Allt flyter.

05.20. Absolut stilla. Enda ljudet är från duvparet som samlar material till sitt bobygge. Och kattluckorna som då och då smäller. Nattdjuren. Himlen vitblågrå.

05.45. Solen uppe. Tallen är orange. Tänkte på alla de där kusinerna jag aldrig träffat och inte ens vet vad de heter. Aldrig varit intresserad av att veta heller. Tiden.

I morgon ska sonen få sin tidskapsel. En låda med 33 år gammal luft, vardagsprylar, någon dagstidning, en framkallad och kopierad 36:a. Oöppnad. Inget minne av vad det var jag fotograferade. Hoppas bilderna inte klibbat ihop. Inte heller något minne av vad mer jag stoppade ner. Tror jag påbörjade den när A var kvar på bb.

06.00. I barndomen fanns fyra fasta punkter i min föreställningsvärld. De platser de fyra syskonen från Tvärsett som vuxna bosatt sig på. Norrbotten, Jämtland, Gävleborg och Skåne. Den fjärdedel av släktträdet jag kände till. De övriga tre linjerna var bara diffusa dimmor. Och delvis så är det än idag. Och alla från Tvärsett är bara minnen.

Lyssnade på kort ljudbok om Platons skriverier om Atlantis. Ungefär samma som Enoks bok fast utan rymdvarelser. Eller så är det de Platon kallar gudar som är rymdresenärerna. I så fall är det verkligen lika historier. Som dessutom ska finnas som dnaspår i alla ca 4000 religioner på Tellus. Tid är vad precis allt handlar om.

Och kaffe.

Tror det var den där norske författaren jag aldrig minns namnet på som menade att alla människor har en nedre och en övre horisont. Den nedre bestående av alla de människor i ens närhet man kan minnas från sin tidigaste ålder till de allra yngsta man kommunicerat innan man själv drar in årorna. Eller nåt i den stilen. 

I SvD:s morgonrapport skriver Alexandra Karlsson att det bara finns en bok alla människor bör ha läst. Harper Lees "Att döda en härmtrast". Har alltid trott att det hette taltrast. Och inte har jag läst boken heller så jag får ta tag i det då. Men inte idag för denna dag är fullbokad. God morgon!

Analogt färgfoto.

När man har svartvit film i kameran måste man se världen i gråskala också. Eftersom det mesta då handlar om kontraster behöver man kunna avgöra vilken färgyta som är mörkare och vilken som är ljusare översatt till gråskala. Annars kan t.ex. en röd och en grön ton bli samma gråa och därmed bli en större yta i bildbyggnaden än vad som var tänkt. Att fotografera i svartvitt är svårare. Inget blir gratis och ljuset får en helt annan och mycket större roll än vid färgfoto. Även den klassiska och lite trista indelningen i bak- mellan- och förgrund blir nästan oundviklig. Om något i förgrunden hamnar i samma gråskalezon som något i bakgrunden och de dessutom delar plats i kompositionen, kommer de att flyta ihop. Ansel Adams zonsystem där gråskalan delas upp i ett antal steg, oftast 9 (varianter och tolkningar finns), går att använda även idag av den anledningen. Zonsystemet var/är annars ett system för att i kombinationen av fotografering, framkallning och kopiering/förstoring få ut maximalt dynamikomfång. Egentligen överspelat sedan kopieringspapper med variabel kontrast dök upp på marknaden, men som sagt i grova drag fullt användbart idag med och även om man fotograferar digitalt. Men kräver en ljusmätare, lös eller inbyggd i kameran, som kan mäta på små ytor. Dock tycker jag inte att ordet zonsystemet är det rätta om enda funktionen är att ta reda på hur stor ljusskillnaden är mellan två ytor. Det finns också andra hjälpmedel för detta. Ett är ett s.k. wrattenfilter. Ett gulbrunt handhållet filter att titta genom. Det tar bort det mesta av färgen och visar ganska bra på kontrasten i motivet. Kan också användas som hjälpmedel för komposition och utsnitt. Ytterligare ett hjälpmedel är landskapsmålareknepet att kisa med ögonen. Ju mer man kisar dess tydligare blir kontrasterna. En annan fördel med den metoden är att bildelementen blir förenklade också. Så då blir det även en kompositionshjälp.

Men nu var det färgfoto jag egentligen tänkte säga lite om. Detta eftersom färg är en nödvändighet för mig i vissa situationer. Ibland är det just färgen som är motivet. Stämningsskaparen. Om man då som jag främst tycker om att fotografera analogt (av flera skäl jag skrivit om många gånger) har det ju allt sedan de kommersiella fotolabbens död för 20-25 år sedan, varit lite krångligare och framför allt dyrare att röra sig i den världen, undantaget om man skannar negativ och sedan jobbar vidare i datorn. Men, då gör ju faktiskt digitaliseringen att det i slutänden blir en digital bild. Om än till en viss gräns med den analoga bildens mjukare tonförskjutningar och övergångar. Men det blir ju ändå så att de allra subtilaste skiftningarna i alla fall oundvikligen kommer att delas in i av eller på. 1 eller 0. Ofta går inte detta att se eftersom ingen positiv kopia finns att jämföra med, men för den som använder båda teknikerna går det att se på själva motivet ibland, om det lämpar sig för digitalisering eller ej. Så. Om jag nu vill gå hela vägen med det analoga så finns det möjligheter nu igen efter alla digitala år. Kemikalier för både film och papper finns att köpa på flera ställen och att framkalla C-41 har aldrig varit enklare. Dessutom, åtminstone en tillverkare av nya förstoringsapparater med filter för färg vet jag, så man är inte helt beroende av vad som kan hittas på begagnatmarknaden. Färgfilm saknas inte heller så det enda som fortfarande är lite krångligt är att få tag i kopierings/förstoringspapper. Finns inte mycket att välja på för den som inte vill ha blankt papper. Även kameratillverkarna har börjat fatta att det kan finnas en tillräcklig stor efterfrågan för att våga sig tillbaka till analogt igen. Leica har återupptagit produktionen och har nu hela tre modeller analoga kameror att välja på. Och för oss som inte är miljonärer har även två-tre andra märken börjat tillverka enklare modeller. Dock ännu bara småbild. För mellanformat finns bara ploj/plast kameror om man vill ha en ny. Storformat har dock inte bara överlevt utan verkar vara ett format som inte berörs av trender eller ens av teknikutvecklingen. Många tillverkare av nya klappkameror finns, bara nytillverkning av objektiv saknas, men är på gång det med. 
Ja detta blev någon slags torr marknadssammanfattning för analogfotografer. Men så kan det gå när det ena ger det andra. God morgon!

Bruset.

Efter en timme av koll på alla nyheter från vänster till höger (försöker alltid se alla perspektiven) är det nu dags för lite meditation. Jättemagnolian utanför fönstret närmar sig takhöjd och knopparna bananformat. Matbananer åtminstone. Alla nyheter denna morgon, förutom de som speglar min verklighetsuppfattning och mina åsikter exakt, är som vanligt höger- eller vänsterextrema. Förutom de som helt enkelt ljuger. Vännen D ligger på Karolinska och har bokstavligt talat fått hål i huvudet. Med borrmaskin. All fågelmat måste plockas bort idag pga blåmessjukan. Småfåglarna har fått sin egen covid så fågelsamlingar behöver skingras. Det är helt stilla, ingen vind. Katterna sover på sina valda platser. Just nu är det den tveeggade stunden mellan kaffemugg ett och två, förutom den 18:e som det också är. Den 33 år gamla tidskapseln måste jag hitta idag. Snart födelsedag och då ska den överlämnas. Dammsugaren. Katthår. Nästa fredag är det besiktning. Sänka värmen. Under flera dagar gått ner till pannrummet för att sänka värmen, gjort något annat och gått upp igen. Med surbenet. Ett vitt moln av katthår seglar långsamt mot öppna spisen. Undrar om jag egentligen läst Mary Shelleys "Frankenstein"? Det där monstret är ett sådant allmängods så jag vet inte. I barndomen då modellbygge var vanligt fick jag en gång en byggsats för att bygga och måla monstret. Födelsedagspresent. Min första cykel var en DBS med limpa. Hann lära mig cykla innan ettan. Min morfar halvsprang efter och höll i när jag kämpade med balansen nere på vändplanen. Fast då hade han varit död i två år. Vad ska jag göra med alla målningar i ateljén? Troligen slutar det med en brasa igen. Kommer ihåg att monstermodellen liksom var i fel storlek. Den borde ha varit antingen större eller mindre. Och färgen var för matt.

Detta var ett försök att bara skriva ner det som dök upp i tankarna under en halvtimme i soffan. Osorterat och oförklarat.

Klart slut.

Forsythiatiden.

Nu är den på G. Och det går snabbt. Den lilla trädgårdsplätten vi har här i orten genomgår på ett par veckor stadierna vitt, gult och till sist blått. Eller snödroppar, vintergäck och till sist scilla. Samtidigt blir knopparna på magnoliebuskarna snabbförstorade. Som inför en explosion. Och då börjar de knallgula buskarnas tid som också kutar förbi på ett par veckor. Det är som en tävling i trädgårdarna. Mest slående är forsythian. Plötsligt 100 lysande kadmiumgula buskar i de i övrigt grå trädgårdarna. Kontrasten. För sen blir ju allt grönt och oföränderligt så i flera månader. Som jag säkert också flera gånger tidigare tjatat skulle jag vilja att vår och höst varade i fem månader var. Sommar i två månader minus en vecka, och vinter i en vecka. Högst. Typ jul till nyår. Första januari skulle snödropparna komma, sedan allt det ovanstående i ett väldigt långsamt och utdraget tempo. Och så kommer det att bli den dag jag blir allsmäktig.

På senare tid har det blivit flera läsningar parallellt. "Enoks bok", ur apokryferna, finns i diverse populärvetenskapliga översättningar och tolkningar. Berättar om hur det gick till innan den stora katastrofen som nästan (Noa m. fam. klarade sig som bekant) utplånade mänskligheten. Intressant för den som grubblar över stenblock på typ hundra ton med 24 slipade sidor mot andra block, inpassade så att inte ett papper går att få in i skarvarna mot nästa, transporterade och placerade högst upp på en kulle också. De släta skarvytorna knappt möjliga att beräkna och åstadkomma med dagens teknik. Byggen av urbefolkningar som inte ens hunnit uppfinna hjulet...

I litteraturmagasinet jag prenumererar på, får denna vecka ett par av författarättlingarna födda i denna stad, för hundrade gången bre ut sig med sina litanior om berömda förfäder. Förstår inte att någon ens kan intressera sig för dessa nepobebisar som verkar få hur mycket utrymme de vill i olika medier. Det är någon slags sensationslystnad. Kanske en förhoppning om nya "spännande avslöjanden" om någon förfader eller moder som gjorde eller sade si eller så. Eller någon ny snyfthistoria om hur det är att försöka leva på sitt skrivande i skuggan av giganterna. Intresseklubben antecknar, var det väl man sade förr. Fast iofs kanske jag fattar att det kan vara jobbigt att ha alla dörrar öppna. Det blir ju korsdrag.

Räddningen blir en annan publikation där Teodor Kalifatides (som är en riktig författare av egen kraft) berättar om sina vänner under olika perioder i livet. Ganska lågmält och kortfattat men dess mer fängslande och starkt. På senare tid har det blivit så för mig, att jag nästan bara har behållning av författare i hans generation. Beror såklart på att jag själv inte är ung längre och ibland inte kan relatera till yngre författares verk, men också på att jag börjat tröttna på likriktningen jag med något årligt undantag ser hos de yngre. Och mängden också. Det verkar dyka upp nya nästan varje vecka. Och historierna är ofta så likartade att de börjar närma sig deckarschablonerna. Lite svårt att fatta faktiskt, men jag tror det hänger ihop med de otaliga kurser och författarskolor som dykt upp på senare år. Som i det slitna uttrycket svampar ur jorden. 

Men nu har dagen börjat och jag ska torka kattspyor, städa lite och så småningom åka in till stan. Hälsa på vapendragaren D som ligger på sjukhus. Kolla om ateljén finns kvar. Har inte varit i den på över en vecka.

Sista gången.

Allt vi upprepar. Vanor, traditioner, den årliga xxx, kvällspromenaden. Utflykten till xxx. Allt som blivit vanligt, återkommande, ändras till sist. Man behöver inte "driva" ett liv. Det driver sig självt. Och oftast har man ingen aning om att detta vanliga man gör är för sista gången. När det är det. Man kanske tänker att nästa gång så. Men nästa gång kommer inte för livet ändrades. Många gånger vet man förstås men minst lika ofta inte. Och det gäller såklart allt från den minsta till den största handlingen. 

