Livsluckor.

De vita fläckarna. Avståndet mellan öarna av minnen. Glapp kommer jag ihåg att alla nyutkomna postmodernistiska målare talade om på 80-90-talen. Tomrum. Mellanrum. Själva Styx. Allt som måste överbryggas med egna medel utan hjälp från sinnena. Ickeplatser en del fotografer letat. Allt det som utgör det mindre betydelsefulla. Transportsträckorna. Mellan stjärnorna. Tomheten. Mellantiderna. Pauserna. Som krävs för att en rytm ska uppstå. Sömnen för att kunna vara vaken. Vilan mellan ronderna.

I bildkonsten tilltalas jag mest av måleri och collage som i någon mening är föreställande men som inte säger allt. Det måste finnas något för mottagaren att fylla i eller lägga till. Spår av den som höll i pennan. Något mottagaren tvingas hämta från sitt eget inre för att se bilden. Kanske tomrum kanske "fel". För att den ska gå upp för hen. Fungerar likadant om det gäller konkreta bilder. Men då ersätts det föreställande av rytm och proportion. Ställs enligt mig väldigt höga krav på sådana bilder för att de faktiskt ska gå fram. Det är balanser mellan framför o bakom, massa och linje. Färger. Ljus och mörker. Rytm. Mottagaren måste fylla i linjer och tomrum. Följa outtalade vägar. 

Föreställande bilder som säger allt blir lätt tråkiga och viljan att se bilden en gång till försvinner. Den kan till och med bli tröttsam och framkalla en slags vämjelse. Övermättnad. Tjatighet. Jag vet att det inte är så för alla men i denna blogg är det min sanning som gäller. Ðet ska vara en avvägning av där och här för den som målar eller tecknar eller gör collage som representation av verkligheten. Om konstnären bara stirrar på den tredimensionella verklighetens detaljrikedom och glömmer det tvådimensionella förenklade i tolkningen så blir tolkningen stereotyp och trist. Intetsägande. Illustration inte menad som illustration. Om konstnären inte tar några risker alls och inga spår efter något temperament eller några felsteg/misstag som blivit rätt finns blir det mest en gäspning. Livlöst.

Och nu över till musiken (jazzen i mitt fall). Såklart. Och eftersom musik bara föreställer musik så får väl motsvarandet vara konkreta bilder även om jag tycker det finns likheter hos föreställande bilder också. På andra plan. Improvisation runt ett känt tema blir i mitt huvud ofta samma sak som tolkning av ett känt motiv. Rune Janssons horisonter kan påminna om en Debussy-klang t.ex. Eller om en utdragen Miles Davis ton. Francis Bacons ganska frånstötande sökande efter uttrycket i ett porträtt kan påminna om Lester Bowies grottande i St. Louis blues. Monica Zetterlunds torra raka toner utan utsmyckningar, men mitt i prick, tar tankarna åt Vera Frisén hållet.

Sådana som Oscar Peterson eller Art Tatum. Dizzy Gillespie. Fats Waller. Och faktiskt även ibland Charle Parker, tilltalar mig inte mycket. Virtuositet som passerar som ett långdraget hårdrocksolo av någon racergitarrist. Det stimulerar endast gäspreflexen för mig. Ungefär samma som med bilder. Att göra fel på rätt ställe eller använda tystnad, pauser, det lågmälda, det långsamma, gör musiken intressant och tillför så mycket att i vissa fall varje lyssning känns som ny oavsett vilken gång i ordningen den görs. Även här att lyssnaren själv kan fylla i varianter, höra något inifrån sig själv. Eric Dolphy, ibland Miles Davis. Lester Bowie och framför alla andra Thelonius Monk. Det är musiker som gör varje ny lyssning till ett oförutsägbart äventyr även om man hört det hundra gånger förut. För det man själv lägger till, det som det faktiskt gjorts plats för, är nytt varje gång. Dessutom finns ofta plats för humor och distans. Att livet kan vara rätt OK om man inte tar allt på så stort allvar.

Och nu har jag nog tappat konsekvensen igen och kanske stavat fel här eller där, men livet går vidare, koffeinbehovet tränger på och den här mobilen behöver laddas. Så det blir klart slut!

Prat åså.

De bästa samtalen är de långa, långsamma, eftertänksamma. Med pauser och tystnad. Inte diskuterande. Inte argumenterande. Ingen hets. Det är så ett samtal kan leda någon vart. Till och med till nya insikter. Samtal som handlar om att etablera absoluta ståndpunkter i vilka frågor som helst blir oftast återvändsgränder. Man orkar inte. I stället för samvaro blir det tävling. Debatt. Hävdelsebehov. 

Jag läste för ett tag sedan om en fransman som klagade på vårt svenska sätt att hantera t.ex. middagar med deltagare från olika läger politiskt och kulturellt. Han menade att i Sverige kan man bara arrangera en middag med likasinnade. Allt annat leder till långsint missämja eller tystnad, medan man i Frankrike gärna har t.ex. politiska motståndare vid bordet eftersom det då blir roligare ordväxlingar men att ingen blir arg eller förolämpad på allvar. Det är ju en middag. Inte ett valmöte. Och man måste kunna tala med varandra och även lyssna utan att fara ut i helvetet eller tystna på det ociviliserade sätt vi oslipade vildar gör.

Ja, hur det är med det vet jag inte, men det där med att omge sig med likasinnade känner jag mig nog lite träffad av. Minns en middag på en fet gård i Skåne för många år sedan. Jag blev placerad bredvid en moderat 20-30 år äldre riksdagskvinna i marinblå dräkt och pärlhalsband. Det var liksom inte riktigt så att hon och jag fick omedelbar och intuitiv kontakt. Mer som när man försöker hålla två magneters lika pol mot varandra. Så den sortens situationer har jag allt sedan dess krånglat mig ur. Men det kanske är fel. Man kanske istället ska försöka hitta något gemensamt. Hellre än att döma hunden efter håren. Svårt. Särskilt när man är en person som jag, som i stort sätt alltid har rätt :-).

En intressant sak som gränsar till detta område är i alla fall för mig så att jag ofta blivit vän med personer jag från första början av olika anledningar ogillat. Eller om man backar ända till barndom och yngre ungdom sådana jag undvikit av någon slags strykrädsla. Fler än en gång har just dessa personer lite senare i livet blivit de bästa vännerna.

Men åter till pratet. Min generation använder gärna ironier, underförstådd humor och ibland sarkasmer i språket. Sådant funkar sällan med den yngre delen av befolkningen. Internetiseringen och smsandet har gjort ett sådant språkbruk omöjligt. Allt är numer på allvar och bokstavligt. Vi har blivit bokstavstrogna. Jag undrar hur detta påverkar tankevärlden och samtalstonen i verkliga livet. Eller irl som det i anglifieringens, akronymens och förenklingens tid heter?

Humor är lackmuspapperet som ofta visar förändringar först. Jag ska erkänna att jag fler än en gång inte fattat det roliga med saker yngre personer skrattat åt, men sedan något år senare gjort det. Någon form av anpassning har då skett i det tysta utan att jag märkt det. Även på detta område är det förenkling och förkortning som gäller. Långa dubbel- och trippeltydiga dikter á la Tage Danielsson orkar ingen lyssna på längre och ännu mindre anstränga sig för att förstå underliggande poänger med som dessutom förutsätter att åhörarna/läsarna har ungefär samma verklighetsbild utifrån samma historia och nyhetsflöde. Den språkliga flyktigheten gör desutom inveckling omöjlig. Omedelbarhet, enkelhet och korthet gäller. I dag. Nog inte i morgon.

I går dök en granne från byn upp bara så där. Han råkade gå förbi och såg mig o A med kaffemuggarna. Kom och satte sig. Vi pratade någon halvtimme om ditt och datt. Utan något ämne eller några åsiktsutbyten. Bara byskvaller. Jag fick en känsla av barndom. Typ helgdagar då någon bybo knackade på och satte sig på en stol för en stunds oplanerat prat. Utan rädsla för tystnad och utan ärende. Bara liksom att titta till varandra. På den tiden ringde man inte i förväg. Var ingen hemma så var det väl bara att gå till någon annan eller hem igen. Med sina tankar och känslor i huvudet och inte någon annans i de ständiga lurarna. Promenad stimulerad av väder och lukter från naturen. Kanske fågelsång. Romantisering? Ja säkert men så minns jag det.

I dag finns det en rörelse, bland alla andra polariseringsklubbar, som vill det analoga. Bort från den digitala, snabba, korta. Det är generationen som ser allt jag i grunden ser som naturligt och hemma (men har vant mig vid att betrakta som mossigt) nu istället som exotiskt och nytt. Jag har t.ex. redan hållit ett par kurser i analog fotografi med övervägande unga deltagare. 

Jag tror det går för fort och blir för fragmentariskt för vissa nu. Yngre människor börjar sakna kontinuitet, historia och sammanhang. Drar i handbromsen. Men samhället är inte längre homogent som det var när jag var ung, så nu blir det bara en rörelse bland många andra i tiden. M.a.o har jag och mina gelikar blivit ett specialintresse :-). Jag = vintagemannen!

Accelerationen.

Om man läser mycket skönlitteratur av samtida författare så märker man snart att många begrepp, mycket teknik och mycket av det som var allmängods för ens egen generation har blivit o- eller halvkänt för nästa, alltså den författargeneration jag syftar på. Och science fiction för deras barns. Det är lätt att underskatta hur snabbt saker och ting förändras när man lever i en tid av konstant acceleration. Bara för en generation sedan kunde man förvänta sig att dela erfarenheter med sina barn och att språk och teknik skulle vara åtminstone i grunden samma. Nu är det inte längre så. Vi hamnar längre och längre bort från varandra. Alla timmar jag och mina (manliga) generationskompisar skruvade på mopparna och lärde oss mekanik och förbränningsmotorer, eller ägnade oss åt fiske och utomhusaktiviteter, eller gjorde lumpen för den delen, har våra söner lagt på datorer och annan digital teknik. Grundkunskaper säkert på liknande nivå men på helt olika områden. Och inget tyder väl på att detta skulle förändras. Alltså accelerationstakten. Nästa generation och alla därefter får nog också erfara detta.

Och på grund av det har det blivit knepigare för min generation (mig i alla fall) att läsa svenska romaner av unga författare där företeelser från "vår" tid beskrivs eller bara förekommer i bisatser. Det blir lätt så att man (jag) hakar upp sig på detaljer som inte stämmer eller som bara är nästan rätt, en liten aning missuppfattat. Jag förstår ju att detta är orimligt och orättvist, särskilt som jag ju inte vet hur många fel jag sväljer när jag läser äldre litteratur om sådant jag själv helt saknar både erfarenhet och kunskaper om. För att inte tala om allt från andra kulturer. Men icke desto mindre. Det är ett problem som kan överskugga en hel berättelse hur bra den än är i stort. Det är ändå ganska stor skillnad på att skriva om sådant man hört om och att skriva om sådant man faktiskt upplevt när författaren hört om ämnet som läsaren upplevt. Skillnad för läsaren alltså.

Stormmorgon.

I natt stormade det så att fönstren slets loss från fönsterbågarna och all lös inredning i huset blåste ut på gården. Kanske lite överdrift där men det blåste faktiskt ganska hårt. Men solen skiner åter starkt så vädret är bara typiskt för denna ö nu på morgonen. Typiskt dagtid är just vind och sol. Typiskt nattetid är kompakt mörker med stjärnhimmel där vintergatan går att se. En sådan himmel som stadsbon, eller ens tätortsbon aldrig får se pga ljusföroreningar. Och idag är havet ultramarinblått och himlen kobolt-coelin. Det ser liksom strängt ut. Blått, grönt och ljusockra. Inte många mellanting. Ungefär som målaren Axel Kargel framställde ön. Jag brukar inte vara helt överens med AK då jag tycker att han drev stiliseringen för långt i förhållande till färgträffsäkerheten. Han var inte lika säker på färgområdet som t.ex. Vera Frisén utan stiliserade hårt även sina halvmissar. Känns lite som att han försökte maskera ett lite schablonartat färgval med strikt komposition. Synd. För om färgerna träffat mitt i prick så hade det nog givit honom berömmelse även utanför ön. För faktiskt så har inte jag någonsin genom åren stött på honom annorstädes. Morgonpromenad nu med "Efter röken - om pipor, människor och konsten att uppskatta långsamma saker". En kort ljudbok med lång titel som kanske blir sällskap på promenaden om det blåser så hårt att det inte går att tänka. Författaren heter Niklas Sandberg.

