Min militära erfarenhet.

I likhet med alla andra manspersoner i min ålder, gjorde jag en gång i tiden militärtjänstgöring. Jag blev efter mönstringen uttagen till s.k. gruppbefälselev, GBS, som det hette. Vet inte om något motsvarande finns nu, eller vad det i så fall heter. På den tiden var det kanske inte samma allvar som idag, utan bara något som alla killar måste göra, på grund av den lagstadgade värnplikten. Mönstring vid 17 års ålder och sedan lumpen vid 18. Inget som gick att välja eller välja bort. En slags initiation i samhället och vuxenlivet. Man gjorde "lumpen". Och efter ett samtal häromdagen, om ett annat samtal mellan uniformerade ungdomar (numer även kvinnliga) som avlyssnades på gotlandsbåten i förra veckan, kom jag att tänka på följande historia från när jag gjorde lumpen.

Vi skulle genomföra ett s.k. eldöverfall på en grupp fiender som hade landstigit på en ö vid norrlandkusten någonstans. Vi var en pluton (ca 20 man) som skulle smyga i land i skydd av mörker på andra sidan av den lilla ön och i tystnad åla förbi deras vaktposter och under larmsnören osv, för att när vi kommit i position öppna eld och skjuta ihjäl fiendekillarna som slagit läger där (det var sånt man övades inför) och tillfångata ev. överlevande. Det var alltså en pluton från någon annan gren av regementet som spelade fiender. Vår beväpning var kulsprutepistoler med lösa skott.

Smygandet och ålandet gick bra och väl i position beordrade det medföljande befälet eld. Alltså att vi skulle skjuta ner motståndarna innan de fattat vad som hände och hunnit ta sina egna vapen eller bara ta skydd. Så vi reste oss upp, intog position, siktade och sedan... ingenting. Ingen sköt. För vi var alla i grunden pacifister.

Nä så var det dessvärre inte. Den krassa orsaken var den lösa ammunitionen. Varje kväll skulle man göra persedelvård (putsa kängor o.dyl.) samt vapenvård. För allt skulle ju vara tiptop vid nästa morgons uppställning och inspektion. Och först efter detta putsande och fixande var man ledig för kvällen. 

Vapenvården då. Den bestod i att plocka isär och sätta ihop k-pisten. Rengöra, olja och funktionstesta. Urtrist, men om den var oanvänd såklart fixat på en minut. Den lösa ammunition vi använde vid övning genererade ett rött damm av plastpartiklar som letade sig in i varje vrå av kpisten och tog en evighet att avlägsna sen. Så den som inte sköt fick typ en timmes extra kortspel eller fikande på "luckan" (logementet) på kvällen. Ett vanligt knep var därför att låta bli att skjuta vid övningar då många skulle skjuta samtidigt. Ingen skulle ju märka det i det allmänna smattrandet. Och vid den här beskrivna övningen var alla trötta och ville bara få vila/sova på luckan. Inte sitta i vapenvårdsrummet i källaren och pilla med rengöringsskit. Alltså hoppades alla på att tillräckligt många andra skulle skjuta för att man själv skulle kunna låta bli och komma undan med det utan att bli upptäckt. 

Så eldöverfallet resulterade bara i att förvånade fiender fick höra en "kommandoröst" som skrek ÄÄÄLD!! någonstans i skogen bakom lägret. Sen inget mer. Jag minns bara ett par saker till från denna händelse, utskällningen vi fick av något högre befäl när vi kom tillbaka till regementet och att senare övningar avslutades med kontroll av vapnen så att de verkligen avfyrats. Troligen fick väl vi inblandade kanske sänkt betyg och nån helgpermis indragen också. Men det minns jag tyvärr inte.

Och denna historia kom alltså upp ur minnesarkivet bara för att jag hörde hur allvarliga dagens värnpliktiga soldater är när det gäller deras tjänstgöring. Det är andra tider nu. Och dessutom blir man numer "uttagen" till mönstring och sedan bara eventuellt går vidare till att göra lumpen. Inte som då när mönstring och lumpen var obligatorium för alla killar. Lumpen eller fängelse för vapenvägran var det då. Eller ev. om man var "jehovas" kune man få vapenfri tjänst. Vilket i bygemenskapen där jag växte upp var detsamma som att inte vara en "riktig karl". Att överlåta till andra att försvara oss när fienden (ryssen då som nu) kommer visade bara att man var en feg nolla. Ingen att lita på.

Politik.

Politiker minns jag som personer man tänkte på med en slags respekt. Även de som stod för något helt annat än man själv gjorde. Men det var ju länge sen och dessutom kanske minnet sviker. Och allt sådant är ju ändå bortblåst nu. Bara ett parti kvar som försöker åstadkomma något inte bara för oss som lever nu, utan för kommande generationer också. För de som ska ta hand om kärnavfall t.ex. 

Numer haglar de partipolitiska skandalerna och den senaste i raden är en valskandal, där två politiker kommit på ett sätt att kringgå valsystemet och skaffa sig extra personröster. Nämligen att via grupptryck, mutor eller bara övertalning av lättledda i bekantskapskretsen, (som kanske genom språkförbistring inte riktigt haft möjlighet att sätta sig in i politiken och göra sina egna val) påverka dem att lämna in valsedlar med i förväg ikryssade namn. Det är skrämmande. Trodde nog aldrig att jag skulle få uppleva valmanipulation i det här landet. Men det som är än mer skrämmande är intervjusvaren från den ena anklagade politikern. Han förnekar all vetskap om och inblandning i debaclet, eftersom han vet att man inte får göra så. Att det är olagligt! Vad ska man säga om det svaret? Mörkrädd är nog vad jag blir iaf. Att han inte ens fattar att detta är en gåva till de som vill slänga ut honom från Sverige är det ena. Att han saknar moralisk kompass det andra. Inte ett ord om demokrati, etik, rättvisetänkande. Bara att han inte skulle göra något som är olagligt. Men alltså vad som helst som inte är det... Eller?

Vänsterytter och högerytter göder varandra. Så snart det verkar lite lugnare kommer någon galenskap från endera hållet. De flesta tokpassningarna har på senare år varit från högerkanten, men vänstern verkar komma starkt nu. Nästan ikapp under det senaste halvåret faktiskt.

Morgondimma.

Ska väl gå och klippa mig kanske. Alla frisörer är från Libanon eftersom alla libaneser är frisörer (citat fritt efter Elaf Ali, tror jag det var). Det kostar 150:- att klippa sig. Samma pris överallt. Möter tvillingsystrarna. Kanske i 70-års åldern. Långa, smala, skrangliga, tysta, diskreta. Med varsin precis likadan stor, högväxt, tyst vinthund. Hade jag vågat så hade jag bett att få fotografera dem. Men de vänder sig alltid på något underligt sätt så att de bara syns bakifrån eller snett från sidan. Tysta. Visar att de inte vill ha någon kontakt med andra än varandra. Samma kläder. Brunt. Mörkblått. Svart. Samma frisyrer. Samma gångstil, rörelsemönster. Går inte att se de ständigt bortvända ansiktena. Omöjligt att inte fantisera. Om de alltid har bott ihop. Om hur de äter middag tillsammans. Om hur de inte talar eftersom det inte behövs. Om hundarna som också är tvillingar. Enäggs. Kan kommunicera utan ord. Ljud. Samma smak. Samma kläder. Hur de går tillsammans. Alltid.