Jag läste om en naturfotograf som noggrant planerade sina fotograferingar, rekognoserade rätt plats osv för att återkomma med kamera när förhållandena var de rätta. Så kan jag inte jobba. Även om jag är ute med den klumpigaste storformataren och allt går väldigt långsamt så vet jag att jag måste få med bilden hem nu om den är viktig. Även om ljuset kanske inte är optimalt.

Det är förstås inte så upplyftande att alltid tänka i de banorna men ibland visar det sig att det var just så man borde ha tänkt. Att man först kanske flera år senare förstår att det man gjorde var för sista gången. Ett av alla mysterier med tiden. Vid en flytt blir det alltid så. Man kanske tänker att den här platsen finns ju kvar så jag kan åka hit när som helst och gå den här promenaden. Men så är det inte för flyttar gör man inte bara i rummet utan i tiden också. Inget finns egentligen kvar. Att vara besökare är något helt annat än att vara bofast. Som besökare på en plats man bott är man från framtiden. Minnen kan inte bli verklighet. Och till sist har det gått några eller många år och man förstår att det var sista gången. 

Då kan fotografiet komma in som en ställföreträdande verklighet. I bästa fall en förmedlare också av ljud och kanske lukt. Miljö. En slags kvarvarande skärva av en händelse. Ett kvarhållet ögonblick. På gott och ont. Och till sist kanske det får ett helt eget liv. När det blir till ingens minne.

Konsthistorier.

Från ungefär centralperspektivets i kombination med oljemåleriets entré, grovhöftat till slutfasen av centraleuropeisk medeltid, fram till 1800-talets mitt, har många svårt att särskilja olika perioder/epoker i måleriet. Det är avsevärt enklare att se skillnader i t.ex. arkitektur. Läser man på lite så är det såklart lätt att lära sig vad man ska titta på för att skilja en barockmålning från en rokoko-dito, men för den som inte bryr sig så mycket om den aspekten ser de flesta bevarade målningar i muséer och palats bara allmänt imponerande ut. Man gapar över tekniken och ofta dramatiken och i en del fall formaten. Som ju ibland är enorma. Gemeneman blir helt enkelt imponerad utan att behöva kunna något alls om målningarna. Man känner bara att det där skulle jag inte ha kunnat göra om jag så tränat hela livet (vilket inte är riktigt sant eftersom realistiskt måleri ju går att lära sig idag med, för den intresserade). Den större skillnaden är väl att den blivande konstnären idag oftast helt enkelt tittar åt andra håll.

Men. Faktum kvarstår att för de flesta börjar konstens (måleriets) förvandling från att vara något för alla att beskåda och förundras över, till att bli något som behöver förklaras och förstås, någonstans vid mitten av 1800-talet. Inte helt oväntat kanske sammanfallande med fototeknikens uppkomst. I konstvetenskapsböckerna skrivs om upproren mot det akademiska (var finns det upproret idag :-) och viljan att söka nya vägar. En del målare utropade måleriets död och fotografiets seger, något som mest brukar nämnas i förbigående när man läser om denna period. Andra anledningar till den plötsliga splittringen av vägen framåt i en massa olika större eller mindre stigar, tror i alla fall inte jag fanns än just fotografiets slabangartade intåg på stora scenen. Jakten på tydlig mening, motivation, rentav existensberättigande, börjar inte så tvärt av någon slags "hundrade apan" reaktion. En hel massa områden där måleri varit den naturliga lösningen ersattes över en natt av ett medium omöjligt att konkurrera med i fråga om realism. Alltså måste målarna leta reda på nödutgångarna när fotoateljéerna plötsligt ploppade upp som ogräs i städerna och "gåramålarna" konkurerades ut av ambulerande fotografer.
Och där någonstans börjar enligt mig något som till en del blir en ökenvandring. Modernismen klarar sig igenom sådana numer allmänt kända och respekterade riktningar som impressionismen (numer respekterade, men så var det inte då). Målare som Zorn o. co. klarar sig på sin självklarhet. Picasso och Braque försöker sig på en egen väg, liksom konkretister, futurister, pointilister, expressionister, abstrakta expressionister, dadaister, surrealister, så småningom popkonstnärer och aktionsmålare och fan och hans moster. Lägg till detta konceptkonst, happenings, konstdoktorer och performance så blir det en skakig bild av en företéelse som tappat självförtroendet.
Kan allt detta verkligen gå under samma paraply? I alla fall jag kan ibland slås av en känsla av tvivel och meningslöshet. Desperation till och med. Och faktiskt tvivel på att jag ens verkligen tycker det jag tycker. Är min konstsyn bara inlärd? Det senare slog mig när jag besökte konsthallen Artipelag för ett par år sedan. Ja nu har jag sett andra utställningar som är mer magkänsla, Anselm Kiefer t.ex. där. Men faktum kvarstår att jag idag faktiskt tycker att åtminstone hälften av det konstvärlden producerar är luftslott. Illustrerad vetenskap i vissa fall. Och att detta också gäller för en del äldre måleri. Eller är det jag som till sist inte fattar det jag tidigare fattat? Som lärt mig att inte kunna cykla igen? En kommentar som nog var vad som fick mig att skriva detta inlägg kom på slutet av boken "Att segra är banalt" av Carl Johan De Geer och Johanna Frändén (som jag skrev om igår). CJDG berättar om ett TV-program som aldrig blev av. Han skulle förklara obegriplig konst i rutan för en förhoppningsvis stor publik. Producenten förklarade att de inte ville ha en okänd 40-årig konstvetare utan hellre en 70-åring som folk känner igen. CJDG förklarade då att han inte var 70 utan snarare 80, vilket han skulle bli nästa år då programmen skulle sändas. Därmed dog samtalet ut och producenten hördes inte av mer. Så då blev det ett litet inslag av åldersdiskriminering här också. Men det var inte det jag ville säga, utan att jag då jag läste detta undrade inom mig hur han skulle ha klarat uppgiften. Nu gör ju hans bakgrund, uppvuxen och uppfostrad till att bli friherre som han är, att självförtroendet inte riktigt är på samma nivå som hos oss andra, men ändå. Jag vet ju hur invecklade och långsökta teorierna kan bli och hur många referenser till filosofi och psykologi som ofta finns i "bildtexterna". Som skrivits av kritiker som ägnat sina liv åt teoretiserande. Hur skulle en praktiker som han lösa det? Jo det förklarade han också om än ofrivilligt. Han berättade en historia om Carlo Derkert, enligt CJDG den bäste genom tiderna på att lotsa en publik runt i konstvärlden. Derkert hade ett förbehåll för åhörarna av förevisningar och föreläsningar och det var att inget ljud fick spelas in och ingen fick filma. Varför? Jo för om det skulle dokumenteras så kunde han inte ljuga och fabulera fritt!
Jag tror det är en stor förlust för oss att inte den där programserien blev av. Tänk att få se en obekymrat  självklar CJDG utifrån sin egen fantasi beskriva och förklara verk av de mest svårtillgängliga konstnärerna. Det kunde ju blivit ett "Tårtan" för vuxna konstintresserade. Ett avväpnande. Och kanske ett litet bidrag till återförande av ett allmänt konstintresse som ju idag inte längre finns.

Skådisarna.

Även om jag inte direkt är någon cineast så har ju ändå många hundra filmer ingått i min väg till vuxenhet. Och så också skådisar. Jag minns när Taxi Driver gick upp på biograferna och Robert De Niro blev den obestridliga nummer ett (det är han ju nu med, men numer pga Trump-utfallen). Hur som helst, det var den nya stilen "method acting" tror jag det kallades. De Niro, Streep, Walken, Cazale m.fl. RDN gjorde sedan en svit helt makalösa rollprestationer. "The Deer Hunter". "Tjuren från Bronx" (där han åt upp sig 20-30 kg och sedan tränade boxning ned till matchvikt bara för att kunna gestalta Jake La Motta trovärdigt i olika åldrar), "King of  Comedy" m.fl filmer. Men sedan hände något. Åldern såklart + pengar. Han började dyka upp i varenda amerikansk maffiafilm. Blev nästan synonym med mafiosoroller. Ofta bra men utan någon större ansträngning verkade det som. Han körde sin grej och då var maffioson definierad. Dock med en omisskännlig mimik och ett rörelseschema med något stel rygg/nacke och bekymrade rynkor i pannan. Och det är just det jag tänkte skriva om nu. För methodacting och allt det, var kanske ändå en ungdomsgrej, när man/han offrar allt för konsten. När väl platsen som den högst betalde skådisen i Hollywood var säkrad blev han bekväm. Och började som sagt vara sin maffiagubbe lite överallt. Och nu kommer det intressanta i detta. Det finns en maffiafilm gjord av generationen före RDN. Den har verklighetsunderlag och heter "The Valachi Papers", på svenska: "Grym hämnd (Cosa Nostra)", (ja, ibland skulle man vilja träffa på de som översätter filmtitlar i en mörk gränd där ingen ser en:-) men i alla fall så heter den tyvärr så. Det är alltså en film med verklighetsunderlag där en mafioso hjälper polisen att sätta dit en annan. Generationen innan RDN som sagt, så huvudrollen innehas av Charles Bronson. Maffiabossar finns det flera av men den mest framträdande för handlingen spelas av den italienske skådespelaren Lino Ventura. Italienare men bosatt större delen av sitt liv i Frankrike och därför mest förekommande i franska filmer. 
Ta nu och se den här filmen "Grym hämnd (Cosa Nostra)", den finns på Netflix. Studera Lino Venturas rollfigur och byt i fantasin ut hans ansikte mot Robert De Niros. Det är slående! Gestiken, rörelserna, blickarna, mimiken, timingen, you name it, det är RDN:s gangsterschblon! Om det gick att satsa pengar på detta så skulle jag sätta sjuhundranitti oljedollar på att RDN studerat denne skådis, medvetet eller omedvetet för sina gangsterroller. Det är bara för slående likt. Generationen innan, så kanske inte många tänker på det nu. Och det var dagens iakttagelse från förkylningsdimmorna när äldre film är ett av flera sätt att fördriva febersoffetiden..

Förkylningslugnet.

Nu är jag förkyld. Tror det är första gången på över två år. Förkylningslugnet har infunnit sig. Det manifesteras som ett gott samvete över att tillbringa hela dagen i soffan. Underhållning: dialogboken/brevväxlingen "Att segra är banalt" mellan Carl Johan De Geer och Johanna Frändén från 2021. Andra coronaåret alltså. S.k. nutidshistoria. Nutidshistoria är problematiskt tycker jag. Lite "yesterdays paper" går ju inte att undvika. Samtidigt kan det kännas som väldigt länge sedan fast inte nog länge sedan för att bli objektiv (om det nu finns någon sådan) historia. Ett underligt mellanting då man själv har omedelbar erfarenhet och tydliga minnen från den tiden. Man blir liksom mer kritisk. Lite mer njaaa, var det verkligen så? Samtidigt blir det en påminnelse om hur snabbt allt går nu. Hur snabbt och hur mycket världsläget omvandlats på bara fem år. Och hur otydliga minnena nog är trots den korta tiden som gått. Men läs denna bok! Väldigt underhållande som sagt. En rad iakttagelser om sam(då)tiden. Många tankar i alla fall jag aldrig tänkt och lika många jag tänkt och håller med om. Det blir väl kanske en extra poäng när man håller med om nästan allt :-). Eller, kanske inte nästan allt. Uppenbart att orten är okänt territorium för CJDG. Lite lever han kvar i 60-talet.

Snöa i baksätet.

En till variant av medvetande. Från barndomen denna gång, glömd men just nu idag, oväntat återkommen. Att åka i baksätet på en bil, på höger sida (ingen mötande trafik) se ut gemom sidorutan och: ingenting. Bara landskapet som passerar. En speciell känsla att vaggas in i. Försöka stanna i. Som att vara där ute. Vilket också leder till stor irritation om någon vill ha ens uppmärksamhet. Bryta förtrollningen. Det är ett av alla delmedvetna tillstånd som inte har något namn. Och det är inte samma sak som vid buss- eller tågresa. Det måste vara bil och helst med ett bakgrundssorl av välkända röster eller radio. Tryggt. Men i en egen "bubbla" utanför pågående samtal. Så nu ska jag hitta på ett namn för detta tillstånd. Återkommer till det. Anledningen till inlägget är förstås att jag sitter på höger sida i baksätet. Sonen kör. Och här har jag knappt suttit i vuxen ålder. Otroligt skönt faktiskt. Att släppa på uppmärksamheten och få snöa. Låta tankarna flyta. Ett fullständigt annorlunda tillstånd än att köra bilen. Att köra har andra fördelar så klart, har pratat lite om det här, men just idag den stora överraskningen att högerfönster-snöande fortfarande faktiskt finns! Kvar. Och fungerar.

Dave är här.