Makterna.

Nytt islamistdåd i Berlin igår. En radikaliserad person körde en bil rakt in i en prideparad. Israel-Palestinakriget. Indien-Pakistan. Boko-haram i Afrika. IS. Al-Qaida. Och vill man backa i tiden så har vi korstågen. Tvångskristnande av "vildar". I Moskva sitter patriarken Kirill och välsignar allt hans galne diktatorchef gör. Gudstron fick Gustav II Adolfs och Karl XII:s fattiga och okunniga soldater att marchera rakt in i metallduschen. Den kristna högern i USA. Amerikaner som tror att en israelisk influencer och sektledare var "guds son". För drygt 2000 år sedan. Som gärna på grund av denna galenskap eldar upp sig till upplopp och våldshandlingar. Och så vidare.

Det här behovet en del har, att tvinga andra till underkastelse, är nog mycket starkare än alla de olika och motsägelsefulla religioner som används som alibi för ondskan. För i min värld är det ondska att försöka få makt över en annan människa. Maktambitioner över huvud taget är av ondo. Makt som utövas i form av tvång värst. Knutby, alla historier om sektoffer. Alltid handlar det om makt i första hand och religion som back-up alibi. Sommarprataren jag nämnde i förra inlägget beskrev helt aningslöst sin ondska med start i en djurplågerihistoria. Sin tillfredsställelse av att känna makt. Ofattbart faktiskt. Primitivt.

Må vara att jag är långt från någon ambitiös tävlingsmänniska och aldrig har varit fanatiker på något område och aldrig kommer att "offra mig för något större" men jag kan inte låta bli att undra varför makt för maktens skull inte upprör fler? Att många nästan verkar tycka det vara beundransvärt? 

Det enda som skulle få mig att ta till maktmedel är om någon skulle skada mina närmaste. Min familj. Och religion, tro, tycker jag är något mycket privat. Det jag tror på kan jag förstås tala om men om någon annan skulle tro samma sak är mig totalt likgiltigt. Jag är jag och du är du. Så enkelt bara.

Avslutar med citat från den kloke Charles Bukowski (citat brukar byta upphovspersoner, men detta är faktiskt CB):

"We're all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn't. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing."

Gurglandet...

...från kaffebryggaren på morgonen. Den första blicken ut genom fönstret. Promenadvägen till Åkermyntan och affären (där en ny dödsskjutning skedde i går). Gladan som cirklar över träden. Kokt röding med gräslöksås i köket för hundra år sen. Den ljust turkosa roddbåten. Tidig regnmorgon med det skärande ljudet från sågen. Lifta hem från skolan bara för att det är kul. Uppställning på kajen. Elritsor i alla blänkande färger i avan. Femöringar på rälsen. Funderingar över en osynlig far. Sommarnattsvandring hem från Helmertz. Vraket av Moj som plötsligt tornar upp sig som en vägg på 30 meters djup. Barfota på hårt grus eller brännhet sand. Gravstenarna. Storlomens meddelande från sjön, att nu blir det regn.

Allt detta är lika starka intryck. Det mesta bara obegripligheter för den del av världens befolkning som inte råkar vara jag. Allt är också material till bilder, skisser, försök att förmedla. Omvandla intryck till uttryck. Och lägg till de ovanstående lösryckta exemplen en minst lika stor värld av halvmedvetna eller bara anade intryck.

En slags biomassa som grundmaterial för personer med uttrycksbehov (och alla andra också såklart). Alla helt olika och alla med helt olika arbetsmetoder. De flesta kanske låter allt stanna inombords men de som behöver få något slags utlopp och känner en stark vilja att försöka kommunicera intrycken/känslorna kan ju göra detta, eller åtminstone försöka göra det med praktiserande av någon konstart. Skriva, dansa, måla, eller vad som ligger närmast. Poängen här är individualiteten. Olikheterna. 

Den första konstskolan jag gick i hade två huvudlärare med helt olika konstsyn, den ena med rötter i Göterborgskolorismen, alltså måleri som absolut uttrycksmedel och inga ord. Den andra i en delvis idébaserad tradition. På så sätt försökte de täcka upp ett brett område inom bildkonsten och försöka lotsa eleverna på rätt väg, som ju är något väldigt individuellt. Ett svårt jobb. En av mina klasskamrater anförtrodde mig många år senare att hen hade lidit av psykisk ohälsa när hen började på skolan och att den ena läraren hade varit bättre på att hjälpa än psykologerna. Att den där konstskolan kanske hade varit räddningen. Så kan det bli om läraren är tillräckligt lyhörd för vilken väg konstutövandet behöver ta. Andra saker kanske hänger ihop oupplösligt. Att inte klampa runt i porslinsfabriken är nog en konstlärares främsta uppgift. Lyssna och lotsa.

Det här skriver jag eftersom jag precis lyssnat på sommar i P1 där en konstnär berättar om sitt liv och sin konstsyn. Nu vet jag inte om hen undervisar eller har gjort det, men i mina öron verkar denna person vara högst olämplig för att handleda någon på en från början osynlig väg. Jag har svårt för personer som "vet", som inte tvivlar. Eller ifrågasätter sina heliga kor. Kom att tänka på det där med lärare när jag hörde hens fullständiga övertygelse om att ha fattat allt, för väldigt många konstnärer har ju någon eller några perioder då lärarlön är välkommen och kanske enda sättet att få till någon ekonomi. Tyvärr finns det också en kategori av konstnärer som verkligen tror sig fatta mer och bättre än människor i andra yrken. De arga allvetarna :-). Som avskräcker folk från andra bakgrunder och med andra utbildningar. Nu tillhörde nog denna konstnärsröst i radion inte den gruppen pga sitt tekniska, naturalistiska måleri som nog alla accepterar och beundrar, men efter radiopratet tror jag tyvärr att mångas förutfattade meningar om konstnärer fick nytt vatten på kvarnen. En bekräftelse på myten om konstnären som gränslös boarderlineperson och narcissist.

Återvändande frågor.

Detta hände när jag var 20 år gammal: Jag låg på soffan i min andrahandslägenhet i en stad mitt i Sverige. Hade kommit hem från skolan och slängde mig direkt i soffan några minuter. Tänkte på inget alls. När jag efter en stund skulle resa mig för att göra något annat så gick det inte. Eller nästan inte. Jag upplevde att min kropp vägde så mycket att jag knappt med alla krafter kunde pressa mig upp från soffan lite grand. Och detta var på den smala och vältränade tiden. I alla fall så lyckades jag till sist med den största ansträngning och under stor förvåning och förvirring pressa mig upp i stående och vände mig om mot soffan. För att få se mig ligga kvar där och titta på mig. Panik. Släppte mig ner på soffan igen och låg och blundade en lång stund. När jag sedan till sist vågade prova att resa mig var allt som vanligt igen och jag visste verkligen inte vad jag varit med om. Vågade inte berätta om detta för någon förrän flera år senare. Ville ju inte riskera att bli avfärdad eller utskrattad. Men det var inte någon dröm. Det är jag helt säker på.

När jag en gång många år efter händelsen ovan, studerade datorgrafik på högskolan i Skövde, ingick förstås en del orientering i spjutspetseriet inom datorers användning för olika former av visualisering (kursen i Skövde hette "Datorn som konstnärligt redskap"). Jag minns en historia, möjligen från en bok vi helst skulle läsa, som hette "Computers as theatre" av Brenda Laurel. Det var en beskrivning av ett experiment som utförts vid något universitet i USA, där man forskade om virtuell verklighet. Experimentet tillgick så att en liten radiostyrd bil försetts med en videokamera och ett par känsliga mikrofoner som registrerade hur det lät när bilen körde omkring på det ojämna cementgolvet i en stor hangar. Vidare kunde videobilden bilen "såg" + ljudet den "hörde" via mikrofonerna skickas till en slags hjälm en försöksperson fick ta på sig. Hjälmen utestängde alla intryck från omvärlden utom de (bild ch ljud) som förmedlades från bilen och ljudet av försöksledarens röst. Försökspersonen fick sedan sätta sig i en bekväm stol med en kontrollmanick i händerna som hen kunde köra bilen med. Försöksledaren lämnade hangaren och instruerade från ett angränsande fönsterförsett rum, muntligt hur försökspersonen skulle styra bilen bortåt i hangaren och kommenterade olika saker bilen körde fram till och "tittade på". Efter en stund, när bilen befann sig i den andra änden av lokalen fick försökspersonen instruktioner om att vända bilen 180 grader och stanna. Sedan frågan: - vad ser du? Svaret oftast: - en person som sitter i en stol längst bort i hangaren.
Om försökspersonen nu inte redan fattat och svimmat så sade försöksledaren: - det är du!

Så kan det gå att flytta ett medvetande. Riskabelt experiment enligt mig. Vem kan ha vetat hur försökspersonerna skulle komma att reagera? Men man får väl anta att försöksledaren friskrivit sig från ansvar på något sätt innan.

Hur som helst så påminde det mig såklart om soffhändelsen och jag tror nu idag att det var ungefär samma sak. Fast ändå inte... Men en förflyttning av medvetandet från kroppen var det i bägga fallen.  

Långa skuggor.

Sommareftermiddagar när ljuset gulnar och skuggorna förlängs. Och om det dessutom blåser så kan det hända att ett spöke skymtas i skogskanten. Den sämsta tiden på dagen. Dagens motsvarighet till nattens vargtimma. Allt är diffust och allt kan hända.

Ända sedan jag var liten har jag skyggat för den timmen. För det är runt en timme innan dagen övergår i sen eftermiddag och sedan kväll. Den timma då andra makter än de vanliga är lite för nära. Men det är bara blåsiga dagar med starkt solsken som verkligen kan framkalla denna känsla av osäkerhet och overklighet.

Nu, efter alla år har jag kommit på knepet. Man kan ju bara sova sig igenom. Och sedan vakna som en överlevare! Passar utmärkt eftersom jag ändå alltid är trött vid den tiden.

Men idag var det mulet och stilla så ingen spöktimma kom. Allt väl och nu blir det kväll.

Att navigera sig genom livet påminner ofta om hur de två besökarna i zonen, i Tarkovskijfilmen "Stalker", måste söka vägen framåt. Ibland blir det o- eller halvmedvetna vägar som inte tänkts ut och planerats så noga och i bland kan i alla fall jag snudda vid tanken att det spelar liten roll vad jag tänker och vill. Livet händer mig ändå, även om jag bara sitter på en stol och tittar in i väggen. 

Men möjligen kan det gå att vända på steken och istället för att tänka på vad jag vill med livet, tänka vad är det livet vill med mig? Det är så jag uppfattar att besökarna gör i Stalker när de följer vägvisaren som tar sig fram genom att planlöst kasta iväg en järnmutter fäst i en tygremsa för att sedan se var den landade och gå dit. De har bytt driftighet och handlingskraft mot lyhördhet. Eller snarare är det vägvisaren som gjort det. Så klart kan det ses som att de viljelöst följer en galen sektledare men det kan också ses som att denna sektledare är själva ödet. Och att de på den vägen faktiskt kan se lite in i framtiden. Vart de ska oavsett vad de vill.

Handlingskraft kan såklart vara bra men ibland är vilsenhet och villrådighet den rätta vägen för att kunna uppfatta de små nyanserna och följa de knappt märkbara impulserna. Så är det i alla fall för den som sysslar med någon konstnärlig verksamhet. Improvisationen kan inte tänkas fram eller planeras. Den kan bara komma från viljans utplånande och kontrollens motsats. Lyssna istället för att styra och ställa. Sova sig igenom den där eftermiddagstimman och botanisera bland drömmar i stället för att gå ut och klippa gräsmattan.

Men nu blir det en kvällspaus här så jag fortsätter skriva i morgon.

Och nu är det morgon och jag har tappat tråden, om det nu fanns någon. Hur som helst är det två obligatoriska muggar kaffe och praktiska frågor som gäller nu. Och nyheterna från alla håll. God morgon!

Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Gitarristen.

