Leta i den här bloggen

Prenumerera på inlägg.

söndag 20 september 2020

Kameran ljuger inte.

Den eviga diskussionen om representation och verklighet. Det har sagts och skrivits mycket i detta ämne. Filosofer och fotohistoriker har vänt och vridit på ämnet vad ett fotografi egentligen är. Alltså i avseendet vad det representerar. Referenten. Motivet. För min egen del gillar jag teorin att fotografiet skiljer sig från alla andra bildtekniker genom det faktum att det som visas faktiskt var där på den platsen vid det tillfället. Åtminstone om fotografiet är analogt och det finns ett negativ. Eller iofs. också om det är digitalt och en råfil finns.
Jag har precis bytt mobil. En ny modell med mycket "bättre" kamera än den förra. Men om den är bättre beror förstås på vad man menar med bra. Jag har provat en del olika mer eller mindre knepiga situationer utan att misslyckas, på de sätt bilderna skulle ha blivit tekniskt misslyckade, med en "vanlig" kamera. Mobilkameran är på sätt och vis, om man är villig att släppa all kontroll över bildskapandet, ofelbar. Om du accepterar den rådande bildtrenden i sociala media mm. så går det liksom inte att misslyckas. Och anledningen kan jag tycka är lite skrämmande. Mobilkameror i den senaste generationen använder sig av AI och databaser med miljontals liknande bilder för att konstruera en bild utifrån den som finns framför mobilen i fotoögonblicket. Med andra ord är bildresultaten mer att betrakta som datorgrafik än som fotografisk bild! Och resonemanget om faktisk representation faller därmed. Man kanske kan uttrycka det som att mobilkameran återskapar den bild kamerans konstruktörer tror att fotografen vill ha. Utan någon större hänsyn till verkligheten.

söndag 6 september 2020

Scannern jobbar...

I mina arkeologiska undersökningar bland tusentals negativ och diapositiv från den analoga eran, kom jag nu fram till ett par lådor färgdia som blev över när jag sammanställde mitt första försök att i vuxen ålder återgå till barndomen. Via mina barns lekar, 1999-2002. Jag var ganska pank mest för jämnan på den tiden och hade inte råd att lämna in så många bilder för kopiering/förstoring som jag hade velat, då jag planerade en utställning på temat lekfömåga/fantasi/verklighet. Nu hittade jag ett par lådor som blev över pga detta. I dag har jag en ganska bra scanner, så nu digitaliserar jag en del av det som då blev bortsållat. Fyller på denna post med de nygamla bilderna.




måndag 24 augusti 2020

Varför foto? Efter alla år på konstskolor?

För min del började det med den där känslan av att kunna ta med en bit av verkligheten, livet, tiden, hem. Men bild i allmänhet, andra tekniker alltså, har alltid också varit med. Jag gick i konstskolor, åtta och ett halvt år. Därefter kom verkligheten med normala behov av pengar o.s.v. Därför manövrerade jag tillbaka till foto (och datorgrafik till en början). Det visade sig gå att leva på.

Sedan gick 30 år. Jag skulle bara jobba som fotograf ett tag tills ekonomin funkade och jag kunde återvända till ateljén (som jag inte hade då). Men, när så många år gått och man är så inkörd på ett sätt att göra bilder, blir det svårt att återvända. Märker jag.

Jag fick till sist en ateljé i innerstaden (efter 29 år i kulturförvaltningens ateljékö) vilket sammanföll med andra yttre möjligheter till att återvända till måleriet. Men ja, det har nog inte gått så bra. Dels har jag insett mina begränsningar, som jag inte såg i yngre år. Och dels har jag insett vidden av att jobba med foto.
Då menar jag inte bara som "konstnärlig bild" utan hela området!

Tänk språk. Ett språk. Skriftspråk. Hur används det? Skriftspråk används till poesi, skönlitteratur, varningsskyltar, tekniska manualer, lagtexter, bibeln. Det går inte riktigt att överblicka. Språket är liksom hela vårt liv!
Likadant är det med foto. Allt det ovan nämnda PLUS t.ex bevismaterial och annat. Ett (analogt) fotografi är faktiskt ett sanningsvittne om att just det som representeras, återges, faktiskt fanns just på den platsen vid just det tillfället! En avfotograferad person kan le, eller skratta. Fotografiet (räknar in film och video också då) är den enda teknik som kan återge detta. En modell för en teckning eller målning kan inte sitta och flina under hela den tid det tar att göra bilden. Bilden (den icke fotografiska) kan dessutom vara gjord när och var som helst. En egenskap som skiljer foto från andra bilder.
Därför är det så intressant. Därför kan jag inte komma förbi fotografiet. Det är helt enkelt den mest utvecklade kommunikationsformen. Den som suddar ut gränser och låter alla bilder vara kontextberoende och tidsavhängiga. Alla "gamla" fotografier får ett värde just genom denna egenskap. De nya sållas genom andra filter men hamnar även de en dag i historiefållan. Får ett historiskt värde som vittne (så länge någon som var med är i livet iaf.).

Hur sedan fotografisk bild använts och används för olika syften och ändamål lämnar jag till läsaren av detta, eftersom det finns så mycket skrivet i ämnet och man lätt kan googla på det om man tycker det är intressant.

Startskottet för slutsignalen har passerat.

Lite som om cirkeln håller på att slutas nu efter alla år som yrkesplåtis med de senaste 20 i digitalformat. Nu har jag påbörjat återtåget till den analoga tiden. Åter börjat fotografera med film och framkalla själv. Fast bara på fritiden såklart och bara film, som jag skannar än så länge (mörkrum =  framtidsprojekt). Jobbet däremot, kommer nog att vara digitalt så länge jag håller på med det. Uppdragsfoto kan av en lång rad anledningar bara göras digitalt. Även uppdragen jag ger mig själv är ännu så länge, med några få undantag, i den digitala världen.

lördag 15 augusti 2020

Kunstkritikk.

Denna alltid lika intressanta tidskrift från systerlandet, har i senaste numret ett nytt inlägg i debatten som gäller om man ska kunna doktorera i konst. Denna gång är det Lars O. Ericsson som säger sin mening.
Följer med spänning fortsättningen. Länge sedan något inom konstvärlden varit så infekterat och framför allt väldigt bra att frågan kommit upp. Själv tycker jag att det känns suspekt att klämma in konsten i den akademiska ramen. Det är väl nog som det är med ramar, regler och fållor i denna värld. En till på frivillig basis har jag lite svårt att förstå. Och professurer finns ju redan på området (märkligt det också egentligen) så själva befordringsgången blir ju en slags parallell historia med de nya doktorerna och "gamla" professorerna (som kvalificerat sig för jobben bara genom sitt konstnärskap). Snart borde väl frågan om konstdocenter komma också då :-)
Om man nu vill doktorera så finns ju redan konstvetenskap som fullt legitimt ämne. Varför denna vilja att sätta upp ett nytt regelverk just där det inte borde finnas något alls?

torsdag 13 augusti 2020

Dammtips.

Du som fotograferar med analog storformatskamera och har problem med damm (och förresten med andra format också, men det brukar vara störst problem med storformat) - ett tips kan vara att ta en dusch och sedan framkalla bladen. Häng dem i badrummet. Den höga luftfuktigheten efter duschen gör faktiskt underverk! Torrt efter 2-3 timmar och garanterat inte lika mycket damm som annars.


söndag 9 augusti 2020

Vad är det vi ser? Eller kanske HUR är det vi ser?

Jag läser (om) Jan-Erik Lundströms "Tankar om fotografi" där han sammanställt essäer av olika teoretiker inom området. Och jag känner att jag måste få citera Alan Sekulas "Om uppfinnandet av fotografiers innebörd". Citat: "Antropologen Melvill Herskovits visar en bushkvinna ett snapshot av hennes son. Hon kan inte identifiera bilden förrän några av fotografiets detaljer pekas ut för henne. En sådan oförmåga kan ses som den logiska följden av att leva i en kultur som inte befattar sig med tvådimensionella analoga kartläggningar av ett tredimensionellt verkligt rum, en kultur som saknar realismens tvång. För denna kvinna är fotografiet inte märkt som ett meddelande; det är ett icke-meddelande till dess att det ges språklig inramning av antropologen. En metalingvistisk proposition som "Detta är ett meddelande", eller "Detta symboliserar din son" krävs om bilden ska läsas.
Bushkvinnan "lär sig att läsa" först efter det att hon lärt sig att "läsning" är ett lämpligt utfall av kontemplerandet av ett blankt pappersark.
Fotografiskt "läskunnighet" är inlärd. Och ändå, i den verkliga världen, verkar bilden själv "naturlig" och självklar, den tycks manifestera en illusorisk självständighet från den matris av antaganden som bestämmer dess läsbarhet. Vad är mer naturligt än ett dagspressfoto, eller en man som tar fram ett snapshot från sin plånbok och säger "Det här är min hund"?" slut citat.
Lite av denna overklighetsupplevelse bushkvinnan i texten får, måste även de första som såg Daguerres eller Talbots alster också ha fått. Även om man 1839 var van vid tvådimensionella bilder av en tredimensionell verklighet eftersom camera obscura ju användes av många bildkonstnärer. Men om man backar här i Sverige, till medeltiden t.ex., så går det ju att se på kyrkomålningar att en annan verklighetsuppfattning fanns även om den inte skiljde sig så mycket från vår i nutid som exemplet i Sekulas text. Intressant i alla fall att fotografiet i sig inte kan sägas vara självklart utan att det måste avkodas på något sätt. Det är trots allt inlärda kunskaper det handlar om. Och nästa steg blir förstås hur avkodningen ska göras. Men det har det ju skrivits hyllmeter om så det låter jag vara här.