Att namnge oväder kan tyckas lite löjligt. Men om man som jag ser tillvaron som en serie händelser som måste ha både början och slut, blir det åtminstone inte lika löjligt. I mina bilder har jag tidigare försökt skildra detta med blandad, om ens någon framgång. Men för min del så ser jag det fortfarande på samma sätt. Det här ovädret, Dave, kan lika gärna ses som ett väsen. En ande om man så vill. Det är egentligen bara olika synsätt på samma fenomen. Och vem vet egentligen om en händelse som ett tillfälligt oväder kan ha något slags medvetande som sammanhållet fenomen med en födsel, ett liv och en död? Bevisa motsatsen, som vännen D kan säga ibland :-). Nu väntar jag i alla fall. Om den norska väderlekstjänsten har rätt så ska en liten utlöpare av Dave angöra ön om ungefär en timme för att stanna i tre-fyra. Och norskarna har vida överlägsen rättstatistik över Norrpingarna, så jag väntar. Vädrets makt och vikt/roll i livet går inte att överskatta. Det avgör inte bara vad man kan göra, om det går att vara utomhus, utan också stämning och humör allt beroende på vem man är och situationen. Om väderguden låter sig påverkas av den enes regndans eller den andres soldyrkan. Och om jag som nu sitter här och väntar på om jag ska få se en skymt av Dave eller om han ändrat sig. 

För övrigt har en norsk professor som studerar hällristningar kommit fram till att de inte alls är från sten/bronsåldern utan snarare från folkvandringstiden. Och som om det inte skulle vara nog säger han att bara fyra ambulerande ristare gjort rubbet i hela norden. Inväntar dock granskning av sin studie. Visserligen har faktiskt även en på området okunnig som jag, tänkt tanken om varför ristningarna är så lika trots stora geografiska avstånd. Dock verkar dateringen skum då bildspråket på 400-talet ju i andra fall är ett helt annat. Inte bara spjut, båtar och jakt. Men de namn han gett de fyra konstnärerna låter såklart högst trovärdiga: Steinn Stikkmann, Bårdr Båtmann, Ingi Innrisser och Oddr Omrisser. Så det talar väl för att han har rätt. I likhet med norskarnas vädertjänst, för nu börjar det vina runt knutarna. Två områden med snabba kast, gissningar och fantasier inkorporerade. Arkeologi och Meteorologi. Inget för tråkmånsar som tror på fakta.

Nu flyger rådjuren över den plöjda åkern utanför fönstret och demonstrerar därmed sina egenskaper som flyktdjur. Helt annorlunda än samma ras i orten, där de knappt orkar flytta sig när man kommer gående. Borde inte djur namnges även efter skygghetsgrad? Det är ju samma med hare och räv. Halvtama i orten men här på ön panik om de ens känner människovittring 100 meter bort. Är de verkligen samma ras? Sådana egenskaper ärvs ju ner och hamnar så småningom i arvsmassan. Borde de inte heta stadsrådjur och lantrådjur? Det är inte som Rautjoxa (jämska för lavskrika) som till sin natur är halvtam och mycket väl kan äta ur handen på en tillfällig skogsbesökare. Sådana flygfän har alla samma egenskaper men håller sig också till samma miljö. Undrar hur en population sådana inflyttade till orten skulle förändras efter några generationer? Kanske skulle de bli en påträngande plåga som dyker upp inomhus så fort man glömt ett fönster öppet. Färdigfunderat. Dags för äggkokning. Vindblåsdelen av Dave har anlänt. Regndelen verkar ha fastnat på småländska höglandet.

Påskafton.

På ön. Regnet piskar mot fönstren. Vinden ylar. I natt var häxorna glada efter lyckad landning på Blåkulla, en bit norrut i sundet. Idag kan de nog inte flyga alls. Såg två glador i går kväll. Undrar vad de gör en sådan här dag. Trycker mot nån trädstam i tätast möjliga skog är väl det mest troliga. Klockan är 06.00 och koffeinlarmet har gått så bara att ta sig upp och sätta på pannan. Övriga i huset i sina säkert totalt olika drömvärldar minst ett par timmar till. Vi är på helt olika platser nu trots kropparnas samling inom typ 90 kvm. Alltså blir det ett par timmars läsning innan gemensam frukost. Börjar med den sorgligen nedläggningshotade tidskriften Respons. Denna artikel och ännu mer de två böckerna den handlar om rekommenderas, även om jag för min del tycker det finns andra prestationer på området som är minst lika betydelsefulla. Inte minst Georges Didi-Hubermans "Näver" som för mig blev ultimata ögonöppnaren om vad fotografisk bild kan vara. Men mycket läsvärt i Respons nu. Artikeln om Per Engdahl, den om Rupert Bregman (även om den senare lite känns mest som glädje över att ha hittat en svaghet) och flera andra artiklar. Litteraturkritik kan vara lika underhållande som vilken roman som helst. Så nu är klockan snart åtta och jag har slösat bort två timmar och därmed en hel morgon på att läsa sådan och dricka kaffe istället för att gå ut och förändra världen. Och det enda morgonen lett till är ännu fler böcker på läslistan. Hur man än gör så... Dags att koka ägg.

Insikter.

Med insikter menar jag tillfällen då en tro eller föreställning plötsligt skingras. Ridån går upp liksom. Ett exempel på det kan vara när jag som 13-åring kom på att det går att vinterfiska på sommaren. Det var sommarlov och jag hade i vanlig ordning ensam (självvalt, jag var lite enstörig på den tiden) tillbringat förmiddagen i ekan på sjön roendes "långdrag", en fiskemetod jag inte orkar förklara nu. Ingen fångst. Rodde hem och åt något. Därefter tillbaka ut på sjön, men nu i det eländiga eftermiddagsljuset med långa skuggor. Minns att det var varmt och blåsigt. Och denna gång av någon anledning jag inte kan påminna mig upphovet till, med vinterfiskeprylarna i väskan i stället för långdraget. Alltså pimpelspö mm. Rodde till ett känt grund där många brukade sitta och isfiska vintertid. Drog in årorna och lät båten driva med vinden. Skickade ner draget och fiskade som om det vore januari och 30 cm is. Och snart hade jag en ganska stor röding i båten. Och så ännu en... Minns att jag kände mig speciell. Som att jag fattat att man inte behöver göra som alla andra. Att jag liksom avslöjat en stor lögn och att jag i framtiden alltid, i alla lägen bara skulle göra sådant som faktiskt hade en vettig orsak. Aldrig mer göra som alla andra bara för att vad då? Jag skulle fortsätta att dra ner byxorna på de lögnaktiga konventionerna. 

Senare i livet när jag läste bl.a. Axel Sandemose (som ju ägnade just denna fråga rätt mycket tid) stärktes den känslan och har fortsatt så. AS dömde ju som kanske bekant ut allt som utan praktisk motivation styrde människors liv, tankar och betéenden. Jantelagen var ett utslag av detta liksom omotiverade etikettsregler som bara finns till för att bygga murar människor emellan. Isolera och förtrycka. Underhålla vanföreställningar om bättre och sämre. 

Hopp till 20-års åldern. Jag läste mycket och allt möjligt i ungdomsåren. Det var liksom det man gjorde före internet och mobiler. En författare jag "snubblade över" då var Lars Ahlin. Jag vet inte i vilken av hans romaner det står nu, men någonstans beskriver han en ung person som springer nerför en gata och ser allt som finns, husen, allt det människan skapat och byggt. Han tänker, eller om det är säger eller skriker: "hur vågar man?". Det där gjorde väldigt starkt intryck på mig. Hur vågar man göra allt detta? Det har hängt med genom livet som en motsats till Jantelagen. Tror även att det var LA som myntade uttrycket "världen är ledig" som ju bara är ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak. Kreativitet och alla konventioners ignorerande är ju nästan samma sak. Bry dig inte om vad eller hur andra gör. Ställ alltid frågan: varför? Det är på det sättet mänskligheten gör verkliga framsteg.

Hedersvåld, hedersmord, förtryck av ologiska obegripliga skäl, är ytterst ett utslag av samma sätt att betrakta världen och sin egen grupptillhörighet som överklasspajasens nedlåtande attityd mot serveringspersonalen och ängliga iakttagande av uppförandekoder. Det är uppdelningen i bättre och sämre, murarna som till varje pris ska byggas och försvaras. Rädslan för vad som ska hända om man inte anpassar sig. Är jag rätt eller är jag fel? Det frågade sig församlingsmedlemmarna i Knutby. Och det är just det som försvårar, förhindrar och ibland omöjliggör det fria tänkandet. Det är sådant som är kreativitetens motsats. Så mitt råd är att alltid, från smått till stort, ifrågasätta sina handlingar. Gör aldrig som andra gör om ingen uppenbar orsak till det betéendet finns. Nöj dig aldrig med att det är konvention eller tradition. Bli inte "en konventionell". Iaktta djuren. De gör det som behöver göras utan konstruerade regelverk. Påtvinga inte dig själv begränsningar som faktiskt egentligen inte existerar. För det är vanföreställningar!

Mellan dröm och verklighet.

Befinner vi oss ofta. Flera gånger per dygn faktiskt. Den där stunden precis innan insomningen, strax innan fullständig vakenhet och flera andra stadier ingen ännu namngett och definierat, vad jag vet i alla fall. Ett sådant tillstånd kallar jag för filmläget. Går inte att medvetet försätta sig i men kommer kanske tre-fyra gånger per år i mitt fall. Det är då man (jag använder man eftersom jag utgår från att de företeelser jag försöker beskriva nu är vanliga för fler än jag) plötsligt tycker sig vara vaken men ser en slags nästan öververkliga filmsekvenser spelas upp. Verkligare än på riktigt och utan någon dramatik eller ologiska händelser som i drömmar. Bara som övertydlig 3D-biofilm med vardagshändelser. Så vaknar man till helt men vill genast tillbaka till filmen, vilket funkar ibland och ibland inte. Mycket behagligt i alla fall. När det händer mig försöker jag ligga blick stilla och stanna kvar i det så länge jag kan. Med lite tur så kan det bli en flygtur ut i området.
En lärare jag en gång hade påstod att han kunde gå in och ut ur detta tillstånd när han ville bara han hade lagt sig och mentalt ställt in sig på att det var natt och att han skulle bli i sängen tills nästa dag. Då funkade det. Han uttryckte det så att om han inte kunde sova så kollade han på en film tills han somnade. Fattade inte vad han menade då så kanske har det med ålder att göra också eftersom jag fattar nu och har gjort så ganska länge.

Ett annat tillstånd: Att gå i sömnen. När jag gjorde "lumpen" för okänt antal år sedan, blev jag och mina tre-fyra märmaste kompisar inbjudna till en födelsedagsfest i grannstaden till den stad vi var förlagda i. Det var en stor fest med hela födelsedagsbarnets stora släkt, middag o.s.v. Vi lånade en bil och åkte dit. Att sova över ingick i inbjudan så vi fick ett rum att kvarta i, troligen med typ luftmadrasser på golvet (minns inte så bra) i villan festen hölls i. Framåt småtimmarna, festen för länge sedan över, vaknade jag av att kompisen S ropade på mig. -Vi måste åka nu, skynda dig! Eller något i den stilen. De andra var redan ute i bilen. Bråttom, bråttom. Jag kutade nerför trapporna, ut på gården till bilen, bara för att se att den stod tom, mörk och låst där vi lämnat den. Fattade inget. Lutade mig mot den för att klarna tankarna och kände då att den var kall och daggvåt mot huden. Kollade ner på mig och såg att jag inte hade någon tröja på mig. Och vid närmare inspektion inget annat heller. Jag var helnäck! Oj. Hm. Smög tillbaka uppför entrétrappan och skulle öppna dörren, som förstås var låst. Jag hade slagit igen den när jag sprang ut. Under stor vånda ringde jag på. Fick ringa flera gånger tills utelampan tändes och födelsedagsbarnets mamma öppnade dörren och hittade mig naken på trappan mitt i natten. Minns inte vad jag sade om jag nu sade något. Till saken hör att det för min del hade varit en ganska lugn och nykter kväll om man jämför med kompisarna. Men mamman, som diskret inte nämnde händelsen med ett ord vid frukosten dagen efter, måste ju ha trott att jag kutat ut för att spy. Det var den sista gången jag gick i sömnen. Har några tidigare historier också men de har flera andra oklarheter inblandade så de får jag ta en annan gång. Handlar mer om oförklarliga händelser nattetid som då förklarades med att det måste ha varit jag som agerat i sömnen. Sådant jag än idag tvivlar på. Nog om sömn för denna gång. God natt!

Glömda repriser.