Heter en slags memoar eller biografi av gitarristen Johan Norberg. Från början jazzgitarrist men under många år inblandad i alla upptänkbara  musiksammanhang. Han tackade aldrig nej till ett jobb, oavsett vem som frågade eller vilken musikstil det gällde (preteritum eftersom han numer bara skriver om musik, inte spelar. Anledningen till det finns i boken). En lång rad anekdoter och funderingar kring livet och musiken där väldigt många kända namn i det svenska musiklivet förekommer. Studiomusiker på otaliga inspelningar och bandmedlem på likaledes otaliga turnéer. Intressanta insikter i livet många kompmusiker lever. Och även i livet i stort. Och kanske är det också så att denna bok blev extra intressant för mig eftersom jag är jämngamnal med JN och även som han bördig från den norra rikshalvan om nu det kan betyda något. Det blev i alla fall en hel del igenkänning i tankegångarna. Dessutom beundrar jag prestigelöshet och självdistans. Och förmåga att se det positiva i livet. Så, rekommenderas för alla som är nyfikna på underhållande skvaller om kända artister, men även för alla som undrar hur en vit, svensk, medel/övre medelålders heterosexuell, otraumatiserad, ostraffad alldeles vanlig man från arbetarklass, men med ett allt överskuggande intresse för något konstnärligt uttryck, ser på livet. Om nu någon undrar det.

Händelser på ön.

När Jan Stenbeck dog i Paris stapplade hans gamla bassethund Lothar ut på terassen i Luxemburg och ylade. Det hade den aldrig förut gjort. Mitt i ylandet ringde telefonen med dödsbudet. När de fyra barnen senare möttes och satte sig ner för att ha familjeråd om vad de skulle göra med företagsimperiet, flashade deras mobiltelefoner igång samtidigt trots att det inte fanns någon teckning där de befann sig och ingen hade rört sin lur. De hade fått mobilerna av sin far bara för att han var så stolt över sin "uppfinning" trots att detta var innan nätens utbyggnad. Men han ville ändå att de skulle ha dem med sig överallt. 

Igår kväll när jag gick och lade mig visste jag att Argentina skulle vinna över England i fotboll, med 2-1. Trots att England spelade övertygande och ledde med 1-0 när jag slutade titta (är eg. inte så intresserad av fotboll). Reflekterade inte alls över det då, det var bara en tanke som fladdrade förbi som en rörelse allra längst ut i synfältet. Och liknande saker har ju faktiskt hänt många gånger och kan såklart ses som slumpmässiga sammanträffanden. Saker man egentligen inte bryr sig så särskilt mycket om som i detta fallet en fotbollsmatch där jag inte "höll på" något av lagen. 

Ungefär samma sak har hänt många gånger i "små" sammanhang, men en av de tydligaste hände mig i slutet av 2019 då jag hörde en kort radionotis om en okänd influensaform som upptäckts i en by i Kina. Då visste jag någonstans att pesten var på väg och vilka konsekvenser det skulle bli trots att nyhetsflashen bara var en liten kort notis bland andra viktigare. Och som jag såg till att glömma i nästa stund eftersom det inte går att prata om något som ännu inte hänt. Förpassades till oviktigt längst ut i kanten av synfältet. Men det fanns där.

Jag tror det s.k. sjätte sinnet egentligen inte är någon märkvärdighet. Bara något glömt. Som människor inte längre behöver men som möjligen går att återuppväcka och träna. De där Stenbeckgrejorna har jag ingen åsikt om men händelser som kan verka oförklarliga tror jag har en av två förklaringar (finns säkert fler men dessa två verkar enklast att ta in). Den ena som sagt att det sjätte sinnet finns men är glömt och utslocknat eftersom den moderna människan inte längre behöver det. Katterna jag dagligen umgås med har någon slags ytterligare varseblivning förutom de vanliga. Det tycker jag mig ha sett många exempel på. Det kan vara sånt som att gå till dörren och vänta en minut innan bilen kommer fast det inte gäller någon regelbunden tid. Och liknande.

Den andra förklaringen stod Albert Einstein för. Den att tiden inte är linjär. Eller att den är det men orsak-verkanskedjor inte är det. Och det har jag ju lite svårt att ifrågasätta med mina något begränsade fysikkunskaper. Men tror ändå att detta skulle kunna förklara fotbollen och pesten ovan.

Hur som helst blir livet så mycket rikare och roligare när man tar med i beräkningen att man kanske inte vet allt. Det har ju knappast saknats historiska exempel på när vi tvåbeningar fått omvärdera hela tillvaron på grund av någon ny upptäckt.

Med strömmen.

Heter en novell av Hjalmar Söderberg. Nja...

Roman.

"Genom delning" är titeln på Lyra Ekström Lindbäcks nya, eller senaste kanske det är, roman. Mycket bättre än den förra som jag blev besviken på och inte riktigt kom igenom. Men nu försökte jag med den här nya eftersom jag mycket uppskattar författarinnans insatser i andra sammanhang. Och hade jag varit 27 så hade jag nog satt upp denna på tio i topp-listan. Men nu är jag 67 och då blir det lite svårare. Mer konkurrens efter alla år av läsande.

Ofta när jag läser unga författare numer, får jag en känsla av att allt går igen. Intet nytt under solen förutom ytliga förändringar som teknikutveckling o.dyl. Och att ingen längre röker, förutom på fester. Dessutom, den sida av Stockholms nattliv som i denna roman underligt oförändrat beskrivs trots att så många år passerat sedan jag själv var involverad. Alltså det nattliv som levdes då och tydligen levs/lever kvar än idag på ställen som Blecktornskällaren, där även jag och mina kompisar en gång fördrev alldeles för många (eller om det var nödvändigt antal) timmar. och liknande krogar långt, långt från Stureplan. Faktiskt en nära på hundraprocentig igenkänningsfaktor där. Lite skönt nästan, som om tiden stått stilla i det avseendet. 

Romanens huvudtema ligger dock utanför min horisont. Det handlar om två systrar, enäggstvillingar, och deras liv och förhållande till varandra. Jag är ju varken kvinna, ung eller tvilling så rätt mycket känns avlägset där. Men berättelsen är så trovärdig att jag ändå kan inbilla mig att jag fattar något av det. Dessutom gav mig texten början till historien om Jim och Jim som jag skrev om i det förra inlägget här. Så det får jag tacka för!

Berättarjagen skiftar genom sidorna, något jag verkligen uppskattar, och bäst blir det på slutet när den för den ena tvillingen förhatlige och av bägge tidvis förhånade fadern, till den andra tvillingens barn äntligen kommer till tals. Han och hela hans släkt, som inte kommer från huvudstaden, har annars hela tiden setts "von oben" av de vackra, små, smala (viktigt att inte vara stor tydligen, kommenteras gång på gång) och smarta storstadssystrarna. Som om han inte dög. Och det gör han väl aldrig heller egentligen i deras ögon, trots det något motsägelsefulla faderskapet till den ena syrrans barn. Men hans röst är trovärdig den med när den väl kommer. Det blir som en kort sekunds inblick i en verklighet som bebos av så många fler i Sverige än av den egofixerade klicken innerstadsungdomar i Stockholm som boken annars befolkas av. 

Det enda som ibland lite stör mig med denna roman är en stundvis framskymtande ton av överlägsen kunskap och livserfarenhet. Lite som den allvetande tonåringen. Men sammantaget en välskriven och intressant historia som inte kan inordnas i någon skrivarskolestil, vad jag kan urskilja i alla fall. Utan alldeles genuin. Jag kan absolut föreställa mig att LEL när hon är lika gammal som jag är nu, kommer att ses som en av den tidens tungviktare. Alltså betyg: rekommenderas!

Jim och Jim.

Läste av en händelse om enäggstvillingarna Jim och Jim, som levde sina liv parallellt men likadant i så hög grad att man verkligen häpnar fram tills de i sitt/sina trettionionde år till slut träffades. Det finns flera historier om enäggstvillingar där de ovetande om varandra och på olika orter levt så gott som identiska liv, gjort nästan precis samma livsval osv. Jim o. Jim i Minnesota (USA) är bland de mest kända. Väl dokumenterat då det är nutida och bägge fortfarande lever. De särades på och adopterades bort vid födseln för att sedan ovetande om den andre men bara på ca sju mils avstånd från varandra leva ett i många avseenden likadant liv. Gifta två gånger, bägge gånger med fruar med samma namn. Bägge far till en son med samma namn. Körde samma bil, hade samma jobb, rökte samma cigaretter och föredrog samma ölmärke. Bägge hade en hund med samma namn. O.s.v. Allt förutom den normala utseendemässiga likheten.

Men. Det intressantaste med detta är egentligen, tycker jag, att de döptes till samma namn av sina om detta ovetande adoptivföräldrar. För det skulle ju då antyda att likriktningen började utan ens deras egen viljas inverkan. Tidigare. Och det i sin tur får förstås tankarna att gå till frågan om hur fri den fria viljan egentligen är? När man lägger ihop allt det ovanstående är det ju faktiskt lätt att börja fundera i fatalistiska banor. Hur mycket bestämmer vi om våra liv egentligen? Eller hur mycket tror vi att vi bestämmer? Om vi inte bestämmer något alls, vem skrev då manuset och vad skulle meningen med det hela vara? En sån cirkus utan publik? Som så många andra frågor slutar det hela med ett gigantiskt frågetecken. Och med att man bara kan välja vad man vill tro. Utan att faktiskt veta.

Tänker på karl XII:s armé. Som hade anfall som enda taktik oavsett fiendens övermakt (ja jag vet, förenklat) men lite så var det ju. Och, enligt vad jag kunnat läsa mig till behövdes inga mordhot för att få frontsoldaterna att gå rakt in i projektilregnet. Inte som idag när fronttjänst är det mest fruktade som ingen vill göra frivilligt. Istället marscherades det om inte gladeligen så åtminstone utan tvekan in i elden. Varför? Knappast för fosterlandet då de flesta ju var legosoldater från olika håll. Orsaken var väl snarare religiös fatalism. Det finns en gud som bestämmer och åt det finns inget att göra. Förutom att be och hoppas. Gömma sig eller backa gör inte något för att förändra situationen. Är det dags så är det. Om inte så flyger kanonkulorna förbi.

Lite påminnande om senare tiders självmordsbombare. Förutom de två stora skillnaderna att självmordsbombaren möjligen anser sig ha så pass mycket fri vilja att tid och plats kan väljas. Eller kanske det också finns inom ramen för det större valet som inte kan påverkas av människor? Alltså planteringen av tanken hos bombaren. 

Den andra stora skillnaden gäller för bombare av  den "rätta" tron. Där finns martyrskapet efter smällen, med allt vad det innebär av hinsides belöningar. Något sådant kunde karolinen inte vara säker på. Ingen visste om resan efter döden gick neråt eller uppåt men säkert var i alla fall att Carolus själv var tillsatt av gud och därför det säkraste kortet att satsa på.

Ibland kan det vara svårt att skilja på fatalism och fanatism eller så är de två ord som överlappar och ibland betyder samma sak. Eller hur var det med andra världskrigets japanska självmordspiloter? Och när tanken går till dem spårar den också vidare i inkonsekvensens namn, till frågan varför de hade hjälm? (finns foton). Så slutar detta inlägg i ej ovanlig ordning halvvägs från målet och i andra frågor än från starten. Men spånandet här ska ses som en textbaserad motsvarighet till den bildbaserade i skissboken. Pennan får flyta fritt oavsett om det är bokstäver eller bilder som kommer ut.

Smaken.

I min ägo fick jag igår en gammal förstoringsapparat. En Opemus II från 1960. Den är i nyskick och fungerar som den ska, men det slående med den är utseendet. Produktdesignen som gör att den idag nästan passar bättre i bokhyllan än i mörkrummet. Det är något med originaltillverkade föremål som har en design som verkar vara lika del ren estetik som funktion. Det går inte att kopiera när originaltanken inte går att återuppliva. Klockan kan inte gå baklänges (i vardagen iaf). All s.k. retrodesign är dömd att misslyckas och bara bli löjlig eftersom det handlar om tom imitation. Allt runt omkring, alla kunskaper om världen och tidsandan går ju inte att återskapa. Kanske hade Opemusdesignern gjort något annat om den första månlandningen hade gjorts när hen skissade på formgivningen. Eller någon annan händelse vad som helst. Allt i omgivning och tankegods påverkar oss. Att försöka backa ens en sekund är lika omöjligt som att lära sig inte kunna cykla. En bra design är inte bara en smaksak utan också en fråga om designerns känslighet för intryck att omvandla till uttryck. En design som denna förstoringsapparat förutsätter att det var 1950-60-tal när hen vaknade om morgonen. Och eftersom min är tillverkad 1960 vaknade jag också den morgonen den lämnade fabriken. I den tidsandan. Det går inte att förstå!