En liten utvikning: tanken slår mig att det kan finnas flera lager av förståelse. I mitt dagliga arbete som inredningsfotograf händer det att jag stöter på kunder som inte kan föreställa sig hur något avfotograferat blir som tvådimensionell bild. Är man ovan vid hur kameran tolkar verkligheten i två dimensioner så kan det faktiskt bli överraskande att se ett foto av något man ser varje dag. Bilden stämmer inte överens med den föreställning man har om verkligheten! Det blir: "om jag står här och ser ditåt så ser det väldigt bra ut". Vilket förstås beror på att vi har två ögon och ser i tre dimensioner samt att vi hela tiden rör oss. Att se den tvådimensionella tolkningen, ofta från lägre position än "normal" ögonhöjd, exakt i våg och med en bildvinkel och ett utsnitt utan konvergerande (störtande) linjer, kan bli svårsmält ibland. Eftersom hjärnan omtolkar så mycket som kameran visar. Men det var en annan historia...

onsdag 5 augusti 2020

Tartu city workshop.

Våren 1990 började Estland frigöra sig ur Sovjetförlamningen och då också att se sig om hur livet och miljön såg ut i andra länder. Ekonomin var usel men man ville ändå på något sätt börja ta några steg mot modernisering och upprustning av ett samhälle som i alla avseenden stått på sparlåga i väldigt många år. 
Ett sådant steg blev att anordna "Tartu city workshop" och bjuda in två konstnärer från varje Östersjöland till en 10 dagar lång workshop i Tartu, där målet var försköning av staden till så låga kostnader som möjligt.
Jag fick frågan om att åka av Konstfackprefekten Luigi Inganni, och även frågan om det fanns någon ytterligare jag kunde föreslå till att också åka (det skulle ju vara två stycken). Jag föreslog förstås kompisen D. Sagt och gjort. Vi fick biljetter (till Estonia faktiskt) samt varsin sedelbunt i landets valuta. Och förstås hotellanvisning till det enda hotell västerlänningar fick bo på (telefonerna avlyssnade såklart). Så åkte vi och allt som sedan hände ska jag ta en annan gång, för det är faktiskt värt att berätta om. Men just idag skrev jag detta bara för att jag sorterar gamla negativ och hittade ett kuvert från Tartu. Så bilderna nedan visar hur det såg ut då. Idag tror jag Tartu är en modern stad. Jag minns att vår lokale värd, konstnären Silver Vahtre, konstaterade att en fördel med att vara fattig är att inget blir renoverat eller ombyggt och att allt därför är likadant som det varit i kanske 100 år.



tisdag 28 juli 2020

Den magiska staden.

Scannar gamla negativ. Snubblar över sensationen av att vakna kl 5 på morgonen av böneutrop, något jag aldrig tidigare hade hört. Något obegripligt men mycket vackert kommer jag ihåg att jag tänkte. Flera besök i denna märkliga stad, Istanbul, för 30-35 år sedan. Bodde på små nästan gratis hotell i Sirkeci. Standard: dusch = vatten i en plastflaska att hälla över huvudet.
Nu skulle jag inte vilja åka dit. Jag tror det förändrats så mycket att jag inte skulle kunna hitta stämningen igen. Stämningen som förmodligen inte bara bestod i staden utan också i att vara ung och av att allt var möjligt. Att världen var ledig! (för att citera Lars Ahlín).
Jag tror ju inte riktigt på det där med hemlängtan och nostalgi för olika platser. Eller snarare så kanske jag tror på själva existensen men inte på att det är något praktiskt möjligt att s.a.s. tillfredsställa. När jag längtar till en plats jag befann mig på i min barndom eller ungdom, längtar jag nog lika mycket efter den tiden. Att den platsen och jag skulle vara likadana idag.
Jag tror att lika väl som det kan vara bra att inte företa en resa till en plats man aldrig besökt men drömt om, kan det också vara bra att undvika en plats man har besökt när tillräckligt många år gått, eftersom det sannolikt blir något helt annat än i föreställningsvärlden. Bättre att se framåt!

Bilderna nedan är från Istanbul i slutet av 1980-talet. Den kraftiga vinjetteringen har jag för mig kom sig av att jag för att ha råd med resan (paradoxalt nog) sålde en rätt så bra kamera och sedan köpte en usel plastkamera bara för att ha något att ta med mig. Och få lite pengar över :-) Tror jag förlitade mig mer på skissblocket också då.


fredag 24 juli 2020

En bild från 1959.

Max Kozloff: "Bilden (fotografiet) gör så mycket själv, men hejdar sig sedan precis före leverans, inte av sina detaljer utan av sin signifikans. Den tillhandahåller en enorm mängd av vad vi behöver - visuella data - men nekar oss slutligen det vi vill ha - meddelandets innebörd".

Ja just det. När jag gick igenom berget av gamla negativ som jag så småningom ska börja sortera i pärmar nu (påbörjat många gånger men aldrig slutfört) hittade jag ett kuvert märkt med "-59?" innehållande några 6x6 neg., foton jag tror min framlidne morbror tagit. Tre av dem visade sig vara foton av mig och ett av dessa har jag aldrig sett förut. Den bilden fastnade jag lite för eftersom jag tittar rakt in i kameran, kanske ett år gammal, och ser lite tvivlande och nervös ut. Samt kanske nyfiken. När jag ser på den bilden så ser jag alltså in i ögonen på mig själv. Givetvis minns jag inget från denna tid och kan därför inte tillhöra de "invigda" som vet något om bildens tillkomst. Meddelandets innebörd alltså, om jag förstått Kozloff rätt.
Men ändå är det jag på bilden. Jag minus 60 år! Jag kan inte låta bli att fundera på vad som kan finnas kvar i mig idag av den person jag var då. Och faktiskt har jag på sätt och vis ett projekt på det temat jag ibland jobbar med. Det handlar om barndom, lek och andra sätt att tänka. Jag skriver lite om det här.


fredag 10 juli 2020

Gråkall morgon i Skärlöv.

Några tankar jag läst någonstans och antecknat, men inte kan komma ihåg var just nu:

"Fotografier. De utanförstående och De initierade (de som var där). Den andra gruppen minskar, den första växer. All information om ett foto kan vara hörsägen! Fotot kan användas i vilket syfte som helst. När alla de initierade dött är fotot i fritt fall, kan användas av alla och ges vilken betydelse som helst.
Men fotografiets representation kan inte ifrågasättas. Den är det verkliga "kameran ljuger inte". Alla andra föreställande bilder kan ifrågasättas. Fotografiet visar det som faktiskt en gång var. Representationen."

Nu kanske man måste revidera detta lite i den digitala tidsåldern. Särskilt mobilkameror utnyttjar väldigt mycket teknik för att "bättra på" bilderna. Tillverkarna tycks förutsätta att någon slags allmän konsensus om hur en bild ska representera sin referent, finns. Så jag tror att det ovanstående citatet (jag ska kolla upp vem jag stal det från) måste anses gälla endast analog fotografi. Eller kanske analoga negativ och digitala råfiler.

Denna bild har inget med texten att göra :-)

tisdag 7 juli 2020

Omladdning.

Använt kvällen till omladdning av ett gäng filmhållare 4x5". Fomapan 100 nu istället för Portra 160. Fomapan, tillverkad i Tjeckien på samma sätt i snart 100 år. Kalla krigets film nummer 1 på den röda sidan. Rykte om att vara ojämn men ge ett intryck som svårligen kan åstadkommas med "bättre" film eller digitalt. Resultatet kommer i höst då jag framkallat (har ingen möjlighet till det där jag befinner mig nu) :-)

måndag 6 juli 2020

Om "Vardagar".

Som nämnt så blir det mycket läsning denna sommar. P.g.a. påtryckningar :-) från omgivningen tar jag in Ulf Lundells "Vardagar" i läslistan. Egentligen gillar jag inte Lundell, eller snarare varken gillar eller ogillar, har bara inte haft någon betydelse för mig. Men denna bok är faktiskt intressant även för en ofan av Lundell. En fråga som kommit upp då boken diskuterats är varför Lundell uppenbarligen föredrar ensamhet framför kontakt/umgänge med sina närmaste (som det finns många av). Om jag skulle våga mig på en tolkning så handlar det här om en person som börjar bli gammal och är så pass känd och berömd att han inte behöver vara rädd för ensamheten. Han kan välja den och han har en rad gamla förhållanden och flera barn som han säkert snabbt skulle kunna få kontakt med och återuppta, eller kanske för första gången skapa, en gemenskap med (om han skulle tycka det var värt besväret att diskutera gamla oförrätter han troligen inte har några svar på).

Därför kan han kosta på sig att för det mesta välja just ensamheten. Han vill, i likhet med många andra människor (tror jag) få rå sig själv i alla lägen utan att behöva förhålla sig till någon enda annan människas synpunkter eller åsikter. 
Ibland vill han dricka vin från morgon till kväll, ibland livnära sig på någon konstig diet typ två ananasskivor/dag som enda näringsintag. Ibland bara ligga kvar i sängen, men oftast jobba med något eller några av alla projekt inom olika konstnärliga discipliner han har på gång. Utan att behöva ta någon som helst hänsyn till något som helst annat. Inte passa någon tid. Inte känna att någon förklaring behövs för något beteende eller någon handling. Inte behöva ringa någon och säga när han kommer hem. Kort sagt - total personlig frihet. Total befrielse från ansvar mot allt annat än sitt arbete. På bekostnad av gemenskap.

