05.30

Vaknade tidigt. Gav katterna mat. Satte på bryggaren. Morgonens första famlande tankar blir minnesbilder från två tillfällen då ljud spelat en avgörande roll för bild. Den första händelsen var ett studiebesök hos konstnärsparet Raine Navin och Gunilla Skyttla i Kalmar. Bägge nu sedan många år borta. Raine hade hittat en död humla. Kring dess kropp hade han knutit en sytråd han sedan fäst vid en sådan där gammal dammsugare med utblås på ena sidan. Dammsugaren stod på högkant och blåste på humlan i sin sytråd så att den hölls flygande, skakande och darrande. Dammsugare på den tid lät mycket högt, dånade nästan. Intrycket blev att humlan likt en humlezombie flög och surrade med tusen gånger starkare ljud än den gjort i livet.

Händelse nummer två: Kjartan Slettemark hade videokurs på Konstfack. Jag deltog lite på avstånd. Producerade inget själv utan såg mest på. Men eleven AS gjorde en superkortfilm jag kommer ihåg. Det var en skruttig rostig folkabuss som krypkörde runt ett hus. Som jag minns det såg man ingen förare. Men ljudet. Det var från typ en formel-1 tävling eller något liknande och högt uppskruvat. Intrycket blev att den åldrade folkabussen drömde om ett annat liv. Att den var en racerbil med vrålande motor. Det är nog den enda gång jag känt något i stil med ömhet inför ett motorfordon.

Storformatsfoto.

Storformatsfotografering är den totala motsatsen till "snapshots" med mobil eller digitalkamera. Du har i förväg laddat filmkassetter med två blad i varje. Du vet att processen efter fotograferingen är ganska lång och krävande med filmframkallning och mörkrumsarbete eller scanning. För varje bild du vill ta måste du montera upp kameran på stativet, välja mellan kanske två objektiv, hänga på mörkerduken, öppna upp bländaren, välja utsnitt, restituera och ställa skärpan. Välja bländare och blända ner, mäta eller bedöma ljuset, skärpan igen och sedan spänna slutaren och sätta i filmkassetten, skruva i trådutlösaren, dra ut skyddsplåten, skugga objektivet med plåten, ta bilden, komma ihåg att vända plåten innan du sätter tillbaka den. Be en bön att du bedömt ljuset rätt.

Det är denna process det handlar om. Att ta ett fotografi är inte något man gör snabbt. Det föregås också av en kanske betydligt längre process. Och detta är det kreativa arbetet. För min del brukar jag börja med att ställa från mig prylarna (ryggsäck och stativ) när jag hittat mitt motiv. Därefter börjar sökandet efter rätt plats för kameran. Utsnitt, bildvinkel och om jag t.ex ska fotografera ett träd, från vilket håll trädets uttryck bäst kan bli representerat. Kanske har jag redan varit på platsen med skissblocket och funderat på detta innan, men säker går det inte att vara förrän jag ser det genom linsen. Till hjälp har jag ett Wrattenfilter. En gulbrun genomskinlig liten plastbit i 4x5 proportion. Om jag håller den på ca 3 cm avstånd från ögat får jag ungefär den bild som tecknas av ett 90 mm objektiv på ett 4x5" filmblad. Att filtret är gulbrunt hjälper mig att skilja ur tonerna när de översätts från färg till gråskala om det sitter svartvit film i kassetten. Det kan vara svårt att se hur olika starka färger förhåller sig till varandra när de översätts till gråskala. Det som är tydligt åtskiljt i färg kan t.ex flyta ihop eller få allt för stor kontrast på en svartvit film.

Så detta var en beskrivning av ungefär hur jag använder storformatsfoto. Och den som är van att använda manuella tekniker för avbildning ser nog likheterna. Faktiskt i en del avseenden  större än likheterna med andra fototekniker. Det blir i alla fall för mig lite samma känsla som att gå ut för att teckna. Samma meditativa absoluta koncentration. Samma tillfredsställelse! Har jag dessutom lämnat mobilen hemma så tillkommer den frihetskänsla vi vant oss av med efter mobiltelefonernas födelse.

Grågässen täcker nästan himlen.

Deras höga uppskruvat hetsiga  kommunicerande slår ut alla andra ljud. Total dominans och jag, förundran. Sitter i en Baden-Baden i kvällsljuset och ser och hör rakt upp. Vad pratar de om? Varför detta uppjagade tonfall? Nu har de passerat. 

Återgår till Tjechov, likt alla andra somrar på ön. Läser förordet i "Noveller", vet ej för vilken gång i ordningen, men varför vet jag. Citat: "I Tjechovs noveller, precis som i hans pjäser, stiger vi in i en magisk värld, magisk därför att det känns som en verklig värld med verkliga människor. Det är inte så att vi tror på dessa människor - vi känner att de är verkliga. Som all suggestiv realism har detta uppnåtts med raffinerade konstnärliga medel. Sparsmakat val av detaljer, effektivt kortfattat språk, människorna skildrade med tunna, exakta pennstreck, ett fåtal drag, så att vi känner deras känslor, deras tankar." Slut citat.
Så är den. Konsten. För mig i alla fall. Utbroderande, för många ord, för många toner, för många penseldrag. Det blir inte konst. I bästa fall kan det bli underhållning för den enfaldige :-) Därför skyr jag ylande teknikonanerande gitarrsolon, utbroderade ordbajsande texter a lá BR (inga namn), måleri som härmar något annat än måleri. Att skapa något från inget, inte försöka avbilda något annat. Det är vad det handlar om. Och medlen ska svara precis mot behovet. Varken mer eller mindre!

Mammas död.

Är ett vanligt uttryck i orten. Betyder ungefär att jag svär på min mammas döda kropp, om du nu inte visste det. 

För min del betyder det numer också vad det bokstavligen betyder. Den inträffade för ett par månader sedan och var ganska odramatisk då hon var mycket gammal och hade i princip varit i palliativ vård kanske ett år. Men det jag vill säga om detta är att mitt starkaste minne av henne från den sista tiden blivit en glimt av hennes ena skenben. Vid ett besök när bara någon vecka var kvar låg hon och sov. Täcket hade åkt upp så det vänstra skenbenet syntes till en del. Det var helt benvitt och tunt, tunt. Jag såg det och tänkte på när det burit mig och min syster, när det kånkat skottkärran med mattor ner till sjön för tvätt för 60 år sedan. När det dansat med A och alla morgnar och kvällar det burit henne fram och tillbaka till olika jobb. Den där skymten av ett skenben blev mitt bestående minne från hennes sista tid på den här sidan. Hennes ansikte såg jag såklart men det har jag redan nästan helt lyckats glömma då det inte hade många likheter med hennes rätta. Ansikten förändras så mycket när det bara är dagar kvar för den som dör i sotsäng.

Och om någon undrar om fotografier, så tror jag att jag tidigare uttryckt vad jag tycker om sådana i livets slutskede (Krass Klement och ÅB om FH). Tänk alltid på den avbildades vilja och rätt. Inte på dig själv eller någon slags grumligt allmänintresse, eller till och med pengar och publicitet.

Försöker med Ernaux.

Läste Fadern och Kvinnan (lite "upprabblande av händelser" enligt mig). Nu snart klar med Åren. De första två historierna hängde jag med på fast utan att bli döimponerad. Åren är det svårare med. Det är det där med igenkänningsfaktor. Någon form av igenkänning, något spår av delade erfarenheter vill jag gärna ha för att fastna i en berättelse av denna självbiografiska dokumentära art. Men jag hittar inte det. Det blir helt enkelt för franskt. Lite provinsiellt till och med. Förstår inte riktigt lovsångerna om den stora skildringen av samhällets utveckling. För mig blir det mer som att läsa en dagbok i kronologisk ordning, där även tidningsrubrikerma för dagen tagits med. Skriven av en fransk kvinna jag antar är född på 30-talet i en liten by i Normandie. Och som sedan reser till Paris och samtidigt gör en klassresa. En krönika över tidens gång och en speciell persons, och det franska samhällets, utveckling under typ 60 år. Fylld av till en början konservativ katolicism och nära nog hederskultur och sedan mer och mer fransk inrikes- och utrikespolitik, filtrerad genom denna speciella persons livsfilter. 

Tidvis en bladvändare, fascinerande inblickar i en värld okänd för mig. 

Och nu slår det mig vad mitt problem är! Det är Nobelpriset. Det är det där priset som jag har så höga tankar om, fast jag bara läst några av alla pristagare genom åren. Om jag inte känt till att E. är en av dem utan själv hade "upptäckt" detta författarskap hade det varit lättare. Det är jag som förväntar mig fiktion på världsnivå när det priset utdelats till någon. Inte autofiktion som alla verkar hålla på med numer. Så om jag försöker tänka bort priseländet och den kanonisering det innebär hamnar nog Åren på en sjua eller tidvis åtta på min poänglista (0-10). Det roligaste (för mig) är att hon enligt uppgift använt sina fotoalbum som förlagor/inspiration när hon skrev Åren. Och sista kapitlen som var ganska magnifika.

Själarnas ö.

Roman av Johanna Holmström. Epos är väl ordet jag kommer att tänka på. En historia i flera led under många år. Som dessutom byter huvudperson flera gånger. Lite som Moberg gjorde. Det handlar om ett mentalsjukhus för kvinnor på en ö i Åbo skärgård. Verksamheten lades ner redan i början av 60-talet (tror jag) och berättelsen börjar på 1880-talet och pågår ända fram till efter sjukhusets nedläggning.

Det enda jag inte riktigt kan fatta är vad inledningen om den galne Charcot i sin salpeterfabrik (Googla) egentligen har med historien att göra? Den delen skulle lika gärna kunnat vara saxat ur nån Minette Walters deckare i sitt småperversa intresse för hur en levande människokropp bryts ned om den sänks ner i vatten under lång tid. Inte heller framgår det om denna del har något verklighetsunderlag och om så vore vad det har med den övriga historien i boken att göra? För så illa var det ju inte på ön i den här historien. Även om det förvisso var illa i många avseenden. 

Så mitt intryck blev lite blandat. En historia som tidvis är helt fängslande men hade varit ännu bättre utan den första delen.

En annan skildring av mentalvårdsmiljö i nästan nutid, har jag kommenterat här.

Åsiktsmaskinen talar.