Och då kommer såklart frågan om arkitekturuppropet/roret eller vad det heter. Ett fenomen i två skepnader. Den ena i just ett upprop på nätet och den andra, nyare, i form av ett politiskt parti.

Nu är ju arkitektur av en hel massa orsaker inte samma sak som produktdesign, men gemensamt är förstås formgivning. För en sådan har ju precis allt från det minsta föremål till den största byggnad. Och då med mer eller mindre inslag av estetik eller bara funktion.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om arkitekturuppropet (inte det politiska partiet som väl ändå är ett skämt) men uppropet som också har en och annan arkitektbyrå i ryggen tycker jag nog har sina poänger. Särskilt då de visar exempel på hur man tänkt och gjort i andra länder. För det verkar ju ändå som att det finns någon form av mänsklig gemensam estetik. Att röda stugor med vita knutar i Sverige är attraktivt för de allra flesta. Att få egentligen vill bo i en Wingårdhlåda.

Jag tänker att inslag av brutalism (som en del kallar det) kan vara livgivande i små portioner för byggnader som inte är tänkta att bo permanent i. En byggnad som Radisson Blu Waterfront Hotel i Stockholm blev ju, åtminstone för mig, snabbt ett oväntat och vackert inslag i stadsbilden. Men den sortens "överdesign" måste portioneras ut väldigt försiktigt och på rätt platser. När officiella byggnader och bostadshus kan förväxlas med äldre tiders spannmålsmagasin eller parkeringshus uppstår fenomen som arkitekturuppropet nog lätt. Arkitektur går ju heller inte att undvika. De boende på platsen kan inte komma undan. Så för min del slutar arkitekturdelen av detta inslag i att jag tycker att om det gäller bostadsområden så ska de redan boendes synpunkter väga tyngst. Men i utökade stadskärnor o.dyl. är nog arkitekterna bäst lämpade att få planera och utforma.

Överfallsoväder.

Det nya ordet myntat av SMHI. Bra beskrivande ord för plötsliga några minuter långa raseriutbrottsoväder som jag nu upplevt fyra gånger denna sommar. De fyra första i mitt liv. Ena stunden sol, nästa översvämning i källaren. Golvbrunnen utanför källaringången skulle ha behövt ett inlopp minst dubbelt så stort som det som en gång byggdes, för att hinna svälja vattenmängden som plötsligt bara vräker ner som om någon stått och tömt en gigantisk hink över huset. Sedan sol igen direkt. Och så lokalt att ingen en kilometer bort ens märkt något. Inga klimatförändringar i sikte? Naturliga svängningar?

Alla dessa förslag på omläggningar, elektrifiering, grön energi och bla bla bla. Syftet förstås gott men jag tror att den insikt som behövs är att den heliga tillväxten är roten till det onda. Att ingen tillväxt behövs utan tvärtom bantning på alla plan, främst i västvärlden och i den rika delen av asien. Människan är för fet. Skrytprojekten för stora. Läste just en utredning som slutar i att elbilstillverkning sammantaget har större miljöpåverkan än till och med dieselbilar. Då är hela tillverkningsprocessen inräknad med början i brytning av de jordartsmetaller som behövs för batteritillverkningen. Och vad gäller kärnkraft så finns det ingen lösning på hanteringen av avfallet. Bara uppskjutning av problemet. Alltså något för framtida generationer att lösa.

Kanske den av många påannonserade demokratidöden till sist kommer att orsakas av detta. De nuvarande diktatorerna och envåldshärskarna blir avsatta av andra diktatorer i andra änden av politiken, som sedan genomför alla nödvändiga begränsningar i mänskligt överflöd som krävs. Och fördelar de resurser som redan finns på ett rättvist sätt. Eller kanske kommer tvångsåtgärderna med det där flygande tefatet som ska anlända i november. Eller kanske att den möjligt superintelligenta AI som verkar finnas om hörnet tar tag i det. I oss. Allt känns möjligt när nu Norge kanske vinner VM i fotboll också.

Ljuden och allt.

Den första sorteringen av ljud får bli mellan lugnande/sövande och störande. Lugnande är kattspinn och dunkandet från skenskarvar. Det senare tyvärr borta numer. Åtminstone i Sverige. Vet ej i andra länder. Att åka nattåg med det dämpade klodonket som ett slags ledmotiv i bakgrunden var alltid lugnande och sövande. Samma med en katts spinnande. Motsatsen gäller som alla vet snarkningar. De skapar en situation där man ligger på helspänn och väntar på nästa. Än värre om man väckts av ljudet (undantaget om det är ens egen snarkning :). Tänker ibland att det måste finnas någon djupare mening med detta. Alltså varför aldrig så dämpade snarkningar kan uppfattas som värsta flyglarmet och omöjliggöra sömn när ett ganska högljutt och regelbundet dunkande från skenskarvar tvärtom kan vara som en vaggsång.

Ljud av regn mot en tältduk eller ett balkongtak (sov ibland på balkongen innan en renovering gjorde det omöjligt) tillhör de lugnande sövande ljuden. Främjar långsamma tankar och sömn. En trygghetskänsla. Av att vara skyddad kanske. Det blir tydligt när den oskyddade miljön är så nära men inte kommer åt en. Men tvärtom kan det bli om skyddsnivån är för hög. Som inne vid köksbordet en dag med ihållande regn. Tristess istället. Samma ljud men olika verkan.

Musik. Som ju inte heller är något annat än olika ljud ordnade i olika system är kanske det tydligaste exemplet på nästa nivå av vattendelare. Med musik kommer mer personliga preferenser med i bilden och många kanske till och med tappar bort det grundläggande att det fortfarande bara är ljud som kombineras på olika sätt och då av någon anledning påverkar oss olika. Den begränsande och förlamande kategoriseringen kommer in i bilden. Och även i sammanhanget egentligen helt ointressanta frågor som livsstil, utseende och klädsel. Där tappas tråden av många och viss musik blir bra och annan dålig av andra ovidkommande anledningar än de egentliga ljudens påverkan på sinnena. Man har frivilligt tagit på skyddslapparna och stängt av största delen av ljudens värld på grund av att t.ex grupptillhörighet trängt in och trängt ut öppenhet och nyfikenhet. Indolensen har tagit över. Och rädslan för att inte passa in i det sociala sammanhanget.

Mycket av detta återfinns också inom bildkonsten. Stilar och framför allt förhålllningssätt som förbjuder vissa uttryck medan andra ses som det enda rätta. Samma system av skygglappar som med musiken för den som inte nöjer sig med att verka på sin egen scen. En gång när datorgrafik var ett mysterium för de flesta började en nyfiken konstnär jag kände (han är borta sedan några år) att på egen hand utforska datorgenererade bilder och fick ganska snabbt uppdrag på det då helt nya området. Det var illustrationer till informationskampanjer och annat. Jag bodde då ett par helger hos honom och han visade mig nymodigheterna. Jag fick också veta att det fanns en "hemlig" njutning i arbetet med dessa bilder. Och det var att han äntligen efter alla år i "rätt" fåra som bildkonstnär nu fick utlopp för sin vilja att göra förbjudna bilder. Och det förbjudna var landskap med solnedgångar o.dyl. 

Han var fostrad i en idébaserad konstsyn och lärd att förakta och se ner på sin inre vilja att bara uttrycka sig på det mest spontant omedelbara sättet, som han så klart insåg var omöjligt om han ville vara relevant i sin samtid. Alltså en konstruerad och artificiell värld han innerst inne inte kände sig ärlig i. Han jobbade mycket med barn och deras bildvärld och senare alltså med datorgrafik och illustrationer han i någon mån kunde styra. Han hade något han kallade lördagsakademien för barn. Där försökte han ta reda på om den omvärldspåverkan som först uppstår tydligt i lågstadiet på något sätt kunde överbryggas. Alltså så att de ursprungliga i viljan att göra bilder skulle kunna lotsas igenom det första stadiet av sneglande på vad andra gör, jämförelse och ängslan över sitt eget. Både det och datorgrafiken (som nämnt) handlade också om att få utlopp för de bilder han själv inte kunde släppa fram från sin position som huvudlärare på en konstskola och den konstsyn han utåt sade sig försvara och som han också försökte lära ut. Förnekandet av sig själv som dessvärre var nödvändigt för att kunna lotsa sina elever vidare till högre utbildningar där ju inte allt var gångbart (och ännu mindre så nu).

Ja så kan det gå när utanpåverket blir starkare än det grundläggande. När ljuden slutar vara ljud i egen mening och istället blir instängda i konstruerade system och tvingande manér. I musikens värld kanske främst av pengaekonomiska skäl och i konstvärlden av samma fast också överlagrat av politik. Sedan har konstvärlden ett ytterligare åliggande. Det att förklara sig (för den som inte sysslar med solnedgångar). Musik behöver aldrig förklaras. Det låter som det låter. Musikhistorien kan beskrivas men som med all historia endast i efterhand. Den kan inte produceras. Konsten har däremot skapat sina egna grumliga och ibland oförklarliga värdesystem som ut- eller kanske snarare invecklas av en ekonomi som för länge sedan lämnat all verkilghetsförankring. Och kanske underligast av allt är väl att olika konstnärer också gång på gång påpekar detta utan att egentligen kunna påverka det och utan att ändra något i sin egen praktik. Ungefär som att säga att jag ser att kejsaren är naken men den upplysningen ändrar inget. Det var bara en markering som för ett framtida "vad var det jag sa".

Undrar om det idag skulle vara möjligt att spåra tillbaka mot de drivkrafter grottmålarna och de första människorna som gjorde ljud i ordnad form till uttrycksmedel hade? Kanske dans och vissa typer av performance är de uttrycksformer som är närmast sina ursprungskällor idag. Ritualerna som sedan spårade ur till religioner, åsså var vi där igen. God morgon från ön!

I andra världar.

Varje morgon går den gamla svarta katt-damen sin långsamma promenad till sin utvalda uteplats under rabarbern. Där sitter hon sedan en stund och tittar på den inte längre existerande platsen. Sedan vänder hon och går in igen. Dricker lite vatten i fågelbadet på vägen. A skördade rabarbern ovetande om platsens betydelse för denna uråldriga familjemedlem. Visserligen hade vi ju ofta sett henne ligga där under bladen men trodde väl att hon bara lägger sig någon annanstans efter skörden. Men nej. Nu går hon dit och sitter en stund varje morgon, tittar mot där hon brukade ligga för att sen återvända in. Som en människa som besöker en grav. Tyst. Och A våndas.

Två veckor senare. Ön. Kattdamen är med såklart. Vet ej om hon har så mycket mer än ledsyn. Hon har inga tänder kvar. De har plockats bort den ena efter den andra under några år på grund av forl. Hon går sina vägar. Långsamt. Söker kontakt ibland genom att liksom stångas. Trycker huvudet hårt mot någon av oss människor. Jamar lågmält. Hon går där i en värld vi vet lika mycket om som vi vet hur det skulle vara att bo på Mars. Men ändå är vi liksom familj.

Den betydligt yngre vita katt-damen gör entré. Stirrar missnöjt med sina blå ögon och säger åt mig att lägga mig på sängen eftersom hon ska ta en tupplur på mina knän. Eller hennes knän som råkar sitta på min kropp. Allt är hennes och till för henne. Självklarheter. Tänker på en ramsa kompisen D en gång nämnde: "om jag inte ens får allt jag vill, vill jag inte finnas till". Så ter sig världen för vita damen. Hon i centrum, alla och allt annat är skapt för att tjäna henne.

Sedan har vi den lille musmördaren. Överspänd. Överkänslig. Lättkränkt och skygg. Misstänksam mot alla, även de han bott hos hela sitt liv. Lätt. Kan nästan sväva i luften i sina hopp utan att ta sats. Fullt förtroende för en enda människa. Alla andra potentiella faror eller fiender. Även husfolket. Bor utomhus under sommarhalvåret. På skyddad hög utsiktsplats inne under vintern. Solitären i flocken. Vill vara del i flocken men på armlängds avstånd.

Sist i det nuvarande gänget är den store, starke och något överviktige nestorn. Ålderman i denna flock även om han bara är näst äldst. Den ende som kan ha minnen från en tidigare flock, där han var yngst. Lite sävlig, mycket ovig. Snäll. Aldrig klorna framme. Men aldrig heller i knät på någon. Misstror aĺla främlingar men kompis med hundra grannkatter. Utom en.