Nu vet jag ganska lite (mest tidningsrubriker om diverse skandaler) om hans tidigare liv och kan inte ha några åsikter om det, men som ett nedslag i en 70-årig konstnärligt verksam persons liv, så ser jag egentligen inga konstigheter. Jag kan förstå agerandet. Även om det nog för de flesta människor är konstigt att inte söka någon gemenskap med sina egna barn, så kan jag tänka mig att det i detta speciella fall skulle kosta mer för alla parter att tillbringa t.ex. en julhelg tillsammans med barn som tidigare sagt upp bekantskapen p.g.a. hans totala oförmåga till ett normalt faderskap. Troligen skulle det bara bli spänningar och bråk. Troligen skulle (för honom) den "heliga" arbetsron vara väck för lång tid framöver. Och ingen inblandad skulle nog må bra av det hela heller, eftersom det säkerligen mest skulle handla om anklagelser och frågor han ändå inte kan besvara. Alltså bara en jobbig situation han vill (och kan) undvika Jag tror att detta är nog för honom även vad gäller kontakt med barnbarnen. Särskilt som han ändå mest verkar se sig själv som en "plånbok" för alla sina numer vuxna barn. Dessutom finns det ju människor som faktiskt inte tänker särskilt mycket på sin släkt varken framåt eller bakåt. Inte helt ovanligt, och i kombination med det ovan sagda så blir nog inte hans beteende underligt alls. Det underliga är kanske mer att det är en offentlig person som skriver om detta i en bok.

Det är vad jag tror om denna åldrande rockstar/författare när han väljer att tillbringa "storhelgerna" och det mesta av sitt övriga liv i ensamhet. Priset han riskerar att få betala är att ingen finns där den dag han behöver någon, om nu den skulle komma. Men det priset är det inte ofta man hört att någon känd person fått betala. Det brukar ordna sig på något sätt till sist. Gäller bara att dra ut på det så länge som möjligt :-).

Citat, Ulf Lundell: "Nån som kallas, av allt, Kläfford, vinner idiottävlingen Idol som alltså istället bör byta namn till Idiot!"

Ha ha ha.. Det tyckte jag var kul.

lördag 27 juni 2020

Från hängmattan.

Läser mycket denna sommar. Intressant av Abigail Solomon-Godeau:
"Med andra ord, vi måste fråga oss huruvida den dokumentära handlingen (foto) innebär dubbel underkastelse: först i den sociala verklighet som har producerat sina offer, sedan i bildens regim vilken producerats inom och för det system som genererar de förhållanden den sedan avbildar".

En spark i ändan på fotografer som ägnar sig åt den typen av dokumentärfoto som ska visa "samhällets baksidor". Vet inte riktigt vad jag ska tycka här. Kanske uttrycket "i god tro" eller tanken att sätta spotlighten på missförhållanden är tillräcklig motvikt. Kanske inte alla fotografer är så insatta i historia och ekonomi så att de tänker så långt. Och kanske kan man tänka att Solomon-Godeau inte har så mycket praktisk erfarenhet av samhällets baksidor att hon kan förstå att behovet av att visa dem är större än behovet av att söka orsakerna. Lite som med tiggarna. Ja vi vet att man inte ska ge något eftersom deras hemländer då slipper problemet, men här och nu för en levande människa är det resonemanget bara just ett resonemang.

lördag 6 juni 2020

Om fotografisk bild. Och om ett av Gunnar Smolianskys fotografier från Waldemarsudde.

Foto: Gunnar Smoliansky. Någon gång mellan 1992 och 2004.
Jag vet inte vad Gunnar Smoliansky tänkte. Eller hur han tänkte och försöker inte här att säga något som är mer sant än vad andra skrivit om hans bilder. Själv sade han inte mycket, vilket ju inte är så konstigt då han valt foto som uttrycksform och inte ord. Så det följande är mina gissningar, tolkningar och åsikter om denna bild.
Bilden är en av Gunnar Smolianskys fotografier från Waldemarsudde. 2004 ställde han ut 63 bilder från 12 års återkommande besök. En av dessa bilder gjorde starkare intryck på mig än de andra. Då (första gången jag såg den, inte på utställningen utan i en katalog) därför att jag tyckte den gav mig en aha-upplevelse och en enkel och tydlig ingång till Smolianskys bildvärld.
Bilden, som är kvadratisk, föreställer en staty av en kvinna sedd snett från sidan. Fotograferad från nära håll. Nästan bara statyns huvud, som vilar mot dess handlov, syns i bilden. blicken riktad ut mot Saltsjön. Om man följer blickriktningen så ser man ute på vattnet en Finlandsfärja på väg mot hamn. Intrycket för mig blir att statyn ser lite vemodigt längtansfullt på färjan. Som om hon ville slippa sin stenkropp och blir mänsklig och kunna åka med färjan hon också.

För mig är denna bild det bästa, mest sammanfattande exemplet på Gunnar Smolianskys senare arbeten. Och jag skriver här min syn på saken eftersom jag tycker jag ser något annat än det som tidigare skrivits om dessa bilder (det jag har läst i alla fall). Detta får därmed också gälla för resten av bilderna i serien.

Min övertygelse: Det finns ett liv som levs i bilden av de ”döda” tingen. Statyerna och träden. Stolarna och de inför vintern undanställda sakerna i några av de andra Waldemarsudde-bilderna. Det är det livet jag tycker Gunnar Smoliansky visar oss, medvetet eller omedvetet. Det han såg eller anade. Det som den bild jag valt här är ett närmast övertydligt exempel på. Detta liv är något intimt mellan motivet, fotografen, bilden (avbilden) och betraktaren, som inte kan delas eller ”spädas ut”.

Det lilla formatet, 8x8 cm, Waldemarsudde-bilderna har understryker detta. (Jag tror de finns som 50x50 cm också, att köpa från ett galleri, men här kommer jag att skriva om denna bild som 8x8 cm. Mer om varför kommer jag till).
I större format tycker jag en bild som denna förlorar en dimension. Livet späds liksom ut och riskerar att helt försvinna. När man måste backa för att kunna ta in hela bilden ”i en blick” och dessutom se den tillsammans med andra människor, så försvinner en dimension. En hemlighet bilden förmedlar, som inte kan uttalas eftersom det finns ”tjuvlyssnare”. Bilden är helt enkelt avsedd för en person i taget!
Denna bild (liksom de andra i serien) antyder att det kanske finns ett medvetande vi inte känner till. Att ett uttryck kan vara ett livstecken. Och att detta värde försvinner om bilden måste kommunicera med fler än en person åt gången.

Jag minns en lektion på en konstskola för många år sedan. Läraren ville att vi elever som hemuppgift skulle gå ut och välja ut ett träd och sedan ställa oss på samma sätt som trädet stod. Det tog rätt lång tid innan jag förstod var han ville komma med den övningen. Det handlade förstås om föremålets (trädets) uttryck och om att det var mot att se och känna detta vi skulle sträva i bildarbetet när vi övade med modell, landskap eller stilleben. Inte bara mot att visuellt avbilda det vi hade framför oss. Att allt har ett uttryck och i förlängningen kanske också ett liv. Eller medvetande. Det är just detta synsätt jag tycker Gunnar Smoliansky är så bra på att förmedla. (Intressant sidospår inom medvetandefilosofin: Panpsykism).
Jag ringde till honom (GS alltså) för kanske tio år sedan. Bad att få köpa den här bilden. Han var lite tveksam men sade till sist att det går bra, att han kunde gå ner i mörkrummet och göra en åt mig. Som jag sedan fick komma och hämta. Den skulle kosta 5000:- och han var noga med att påpeka att den skulle vara ganska liten, 8x8 cm ungefär, så att jag inte skulle ha förväntningar på en större bild (dess värre hade jag inte de pengarna då så det blev inget). Intressant i sammanhanget är också att han inte sade något om signering eller upplagor eller något i den stilen, utan bara att han kunde göra en bild åt mig om jag ville. Detta får mig att tänka på ett par av de många olika teorier om fotografisk bild som tänkts och skrivits sedan det första fotografiet såg dagens ljus 1839.
Walter Benjamin skrev i ”Konstverket i reproduktionsåldern” om konstverkets Aura. Konstverkets Här och Nu, som han såg det. Att det unika föremålet på den givna platsen (berömda stationära verk, Michelangelos fresker osv) ger en speciell Aura som inte kan existera hos en bild som till sin själva natur är reproducerbar och därför kan existera samtidigt på flera olika platser och i många olika format. Utan att något av exemplaren kan göra mer anspråk på att vara originalet än något annat av dem. Min erfarenhet av det resonemanget har vid några tillfällen varit en helt annan. Alltså att jag berörts starkt av en reproduktion,  kanske ett tryck i en bok, för att sedan känna en viss besvikelse då jag sett originalet. Jag vet inte riktigt vad det kan bero på men misstänker att det handlar om det förhållandet att man när man är på plats inför något berömt verk, till exempel i ett museum, sällan kan vara ostörd. När flera ögonpar samtidigt ser på verket blir det inte längre en kommunikation mellan mig och just det verket/den konstnären, utan istället en slags masskommunikation då det är omöjligt (för mig i alla fall) att inte samtidigt vara tvungen att förhålla mig till de andras syn och kanske höra talade kommentarer också (av den anledningen undviker jag vernissager). Och därmed faller Benjamins Aura för mig vad gäller denna reproducerade bild jag skriver om här, mest på grund av det lilla formatet kanske. Men också för att jag helt enkelt inte kan se det speciella i att ett verk bara existerar i ett fysiskt exemplar och kan ses på en fysisk plats.