Jag läser mycket, men sällan deckare numer. Förr läste jag ofta deckare också. Men knappt alls nu längre. Men. Nu tänkte jag att jag skulle skaffa något spännande och lättläst. Alltså, utforska deckarvärlden av idag. Så jag började med att via min ljudboksapp läsa inledningar/baksidestexter mm. för att hitta någon jag vill läsa eller lyssna på. Det första jag lärde mig är att det nu finns kanske sjuttielva svenska deckarförfattare mot runt tio när jag senast var aktiv konsument på området. Det andra var att deckare numer verkar skrivas efter mall, ungefär som amerikanska filmer, vilket då såklart gör dem lika förutsägbara som just amerikanska filmer.

Fomeln verkar vara som följer:

Förord: Något högtravande och gravallvarligt från världslitteraturen alt. Poesi.

Prolig: Någon sitter inlåst i en källare och känner att detta är slutet.
Handling:

1. Lik hittas. Företrädesvis ung kvinna (naken såklart). Uppenbart mördad på mer eller mindre bestialiskt vis, men inte på platsen utan kroppen är dumpad där. Upphittaren en äldre man eller kvinna med hund på morgonpromenad. Hunden hittade förstås liket.

2. Polisen kopplas in. Poliserna: en ung och sällsynt snygg och attraktiv kvinna som tvingats från sitt jobb på stockholmspolisen, tillbaka till sin födelses bondby p.g.a. sjuk förälder. Eller annat problem från ungdomen. Eller på grund av ett kraschat förhållande.
Polis nummer två är den lokale övre medelålders polischefen med stagnerad karriär. Allmänt misslyckad (och överviktig). Han längtar till pensionen. Frånskild, har alkoholproblem. Dålig eller obefintlig kontakt med vuxna barn. Tragisk från början men visar annan styrka när det verkligen gäller.

3. Mördarjakten börjar. Tre eller fyra möjliga gärningsmän etableras. I det här stadiet har ordet gärningsperson inte så mycket relevans. Det kommer senare som en överraskningseffekt.

4. Efter några kapitel börjar ett mönster ta form. Man ska nu misstänka att allt som händer, för det blir fler mord, kan ha något att göra med händelser långt tillbaka i tiden. Dolda händelser, sådant man inte talar om i bygden. En outtalad överenskommelse om tystnad.

5. Den snygga kvinnliga polisen (som utom tjänsten bär en för stor T-shirt och har håret uppsatt i en slarvig knut) börjar ana att hon själv kan vara i fara. Det gör också den gamle polischefen. Dock finns det andra poliser på stationen som gör sitt bästa för att tysta eller trycka ner sin nya kvinnliga kollega. Hon är färskast i yrket och ska dels av den anledningen och dels p.g.a. att hon är kvinna inte få ta några poänger från sina äldre manliga kollegor. Hon är givetvis den smartaste av alla men vågar inte alltid sticka ut för "husfridens" skull.

6. Nu börjar det hetta till ordentligt. Den kvinnliga polisen inser verkligen att hon är i fara och kanske t.o.m. nästa namn på mördarens lista. Men varför?

7. Den kvinnliga polisen förstår plötsligt hur allt hänger ihop och ger sig ut på en solofärd för att ta fast mördaren. Hennes mobil är urladdad och pistolen har hon glömt på stationen. Det ösregnar. Eller är snöstorm.

8. Hon befinner sig i ett avlägset nedgånget hus tillsamans med mördaren. Denne (kan i undantagsfall vara en hon) vet att spelet är slut och tänker därför döda polisen och kanske därefter begå självmord. Allt är ju ändå slut.

9. Räddnigen kommer antingen genom att den gamle alkissnuten fattat oråd och åkt till samma destination han med eller genom att hon lyckas larma på något sätt. Han dyker i alla fall upp i absolut sista stund. Det gäller sekunder innan allt löses på rätt sätt och mördaren skjuts eller oskadliggörs.

Epilog: Bla bla bla....

Ja, så tycker jag att det svenska "deckarundret" ser ut. Därav titeln för kanske riskerar jag något genom att kritisera denna litteraturform utan att ha något alls "på fötterna". Fast möjligen är min kritik mest riktad mot konsumenterna. Vi måste ju ställa högre krav! Vad är det här? Vi har ju Sjöwall & Wahlöö. Henning Mankell. Det finns ju förebilder. Men det är klart. Kan man dra en dussinhistoria och sedan bli utgiven på alla språk och kanske till och med filmatiserad, då finns ju felet inte hos författarna. Utan hos OSS! Konsumenterna! Lågt ställda krav eftersom ingen får någon bildning i skolan utan bara tjat om matematikkunskaper! Ursäkta avvikelsen där men jag kan inte låta bli att tänka att det är där det börjar. Och slutar.

Horisonter.

Jag är född och uppvuxen i fjällvärlden. Jag uppskattar förstås det landskapet och det gick några år innan jag ens visste om något annat (frånsett på bild). Jag minns barndomens dagsturer till Norge där Trondheimsfjorden bredde ut sig. Havet, men inte med obruten horisont. Åt Östersjöhållet några mil längre resa men samma sak. Hav men inte obruten horisont. Öar som bromsar tanken. Det var egentligen inte förrän jag kom till Öland jag liksom kom hem. Detta att se himlen och havet mötas i en obruten synrand blev som ett återseende. Något jag inte visste att jag saknat. Ända sedan dess har horisonten varit en betydelsefull del i allt jag gör (bilder alltså). Det är inte egentligen en fysisk horisont utan mer en plats där allt möts, eller uppstår. Både födelse och död. Både innan födelsen och efter döden. Gränsen för vad vi kan förstå och när den passerats... Fortsättning följer.

Kanon igen.

Fast nu bara ett nytt bidrag till min egen personliga kanon. Alltså kulturföreteelser som betytt mycket och säkert också format mig i mitt seende och tänkande. Jag har ju i flera tidigare inlägg listat sådant och sådana som i min värld överskuggat andra kulturutövare. Och nu är turen kommen till Gunnar Björling.
Jag fick denna bok (bilden) av kompisen AK 1985. Hon tyckte den passade mig och aldrig har nog någon slagit huvudet på den berömda spiken så träffsäkert. Jag hade aldrig hört talas om Björling men fastnade direkt. För den poesi han skrev... Det är ju så här det är! Detta är livet översatt till skriftspråk, kände jag. Sedan var denna bok med mig i bakfickan i många år. Nästan sönderläst nu.

Ett exempel från den:

Det glider en båt mellan löven, det ljusnar kring vatten där natten dröjer.
Det är tyst, som från årslag, ej hörda. Det glider en båt på vattnet.
Kring allt är de tusen ögon: en båt glider bort.

Kulturkanon.

Citat från SVT 29/2:
Journalisten Gunilla Kindstrand ingår i den kommitté som ska leda arbetet med en svensk kulturkanon. Regeringen har nu utsett de ledamöter som ska bestämma vilka ämnesområden som ska ingå. Förutom Gunilla Kindstrand får ordförande Lars Trägårdh, professor i historia, ytterligare tre ledamöter till hjälp: Marlen Eskander, verksamhetsledare vid Läsfrämjarinstitutet, PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess och Peter Luthersson, docent i litteraturvetenskap.

Ja det ska bli intressant att få reda på vad de kommer fram till. Jag får erkänna min okunnighet vad gäller komittédeltagarna. Kanske jag hört något av namnen förut men det är tveksamt. Jag hade nog väntat mig helt andra personer.

Kulturkanon som fenomen då? Ja, jag är kluven i frågan. En röst som talar mot detta projekt är den tråkiga och tröttande oundvikliga strid som väntar (eller pågår förresten) angående vad/vilka som ska ingå. Sedan då kampen om den ska vara en pekpinne mot det "finare" eller om den ska spegla vad som fakstiskt är kulturutövning/konsumtion i Sverige i dag. I det senare fallet ska såklart dataspel, dansbandsmusik och det svenska "deckarundret" ingå, dvs kultur som konsumeras av alla. I det förra lite mer mästrande, vad vi borde hålla med om ska ingå :-).

Ett annat sätt att se på en kanon är det som Nalin Pekgul skrev om i en artikel för några år sedan. När hon invandrade till Sverige ville hon integreras eller t.o.m. assimileras, lära sig språket och kulturen o.s.v. Bli svensk helt enkelt. Men, hon stötte på patrull. Hon frågade runt överallt, speciellt på bibliotek, vad hon skulle läsa, vad alla känner till? Vilka författare/verk hon borde vara förtrogen med för att kunna erövra den gemenskap hon ville ha (typ att alla ungar vet när "Den blomstertid nu kommer" sjungs, vilka Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Astrid Lindgren var o.s.v.). Det gemensamma kulturella medvetandet eller kulturarvet om man så vill.
Det gick rätt dåligt. Hon upplevde ett motstånd, eller en rädsla för att säga något. Allt eller inget var kulturarv. Alla åsikter avvikande från detta var rasistiska eller i alla fall diskriminerande av olika orsaker.

Norge och Danmark har bägge en kulturkanon som ingår i studieplanen i grundskolan. I Finland är det närmast betraktat som förpubertalt att inte känna till Lönnrot eller Kalevala. Jag vet inte men jag har inte hört något om att en kanon skulle vara ett problem? I Frankrike läser man "klassiker" (Franska då såklart) i skolan i en ålder vi inte vill höra talas om här. Så jag tror att jag med de kunskaper jag har idag i alla fall, tänker att det är en bra idé. Särskilt om den kan uppdateras regelbundet. Åtminstone kan jag inte se något ont i det. Det handlar ju om "take it or leave it" uppgifter. Har man något att utgå från så blir det ju lättare att skapa sig en egen uppfattning. Göra sina egna val.
Här kanske ett bra exempel från Holland: https://www.raa.se/omvarld-och-insikt/nederlandernas-kanon-visas-pa-museum/

Andra tider. Utrikes händelser.

Det gemensamma rummet.