Och finnen. På sin plats på torget, bänken mitt emot Direkten. Med en burköl i handen. Kort, bred, ljus buskig mustasch under potatisnäsan. Alltid läderjacka. Tjockt läder. Samma bänk sedan de bänkarna sattes där. Samma plats alla dagar. Alla årstider. Många likasinnade som stannar till och pratar med honom. Rullatorer och kryckor. Original a-laget. Åtminstone han har varit där på torget så länge jag kan minnas. Sett likadan ut. Varken skamsen eller stolt. Han bara är där. Självklar. Bland gangsters och poliser och ordningsvakter som inte verkar bry sig om ölburken. Utanför tunnelbaneingången. En kille som blev skjuten sprang in på ölhaket några meter bort och dog. Frtitdsgården 165 där många rapare startat sitt rapande tio meter bort. Ken Ring, Big Fred och Houman några av dem. Torgets gamla hjältar. Innan rapen fick gangsterprefixet. Vågor av gående passerar var tionde minut när tågen stannar och släpper av. Halvspringande åt andra hållet för att hinna med nästa. Om somrarna massa aktiviteter på torget för alla ungar som är lediga men inte ska någonstans alls. En scen finns det också. Pingisbord av stål. Fältassistenter. Systembolaget. Tre grönsaks-, frukt- och mellanösternbutiker. ICA. Restaurang Istanbul. Kebaben. Fiket med alla gubbar. Ŏnis godis. Sushin. Pizzerian. Blomkiosken. Karaokebaren. Kemtvätten. Och finnen.

Men jag går förbi, till nästa torg några hundra meter bort. Till "min" frisör. Han har klippkort. Var sjätte klippning är gratis. Men libanes som han såklart är kanske han inte riktigt förstår ordvitsen med klippkort. Han bara ler milt. Klipper mig på tio minuter. All behårning på knoppen. Öron, näsa, ögonbryn. Konkurrenten mitt emot, som inte är frisör utan barberare, använder hett flytande vax för att rycka ut näs- och öronhår. En tops instucken i vaxet medan det stelnar. Som ett handtag att rycka bort håret med. Men han har inte klippkort så jag bytte. Sedan tuben in till stan. Måste kolla om ateljén finns kvar.

Therese Bohman.

"Andromeda", "Sanningsberget", "Kapitalet". Titlar på tre ganska korta romaner av Therese Bohman jag läst vid olika tillfällen under det senaste halvåret. Underligt nog har polletten inte riktigt trillat ner förrän nu efter den sistnämnda av de tre. Det är inte böcker som skriker efter uppmärksamhet utan mer smyger sig på och fastnar i bakhuvudet för att sedan då och då flyta upp till ytan. Och åtminstone för mig har det tagit lite tid att fatta verkshöjden. 

Men nu efter "Kapitalet" är jag övertygad. Det är bra. Riktigt bra. Jag får en inblick i en tomhet och kärlekslöshet i en värld som finns överallt på nätet, bara inte där jag varit. Influerarens. Det stoiska försvaret av ingenting. Det virtuella livet och plastdockekompisarna som mest söker efter varandras svaga punkter. En värld där man lever sitt liv på en teaterscen och försöker spela "lyckad" människa. Det är naturligtvis väldigt intressant för en sådan som mig som verkligen befinner mig ungefär så långt från denna värld som det går att komma. Och som lägger en totalt annan betydelse i ordet lyckad. Vilket också är ett av bokens underliggande teman. Influeraren med 200 000 följare som på allvar värderar sig och sitt liv flytande i ytskiktet som så mycket mer värt än förskolefröken som har hand om hennes barn. Och som är bokens berättarröst.

TB får mig ibland att tänka på en annan författarinna i övre delen av min topplista. Marie Hermansson. Det finns lite likheter, kanske främst i frammanandet av den där overklighetskänslan och att man inte riktigt förstår orsaken till en del handlingar. Tvetydigheten som i sin tur påminner om hur jag själv försöker jobba med bilder. Att bara göra. Och kanske långt senare förstå sig själv. Det är helt enkelt inspirerande att läsa både TB och MH. Vad gäller MH så är förresten mina absoluta favorittitlar "Musselstranden" och "Värddjuret". Läs dem säger jag till den som inte gjort det. 

Och vad gäller TB, som detta skulle handla om,  så skriver jag det här nu på morgonen eftersom jag vaknade mitt i natten av att jag tänkte/drömde om "Kapitalet". Nya tankar och funderingar på den texten dök upp från det undermedvetna. Mest på vad tiden kommer att göra med den. Och om man går in i den, vad tiden kommer att göra med rollfigurerna.

Slut.

Serier och barnböcker.

Jag klarar inte att läsa serieböcker. Alltså för vuxna. Funkar inte trots massor av försök. Barnböcker som ju också kombinerar bild och text, har jag däremot inga problem alls med. Tvärtom. Och i en del fall tycker jag de funkar som vuxenböcker också. "Hattstugan" av Sven Nordqvist funkar utmärkt som vuxenbok. Så utmärkt så att den är rekommenderad läsning för alla dysterkvistar i övre medelåldern. Jan Löövs böcker tillhör också de som håller långt upp i åldrarna. Men serieböcker för vuxna, till exempel Lena Ackebo, Liv Strömkvist eller Mats Jonsson klarar jag inte riktigt av. Det blir som fragmenterade noveller och jag tittar antingen (kanske för kritiskt) på bilderna eller stör mig på texten. Den konstformen är helt enkelt inget jag riktigt kan ta in. Undantaget möjligen Martin Kellerman. Men då eftersom hans figurer får mig att skratta.

Tintin, Georges Remìs hjälte finns någonstans mellan vuxen- och barnläsekrets. De är spännande även för mig. Och lite märkligt eftersom jag läste många serietidningar som barn, men aldrig Tintin. Först som vuxen fick jag av en händelse en bunt Tintin-album i knät. Som barn var det främst Kalle Anka, Åsa-Nisse, 91:an, Blondie och senare Fantomen och div andra av de lite mänskligare hjältarna. Modesty Blaise till exempel. Superhjältarna, alla de där som slutade på "mannen", stål, spindel, bat och allt vad det var och som också hade konstiga dräkter var aldrig något för mig. Undantaget Fantomen då. Men han hade inga superkrafter, bara vanliga krafter och en underlig blå overall som slutade, eller började på huvudet i en mussepigglik tyglugg.

Men den lite elake Kalle Anka, med sina tre brorsöner var helt dominerande i serievärlden för mig. En ofta ganska otursförföljd och misslyckad anka som inte drog sig för att stjäla pengar ur sina lyckade och överlägset smarta brorsöners spargrisar. Med en kusin som hade en övernaturlig tur i allt han företog sig och en äldre farbror som dagligen badade i pengar i sitt enorma kassavalv. Och en mer avlägsen släkting som kunde uppfinna nästan vilka maskiner som helst. Och Kajsa Anka, den snygga damen Kalle och turkusinen ständigt tävlade om. Tillsammans med den halvgalne kusinen Knase och den äldre Farmor Anka utgjorde de ett komplett figurgalleri där allt kunde hända. Det var den mest underhållande och varje vecka efterlängtade serietidningen för mig. 