Katter lever i sin egen alldeles naturligt från oss avgränsade värld. Hos oss men ändå bara vid sidan av. På grupp såväl som på individnivå. Inbördes och mot andra sorter. På lika villkor nästan. Svalt oberoende, aldrig hundlikt efterhängsna. De har liksom sitt att tänka på och struntar på det stora hela i vad vi människor använder vår tid till. Var och en för sig. Knappt någon konkurrens inom flocken heller. Även fast individer tycker tydligt bättre eller sämre om andra individer så kan de alltid samsas på något område och låta varandra vara på andra områden där de skiljer sig mer. Förebilder för människor som borde studera dem och lära. Om vi kunde låta olika grupper och individer vara ifred och sköta sig/oss själva istället för att försöka betvinga och förändra. I stället för att snegla avundsjukt på andra. I stället för att iaktta den andre och ägna sin tid och energi åt att missunnsamt störa sig på oliktänkande. Ha synpunkter på olikheter. Då skulle många problem gå upp i rök. På individnivå, nationellt och globalt. Avunden och misstron är orsaker till nästan all skit i världen. Därför bör kattstudier vara obligatoriskt i skolan från förskolenivå och uppåt.

Tio år!

Är det idag sedan jag gjorde det första inlägget här på Synsätt. Och idag måste jag hasta iväg för att fotografera ett slott i Sörmland (numer konferensanläggning (slottet alltså:)), så jag hinner inte hitta på något att skriva. Dagens kommentar får därför bli en tillbakalänk till idag för tio år sedan. Och den känns ju faktiskt kanske mer aktuell idag än den var då. Egna slutsatser kan med fördel dragas.

AI igen.

Nästan varje dag skrivs det om AI, en del av det säkert också av AI. Hela tiden kommer det uppdateringar av tekniken och därmed nya artiklar och kommentarer. Johan Falk (inte deckarnissen utan skolverkets AI-expert) skriver idag om politikernas blåögdhet. Att inget parti tar upp det som kommer att hända, som redan händer, när hela yrkesgrupper ersätts av AI. Att mjukvaruutvecklare det senaste halvåret slutat skriva kod för hand. Att AI har löst matematiska problem som människor har sökt svar på och skrivit avhandlingar om i hundra år. Att skrivbordsjobben är på väg att bli historia. Nu. Snart. I år. Inget politiskt parti talar om arbetslöshet och förlorade skatteintäkter på grund av att AI redan nu tar över och gör många jobb bättre och i princip gratis jämfört med en anställd människa. Och det största hotet, avsaknaden av "AI alignment" berörs inte med en stavelse i valmanifesten detta valår. Visserligen är det en fråga som ägs av amerikanska och kinesiska företag och knappast kan påverkas av någon svensk regering, men ändå. Klimathotet nämns ju ständigt? Och nu har vi ett till av samma om inte större existensiell magnitud. Borde inte det kommenteras?

Konstigt är det. Valstrategerna borde väl vara väl så medvetna om detta som denna halvpensionerade fotograf med diskbråck. Men det är väl det där med trender. Klimatfrågan har ju också halkat neråt. Vi är ju fullt upptagna med att rusta för krig, satt...

Det kollektiva medvetande jag fäktar mot som en annan Don Quijote (hoppas jag inte) finns nog på flera plan än det jag så tydligt kan urskilja. Det finns nog också som en slags långsamt utspädd halvgenomskinlig soppa i ord som trender, eller tidsanda. Frågor kommer och går helt enkelt. Ibland av svårbegripliga orsaker. Det liksom "går över". Leda. Ointresse på grund av att man inte orkar med samma information om och om igen hur sann den än är. Speciellt om det gäller frågor där man är ganska maktlös. Avtrubbning. Frågor som inte är personliga, personligt berörande och påverkande mattas av. Tunnas ut. Så verkar det vara med klimatfrågan trots alla nya värmerekord och tokåskstörtskurar som aldrig tidigare förekommit, vad jag kan minnas i alla fall. Det är ändå inte en personlig fråga, som t.ex. plånboksfrågan alla politiker är så medvetna om. Mänsklighetens dumhet och kortsiktighet. 

Men. Denna nya fråga som AI ändå är för många, verkar inte ens ha nått det allmänna medvetandet ännu. Eller så har politikerna redan förstått men vågar inte komma med någon möjligt negativ information före valet. Jag bara väntar på vad som ska hända när detta börjar sippra in i människors personliga erfarenhet och blir en plånboksfråga. Jobbfråga. Välfärdsfråga eftersom en AI inte behöver deklarera och betala skatt. Hoppas bara att jag är fel ute. Och att JF med flera före detta perter också är det.

Men nu kryper en fluga eller vad det nu är, av storleksordningen en millimeter, över skärmen och telepatiserar till mig att jag ska gå ut och se om det går att börja plocka av lite svarta vinbär och koka lite sylt redan innan semesterfrånvaron. Det brukar inte gå förrän långt senare men i år verkar allt ha flyttats fram ett par veckor. Potatisen blommar också. Och jordgubbarna rödnar.Tecken i tiden.

Tidigt.

I trädgården. Klockan är tidig morgon. Kaffemuggen utomhus nu då det är samma temp som inne. En förvirrad humla brummar runt och verkar leta eftet något. Eftersom jag gick ut kommer också katterna ut och vaktkoltrasten meddelar de andra flygfäna var de inte ska landa just nu. Mitt på tomten hänger den mystiska gruppen av halvgenomskinliga centimeterstora flygetyg. 15-20 stycken som rör sig i sin luftdans som om de befann sig i en osynlig bubbla med någon halvmetersradie. Älvor. Oavbryten rörelse. Uppåt, nedåt och åt sidorna men hela tiden inom den osynliga gränsen de har. Har inte sett dem sedan förra sommaren. Varför just där? Vad gör de egentligen? Ett av alla mysterier i en radhusträdgård. Det är nästan helt stilla. Schersminlukten bedövande. Tornseglarna patrullerar högt i himlen. Inga människoljud än. En bit bort under svartvinbärsbuskarna en kolonn mycket små myror antagligen på väg till jobbet. Hör de också koltrasten? Detta universum av liv i olika former. Det sakta döende körsbärsträdet. Duvornas obeskrivliga bakgrundsljud, som en rytmsektion i fågelorkestern. Katten som funderar. Hoppa upp i knät? Nä hon gick. In igen, för att somna om. Nu kommer en skalbagge knatande över stenplattorna. Målmedvetet verkar det som. Två gråsuggor möts men fortsätter i motsatta riktningar. Hälsade de när de möttes? Vaktkoltrasten intar position i trädet och varnar. Han ser en katt jag inte kan se från där jag sitter. Den andra hannen kör en komplicerad soloimprovisation från något träd längre bort jag inte heller kan se. 

Det är fjärde eller femte stadiet i trädgården nu. Med början på vårvintern kommer först det första vita som är snödropparna och stjärnmagnoliabusken. Sedan den gula perioden med vintergäck forsythia och ginst. När de blommat ut kommer den blå med teveronika och blåsippor. Och jättemagnolian som är rosa. Sedan vitt igen när körsbärsträdet blommar följt av schersminens vita blommor. Och nu rött. Jordgubbarna i pallkragen börjar bli röda, smultron täcker marken under den utblommade stjärnmagnolian. Svartvinbären mörknar och körsbären börjar bli röda. och jorden har påbörjat sin bana bort från solen igen. Snart kommer den mörkgröna trädgården som blir ett uterum att vistas i. 

Ända sedan flytten hit har jag haft en tanke om att fotografiskt dokumentera trädgårdens alla stadier. Men det har aldrig blivit av. Och jag vet varför även fast tanken kommer tillbaka för trettionde gången. Den typen av bilder är meningslösa. De kommunicerar bara med den som höll i kameran och minns. Fotografier tänkta för någon annans ögon än fotografens får inte vara så ensidigt uttömmande som bilder av växter. Jag vet ju att t.ex. Denise Grünstein jobbade mycket med bilder från sin trädgård och så klart Monet, men jag kan inte riktigt ta till mig sådana bilder. Tycker att trädgårdar är "live" och inte kommer till sin rätt i bildformat. Det är så mycket mer än bara växter. Alla krypens själar, tankar och ljud som är lika viktiga som blommor och träd. Lukterna. Att ta i blad, jord och bär. Smaka på bären. Brännässelbränd. Rostaggar. Myrbett. Jordgubben som smakar som smultronen och faktiskt översätter schersminlukten till smak. Den långbenta spindeln som flyr. Musfamiljen som hörs svagt inifrån kompostlådan. Fjärilsfladder. Överallt födsel liv och död.

En trädgård, hur liten den än är, är ett allkonstverk som uppspelas för den som vistas i den och kan se, höra, känna, smaka och lukta. Och kanske uppfatta mer än så även om vi inte har några ord för ytterligare sinnen. Än. Kanske något den blinde känner till?

Nu kom första vindpusten och människorna har börjat komma upp ur sängarna. Slut på friden. Ett stråk av cigarettrök kommer in från grannen som en påminnelse om hur snabbt tiden går. Inte ofta tobaksrök känns nu längre. Kanske därför jag inte alls störs av grannens morgoncigg. Känns lite som om jag blev yngre för en sekund. Och nu kom en sur katt ut. Sätter sig och stirrar anklagande. Dags att gå in och servera frukost. Torrfoder får det bli.

Back to b.

B som i basic. Och det var dagens svängelska. Men något hände under veckan. Ett slags återställande av livsordningen. Jag fick tillbaka det sörjda och saknade skissboksbehovet. Försvunnet sedan se länken. Återuppstått i tysthet under de senaste dagarna. Ungefär som när man till sin förvåning plötsligt inser att något kroniskt sjukdomstillstånd faktiskt ändå har förbättrats. Tror jag vet varför. Ett drygt år av tänkande och läsande i kombination med två kompisar, en nära och en avlägsen (i tiden), som har skissböckerna som naturliga förlängningar av både sinnen och minnen, alltså precis som jag också alltid haft. Det var ett misstag att se på detta fenomen som en del av den stora besvikelsen. I de svartaste stunderna den stora bluffen. Och jag har inte ändrat åsikt om konstetablissementets inveckling, utan bara insett att jag ju faktiskt inte är med på det tåget och därför lika lite som kulturministern behöver bry mig. Skissboken är tillbaka i fickan och pretationerna förpassade dit de hör hemma. Skissboken är bara ett redskap för att försöka förstå världen. Ett helt fristående fenomen för kommunikation med sig själv och inte ett testrum inför framtida storverk. Och snart är det semester! Amen.

Högt i det blå.

Att läsa två böcker samtidigt, korsvis, om samma ämne, i detta fall katastrofen Northvolts uppgång och fall, tycker jag alla borde prova någon gång. Det finns säkert fler exempel än Northvolt. Jag läser grävjournalisten Gunnar Lindstedts "Northvoltfallet" samtidigt med "Northvolt : min berättelse" av VD:n Peter Carlsson. Så otroligt olika dessa två skildringar av samma händelser är. GL intervjuar alla möjliga människor på alla möjliga poster i organisationen, medan PC verkligen berättar "sin" historia, som mer fokuserar på honom själv och hans självuppoffrande slit för klimatet och miljön (undantaget kanske att han och hans kompisar använder helikopter istället för skidlift när det blir skidsemester:-), än på företaget. Samtidigt framhåller han hela tiden sin kontakt med "golvet" och att han ofta visar sig där. Det är två olika världar som beskrivs. Fast samma... Och det allra intressantaste med detta är såklart hur det slutar, och det vet ju de flesta redan. Alltså att PC flyger vidare i sina företagsjet, ännu rikare och nu också med en biktbok instoppad i offerkoftfickan, medan hundratals personer som rekryterats till Skellefteå från hela världen (100 länder) inte kan sälja sina för en framtid i Skellefteå inköpta bostäder och flytta tillbaka till sina hemländer. Skuldsatta och fast. Så slutar det hela alltså precis som vanligt. Det är som i politiken. Vid en viss nivå lättar en person som på ett eller annat sätt fått för mycket makt, från verkligheten för de som står kvar med fötterna i en vardag med begränsningar. Det blir liksom blinda fläckar, vita områden som uppstår från ingenting. Jag kan inte låta bli att undra hur jag själv skulle klara av en situation där jag inte någonsin behöver tänka på personlig ekonomi eller framtid. Det vet jag nog tyvärr inte.