Det är ganska sällan jag ser offentliga utsmyckningar jag spontant tar till mig. Faktiskt rätt ovanligt. Men det finns några varianter av utsmyckning av det offentliga rummet jag tycker mer om än andra. En sådan är att som i Vällingby och Hässelby förstora upp gamla foton från tiden då platsen s.a.s. grundades, eller gavs den form den har idag. Vällingby centrum invigdes 1954 och det finns såklart många foton från invigningen och även från de närmaste åren därefter. På några av väggarna mot torget och gångarna mellan butikerna har foton från 1950-talet förstorats upp. För den som har åldern inne och har bott kvar är det antagligen lätt att identifiera personer som då rörde sig i gatulivet.
Den fascination för foton överhuvudtaget jag känner får en extra överton och jag fastnar så gott som alltid framför dessa bilder. Hur många av personerna på bilderna lever än idag? Så många unga med framtiden för sig. Vad tänkte de? Hur gick det sedan? Så många öden som återspeglas på dessa väggar. Det blir en resa i tiden (om man har lite för mycket fantasi).
Jag kan se en person som sitter på en bänk på torget. Och det är den där frysningen av tiden (som drev mig till fotointresset redan från början) som vaknar lika stark igen. Att kunna gå ut med sin kamera och frysa ett ögonblick för att ta med sig hem och sedan titta på i ensamhet. Återskapa ögonblicket. Precis så kände jag när jag var liten och sparade till första kameran och precis så känns det än idag.
Underligt nog har det inte riktigt varit så under mina år som yrkesplåtis då digitalfoto inte riktigt kan försätta mig i detta tillstånd. Jag vet inte varför men det kan ha något med att det är för lätt. Men nu är jag sedan ungefär sex år tillbaka i den analoga världen och det visade sig att detta också medförde att jag fick tillbaka känslan.

Krigsfilm.

I förrgår var det 80-årsjubileum för landstigningen i Normandie. Det blev så att vi slog på TV:n och filmen "Rädda menige Ryan" visades. Jag såg den när den gick upp på biograferna, vilket år det nu var. Minns att jag blev så illa berörd av två scener att jag nästan inte kunde titta. Och sedan inte kunde glömma dem ändå. Spöken. I flera år.
Men. Nu var det inte alls så. Jag brydde mig knappt. Gäspade nästan under de utdragna stridsscenerna och gav upp efter en halvtimme. Stängde av. Det enda jag såg var en amerikansk enkelt förutsägbar krigsfilm med mängder av pang-pang, effekter och blod, i raden av sådana filmer.
Varför? Har jag blivit avtrubbad? Är det Ukrainaengagemanget med alla rapporter och bilder/filmer som gjort att en spelfilm bara blir fånig trots att den faktiskt skildrar något historiskt enormt betydelsefullt? Jag vet inte. För några månader sedan såg jag om "Ivans barndom" som ju också är en krigsfilm. Den gjorde tvärtom väldigt starkt intryck nu, men inte första gången jag såg den. Tror liksom inte att jag kunde ta till mig den då. Kanske p.g.a. ungdomens självupptagenhet? Nu kände jag det helvete den krigsdrabbade känner (tror jag) även om det inte är några krigs-scener i den. Filmkonst...

Har jag lärt mig något?

Om Frankrike? Eller handlar det bara om undantag och sammanträffanden? Jag har plöjt lite av det som finns att läsa om "kulturprofilen" och den storyn. Direkt efter lyssnar jag nu på en dokumentär (P3) om Gérard Depardieu. Intressant är det, de historiska ärkefienderna Ryssland och Frankrike... Tankarna glider genast åt det hållet. Det finns likheter mellan Depardieu och "profilen" och vad vi nu vet är "normalt" i Ryssland. Det verkar ju faktiskt finnas kulturella samstämmigheter. Vi kanske inte ser det efterblivna i Frankrike pga överskuggandet och övertydligheten från Ryssland? Det som ligger så djupt nedbäddat i kulturlager och år att det inte längre märks. Det underförstådda.
Lättare att fördöma de klumpiga ryssarna som ångar på i ullstrumporna och säger allt öppet. Jag säger så klart inte att varken "profilen" eller D är några normalmetrar. Bara egentligen att den här tanken aldrig tidigare slagit mig, men nu gjorde den det :-). Utspydd i form av lagar i det ena landet och undanstoppad i sofistikation i det andra, men avslöjat av den ryssklumpige D, som numer dessutom är rysk medborgare. 

Ett slags utkast...

Jag vet inte om det är sant, men Albert Einstein ska ha sagt något i stil med detta: "Vi har haft helt fel. Vad vi har kallat materia är energi, vars vibration har sänkts så mycket att den är märkbar för sinnena. Materia är ande reducerad till synlighet".
Ja, jag fattar, men att ta till sig detta i vardagslivet tror jag nog blir "en utmaning" som alla politiker och chefer säger :-). Det betyder ju också (som Einstein säger i något annat sammanhang) att vi på sätt och vis faktiskt inte dör. Energi kan inte försvinna, bara byta skepnad!

Arbetets museum.

Årets upplaga av dokumentärfotoutställningen på Arbetets museum i Norrköping (28 september 2024 till den 12 januari 2025) har temat "Tidsresor". Jag kommer att delta med de tre bilderna nedan. Min text (som också kommer att ingå i utställningen):

Fotografier är alltid tidsresor. Ett fotografi representerar vad som faktiskt existerade framför kameran vid en viss tidpunkt. Tidsresan kan ibland också förvandla ett fotografi. En reklambild kan bli konst genom tidens gång och kontexten den visas i.
Kontexten kan också vara tiden i sig. Jag fotograferar monumentala orubbliga konstruktioner som genom tidens gång bytt skepnad från sina ursprung till stationära skulpturer som får verkshöjd genom tiden. Detta projekt är pågående. Jag fotograferar och tiden går.

Det planlösa letandet.

Sedan ett par-tre veckor befinner jag mig i paralysfasen. Jag kallar det så när jag är helt vilse i tillvaron och inte har en enda aning om vad jag ska göra. Jag åker till ateljén, gör något meningslöst och åker hem igen. Jag åker tunnelbana, tvärbana, spårvagn och pendelbåt. Ändstation till ändstation. Kladdar lite. Tar några bilder. Men inget kommer fram. Bara vidriga scener från Ukraina och Israel/Libanon i ögonen.
Nu vet jag ju av erfarenhet, att något snart kommer att sticka ut, som jag måste ta tag i och ge fysisk form, men just nu limbo. Och de pågående krigen går ju inte att runda. Eller åtminstone kan inte jag det.

Lycklig den som kan vara en motvikt och sprida lite ljus istället. Som den Sverigeaktuella världsstjärnan Taylor Swift. Oavsett musiksmak och allt annat runt om så är hon ju tydligen en motpol till ondskan! Enligt mig närstående konsertvittnen så är det en helt annan stämning på hennes evenemang än på jämförbaras. Plötsligt är vänlighet ballt! Och det med en så stor publik att hon kanske kan påverka ett presidentval. Faktiskt ett fenomen som nästan liknar en ny religion.
"Swifties", som hennes beundrare kallar sig, är många miljoner från jordens alla hörn. En internationell politisk sprängkraft. En positivism som t.ex. miljörörelsen borde studera väldigt noga. Vad är det (förutom musiken då) som kan mobilisera så många? Hur får man så många med sig? Jag önskar henne i alla fall all världens makt som en av få motpoler till alla små och stora djävlar vi ser i nyheterna varje dag!

Men tillbaka till ämnet. Som var uttryckslimbo alltså. Eller planlöst letande. Som kanske egentligen inte är någon plåga? Kan det vara så att den heliga "inspirationen" som brukar styra valen egentligen inte är något mer än en lust? Avsaknad av leda? Så nu har jag bestämt att detta tillstånd av obeslutsamhet och oföretagsamhet, också det är något som faktiskt går att vila i. Bara man kan ignorera Luther (i vardagligt tal) och tagga ner lite. Så kan det vara något positivt och möjligen till och med en nödvändighet för mer produktiva perioder. Jämför också feber.

Onormaliteter.

Jag lider av, eller kanske snarare gläds åt, att jag inte lider av en egenhet som kallas Synestesi. Eller närmare bestämt associativ synestesi. Det var en bit upp i vuxen ålder jag läste något om detta och insåg att det är en s.k. avvikelse och inte något självklart för alla. Berättade för min syster och hon kunde då meddela att hon är likadan fast på ett lite annat sätt.

Synestesi (i den variant jag och min syster har) är när man upplever att tecken har olika färger. I både mitt och hennes fall gäller det siffror i första hand. Lite svagt även bokstäver för mig, men det är mer som en aning. Bara siffror är konstanta och tydliga till färgen och i mitt fall är det så här (färgbeteckningar enl. Beckers normal):

0 = vit eller genomskinlig. 1 = vit, blandat vitt. 2 = röd, mörk kadmiumröd. 3 = grön, ftalogrön ung. 4 = gul, kadmiumgul. 5 = blå, koelinblå eller något kallare. 6 = blå, ultramarin. 7 = ljusockra. 8 = blågrön, ultramarin med lite smaragdgrönt. 9 = mörkt lila.

Så ser mina siffror ut. Lite andra egenskaper finns också, t.ex. är 5 matt, torrt blå, medan 9 är blankt lila. Undrar förresten om det kan finnas några kopplingar till mina obefintliga kunskaper i matematik? Min oförmåga på det området är nästan komisk, men det har inte hindrat mig från att t.ex. lära mig programmera en gång i tiden. Och jag är rätt så logisk i mitt tänkande tycker jag. Så den allmänna förvirringen om orsakssamband blir större ju äldre jag blir. I dag vet jag rimligen mer än igår, men erfarenheten säger mig också att det kan vara tvärtom. Nog bäst att bara somna om.

Mordbrand.

Under ganska många år hade jag min bas/kontor (jag reste oftast ut på jobben) i ett industriområde i västra Stockholm. Detta var när jag jobbade långa dagar som industrifotograf och därmed inte hade någon tid alls över för konstnärlig verksamhet, förutom den skissbok för snabba skisser och teckningar jag ständigt bar på (och bär på) som jag kunde plocka fram på något hotellrum efter färdig bildleverans. Plus ett par bildbloggar av typ "en bild om dagen" som jag hade under några år (de finns kvar om någon skulle vara intresserad).

En nyårsdag eller om det var annandag (jag hade varit bortrest över jul/nyår) ringde telefonen och en uppstressad granne i kontorshotellet frågade om jag hört det. Vad? Jo våra lokaler hade brunnit under nyårsnatten. Mordbrand enligt polisen. Målet var tydligen att komma åt en annan person som också hade sina lokaler i huset. Halvpanik. Snabb biltur senare blev jag insläppt under avspärrningarna för att se hur det var med min lokal. Polisen var klar med sin undersökning så nu fick vi hyresgäster gå in och inspektera förödelsen. 
De allmänna utrymmena, kök, reception mm. var helt förstörda. Mitt rum var svartmålat av rök på insidan och stank så det var omöjligt att vara där. Där hade jag utrustning för produktfotografering, reservkamerautrustning, dator, bokföring och allt som hör till ett kontor för ett enmansföretag. Katastrof. Var skulle jag börja? Tackade min skyddsängel för att jag innan helgerna (anade jag något?) hade tagit hem nyinköpt kamerahus för 60 000:- och ett par objektiv i 20-30 000:- klassen. Plus likaledes mitt Gitzo-stativ. Alltså de viktigaste arbetsredskapen.