Nummer två var Åsa-Nisse. Åsa-Nisse, lika oberäknelig som Kalle men betydligt snällare och i en miljö som gick att identifiera sig med. Hans företag och infall samt tidningens figurgalleri kunde ha varit hämtat från min barndoms hemby. Och själva idén att göra en serietidning för barn av det som ursprungligen var filmer med två pensionärspar som huvudpersoner tycker jag än idag är smått genial. Åsa-Nisse och Eulalia. Klabbarparn och Kristin. Vänner och konkurrenter på samma gång. Och den slymige lanthandlaren Sjökvist.

Nummer tre var nog 91:an. En serie som handlade om värnpliktiga soldater och deras liv och äventyr. Den serien kan väl knappast finnas kvar då allt i den världen är så totalt annorlunda idag. I en tid då alla pojkar/män var värnpliktiga och gjorde "lumpen" i 18-års åldern var det däremot ett av de största och självklaraste milstolparna i livet (för män). Något precis alla hade som gemensam erfarenhet och inte ovanligt samtalsämne, och därför absolut begripligt att göra en serietidning om. Och i detta fall kom serien först och filmerna sen. Intressant analogi med Kalle Anka är den sköna Elvira, som har ungefär samma roll som Kajsa Anka. I 91:an är/var rivalerna 91:an själv och den elake halvkompisen 87:an.

Nu vet inte jag hur det ser ut för dessa serietidningar i dagens läge, men Kalle Anka har jag i alla fall sett i affärernas tidningsställ. Men jag undrar om den humor som fanns och var allmän bland barn under mina serieläsningsår ens skulle funka på samma åldersgrupp idag? Men kanske är det främst vuxnas humor som förändras. Barnböcker vet jag ju från min egen och sedan mina barns bokläsande har fungerat bra över generationsgränserna. Möjligen är det så att barnhumorn hänger ihop med lekförmågan? Den försvinner ju runt 12 års åldern. Som ju också motsvarar serieläsningens övergång från Kalle Anka och Åsa-Nisse till Fantomen o.dyl.
Nog funderat för denna söndagsmorgon. Kaffet är slut så dags för tandborstning.

Den gamla stoppskylten.

Minns jag bara lite svagt från min barndom. Den ersattes 1966 med den nuvarande, alltså ett år innan högertrafiken. Vid denna tid var jag expert på motorljud från olika bilar. Jag behövde bara lyssna en kort stund innan jag kunde meddela att det t.ex. var en DKW, en Saab, en PV eller en "bubbla" som kom brummande på landsvägen. Kanske inte så konstigt då det inte fanns så många bilmärken att välja på och de som passerade på grusvägen sannolikt tillhörde någon bybo och därmed hade passerat många gånger tidigare och registrerats av mina barnaöron, som inte hört så många ljud än. Dessutom var det rätt distinkta skillnader på motorljuden. 

Från det ena till det andra så har Svenska dagbladets kulturredaktion intervjuat 101 kritiker och andra höjdare på litteraturhimlen om vilka författare som format dagens svenska litteratur. Alltså de främsta, mest tongivande, och sedan vågat sig på tilltaget att göra en topplista med 20 namn. Och konstigt nog håller jag åtminstone till mer än hälften med. Odiskutabel vinnare Kerstn Ekman. Ja, vem annars? Andra namn på listan jag också skulle ha haft på min dito, om jag hade gjort en, är Sara Stridsberg, Steve Sem Sandberg, Karolina Ramqvist och Gun-Britt Sundström. Däremot inte Agneta Plejel eller Jonas Hassan Khemiri. Och inte heller Klas Östergren. För de är författare som inte faller mig på läppen. Så det så. Sedan var det tre-fyra jag inte läst något av, som jag kanske ska undersöka nu då. Får se. Och några jag läst men inte riktigt blivit tagen av. Och, ja visst är det bara trams med sådana där listor. Men lite kul ändå. 

För att återvända till barndomen så fanns det tre topplistor för musik som sändes en gång i veckan i radion. Tio i topp, var utrikisk (läs engelskspråkig) pop. Svensktoppen var svensk schlager och sedan Kvällstoppen som var en blandning av de båda andra om jag minns rätt. Någon av dem röstades fram genom röstningar runt om i landet och någon speglade skivförsäljningen. Det var viktigt att ha koll på listettorna åtminstone. Fast det var nog inte så ofta de där listorna stämde med vad man själv tyckte. Nog mindre än vad jag tycker om SvD-listan på författare ovan. Dessutom var det ju verk och inte upphovspersoner som tävlade.

Och då kommer såklart frågan om kulturkanon. Och vad jag tycker i den frågan har jag skrivit tidigare här. För ett par år sedan. Så det tar jag inte upp igen. Jag vet faktiskt inte hur det har gått med det, så det ska jag kolla om en stund. Stoppskylten, den numer röda som kom 1966, var väldigt modern då. Jag som gick i första klass i byskolan kunde i samråd med min enda klasskamrat (vi i småskolan, som lågstadiet hette där och då, var två elever i ettan, en i tvåan och tre i trean) konstatera att man stavat fel på skylten. Missat ett t. Den skylten tror jag var min första erfarenhet av den obegripliga utrikiskan. Visst fanns ju tio i topp, med t.ex. biitells som skrek schlaffso jä jä, men de var liksom något helt annat än att se text på en skylt. Hur som helst fick vi, troligen av "fröken" så småningom reda på att det inte var någon felstavning utan tyvärr en kunskapslucka i våra huvuden, som dessutom inte skulle börja fyllas i förrän i årskurs fyra. Jag gick hem och grät. Nä det gjorde jag inte. Jag sket nog i det och cyklade hem på min DBS, som är en förkortning av Den Beste Sykeln, på det enda relevanta utrikiska språket på den tiden.

Bönder och vaktmästare.

Fanns det gott om där jag växte upp. Däremot ingen med efternamnen Bonde eller Wachtmeister. Troll fanns det förstås också (riktiga, inte nättroll) men ingen med det lustiga namnet Trolle. Det fanns en miljonär i trakten och han var allmänt omtyckt och kände alla. Dessutom var han miljonär av egen kraft och inte genom arv, vilket mer ledde till respekt än motsatsen. Men någon adel fanns det inte. Faktiskt tror jag inte det finns någon sådan släkt norr om Dalälven. Och där ingen "överhet" i den meningen funnits har heller ingen underlägsenhetskänsla odlats, som ju går i arv enligt forskningen. Därav surjämtens oförmåga att imponeras av ärvda titlar och pengar. Och för min egen del är det värre än så. Endast kunskaper och färdigheter imponerar på mig och inte ens då på det där sättet som brukar kallas "starstruck" även om jag skulle träffa t.ex. Paco de Lucia eller Kerstin Ekman (eller lite kanske iaf, vad gäller den sistnämnda). Jag är mer lagd åt beundran av personers verk än av personerna. Och minst av allt imponeras jag av egendom. Och inom egendomsområdet allra minst av markägande, som jag i grunden inte kan känna ens är möjligt. I den meningen är jag ense med indianerna som sålde mark till nybyggarna i USA och sedan red hem skrattande åt de korkade jönspellarna som tror att man kan äga mark och ger bort pengar i den tron (Vilhelm Moberg skriver om detta i någon av sina migrationsromaner, minns ej i vilken). 