Jag köpte som nämnt aldrig bilden av Gunnar Smoliansky, vilken kanske trots karaktären av reproduktion ändå för mig skulle varit närmare Aurabegreppet än något stationärt verk, eftersom konstnären själv skulle ha framställt och sedan överlämnat bilden till mig. Men jag är inte alls säker på att det hade varit rätt väg att gå. Nu har jag istället via nätantikvariat köpt boken Waldemarsudde, med text av Hans Henrik Brummer och 56 av bilderna från Waldemarsudde och däribland då förstås den jag skriver om här.
Bilderna i boken är tryckta i formatet 8x8 cm. Och jag tror att för mig så finns Auran där i den boken. Att jag kan bläddra i den och ostört studera bilderna. Det är då jag tror mig förstå vad det handlar om. Oftast efter att många gånger om ha studerat samma bild. Ungefär på samma sätt som det kan vara med musik som vid första lyssningen verkar svårtillgänglig kan det vara med bilder. Det kan ta ett tag innan de talar till en, men då kan i gengäld tilltalet bli så mycket starkare. Det är vad jag kallar Aura, med förbehåll för att tolkningen av Aurabegreppet är min egen.
Sedan över till Geoffrey Batchens resonemang om vad som egentligen är fotografiet. Om det är negativet (råfilen), en enskild papperskopia, bägge dessa tillsammans, den kollektiva närvaron av alla kopior eller kanske fotografens vision innan fotograferandet? Han tar Richard Avedon som exempel på denna problematik. Avedon hade en hel produktionsapparat med massor av människor inblandade och flera produktionsled innan en färdig bild existerade. Till exempel personal som framkallade efter instruktioner från fotografen, kopister och retuschörer som förblivit anonyma för eftervärlden trots att de kanske i hög grad bidrog till bildernas slutgiltiga form.
Så vad är då egentligen själva fotografiet och vem/vilka ska det tillskrivas i denna produktionskedja? (jmfr. många av dagens fotojobb inom mode och reklam, med AD, stylister, redigerare osv). Kanske är fotografiet i själva verket den teckning Avedon gjorde som förlaga/idébild? (Man får hoppas att det inte fanns flera skisser :-)
Anledningen till att jag här tar upp den frågan är att jag inte tycker Batchens teorier om den reproducerbara bilden stämmer in på Gunnar Smolianskys bild(er). Plus att jag i någon mån vill ifrågasätta intresset för upphovspersoner och verks ekonomiska värde.
För mig ligger en bilds värde i bildens själva existens. Att den talar till mig. Inte att jag äger ett speciellt numrerat exemplar eller en målning eller annat original som tillmäts ett ekonomiskt värde. Därför blir just denna bild intressant för mig i ytterligare en dimension då Gunnar Smoliansky uppenbarligen inte heller brydde sig så mycket om detta med själva exemplarets värde. Han ville ha betalt för att gå ner i mörkrummet och framställa en bild. Inte egentligen för själva bilden, utan för sitt jobb!

Detta, plus att han först fotograferade, sedan framkallade filmen och därefter gjorde kopiorna i sitt eget mörkrum, utan assistenter (åtminstone den gången jag ringde honom) och att jag själv sedan skulle få åka hem till honom och hämta bilden, tycker jag "frikänner" honom (hans bilder) från alla resonemang om det förlorade värdet i reproducerbar bild.
Till sist lite om Gunnar Smolianskys arbetsmetod. Han valde noggrant sina motiv på sitt eget sätt, Två citat:

”– Man vet ju vad man vill göra. Man går där ens bilder möjligen finns. Finns dom där så talar dom om det för en. Så enkelt tycker jag att det är.”
” – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt bara om att hitta rätt plats för kameran.”
Bilden nedan fotograferad av mig 2020-05-19. Nu döljer buskaget siktlinjen, så nu är platsen för kameran inte längre den rätta.

torsdag 4 juni 2020

Minnesmärken.

Min mormor blev tidigt lämnad att ta hand om sina tre små syskon på en gård en bra bit från närmsta by. Vid 13 års ålder dog hennes mamma och pappan måste tillbringa vintrarna ute på timmerhyggen för att få ekonomin att gå ihop. Kvar var mormor med en femåring, en sjuåring och en elvaåring att ta hand om och se till att de kom till skolan. Som låg tre-fyra kilometer bort med skidor på vintern och båt + vandring när isen inte låg. Efter många år av skitjobb fick hon ledgångsreumatism. Det är hennes hand på den lilla bilden. Minnet kom till mig i skogen.

torsdag 23 april 2020

Pappersbrevtiden.

Läser Geoffrey Batchen: "Repetition och skillnad" (ISBN: 978-91-86941-01-7) och tänker på alla mina brev (fast "R o S" handlar om fotografisk reproduktion). I garaget finns en pappkartong där jag stoppat ner alla sparade brev. Alltså pappersbrev från pappersbrevtiden. Snigelpostade handskrivna meddelanden nedtecknade med blyerts- eller kulspetspenna på brevpapper. Stoppade i kuvert som man klistrade igen genom att slicka på en gummerad kant och sedan trycka ihop. Försedda med frimärken man också slickade på för att sedan fästa i övre högra hörnet på kuvertets framsida.

Jag har hundratals eftersom jag aldrig kunde slänga brev utan sparade dem i olika lådor (preterium eftersom de enda pappersbrev jag får numer är räkningar och dem slänger jag förstås :-) och sedan via olika flyttlass har de samlats i samma kartong. Jag vet egentligen inte vad jag ska göra med dem men vill inte slänga dem eftersom de utgör fysiska bevis för den där flyende tiden så många funderat på i konsten och litteraturen.

När fick jag det sista personliga brevet? Jag har ingen aning. När tog det slut? Visst, jag kan ju ta reda på det genom att sätta mig och gå igenom hela den hög jag har, men i en del fall kan det bli svårt att datera. Inte alltid det står något om tid och inte alltid en poststämpel på frimärket kan tydas.
Pappersbrev är inte metadatamärkta. De finns inte på nätet (åtminstone inte mina). De går inte på något enkelt sätt att reproducera annat än som en bild av ett brev. I alla fall inte de som är skrivna med skrivstil. Med andra ord har ett handskrivet brev det som Walter Benjamin kallar "Aura".

Jag tänker mig en bild av mitt brevflöde. En pilform från vänster till höger (eftersom den riktningen i vår kultur representerar framåtrörelse). Glesare i början där jag är ett barn med "brevvänner", men sedan tätare i vuxen ålder och så småningom avsmalnande, för att till sist ta slut med ett enda brev. Det sista. Därefter digitalisering. Pappersbrevets död!

En framåtrörelse i tiden från yngre år till äldre. Fast i detta fall dubbelriktad eftersom det bara för mig som mottagare av breven skulle vara från yngre till äldre. För breven själva skulle det vara från äldre till yngre.

Men den bilden kommer jag nog aldrig att göra. Lite för jobbigt att ordna breven i rätt ordning plus att bilden som sådan skulle bli väldigt stor. Och jag vill egentligen inte ha den heller. Den skulle bli alltför brutal och omedgörlig. Definitiv.

tisdag 7 april 2020

The Pencil of Nature.

Rekommenderad läsning för den som vill veta hur det började med fotografisk bild. William Henry Fox Talbot lanserade sin metod "Photogenic Drawing" (kalotypi) samma år som Daguerre introducerade Daguerrotypin (1839). Kalotypin kunde reproduceras till skillnad från daguerrotypin vilket bl.a. fick till följd att denna teknik kunde utvecklas till användning för att illustrera böcker och tidskrifter. Och det allra första alstret i den vägen är den tunna lilla boken The Pencil of Nature.
Märk att ordet fotografi inte fanns. Det gjordes olika försök att artbestämma de bilder som blev till och att hitta på bra namn för tekniken. Photgenic Drawing var Talbots beteckning.
I dag är det svårt att föreställa sig vilken nyhet det var. Vilken oerhörd uppfinning. Hur skulle man förhålla sig till detta? Vem gjorde egentligen bilderna? Gud? Ingen tecknade, ingen målade, bilderna framträdde liksom från ovan och var dessutom perfekta (i avseendet perspektiv och proportioner alltså).
För en människa som för första gången såg ett fotografi föreställande något man sett i verkliga livet, måste det ha varit en chock.
The Pencil of Nature är en slags instruktionsbok med förslag till olika användningsområden. Den visar exempel och förklarar i text på vilket sätt fotografiet kan fungera som ett hjälpmedel eller som konst. Mycket värd en genomläsning då den faktiskt kan få en att känna lite av den där fläkten av nytt. Nyheten, det allra senaste...
Och för min egen del så måste jag säga att den faktiskt tar upp ett par användningsområden jag inte riktigt tänkt på. Så detta lilla häfte från 1844 är en inspirationskälla än idag.

söndag 5 april 2020

Iakttagelse av Fredrik Svensk.