Och nu blir det reklam. Fast utan varumärken. Jag gjorde förstås som polisen sade och kontaktade omedelbart mitt försäkringsbolag. Vilket alla SFF-fotografer vet namnet på eftersom de är specialiserade på sådana som oss. Nästa dag var en skadeinspektör på plats. Vi gick runt och kollade in förödelsen. Sedan bad han om nyckeln till lokalerna och sade till mig att inte bry mig om något mer än så. Det enda jag skulle göra var skriva en lista på den utrusning som fanns i lokalen vid branden och skicka till honom. Sedan skulle jag försöka hitta en ersättningslokal fortast möjligt, flytta in där och få igång verksamheten. Den stationära datorn som stod i lokalen, var svart av sot och luktade rövhål (förlåt) skulle han ta hand om. Köp en laptop så länge var rådet. Och allt på listan förstås. Huvudsaken var att få igång verksamheten och inte missa några jobb p.g.a. detta.
Jag gjorde som han sade och hittade snabbt en ny lokal bara ett par hundra meter bort. Den var lite finare och dyrare men det spelade ingen roll enligt skaderegleraren. De skulle stå för hyran i tre månader.

Så, det tog några dagars shoppingrunda innan jag återigen kunde jobba nästan som vanligt. Efter ytterligare ett par veckor fick jag hämta min stationära dator hos ett företag som sanerade rökskadade prylar. Den var som ny och luktade inte alls. Så då kom till sist bokföringen igång också. Allt väl. Försäkringsbolaget tog alla fakturor för utrustning utan minsta ifrågasättande och när vi hade "slutreglering" som det heter på försäkringsspråk så lade han på ytterligare tre månadshyror som kompensation för att hyran för den nya lokalen var rätt mycket högre! Alltså blev detta till en försäkringsbolagssolskenshistoria (32 tecken i det ordet) och jag jobbade vidare i nyare, finare lokaler och med ny utrusning.

Sensmoral: Det finns försäkringsbolag och försäkringsbolag. Bolaget i den här historien är egentligen bara en mäklare men med skadereglerare som förstår både hur frilansfotografer jobbar och betydelsen av nöjda kunder. Jag har även vid ett par andra tillfällen råkat slå sönder dyra kameror och det har aldrig varit några problem. Dessutom på den tiden hade mitt kameramärke kontor och verkstad i Solna och när man haft sönder något så var det bara att åka dit och låna ersättningsutrustning tills reparation eller skrotning var klar. Allt för att det skulle flyta på. Sedan reglerade de direkt med försäkringsbolaget. Tror tyvärr inte att det är lika smidigt att vara fotograf idag :-( Solnakontoret är nerlagt och reparationer görs inte längre i Sverige.

PS. Nu verkar det kanske av den ovanstående texten som om jag helt lagt ner fotografverksamheten men det har jag inte. Jag tar fortfarande en del uppdrag men har ett bantat kontor hemma och försöker att istället lägga mer och mer av min tid på arbete i min ateljé på Glasbruksgatan 25 i Stockholm. Välkommen dit förresten, för prat om bilder och en fika den som vill. Bara maila i förväg så vi kan bestämma något. Ring inte. Jag svarar aldrig. DS.

Firar idag.

Fast inget finns att fira som världsläget ser ut. Istället ska jag trösta mig med att lyssna på gamla inspirationskällor.
ART ENSEMBLE OF CHICAGO.
Jag har två vanliga och en dubbel LP med denna grupp som inte väjde för något i sin musik. Bilden här är omslaget till Nice Guys.
Oavbrutet röjde de här snälla killarna nya vägar i utkanterna av synfältet. Nu finns två kvar, tre är borta. Lester Bowie, Joseph Jarman och Malachi Favors befinner sig på okänd plats medan Don Moye och Roscoe Mitchell fortsätter utforskandet på denna sida.
Märkligt nog finns inte omslagsfotografen nämnd någonstans. Inte ens på den medföljande affischen.

Regnmorgon.

Tänker på Sandby borg (Googla om du inte vet vad det handlar om). Denna tokmassaker på folkvandringstiden, där bara de sönderhackade skelettet finns kvar. Plus värdesaker mm. så det var inte ens ett rånöverfall. Bara ett oförklarligt  urskiljningslöst mördande. 

Jag har varit där ett par gånger. Första gången var det en guidad promenad. Guiden var en pensionerad lantbrukare från en gård en bit bort. Han berättade att han inte besökte platsen förrän i typ 20-års åldern. Man gick inte dit helt enkelt. Ingen förklaring. Helst inte ens prata om det. Han mindes något vagt mummel om farliga strömmar i vattnet utanför, men fick aldrig någon riktig förklaring till förbudet för barn att vistas där.

Alltså bara en obestämd känsla av fara och hot som levt vidare sedan 400-talet! 1700 år! Hur kan det vara möjligt? Och orsaken till faran glömd sedan hundratals år.

Arv. Läste någonstans att det på den mindre etiska tiden 1950-talet, gjordes ett experiment med möss. Man spelade upp ett ljud som sedan följdes av en smärtsam elstöt. Efter att ha upprepat detta ett par gånger blev mössen såklart panikslagna när de hörde ljudet, inte konstigt. Men sedan kom det kanske oväntade resultatet av experimentet. Det visade sig att nästa generation möss också blev rädda när de hörde ljudet trots att de aldrig utsattes för någon elstöt!

Så jag undrar förstås hur mycket av mina både bättre och sämre egenskaper och förhållningssätt till livet som grundats av tidigare generationers upplevelser i sina liv? Det är klart, Sandby borgs händelserna och musexperimentet är två olika saker, men vad vet jag? Kanske lantbrukaren var en sentida släkting till någon som bevittnat händelserna i borgen. Kanske är det både och. Arv + myt som sedan visar sig vara sann.

Det är intressant med mytbildning. Jag läste i Omni idag att två skepp från det (för danskarna) fatala slaget på Fehmarn Bält, mellan den svenska och den danska flottan, i oktober 1644, hittats av dykare. Fartygen Neptunus och To Löver. De två skeppen beslagtogs av den svenska flottan efter slaget och skulle 15 år senare seglas hem och sänkas för att spärra inloppet till Stockholm. Men det blev inte så. De sjönk i en storm på väg till Stockholm. Ingen vet säkert var. Men en lokal myt på Värmdö säger att de skulle ligga i Myttingeviken. Och visst, det gjorde de! Jag tror inte man ska avfärda lokala myter och sägner så lätt som en del historiker ibland gör. Det går ju också att ställa sig frågan varför just denna myt uppstått just här? I det här fallet var det ju en 380 år gammal bleknad sägen som visade sig vara sann. I fallet Sandby Borg var det en betydligt äldre och mer urvattnad myt. Mer reducerad till en vag känsla om en ospecifiserad fara. Men likväl, den visade sig till sist vara sann. Ett frikopplat minne. En aning om något olustigt för en sekund förbiilande längst ut i synfältet.

En tredje sak som (tycker jag) gränsar till det ovanstående. Jag tror vi är lite avtrubbade och blir mer och mer så ju mer digitala vi blir, eller snarare ju mer tid vi avsätter för mobilen och lurarna. Jag märker det på mig själv. Jag är inte längre lika mottaglig för "bruset" utan söker hela tiden klarheten i en ljudbok eller musik. Tålamodet med det långsamma har också blivit sämre (en motvikt till det är storformatsfoto, som jag praktiserar så mycket jag har råd).
Katterna vet saker innan de hänt. Kan t.ex. sätta sig vid dörren och vänta på någon som kommer hem om fem minuter. De har sina sinnen intakta. Det har inte vi längre. Fast jag tror ändå att allt det ovanstående handlar om att det kanske finns rester av andra sinnen att värna om ändå. Det gäller bara att ta det på allvar. Inte avfärda. Inte tänka att vi redan vet allt. För den tanken har visat sig skadlig och farlig många gånger i historien. Jorden var platt, kritik mot den teorin bestraffades med döden. Häxor fanns och åkte till blåkulla osv. Etablerade sanningar i sin tid.

Konstkritik.

Fredag morgon och morgontidningen på bordet. Läser det mesta i första delen och ögnar snabbt igenom kulturdelen. Förr gjorde jag tvärtom. Med förr menar jag den predigitala tiden. Då fanns ev. konstrecensioner i morgon- och/eller kvällstidningarna. Och några facktidningar förstås (men dessa hade ju bara specialintresserade vetskap om och intresse för).
Jag undrar om detta att man numer är hänvisad till Omkonst, Kunstkritikk, Konsten m.fl. sidor på www har lett till en ökad spridning eller till en inskränkning och specialisering?
När kultursidorna i morgontidningen på allas frukostbord, innehöll konstkritik och anmälningar av utställningar, kunde den i grunden ointresserde ändå inte undvika att se artiklarna och bilderna vid en genombläddring av tidningen. Jag undrar om inte detta faktum då gav att fler blev intresserade? Och kanske till och med gick och såg en eller annan utställning? Trots begränsat konstintresse?
Själv tror jag i alla fall att det var så.

Kunstkritikk.

Senaste numret plingade in i mailboxen. Handlar bl.a. om Venedigbiennalen. Nu har jag läst och frågan jag inte kan komma ifrån är om en total strävan efter internationalisering inte också leder till kunskapsförlust? Att de verkligt djupgående kunskaperna inom ett begränsat område späds ut och bleknar bort när de avfärdas som konservatism, nationalism, reaktionära e.dyl? Ibland kanske man måste vara djupt förankrad i ett ämne för att nå ner till rötterna, alltså gräva på samma plats i många år, och då kan det vara svårt att samtidigt vara bred och inkluderande och driva samarbeten på gemensamma andra eller tredje språk. Om jag skulle börja försöka lära mig kinesiska i dag så skulle jag sannolikt bara klara av att läsa butiksreklamen i ett kinesiskt samhälle när det är dags att dra in årorona. Och konst kan också vara ett språk. Kommunikation. Det är en aspekt jag ibland tycker att samtidskonsten gärna undviker.