Men nu pågår en underhållande strid som berör det ovanstående i flera avseenden. I Skåne krigas det i domstol om ett s.k. Fidiekomiss, som inte i orättvisans namn kan ärvas av äldste sonen eftersom någon sådan inte finns. Ingen son alls finns det visst. Och huruvida det finns någon dotter är ju ointressant eftersom honor inte räknas i så viktiga frågor och därmed ändå inte hade kunnat ärva. Så då blir det släktstrid om miljarderna. Domstolsförhandlingar. Släktingar och vänner som blivit fiender bara för att en gammal gubbe dragit in årorna och inte riktigt klart bestämt hur miljardarvet ska fördelas. Och detta gäller alltså personer där t.ex. ett eget slott förekommit som normal bröllopsgåva. Det finns pengar som om de helt enkelt skulle delas lika mellan de nyblivna fienderna ändå inte skulle vara möjliga att göra av med på en livstid. De verkar leva i den där tron att den som har mest när han dör vinner. 

Så sorgligt med detta mänskliga förfall. Denna dumhet och oförmåga att begripa de mest grundläggande värdena i livet. Men de lever förstås som de lärt så då får väl vi andra bara sätta oss på åskådarplats och bevittna eländet. Underhållningsvärde saknas ju inte i alla fall. Hoppas bara att inga skattepengar förbrukas i striderna. Men det tror jag inte, däremot finns det nog en del advokater som ser sina chanser till tidigare pension när dammet lagt sig. 

Det hela utspelar sig än så länge i Kristianstads tingsrätt, så den som bor där i krokarna och har tråkigt kan gå dit och sätta sig på åhörarplats med en popcornspåse för lite insyn i hur det går till när girigheten bedriver inbördeskrig. 

Författare och författare.

Det finns en firad samtida författare, Tone Schunnesson, vars böcker, eller åtminstone de två jag försökt läsa, har gett mig samma känsla som jag fick när jag av misstag såg en rekryteringsvideo för IS för några år sedan, alltså som ett slag i ansiktet och känslor av äckel och meningslöshet. Varför? En sådan känsla kombinerad med den Carl-Jan Granqvist ger mig när han beskriver sin upplevelse av att äta rosa blodpudding. Väg ihop dessa företeelser med några gamla porrtidningar så kommer kanske min känsla för texterna i fråga att kunna anas. Två gånger har jag som sagt försökt. Den första, för ett par år sedan, klarade jag ungefär halva innan den svårmotiverade råheten och osannolikheterna fick mig att ge upp. Nu har jag provat igen med årets utgivning, i förhoppningen om något mindre sensationslystet effektsökeri eftersom även denna fått så bra mottagande av i stort sett alla kritiker. Men nej. Kapitel 11 kom jag till men det som började bra och övertygande har nu återigen övergått i något som får en rapport från tankesmedjan Oikos att framstå som genomtänkt och sansad. Och jag fattar inget. En uppenbart begåvad författare. Varför dessa pubertala överdrifter? Dessa osannolika beteenden? De behövs ju inte. Det är bra ändå. Och vore mycket bättre utan. Skulle jag i alla fall ha velat säga till författaren om jag varit förläggaren som givit ut dessa böcker. Det är ju ett talangslöseri eftersom jag är helt övertygad om att den här trenden med detaljbeskrivningar av och vältrande i frånstötande dissektioner är just en trend som kommer att bli kortlivad. Jag säger trend eftersom samma tendenser finns hos andra samtida också (exempel) om än en aning mer i sannolikhetens värld. Och ingen kritiker törs påpeka detta av rädsla för att bli kallad överkänslig eller pryd bakåtsträvare. Jo det finns kanske en som rubricerade sin artikel "Varför säger ingen sanningen om TS?". Det var i GP 30/8. Mikaela Blomqvist skrev. En modig och självständig recensent som mycket riktigt för detta tilltag fått skit från hyllningskören av kollegor (även om inte ens hon berör det jag gör ovan utan istället skjuter in sig på dåligt språk). Visserligen kommer lite mer halvhjärtade kommentarer till MB:s försvar, t.ex. från Åsa Moberg i DN, men då är det i mer allmänna ordalag om kritikerns uppgifter.

Nästan så att jag kommer att tänka på bråket om lokalen vita havet på Konstfack för några år sedan. En enda lärare vågade gå emot drevet och hon blev utmobbad av sina f.d. kompisar som ängsligt såg sig om för att pejla in den "rätta" åsikten med tanke på framtid och karriär. Ryggradslöst. Men så är det ofta i det svenska kulturlivet. Få verkar vara modiga nog att formulera en egen åsikt efter att flera andra har redovisat sin konformistiska ängslighet. Ingen som ser att kejsaren är naken vågar eller vill vara först med att uttala det. Det är en ankdamm med höga kanter och få platser. Den som lyckats skaffa sig en position, eller till och med en anställning inom sitt område, försvarar den på alla sätt, även de mest opportunistiska. Och har någon kommit så långt att hen regelbundet förekommer bland kulturpanelerna i TV, så är all kritik dömd att slå tillbaka mot den som vågade yttra sig. Kulturlivet är på inget sätt bättre än politiken i det avseendet. Fallhöjden avgör modet.

Men. Efter detta utlopp för inneboende frustration bestämmer jag mig nu för att ändå läsa ut TS:s bok oavsett vad jag tycker så långt. Måste försöka hitta det braiga alla kritiker skrivit om. Inte så mycket i sikte än, men en andra chans ska den få i alla fall. Återkommer om det.

Onsdag. Nu är boken slut. Lyssnade på de sista kapitlen i ljudboksappen. Skånsk röst som sade änte istället för inte. Jag har lite svårt för ljudböcker upplästa på dialekt. Och ännu svårare för när uppläsaren försöker härma olika dialekter i dialogen. Och allra svårast för när uppläsaren är skådespelare och tror att det är radioteater. Och slutligen har jag svårt för uppläsare som inte bemödat sig om att ta reda på rätt uttal av vissa ord. När betoningen läggs på fel stavelser, även om just det också kan bli så pass komiskt att jag i alla fall får skratta lite. Fast oftast då på fel ställe, vilket kan ställa till det med upplevelsen om det kommer i en allvarlig passage. Man får helt enkelt läsa istället för att lyssna om uppläsaren är någon man vet kan förstöra en bok på något av de ovanstående sätten.

Men tillbaka till boken. Tyvärr ändrades inte min åsikt om den ett dugg efter att jag läst resten. Eller skummat, får jag väl erkänna. Det där med dåligt språk kritikerna krigar om kanske jag uppfattade här och där, men i mitt tycke inte sämre än många andra svenska samtida. Själva handlingen ångade på ungefär likadant som i början med frosseri i våld, gynekologiska och urologiska iakttagelser och allmänt äckel. Liksom sanslöst osannolika händelser och sammanhang och såklart ett slutkapitel som finalen i en actionfilm. Det blev för mig samma gäspreflex som hårdrock och skräckfilmer framkallar. Så, jag tror det får räcka med dessa två försök. Listan på andra författare jag är nyfiken på är lång.

V-dagen.

