta rum, eller rumtiden eller vad det heter som vi i framtiden hittat någon metod för att omsätta i praktiken? En gång fick jag det förklarat som på illustrationen nedan. Tidsaxeln rör sig nerifrån och upp. Orsak och verkan växlar mellan framtid och det förgångna.

Lika spännande oavsett vad det kan vara!

För min del anser jag det ytterst osannolikt att vi skulle vara ensamma i universum och det tror väl snart ingen seriös vetenskapare heller. Men lika intressant är ju teorin och den s.a.s. inbyggda omöjligheten i tidsresor. Om man tänker sig att en sådan skulle kunna göras så måste det ju vara i största hemlighet och med totalt undvikande av påverkan på något som helst händelseförlopp, eftersom man annars ju förmodligen skulle kunna råka utplåna sig själv och hela sin värld. Alltså bara iakttagare och försvinna omedelbart om det skulle lukta upptäckt. Tanken svindlar. Konsekvenserna...  

Far for I och II. Olja på duk.

 

Tarkovskijprojektet igen.

Alltså omtag av alla filmerna. I kväll blev det Nostalgia. Jag minns när den gick upp på biograferna. Såg den två eller tre gånger. En "vanlig" film, som har en kronologisk handling, eller i alla fall som är tydlig med orsakssammanhangen kanske kan liknas vid en roman, eller en novell. Men detta var något helt annat. Poesi, för att fortsätta jämförelsen med litteratur. Tarkovskij går inte att se om man förväntar sig en handling i traditionell mening. Det är mer som minnet fungerar. Spridda öar med olika betydelse och olika sanningshalt. Olika tider. En väv. Som ett liv. Eller minnet av ett. Sensation var det i alla fall för mig. Då. Tror det var 1984 eller 1985. När jag ser den nu tycker jag kanske att estetiken är lite väl utmejslad. Varje scen är så perfekt. Ljuset, fotot, allt är så perfekt bildmässigt att det nästan blir för mycket. För min del så föredrar jag nog det lite mer oputsade bildspråket i Stalker och Spegeln. 
Återkommande i filmerna är vattnet. Droppandet och allvaret. Ingen drar ett skämt i en Tarkovskijfilm. Fast just i Nostalgia finns det ett par scener som lättar upp stämningen en aning. Bra eftersom det annars kan bli en slags komik i gravallvaret.

Förlist i västerort.

En av alla dessa anledningar...

...till att fotografera svartvitt och framkalla själv. Bilden här bredvid.

Småbildsfilmen är Ilford HP5 (ISO 400). Mellanformatsfilmen är Fomapan 400.Fotograferade i dag vid samma tid och på samma plats och med samma inställningar förutom EV +1 för Fomapan (som den alltid behöver).

Framkallade i samma dosa med Cinestill Df96. Detta är något jag saknat med mina 20 år som digitalfotograf. Karaktären! Olika filmers (+framkallares) karaktär. Uttryck! Minst lika viktigt som upplösning o.dyl.
Lite som en egenskap/kunskap som förlorats i den digitala tiden. 

Vad är det som händer?

Senaste året, eller kanske de två senaste, har det varit flera diskussioner och grundläggande ifrågasättanden i konstvärlden. Sjukt intressant och roligt är ett sätt att se det utifrån. Mer allvarligt för dem det gäller. Nu är det kuratorernas tur. Och inte konstigt tycker jag som varit undrande om denna "mellanhand" ända sedan första gången jag hörde om fenomenet.

Jag tänker på 80-talet då yrkesgrupperna fritidsledare och fritidspedagog introducerades. Det skrattades mycket åt att man skulle behöva någon som leder ens fritid. Verkade vara ett totalt konstruerat och skapat behov, för vem då? Men nu är de etablerade yrkesgrupper. Ingen undrar längre. Kanske är det så vi gör? Skapar ett behov och sedan tillfredsställer det. Kanske är det det som är utveckling? Jag vet inte. Men i alla fall så verkar fenomenet kurator (inte i avseendet amatörskolpsykolog, som det är för mig) vara en yrkesgrupp som nu står på tur att få på pälsen av konstkollektivet. Kunde det varit lättare om man använt ordet "producent" istället? Läs i alla fall den i vanlig ordning för Kunstkritikk, högintressanta artikeln här.

Nomadland.

Jag såg filmen Nomadland. Den får betyget halvåtta på min tiogradiga skala. En och annan typisk amerikansk-sentimental scen hindrar en åtta. MEN, i alla fall. Jag tänkte skriva om det som för mig blev den bästa scenen.

Fern (huvudrollen genialt gestaltad av Frances McDormand) sitter i en fällstol på en ganska tom parkering. Hon har just återigen flytt från närmare gemenskap med andra människor. Hon är en person som vill ha allt på sina egna villkor och gärna umgås och ha vänner, men med en distans som hindrar att några skyldigheter mot andra ska uppstå. Hon måste helt enkelt kunna resa sig upp och gå exakt när hon vill. Och helst utan att någon bryr sig.