Jag tänker på Gunnar Smoliansky när han får en fråga om hur han väljer sina motiv. Han svarar att han ogärna rör sig väster om Götgatan då han inte är tillräckligt förtrogen med de delarna av Söder (:-). Han tycker att öster om Götgatan är han så hemmastadd så att han kan undvika alla ytligheter och lättköpta segrar och gräva på djupet i stället för på bredden. Han reser gärna, men då utan kamera eftersom han på andra håll i världen ändå bara skulle röra sig på ytan och ta turistbilder. Se kulturen från ett turistperspektiv.

Men med konstvärlden har det blivit så att den liksom bildar en egen bubbla som svävar ovanför, där "provinsiellt" = dåligt. En slags artificiell internationalisering inom detta enda område. Och som samtidigt motsäger sig själv genom att lyfta fram "urfolkskonst" som ett tydligt avgränsat område! Det är inte utan att tankarna går till konstteorimodeordet (puh..) dikotomi. Och inte ens falsk då :_).

Vedervärlden..

Minnesbild 1990 (eller om det var 91?).

En gång hade jag nästan en gallerist. Bra till och med. Eller bra rykte alltså, hade paret Billgren och Peter Dahl m.fl. konstnärer listade. Galleristen hette xxx och drev galleriet som hette xxx det med. Han besökte avgångseleverna på måleri på Konstfack och Mejan varje år och fastnade för det jag gjorde det året. Alltså fick jag en separatutställning! Jihaaaa!

Men denna utställning blev som den blev och senare faktiskt upphov till en barnbok min fru skrev och jag illustrerade (den blev tyvärr aldrig utgiven, men finns kvar om någon skulle vara intressserad).

Det började bra. Vernissage, massor av folk, kritiker och allt. Försäljning också. Redan på vernissagedagen och sedan två eller om det var tre bilder, som statens konstråds inköpare köpte också (Gösta Wessel var det minns jag). Tror typ tio bilder blev sålda.

Jag kommer fortfarande ihåg hur xxx:s (alla kallade honom vid efternamnet) tobak luktade. Han rökte pipa oavbrutet och hade någon speciell Tunisisk tobak som inte luktade som något annat. Alltså, jag gillade lukten och honom som person också och han ville umgås med utställarna. Så om jag var på galleriet vid stängningsdags så blev det kort promenad över till Bistro Ruby på andra sidan gatan där vi sedan satt och drack vodka och åt saltgurka doppad i honung. Han bjöd. Det var hans recept och krav på att också jag skulle inmundiga samma sak. Han var vidlyftig och högljudd och jag fick flera gånger försöka dämpa honom då han högt och ljudligt förkunnade att rasism är bra och att vi svenskar är alldeles för fega, mesiga och orasistiska. Sedan var det hur mycket han älskade Saddam Hussein o.s.v. Minns att jag tänkte att han kommer att råka ut för något om han inte dämpar den där sidan av sin person.

Allt gick bra i en vecka drygt, sedan var galleriet plötsligt stängt. Jag fick veta det genom en bekant som frågade om utställningen redan var slut eftersom hon gått till galleriet bara för att få se en stängd dörr. Låst och släckt.

Onda aningar. Jag åkte dit. Stängt som sagt. Ringde xxx. Inget svar. Ringde hela dagen utan att få tag i honom. Nästa dag samma sak. Konfererade med galleristen Ahlner som hade sitt galleri på andra sidan  gatan. Han och xxx var kompisar. Han fattade inget. Sade att det aldrig tidigare hänt att han inte hållit tiderna. Vi bestämde att om han inte dyker upp under dagen, eller åtminstone svarar i telefon så får det bli polisen. Jag luskade reda på xxx:s f.d. fru också, men hon hade ingen aning. Alltså polisanmälan, som jag och Ahlner gjorde gemensamt tredje dagen tror jag det var.

Nästa dag fick vi höra från Polisen att han var påträffad i sin lägenhet men inte ville ha någon kontakt med någon. Det gick en dag till innan han svarade på mina telefonsamtal. När han till sist svarade var det med tunn väsande röst och han undrade om jag kunde komma och hjälpa honom. Han behövde komma till sjukhus och tandläkare och hans katt måste få mat. Jag fick portkoden och åkte dit med kattmat. xxx själv hade igenmurade ögon och svårt att tala. Två lösa tänder. Jag hjälpte honom så gott det gick, fixade soppa han kunde äta, servade kissen och följde honom till Södersjukhuset (tror jag det var).
Han hade såklart råkat ut för det jag förutspått. Han hade varit på Café Opera. Druckit massor och skrålat på om fega svenskar och sin kärlek till Saddam Hussein. När han skulle gå på toaletten hade någon följt efter honom och där inne hade han fått sitt livs omgång. Ambulans till sjukan som plåstrade om och skickade hem honom.

Minns inte så mycket mer än att han förlängde min utställningstid med en vecka och att jag fick nycklarna till galleriet och vaktade sedan själv utställningen. Nu har jag googlat lite och tror faktiskt att min utställning blev den sista. Alltså att han slog igen portarna för gott efter den. Åtminstone var det det året galleriet upphörde. Och ja, jag kan förstå om det var så att han stängde efter detta. Det var ju en svår misshandel och han kanske blev folkskygg. Kan ju ha blivit hotad också.

Och dessa händelser kom tillbaka nu eftersom jag rensar bland gamla skiss- och dagböcker. De här över 30-åriga anteckningarna dök upp och fick liv igen.

Intressantast just nu.

Två böcker (finns både som text och som ljud) av Sara Recabarren. "Insidan: SD-kvinnorna och partiet" och "Irans döttrar: En personlig berättelse om kampen för frihet i Iran".
Klar med den första och håller på med den andra. Bägge är bladvändare. Att få insyn i dessa världar...

Mellandagar.

Jag åker tunnelbana. Tvärbanan, Tunnelbanan igen. Från ändstation till ändstation. Det är mellandagar nu. Jag kan inte jobba i ateljén och inte har jag något fotoprojekt på gång. Jag åker och åker. Lyssnar på musik, knarkar nyheter och ljudböcker. Långa promenader. Väntar på att något ska haka fast. Jag vet att det kommer snart. Oftast blir det i form av ett uppvaknande mitt i natten. Tills dess åker jag. Och går. 

Dans.

04.00.

Vaknar om natten. Somnar på dagen.
Mina drömmar brukade förut mest vara tråkiga vardagssituationer. Typ att jag gick ut till postlådan och tittade i den och där låg ett reklamblad från den lokale mäklaren.
Men på senare år har detta ändrats. Nu kan det bli vad som helst och en jag inte riktigt kan glömma och  som kanske är nog intressant för att berättas, dök upp för ett par veckor sedan. Det var (ras)Putin som skulle framträda inför Duman och då såklart även TV-sändas i Ryssland.
Han kom in och satte sig bakom ett skrivbord. Den vanliga lite sorgset nedlåtande landsfadersblicken i kameran. Andas in. Sedan kommer det: "Montenegro, Montenegro..."
Underlig blick. Kort svep av oro. Harklar sig. Sedan: "Montenegro, Montenegro, Montenegro!"
Tyst, Tittar ner i skrivbordet. Ingen säger ett ord. Så tittar han upp igen och blicken säger vad han tänker: "Vafan sa jag"? Nytt försök: "Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro!!!"
Brus i rutan sedan klipp till Maria Sacharova som med panik i blicken säger att det blivit ett tekniskt fel.

Samtidigt någonstans i USA. Trump valtalar med knuten hand och emfas. Ut ur hans mun kommer: "Montenegro, Montenegro, Montenegro, Montenegro!" (stående ovationer från kärnväljarna).

Ja det kanske var en önskedröm. Att dessa herrar (med flera) bara kan exekvera ett enda nonsensord när de talar till fler än en person. Känns som om det skulle kunna lösa en del problem :-).

Medvetandet eller omedvetandet får fritt spelrum i drömmen. Jag ser mitt medvetande och min fantasi som ett slags lager som fylls på allt eftersom tiden går. Det är som ett stort klot, eller en ballong där mittpunkten är min födelse då jag inte visste något om denna värld (men kanske något om den förra?) men som sedan fyllts på under tidens gång. Ju äldre man blir dess mer upplåst blir ballongen. Det fylls på med intryck, erfarenheter av gott och ont. Och allt omvandlas omedelbart till minnen som sedan dessutom börjar inverka på varandra. En ständigt svällande personlig historia. Som i mitt fall blir till ett skrotupplag där jag i en slags halvmedveten dimma hämtar mina bilder. Som sedan förtydligas och skärps till. För varje sekund som går vet vi mer och blandningen och släppet längst in i ballongen blir större. Svåråtkomligare. Kanske med ett enda undantag: åldersdemens.
Åldersdemens kan ge oväntad tillgång till sådant som hänt för länge sedan. Sådant som varit glömt i många år. Det har jag själv sett exempel på. Jag hoppas detta betyder att demensen har en annan sida vi ännu ej dementa inte känner till. Nämligen tillgång till de inre lagren i ballongen och kanske till och med möjlighet till fri rörelse i den, när denna sjukdom eller detta tillstånd gått så långt att kontakten med nuet nästan försvunnit. I så fall skulle det ju faktiskt kunna finnas en positiv sida av demensen också.

Sånt vi gamlingar redan märkt.

Ebba Örn skriver i Omni:

"låttexter har blivit simplare, argare, mer repetitiva och självcentrerade de senaste 40 åren. Det visar en ny studie där europeiska forskare analyserat över 12 000 engelskspråkiga låtar från 1980 till 2020, rapporterar flera medier.

I studien har forskarna bland annat undersökt hur varierande språket är i låttexterna, liksom hur många ovanliga och beskrivande ord som används. Det visade sig att musik blivit mindre komplex textmässigt, och samtidigt innehåller fler känslobeskrivningar än förr.

Eva Zangerle, en av studiens huvudförfattare vid universitetet i Innsbruck, säger till The Guardian att låttexter kan spegla hur samhällets värderingar, känslor och intressen förändras över tid".

Ja vad ska man säga om det? Kanske att Bob Dylan, Joan Baez eller John Lennon inte längre är relevanta? Texter som utgår från något annat än "jag eller mig" blir allt mer sällsynta. Spegeln är viktigare än fönstret. Alltså en parallell till debatten om autofiktion i litteraturen. Zangerle har nog rätt. Sällan hör man idag en text som hanterar en politisk fråga eller en aktuell händelse (förutom i "gangsterrapen", men den räknar jag inte som musik, utan mer som audiosoniska avfallsprodukter). Det är introspektion som gäller idag. Och inte bara i låttexter.