Artisten Robyn har spelat in ett nytt album där flera låtar är remix på hennes gamla hits. På den lite provocerande frågan om varför, och varför hennes nya låtar ofta liknar de gamla svarade hon obekymrat att det inte går att göra något nytt i hennes genre. Alla toner har redan spelats tusentals gånger (eller något i den stilen) blev hennes svar. Och där har hon såklart rätt. Det finns det till och med vetenskapliga belägg för. Det är populärmusikens gränser helt enkelt. Det börjar sina bland tonkombinationerna. Tanken går till romanen "Biblioteket i Babel" jag minns gjorde starkt intryck för hundra år sedan då jag läste den. Minns inte vem som skrev den nu, men historien är om ett bibliotek så stort att samtliga möjliga kombinationer av skrivtecken, satser och meningar fanns att läsa. Med andra ord fanns alla människors levnadshistorier såväl som jordens historia. Allt som hänt och allt som kommer att hända i framtiden. Varenda ofödd salamanders öde och så vidare. Sedan är det förstås innehållsförteckningar. Register.

Men, tillbaka till Robyn. Hon verkade inte ens fatta provokationen musikjournalisten levererade utan svarade bara med ett och? Avväpnad. En befriande inställning som nog även bildkonstvärlden skulle må bra av om den framfördes ibland. Då skulle vi slippa diverse krystningar. Att försöka slå knut på sig för att påstå sig vara nyskapande, när det som produceras egentligen bara är långsökta förklaringar till diverse objekts existens. Om det skulle gå att släppa ner axlarna lite och följa vägar som andra följt utan att se sig ängsligt omkring. Släppa lite på garden som inte borde behövas ens. Minns läraren BE som fick mig intresserad av datorgrafik. Han var lite pionjär på området och bjöd in mig några gånger för att bo över en helg och testa hans grafikprogram och lära mig rita med musen. Han hade gjort det och genast fått uppdrag med att illustrera läromedel. Lättförtjänta pengar på den tiden eftersom konkurrensen var noll. Och dessutom, sade han nästan lite skamset, så fick han äntligen göra de där banala solnedgångarna och landskapen som var no-no mitt i postmodernismen som då rådde. Och just så är det nog dessvärre idag. Visserligen talades det för några år sedan om måleriets återkomst men det gällde nog bara för själva materialvalet. Det är fortfarande pretentionerna, pk, och de "rätta" frågeställningarna som gäller. Inte lust och högt i tak. Långt borta är Robyns inställning till sitt medium. Det är synd om konstnärerna. Lättare då att bli deckarförfattare! På det området råder minsann ingen skräck för upprepning. Tvärtom faktiskt. Nya alster som praktiskt taget kopierar andra blir bästsäljare. Själv tyckte jag om att läsa deckare en gång i tiden men har helt lagt bort den genren just eftersom förutsägbarheten blivit nästan lika stor som i Hollywoodfilm. Men en gång om året brukar jag undersöka om något läsbart ändå kommit ut, och när jag nu sist gick till den hyllan så visade det sig, till min stora förvåning, att Carl Johan Vallgren skrivit en deckare! Den enda "riktiga" författare (Henning Mankell får förlåta mig i sin himmel) jag annars vet som inte skyggat för det är ju Kerstin Ekman. Läste Vallgrens "Din tid kommer". Bara inledningen var den sedvanliga schablonen, men sen, ett språk man normalt inte hittar i en deckare. En historia jag inte kunde förutse. Lite (eller mycket) för sorglig för mig men läs den. Absolut. När någon som är så skicklig med sina verktyg inte räds att testa en genre som når ut till många fler än romanläsarna, men inte ger några stipendier, då måste man ju bara tacka och ta emot. Hoppas han fortsätter i bägge sina spår. Sådant berikar och utvidgar. Han visar att hantverket går att använda på mer än ett sätt.

Så kontentan av denna drapa blir: fjöl av. Var inte så skitnödig. Ingen bryr sig ändå :-)

Vårdagjämning passerad.

Som frilans har man inte det där livsschemat anställda har. Det kommer ingen lön den 25:e och uppdragen kan dyka upp när som. Inte sällan i form av allt eller inget. Alltså dagar eller veckor utan något alls och sedan plötsligt flera som vill boka samma dag. En del betalar fakturan direkt, andra på förfallodagen. Räkningarna som kommer in betalas också löpande beroende på vad som finns på kontot. Så är det i alla frilansyrken. Rekommenderas för den som inte gillar chefer och hierarkier. Inte för den som i första hand vill ha förutsägbarhet. Olika sorters lugn. Som frilans står man nära själva grunden för verksamhet människor emellan. Alltså jag har det du vill ha och vice versa. Sedan ordnas utbytet och man skiljs åt. Som det gått till sedan vi reste oss på två ben, förutom för den lilla procent som istället tänker jag vill ha det du har så nu tar jag det. Alltså brottslingarna. Som ju finns ända från världens mäktigaste människor ner till den som tar med sig toapappersrullen från toan. I grunden samma förhållningssätt till livet. Samma människotyp i det avseendet kanske man kan säga. Åtminstone om beteendet följer med till efter 25-års åldern då hjärnan sägs ska vara fullt utvecklad. Ytterligare en livshållning finns hos munken, nunnan och A-lagaren. De som klivit av från allt. Varken anställda, frilansare ellet tjuvar. Lika skrämmande som lockande kanske. Kattlivet eller råttlivet. Noll ansvar. Men kostar på andra områden. Konstnären är också en egen kategori. Åtminstone sedan ungefär 1600-talet då dagens löskonsthandel uppstod. Skiljer sig från frilansaren genom att inte ha någon kund. Nästan helt beroende av konstetablissemangets godtycke. Ofriare än frilansaren på grund av detta. För alla människor har en ekonomi. Handel pågår ständigt. Det mest speciella med kategorin konstnär är att efterfrågan på hens produkter inte i någon högre grad styrs av kunderna. Istället finns mellanhänder i flera led som dirigerar kommersen. Och nya sådana tillkommer. Yrkeskategorin curator har t.ex. uppstått ungefär som fritidsledarna en gång gjorde. Eller som influencers gjort. Ett mellanhandsyrke som kan engageras mellan producenten och nästa mellanhand som är galleriet. Och i de fall producenten upphöjts tillräckligt av etablissemanget kan det också finnas en agent närmast hen så att den kommande transaktionen sysselsatt fem led redan innan den ägt rum. 

Tittar ut på skatorna som bygger på sitt bo. Ofta blir det att titta på djuren som får tillbaka tankarna på jorden.

Dagens rekommendation är boken "Moral ambition" av Rutger Bregman. Har precis kommit ut i svensk översättning också. Borde vara obligatorisk i faktiskt alla ämnen i skolan, som en påminnelse om vad vi skulle kunna göra med bara en aning mindre av kortsiktig egoism. Utan uppoffringar, tvärtom faktiskt och på lång sikt möjlig verklig berömmelse! Så nu ska jag ägna resten av denna söndagsmorgon åt att fortsätta läsningen.

Gryning.

Över orten. Tidigare för var dag nu. Från gryningen till ungefär lunchtid är den levande delen av dygnet. Den hoppfulla. Från lunch och fram mot eftermiddagsångesten vid tre-fyra är allt för sent. Därefter är det transportsträcka tills man får somna. Sömntiden är också levande och vissa dagar berikas de långa skuggornas timme med en stunds lättnad i form av en eftermiddagslur. Sådana dagar kan kvällspassiviteten brytas litegrann också. Åtminstone till förmån för enkla mekaniska sysslor. Typ laga punka på cykeln. Sköta bokföringen.

Med året och årstiderna är det lite annorlunda. Den långa mörkertidens halvvakna mentalt vegeterande tillvaro kan också vara en tid för tillvaratagande och genomförande av idéer, medvetna som omedvetna. Uppe i mörkret uppstår ett visst lugn genom avsaknaden av liv. Bara man slipper befatta sig med utomhusdelen. Men själva livet är nu från mars fram till längst ner på årshjulet, som är i mitten av sommaren. Den årliga nerförsbacken då man försöker bromsa tiden. Sensommaren har en enda fördel om det är nog varmt och det är mörka kvällar. Att sitta utomhus inne i mörkret en varm kväll och titta ut på ljuset. Förberedelsetid inför den långa uppförsbacken. Som blir längre för varje år. Tar tid från det tvärtom krympande medlutet på andra sidan toppen.

Den rent mentala påverkan dessa olika små och stora tidsdelar har är i kombination med vädret, som har minst lika stor betydelse, hela grunden för allt mående, tänkande och verkande. Själva spelplanen. Förutsättningen för medvetandet. Det ser såklart helt olika ut för alla individer men det utgör ändå bakgrunden oavsett hur man känner för de olika delarna. Skulle också kunna tänka mig att vissa fall av psykisk ohälsa grundas i överkänslighet för dessa storheter, att man sas försöker spela ishockey på fotbollsplanen. Osynk helt enkelt. Med tanke på att jag som ändå ser mig som en psykiskt ganska tråkigt stabil person är så påverkad, så kanske någon som går på tå faller när de långa skuggornas eftermiddag kombineras med ett allt för brant motlut. Klockan är nu 6.37. God morgon!

Säljare och köpare.

Under stor vånda har jag börjat sälja skivor. All musik på vinyl jag flyttade runt mellan olika bostadsadresser på den tiden då vinyl var mediet. Några kommer jag inte att kunna avyttra eftersom det skulle kännas som amputationer. Thelonius Monk. Eric Dolphys Berlinkoncert. Charley Patton. Det finns musik som liksom format ens personlighet. Eller kanske sannare som passar in på ens personlighet så bra så att den känns som en fysisk kroppsdel. Eller psykisk blir det väl då. Men nu är det tid för avyttring av barlast och då kan man inte vara sentimental. Bok- och skivbörser är nu ett återkommande inslag i dagordningen. Flytt planerad i framtiden, inte i den omedelbara men om typ två år och då gäller minimalism för medflyttade prylar. Faktiskt känns just detta med avyttring som en förlust av övervikt. Det har alltid gjort det, bara att jag under barn- och husperioden lite glömt mitt ungdomsideal att inte äga mer än jag kan ta med mig i en resväska. Minns att det resonemanget brukade stupa på just stereo och skivbackar. Böcker däremot har jag aldrig haft något särskilt sentimentalt förhållande till. Skönlitteratur finns ju på biblioteken så den sållningen är gjord för länge sen. Det är nästan bara fackböcker kvar i bokhyllorna här. Alltså sådana man faktiskt regelbundet använder. Och lite poesi. Men en del av det beståndet ska också säljas. Och nu kommer den falsifierade dikotomin (apropå konstlingo :-). Vid gårdagens besök på bokbörsen ser jag nästan i realtid hur ett exemplar av Sune Jonssons "Timotejvägen" ploppar upp. Till ett pris runt en fjärdedel av vad den brukar kosta. En bok jag alltid velat ha men inte haft råd att köpa. Klick på köp. Köpt. Så var det med den konsekvensen. Magkänslan först. Men lägstanivån på avyttring är en pryl in en pryl ut, så nu får jag straffa mig med lägga ut minst en bok jag sparat till försäljning. Urvalet av den blir strikt baserat på läsfrekvens. Och jag ser den redan härifrån morgonsoffan där jag sitter med katterna på hela kroppen. "Computers as theatre". Vet inte ens om jag läst hela. En rest av kurslitteratur från högskolan i Skövde och kursen "Datorn som konstnärligt redskap" 1993-94. Tänk så föråldrat något kan bli på så pass (som jag numer ser det) kort tid. Teknikhistorien rusar i åttor kring all annan historia. Vilket leder tillbaks till skivorna jag håller på att göra mig av med. CD? Vad hände med den tekniken egentligen? Den liksom flög förbi under småbarnstiden. När jag kom till sans igen och ville lyssna på annat än barnvisor hade CD-skivorna redan sprungit förbi. Streaming var och är tekniken för musiklyssning. Lurar. Och inte mig emot egentligen eftersom jag alltid upplevt musiklyssnande som något personligt. Och mer och mer så med åren.

Men nu över till dagens plikter. Ser att skatorna börjat med den årliga renoveringen av boet i tallen utanför. Den ena hämtar pinnar och levererar till den andra som sitter och flätar in dem i det blivande byggets väggar. Högljutt kommenterande sina insatser. Livet som går vidare med eller utan oss.

Intresse: noll.

Det är vad mina vuxna barn säger om sina faktiskt väldigt stora bekantskapskretsar (långt större än vad jag hade i deras ålder iaf). Och ämnet det gäller är konst. Ingen av dem känner någon som är det minsta intresserad. På sina väggar har kompisarna de planscher eller "tavelväggar" (alltså det ordet...) stylisterna smäller upp i lägenheter som ska säljas. Min fru berättar att på hennes jobb, som är på en stor statlig kulturinstitution, ska de lägga ner konstföreningen pga intresse: noll. Dagspressen skriver sedan flera år inga utställningsrecensioner. Om de ens har kontakt med någon konstkritiker så blir hen inkallad bara när det är någon större museisatsning på gång. Jag har själv sökt konstföreningar på företag för att bjuda in till besök i den ateljéförening jag är med i, med resultat i linje med det ovanstående. Alltså föreningar nedlagda eller med ett litet antal äldre personer som kvarvarande medlemmar. De yngre på företagen prioriterar annat. Datorspel, TV-serier, matlagning, film, poddar, sociala medier. Det finns så mycket att använda sin tid till som är avsevärt mer lättsmält och intressant än att känna sig dum på ett galleri där något obegripligt visas. Som dessutom blir än mer obegripligt om det ledsagas av någon text.