Men i alla fall. Hon sitter där i sin billiga fällstol och tar upp en smörgås och äter. Tittar ut över parkeringen, och precis då kommer en stark känsla av förståelse för henne över mig (hoppas det var regissörens mening, men knappast troligt, nog mer personligt än så). Jag känner den där frihetskänslan jag hade i ungdomen, efter att ha lämnat hemmet, före någon fast relation, före ekonomisk skuldsättning, innan mobiltelefonerna!

Det bara kom över mig. Något glömt. Att inte behöva förhålla sig till någon eller något.
En gång tidigare, för typ ett halvår sedan hade jag också en flash-back av den känslan. Då strosade jag på Söder, ingen tid hade jag att passa och ingen visste mer exakt var jag befann mig. Och, jag hade glömt mobilen i ateljén! 

Missförstå mig nu rätt. Jag är inte någon enstöring i egentlig mening. Jag skulle inte klara mig ensam, utan alla relationer i mitt liv och alla skyldigheter och rättigheter dessa innebär. Jag skulle inte vilja leva som Fern. Men det finns en sida av det livet hon lever som jag kan förstå. Jag fattar precis lyckokänslan av att vara totalt ansvarslös, eller ansvarsfri kanske är rätt ord, för allt utom sitt eget liv.

Det mest påtagliga i denna fundering blir dock vad mobilerna gör med oss. Denna ständiga övervakning och ständiga möjlighet att bli nådd. Inte underligt att många inte svarar om det är ett okänt nummer på displayen (oftast säljare då). Så kontentan av det hela blir att om jag vill plocka något mer russin ur livskakan så kan jag lämna mobilen hemma lite oftare. Det går tyvärr inte vardagar eftersom mina inkomster kommer från frilansuppdrag (och då om någonsin, måste man vara nåbar) men jag ska försöka att hitta fler tillfällen då jag kan stänga av, lämna hemma och därmed känna den del av friheten som just den handlingen ger.

PS 20/12. Har haft svårt att sluta tänka på denna film så jag får uppgradera till halvnio.

Beckomberga.

Precis lyssnat klart på ljudboksversionen av Sara Stridsbergs "Beckomberga : Ode till min familj". Mer som en stämning än som en roman. Tror det är verklighet blandat med fiktion. I alla fall så blir det en nästan magisk upplevelse som inte liknar något annat jag läst. Kanske lite stämning från "Apelsinmannen" av Birgitta Stenberg i så fall. Fast det är en helt annan historia från en annan tid.

Men, det som gör Beckomberga så intressant för mig är att jag hade ateljé i sjukhuset under en del av den tid berättelsen handlar om. De sista åren när nedläggningen pågick så uppläts en korridor längst upp i "Stora mans" till konstnärsateljéer och jag fick en av dem. Jag känner igen en del, hur personer satt i parken framför kapellet och hur själva stämningen var. Speciellt det långsamma darrande "pling-plonget" i den jättestora hissen när dörrarna stängdes för upp- eller nedfärd. Och de stundtals underliga samtalen mellan patienterna man kunde höra från balkongerna under när fönstren var öppna. Tunnelbanan till Brommaplan och sedan bussen till Beckis. Mycket av det hon beskriver i boken är väldigt bekant.

Sedan stängde de (1995). Patienterna skickades ut till sina personliga undergångar. Ateljéerna avvecklades och vi som jobbade där fick återgå till ateljékön.

Men, ödet får mig att åka till detta sjukhusområde minst en gång i veckan nu igen 25 år senare. En av mina kunder är fastighetsmäklare och säljer de lägenheter byggnaderna numer förvandlats till. Follingbogatan och Styresman Sanders väg heter de två gatorna som delar adresserna i området. Så underligt nog har jag nu varit i samtliga byggnader 10-tals gånger och sett och fotograferat alla olika varianter av lägenheter som ersatt behandlingsrummen i korridorerna. I ettorna i klockhuset bor många yngre som knappt vet något alls om byggnadernas historia. Jag frågade en lägenhetssäljare en gång men han visste bara att det varit något slags sjukhus på stenåldern.

Minnesanteckning:

Paweł Pawlikowski

Joanna Kulig...

https://www.youtube.com/watch?v=40iP9nILXoA
https://www.youtube.com/watch?v=DVfmA83PKRM

Det finns konstnärer och så finns det konstnärer.

Olja på duk. 64x76 cm.

Utbildad estetik eller hjärntvätt?

Är det så att vissa former och proportioner påverkar de flesta av oss på ett liknande sätt? Med de flesta av oss menar jag förstås de som har en någotsånär liknande kulturell bakgrund. Och eftersom jag själv bara känner en sådan så får det bli den det gäller här.