Nyfiken.

Av en slump kom jag att se ett namn på en person jag kände för 30 år sedan. Vi studerade bägge konst, förberedande, på samma skola. Fast vi umgicks aldrig. Det blev bara: Hej!
Personen i fråga hade inga problem med att skryta om sina "lånade" arbetsprover eller om planerna på att fortsätta i samma anda på högskolenivå. Det handlade bara om att vara bra på att prata. Och att "låna" bilder från andra. Inte världens mest populära klasskamrat kommer jag ihåg.

Men nu blev jag nyfiken eftersom detta var en person jag nog sällan tidigare skänkt en tanke men nu kom ihåg. Googlade förstås och kom fram till en hemsida och ett digert CV med utställningar på välrenommerade gallerier både i Sverige och utomlands plus stipendier från diverse håll. 

Kan detta vara "fake it till you make it"? Eller? Vem minns en utställning på ett galleri som då ansågs vara i den bättre delen av skalan men som inte längre finns? Som slog igen portarna för 25 år sedan? Och ingen minns. Och inte funnits sedan långt innan internet uppfanns. Och vem orkar/känner sig manad att kolla uppgifterna? Och varför i så fall? I det okända skiktet kan vi skriva vår egen historia!

En till bok.

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali.
Borde vara obligatorisk läsning i skolan och även för Tidökumpanerna. Det skulle nyansera saker lite och få in en gråskala i den svartvita världsbilden. Förresten ändrar jag mig. Inte bara obligatorisk läsning i skolan utan för alla vuxna också. Hedersproblematiken problematiserad :-). Läs!

Bra artikel i Kunstkritikk av L-E. H. Lappalainen.

Kort smakprov: "I dagens konstvärld är det inte de politiskt korrekta åsikterna som är problemet (det är ju bara åsikter), utan de politiskt korrekta människornas beskäftiga och självrättfärdiga krav på att alla måste anpassa sig till deras värderingar; den uppfostrande tonen och den narcisissistiska kränkthet när någon bryter mot etiketten är fruktansvärda vapen mot känsliga varelser som konstverk och kritiker. Det är en extremt brackig socialitet som vill tvinga oss alla till anpassning.".
Länk: https://kunstkritikk.no/stockholmssyndromet/.

Bio idag.

Såg "Anselm", Wim Wenders film om Anselm Kiefer, på Filmstaden Victoria. Världens minsta salong, 11 platser. Så förväntningarna från Filmstadens sida på publik och intäkter verkar vara moderata, kanske bara så att de av någon anledning känner sig tvingade att visa den. Filmen visas i fyra dagar kl. fyra varje dag (ska visst bli en omprövning på onsdag om den ska visas mer). Och jag kan bara säga att jag är glad att jag hade möjlighet att se den. Det är faktiskt ett litet mästerverk i sig när Wenders visar sin tolkning av Kiefers liv och verk. Inte minst musiken var nästan lite för bra. Ingen gick under eftertexterna. Alla (11 :-) satt kvar och lät texterna rulla för ingen ville nog missa avslutningsmusiken. Alltså sammantaget, oaktat ens eget förhållande till Kiefer, en upplevelse!

Stämning, upprepning och leda.

Stämning är ett av några ord i svenskan som har fler än en betydelse. Dessutom utan att betoning eller uttal ändras. Här handlar det om stämning som i julstämning. Det finns verk i olika konstformer jag vill se om, läsa om. En del av dem regelbundet återkommande. Jag har till exempel en roman jag läst om säkert fem gånger och nu ibland bara läser något slumpvis uppslag ur. Så klart är det inte handlingen jag vill återvända till då, utan stämningen. Jag vill känna den stämning som för mig finns i boken. Samma med några filmer. Film är ju ett så allomfattande och fantasifientligt medium att när man sett en så är det klart. Uttömt. Hur bra den än var. För det mesta alltså. Men sen finns det ett fåtal filmer som skapar en stämning jag vill återvända till. Då spelar det ingen roll att jag kan handlingen och i vanliga fall är allergisk mot upprepningar. Så är det förstås också med nästan all poesi som bara förmedlar stämningar och i en hel del bildkonst.

Upprepning och uttråkning. Musik. När det gäller musik fungerar det så för mig att jag lätt blir uttråkad om musiken fastnar vid första lyssningen. Det ska finnas någon form av motstånd som gör mig nyfiken, något att förstå eller övervinna. Något som betalar sig dess mer om jag inte omedelbart ger upp och slutar lyssna. Jag antar att det är delaktigheten jag är ute efter. Att få känna sig lite som en medskapare när polletten trillar ner. Och ju svårare det är desto större blir belöningen. Men efter det stadiet följer en längre eller kortare period av maximal njutning innan det långsamt börjar gå över i leda även här. Fast ibland tar det hundratals lyssningar innan upprepandets tristess infinner sig. I några väldigt få fall blir det aldrig så.

Sushi. Jag kommer inte ihåg när jag åt sushi första gången men minns att jag var skeptisk. Rå fisk. Och inte gillade jag det så mycket heller. Men ändå åt jag det en andra och en tredje gång (varför?) och till sist kom belöningen (eller om det var bestraffningen?) med ett sushisug som gjorde att jag hade kunnat äta det varje dag. Innan avmattningen kom och idag äter jag sushi kanske en gång i månaden. Oftare vill jag inte ha det.

Jaha, nu har jag vecklat in mig i ett resonemang med flera olika trådar som liksom inte har något samband. Lösa tankar bara. Men ett försök att knyta ihop det hela får bli att tillämpa stämning på mat också. Det finns en maträtt ingen utanför min familj känner till. Den heter strandsallad och uppfanns en varm sommar av min son, när vi skulle tillbringa dagen på en strand och inte kom på någon lämplig mat att ta med. Han gjorde en pastasallad av det som fanns tillgängligt och den fick namnet strandsallad. Varje gång jag äter den hamnar jag i "varm-dag-på-stranden" stämning. Och den förekommer så sällan på matbordet att jag inte tröttnar på upprepningen heller.

Super Fujica-6.

Nyservad och just hemkommen från Amsterdam camera repairs, kommer denna att bli min följeslagare från och med nu och fram till hösten. Då kommer jag att bestämma mig för om jag ska ha kvar den eller sälja.

12 bilder på en 120-rulle. 6x6 cm negativ. Mycket fin optik. Hopfällbar. En större ficka funkar. Ingen automatik. Inga batterier. Inte ens spänns slutaren när filmen dras fram (vilket är den mekaniska konstruktion som annars brukar ge upp på denna typ av kamera).
Alltså precis som jag vill ha det. Tillverkad 1955 och i nästan samma skick nu som då = Inspiration!

Svärmare.

I morse såg jag dem igen. 8-9 väldigt små flugor, nästan genomskinliga som precis mitt på vår gård utför en underlig dans. De rör sig inom en radie av ca 50cm i alla riktningar, men hela tiden på samma plats. Precis mitt på gården. Varje morgon i en vecka nu. Kan inte undgå tanken att det är de 8-9 kaniner, marsvin och katter som är begravda på olika platser på gården som hälsar på i sina gamla lekplatser och jaktmarker. När jag ser dem är det som om de vinkar glatt till mig.

Fössta Tossdan i Mass 2024.

Denna torsdag då neutraliteten flög sin väg.

ÅB om FH.

Angående recension av Filip Hammars film "Den sista resan". Jag har inte sett filmen utan endast läst recensionen i DN i söndags. Det handlar alltså om en film där FH arrangerar en resa till Frankrike för sin åldrade far, som på så sätt ska få återuppleva ett Frankrike han älskat och på olika sätt ägnat mycket av sitt liv åt. Nu är fadern i skröppelstadiet och orkar inget. FH köper en gammal Citroën och åker iväg till Paris  med sin far och så vidare, allt. Allt. Hyr till och med in skådespelare som på plats ska agera ett Frankrike som inte längre finns, allt för att fadern ska få återuppleva Frankrike som han minns det. M.a.o. idag en kuliss.

Framgången verkar skifta och det blir såklart tårar här och där när faderns verkliga tillstånd blir uppenbart. Åsa Beckman sammanfattar projektet i DN. Citat: "Det blir alltmer oklart för vems skull resan görs. Är det för att fadern ska få återuppleva Frankrike eller är det sonen som ska få tillbaka den pappa han en gång hade?" slut citat. Således två möjliga motiv för projektet. En annan recensent (som jag inte läst) har dessutom tydligen tidigare i samma tidning kallat filmen en "Kärleksbomb".

Nu lever vi visserligen i en tid då partsinlagor kallas dokumentärfilmer och där det är vanligt att människor filmar t.ex. olyckor och polisingripanden med sina mobiler. TV-serier, t.ex. Böda sand, Ullared m.fl. som bara handlar om att skratta åt andra (underförstått korkade) människor, har höga tittarsiffror. Dokumentation och publicering av allt som tänkas kan och helst med inslag av filmsekvenser på någon person som ska gråta framför kameran har blivit norm. Så verkar det för mig i alla fall. 

ÅB ser två alternativ som drivkrafter för FH. Men varför ser hon inte det tredje, för mig det första och mest uppenbara alternativet? Att göra en film! Att visa upp den sorgliga fadern i sin oförmåga och den lidande sonen, på biografer så att tusentals människor i Sverige kan se när fadern i sin ålerdoms svaghet inte klarar av att skära upp en obergine. Tror verkligen recensenterna här att detta projekt hade genomförts om inte filmen vore själva syftet? Hade FH tagit sin far till Frankrike om ingen utomstående hade fått veta det? Utan publik? Och hur var det för fadern att ha ett filmteam som skulle dokumentera allt han gör? Kanske ta om scener?

I mina ögon verkar detta vara historien om hur man slår mynt av att ta ifrån en gammal man hans värdighet inför publik.

Belsebubbens olika skepnader.

Hur ska det gå?

Wim Wenders gör film om Anselm Kiefer. Wenders filmer är i övre delen av min tio i topp lista för filmkonsten. Och Kiefer är periodvis (varierar lite med dagsformen) etta på tio i topp listan för enskilda bildkonstnärer. Se mer här.

Arbetsgång.