Samtidigt ser jag som läser nätpublikationerna där kritik skrivs numer att intresset inte alls är noll. Men klyftan mellan konsten och den bredare publiken har utan tvekan vidgats. Börjar närma sig oöverstiglighet förutom för de som verkligen är dedicerade eller själva verksamma på producentsidan. Det allmänintresse som faktiskt fanns när jag började i min första förberedande konstskola är väck. Borta. Då för tiden kändes många konstnärer till av i stort sett alla. Det var allmänbildning. Det var stor och blandad publik på utställningarna. Jag vet inte om konstfrämjandet finns kvar ens, men gör det det så är det i alla fall inget som verkar attrahera varken konststudenter eller publik. Mossigt liksom. Själva idén med att närma konsten till livet för alla gäller inte idag. Små gallerier med dörrarna öppna för alla, på platser där människor passerar av andra orsaker än att se en utställning, är historia. Idag verkar det vara mer eftersträvansvärt att göra sig så svåråtkomlig som möjligt. Utställningar i lägenheter och tillfälliga lokaler bara en initierad krets känner till. Den inkluderande delen av konstvärlden verkar vara amputerad till förmån för konstdoktorer och exkluderande kvasifilosofiska skrivelser. Ihopsnickrade av de rådande modeorden och avsedda att läsas bara av de andra ankorna i dammen. De tongivande konstnärerna är inte längre kända av allmänheten. Och ibland inte ens av övriga konstkollektivet om man inte råkar vara personligt bekant. Vem som är tongivande bestäms någon annanstans, av intressen som om man skrapar lite på ytan visar sig vara ekonomiska. Och ofta utan att konstnärerna själva ens fattar det. Det som växer är stora internationella biennaler och triennaler där pengarna styr till 110%. Publiken som besöker de statliga och kommunala konsthallarnas utställningar består mest av min egen generation och äldre. Andra verksamheter i lokalerna krävs för att locka de yngre.

Så kontentan blir så långt jag kan se i alla fall, att intresse: noll är själva målet idag. Utestängande från insyn i det som blivit en pengaindustri. Det som finns kvar för en större publik är Liljevalchs och Lars Lerin. Och internationellt kanske Banksy. Trist tycker jag. Medan en yngre generation inte tycker något alls om denna för dem ickefråga. Intresse: noll kompletteras av en axelryckning. Livet följer andra banor nu. Banor som inte fanns när jag var ung. Datorspel recenseras ibland i dagspressen. Liksom böcker, film och TV-serier. Populärkulturen är någon annanstans helt enkelt och konstvärlden gör inget för att motverka detta. Tvärtom tyvärr.

De okända.

Stockholms stadsmuseum ställer ut fotografier av okända människor. Sedan länge döda fotograferade av lika ledes sedan länge döda fotografer. Människor ingen längre minns men som anonymt stannat på fotografier. Fastnaglade i tiden av ljuset. Från stadsmuseets hemsida: "I ett tvärvetenskapligt projekt har fotografier från 1860–1930 kopplats till biografisk information. Med hjälp av ansiktsigenkänning har porträtt av tidigare okända personer undersökts och kunnat identifieras".

Så nu finns det två utställningar jag snarast måste se. Den andra är Nordiska museets utställning av vattenskadade fotografier. Från Nordiska museets hemsida: "I tre av de sju rummen visar vi Metamorfoser, bilder som tar dig på en drömsk resa genom minne, tid och kemiska reaktioner. De flankeras av guldkorn ur samlingarna och av fotografer som K W Gullers, Sten Didrik Bellander och Hélène Edlund".

Bilder i ett sammanhang. Inget kvasisvammel. Inga konstteorifloskler. Inga ordkläder åt den nakne kejsaren. Inga skamkänsloframkallande pretentioner. Ingen kamp för att inte börja skratta. Bara sådant jag ska ägna mina dagar åt i fortsättningen. Dessutom är det alldeles tydligt vår i luften!

Kartresor.

Google Earth är numer min resebyrå. Jag kan fastna i timmar med undersökande av avlägsna byar i Sibirien eller bakgator i Karachi. Med 3D- vyn går det att flyga in från ovan mellan bergen i Transsylvanien. Följer en skogsbilväg i norra Finland fram till gränsposteringen mot Ryssland. Tyvärr stopp där. Får hoppa över några kilometer innan vägen tar vid igen. En del vägar har försvunnit på senare tid. T.ex. vägen ut på Lovön mot udden där man kan se Hässelby från andra sidan vattnet. Faktiskt är nästan alla vägar från Drottningholm och mot Lovön borttagna. Och jag vet ju varför. FOI ligger där. Något jag tänkt på ibland är att så kallade skyddsobjekt med fotoförbud faktiskt kan detaljstuderas både från ovan och från marken i karttjänsterna på nätet. Det blir nästan lite tragikomiskt att ta en promenad och se beväpnad skyddsvakt i vaktkur, som skulle ånga ut och konfiskera kameran om jag skulle ta en bild, när samma bild finns tillgänglig på varenda uppkopplad dator i världen. Och jo det har faktiskt hänt att kameror tagits och anmälningar upprättats. Inte mig dock. Det blir lite samma känsla som när alla krigsherrar, och regeringar för den delen, numer basunerar ut allt de tänker göra i media innan de gör det. Eller påpekar brister i sina egna försvar så att ingen spion behöver göra sig besväret att spionera fram någon information. Men vad gäller karttjänsterna så verkar det som sagt som att det är ändringar på g. Vägar och hela områden tas bort. Vad nyttan med det nu ska vara efter åratal av fri tillgång. En plötslig radering är väl intressantare än om den gamla kartan fått ligga kvar. En annan slags karttjänst på nätet som kan kosta mig mycket tid ibland är lantmäteriets historiska kartor. Guldgruva för en historieintresserad kartknarkare som jag. 

En annan gruva är boken "Atlas till historien" där de flesta kända gränsändringar genom alla år av krig vi roat oss med på Tellus kan studeras. Intressant för nationalister som tror att gränser är något som växer upp ur jorden. Lika mycket som för imperialister som herr P i öst. Han som tror att Ryssland är något slags gudomligt rike med gränser utstakade i Moses stentavlor. Så är det som bekant inte. Gränser flyttas hit och dit, länder föds och dör. Det går inte att ta färjan till Livland eller Ingermanland, eller tåget till Östtyskland eller Jugoslavien. Men kartorna finns kvar. Och gör det möjligt att fantisera om Doggerland och Soline. Äldre kartor kan också, oftast faktiskt, vara rena konstverk. Viljan att få grepp om geografin och kanske sin egen plats på jorden tror jag är arketypisk. Grundläggande kommunikation att kunna peka ut en plats eller beskriva en väg. Många är också de konstnärer som jobbat med kartor. Också jag hade en period för många år sedan då jag ritade kartor över platser jag inte riktigt kunde minnas och därför försökte komma åt via en kartbild ur minnet. Sådana bilder övergår lätt till att bli någon slags halvmedveten fantasi och kan vara väldigt tillfredsställande att sedan titta på. För då har de ju blivit verklighet. Existens. Så jag rekommenderar alla att ta ritblocket och sätta sig och rita en karta över någon plats man knappt minns. Tänker på Anselm Kiefers gigantiska kartor man inte riktigt vet om det är på jorden i fram- eller forntid eller om det är stjärnor och planeter. Drömmar är det i alla fall.

Men nu ska jag läsa senaste numret av Konstnären som låg i brevlådan i går. Sällan innehåller den något av intresse för mig men detta nummer ska tydligen behandla konstnärers ekonomiska förhållanden efter den ålder som för andra betyder pension. Återkommer med kommentarer. Konstnären är förresten en av verkligt få konstanter i livet. Fortfarande pappersform och den har legat i brevlådan varje månad sedan 1985, då jag började på Konstfack och gick med i KRO som studerandemedlem.

Morgon i Svartlien.

I soffan i hyrstugan med andra muggen kaffe. Solen på väg upp över högarnas kant. Bara vitt och rosa nu. Knäpptyst förutom svaga snarkningar från skidåkarna i de tre sovrummen. Det blir en soldag idag. Det här landskapet jag en gång föddes i är såklart oförändrat. Statiskt. Så också min känsla för det som vacklar runt i allt från förr. En helt annan ojämförlig sak för de som bara varit på besök som lediga turister. Jag vet hur jorden under oss ser ut och känns efter att i ett av tonårens första jobb ha handgrävt in telekablarna till några av de här husen. Inga dåliga minnen från det, men ändå, längtan bort jag hade då kommer tillbaka här. Också den ett ganska tydligt minne. Ständiga drömmar om världen och "sen". Allt som ska komma sen nu när världen är ledig (som den var för oss som var tonåringar då). Detta sen som baxas framför nästan alla människor i hela livet tror jag. Inte så att nu är ens svåruppnåeligt men sen finns där också alltid. I väntan på Godot. Där fick han till det Becket. Men nu är det nu och jag ska ladda om bryggaren och koka gröt. Hör svaga livstecken från rummen :-).

Promenad till gård.

Först ner till fotbollsplanen där ett par småkillar i shorts tränar skott på mål mellan snöhögarna. Minus fem grader är det. Vidare ut på gångvägen där en dagisgrupp i signalvästar håller på att organiseras. Alla tänkbara nationaliteter. Arg gubbe som skriker i telefonen mött. En cyklist med sommardäck på isen kör vinglande om mig. Fladdrande stor rock av något slag. Polisbil kryp/smygkör på angränsande parkväg. Möter ett par rullstolar och deras vårdare eller vilka det är som skjuter dem framåt på gångvägen. Passerar den andra konstgräsplanen som just snöröjs med traktor. Även där knattar som jagar en boll på snöunderlaget där traktorn gjort sitt jobb. Längre fram ser jag en man på knä vid en trädstam. Tror han kräks. Tänker att jag ska gå dit och fråga om han behöver hjälp, men då reser han sig, kränger på sig en ryggsäck och går iväg med snabba steg. Ännu längre fram delar sig gångvägen in mot torget och jag ser 5-6 killar i yngre tonåren som står och pratar högt och gestikulerar en bit in på den ena vägen. Uniformsklädda. Alltså Addidasbyxor luvtröjor med luvan uppe och dunjacka. Ett par har becknarväskor. Vis av alla år i orten tar jag den andra vägen. Möter två tanter med rullator. Sista mötet innan torget är en svart tonårstjej i slöja som verkar tala tyst och möjligen snyfta i sin mobil. Vänder sig demonstrativt ilsket från mig, som om jag tjyvlyssnade på hennes samtal. Sedan är jag på torget.

Jag fick för några veckor sedan, av mina vuxna barn, ett par trådlösa lurar med en funktion som gör det möjligt att välja mellan att helt utesluta andra ljud eller att släppa igenom så mycket att man kan prata med någon samtidigt. Under promenaden ovan hade jag dem på mig i läget "uteslut omvärlden" och klickade vid första fotbollsplanen igång Lester Bowies version av "The great pretender". Sedan ljudsatte den på ett nästan magiskt sätt hela vandringens alla händelser och möten, fram till den perfekta avslutningen då jag mötte flickan med luren strax innan torget, precis när LB:sista förtroliga försiktiga passage av viskningar med trumpeten kom. Och därefter med perfekt timing in på det folkfyllda högljudda torget med tuben dundrande förbi ovanför just när den magnifika avslutningen med hela bandets styrka tog vid!

En kort musikdokumentär föreställning om en förortspromenad en marsdag. Ensemble bestående av 10-15 oavsiktliga skådespelare, publik antal personer: 1: Jag.

Mars.

Övertydlig dröm. Min morbrors garage. Jag var därinne i den behagliga bensindoften. Såg att det lyste i ett rum innanför som jag aldrig sett förut. Gick in dit för att släcka fast jag visste att jag egentligen inte fick vara där. Det var olika lampor, spotlights som lyste upp olika prylar. En sidodörr till ytterligare ett okänt rum stod öppen. Det lyste inne i det rummet också men dit vågade jag mig inte. Såg i alla fall från där jag stod att ännu ett rum fanns där innanför det också och att även en dörr på andra sidan det stod öppen och visade på ytterligare fler rum fast inte med tända lampor. Mörka rum. 