"Konsthistorien är egentligen historien om den konst som fotograferats."
Ja vad ska man säga om det. Han har ju rätt. Det vet alla som försökt sig på att läsa konsthistoria. Finns inga fotografier så finns det inte mycket att tala om.

Coronaland.


onsdag 1 april 2020

Baktankar.

Funderar en hel del på om det skulle gå att formulera i ord det tillstånd som finns innan en tanke formulerats. Låter flummigt förstås, men de flesta som jobbar med något kreativt vet nog ungefär vad det är jag menar. Idén innan den blivit till en idé. Det som finns bakom idén.
För mig funkar det bara att jobba med bilder om jag kan distrahera mig så mycket att jag egentligen inte är fullt medveten om vad jag gör. Starten till ett bildarbete måste liksom komma ur det jag som finns bakom min sociala fasad. Bakom allt jag lärt mig och alla klara tankar. Innan moral, etik och uppfostran. Bakom själva jaget innan ont och gott. Där finns något ärligt. Ett konstaterande av sakernas tillstånd som inte riktigt påverkas av min vilja. Sedan är det en annan sak att jag använder min vilja för att nysta vidare och förverkliga, gestalta, den ursprungliga ingivelsen.

Detta är alltså inte vad som händer när jag tar upp mitt allestädes närvarande skissblock och tecknar av något jag vill minnas eller när jag plockar upp kameran eller mobilen och förevigar ett minne eller gör en anteckning.
Därför skiljer jag på mina arbeten. Å ena sidan det ständigt pågående som är en sorts anteckningar och å andra sidan det som är mina självbilder, skenbilder eller verk. Konstverk? Jag vet inte riktigt vad det är men den springande punkten är att det är bilder som inte är uttänkta eller planerade (förutom själva genomförandet) och som inte har något direkt sammanhang med något annat än mig och den värld som är min innersta sanning. Och som kommer ur ett uttrycksbehov jag har som inte går att få utlopp för i ord.

Hur förhåller jag mig då till detta när jag fotograferar? Enkelt. Anteckningarna görs i sociala sammanhang eftersom den typen av bilder i allt väsentligt blir meningslösa om inga människor finns med på dem. De andra bilderna kan bara produceras i ensamhet.
Jag kan inte komma åt det där förströdda lite frånvarande tillståndet tillsammans med någon annan människa. För jag vet inte vad det är jag är ute efter och t.ex. samtal funkar inte. Blir en störning.

Bäst blir det också om allt arbete bedrivs i den omedelbara omgivningen eftersom det då tillkommer en dimension av "hemortsrätt" som jag tycker fördjupar och berikar. Jag förstår precis vad det var Gunnar Smoliansky menade när han sade att han helst inte rör sig väster om Götgatan när han gör sina bilder. För mig är den djupa kunskapen om några få platser viktigare än den ytligare man kan få om en plats man reser till och fotograferar. Och jag vet - det är olika. Men i min värld så är det närområdet jag klarar av. Reser jag till andra sidan jordklotet för att fotografera så blir det i bästa fall turistbilder. Lite som att stappla sig fram på ett språk man inte behärskar. Det blir inga poem skrivna då :-)

söndag 15 mars 2020

Söndagspromenad i det andra landet.



Om konst och kritik.

Plöjt Areialla Azolay och Roland Barthes i helgen. I Azolays fall är det essän "Unlearning Descisive Moments of photography". I Barthes fall "Det ljusa rummet". Väldigt intressant läsning och många gånger nya tankar för mig. Eller tankar jag haft men aldrig formulerat eller kunnat formulera i ord. Gäller Barthes då, Azolays arga kritik av typ allt som finns och hennes resoluta svar på frågor som elever ställer (hon är professor vid ett amerikanskt universitet) kan jag inte riktigt ta till mig. Jag förstår inte riktigt. Det handlar liksom om ett kollektivt skuldbeläggande som omfattar ungefär allt man kan företa sig inom fotografi, eftersom vi alla lever och verkar i en värld som i många avseenden har skapats genom annekteringar, invasioner och förtryck av ursprungsbefolkningar. Startpunkten för detta sätter hon till 1492 (Columbus m.fl) för att sedan bara bli värre med uppfinnandet av den fotografiska bilden (1839) som ju ofta använts för att framställa världen på det sätt makten vill se den. Och också som ett redskap för kategorisering av "den andre".
Jag kan hänga med i tankegången men undrar samtidigt varför det är just denna tidsperiod som gäller. Det hade varit lättare att ta till sig om hon helt enkelt hade skrivit om fotots användande vid västvärldens kolonisering och förtryck av andra delar av världen.
Erövringar och därmed följande förtryck, slaveri och folkmord har väl skett sedan den första tvåbeningen lämnade Afrika? Romarriket. Djingis Kahn. Listan kan göras lång. Måste vara något jag missat i alla fall. Jag kan inte riktigt sammanfatta och förklara detta så jag rekommenderar den intresserade att läsa originaltexten. Finns på nätet.

Barthes är mer lite som Proust. Han vänder och vrider på sina egna tankar och känslor inför fotografiet. Försöker precisera sig. Hitta på namn och kategorisera.
Vad jag inte kan låta bli att tänka om dessa (och flera andra teoretiker och kritiker) är att de kanske ibland går för långt. Att de har ett inre tvång att kategorisera, inordna och sätta ord på sådant som kanske inte går att sätta ord på, eftersom det är bild! Liksom en Linneansk ängslan inför det okända krypet som inte har något namn. Att man ibland uppställer ett problem, eller en fråga ingen annan ställt, för att sedan göra långa utredningar i ämnet, ämnet som man själv uppfunnit.

Det är ju en konst i sig att som Barthes uppfinna nya ord, begrepp, som han sedan applicerar på fotografier. Lite som en ornitolog gör med fåglar faktiskt. Men har detta verkligen något att göra med själva bilderna? Eller har det allt att göra med dem, genom att det är så man upptäcker dem?
Nu är det ju svårt att undvika ord när man kommunicerar och ofta så hjälper det en att komma vidare om någon kommenterar de bilder man gör. Så min känsla inför detta är dubbel. Men det finns två saker som hela tiden skaver. Det första är hur mycket texterna, för textförfattarna, egentligen handlar om att positionera sig själva som kritiker och författare. Det andra är hur mycket man vinner på att försöka sätta ord på precis allt.
Ibland tror jag det är bättre att göra tvärtom. Åtminstone när jag själv tittar på bilder. Jag vill inte ha några ord mellan mig och verket. Inte först i alla fall. För då tror jag att jag riskerar att missa det ordlösa.

onsdag 26 februari 2020

Var dags vägval.




Platsspecifikationer.

Essensen av en plats. Jag har fler platser än de jag listat nedan. Sådana som jag bott på eller bara vistats på i kortare perioder. Men dessa kan jag inte koncentrera till bara ett par meningar, som jag kan med de som är nämnda nedan.
Detta är det som kommer till mig om jag går och "snöar" och utan egentlig anledning kommer att tänka på en plats. Halvt omedvetet. Det är för mig essensen av dessa platser.

Såå (födelseby):
Tidig vårmorgon. Lite regn i luften. Öppnar fönstret och hör tystnaden brytas av ljudet från sågen. Timmersågen som farbror Algot har. Ljudet av en trädstam som sågas på längden. Som ett utdraget skrik. Knappt en kilometer bort, det enda ljud som hörs. Starkt. I övrigt är det helt tyst. Någon eldar. Lite röklukt..

Härnösand (lumpen, kustartilleriet):
Sitter med benen hängande över relingen längst fram i fören när vi lägger ut. Långsamt mot den starka solen. Varmt, lite vind. Det luktar hamn, tjära o diesel. I fyra månader ska vi ligga ute på havet.

Ölands Skogsby (folkhögskola, första flytt söderut):
Långa sensommareftermiddagar. Motljus. Gult ljus. Lite vind men framför allt det där starka gula ljuset. Man ser rakt in i solen. Soldis. Lukten av gula plommon. Svart kaffe. Block och kritor.

Kalmar (lägenhet på Vegagatan):
Sena mörka, eller kolsvarta kvällar. Storm. Promenad ända ut till lotsutkiken. Vågorna slående mot vågbrytaren. Alla tankar flytande. Om morgnarna havregrynsgröt vid köksbordet. Köksfönstret.

Fredhäll (lägenhet på Stagneliusgatan):
Regn men varmt. Duggregn varje kväll natt. Himlen gul och lila. Fönstren gula, blålilasvart himmel. Varmt. Overkligt ljus. Blanka gators återsken. Försöker avbilda återge förmedla. Vattenfärgskritor.

Gärdet (Konstfack):
Morgonpromenaden från T Karlaplan till skolan. Lågt stående sol rakt i ansiktet. Dammigt. Blåsigt. Det blåser skräppapper över gatan. Här ska jag gå i fem år och varje dag göra det jag helst av allt vill göra. Rik. Rikedom!

Seby (10 somrar):
I solnedgången växlar färgen mellan himmel och hav. Obruten horisont. Eller ett fartyg längst där ute. Himlen grön och havet rosa. En stund senare tvärtom. Helt vindstilla. Morgon och kväll passerar korna över gården. Göte efter långsamt på cykeln.

Hässelby (bor sedan 1996):
Höstdag med klar och hög himmel. Ett sportplan flyger förbi. Termos med kaffe i båtparken. Ungarna leker i skogsdungen.

söndag 2 februari 2020

Att stanna där man är.