Ja, men vem blir förvånad? Liknande historier har man ju hört förut. Och aldrig är det någons fel. Men för att detta nu inte ska bli till en sur dagstidningskrönika tänker jag backa till början. Två frågor. Den ena det intressanta med att se hur olik världen kan te sig för två personer med olika bakgund och förutsättningar i livet. Den andra att VD:n i denna historia, likt andra chefer och iofs medarbetare i olika roller också, är totalt blinda för att problemen kommer av en som jag tycker skev verklighetsuppfattning (där kom det igen :), nämligen den att det är bråttom. Och att en "fulltecknad agenda" är något bra. Det är ganska lätt att läsa detta i bägge de här böckerna. Brådskan att hinna med det och det till vissa (påhittade) datum ses som en naturgiven sanning. Det ska vara bråttom. Det är positivt att jaga ihjäl sig efter sin egen skugga. Den som sover minst och pressar sig mest är den bäste. Att offra sig för någon avgud är heroiskt. Gång på gång kommer PC med små berättelser om hur oerhört hårt han jobbar och om hur han pressar sig till bristningsgränsen och över den så att han blir sjuk. För vadå? Det är som om han inte fattat något om livet förutom hur man fullständigt fartblint gör affärer. Tunnelseende med själva livet på utsidan av den opaka tunneln. Och när han blir inlagd på sjukhus pga denna inställning till livet ligger han där och reflekterar och börjar tänka att han ska utvidga sin musiksmak. Som normalt är "up-beat" (vad nu det kan vara. Musik som spelas fort?). Och han börjar, som han uttrycker det, lyssna på klassisk musik. Visserligen bara i form av soundtracket till någon amerikansk film, men ändå kanske det hade varit en liten fingervisning om att det finns annat i världen också. Men den pyttelilla ljusglimten är glömd i nästa sekund. Inget att nysta vidare i. Här gäller det att ånga på i ullstrumporna. Han verkar inte fatta att han faktiskt bara kan tagga ner och så småningom säga upp sig. Pengar har han ju så det räcker och blir över. Han är en fånge i sin föreställning om sig själv och sin betydelse. Beroende av att leva i det drama han själv skapat. Stundvis tycker jag faktiskt synd om honom.

När jag läser historier likt denna kan jag inte låta bli att tänka på Peter Englunds ord om äventyraren Göran Kropp. Det var inte något brott mot "intet ont om de döda" eftersom han sade detta långt innan dödsolyckan, när GK just hade deklarerat att han planerade något nytt storverk. Så här ungefär sade PE:
"- En person som lägger massor av tid och pengar på att planera och arrangra en fara han sedan utsätter sig själv för, inför största möjliga publik, imponerar inte så värst på mig". Så det citatet får avsluta detta.

Knäkatter och medlöpare.

En är alltid arg men ändå knäkatt, en är jägare och sover ute maj till oktober, en är dement och ser dåligt, en är den snälla men härjande väckarklockan som ser till att inga sovmorgnar förekommer. Katter är lika olika till personligheten som till utseendet. En gång hade vi en som spanade i parken på dagarna och när hon fick se mig komma gående satte högsta fart mot mig och sprang på mig, klängde uppför kläderna mot axlarna där hon sedan lade sig som en falukorvsring runt nacken. Åkande så fortsatte spaningen. En samlade strumpor och dränkte dem i vattenskålen. En grävde i blomkrukor om natten. Och så vidare. Ändå är de utan tvekan flockdjur. Det törs jag påstå efter alla år omgiven av katter i olika konstellationer. De tycker olika om varandra precis som vi människor men om man har turen att få till rätt konstellation blir de också precis som vi beroende av varandra. 

Myggor då? Eller myror? Har de lika tydliga individuella personligheter? Medvetande är den intressantaste frågan. Förutom tid då. Jag klarar ju inte längre att vistas i folksamlingar där individernas medvetanden riktas mot samma mål. Som demonstrationer och liknande. Spelar ingen roll hur mycket jag sympatiserar med anledningen till folksamlingen. Det bär mig kraftigt emot ändå. Sannolikt eftersom jag i sådana situationer kan känna att mitt medvetande, min vilja, i mindre eller större utsträckning övergår i ett kollektivt medvetande och en kollektiv vilja. Känns som att jag till varje pris vill vara kvar i mitt eget kritiska jag. Inte ge efter för den förrädiskt sköna känslan av att vara en del i en större vilja. Kanske för att jag inser att om denna vilja riktas om åt något håll jag själv egentligen inte vill så finns det inget jag kan göra åt det. Fisken i stimmet som simmar i formation. Staren i flocken som letar nattläger. Individualitet som försvinner in i kollektivitet.

Alltså helt enkelt att förlora sitt förstånd in i ett kollektivt förstånd som jag inte kan styra. Det är för mig något skrämmande. Mer och mer för varje år dessutom. 

Så frågan är hur det ser ut hos de allra minsta? Om det finns ett individuellt medvetande eller om det bara är kollektivt ända från födseln? Och om det är det senare, hur många celler behöver en organism bestå av för att en individualitet ska uppstå? Jag tycker mig kunna se något individuellt hos små spindlar men inte hos myggor- Inbillning? Kan ju vara för att en spindel oftast är sysselsatt med något projekt och ignorerar mig så länge den inte uppfatrar mig som farlig. Medan myggan bara inar korkat och försöker komma åt att sticka mig. Känns som om myggan är mindre utvecklad. Och som att myran är någonstans mitt emellan spindeln och myggan. Det finns människor också på den där myrnivån. Proffsdemonstranter och aktivister som söker varje tillfälle att frånsäga sig sitt personliga ansvar för att få ingå i den där mobben nästan oavsett frågan. Som följer med flockens rörelser blint och viljelöst. Som låter sig manipuleras för att slippa eländet att tvingas tänka själv. Som följer en ledare också i u-svängar och motsägelser. Eller när en existensiell fråga erätts av en politisk.

Och då är vi framme vid ett annat fenomen. Personkult. Individer i ledarroller som inte kan ha rätt i en fråga men fel i en annan. Eftersom själva beundran av personen är det viktigaste. Och då blir det totalt kajko och all kritik förbjuds. Yttrandefriheten sätts ur spel. Personen på piedistalen säger si eller så och då är det så. Eventuella invändningar är bara elak smutskastning. Detta fenomen kan till och med förekomma på nationell nivå och om det understöds av tvångsmedel i en generation så kan nästa vara hjärtvättad till att tro på budskapen. Har hänt många gånger historiskt och händer idag med. 

Så slutsatsen av allt detta får bli att vi ska passa oss noga. Acceptera aldrig något som sanning bara för att den eller den personen sagt det. Var kritisk. Ta reda på fakta själv. Ha fler än en källa, helst så många som möjligt som företräder olika synsätt. Och hemfall aldrig åt någon typ av personkult! Studera katterna. De vet mycket om hur man ska leva ett liv.

Mästerverksvärk.

Första gången i Paris då jag lyckats tränga mig fram genom folkmassan till Mona-Lisa. Jaha. Så bra var den tavlan. Nä, dags att tränga sig ut igen och hitta ett fik för en baguette och en öl. 

Detta inlägg kommer att handla om hur man tillägnar sig kultur. Eller absorberar sin omgivning för att sedan ha som arkiverat byggmaterial att ta fram vid behov. För något bildbygge. Eller någon annan form av uttryck.

Gå på museum är ju bara skit om man är ute efter intryck och upplevelser av den lokala kulturen. Pulsen. Ljuden. Lukterna. Mentaliteten. Det är inte på något museum kulturen finns. Den finns runt omkring den som tar en promenad på stan eller byn med alla sinnen öppna. Ett bättre sätt än att besöka något museums tjuvgodssamling är att besöka en begravningsplats. Se hur de döda hanteras. Det, tycker jag, säger mycket om en folksjäl om det nu finns något som en folksjäl. Seder och bruk i alla fall. Eller med andra ord kultur.

Eller så här. En gång i Istanbul med kompisen M som kom på att vi skulle ta en taxi och åka planlöst runt i staden i natten. Bad chauffören spela den bästa turkiska musiken. Stanna till på någon gata långt från turiststråken och dricka en Raki på lokalbefolkningshåla. Åka vidare. Uppskattat av chauffören också som fick visa sin stad (sånt som gick att göra då taxi var billigt). Det, plus att bo på de allra enklaste pensionerna gav mentalt bränsle för en hel vinter den gången.

En gång i Karasu när jag ensam satte mig på bussen mot Istanbul och bussen krypkörde genom en by medan konduktören hängde ut från den öppna dörren och skrek -ISTANBUL, ISTANBUL, ISTANBUL.. En man kom springande ut från en rakstuga med raklödder kvar på kinderna. Hoppade på i farten. Tyckte att jag äntligen såg verkligheten.

En morgon på torget här i orten när "finnen" sitter på sin stambänk och orerar med någon likasinnad som stannat till med rullatorn. Folk på väg till jobbet hastar förbi mot tuben. Eftermiddag, folk hastar förbi från tuben. Finnen sitter där han sitter med sin ölburk. Att fördjupa sin lokalkännedom. Att sitta på ett fik och studera människorna. Teckna dem om man nu är lagd åt det hållet. Fotografera med mobilen. Själlöst på sätt och vis men att senare på en större skärm titta på bilderna kan leda till något. Kunskap? Ta en ny väg hem. Gå på baksidan av det där huset istället...

Allt som finns framför näsan på en. Vardagen. Vardagslivet. Det är det det handlar om, om man vill försöka ta sig ner till någon djupare förståelse av folk och plats. Att sätta sig på ett fik kanske med en lokaltidning. Eller promenad med kamera. Det lilla är egentligen det stora. Svårare än så är det inte.

Ögonblicksbilder.

Amsterdam. Sov på en bänk på centralstationen. Väckt av att någon petade mig i ryggen och skrek -polis! Vände mig om och fick se en kille som irrade runt med en pistol han siktade på olika bänksovande tågluffare med. Skrek att han var polis och att alla skulle visiteras. Viftade med pistolen. Pupiller stora som tefat. Vi var väl 7-8 som sov på bänkarna. Alla fick gå ut och ställa upp mot stationshusväggen bredbenta och med händerna uppåt mot väggen medan han "visiterade" oss. Alla fattade ju att han inte var polis men man bråkar inte med en pistolbeväpnad knarkare. Hörde efter en stund sirener och sen en myndig röst som sade att vi kunde vända oss om nu, för faran var över. Riktiga poliser hade tagit honom. Tror jag var 17 år. Första tågluffen.

Sen kväll fiske i strömmen. Det gick till så att jag rodde över sjön till en plats vid skogsbilvägen på andra sidan där jag hade en gammal cykel gömd i ett buskage. Cyklade sedan längs älven till en plats ungefär tre km nedströms där jag lämnade hojen och tog en stig genom skogen ner till vattnet. Många ensamma kvällar där. I yngre tonåren långt viktigare än att träffa kompisar eller gå ut. En gång hörde jag en björn varningsvissla inne i skogen. Det var alltid samma personer de gånger jag såg någon annan fiskare på stranden. Kanske man sade ett par ord men inte mer. Lukten i den fuktiga granskogen. När dimma började stiga från vattenytan var det dags att trampa hemåt, för då slutar fisken äta.

Morfar dog när vi såg fotboll på TV. TV:n var svartvit. Det var jag, han och min morbror. Varje gång något spännande hände i matchen skrek min morbror och reste sig ur fåtöljen. Tror egentligen inte han var intresserad av fotboll men han gjorde som han trodde/tyckte man skulle göra. Någon gjorde mål, morbror flög upp på golvet och skrek -såg du, såg du!! Vände sig mot morfar som satt i samma ställning som han gjort länge i sin fåtölj och tittade helt orörlig mot TV:n. Reagerade inte alls. Det blev andra skrik och jag blev utkörd ur rummet. Jag var sex år och försökte hänga på de två männen i matriarkatet trots att de sällan såg mig. Tror inte de märkte att jag var i rummet förrän det hände. Det viskades om hjärnblödning sen, senare när begravning närmade sig.

Intressant som vanligt...