Alla som läst lite Carl Gustav Jung känner nog igen detta. Att det är en bild av ens medvetande. En metafor. Frågan är väl bara varför det var i min morbrors garage? Och inte kunde jag släcka alla lampor heller. Men när jag gick ut ur garaget såg jag en strömbrytare på utsidan. En sån där gammal i svart bakelit. Jag tryckte på den och då såg jag att allt slocknade. Funderar ibland på döda släktingar som varit en del av min barndom och uppväxt. Var detta min omedvetna åsikt om hans medvetande eller var det mitt eget? 

Nu är det mars. Sol och för första gången denna fimbulvinter och plusgrader. Såg en rödhake i trädgården till och med. Krigsstämning verkar råda i hela världen, påverkar allt och alla. Jag har nog inte tidigare fattat hur det måste ha varit för generationen före mig som fick uppleva att verkligen ha kriget i alla omgivande grannländer. På andra sidan av samtliga landets gränser! Som att driva på ett isflak och bara vänta på vad som skulle hända. Det måste ha varit "extra ordinary" som engelsmän med stelnade överläppar säger. Onsdag 08.24. Klart slut.

I dag.

Hela dagen i Södertälje för hängning av den utställning som kanske blir den sista för mig vad gäller måleri. Kvällen ägnad åt att sätta ihop en titel/prislista. Plockat bort en nolla på alla priser. Konkurrerar nu med IKEA. Detta eftersom jag helst inte vill ha en enda bild med mig tillbaka till ateljén efter finissage. Mer om denna soppa kan den intresserade hitta här. I form av länkar som leder tillbaka hit :-).

Ändå kul att hänga i detta 1700-tals hus. Mycket fina lokaler med tidstypiskt stora fönster. Nu som sagt begränsat mig till måleri men hade jag vetat att ljusförhållandena var så bra så hade jag nog tagit med några assemblage också. Vilket är vad jag i kombination med fotografiska tekniker kommer att fortsätta jobba med i framtiden. Måleriet får vänta och se om det någonsin kommer tillbaka (förutom kanske i dioramafonder). En stor lättnad just nu i alla fall.

Covid 19.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde en mindre nyhet i radion som en sista bisats i en nyhetssändning, ekot måste det ha varit, 2019 typ november eller december. Det meddelades att ett virus av obestämd härkomst och tidigare okänt upptäckts i någon avlägsen provins i Kina och att det pågick arbeten för att isolera smittan. Det skulle inte finnas några kunskaper om den och därmed inget botemedel. Minns att jag tänkte att detta inte är någon liten nyhet. Att det nog snart skulle bli den största. Och sedan vet ju alla hur det gick. Först charterresan (från Schweiz?) som landade på Arlanda fullproppad med smittade personer osv, osv, osv.
Inte länge förrän hela samhället var satt på sparlåga och kl. 14 varje dag när epidemiologen Anders Tegnell rapporterade dösdssiffrorna i TV blev dagens viktigaste stund. Konstigt att det nu nästan känns som att det aldrig hänt och att jag glömt det mesta. Men det är väl så minnet måste fungera. Rensa bland intrycken. 1:a april 2020 infördes besöksförbud på äldreboenden. Min gamla dementa mor blev utan besök. Undrar ännu vad hon tänkte då. Hoppas hon var så långt in i demensen att hon inte märkte något. Hon var van vid regelbundna besök av min syster som bor nära och av mig mindre ofta, men då och då när jag kunde ta mig de 60 milen. Kommer ihåg att jag kort före besöksförbudet tog tåget upp till staden där de boddde/bor, tog in på hotell och skulle besöka mor på boendet nästa dag. Då ringde min dotter och meddelade att hon troligen var smittad och därför kanske jag med. Blev alltså istället tåget hem igen nästa dag. Så var det då. I alla fall var det lite behagligare att åka tåg eftersom bara vartannat eller om det var vart tredje säte fick användas.
Och därmed över till det lite kanske förbjudna. För jag ska inte förneka att en del av restriktionerna passade mig ganska bra. Som att bara en person från t.ex. en familj fick gå in och handla i affären, gjorde ju alla affärsbesök väldigt mycket behagligare och smidigare. Glest med folk på tunnelbanan och de som åkte hade munskydd och satt inte längre och skrek i sina mobiler mitt emot en. Kramandet av näst intill okända personer upphörde äntligen, liksom andra närgångenheter en intregitetskänslig person som jag alltid haft svårt för. Det blev liksom en annan värld. Långa promenader i närområdet blev "inne" och i förlängningen av detta kom begreppet hemester. Semester hemma alltså. Minns också sommaren -22 då vi sittande utanför stugan på ön plötsligt insåg att himlen återigen korsades av kondensslingor från flygplan. Blandade känslor. Man hade ju ändå trott att kanske flygtrafiken skulle stanna kvar på en lägre nivå nu när folk vant sig vid andra transportsätt. Att miljöskäl skulle vara nog. Men nej. Back to business bara, hur destruktiv businness det än är.

Men egentligen tänkte jag när jag började skriva detta att det skulle handla om den speciella märkliga eftersmak pandemin skapade. Faktiskt både på gott och ont. Att befinna sig i den märkliga bubbla som skapades, som en slags utdragen nattkänsla. Lite magiskt faktiskt med de eviga promenaderna i orten och existensen som krympte ihop till ett avsevärt mindre format med resebestämmelserna och förlusten av allt som förutsätter många människor på begränsade utrymmen. Vi firade julafton utomhus med släkten. Picnic vid sjön mitt i vintern. Folk som grillade ute i snön på de offentliga grillplatserna som i vanliga fall bara brukas varma sommarkvällar. Den stämning som nu på några års avstånd känns lite som en dröm. Och redan glömt. Men som återkommer när jag bläddrar i det enkla fotohäfte jag gjorde av alla promenader. Bildens makt över minnet.

Om sommaren blev effekten att husbilsfrekvensen på ön exploderade. Och fritidshuspriserna steg rejält. Folk som åkt till Thailand eller Maldiverna köpte husbil eller lantställe på hemmaplan i stället. Ett par år senare var huspriserna normaliserade och fler till salu igen. Himlen återigen randig av utsläpp... Men husbilarna verkar folk ha behållit. Nya ställplatser tillkommer nästan varje år. En del insåg nog hur mycket som faktiskt finns att både se och göra inom landets gränser. Utan att behöva flyga. Märks norrut också då fjällvandringen numer måste regleras och begränsas. Slut med trerätters middagar på fjällstationerna då man vill ha en återgång till det mer spartanska en fjällvandring inneburit förut. Stf-paradoxen. Från att i alla år försökt få fler ut i skogen och upp på fjällen, till att nu riva stationer som blev för bekväma och lockade för många :-).

Parkmark.

Parkernas moral. När stadsparker ungefär vid mitten av 1800-talet började anläggas i svenska städer, var det inte bara för att få till några andningshål i stadsbilden. Parker hade fram till industrialismen varit privata anläggningar för överklassen att sprätta omkring i för att få tiden att gå. Men i och med de stora industriernas, fabrikernas, tillkomst och därmed mängden av arbetskraft som behövdes och som flyttade in till städerna (fabrikerna fanns inom stadsgränserna då) uppstod ett nytt problem. Arbetarkåkstäder i utkantsområden. Lågavlönade ibland halvsvältande arbetare som efter sina 12-timmarspass i någon kroppsförstörande verksamhet hade en lucka i slitet. Personer i den situationen kände nog ofta hopplöshet och desperation av att inte kunna påverka sina liv. Ungefär som befolkningen i totalitära stater. Som i Sovjet och nu Ryssland. Och vad gör ryssarna då för att komma undan en stund? Jo super. Och det gjorde också fabriksslavarna här på 1800-talet i rätt hög utsträckning. Vilket såklart också medförde brottlighet osv. Så hur motverka detta? Ett av svaren var stadsparker öppna för alla. Om det finns ett vackert grönområde att vistas i på sin lilla fritid så skulle detta motverka superiet och sänka brottsligheten tänkte man. Istället för att välja en obskyr mörk krog skulle man vilja sitta i solen i en inbjudande och nära, tillgänglig park. Och det fungerade! Supande och brottslighet sjönk faktiskt där parker anlagts eller där tidigare privata parker öppnats för allmänheten. Miljön gjorde jobbet. 

Nu, här i stan iaf, råder alkoholförbud i de flesta större parker och har så gjort i åtminstone 20 år tror jag. När jag flyttade hit till Stockholm var parkerna om sommaren den naturliga plats alla med picnic-korgar och systemkassar samlades i. A-laget såväl som vanliga helgfirare. Alltså då ungefär motsatsen till vad ett av syftena en gång varit då parken skapades. Slumområdena försvann med industrierna och parkernas funktion förändrades med tidsandan. Ett av många exempel på något som rent fysiskt knappt förändrats men som funktionsmässigt totalt bytt fot. Ett annat sådant exempel i parkeriets värld finns lite om här, skrivet för tio år sen.

Klagosång.

Kung Bore jäser i sin självgodhet. Kylan håller i sig och begränsar livet. Än har inte vårfrun vaknat för att börja den årliga fajten. Än stannar katterna inne och trottoaren utanför huset är fortfaranfe ogångbar. Städdagsmorgonen är vit. Luft himmel och mark. Ingen solstråle. Bakis utan att ha druckit något. 

Ett sådant där obegripligt minne ploppar upp. Obegripligt för att det är oansenligt och odramatiskt och obetydligt som minne sett. Ett sådant där minne som inte borde ha fastnat. Jag är 25 eller 26 år. Morgon, snöglopp. Går längs Ringvägen förbi Blomsterfondens fik. Ingen halsduk så snö letar sig in i glipan vid kragen. Tänker på hur korkad jag ändå måste vara som accepterar detta. Att jag måste styra om mitt liv och komma iväg någonstans där snöglopp inte existerar. 

Och det var allt. Sen minns jag inget mer från den morgonen. Och det blev ju inte som jag tänkte då och nu skulle jag inte vilja bo någonstans där det inte finns årstider. Bara om vintern kunde komma snabbt någon dag före jul och sedan vara i en vecka. Sedan vår. Flera månader vår och ännu fler höst. Mitt ideal. Men det finns inte i det här landet. Kan bara hoppas på den globala uppvärmningen som dessvärre än så länge tvärtom har gett oss här i sydost både kallare och längre vintrar. Läste om en förklaring till detta men den var alltför invecklad för att jag skulle kunna komma ihåg och återge den här. Men kontentan var iaf att det är just uppvärmningen som paradoxalt orsakat de senaste vintrarnas eviga skidföre och stoppat mig från att gå var jag vill.

Oskrivet.

Har det blivit här på den senaste tiden. Detta beror på en viss tidsbrist som kommer att sträcka sig en bra bit in i mars. Jag läser nu en universitetskurs om konst och byggnadskonst 1600 till 1900 och den kräver fyra timmars läsning och skrivning om dagen. Trodde den siffran var överdriven men det har visat sig att den stämmer bra. Mycket akademisk engelska, ord jag måste slå upp osv. 

Modernismen och postmodernismen har jag ju rätt bra koll på efter livslångt intresse och alla konstskoleår. Plus en annan teoretisk kurs jag läste vid denna tid förra året (den här tiden passar mig bäst pga oftast få fotouppdrag på vintern). Sämre ställt är det med kunskaperna om äldre tider där jag visserligen har hjälp av hygglig koll på historia i stort men bara ytligt på konsthistorien. 

Min allmänna misstro mot samtidskonsten som kommit smygande på senare år (och som jag skrivit om många gånger här) behöver redas ut. Och bästa terapin för detta tror jag är att skaffa mer och bättre kunskaper om hela ut- eller om det är invecklingen. Så nu tar jag greppet på 1600 till 1900 och ska sedan i mån av tid antingen på egen hand eller via lämplig kurs backa från 1600-talet ända in i grottmålningsväggen. Förvånande nog märker jag under kursens gång att mitt största intresse förskjutits från måleri och skulptur till arkitektur. Jag känner faktiskt igen min gamla kunskapstörst från 20-års åldern i kapitlen om byggnadskonst. Så kul att lära sig nytt! Och så mycket som faktiskt finns att se bara här i stan som jag varit omedveten om under alla år.

Vad är en bilds värde?