Och "gräva där man står". Nu först förstår jag innebörden av detta. Alltså den verkliga, för mig.
Det är nu fem-sex år sedan jag började treva mig fram till en omstart för arbete med egna bilder, efter att under många år bara jobbat kommersiellt med uppdragsfoto och lite illustration.

Sedan ett par år tillbaka har jag nu återigen en ateljé att arbeta i och jag har också börjat fotografera på ett annat sätt. Försöker vara ärlig och i möjligaste mån jobba enkelt och "rent" fotografiskt. Så lite redigering som möjligt och ingen retusch. Endast grundkorrigering av färger tillåtet.
Ljus och färg ska vara som de verkligen var vid fototillfället. Mina redskap är val av motiv, vinklar, utsnitt, tid på dygnet, årstid, väder osv. Plus förstås det man kan göra med optik och exponering. Med de medlen ska jag kunna säga det jag vill ha sagt.
Jag kommer också nu så småningom att återgå till analogt efter 20 år med enbart digitalfoto. Då blir allt det ovanstående mer självklart.

Skönt är att jag inte behöver anpassa mig på en enda punkt, till någon annans åsikter, då jag tjänar de pengar jag behöver på uppdrag och därför inte behöver några stipendier eller bidrag. Inte heller behöver jag sälja några bilder så friheten känns större nu än då jag för många år sedan såg försäljning, uppdrag eller stipendier som enda inkomstkällor. Jag kan till sist göra vad jag vill!

Och då har jag upptäckt följande: jag vill inte resa eller vara "internationell" (passar ju bra nu då man ändå inte bör flyga mer än nödvändigt. Så jag har lite tur där:-). Anledningen till att jag inte vill resa är enkel. Jag har nu förstått att jag, för att kunna göra något meningsfullt konstnärligt arbete, måste vända på fler stenar inom och utom mig istället för att tro att det jag söker finns någon annanstans! Söka bilderna i det jag verkligen är rotad i och kan det mesta om. Gräva neråt istället för ut åt kanterna.
Om jag gör så, så tror jag att jag kan nå något jag inte kunnat förut. Reser jag till Obudabi och försöker jobba så blir det bara ytligt. Stannar jag istället här i mina kvarter och ser samma saker för tusende gången så börjar något hända. Då börjar jag se mer än det självklara. Och att använda motiven för att säga sådant som de kanske inte egentligen på ett omedelbart plan visar.

Jag har tre platser på jorden där jag anser mig ha hemortsrätt. Byn i Jämtland där jag föddes och växte upp. Byarna på sydöstra Öland där jag tillbringat över 25 somrar + tre helår. Och här i Stockholm och den förort där jag bott sedan 1996.
På de tre platserna vill och kan jag jobba. Den variationen räcker. Resa är kul och stimulerande, men inte för bildskapande. Inte för mig i alla fall.

söndag 26 januari 2020

Pentti Sammallahti på Fotografiska.

Lite märklig utställning där enligt min åsikt "högt" blandas med "lågt". Lite som det är i stort med Fotografiska. Bra brukar blandas med mindre bra tycker jag. Alltid någon utställning som drar en publik som kanske inte skulle ha gått på en fotoutställning annars, plus något som inte är lika lättillgängligt. Bra knep iofs. Kanske någon blir frälst :-) och går vidare med ett nytt intresse.
Men åter till Sammallahti. En del av bilderna häpnar man inför, för att de är så bra (om man gillar svartvitt "the decisive moment"- foto alltså). Sedan finns det andra som jag tycker mest ser ut som kompositionsövningar. Överraskande var också det blygsamma fysiska formatet. Några bilder inte mycket större än kontaktkopior. Inte det intryck man får av marknadsföringen av utställningen. Det blev väldigt påtagligt hur olika man kan se på samma bild bara för att formatet ändrats. Det kan verkligen bli helt olika uttryck.
I alla fall så rekommenderar jag alla att gå och se utställningen. Man lär sig mycket bara av att gå omkring där en stund!

fredag 3 januari 2020

Dunning-Kruger effekten.

Intressant både på gott och ont.  Citat från Resumé, artikel av Andreas Rågsjö Thorell: "...Vidare saknar personen ofta en förståelse för hur svårt det är att gå från amatör till nybörjare, från nybörjare till proffs och från proffs till mästare. Personen tror att stegen är mindre än de egentligen är och att hen ligger närmare nästa nivå än vad hen egentligen gör."
Tänker på alla åren i konstskolor. Om denna effekt inte funnits så hade man ju lagt av redan första dagen. Men just den bristande insikten om sin (o)förmåga + att man förlitar sig helt på lärarnas omdömen är nog en del av drivkraften för många. Var det för mig i alla fall.
Det där med lärarnas omdömen är förresten en anomali. Att man visar vad man gjort och läraren säger sedan om det är bra eller dåligt (grovt förenklat alltså). Säger hen att det är bra så "tror" man på det, utan att själv kunna se det! Och samma sak om det blir dålig kritik. Motsägelsen jag menar finns i detta är att om jag inte själv kan se om det jag gör är bra eller dåligt, men en lärare kan det, hur mycket förstår jag då egentligen om vad jag gör? Om jag inte ens kan bedöma mitt eget verk? Så var det för mig och så är det nog för många i början. Man famlar i blindo. Lever på hoppet.
Men tiden går och man börjar komma ikapp sig själv. Då ser man annorlunda på det man gjort tidigare. Mycket som jag varit jättenöjd med kunde jag ett par år senare se var skräp. Och så vidare. Var jag befinner mig i den utvecklingen idag vet jag inte riktigt, men jag tror jag lyckats förändra mitt tänkande/seende så pass mycket att jag kan ta in bildkonst utan allt för många skygglappar och sedan gå vidare därifrån. Möjligen är jag bättre på att bedöma "bakåt" än "framåt" om du förstår. Lätt att urskilja stadier man själv passerat men svårare att upptäcka sådana man inte nått. Och kanske aldrig kommer att nå.
Men jag kan ändå konstatera att jag gjorde rätt de två gånger i mitt liv då jag slängde allt jag gjort (första gången, efter första åren i förberedande skolor, eldade jag upp allt. Andra gången, i samband med en ateljéflytt, blev det en container). Så någon slags insikt hade jag iaf. För jag skulle inte vilja att någon fick se målningarna och teckningarna som den första brasan utgjordes av iaf.
Och nu är jag i färd med att måla över de gamla målningar som blivit hängande här hemma på väggarna. Så en framåtrörelse finns iaf. Eller om det är en kräftgång.
Intressant bieffekt av detta: Någon hittar några verk som helt klart gjorts av en sedermera berömd konstnär. Det är tidiga skisser, dåligt, men ingen ser det! Namnet styr priset. Konstnären som inte velat att någon skulle se de första försöken snurrar ett varv i sin grav :-) Någon blir rik! Många sådana exempel tycker jag att jag sett. Slutsatsen blir att även om man inte någonsin kommer att prestera något av värde för någon annan, så se till att städa allt eftersom bland det man inte vill att någon ska se. Annars kan det vara just det som blir eftermälet.

onsdag 11 december 2019

OSEBOL.

Marit Kaplas diktsamling, eller vad man ska kalla det, OSEBOL. Jag säger bara: LÄS! Några få gånger i livet man hittar något som har just "den där" tonen. Anslaget. I min värld så är det mästerligt.

torsdag 21 november 2019

Samtidens mångfald.

Det är titeln på årets medlemsutställning på CFF (centrum för fotografi). Kan inte komma ihåg att den utställningen har haft någon titel förut under de typ 15 år jag varit en av deltagarna. Men jag kanske minns fel. Eller så är det nya verksamhetschefen som bestämt sig för att göra ett ryck :-) Kul i alla fall! Det blir dessutom invigningstal kl 13 på vernissagedagen. Kommer inte ihåg att det varit något sådant heller förut. Men som sagt, jag har ju aldrig varit känd för mitt överlägsna minne (förutom då när det gäller att minnas sådant man inte varit med om förstås). I alla fall:

Vernissage lördag den 30 november, kl 12 – 17 på galleri CFF, Tjärhovsgatan 44 i Stockholm. Utställningen pågår t o m söndag 15 december. 
Öppettider: onsdag – fredag, kl 12 – 18, lördag – söndag, kl 12 – 17.

torsdag 14 november 2019

Den andra världen.

Promenad i novemberregnet och halvmörkret. Klockan bara en kvart över tre men redan skymning. Stämningen helt annorlunda än om sommaren. Det är faktiskt en annan värld att leva i. Allt är lite tyngre, dämpat och mer "stängt". Människorna rör sig och pratar på ett annat sätt. En annan plats helt enkelt. Utan att man förflyttat sig i rummet. Träd och gräs sovande, döda eller döende. Allt väntar på den där uppståndelsen som solen levererar varje år. Bilden: Eftermiddag på den nedlagda trädskolan.


torsdag 31 oktober 2019

Intressant om foto och bildsyn.