...i Kunstkritikk. Den norska konsttidskriften som tycks veta hur de ska göra för att hitta de intressantaste ämnena, skribenterna och artiklarna. Denna gång är det Louise Steiwer som förfasar sig över den amatörernas intåg på de etablerade proffsens arenor hon tycker sig se överallt (?). New York Times har tydligen nu också publicerat en positiv recension av en utställning med en outbildad konstamatör på danska Arken museum for samtidskunst, ett museum de aldrig tidigare intresserat sig för. Recensionen skriven av den etablerade brittiska kritikern Alice Godwin till och med. Goodwin skriver om direktheten och det omedelbara tilltalet som något positivt, vilket stör Steiwer. Som om det skulle vara en kvalitet? I nästa stycke anklagar hon museet för populism, för att vilja dra till sig barnfamiljer och för att ta till sådana här knep för att motverka det tilltagande ointresset för konst och för att motverka att publiken snart bara består av pensionärer. 

Och? Tänker jag. Vad kan det bero på då? Och var finns lösningen på den frågan? Ska de inte försöka på alla sätt de kan komma på för att sllppa hotas av nedläggning? Om nu konsten fjärmat sig så från vardagen och blivit ett smalt specialintresse typ termodynamik, så vad göra? Någonstans gnisslar det. Något stämmer inte med den här dubbelheten i att samtidigt vilja vara svårt intellektuell och teoretisk men också vilja ha publik. Många får nog en känsla av att man förväntas bara gå till den obegripliga utställningen och buga sig för överhögheten utan att egentligen ha fattat något. Och absolut inte öppna kakhålet med risk att säga "fel" saker och därmed avslöja sin okunskap.
Särskilt tror (vet) jag att detta gäller högutbildade inom andra områden, som lagt minst lika mycket tid och ansträngning på sin disciplin som konstnärerna med högskoleutbildning eller doktorshatt har. Jag har hört det fler än en gång. Varför skulle egentligen just bildkonst vara så mycket otillgängligare än de andra konstarterna? Nja, kejsarens nya kläder och ekonomiska intressen och dimridåer anas nog i skuggorna. Ett känsligt ämne som en artikel som denna i Kunstkritikk bara ytterligare misstänkliggör.

Så hur ska detta lösas? Jag tror bröderna Broman, när de ledde Fotografiska var inne på rätt spår. Ofta kombinerade de en publik utställning många ville se med en smalare mer svårtillgänglig. På så sätt fick den som ville se den ena också se den andra. Och kanske att det då hos någon som kommit för att se den "lätta" ett spår av intresse och nyfikenhet väcktes även för den som krävde mer av besökaren. Ett enkelt och pedagogiskt sätt att väcka intresset ordentligt för den som varit lite halvintresserad. En slags utmaning. Och kanske också en väg in i ett annat sätt att tänka, där det mesta är tillåtet och det handlar mer om att acceptera än att förstå. Åtminstone fram till den gräns där kejsarens nya kläder faktiskt ändå kommer på och man får välja om man vill se dem eller ej.

Strandpromenad med hålkameran.

Levande och döda.

Charlie Parker.

Säljer LP-skivor. Ska ta undan bara kanske fem eller sex som är en slags milstolpar i livet och spelade eller ospelade får vara med hela vägen. Nu står Charlie Parker längst fram i skivbacken och således på tur. Och tyvärr kommer han att ryka. Jag har fyra med honom i lite olika konstellationer, men hans virtuosa spel har aldrig riktigt fått fäste i min mage. Bara i hjärnan. Och det räcker nu inte. Det är magen som räknas. De där gångerna tonerna har fallit på plats så rätt i hela kroppen att gåshuden varit nära. Som när jag flyttade till huvudstaden och gick till kulturhusets diskotek (diskotek betyder faktiskt skivutlåning, precis som bibliotek är bokutlåning) bläddrade runt lite och valde en livedubbel med Thelonius Monk. Man satt där i fåtöljer med stora helinkappslande lurar på skallen och lyssnade på skivorna. Gratis så klart. Och då, den dagen som jag minns så tydligt hade jag valt TM med en sättning jag inte riktigt kände till. Pianointrot med de rätta "felslagen" som bara TM kan göra. Det råa men samtidigt liksom eftertänksamma pianot. Som att han funderade före varje tangentnedtryckning men när han väl bestämt sig klippte till ordentligt. Och sedan när det väl tonade ut och bandet tog över... Käftsmäll är det ord som kommer över mig. Rysningar bara jag tänker på det. Fattade då att jazz från just denna tidsepok var allt jag behövde. Jag hade försökt i alla riktningar ett tag för att vidga vyerna, mest i riktning klassisk musik, men TM fick mig tillbaka i det för mig rätta spåret. Sen kom Tom Waits och räddade/förnyade pop/rock eller vad man nu ska kalla det han gör. Jag har just varit på en särdeles sorglig begravning av en alldeles för ung släkting och kom då där i kyrkbänken på att en av psalmerna som spelades lika gärna hade kunnat komponeras av TW. 

Men tillbaka till Kulturhuset. Det var på tredje våningen tror jag. Man bläddrade bland skivorna, valde det man ville lyssna på och tog på jättelurarna som totalt utestängde andra ljud och inte heller släppte ut något till den som satt bredvid. Detta måste ha varit 1983 eftersom det var då jag flyttade hit för att sedan med något års undantag ha bott på sjuttielva olika adresser innan det blev ut till orten 1996. Det där med att lyssna på den musik man valt, i lurar på en offentlig institution, det var nytt för mig då (1983) och jag vet inte hur länge det fanns kvar heller. Men det var ett sätt att testa och bekanta sig med okänd musik. Lite som nu när Spotify levererar en lista på sådant de tror man ska gilla. Men inte så fragmenterat. Inte lika lätt att gå upp ur fåtöljen, ta av lurarna, leta en annan skiva osv. Nu är det bara att klicka vidare om de första tonerna inte passade. Jag tror man missar en del när det är för lätt. Det kommer inte längre än till introt. Som i datingapparna när användaren svajpar vidare efter första intrycket. Tänk om jag hade lyssnat på det där långa introt till "Round Midnight" hemma i streaminglurarna och gått vidare och missat när bandet med Charlie Rouses sax bryter in med full kraft. Nu visste jag ju vad som skulle komma efter att ha hört andra, inte lika bra inspelningar, men om jag aldrig hört TM? Skulle jag ha tänkt att han ju spelar fel, missar toner? Troligen inte eftersom jag ju redan s.a.s var inne i jazzestetiken, men hade en ovan lyssnare missat något som kunde ha öppnat en ny värld? På grund av otålighet och brådska?

Det är fragmentering det här inlägget handlar om inser jag nu. Fragmentering, avsaknad av tålamod och omedelbar behovstillfredsställelse. Oförmåga att vänta ut mognad. Anledningen till att många inte längre kan läsa en längre text. Att den blivande livspartnern omedelbart från början måste ha alla rätt. Att musiken från första ton ska falla i smaken. Konstverket ska inte lämna något alls till betraktaren att fylla i. Mognadsprocesser handlar idag uteslutande om surdegsbak. Vore det möjligt så skulle många jaga på blommorna att slå ut på en gång efter sådd.

Så. Nu har jag befäst sur gammal gubbe statusen. Nu ska jag gå ut och befästa nyfikna skvallergubbe statusen också för jag hör polissirener och de stannar och stängs av precis här utanför. Det var ett tag sedan nu. Äntligen lite ortenaction!

När tillräckligt många...

...investerar tillräckligt mycket. Då kan en lögn lätt bli till en sanning. När ens försörjning och hela existens ligger i vågskålen vässas argumentationen långt bortom sanningssökandet och självindoktrineringen blir existentiell. Och det är såklart förståeligt. Har jag genom idogt arbete under många år skaffat mig en position i ett sammanhang som därför inte får ifrågasättas, så hamnar hälarna i backen och eventuella tvivel förpassas in i garderoben när någon har fräckheten att ifrågasätta detta sammanhang. Och den sortens övertygelser kan vara inte bara svåra utan t.o.m farliga att utmana.

Så är det ganska ofta. Och ju större fråga dess omöjligare att ifrågasätta. De heliga kor vi med jämna mellanrum utser och benämner som obestridliga sanningar och som med lika jämna mellanrum någon eller några generationer senare identifieras som irrläror och galenskap. Historien är full av dem. Dödsstraff har utfärdats mot "fritänkare" och gör det än idag på sina håll. 

Även olika aktiviströrelser vill ha enkla förklaringar på komplicerade problem och helst bortse från historiska skeenden och dylikt som kräver acceptans av att gråskalor existerar hur trista och jobbiga de än är. 

Eller i det lilla med människor som inte vill höra vad som sägs utan att först kontrollera vem det är som säger det. Som inte orkar ha en egen åsikt eller ta reda på fakta. Och nu i år då vi har valrörelse här i landet har snart allt förvandlats till slogans och "one liners".

För att runda av de här tankarna, som tyvärr ofta hemsöker mig, är det väl bara att konstatera att jag gör så gott jag kan och i varje fråga försöker vara så förutsättningslös jag orkar. Och inte låta känslor eller grupptryck överskugga. 

En metod är att försöka läsa så mycket som möjligt och sätta sig in i åsikter från alla håll och ta reda på vad de faktiskt grundar sig i. För att försvara förutfattade meningar är lätt medan att söka sanning kan vara det svåraste som finns. Särskilt i de fall då det går upp för en att det man av en eller annan anledning vill tycka faktiskt är oriktigt. Att ändra åsikt utifrån att nya fakta tillkommit kan vara det svåraste som finns. Lättare att förneka eller misstänkliggöra nya fakta. -Ja det var väl vad man kunde vänta sig från det hållet...

Glad midsommar!

Christer Strömholm och nazismen.

Biografi av Andreas Gedin. Intressant studie om historieförvanskning och mörkläggning. Av anpassning av historien för att inte svärta ned en som en gång gjorde sina val på grunder som inte idag kan accepteras. 

Det är också en historia om smart nätverkande och "personal branding" i kulturvärlden. Absolut läsvärd. Särskilt för den som tidigare läst något av allt som skrivits om CS. Det finns ju både akademiska uppsatser och en doktorsavhandling t.o.m., förutom allt som skrivits biografiskt och i utställningssammanhang. Men här får man en lite annorlunda bild än den allmänt vedertagna. Rekommenderas!

Ensam koltrast.

Sjunger vidare. Det blåser lite, sol. Uppdrag idag innan nattåg i kväll. I morgon ceremoni för en som gick i förväg. Sen nattåg hem igen. Och allt fortsätter som om inget hade hänt.

Ut och inveckling.

Matematikprofessorn Olle Häggström kritiserar påven som i sitt nya "Magnifica Humanitas" (ett slags påvligt kommentarsbrev till världsomvälvande händelser. Förra numret utkom 1891 och berörde då industrialiseringen) skriver om AI, men tydligen duckar eller ignorerar det som för Vatikanen (och alla andra) borde ses som den största frågan. Den som kallas "AI alignment". Citat från artikeln OH skriver i Kvartal: "Om vi inte i tid till superintelligensens uppkomst har löst det som kallas AI alignment – hur man ser till att deras mål och drivkrafter är i linje med mänskliga värderingar och i tillräcklig mån prioriterar mänsklig välfärd och blomstring – så kan vi vara riktigt illa ute. För snart 20 år sedan beskrev AI alignment-pionjären Eliezer Yudkowsky defaultscenariot om vi skapar superintelligens utan att först ha löst AI alignment med orden ”AI hatar dig inte, ej heller älskar den dig, men du består av atomer som den kan ha annan användning för”.

Superintelligens ja. Den beräknas av OH att ännu ligga något eller kanske några år fram i tiden. Ingen vet riktigt när eftersom AI snart kommer att kunna ta över själva utvecklingen av AI. OH menar att vi då ser slutet på alla arbeten inom intellektuella och kreativa områden. Och på sikt även på praktiska eftersom en superintelligens såklart även kan ta över robotikens utveckling. Så vi människor, om vi nu blir kvar, kan rulla tummarna och ligga på soffan. Inom 6-12 månader antas en matematikdoktorand med hjälp av AI klara av att skriva en fullt godtagbar doktorsavhandling på en vecka ungefär. Något som utan AI-hjälp beräknas ta fyra till fem år.