Senaste nytt på konstskandalscenen är att en analys av penselspråket med hjälp av AI, kommit fram till att två berömda målningar av Jan van Eyck, en i Turin och en i Philadelphia, verkar vara målade av någon annan. Stor katastrof! Alla experter har ju bedömt dessa två målningar som mästerverk av van Eyck. Och nu är de kanske inte det. Så då undrar jag om de nu alltså har blivit sämre? Har de gått från att vara mästerverk till att bli "gesällverk" under en natt? Och gör det dem i så fall sämre? Ingen av målningarna är signerad och bägge kommer bevisligen från van Eycks verkstad. Där han jobbade tillsammans med elever och gesäller så som var brukligt på 1400-talet. Konst fanns inte då. Var inte uppfunnet. Alla bilder som framställdes gjordes på beställning. De skulle användas i något sammanhang. Fylla en funktion. Konstnärsbegreppet som det brukar ses idag uppstod inte förrän 200 år senare, då de första försäljningarna av löskonst utan beställare, skapade de första samlarna och därmed en privat marknad. En målarverkstad på 1400-talet anlitades för diverse jobb nästan enbart av kyrkan och olika makthavare. Att just denna verkstad leddes/ägdes/drevs av målarmästaren Jan van Eyck betyder inte att han personligen målade allt som producerades där. Så vad är problemet? Jo pengar och prestige såklart. En målnings värde fastställs nu inte lika mycket av dess verkshöjd som av tillgång och efterfrågan. Och av de eventuella kvalitetsstämplar som kontexten, institutioner och experter ger. De här två målningarna har alltså självklart inte blivit sämre idag än vad de var igår. Det är det eventuella försäljningsvärdet baserat på tillgång och efterfrågan som är det egentliga problemet. Eller, eftersom ingen av dem nog någonsin kommer att nå marknaden så är det väl försäkringsvärdet då. Samt prestigen för de experter som tidigare stämplat sina äkthetsstämplar på dem. Jan van Eyck själv hade nog skrattat åt upprördheten. Att ett par nästan identiska målningar som beställts och levererats från hans verkstad skulle orsaka detta typ 700 år senare. Och att han själv i allmänhetens ögon skulle skohornas in i en konstnärsroll som var okänd på hans tid.

Lili Marlene mm.

Denna andra världskrigets största hit, nästan signaturmelodi, och på bägge sidor faktiskt. Wikipedia: "Texten skrevs 1915 av poeten Hans Leip (1893-1983). År 1937 publicerades en samling med Leips dikter där denna ingick, och då hade de två sista av de fem verserna tillkommit. Norbert Schultze (1911–2002) komponerade 1938 melodin och sången spelades in i augusti 1939 av Lale Andersen." Senare spelades den in på flera språk i flera länder. Bl.a. i USA av nazimotståndarinnan Marlene Dietrich på både tyska och engelska. MD som var ett sant barn av Weimarrepublikens kultur sökte raskt amerikanskt medborgarskap när Hitler försökte värva henne till propagandamaskineriet. Hon ägnade sig istället (förutom att bli filmstjärna i Hollywood) åt att underhålla de amerikanska frontsoldaterna. Än idag kanske den högst betalda filmstjärnan i Hollywoods historia. Så hon blev rik och använde mycket av sina pengar till att hjälpa tyska judar att fly.
Men Lale Andersen då, som spelade in originalversionen av Lili Marlene? Jo först blev propagandaministern Goebbels försurad och förbjöd radion att spela låten eftersom han inte fattade texten (det är en kärlekssång). Sedan när han insåg att det var den största hiten som frontsoldaterna ville höra hela tiden, beordrade han LA att spela in en ny version i marchtakt... Och det är nog den versionen man hör inom sig när en person i min ålder tillfrågas om denna krigsmegahit. Plus att många kanske tror det är Marlene Dietrich som sjunger och att hon var nazisuporter. Men så är och var det alltså inte. Anita Lindblom sjöng förresten in en svensk version också, även den med marchinslag, men det var ju senare. 

Ja, ja. Varför detta ämne dök upp i min skalle vet jag inte riktigt. Kanske pga Åke Edwardssonboken nämnd i det förra inlägget. Musik är ju en stämningsförmedlare. 

Under beredskapen (som andra världskriget kallades när jag var liten) hade min familj, min mormor och morfar, fik i mitt blivande barndomshem. De blev tillfrågade av någon militärhöjdare som basade över alla mobiliserade soldater som var förlagda i byn, om de kunde starta ett café. Och det kunde de. Min mamma som var liten då talade ibland om denna tid som den kanske lyckligaste i hennes liv. Hon hängde med sin bästa vän, som var evakuerat krigsbarn från Hegra i Norge. Massor med folk rörde sig i byn och sveriges artistelit kom som fältartister och uppträdde. Bio i ett stort tält. Kavalleristallar nedanför järnvägen 100 meter bort. Liv och rörelse och tåg med tyskar som kastade ut chokladkakor till ungarna, passerade på järnvägen nedanför huset. Och fiket med en ständig ström av snälla soldater från landets alla hörn. I hennes lilla värld blev krigsslutet en katastrof. Byn tömdes på folk. Fiket lades ner. Hennes bästa kompis flyttade tillbaka till Norge. Allt blev så tyst, minns jag att hon sade. Berättade hur eländigt det var när hon vinkade av kompisen som satt i tåget på väg hem till Norge. Hon hade hunnit bli 15 år då men hade bara en vag uppfattning om kriget som just avslutats. Faktiskt mest positiva minnen... På den tiden fanns ju inte ens TV och omvärldsrapporteringen kom via knastriga radiosändningar. En och annan motståndsman som deltog i Norge kunde nog berätta en del när de kom hem från uppdrag, men sådant nådde inte den yngre generationen. Många i byn hade ju på olika sätt släktrelationer med folk på andra sidan kölen, eller var på andra sätt relaterade. Minns att min morfar när han skulle åka till en stad för att handla, inte åkte till regionhuvudstaden som ju hade varit det naturliga, utan till Levanger i Norge. Fast det var ju före och efter kriget såklart. Men det jag ville säga var att de vuxna nog visste en hel del om vad som pågick pga de täta ihopflätningarna med Norge.

Men det var då och nu är nu. Dagens uppgift blir utforskning av van Dyck metoden för fotokopiering. Slut på denna morgons osållade utsvävande tankar. God morgon!

Snön faller.

Långsamma lätta flingor. -10°C. Varje ny vinter känns längre. Mer som bortkastad tid. Läser nu Åke Edwardssons "Treblinka comedy club". ÅE har som få författare en förmåga att förmedla stämningar. I detta fall, denna ohyggliga historia, kanske den starkaste förmedlare av hur det kunde kännas att vara jude i tredje riket, jag läst. Starkare t.o.m än Anne Franks dagbok, eller Steve Sem-Sandbergs bok om Łódzgettot. 

Deckarna han (ÅE alltså) skrivit (och skriver?) är kanske inget för mig, men böcker som denna eller "Jukebox", som jag ibland läser något lösryckt stycke ur bara för att få uppleva känslan, eller en novellsamling som "På genomresa" är stämningsförmedlare av sandemosianska proportioner. För mig alltså. Det är ju såklart olika vad som tar en i magtrakten, men ÅE har greppet om det för min del. Antar att alla har sådana "milstolpar" eller vad man ska kalla det inom de skapande konstigheterna. En annan för mig är Christer Boustedt. På det enda album han gav ut finns hans tolkning av klassikern "Ruby my dear". Där är det något i slutet av varje sats, när altsaxen tonar bort till tystnad. Går förstås inte att beskriva i ord men det är något om att blekna bort. Något obevekligt vackert och inte ett dugg sentimentalt. Livet liksom. Som när en katt kastar in handduken av ålderskrämpor. Det är OK. Som det ska vara. Tiden. Samma känsla som jag får av Gunnar Björlings minimalistiska poesi. Enkelheten och det fåordiga. Tystnaden.

B&B.

Franchesco Borromini hette en stenhuggare, skulptör, arkitekt och på alla områden konstnär i 1600-talets Italien, främst verksam i Rom. Han var enligt samstämmiga uppgifter, enligt vad jag kan se i de konsthistorieverk jag äger, en svår person att ha att göra med. Nojig, grälsjuk, överspänd, svårmodig är några av omdömena jag hittar i olika böcker. Genialt nyskapande, orädd och respektlös mot rådande ideal och normer är andra. Avslutade själv sitt liv. Kanske blev han helt enkelt för mycket för sig själv. Men hans byggnader finns kvar. Inte så många och inte så storslagna som de av den tidens stora stjärna Giovanni Lorenso Bernini. Bernini "byggde Rom" sade någon. Inte sant såklart men sant är att han totalt dominerade sin samtids konstliv. Det finns en historia om en engelsman som rest till Rom och vid hemkomsten berättade om sina upplevelser där, bl.a. att han gick på teatern för att se en pjäs av Bernini, fick då veta att teaterhuset var ritat av samme man och att han också gjort pjäsens scenografi. Dessutom, huvudrollsinnehavare i pjäsen: Giovanni Lorenso Bernini! Arkitekt, skulptör, målare, poet, författare och skådespelare. Internationell berömdhet på alla områden.

Men tillbaka till Boromini, som till skillnad från konkurrenten och i början samarbetspartnern Bernini, kom från enkla förhållanden. Som sagt stenhuggare i grunden. Kunde till skillnad från Bernini inga andra språk än Italienska och lämnade knappast Rom. Men hans byggnadsverk var helt ojämförbart egensinniga. Han följde inga normer eller regler för hur arkitektur skulle se ut, utan hittade på allt själv utifrån geometriska figurer. Något ingen gjort tidigare (och inte senare heller). Därför särskiljer sig hans byggnader tydligt från allt samtida. B och B gick inte bra ihop. Bernini anställde Borromini i något tidigt projekt men det blev snabbt konfrontation. Den tjusige superkändisen mot det truliga, grälsjuka geniet. Skulle tro att Borrominis uppenbart nyskapande retade Bernini som var van vid att alltid vara nummer ett. Vid något tillfälle sade han att Borromini måste vara sänd för att förstöra all arkitektur.

Men idag gapar nog bara de flesta inför byggnader ritade och uppförda av dessa båda herrar. Tänker nog inte ens på skillnaderna i stilen. Märkligt ändå med två sådana personligheter vid samma tid och på samma plats. Och av samma generation som t.ex. Velasques, Rubens, Rembrant, Hals, van Dyck, Poussain, Lorraine, Caravaggio och många flera som idag inte är så kända längre. Kan inte låta bli att undra vad vi har idag som kommer att kommas ihåg om 350 år. Och vilka byggnader som kommer att finnas kvar.

Huret.

Tiden och minnet igen. Det finns mer än bild, ljud och lukt i ett minne. Ibland finns inget alls kvar av de intrycken som representerar vad, utan bara ett hur. Exempel: jag vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Plötsligt kommer en känsla över mig och jag vet att det är den jag hade när jag som 18-åring med nytaget körkort följde med min morbror, som hade en biluthyrning, de ca 15 milen till Værnäs (Trondheims flygplats) för att hämta hem en bil som varit uthyrd. Vi åt räkmacka och drack svagt norskt kaffe i flygplatsfiket medan vi väntade på bilen som var på väg in. Sedan när pappersfixet var klart körde vi, nu i varsin bil, hemåt i sommarnatten. Jag minns inte ett dugg av hur något såg ut, vilka bilar det var, vad vi pratade om eller något alls. Men jag minns känslan! Som är något annat, fristående från andra intryck. Och så är det ofta för mig. Att det är bara det där som vare sig är kopplat till syn, hörsel eller lukt, som inte ger mig några bilder, som utgör det bestående. Allt annat, alla sinnesintryck kan vara fel eller skapade, men inte detta fjärde, som jag här kallar känslan. Det borde finnas ett eget ord för detta, som jag misstänker att jag inte är ensam om. Så nu uppfinner jag det: Huret. Jag minns huret av den eller den händelsen. Medan bilder, ljud och lukter lika gärna kan vara efterkonstruerade. Så där har vi ett helt forskningsområde för en framsynt kriminolog som forskar om vittnespsykologi. Börja med hur och nysta sedan sakta vidare mot vad. Som säkert också finns men kan vara mycket mer svåråtkomligt. Jag tror att alla de vanliga sinnesintrycken är parallellkopplade i lager på lager, medan huret är seriekopplat från födelse till död.

Åsne Seierstad.

Gör det igen. "Ofred, Ryssland inifrån", som hennes nästan magnifika reportage/epos om Ryssland heter överträffar till och med den förra, "Afghanerna". 

Måsteläsning/lyssning för alla som vill ha hela bilden istället för bara de fragment av formaterad verklighet som når fram i media. 656 sidor fakta, intervjuer, historia och historier, omvandlat till bladvändare. Ännu mer insatt än Afghanerna såklart eftersom hon bott och pluggat i Moskva och St. Petersburg, talar ryska och återvänder nu med turistvisum som en slags täckmantel många år senare när alla andra lämnar landet. Dessutom nöjer hon sig inte med städerna utan beger sig ut på landsbygden och till Sibirien. 

Jag ville inte läsa hennes alster under några år då jag inte gillade det hon gjorde med "Bokhandlaren i Kabul", som ju med sin familj  blev tvungen att gå i landsflykt sedan hans hemligheter och förtroenden om regimen exponerats för hela världen i romanform. Tyckte och tycker fortfarande att det var ett oförlåtligt svek. Men detta till trots kan jag inte bortse från vilken stjärna denna resande skriftställare är. Och nu när det gäller ryska vänner och bekanta verkar hon vara försiktigare med namn och identifikatorer, så bara att läsa. Gör det. Samtidshistoria som kioskvältare!