Aldrig vet jag vad som ska komma när jag börjar kladda färg på något. Men det funkar ändå så att kaos efter ett tag klarnar och vänds rätt. Och då är det bara att fortsätta. Då kommer också de medvetna funderingarna. Som inte ovanligt kan ta flera dagar av att bara sitta och glo på en bild i ateljén för att på tredje veckan vakna mitt i natten och veta. Snabb notering i skissboken vid sängen för att inte glömma.
Låter förstås osannolikt, men har man flera bilder på g samtidigt så funkar det i alla fall och något blir faktiskt gjort. Så är det med denna nedan, som varit med länge i olika skepnader, föregången av otaliga skisser i mindre format. I går natt vaknade jag som vanligt med ångest över verkligheten, vad händer i Ukraina och Israel och här i orten mm. mm. det som ringer och skriker i hjärnan efter dagens eko, aktuellt och rapport. Och då såg jag alla dessa symboler för religioner och militärer dala ner genom vattnet till de döda och förlora sina betydelser. Det som det handlar om. Religioner, pengar och territorier. Påhitt. Eller hittepå heter det visst numer. Pågående arbete. Vet inte hur det kommer att se ut till sist. PS 26/2, i morgon kommer en ny version för nu måste ju Natosymbolen läggas till också. 1/3, på plats. 

Alla dessa självbiografier.

Som jag konsumerar helt urskiljningslöst. Jag tycker ju att alla människor har något att berätta. Men ofta är den person man kanske tror ska vara intressant istället den minst intressanta. Och vice versa.Tråkigt också att alla numer verkar känna sig tvungna att fabricera något barndomstrauma om inget verkligt finns. Värst är jättenepobabymännen. Som alltid beklagansvärda på fler än ett sätt. Den ene snyftar om att ingen såg honom i barndomen och den andre koketterar med att vara så "härligt" oförmögen att klara vardagen att han tvingats anställa en person som ser till att han betalar sina räkningar. M.a.o. en personlig assistent. Vilket sorgligt öde.

Men, nu var det inte det som fick mig att skriva detta, utan något annat jag funderat rätt mycket på. Nämligen minnet. Eller minnesförmågan. Under året som gått har jag plöjt kanske 10-15 självbiografier av skiftande kvalitet. Gemensamt för alla är detaljerade minnen från tidig barndom, kronologisk järnkoll på olika händelser i livet mm. 

Detta är något fullständigt utom räckhåll för mig. Mina minnen är kaotiska, uppblandade, oordnade och säkert hälften är dessutom felaktiga/inbillade. Jag har mina minnen mer som i en drömvärld och flera fullständigt polisförhörbeständiga, som inte kan ha inträffat. Alltså ganska klara minnen av händelser jag inte kan ha upplevt. Men som icke desto mindre ingår på likvärdig basis i min minneskatalog. Tur är att jag efter att mitt första barn föddes 1993, kraftigt utökade mitt redan tidigare näst intill maniska fotograferande av precis allt i vardagen. På så sätt kan jag bara gå till något av de över 100 fotoalbum jag har märkta med tidsperiod, om jag vill kolla något.

Värre är det med äldre tider. Där blir det oftast fel. Jag har också massor av gamla skissböcker och hittade en låda till med sådana i en vindsröjning förra året. Alltså anteckningböcker med både bild och text. Nu har jag läst i några av dem och redan där fått ändra och flytta om en del händelser jag trodde mig veta allt om. Och då pratar jag om sådant som hände när jag var 20-25 år gammal! Så vad gäller minnen ligger jag inte med bland de främsta :-).

Så vad ska jag nu tro om allt detta? Först såklart att jag är ensam om att bara ha fragmentariska och ibland t.o.m. falska minnen. Hur kan annars alla som skriver självbiografier ha allt så klart för sig? Sen blev jag lite lättad då min kompis D. och jag bestämt att vi ska återuppliva brevskrivandets konst och jag fick det första brevet från honom i förra veckan. Han skriver nämligen till en del om samma sak. Alltså falska och okronologiska minnesbilder. Så då är vi i alla fall två då. Och det får jag väl nöja mig med nu. Jag är i alla fall inte ensam!

Jag kan ha skrivit något liknande förut...

Men minns inte riktigt. I alla fall gör jag det nu på förekommen anledning. Som är någons "ilska" inför en målning. Abstrakt eller snarare konkret då förstås. Kan man bli arg på en målning? Nä det tror jag inte. Det som kanske retar en är väl i så fall att bilden inte säger en något men att man samtidigt vet att andra påverkas av den. Så då är det dessa andra man blir arg på? För att de gillar något jag inte gillar? Nä det är nog också fel. Återstår att man blir arg på sig själv, för att man inte förstår vad det är andra gillar med denna målning. Vad är det de förstått som jag inte förstår?

Svaret är ingenting, för det finns inget att förstå eller tolka. Problemet är egentligen att många människor som står inför en målning ställer sig frågan: Vad är detta? Eller: Vad föreställer detta? Ordet vad blir då en stoppkloss svår att passera. När inget svar finns så reagerar en del med ilska. Man känner sig lurad.

Antag nu att man byter ut vad mot hur. Hur är detta? Hur är denna målning? Då blir det något helt annat. För allt har ju faktiskt något slags uttryck. Om man inte är alltför negativt inställd redan från början så kanske man kan ta till sig detta uttryck. En målning behöver inte föreställa något annat än just en målning. Vad föreställer ett träd? Vad efterliknar Koltrastens sång? Både Koltrastsången och trädet har ett uttryck. Något man kan ta till sig eller förkasta.

Jag hade en gång på Gerlesborgskolan en lärare som gav oss elever i uppgift över helgen att gå ut och hitta träd och sedan ställa oss så att vi med armar och ben så mycket som möjligt efterliknade träden vi valt. Och sedan känna efter hur det kändes. Det tog ett tag innan jag fattade vitsen med detta men det handlade ju bara om att få upp ögonen för alla de uttryck vi har runt oss. Börjar man titta noga på träd (eller nästan vad som helst i naturen) så är det lätt att urskilja att det där trädet är glatt, det där är yvigt och påstridigt, det där är ett tillbakadraget och blygt träd osv. osv. Inbillning eller inte är ointressant, det är bara det intryck trädets form ger som är intressant och möjligen lite gåtfullt :-). Samma gäller för måleri och annan konst. Eller varför inte musik? I det fallet finns inga problem med att ljuden inte försöker efterlikna något annat. Och inte heller i dans. Eller poesi.

Detta går att öva på. Det är enkelt, ta en promenad och titta på träden. Försök vara ett av dem. Hur känner du dig då? Lyssna på koltrasten. Det den förmedlar med sin sång går inte att översätta till något annat medium. Den försöker inte efterhärma eller avbilda något annat ljud. Och precis likadant kan det vara med måleri också om man inte blockerar sig själv med avbildandets diktatur.

Work in progress.

Målar på alla samtidigt. Och flyttar runt dem. De som bara är grå är inte påbörjade än. 36 bilder än så länge. Allt har jag sett inom eller utom mig. Från barndomen tills idag.
Jag håller ju på med Östergrens "Renegater". Någonstans i den stod det (ungefär) så här: "Detta är vad som kommer när jag gett upp allt motstånd. När jag slutat försöka vara någon annan".
För mig var det huvudet på spiken. Jag har ingen position att försvara och bryr mig inte längre om vad andra gör, vad som anses "samtida" eller ens ifall någon gillar vad jag gör eller inte.
Det är inte bara nackdelar med att bli äldre...

Denna bild kommer jag kanske att byta ut fler gånger här, allt eftersom den förändras. Varje delbild är i formatet 18x24 cm. I dag är det version II som syns nedan. Nu (26/1) är det version III. Nu (6/2) är det version IV. I dag (8/2) är det version V. I dag (14/2), version VI. Idag (19/2), version VII och nu får denna vila ett tag då jag har annat på G. Och nu var det slut på vilan. Version VIII (22/4). 

Black och Östergren.

https://readingamericangeography.mattblack.com/

En helt annan sak. Det är ju söndagskväll och i morgon arbetsvecka så jag tar en tanke till här och nu innan jag glömt den. Och det är en undran om någon fler än jag tycker sig vara i närheten av diverse konspirationsteorier vid läsning av Klas Östergrens romaner? Har börjat på Renegater och trots typ 30 år sedan jag senast läst något av Östergren kände jag genast igen känslan av att inte riktigt veta vad det är jag läser. Liksom en till spionroman halvvägs förändrad vardagshistoria. Och precis så är det nu också efter alla år. Underhållande och spännande men med någon slags fantastisk överdrivenhet. Lite som diverse konspirationsteoretiker möjligen tänker. Men skit samma. Jag blir både underhållen och upplyst. Språket är ju så bra det bara kan bli och intrigen oförutsägbar. Så som litteratur får man väl säga att detta kanske är en åtta eller nia i Sverige, som jag ser det då.

Min filmkanon.

Jag vill dela in spelfilm i tre fack: krig, kärlek och övrigt. Nöjer mig med dessa eftersom jag är en ganska sporadisk filmtittare. Så då börjar jag med krigsfilm eftersom krig är ämnet alla dagar i alla medier numer. Jag har kanske inte sett så många men tar upp de som gjort så pass starkt intryck att jag faktiskt minns dem. Den första var Micael Ciminos The Deer Hunter. Den andra var Stephen Spielbergs Rädda menige Ryan. Men då hade jag inte sett Tarkovskijs mästerliga Ivans barndom. De två förstnämnda filmerna visar (i likhet med alla andra krigsfilmer jag sett) krigets katastrofer och "action" men Ivans barndom fick mig in i den känsla jag tror jag skulle leva i om mitt eget land faktiskt befann sig i krig. Svårt att riktigt förstå hur han gjorde det där, men Tarkovskijs är liksom i en klass för sig. Förresten får man nog kalla Offret för krigsfilm också. Och samma verklighetseffekt där, i inledningsscenerna åtminstone.

Sedan var det kärleksfilmer då. Och den genren vinns överlägset av Pawel Pawlikovskis Cold War. Slutscenen närmar sig nog det bästa som gjorts på film. Åtminstone kan inte jag komma på något som är i närheten. Fast en till film kanske får komma med I denna kategori ändå och det blir då Lucas Moodyssons Fucking Åmål.

Så blir det avdelningen för Övrigt. Här ryms också komedi och experiment. Svårt att få nån ordning här men jag har gillat allt jag sett av Jim Jarmuch. Anna Odells oväntade ingångar i Återträffen tycker jag gör den till en förnyare av mediet och därmed blir hon Bergmans arvtagerska i Sverige. Bergman har jag dock inte kunnat ta till mig då de borgerliga miljöerna han ofta använde närmast är science fiction för mig. Så i och för sig kan ju t.ex. Fanny och Alexander få kvala in i den kategorin (science fiction). Fast egentligen tycker jag bara att den är långtråkig så nej.