Jag läser "Photography: A Cultural History" av Mary Warner Marien. (Standardverk, rekommenderas för alla fotointresserade). Precis som med bildkonsten i övrigt så har fotokonsten genomgått många stadier och "ismer". Intressant för varje fotograf att sätta sig in i eftersom det man gör, oavsett yrkesmässigt eller som fritidssysselsättning, inte kan göras frikopplat från tidsandan och rådande normer. Jag tänkte skriva lite om det då och då här på denna sida och här kommer första funderingen:

I dag handlar "allt" om megapixlar, mtf-kurvor och upplösning. Läste t.o.m. ett uttalande från en mycket etablerad modefotograf, där hen sade att "upplösning är en kvalitet i sig". Må så vara på det området och i dag, men i min värld har upplösning inget med bildkvalitet att göra. Så därför börjar jag med en anekdot från Paris år 1850 (jag är inte så modern av mig) om hur man resonerade när det var dags att inventera landets arkitektoniska mästerverk.
På den tiden fanns två tekniker för fotografisk avbildning. Daguerrotypi och Kalotypi. Bägge ca 10 år gamla. Den första en fransk uppfinning och den senare en engelsk. Och nu citerar jag från den ovan nämnda boken :

"...the Historic Monuments Commission, which by 1850 was considering whether to use photography in its architechtural inventory. It might have been expected that the commission would choose the dagurreotype, a French invention that rendered a more detailed image than did the Brittish calotype. Yet the commission rejected the daguerrotype´s cold metallic tinge in favor of the softer forms produced by the calotype.
Further, a leading member of the commission complained that people of taste had not fully accepted the daguerrotype, because its mass of details was more distracting than artful. By contrast the calotype´s less sharply defined shapes and details and its evocative shadows more eloquently expressed nostalgia for the medieval past..." slut citat.

Vilken syn på fotodokumentation och arkitekturfoto! Lite uppfriskande tycker jag i alla fall, som alltså ligger ca 170 år efter rådande normer på området.


tisdag 1 oktober 2019

Gunnar Smoliansky säger:

”Mitt att göra någonting sträcker sig inte längre än till att göra bilden. Jag har inga planer för bilden sedan. Jag har inga planer alls. Jag bara gör.”

söndag 29 september 2019

Släkt.

Kroppar är förstås släkt. Men om man (likt många miljoner av världens befolkning) ser reinkarnation som något alldeles självklart, så blir ju "kropps-släkten" irrelevant. Eller?

Släkten kan vara en gemenskap och en trygghet, men också ett fängelse. Och ett dåligt samvete. En samling människor som går bättre eller sämre ihop och i vissa fall kanske inte har något gemensamt alls förutom detta att man är "släkt".

Visst, släkt kan vara bra som en gemenskap man får på köpet vid födseln och dessutom ett sammanhang där man kanske umgås mer över generationsgränser än annars. Men ibland är den bara en konstruktion som lika gärna skulle kunna bytas mot något annat sammanhang. En slags kategorisering och hopfösning av personer som annars knappast skulle träffats eller blivit vänner. Eller ens gillat varandra!

Undantaget är syskon och föräldrar/barn då och kanske en generation till i bägge riktningarna.

Så jag tror att jag, när jag kommer till makten, ska avskaffa fysiskt släktskap som företéelse. Och därmed befria folket från släktens bojor och alla problem med var julen ska tillbringas och alla släktträffar få faktiskt vill gå på, men gör det ändå eftersom man är släkt (och därmed har någon slags plikt ingen egentligen kan förklara) mot de andra som sitter i samma nät.

I samma andetag löses alla problem med hedersvåld, tvångsäktenskap, maffia, klanstrider, finansfamiljer, arvstvister, svågerpolitik, politikersläkter och en lååång rad andra problem orsakade av släkt! Ord som beskriver släktingar på längre håll än syskon, barn, barnbarn, föräldrar och far/morföräldrar kommer att strykas ur SAOL och därmed raderas ur allas medvetanden. Otillåten användning av ord som t.ex. syssling kommer att anmälas till de aderton, som med snille och smak då kommer att ta itu med saken och vidta lämpliga åtgärder.

PS. Såg just nu i tidningen att kungen tänker lite i samma banor. Inte så att han tänker abdikera p.g.a att han inte är vald (och därmed aldrig kvalificerat sig till jobbet) utan mer som att han tänker att det får finnas någon slags gräns för släkten :-) Heja kungen! DS.

 

torsdag 19 september 2019

Nu kommer hösten dalande.

En gammal bild från utst. på Nationalgalleriet någon gång 90-talet. Datorgrafikens barndom...


onsdag 11 september 2019

Om pressens bevakning av bildkonst.

Börja med att läsa: https://www.omkonst.se/19-svd-kommentar-till-kulturchefen.shtml
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om detta, som ju pågått länge, och som nu verkar vara klart. I den meningen att de två största morgontidningarna i princip slutat recensera utställningar av enskilda konstnärer.
Jag undrar egentligen mest vad det är som hänt? Kulturredaktionerna styrs ju knappast av någon speciell ovilja mot bildkonst utan anpassar sig nog helt krasst till ett ointresse från läsarnas sida.

Men varför har det blivit så? Har det att göra med att konsten i vissa fall blivit så teoretisk och filosofisk så att den mer och mer framstår som en klubb som inte vill släppa in de "oinvigda"?
Det skriver jag eftersom jag hört just det ett par gånger.

Det är ju intressant att recensioner av musik och litteratur inte verkar beröras på samma sätt av redaktionernas neddragningar. Så om det helt enkelt är ett nyvaknat och något svårförklarligt ointresse för bildkonst man ser, så får man väl kanske betrakta det som ett pedagogiskt problem som borde vara upp till konstnärerna, galleristerna och kulturredaktionerna att lösa tillsammans. Fast då måste viljan finnas också ;-)
Kanske är det som med ekonomin: om tidningarna skriver att det går dåligt så gör det snart det också. Översatt till utställningsrecensioner: om tidningarna skriver många så kanske intresset från läsarna kommer!

Jag tror att det vore bra för konstvärldens aktörer att studera lite hur bröderna Broman (Fotografiska) jobbar. Vid varje vernissage på fotografiska ringlar köerna långa. Deras sätt att lansera olika utställningar/fotografer är inbjudande och positivt och fungerar helt uppenbart otroligt bra. För jag tror att det ökade intresset för fotografisk bild har att göra med just denna institution.
De brukar ha en hel bilaga i DN där det skrivs om fotografer och utställningar på ett sätt som drar in läsarna. Inte stöter bort dem genom att i mening nummer två nämna någon filosof ingen hört talas om eller använda ord/formuleringar de flesta aldrig hört förut. Filosof och ord som visst kan vara av hur stor betydelse som helst i sammanhanget, men som i den bästa världen skulle vara något betraktaren själv, genom väckt intresse och nyfikenhet, tar reda på och går vidare med. Och på den vägen ökar sin kunskap på området vilket ju är en tillfredsställelse i sig och en morot för att nysta vidare!

Ja det blev lite osammanhängande detta kanske, i all hast skrivet nu på morgonen innan jag ska åka på uppdrag. Orsaken var mail om ett nytt nummer av omkonst i brevlådan. Och nu har jag sagt ungefär det jag ville säga och därmed skapat fler frågor än svar :-) För denna gången skriver jag inget om min käpphäst skolan och bildundervisningen.

måndag 19 augusti 2019

Liv.

James Nachtwey på Fotografiska.

Såg jag i helgen. Rum efter rum med mänsklighetens mest outhärdliga scener. Krig, svält, terror.
Jag tyckte det blev för mycket. Faktiskt lite ovärdigt att stapla upp olika krig och katastrofer på rad med fantastiska bilder från varje oroshärd. För många döda kroppar. Dessutom jättebilder, bakgrundsbelysta och rummen i halvmörker.
Enligt min åsikt så blir det lite vulgärt faktiskt. Eller i alla fall spektakulärt. För mycket och för stort presenterat. För vackert återgivna katastrofer.
Jag fattar ju vilken nytta det gör att han (och andra bildjournalister) vågar och orkar, men jag tycker den här utställningen missar poängen och blir till något annat.

fredag 12 juli 2019

Josef Sudek.

Enarmad. Släpade runt sin gigantiska träkamera på stativ och skötte fotograferingen, glasplåtar, allt med munnen och vänsterarmen. Jag har aldrig sett någon som kunnat hantera ljuset som han. Alltid bara naturligt ljus men ibland inväntat i timmar.
Lustigt. För jag kommer bara att tänka på denne fotograf när jag är på Öland. Varje sommar i säkert 15-20 år har jag på biblioteket i Mörbylånga lånat samma bok om honom och sedan legat i hängmattan och tittat på bilderna. Upptäckt något nytt varenda gång känns det som. Därefter en lång höst-vår-vinter då jag inte tänker en tanke åt "Sudek-hållet". För att sedan upprepa det hela på Öland igen när sommaren kommer...

tisdag 9 juli 2019

Baltic Sea.

Jobbar till och från med en bildserie som har arbetsnamnet Baltic Sea. Så klart eftersom jag befinner mig på Öland. Efter mycket vånda har jag bestämt mig för att jobba i svartvitt och att alla bilder ska vara klara för tryck när de lämnar kameran. Lite ovant med svartvitt för mig, men passar bäst för detta ändamål har jag sett efter många försök. Svartvitt med lite extra tryck i dynamiken och fint korn.

Med dagens teknik går det ju faktiskt att göra mörkrumsarbetet direkt i kameran via förinställningar och inbyggda filter, för att få det precis som man önskar. Det utnyttjar jag till gränsen hellre än att jobba i Photoshop eller Lightroom. Det känns liksom mer direkt. Som att jag har bättre kontroll och vet mer vad jag gör. Mer som fotografisk bild och mindre som datorgenererad. Som diafilm kanske?