Egentligen gillar jag inte idén som sådan eftersom den liksom känns hämmande och bromsande.
Just i detta fall är det arkitektur jag funderar på. Den här artikeln om nybyggnation i Upplands Väsby och Växjö tycker jag alla som är intresserade av ämnet ska läsa:
https://www.fokus.se/2021/03/arkitektur-med-politisk-sprangkraft/

Ett PS: Förut retade jag mig på arkitekturupproret och jag har själv hjälpt ett fastighetsföretag som ville visa att deras byggprojekt inte alls var så kass som upproret påstod. Jag fotograferade ett par byggnader i rätt ljusförhållanden och ur vettiga vinklar som jämförelse med upprorets sneda och underliga mobilbilder av samma projekt. MEN, jag ska också säga att den här Växjöbyggnaden som visas i artikeln ovan, tilltalar mig mycket. Jag förstår inte riktigt motståndet mot den från arkitekthåll och har heller inte sett något motförslag. 

I stort sett brukar jag gilla modern arkitektur som t.ex. Waterfronthuset vid centralen som många kritiserat. Jag tycker det passar där och höjer omgivningen lite kanske mest eftersom det är ensamt och i stark kontrast till övrig bebyggelse. Ska man jämföra så är väl Sheraton betydligt mer missprydande. Men å andra sidan, tänk dig om man skulle riva t.ex. Norr Mälarstrand, eller Strandvägen och istället uppföra byggnader i stil med de i norra Vasastan (Oscar properties m.fl.) Då har vi Disney world. Då vore det bättre att bygga i den stil som redan finns där även om det skulle kallas pastischer. Det är lite så man får göra t.ex. på södra Öland då det är världsarv och nybyggnation bör passa in i den stil som finns där sedan det började bebyggas. Historiska miljöer får man vara lite försiktig med! DS.

Hur säger man nu igen? Jo på utrikiska säger man "spot on".

Dan Wolgers skriver precis det jag skulle velat skriva om jag kunnat formulera mina tankar i ord lika bra. Här finns både doktorsdebatten och Vita havet i en kort sammanfattning av stordelen av det verkliga problemet. Här ute i "orten" gäller hans resonemang till 200%. Pratar man Rinkebysvenska och knappt har klarat grundskolan så kommer man ingenstans i konstvärlden. Allra minst in på någon högskola. Om man nu ens känner till att något sådant existerar. Som alltid och överallt är det ekonomin som styr.

 https://www.fokus.se/2021/02/dan-wolgers-brown-island-gor-fel-analys/

Detta ska jag inte missa.

Rita Lundqvist.

Tarkovskijprojektet.

Rullar vidare. I kväll blev det Stalker. Vet inte om jag blivit gammal och avtrubbad eller om jag var ung och lättimpad när jag såg den första gången för typ 35 år sedan. Fantastiska bilder men i övrigt inte så imponerad längre. Kändes lite som om pretentionerna gått ut över språket. Liksom lite konstruerat. Mesta behållningen hade jag av två scener där pappa Arsenijs dikter läses upp. Men jag fortsätter. Ska se alla. Nästa gång blir det Solaris.

Men, lite mer om Arsenij. Jag har nu läst "En klase syrener" flera gånger. Något skaver lite. Jag tycker jag hänger med i mycket men annat blir ganska främmande. Så frågan (som så ofta kommer upp för mig) är om det fungerar att läsa en översatt diktsamling?

Att översätta skönlitteratur är en helt annan sak. Då finns det en berättelse som ska berättas på ett annat språk. Men poesi har ju inte någon berättelse på det viset. 

En återkommande misstanke är att det helt enkelt inte går att göra detta fullt ut. På grund av skillnader i bakgrund och kulturell erfarenhet. Att jag inte riktigt kan komma ända fram när jag läser något en person med helt andra förutsättningar skrivit (om vi lämnar det där med språket).

Jag är motståndare till alla former av identitetspolitik men här kanske det är så att en slags parallell till det fenomenet ändå slår igenom. Alltså att jag inte riktigt kan förstå vad det är han vill förmedla eftersom jag inte har den bakgrund som avkodar alla nyanser.

Hemskt egentligen eftersom om jag drar det resonemanget till sin spets så kan jag själv endast göra bilder som min syster och kanske någon barndomsvän kan ta till sig fullt ut. Tragikomiskt blir det då!

Men någonstans där mitt emellan tror jag ändå att det är. Gemensam historia underlättar fundamentalt när man tar sig an konst i alla dess former (möjligen undantaget instrumental musik?). 

Det fanns en anledning när Gunnar Smoliansky sade att han ogärna passerar Götgatan. Han sade också att han gärna reser men då utan kamera. "Resefotografen" kan endast åstadkomma ytliga turistbilder. Vill man gräva på djupet så får man göra det där man vet hur markförhållandena är.

Ett annat av alla dessa frågetecken är varför jag, när jag jobbar, gillar att lyssna på vokal musik jag inte förstår. Alltså att jag inte förstår texten pga att det är ett språk jag inte behärskar. Jag vill helt enkelt inte veta vad hen sjunger eftersom det blockerar mig. Det blir övertydligt och kanske stämmer texten inte alls med min upplevelse. Så nu blev det ännu mer motsägelsefullt :-)

Ett PS om Stalker: min fru påpekade att den lilla besvikelsen kanske hänger ihop med att vi såg filmen på en TV-skärm. Kanske påverkar formatet mer än jag tänkte på. Sitta i en mörk salong framför en bioduk ger ju ett helt annat intryck. DS.