I dag blir det nog lite politiskt här, även om denna blogg främst ska avhandla kulturella fenomen. Men även politik är ju en slags kultur så denna valdag får bli ett undantag. Kan vara kul om fyra år också att se tillbaka på hur dagsformen var. Som det ser ut nu så blir det en mycket jämn match mellan höger och vänster. Och fler än någonsin har förtidsröstat. Själv har jag aldrig gjort det utan har som tradition att ta promenaden till vallokalen på valdagen. Som ser ut att bli mulen och lite blåsig. 

NYT skriver att Skandinavien brukar ligga lite före och fungera som en indikator på vartåt det lutar i resten av världen. Tydligen har det svenska valet fått uppmärksamhet som aldrig förr även i EU och Storbrittanien. Lite underligt tycker jag eftersom flera andra länder ju på senare år gått igenom val med liknande alternativ. Men Sverige är ju bäst förstås. Åtminstone bäst på att producera miljardärer, som också påpekas i NYT. Vad gäller den sittande regeringens allmänbildning däremot är vi nog ganska nära sämst, vilket också uppmärksammats i andra länder. Till åtminstone min stora skam. Ministrar som inte kan svara på grundskolefrågor befolkar vår nuvarande regering och kommentarer som antyder att man ju faktiskt inte behöver veta "allt" har vi hört flera gånger under det här mandatperioden, från flera regerande ministrar! Som visat sig pinsamt ovetande om historia och kultur i det land de regerar. En axelryckning liksom. Det är ju bara att Googla. Men det är en ofantlig skillnad på att faktiskt ha de stora historiska och därmed såklart också politiska skeendena klara för sig och att slå ner på någon detalj. Ska man undvika att upprepa misstag så måste man känna till dem också. Men så verkar få politiker tänka. Men nog om det, och allt. Nu ska jag ta fram kostymen och långsamt skrida till vallokalen.

Auf wienerschnitzel!

Konststöld.

Fyra målningar av Auguste Renoir stals från Renoirmuseet i Cagnes-sur-Mer. Värdet ska vara ca 100 miljoner kronor. Värdet. Tänk lite på det ordet. Vad är dessa målningars värde? Vem är det som säger att det är 100 miljoner kronor? Är det bara samlarvärdet? Alltså att var och en av dessa bilder vid en auktion skulle klubbas för 25 miljoner kronor? På grund av att endast ett exemplar av varje finns, eller? Vad jag kan se av tidningsbilderna så är det inte ens några vidare imponerande verk. Mellanmjölksbilder som något osynligt overkligt etablissemang satt prislappar på. Och som "alla" bara accepterar som någon slags naturlag. Eller är priset något helt annat än värdet? Summan måste ju ändå ha klämts fram genom att det finns personer som har så mycket pengar och som skulle vara villiga att betala just så mycket om tavlorna var till salu. Eller? Kan det vara försäkringbolagen som härskar? Det påhittade värdet/priset bestämmer ju premien.

Konstverks värde är ett av de stora mysterierna i mitt liv. Ofta finns det ingen logisk gripbar koppling till något annat värdesystem. Utom i så fall kontanter. Alltså att det går att skriva 10 000 på en papperslapp och att den sedan går att använda som betalningsmedel för en rostig gammal bil. En bil som kan ta mig från A till B och dessutom frakta blomkrukor eller matkassar. Den bilen har ett pris som sammanfaller med ett värde och blir därför begriplig för mig. Men en målning för 25 mille? Jag citerar min dotters kommentar till menyn på lyxrestaurant. - Hur kan det vara så gott att det är värt det där priset? Och då är det ändå något som går att äta. Livsmedel. En tavla kan man titta på och tycka om eller inte. Den kan ge en person en personlig upplevelse såklart, det har jag ju avhandlat här förut, men då är det som sagt personligt. En sådan här blombukettsbild av Renoir föreställer jag mig endast är någon större upplevelse för den som känner till försäkringsvärdet, och accepterar det trots att det är fullständigt fingerat. Dubbelinbillning. Autosuggestion. Och i grunden tvivel på sig själv och sitt eget omdöme. Typ att jag fattar ju inget om konst i alla fall, men de som gör det ser ju genast, redan på håll, hur värdefull den där fyrkanten är.

Ibland tänker jag att det bara är en rätt liten del av vår tillvaro som är acceptabelt förståelig. Den största delen av vardagen består av abstrakta överenskommelser och beslut fattade över våra huvuden. Och att vi bara accepterar en hel massa endast pga att de flesta gör det. Vi jamsar med i hyllningskörer utan att egentligen fatta varför. Ifrågasätter inte sådant ingen annan verkar ifrågasätta. Duckar för och anammar auktoriteter med agendor vi inte ens begriper.

Men nu märker jag att tankarna går i cirkel. Det gäller kanske bara att försöka identifiera det som har verkligt värde i ens eget liv. Och sedan koncentrera sig på det. Tid. Familj. Vänner. Att försöka hålla sig frisk. Och såklart katter. Ju fler dess bättre. Dessa förebilder för hur ett värdigt liv ska levas. Mottot att den som har mest när hen dör vinner, säger mycket om oss människor och våra begränsade fattningsförmågor.

Typer igen.

Stockholm är en både stor och liten stad. Konformistisk. Eller kanske är det Sverige. Kommer ihåg en gång i Berlin när jag såg en överviktig polis med långt skägg patrullera på gatan. Något man knappast ser här. Svenska poliser ser ut som svenska poliser gör i polisdeckarna på TV. Och det gäller många yrkesgrupper, inte bara poliser. Och kanske även svensken över huvud taget. Svenskar utomlands brukar vara lätt urskiljbara. Män i shorts inne i stadskärnorna, kvinnor i pastell. En del brottslingar säger sig kunna urskilja en civilklädd polis i vilken folksamling som helst. Själv tror jag mig kunna göra detsamma med fastighetsmäklare, efter alla år med denna yrkesgrupp som återkommande kunder. Klädstilen och den målmedvetna gången. Portföljen eller mappen.

Gangsters fungerar likadant. Det är känt att den speciella stilen från främst "Gudfadern" och efterföljande filmer har inspirerat och smittat riktiga mafiosos. De fick en image från filmindustrin och har behållit och utvecklat den. Allt ifrån klädsel till minspel. Al pacinos neddragna mungipor ser man sedan lite överallt. T.ex. i "Sopranos", liksom Robert de Niros rynkade panna som återkommer ofta i gangsterfilmerna. Rörelsemönstret att inte vrida på huvudet utan på hela överkroppen. Nu har ju jag aldrig stött på någon riktig mafioso, men intervjuer och foton från rättegångar o.dyl. bekräftar detta. 

Här i Svitjod har vi vår egen variant i den svenska eller åtminstone Rinkebysvenska versionen av gängkriminella. Mjukisbyxorna, märkeskläderna, språket o.s.v. Alla ungar i den miljön vill se ut och föra sig som etablerade gängkriminella. Så dyra varianter av uniformerna som möjligt, men inom stilramarna. Det här ämnet är egentligen inte roligt alls när det gäller gängkriminella med barnsvans, även om det vid första ögonkastet kan tyckas komiskt. För oss vanliga svennar fungerar det som varningssignaler om när det kan vara bra att byta trottoar. För även om det bara är ett gäng utklädda ungar så kan också skjutvapen ingå i stilen och en stark vilja att få visa upp sig och gärna bråka med någon för att få tillfälle att visa pistolen man knappt vet hur den funkar.