Svartvitt/gråskalefoto blir ju något helt annat än när färgen finns med. Man tar bort en dimension som måste ersättas med något annat. Det blir väldigt stort fokus på ljuset och förstås på komposition och bildbyggnad. En enkelhet men samtidigt en svårighet. I denna bildserie i vardande, är det i alla fall rätt metod känner jag. Både vad gäller denna sommars väder och därav följande stämningslägen och landskapet jag försöker förmedla mina upplevelser av.

Första försöket:

lördag 8 juni 2019

Letandet.

Jag letar och letar. På tuben in till ateljén idag fick jag för mig att det är Sibelius. Sagt och gjort. Hemma igen och efter en och en halv timmes lyssnande, hoppande, vet jag att det inte var så.

Jag läste Elias Lönnrots "Vandraren" med fotografier av I. K. Inha, för länge sedan (ISBN 91-7486-699-0). Där fanns något av det jag letar efter både i texten och i fotografierna från landskapet runt Vita havet. Men ändå, det är inte riktigt det. Kanske då men inte nu. Börjar omläsning.

2010-2012 och sedan även ett par månader till 2015 körde jag runt i Sverige åt alla håll. På uppdrag av VGS (Volkswagen Group Sweden) fotograferade jag alla deras runt 350 anläggningar i Sverige från Kiruna till Trelleborg. Blev över 100 hotellnätter. Och hela tiden letade jag. Körde småvägar, omvägar. Platser jag aldrig skulle komma till annars. Ibland trodde jag att jag var på rätt väg och kanske, kanske.

Någonstans finns det där jag letar efter. Tonen. Hemma. Igenkännandet. Men jag undrar faktiskt om jag får veta eller om det är så arrangerat att svaret kommer då man drar in årorna? Jag vet hur jag ska hålla mig nära, men inte hur man kommer ända fram.

Som drivkraft i bildskapande är det i alla fall av godo. Samma sak där. Man letar och letar. Försöker. Är det så här det är? Nä. Men så här då? o.s.v. ända tills man får upp ett spår som går att nysta vidare längs. På det området funkar det faktiskt. Läs också här.

Men i verkliga livet är det en annan sak. Det är som med hemlängtan om man flyttat från sin födelseort. Det där man kan längta efter är inte bara en plats, utan det är en plats i en tid! Därför kan det aldrig bli mer än en svag doft av det man saknar om man återvänder.

Jag tror dock på att man kan återuppleva, återupptäcka mycket om man hittar den plats man letar efter. Och då menar jag inte en födelseort utan mer en plats man kan minnas även om man aldrig besökt den. Någon slags inre plats. Låter det flummigt? Så ja visst det är det. Men icke desto mindre en starkt drivkraft för mig. Och periodvis i livet alldeles tydlig och oflummig. Det som får mig att aldrig vilja ta samma väg två gånger även om målet är det samma.

Om ett par timmar ska jag åka iväg på jobb. Industri-, bygg- och fastighetsfotografering. Jag har specialiserat mig på det området. Behöver inte leta jobb för de tar aldrig slut. Folk slutar inte flytta. Så nu idag ska jag besöka ytterligare ett par adresser jag aldrig besökt. Ytterligare ett par hem. Flera tusen är det nu om jag räknar ihop alla uppdrag på det området under alla år jag hållit på. Kanske är letandet en bidragande orsak till att jag valt att specialisera mig på just detta område.

måndag 27 maj 2019

Fel person på fel plats vid fel tid.

Fel i både tid och rum. Det finns något som kallas hemortsrätt. Kan man ha hemortsrätt även i tiden? Inte bara i rummet? Mannen med den begynnande flinten. 50 år för gammal för gungan. Hoppas ingen ringer polisen.


söndag 14 april 2019

Händelsehorisonten.

Det svarta hålet i mitten av galaxen Messier 87. Foto: Event Horizon Telescope Collaboration/Maunakea Observatories via AP

Händelsehorisonten, alltså randen av det svarta hålet, beskrivs som platsen utan återvändo. Någon skrev att det kan jämföras med att paddla kanot vid kanten av Niagarafallen. Så länge man orkar paddla motströms så klarar man sig men när man inte orkar längre så dras man ner och ingen väg tillbaka finns. Som livet och döden alltså. Händelsehorisonten är ju också lika med döden för oss människor och djur. Är det döden bilden ovan föreställer? För första gången på riktigt observerad? Tänker på de svarta prickarna på ögonbindeln i David Bowies "finalvideo", eller requiem som ju producerades vid hans händelsehorisont.

Karl Ove Knausgård skriver att varje människa (människa = kropp + själ enl. mig) har en horisont. Och den går vid de personer man minns och vid de man kommer att ha hunnit träffa innan man dör. Alltså typ en och en halv generation bakåt och framåt om man undantar sin egen generation.
Intressant tanke men förutsätter att man tror på att kroppen och själen är ett och samma och att man iom det faktiskt i alla avseenden är hopkopplad med tidigare och kommande generationer.
Det tror inte jag. Jag tror att han tänker på en horisont som snarare borde heta kroppens horisont. Det är kropparna som minns medan de lever, inte själarna.
Troligen skulle man kunna beskriva människan som en inverterad ölburk. Behållaren kan inte återvinnas men det kan innehållet (i motsats till en ölburk som ju fungerar precis tvärtom).
I alla fall så ger detta mig en bildidé som ska förverkligas så så snart som möjligt. Alla mina betongfigurer ska samlas i ett nät av något slag. Formas till en stor boll kanske, där de sticker ut här och där. Arbetsnamnet blir "släkt"! Eller varför inte "horisont"?
Kanske behövs något ljud också. Snarkningar?

tisdag 2 april 2019

Scouta platser i skogen.

Lekplatser. Tänker mig en till version av den stängda lekplatsen. Stängd pga att jag är för gammal och inte kan leka längre, att jag har glömt platsen, att förhållandena på platsen omöjliggör lek.

För gammal. Ja man blir faktiskt det. Åtminstone när det gäller den inlevelse femåringen har när han går till sängs med leksakspistolen under kudden, för att ha om han skulle bli väckt av något monster. Pistolen är en leksak men ändå på riktigt. Livet befinner sig med ett ben i fantasin och ett utanför. En annan värld. Den typen av lek går inte att backa tillbaka till. Läs gärna detta också.

För mig gestaltas det här problemet (för jag ser det som ett problem och kanske en sorg) i bilder där leken inte längre är möjlig. Bilder av lekplatser idag. Den översnöade lekplatsen. Lekplatsen på natten.

Lekplatser för mig var inte av den typ som finns i parker i samhällen och städer nu. Det var skogen som gällde när jag levde i den världen. Det var i skogen vi lekte och det var där livet fanns. Det liv som inkluderade och blandade fantasi, inlevelseförmåga och verklighet till den förhöjda verklighet som bara finns i leken. Vi hade platser med olika namn och olika egenskaper. Det var verkligt på ett sätt som upphör att existera någonstans runt förpuberteten.

Nu ska jag ut i solen och scouta platser och leta efter gamla repstumpar för nästa bild i min serie om den värld jag minns men är utestängd från. Bilderna jag ser framför mig blandas med nutid och andra frågor som är stora för mig.

onsdag 20 mars 2019

Rimmade verser från 1945 om den ihjälfrusna armén 1719.

I höstas vandrade jag och min familj den s.k. Jämtlandstriangeln. En vandringsled Storulvån - Blåhammaren - Sylarna - Storulvån. Tre övernattningar. Delvis samma väg, eller åtminstone korsande den väg, den Karolinska armén försökte ta sig hem från Norge på, under tre dygn med snöstorm och iskyla i början av år 1719.

Minst 3000 man blev kvar på fjället, ca 700 dog senare av förfrysningarna och ca 600 blev invalidiserade för livet.

Ögonvittnen har berättat att man såg hundratals ihjälfrusna soldater stående och sittande i alla möjliga ställningar. På hästar som frusit till döds och stelnat i stormen och kylan, eller i vagnar eller på marken. En del hade frusit fast och dött stående i klungor tätt sammanhållna för att försöka få värme av varandra. Andra kunde se ut att stå på händer då de frusit ihjäl på väg ner ur sadeln på sin stelfrusna döda häst. Det måste ha varit den värsta militära mardrömmen i Sveriges historia.



En nyårsnatt på fjällen 1719

Och nu ringa klockor i by och borg,
och nu är det slut med all Norges sorg.
Kung Karl han har stupat vid Fredrikshall,
och svenskarnas storhet är själv på fall.

Så allmänt ett jubel kring Norge går,
man hälsar varandra: ett gott nytt år!
Nu hänga vi bössan på vägg igen,
sen landet vi värnat som tappra män.

Och bonden han gläds vid sitt julebord
och tänker ej mera på kamp och mord;
då kommer ett bud; ibland fjällens snö
ren svenskarnas här håller på att dö.

Då talar den bonde med blick så blid:
"Upp bröder! Här gäller en annan strid.
Till kamp emot stormen, mot mänskor ej mer.
En niding, som ej sig till fjälls nu ger."

De löpte på skidor bland fjällen ut.
Där funno de svenskarnas här till slut.
Den låg där i rader, officer vid soldat.
Den gången fick korpen sig julemat.

Tretusen trehundra de tappraste män
de sågo ej mer sitt Finland igen.
De sovo så bleka i fjällarnas snö.
Så dömdes, de ädle i drivorna dö.

Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann). Publicerad i Sjung (1945) som nr 282.