Av allt detta kan jag då bara dra slutsatsen att katterna vinner. De sover nästan dygnet om förutom då de äter eller skiter. De bryr sig bara om de allra mest basala behoven. Bekymrar sig om ingenting. En livsstil i 100% solitär egoism. Det måste ju vara så man ska leva då när AI tagit över allt annat. Eller? Nog är detta frågor man tycker borde intressera påven mer än något annat. Eller kommer svaren med det där flygande tefatet som ska landa på jorden i november?

Garagestädning.

Tömmer garaget inför flytt om ett år eller så. Kajakerna sålda. Allt konstnärsmaterial som sovit där i alla år har delats upp på släng, sälj och spara. Andra roligheter dyker upp. Kursböckerna för segelflygcertifikat som jag tog i mycket unga år. Tror bara jag var 16 när jag började för om man var så ung så fick man utbildningen och träningen betald av vad eller vem det nu var som betalade. Men det höll bara två-tre år innan jag tröttnade på att putsa plan och städa hangarer och klubbhus på helgerna. Hade dessutom en timmes resa till klubbens fält. Flygningen kul och spännande såklart men allt det andra försökte jag hela tiden smita från så det blev inte så bra till sist :-).

Samma med lite annat jox från dykartiden då jag hade en plan som inte blev av, att kanske bli yrkesdykare. Tog nordiskt dykarcertifikat men sedan rann det ut i sanden när jag skulle utöka det åt yrkeshållet. Inte lika intressant som att jobba med bilder även om detta var innan jag fattat att det fanns konstskolor, men fotograf var med i bakhuvudet efter att ha haft foto som "fritt val" i högstadiet och varit "pryoelev" som det hette då, hos byplåtisen. Men allt det där var för 100 år sedan. Dock, en del roliga minnen. Som vrakdykning i Trondheimsfjorden och fridykning i Storsjön. Eller en segelflygincident som inte var ett dugg rolig då men blev det senare.

Incidenten var som följer. Den typ av segelflyg jag sysslade med funkar så att ett dragplan, typ Cessna, hade en lina kopplad mellan sig och segelflygplanet (typ Bergfalke). När dragplanet lyfte följde segelplanet med. Sedan kopplade segelplanet loss sig vid en viss förutbestämd höjd när termiken var tillräcklig för att segelplanet skulle kunna fortsätta stiga på egen hand (typ 8-900 meter? minns ej). Det gick till så att dragplanet meddelade över radio att det nu var frånkoppling, för att sedan dyka ganska tvärt för att inte hamna i vägen för segelflygplanet. Själva frånkopplingen gjordes (görs?) från segelplanet.

Innan start, alltså på marken, har segelflygaren en checklista att gå igenom. Jag gjorde det som vanligt vid detta tillfälle och gav klartecken (tummen upp tror jag det var) till dragplanspiloten. Dragplanet skulle sedan bogsera mig upp till rätt höjd, meddela över radion att det var dags att koppla loss och att det skulle dyka. Vid detta tillfälle saktar dragplanet ner lite för att få slack i linan vilket behövs för att det inte ska bli för tungt att koppla loss. Allt var ju manuellt och det var ett snöre med en träkula längst ut man skulle dra i för att koppla loss. Men utan slack i linan var det svårt att göra det. Alltså, inget hördes från radion trots att vi närmade oss rätt höjd. Och då insåg jag vad jag gjort. Radions sändar/mottagardel som satt i en spiralsladd till själva radiolådan hängde utanför! Jag såg den utanför och insåg att jag måste ha stängt och låst huven med den hängande utanför. Halvpanik.. Dragplanet dök tvärt och jag kunde inte koppla loss pga trycket på kopplingsanordningen, och kunde inte prata med dragplanet. Åkte med neråt. Men dragplanspiloten var erfaren och insåg snabbt vad som hänt. Så han planade ut och saktade in och det blev slack så att jag kunde släppa.

Sedan det allra underligaste som helt enkelt måste vara en tankevurpa. Som jag minns det genomförde jag ändå flygpasset utan radio och landade som tänkt var efter någon halvtimme-timme. Men det sista måste bara vara någon slags förträngning eller nåt. För skäll fick man för det mesta och ett sådant klantigt säkerhetshaveri borde ju nära på ha varit straffbart. Men det var väl i så fall för att jag ville skjuta upp utskällningen och i stället njuta av flygningen så länge den varade. Ingen kom ju ändå åt mig eftersom radion var utanför...
Sedan hände det andra lite spektakulära saker också under denna tid men det får jag återkomma till någon annan gång. Nu är det garaget som gäller igen.

Ortsdjur.

Jag vet var räven går. Här i orten är det lätt. Det finns flera rävar, men möjliga revir är det ont om. På en plats jag vet går det att närma sig ett buskage och då få hesa rävskall i retur. De har nog valpar nu. Jag vänder. De ska vara i fred. Men ändå märkligt att de är så anpassade. En natt för några år sedan skrämde jag bort en från gården när jag öppnade terassdörren. Den gjorde ett elegant hopp över den nästan två meter höga häcken innan den utan minsta brådska promenerade iväg längs parkvägen. Utanför dagiset där en gång mina barn var internerade hade de en räv som vilade under en gran utanför grindarna på dagarna. På ön går det att se räv möjligen på 200 meters avstånd. Och blir man då upptäckt och identifierad som människa så flyr de i 190 knyck. I panik. Men här vet de att det inte finns några rävjägare och människan är därför inget hot.

Vildsvin har jag sett ett par gånger. En gång en hel familj. De bor här i utkanten i ett litet skogsområde några hundra kvadratmeter stort. De är inte lika orädda som räv, hare eller rådjur men inte långt ifrån. De lever sina liv så nära människorna de anser lämpligt. Plöjer upp nån gräsmatta ibland och lämnar rejäla sår i marken här och där i skogsdungarna. Golfbanan i närheten är inhägnad med strömstängsel i vildsvinshöjd.

Harar av största modell sitter på varenda ängsyta. Orädda de med. Vet att ingen harjakt är aktuell i tätbebyggt område. Skulle tro att deras enda naturliga fiende här är rävarna. Och ingen räv kan ta en hare som håller sig till öppna ytor med snaggat gräs som det ju alltid ser ut i förorternas grönområden. Hararna här ser dubbelt så stora ut som de enstaka man ser på ön. Stora, orädda, bekväma ser de ut.

Rådjuren. Tar ändå priset. Knappt att de orkar masa sig från gångvägarna när man kommer gående. Flera gånger har jag nästan kunnat ta i ett som bara skyggat precis så mycket så att det varit utom räckhåll. En gång klev jag nästan på en hona med kid i en skogsdunge ovanför ett av baden. De flög upp ur gropen där de låg men sprang inte iväg. Ställde sig och glodde på mig så att jag var den som fick backa och gå. I vår trädgård är det omöjligt att ha vissa blommor då de genast blir uppätna. Jordgubbslandet är inhägnat med galler. Annars försvinner blommorna på nätterna och ibland på dagarna också. Titta ut genom köksfönstret och det kan står två-tre rådjur utanför och käka blomknoppar på våren. Fullt medvetna om att det värsta som kan hända är att de blir bortschasade. Och oftast inte ens det. De flesta tar nog bara upp mobilen och filmar de vackra djuren som verkar så självmedvetna och lugna.

Så är det i förorterna. Människorna skjuter och spränger varandra men djuren tittar bara på. Ingen skulle komma på idén att skjuta på djuren och det är de väl medvetna om. Kan inte låta bli att undra om detta är något som är platsbundet eller om det är nedärvt? Hur skulle ett förortsrådjur bete sig om det deporterades någonstans där människorna skjuter på djuren? Skulle det fatta det? På ön vimlar det av rådjur. Kan se flera stycken på en promenad ner mot havet. Men det enda jag då ser är de vita svanstofsarna och bakbenen när de på ett par hundra meters avstånd skenar iväg i panik. Vore intressant att veta om lant- och stadsdjur av samma ras verkligen är samma ras? Eller om generationer av totalt olika förutsättningar har förändrat dem så att de är olika nu?

Oikofobens paradox.

Att nedvärdera sin egen kultur till förmån för den mer ytliga förståelse som är möjlig att ha för en annan, är rätt korkat om man vill gräva på djupet. I det avséendet gör nog de idag så uppmärksammade urfolkskonstnärerna helt rätt. Det finns en paradox i konstvärlden i dels strävan efter internationalitet, med engelska som "konstspråk" för alla nationaliteter och dels hyllandet av etniska projekt av enskilda konstnärer eller grupper i traditionella kläder och komplett med musik, språk och poesi. Förklaringen till denna paradox är såklart enkel, så länge den ekonomiska delen ångar på ställer man inte frågor. Det första ledet i ordet paradox är det som styr (ortsslang). För med tanke på den allt starkare drivkraften mot  internationalisering eller anglifiering (läs "The global contemporary art world" av Jonathan Harris om inte vardagsiakttagelserna räcker) borde ju det etniska förpassas till garderoben i stället för att överallt lyftas fram. Konstlingotermen falsk dikotomi pluppar upp i tankevurpan. Para, para, para. 

Men. Detta är ju inget som berör eller angår den som uttrycker sig i bild för sin egen sinnesfrids skull. Som tillfredsställer sitt uttrycksbehov. Eller fritidsmålaren som finner ro och tillfredsställelse i att göra bilder. Där är nog drivkrafterna desamma som de varit i tusen år. För där finns inte de ekonomiska krafterna och anpassningarna som genast visar sig tydligt för den som tänker bli professionell och leva på sitt konstnärskap. Resultatet för de senare blir i de flesta fall en kompromiss med kombinerat lönearbete och arbete med sin konst. Och eviga försök att avkoda vägarna till gallerier och institutioner utan att tumma alltför mycket på den egna verksamheten. Ett slags limbo med lika mycket tid avsatt för att hitta dessa spår genom labyrinten som till sitt eget konstnärliga arbete.

Denna senare kategori tillhörde jag själv i tre-fyra år efter avslutade konststudier innan jag insåg det omöjliga och sadlade om till mitt andra ben - fotograf. Minns precis när det var jag bestämde mig. Jag hade bläddrat igenom senaste numret av KRO-tidningen och kände bara irritation och leda efter x antal artiklar om hur synd det är om alla konstnärer som inte får ekonomisk uppskattning efter förtjänst. Jag blev där i min ensamhet förbannad på allt detta snyftande. Jag ville inte tillhöra något gnällkollektiv när jag nu fötts med fördelar som halva jordens befolkning bara kunde drömma om. Kände att jag är uppfostrad till att man tar tag i sitt liv och ansvarar för det utan att klaga och försöka skylla på någon annan. Säkert ett förlegat mansideal, men så kände jag i alla fall (och det gör jag nog kanske än idag). Så sagt och gjort. Sade upp mitt medlemskap i KRO (Konstnärernas riksorganisation) och gick i stället med i SFF (Svenska fotografers förbund). Sedan blev det några slingriga år med datorgrafik, lite illustration och både hel- och deltidsanställningar inom de områdema och foto och så småningom 1996 egen firma som industrifotograf. 

En sak jag minns extra tydligt är när mitt första nummer av SFF-tidningen låg i postlådan. Bläddrade i den. Allt var positivt. Intressanta artiklar att lära sig masor av. Kollegialitet i stället för missunsamhet och konkurrens. En annan värld än den som fanns i KRO-tidningen. Och sen när jag började delta i SFF:s återkommande internutbildningar och kurser insåg jag också att det inte fanns några varken sura eller självöverskattande fotografer. Alla välkomnande och alla på samma nivå.

Men nu har jag sedan några år återigen en ateljé och jobbar med egna konstprojekt även om också de mer lutar åt det fotografiska än något annat och min firma har jag också kvar. Tar uppdrag om än inte till 100% längre. Snarare 20-25. Förra söndagen sålde jag det mesta av mina kvarvarande oljefärger till andra medlemmar i atejéföreningen eftersom oljemåleri inte längre är någon framkomlig väg för mig. Strävan numer är att som fotograf lämna den professionella uppdragsvärlden och bara ägna mig åt mina egna bilder. Ska nog funka framöver med hjälp av en visserligen låg men ändå pension :-). På köpet har min en gång barnsliga förundran för det magiska med fotografisk bild kommit tillbaka med full kraft. Den kom med återgången till det analoga och mörkrumsarbetet. Så kanske kan jag prata om den där cirkeln som slutits. Barnen sedan länge utflugna och jag barn på nytt! Och nu ska jag bara gräva där jag står. Inte vara en oikofob.