Jag såg för en stund sedan att en av våra främsta kulturkarlar skyndade till gangsterrapens försvar i DN. Och rätten att tjäna pengar på ramsorna. Naturligtvis inte någon som bor här i smeten utan på behörigt avstånd från vapen och explosioner. Lite besviken blev jag eftersom det var en person jag verkligen gillat men som tydligen inte lyssnat på andra som faktiskt vet hur kul det är att vakna av sprängningar eller få veta att ens barn sett skjutna innan polisen hunnit fram, och sedan fått höra de underbara nutida skillingtrycken om händelserna. Som gärningsmannen sedan tjänat pengar på. Mindre underbart för offrets närstående kanske. Att få höra en text som, för att ta ett verkligt exempel, beskriver en mördad son med "oj oj, ligger slängd som en VOI". Den verkshöjden måste såklart försvaras... Men nu blev det visst något annat än stilar här i inlägget. Magkänslan tog över. Lämnar frågan om ny lagstiftning som artikeln handlade om med tips att kolla på Storbritannien eller Danmark. De verkar ju klara av denna fråga.

Men för att återgå till stilbildandet. Jag tror det finns flera lager av medvetenhet i detta. Jag tar mig själv som exempel. Som nyinflyttad i stan och nybörjad i ännu en konstskola skulle jag med buss ta mig ut till Nacka för en stor fest, dit typ alla konststuderande i stan skulle. Alltså en fest för kanske ett par hundra personer i hyrd lokal. Tuben till Slussen och trapporna ner till bussarna. Och där står jag plötsligt i ett folkvimmel av kopior. Jag hade inte alls ändrat någon stil eller något i klädseln under de avverkade två åren innan detta, då jag gick i konstskolan på ön. Tänkte och trodde jag. Men det blev nästan lite chockartat att se en sådan busskö med personer stöpta i samma klädform. Minns att jag kände mig lite löjlig och liksom påkommen när jag stod där. Jag som såg ut som jag alltid gjort, tyckte jag. Allmänt ointressetad av kläder och stil helt enkelt. Däremot minns jag inte något om jag verkligen hade samma klädstil som alltid eller om jag undermedvetet anpassat mig till en verklig eller inbillad norm. Och det vet jag inte än idag. Bara att ointresset för kläder håller i sig. Ett nödvändigt ont liksom :-) där lägst pris alltid vinner. Samma syn som jag har på bilar (och mycket annat materiellt också).

Men nog om detta. En ny dag väntar!

Nytorget.

På den östra delen av Södermalm i Stockholm ligger ett torg vid namn Nytorget. Denna del av söder kallas skämtsamt för SoFo (söder om Folkkungagatan) och det namnet kanske säger något :-). I kvarteren runt Nytorget, som såklart är svårt gentrifierade, bor numer den utskällda och stundom hånade gruppen världsfrånvända vänstervridna journalister. Och liknande yrkesgrupper som hörs och syns ohemult mycket i offentligheten. I förhållande till sin numerär.

Medelåldern en bra bit under andra stadsdelars. Det är här man möter unga män i rutiga flanellskjortor, hängslen, fyrkantiga skägg, toppluvor och barnvagnar att frakta allt annat än falukorv i. Unga kvinnor i loppiskläder som sitter på caféerna med lattes som kostar som en dagens i orten. Det är inga arbetare som bebor denna från början arbetarstadsdel längre, även om en del klär ut sig till sådana. Det finns fortfarande en Coopbutik men i övrigt mest delikatessaffärer och dyra fik. Barerna är inte längre kända för enkelhet och billig öl.

Politiskt dominerar vänster- och miljöpartiet i bostadsrätterna. Både medel- och medianlönerna långt över det dubbla jämfört med Sverige som helhet. Och någon tiggare syns inte till utanför delin eller fiskaffären.

Ja det var såklart en skruvad (nid)bild. Riktigt så är det kanske inte, men allt det ovanstående finns på denna märkliga plats om än inte i så stark koncentration. För min del var dessa de kvarter man hängde i på kvällarna i 20-30-års åldern. Billiga barer och opretentiöst. Konstskoleeleverna som skydde Stureplan och city satt på uteserveringarna och spanade på varandra. De som levde på studielån och extrajobb kunde dricka billig stöl runt Nytorget. Pizzerior utan vare sig stenugn eller surdeg. Ett par kinarestauranger och en grek (som underligt nog fortfarande finns kvar). Billiga fik med bryggkaffe. Men klädseln hos de yngre är i alla fall ganska oförändrad ser jag. Bara anledningen till den, som gått från ekonomisk nödvändighet till uttänkt stil.

Så är världens gång. Tiden rusar men står stilla på samma gång. Yuppies/hipsters klär ut sig till arbetare och röstar som de tror att arbetare gör. Borgerliga vanor och livsstil kombinerad med politiska vänstersympatier, en nu och här vanlig ras. Svårbegripligt paradoxal både för den traditionella borgerligheten en kilometer norrut och kanske ännu mer för jobbaren i orten eller ute i landet. Så går i alla fall mina tankar när jag går över Nytorget och ser mig omkring. Känslan av overklighet. Av att vara iakttagen och bedömd. Som på Biblioteksgatan.

Ljuden.

Att höra bra är relativt. Redan från sena tonåren börjar hörseln förändras och vid 25 års ålder är det ovanligt att kunna höra ljud med en frekvens över 16 kHz. Den bästa hörseln har man från späd ålder upp till runt 20-års åldern. Under den perioden kan genomsnittet höra ljud i intervallet 20 Hz till 20 kHz. Och sedan går det förstås utför med ökad ålder. Själv kan jag t.ex. inte höra alla syrsor längre. Bara de närmaste och mest högljudda. "Ungdomsskrämma" kallas ljudalstrare som håller 17.4 kHz och som används i t.ex. i parkeringshus och andra utrymmen man vill freda från vissa affärsverksamheter och andra aktiviteter som inte har med parkering av bilar att göra. Hörs som ett väldigt irriterande nästan outhärdligt pip av tonåringar, men är helt tyst för vuxna över ca 25 år.

En katt kan ligga och sova tungt när ett kattslagsmål eller någon slags varning från artfränder knappt hörs långt i periferin. Det kan vara inbäddat i en kakofoni av barnskrik, billjud, högljudda pratifikationer och hundskall. Men när en nödsignal (eller vad det nu är) från en annan katt når fram blir ofta reaktionen tvärt uppvaknande och spaning i fönster. För oss människor är det omvittnat att vissa ljud, som snarkningar, är störande och ofta kan uppfattas även trots väldigt låg volym dämpad av väggar o.dyl. medan lika regelbundna ljud som vågor mot en strand, av praktiskt taget alla uppfattas som lugnande och kanske sövande. Vind (inte storm) tror jag det råder delade meningar om. Jag gillar blåsten, upp till en viss styrka, men jag känner personer som inte alls uppskattar ljuden vind alstrar. 