Vinden.

Viner runt knutarna. Himlen är blågråsvart. Gatubelysningen kommer nog att lysa minst en timme till. Klockan är 07.03. I min skyddade tillvaro hämtar jag en till mugg hett kaffe. Inga katter vill gå ut denna morgon. Tänker framåt idag. Mot det flygande tefatet som ska landa i november. Eller nä förresten, bara mot den dag jag får tillbaka min 6x4,5 cm kamera som sedan snart ett halvår befinner sig på köhyllan hos Amsterdam camera repairs. Så långa väntetider är det för äldre kameror som behöver omvårdnad. Detta beror förutom bristen på reservdelar också på ett kunskapsglapp som uppstått. De tekniker som kan analoga mekaniska kameror höll precis på att dö ut när den här vågen av yngre fotografer som ser det analoga som en nyhet började röra sig. Nu befolkas de nästan utdöda men återupplivade verkstäderna av ett fåtal gamla stötar som innan de drar in årorna nu försöker hinna överföra sina kunskaper till ett något större antal unga prospects. Kameratekniker har plötsligt blivit ett sådant där framtidshantverksyrke som inte hotas av AI. Precis som alla andra hantverk inte heller gör. AI-hotet förresten, om det nu är ett hot, verkar i första hand gälla programmerare och systemtekniker. De som dedicerat sina liv åt programmering har nu programmerat jätten Gluffgluff som äter upp dem. Så jag predikar som alltid om hantverksyrken och/eller humaniora för människor som ska välja väg. En annan fördel med just hantverk är att en hantverkare oftast har sin egen verksamhet (ingen chef:-) och är dessutom flyttbar över nations- och språkgränser. Lika mycket idag som under gräddtårteslottsbyggarepoken på 16-1700-talen då i princip alla hantverkare på skrytbyggena var inkallade från olika länder på kontinenten. Hade Tidöligan varit verksam då så hade vi bara haft några små grå försvarsborgar från medeltiden att kalla för slott som kulturarv på byggnadssidan. Och statsministern hade fått uggla i sitt Sagerska palats utan stuckatur i taket.

Men nu slutsvamlat för denna gång. Dags att ta tag i dagen!

Hålla på med konst...

Världen är upp och ner. En gång i tiden flydde europeiska konstnärer till USA för att undkomma naziregimen, väl i USA kom många loss på ett sätt som flyttade den västvärldiska konsthistorien över atlanten. Jag fattar inte hur de kunde. Obegripligt. Hade jag varit en av dem hade jag stannat, gått under jorden i någon motståndsrörelse. Eller jag vet inte om jag hade vågat stanna kvar men inte hade jag kunnat ha den ro som jag behöver för att åstadkomma något konstnärligt arbete. Och nu idag kommer hoten från alla håll. Visserligen inte av den art som t.ex. en judiskbördig konstnär var tvungen att förhålla sig till på 30-talet men ändå tillräckligt oroande för att omöjliggöra meningsfullt konstnärligt arbete. Jag fattar inte de som kan jobba på som vanligt. Men kanske ska man se det som en slags verklighetsflykt, Eller en motvikt? Att lyckas stänga ute verkligheten för en stund. Tyvärr kan inte jag det. För mig blir det direktpåverkan. Allt jag gör färgas direkt av omvärlden. Och resulterar ofta i bilder ingen vill ha på sin vägg. Spegelbilder. Alla andra förhållningssätt blir bara lögnaktiga för mig. Oviktiga. Konstutövning överhuvudtaget känns nästan komiskt just nu. Lite barnsligt omedvetet och ungefär den mest oviktiga verksamhet som tänkas kan denna tisdag (fel, onsdag är det ju) i januari 2026. Men det är ju jag. För mig. Fattar att andra ser det på andra sätt. Eller fattar kanske jag inte riktigt gör, men accepterar. För verkligen förstå varandra kan vi ju inte. Vi fungerar väldigt olika och det kanske svåraste som finns är att fullt ut ta till sig att jag kan sitta här och känna så medan du sitter där och känner något helt annat. Och acceptera det!

Nog med det. Läser om Barocken. Min verklighetsflykt blir ofta till historien. Väldigt lätt att vaggas in i en annan tid och ibland med sekundsnabba förnimmelser av att verkligen ha varit där, då. Eller snarare av hur det kändes, hur världen var för den som var där. Lär mig nytt om det gamla. Det är också något som lättar på trycket för mig. Läser om allkonstnären Bernini som var en megastjärna och kändis av Picasso eller Elvis mått då. Och ser reproduktioner av den tidens för mig personliga favorit Diego Veláques. Rubens anses ju vara den obestridlige mästaren under denna period, eller åtminstone den mest anlitade och dyraste (sen är det ju en annan sak hur mycket av hans enorma produktion han faktiskt själv gjorde något av, med tanke på jätteverkstad med massor av gesäller) men för mig är DV intressantast.

1600-talet ja. På den tiden behövde väl inga länder "ställa om" till krigsekonomi, som man säger nu. Antar att krigsekonomi var det normala. Men det fanns inga massförstörelsevapen. Och inte ens ett flygvapen. Så hotstressen av att det kan smälla om en sekund fanns nog inte heller. Största skräcken för civilbefolkningen måste ha varit utskrivningarna. Att plötsligt tvingas ut i krig för att vara borta i åratal eller för alltid. Det måste ju ha känts som en dödsdom för många. Visserligen var ju fatalismen och gudstron på en annan nivå då, men ändå. Att tvingas lämna allt. Och ändå, jag tror att förmågan att känna lycka också var på en annan nivå. Även för fattiga människor. Hoten inte lika allestädes närvarande. Det långsammare livet. En slags frihet vi inte har en aning om idag. Inte kan föreställa oss.

20 dagar.

20 dagsverken i ateljén.

Kamrat .357.

Läste pga Lena Anderssons rekommendation och förord, den här fiktiva berättelsen om hur Palmemordet kunde gått till. Annars brukar jag sky denna typ av historier. Det är teorin om att mordet begicks av en grupp svenska officerare som i romanform utvecklas av författaren och sjökaptenen Henrik Wennesund. Och ja, välskrivet och underhållande får man ju säga, inga "luckor" som gör händelseförloppet helt osannolikt, men ändå, för fantasifullt för mig. Jag har svårt för romaner som ligger precis nära en verklig händelse. Det man får ge HW är dock att de andra teorier som presenterats egentligen inte, åtminstone för mig, har låtit så mycket mer övertygande. Men sanningen om detta stannar nog kvar där den är.

Kreativitetens begränsningar.

Att begränsa mina uttrycksmedel har varit till hjälp för mig många gånger. Att bestämma att detta är vad jag får använda. Inget annat. Det blir som en sporre som frigör uppfinningsrikedom och arbetsglädje också. Jag har aldrig förstått mig på de som köpt alla färgerna på hyllan. För mig funkar det bara om jag väljer några få och sedan tvingas blanda till resten av de jag har. Även detta är något som talar för analogfoto och mörkrumsarbete. Photoshops m.fl. redigeringsprograms ändlösa möjligheter gör mig bara trött. Arbetsredskap för beställningsjobb - ja! Utan photoshop skulle jag knappt klara ett enda uppdrag nu längre. Tekniker och infrastruktur från den fördigitala tiden är sedan länge borta. Det finns inga nattlådor att lägga film i för expressframkallning hos fotolabben (som ju inte heller de finns). Det analoga som nu finns är anpassat för en helt annan kategori av fotografer. Hobbypulare och konstnärer ungefär. Fast de flesta har själva det som behövs och gör allt hemma. Eller i något kollektivlabb. Den nya analoga tiden. Så jag har slutat säga "på den analoga tiden" säger nu istället den fördigitala. Och med detta nya analoga kom glädjen i fotograferandet tillbaka för min del. Och jag inser att mycket av den handlar just om begränsningen av uttrycksmedlet. Den långsamma (jämförelsevis) processen som kan ge oväntade resultat och inte är så lättkontrollerad. Inget jag trodde jag till sist skulle längta tillbaka till när de första digitalkamerorna kom. Men inte så konstigt kanske eftersom ju uppdragsjobb blev väldigt mycket enklare då och det var kul att lära sig all teknik. Var med i den första "kullen" som gick SFF:s digitalutbildning för att bli A-auktoriserad. Under ledning av Stefan Olsson som numer ser ner på utvecklingen från sin himmel. Det var 2002. Så många år sedan! Och nu känner jag bara tristess vid allt det digitala. Ointresse i alla andra avseenden än som födkrok.

Klockan fyra i natt väckt av de återkommande tjuten från något dödligt skadat eller av dödsångest drabbat väsen, långsamt vandrade förbi på parkvägen utanför. Katterna satt uppradade på köksbordet och stirrade ut i mörkret genom fönstret. Det var såklart en räv. De gör och låter så ibland. Oklart varför men ganska skrämmande att höra för den som inte vet vad det är. De "vilda" djuren (citattecken eftersom en del är helt orädda för månniskor) här i orten är långt mer vanligt förekommande än på landsbygden. Rådjuren, som det finns hur många som helst av, makar sig knappt undan från gångvägen när man kommer gående. Samma med harar och rävar. De har anpassat sig till någon slags människosymbios. Man får ha galler runt blommor och grönsaksland eftersom det ständigt är rådjur runt huset och de äter det mesta som såtts och planterats. 

Och där slår då digitalkameran tillbaka med full kraft mot mitt avfärdande. För om jag velat ha en bild t.ex. av den skrikande räven i natt, eller till och med en filmsnutt för att få med ljudet, så finns ju såklart inget annat redskap som skulle klara av det än en digital fullformats systemkamera med telezoom. Fullformats för att betvinga mörkret utan för mycket brus och optisk telezoom för att plåta på avstånd med bibehållen kvalitet. Så en dylik mackapär kommer nog även i framtiden att ingå i verktygslådan. Även efter att jag slutat uppdragsplåta. Och även trots att intresset för dem just nu är obefintligt. 

Tror jag ska tillverka en räv av den kasse med katthår jag har i ateljén och skaffa någon typ av ljudgrunka att placera i den med inspelade rävtjut. Det vore väl en lämplig kommentar till den skräckslagna kattpubliken i natt. Sen placera den på tomten och se om den kan fungera som rådjurs- och harskrämma när odlingssäsongen börjar.

Förortsnatt.

Vinter, snörik, rörelsemönstret styrt av plogning och stigar i snön. Frihetsberövad i avseendet att det inte går att gå i vilken riktning man viĺl. Snö lyser visserligen upp men stänger också in. Skotta sig ut på morgonen. Skrapa bilrutor. Gator hälften så breda som annars pga plogkanter. Alla kläder som måste på för minsta promenad. Kallt. Så nä, att det blir lite ljusare räcker inte alls för mig. Skulle nog vilja bli typ vinterturk om jag inte hade ateljén att fly till. I ateljén finns i alla fall fantasins och tankens frihet. Ska lätta upp vinterdepressionen genom att läsa en kurs också. Bild och byggnadskultur 1600-1900, Linnéuniversitetet. Distans. Brukar göra något i den stilen denna tid på året. Bra hjärngymnastik. Passar dessutom perfekt in på ett fotoprojekt jag tänker påbörja detta år.

Det börjar ljusna nu och verkar blåsa rätt hårt så då är det nog några grader varmare idag än igår. Ska halka till tuben och åka in till stan. Jobba lite med saltpapper. I mitt sökande efter det beständiga (och pga ovanstående kurs) har jag inhandlat en bok om arkitekturtermer. Av Jan Torsten Ahlstrand. Det är en sådan där efternamnsbok. Alltså en sådan bok man benämner med efternamnet på författaren. Vad heter det där nu igen? Du får kolla i Ahlstrand.. Sådana böcker blir kvar i bokhyllan trots digitala resurser. Arkitekturtermer förändras inte. Historia och arkeologi däremot är ganska skakiga ämnen. När jag gick i konstskolor skulle alla ha ett ex. av "Konsten" av H. W. Janson i bokhyllan. Jag har kvar min (den var förresten en efternamnsbok då, men nu har nog inga konstskoleelever hört talas om den). En otymplig tegelsten som inte går att läsa i liggande på rygg. Och så föråldrad idag. Känns lite som en historiebok från 50-talet. Allt förändras, omvärderas. Den rådande "tidsandan", som är en slags fasad för ekonomin, styr oftast i bakgrunden. Arkeologin, som ju på många sätt är en gissningarnas vetenskap, ändras hela tiden. Nästan lika nyckfullt som ekonomin, som ju iofs inte är någon vetenskap utan bara ett känslostyrt mumbojumbo. Men som ändå obevekligt styr oss. Så vad är beständigt? Svar: saltpapper. Så, iväg till ateljén.