En film jag tänker se om är Cloé Zhaos Nomad land. Den gjorde mycket starkt intryck på mig.
Levan Koguashvilis Brighton 4:e gatan också. Såg den i går kväll (streamad på TV:n) och kommer nog att vilja se om den med.
Skrattat har jag gjort åt David Zuckers Den nakna pistolen och åt alla Josef Fares alster. Bägge min humor.

Detta inlägg kommer jag nog att fortsätta på andra dagar då jag kommer ihåg andra saker. Men just nu är det ovanstående det jag minns och därmed det som tagit en ordinarie sittplats i min hjärna.

Vinter.

Jag krymper. Världen krymper. Allt blir mindre och instängt, mörkret krymper världen. Jag är en helt annan person under den mörka och kalla årstiden. Går in i en annan verklighet. Dimension. Inte så att jag skulle vilja slippa detta för det har också fördelar. T.ex. är vinter och mörker mycket främjande för bildarbetet. En solig sommardag är ungefär det sämsta som kan hända mig om jag vill åstadkomma några bilder av värde. Men jag, som person, mår oändligt mycket bättre de tider på året då det går att gå åt alla håll utan hinder av snö, ljusbrist eller kyla. Utan tjocka begränsande kläder. Utan att vara nedtyngd.
I den bästa tillvaron (som tyvärr aldrig kommer att inträffa pga ekonomi och annat) skulle jag arbeta heltid (sju dagar i veckan) i min ateljé från oktober till maj/juni för att sedan bara vara ledig och bada i hav och sjöar och fotografera och kanske skissa lite resten av året. Så ser min drömtillvaro ut. Jag har varken behov av ägande eller längtan efter att resa e.dyl. Att ha råd att omvandla livet till bilder och sedan göra ingenting är min dröm.

Vojne, vojne..

Beckers Normal, den klassiska oljefärgen jag aldrig avvikit från, slutar tillverkas! Varför? Vem vill målarkluddarna så illa? Hur ska jag nu kunna fortsätta? Hela min arbetsgång rubbas. Akryl är oberäknelig skit oavsett märke och pris, så jag brukar alltid börja med akryl eller annan plastfärg för att sedan gå över till olja när det börjar ta form och bli något som kanske kan hålla ett tag. Och då ska det vara just Beckers Normal. Den enda jag är helt överens med. Den enda oföränderliga :-( :-( :-(

PS 5/2. Tydligen är det bara 150 ml. tuberna de slutar tillverka. De mindre finns kvar om jag förstått saken rätt. Alltså ett nytt grepp för att öka priset :-).

En dag i förskingringen.

A-6176: Jag överlevde Auschwitz.

Bok av Ferenc Göndör. Titeln stämmer förstås med historien men denna historia är inte "bara" den vanliga om vidrigheterna i lägret osv. Den är mycket mer. Själva Auschwitzdelen är inte så lång, längre är berättelserna om innan och efter. Om hur livet (allt) ändrades. Jag har nog inte riktigt läst den historien förut, så den här boken gav mig något utöver vad jag väntat mig.
Jag har ännu inte besökt Auschwitz men planerat att göra det i åratal. Vet inte alls hur jag skulle reagera så frågan är om det vore bäst att åka ensam eller med sällskap? För mig har Georges Didi-Hubermans lilla bok "Näver" varit den ultimata vägledningen tidigare. Men nu tror jag att jag vill lägga till Göndörs, också den ganska tunna bok till det jag tycker är nödvändig läsning. För alla.

Framtiden.

En sak tror jag är fullständigt klar. När arkeologer eller om det blir historiker i en riktigt avlägsen framtid försöker tyda och värdera dagens konstscen så får de problem. Antag att föremål hittas men inga texter, eller fel texter. Antag att kontexten helt gått förlorad, fullständigt glömd, och bara de nakna verken hittas. Vad ska de tänka, säga, tolka, förmedla?
Undrar om det finns några samtida konstnärer som tänker i de banorna eller är det bara jag? Är det jag som tänker fel? Det kanske helt enkelt inte spelar någon roll? Synpunkter mottages med glädje. Det är en fråga jag ställer.

Feber är underskattat.

Ligger på soffan med första förkylningen (inte Covid, testat) sedan innan pandemin. Lite frossa av feber typ 38-39 max. Glider ut och in i medvetande och drömvärld. Liksom varken sovande (går ej pga skrällhosta) eller fullt ut vaken och medveten. Det slår mig att eftersom jag inte har något viktigt jag missar pga detta så är det inte ett helt obehagligt tillstånd. Tankarna inte i så strama tyglar som vanligt och en trötthet som ju faktiskt inte heller är obehaglig. Inte ens dåligt samvete för något jag skulle gjort för jag kan ju helt enkelt inte. Katterna kliver omkring på mig och jag dåsar bort till en annan värld igen. Och jag vet ju att det är ofarligt. Bara att vänta ut! Inte helt fel faktiskt.

Bångens pojkar.

Heter en "ungdomsbok" från början av 1930-talet. Det var författaren Per Nilsson Tannér som samlade in historier som levt kvar i gränsbyarna i Jämtland och Tröndelag ända sedan Sveriges sanslösa oprovocerade anfallskrig mot Norge under Karl XII, 1716-18. Generalen Armfeldt fick i uppdrag att sätta ihop en armé som skulle gå mot Trondheim från Duved, som var uppsamlingpunkt. De flesta soldaterna hämtades från Finland (som ju var en del av Sverige då) men en rote skulle också fyllas i jämtland. En rote betydde soldater, hästar, kor och spannmål. Hur många/mycket av varje vet jag inte.

Bångens pojkar handlar om Erik Bång från Offerdal och hans föräldrars häst Pyla. Pyla tillika hans bästa vän. Historien börjar när beskedet kommer i kyrkan en söndag, att han måste bege sig till Duveds skans för att ingå i den armé som ska gå in i Norge och anfalla, plundra och döda alla som kommer i vägen. Dvs hans egna vänner och släktingar. Jämtland och Tröndelag var på den tiden mer sammanflätade än Jämtland och resten av Sverige.

Sedan följer hela marschvägen in i Norge och senare tillbaka till Sverige via den katastrofala nyårsmarschen över Bukkhammaren och Blåhammaren nyåret 1718-19, då ca 3300 man frös ihjäl på fjället.

Boken följer den 19-åriges Erik Bångs alla faser, tankar och känslor han tvingas genomgå. Sorgen över Pylas död, fasan över att själv döda en människa som lika gärna kunde varit nån från hans egen by, rädslan för att möta sina kusiner eller sin Norske morbror som bor på en gård inte långt från marschvägen. Kasten mellan att vara stolt karolin i kung Karls oövervinnerliga armé och ynklig bondpojke med hemlängtan. Tvivlet på kriget. 

Jag vet inte varför jag på senare år så ofta har kommit att tänka på denna vidriga historia (som visserligen alltid har varit med i utkanten av medvetandet riktigt kalla vinterdagar) men tror det flöt upp igen 2018 efter en fjällvandring där vi korsade denna armés marschväg där de frös ihjäl på väg hem över fjället. Sedan späddes det nog på 2022 när Putin gav sig iväg i samma hjulspår som Karl XII med sitt obegripliga anfall mot sin fredliga granne. Många Erik Bång i den ryska armén också.

Hur som helst var Bångens pojkar en av kanske 10-15 böcker i min mormors och morfars bokhylla och jag läste den när jag var typ 12. Visserligen är den tunn och skriven med tanke på läsare i tonåren, men ungdomsböcker från 30-talet är inte lika "snälla" och PK som de är idag. Den innehåller riktigt otäcka historier och den gjorde såklart ett outplånligt intryck på mig i min pojkvärld. 

Så, vart vill jag komma med detta? Jo mitt sätt att jobba med bilder är ju att försöka stänga av alla tankar och allt medvetet och försöka komma under eller bakom det tänkta. Och detta arbetssätt har på senare tid fått bilder och föreställningar jag nog burit på sedan en glömd barndom att dyka upp, och då återkommande detta med "dödsmarschen" över kölen. Och Bångens pojkar.
Så jag sökte upp boken på Bokbörsen och köpte den. Läste. Och med det kom en slags insikt om att måleri (och även andra tekniker) för mig nog kanske i första hand är en slags bearbetning av... Vad? PTS by proxy? Tappade tråden lite. Återkommer en annan dag.

Samarbeten.

Se, lyssna eller läsa?

Jag är inte riktigt någon filmmänniska även om jag såklart gärna ser en film, om den i min smak är riktigt bra. Film som medium tillhandahåller ju det mesta och lämnar lite till fantasin. Man behöver inte tänka sig miljöer eller utseenden utan allt finns redan där (utom lukter). Och då menar jag förstås konventionell spelfilm, sådan som går på bio. Ren underhållning alltså.

Att lyssna, på radio eller ljudbok, är mer ett halvt steg in i en egen skapandeprocess. Man får bara orden och sammanhanget levererat, allt annat måste man skapa sig egna bilder av. Det enda som inte rktigt kan påverkas är tempot eftersom någon annan talar/läser.

Att läsa ger i min värld den ultimata upplevelsen där nöjet och lusten består i den egna skapelseakten som hela tiden krävs för att sätta ihop tecknen till ord, orden till meningar och sedan illustrera det hela med ljud, bild och lukter. Allt som referenser till egna erfarenheter och upplevelser eller nyskapade fantasier och föreställningar.

Därför tror jag det är livsviktigt för skolan att alla barn övas i att läsa. Det övar samtidigt fantasin och föreställningsförmågan och därmed kreativiteten. Och kreativiteten fungerar även i andra sammanhang. 

Så tonvikt på läsande och gärna sådant som inte är det mest lättillgängliga borde komma högre upp på önskelistan hos våra kära skolpolitiker än det eviga tjatet om matematik som man ju ändå sällan har någon användning för utanför skolsalen. Eller hur många är det som i vardagslivet/jobbet löser ekvationer? Bra svenska och ett rikt ordförråd däremot förbättrar chanserna till ett bra liv, förutom att det kan vidga sinnena och inte bara ge ett bra liv utan ett rikt också. Rikt på sådant som inte alltid kan mätas i pengar.