Musik är ju också ljud. Men då kommer det till andra kriterier än de rent instinktiva reaktionerna, även om grunden i en musiksmak säkert också i någon mening är instinktiv. Det går att lära sig uppskatta musik som inte är omedelbart behovstillfredsställande. Det kan räcka med nyfikenheten på varför andra lyssnar på den med njutning när man själv tycker det låter som skit, för att man ska lägga ner det jobbet. Eller att något anas bakom de i förstone frånstötande ljuden. Så att man vill försöka igen. Lite som förstagångsätare av sushi. Första gången brukar sällan vara någon aha-upplevelse. Ändå blir det en andra gång osv. Undrar förresten varför detta fenomen funkar med musik men inte med snarkning?

Igår testades för första gången mobilversionen av "Hesa Fredrik" med blandade reaktioner. Det var ett 10 sekunder långt halvhögt ljud i mobilerna, samtidigt som ett meddelande visades på skärmarna. Idag recenseras ljudet i en del media. En tycker det var för mesigt. I andra länder är det tydligen vanligt att ljudet kommer i en högre tonart och staccato i stället för som här i en lite lägre ihållande. Lite typiskt svensk sävlighet, -nu ska vi inte förhasta oss här... En folksjälsegenskap(?) som i varningssammanhang kanske är förödande men i andra, som Corona-åtgärderna, i efterhand visat sig vara rätt reaktion. Men nu är det ju skillnad på flyglarm och pandemivarning så jag lutar åt att kritikerna har rätt om ljudet. Sedan var meddelandet på skärmen alldeles för mångordigt också, men det hör till text. Idag är det ljud här i bloggen.

Fågelsång tillhör nog de ljud alla tycker om. Kanske undantaget skatkraxande och nattlig näktergal. Fågelsången håller sig också i regel inom den volym och det Hertz-intervall som inte tappas så mycket med ökande ålder.
Något jag inte riktigt får ihop med vetenskapen är att jag själv, och även andra i min ålder jag frågat, blivit och blir mer och mer känsliga för "oljud" trots sämre hörsel. Jag brusar väldigt sällan upp, men gör det faktiskt numer inom mig när jag hör dåliga ljuddämpare på motorfordon, lövblåsar (detta totalt onödiga otyg) och liknande som kan komma som rena överfall på ens tänkande. Tvinga sig till uppmärksamheten som dålig arkitektur. Bryta igenom ljudboken eller musiken i lurarna. Men nu känner jag att jag hetsar upp mig vid bara tanken på ett torg med tre håglösa lövblåsare man måste ta sig förbi, så bäst att ta blodtrycksmedicinen och sluta här för denna gång!

Mörkertid.

Nu har katterna flyttat in. Håller på att förhandla om vem som ska ha vilken sovplats under mörkrets månader detta år. Till och med den lille jägaren som knappt ens syns till under den ljusa tiden ligger plötsligt i TV-soffan på kvällen. Som den självklaraste sak i världen trots att man ibland under sommaren funderat på om han försvunnit för gott. Katterna lever sina liv parallellt med oss. Inte ägda. Inte underkastade. På precis samma nivå och villkor. Och det är väl där någonstans de skiljer sig från andra husdjur. Den där okuvliga stoltheten. Ett ömsesidigt (o)beroende.

Det är klart och rätt kallt. Ovant efter en vår, sommar och sensommar med lite för mycket värme dygnet runt. Måndagsmorgon är det också. Än så länge tyst och bara de med samhällsbärande arbeten skyndar förbi på gångvägen mot tuben. Någon timme kvar tills det vaknas på bredare front i orten och bilar börjar rulla. Och vi god-dagspiltar och hemmajobbare ramlar ur sängarna. 

Men nu börjar tempot växla upp. Ser fler och fler på gångvägen och hör nåt skrammel från grannen. Och några bilar som startar. Så är det att bo i utkanten av orten. Ingen genomfart. Ingen åker förbi på väg någon annanstans, utan här är en start- och slutpunkt. Bara boende.

Nu landar solstrålarna på tallen utanför också och skatsyskonen börjar kraxa på varandra. En av dem sitter på skorstenen hör jag, för kraxandet kommer från öppna spisen. 

Dags att flytta på knäkatten och hämta kaffemugg nummer två. Snart är tysttimmen slut. Klockan är sju.

Luftballongerna.

Bea Uusma heter läkaren och numer författaren som snöade in på Andréexpeditionen. Jag läste en av hennes böcker om expeditionen men blev inte direkt medryckt i fascinationen. Det handlar alltså om 1897 och ingengören Salomon August André. Han rustade en expedition som med luftballong skulle resa över Arktis. Ett gäng rika slynglar som inte fattade mycket så det gick som det gick. Men om det finns det hur mycket som helst att läsa för den intresserade. Inte minst Uusmas böcker. Fast en googling kan räcka om man inte är jätteintresserad. 

Men luftballonger som nöje då? För några år sedan var de en normalitet framåt kvällen här i staden. Ett antal luftballonger mot kvällshimlen var legio. Fem eller tio normalt en sommarkväll. Och då trodde man väl, eller jag åtminstone, att detta var ett nöje som skulle bli permanent. Men nu finns det knappt längre. Försökte ta reda på varför men mest luddiga svar om försvårande av att få tillstånd osv. Så det kostade väl till sist mer än det gav. Synd, för det var en syn jag tror alla uppskattade. Det var på 1990-talet och något tiotal år in på 2000 detta fenomen hade sin storhetstid.

Men. Jag har flugit luftballong! Hann med det innan de försvann. Det var en födelsedagspresent familj och vänner hade skramlat till. En flygning över staden. Fantastisk present! Men det tog lite tid innan den blev verklighet. Typ ett och ett halvt år. Vindarna måste nämligen vara optimala för att det ska bli någon uppstigning. Så i mitt fall blev det till att vänta tills ballongföretaget skulle ringa och då skulle jag liksom släppa allt och bege mig dit de hade valt som startplats. Dagar, veckor och månader gick. Men till sist ringde telefonen och beordrade mig att fortast möjligt ta mig till ett stort fält väst om staden. I närheten av förorten jag senare skulle flytta till faktiskt. Så det blev uppstigning den eftermiddagen. På fältet trängdes alla stadens ballongföretag och jag minns det nu som om jag gick omkring bland olikfärgade väggar i olika stadier av uppblåsning innan jag hittade "mitt" företag.

Färden då. Jag tror vi var tre eller fyra personer i korgen + piloten. Minns att det kändes lite darrigt eftersom korgens botten inte riktigt verkade vara avsedd för vår sammanlagda vikt, men accepterade att företaget visste vad de gjorde. Tyvärr fick man inte ha med kamera då flygfoto var ganska hårt reglerat på den tiden. Nästan som idag faktiskt (under några år innan Putin, drönarboomen och Nato, var det nästan fritt fram).

Vi lättade och väl uppe på rätt höjd var det meningen att vinden skulle ta oss över alla de västliga förorterna och vidare över innerstaden till någon förutbestämd landningsplats öster om staden. Det gick lite sådär. Ett steg fram och två bak liksom. Vi gled in mot stan ett antal gånger men bara för att i god tid innan Tranebergsbron åka tillbaka västerut. Vinden gör ju vad den vill med en luftballong. Piloten försökte hålla det allmänna humöret uppe med förhoppningar att vinden snart skulle ta oss åt rätt håll osv osv. Radiokontakt med en följebil då detta ju var innan mobiltelefonernas tid. Men vinden ville inte samma som vi flygare denna eftermiddag. Vi kom ingenstans. Tiden gick och en och annan passagerare började känna behov av att pudra näsan. Och till sist började solen dala och det blev oundvikligen kväll. Och lika oundvikligen dags att landa. Den stackars desillusionerade piloten tog ett drastisk beslut att vi måste landa där vi var eftersom vi inte längre hade vind nog för att ta oss till något lämpligt fält. Sagt och gjort, nödlandning. Han lyckades styra oss mot en väg. Korgen plöjde genom trädkronorna och till sist landade vi mitt på Bergslagsvägen i höjd med Åkeshovs T-banestation. Korgen välte vid landningen och vi passagerare tumlade och ramlade ut på asfalten. Bilarna stannade. Bilisterna hade nog studerat den gigantiska ballongen som kom farande över träden i riktning mot bilvägen. I det läget trodde jag att piloten skulle vara skärrad och be oss hjälpa till att få bort ballongen och korgen från vägen. Eller kolla om någon behövde läkarvård efter nödlandningen. Men nä. Han bärgade lugnt den låda han suttit på under färden och öppnade den. Där fanns skumpaflaskor och glas. Korkade upp, hällde upp i glasen och påbörjade en dop-process av passagerna. Vi skulle döpas till olika namn och skåla. Jag fick namnet "kungen av Kyrksjön" eftersom vi passerat över Kyrksjön (i Bromma) flera gånger i olika riktningar utan att komma vidare. Sedan fick man champagneglaset med sig som ett minne, mitt finns kvar än. Och detta skedde alltså medan trafiken stod stilla och väntade på att vi skulle bli klara. Det måste ha varit underhållningsvärdet i det hela som gjorde att ingen tutade eller blev förbannad. Som jag minns det iaf. Men sedan hann följebilen fram och då var det bara att hjälpa till att dra ballongen och korgen ur vägbanan och embarkera tuben hem till Fridhemsplan. Och poängen med detta är väl kanske att om allt gått som planerat och vi hade flugit över innerstaden på låg höjd och sedan gjort en tjusig landning utan vält korg, så hade jag kanske inte ens kommit ihåg denna händelse så tydligt idag. Så misslyckandet blev lyckat kan man nog säga. Och kanske att denna och säkert liknande halvmesyrer med andra ballongbolag bidrog till slutet på ballongtrenden. Minns ej vad villkoren för passagerare var men något slags friskrivningspapper om ansvaret skrev vi säkert på. Och i "min" ballong var alla unga och i bästa form så nödlandningen blev bara en extra krydda.

Men lite synd i alla fall att dessa sommarkvällar med ballonger i alla färger mot horisonten inte längre finns. Det var speciellt.

The Shanes.

Kunde inte sova igår kväll. Gick upp för att hitta något sövande i ljud eller bildform. SVT:s "öppet arkiv" brukar ha lugna och långsamma program. Repriser som lugnar nerverna. Saktar ner det dånande världsbruset. Hittade en ganska kort dokumentär om det svenska popbandet The Shanes, som jag minns från min barndom. För den som inte vet, var det så att på 1960-talet började England ta över populärmusikscenen. 50-talet hade varit USA med Elvis som förkunnare nummer ett, men på 60-talet kom England på bred front med de två polstjärnorna Beatles och Rolling Stones. Och en hel drös band som rörde sig mellan dessa två poler. De städade gossarna i Beatles och de farliga ligisterna i Stones (fast man numer vet att det kanske egentligen var tvärtom). Hur som helst så uppstod såklart här på hemmaplan som brukligt svenska kopior. Band som Ola and the Janglers, Shanes, Hep stars, Hounds, Tages, Sven-Ingvars och allt vad de hette. Och håret, håret på pojkar och män skulle plötsligt vara långt! Eller åtminstone halvlångt.

Detta var innan dansbandsmusikens födelse, som ju blev den svenska landsbygdens variant av country & western och tog plats och publik från britpopparna (USA:s revansch?). 

Shanes tillhörde toppnamnen vid denna tid och turnerade flitigt i landet. Och dokumentären som nu finns i öppet arkiv följer dem på några spelningar. Inte mycket mer än så. Men för sådana som mig, som intresserar sig för tid som sådan, forntid, historia, nutid, framtid, tid som det största mysteriet, är en sådan film högintressant. Skillnaderna som å andra sidan är likheter. Hur tiden både rusat iväg och stått stilla.

Allt är filmat i svartvitt med handkamera och närbilderna dominerar totalt. Svårt att få någon överblick. Detta i dåtiden ett av sveriges största popband kuskade runt i tre bilar med en liten släpvagn efter en av dem, en släpvagn somä innehöll all utrustning. PA, instrument osv. och som de sedan packade ur och riggade själva i alla väder. Till och med utomhus på vintern i nordligaste norrland. Utan hjälp och med de huttrande fansen runt sig. Det är också lätt att se hur filmaren gör allt för att få dem att framstå som svärmorsdrömmar, om än långhåriga. Kaffe och bullar hemma hos fan-tjejs föräldrar. Snälla och hjälpsamma poliser som tydligt visar att detta är grabbar man ska respektera som föredömliga samhällsmedborgare. Visserligen röker samtliga oavbrutet, men ciggen i mungipan är den enda eftergiften för att få verka åtminstone en liten aning tuffa, dessutom i en tid då alla rökte. Inte så mycket som en mellanöl förekommer i något sammanhang. Kaffe och bulle. Man kan ana hur liten makt en popgrupp som denna hade, att de liksom verkade på nåder i samhället, nytt som det var med både håret och musiken. Detta var ju långt innan det svenska "musikundret" (med medföljande ekonomisk makt) och det gällde att visa en städad fasad som kunde accepteras i det mer hårdföra vuxnas 40-50-tals värld och värderingar. Misstänksamheten var nog stor så det räckte hos deras föräldrageneration som ju inte hade upplevt någon tonårskultur.

Intressant film i alla fall. Undrar i vilka sammanhang den visades på den tiden? Knappt någon musik förekommer. Bara lite skrammel från någon scen i kyla, mörker och skrän. Det mesta är småprat i bilarna mellan spelningarna, och ibland med walkie-talkie mellan bilarna (!) också. Öppnande av fan-klubbens brevskörd o.dyl.

Efter filmen blev jag tvungen att Googla lite för att stilla nyfikenheten om vad som hände sen. Och det visade sig att bandet inte alls lade ner. De fanns kvar i många år om än i utkanten av musiklivet. Faktiskt existerade de i olika konstellationer ända fram till 2023! Men det är en annan historia. Det Shanes som filmen handlar om är originalupplagan som fanns mellan 1963 och 1969.

Slut från dagens kulturhistoria. Dags att packa prylar för uppdragsfoto. Tyvärr inne i stan, så det blir trängselskatt och parkeringshelvete.

Specialeffekternas vaktmästare.

"Livsrum" heter en ny roman av författaren Frans Wachtmeister. Efter ett par kapitel blev jag tvungen att kolla på omslaget igen eftersom jag fick för mig att jag egentligen läste något från kvarlåtenskapen efter den framlidne efternamnen Ian. Hur som helst hängde Ny demokrati-känslan kvar och bekräftades snart av inslag som nog kunde ha skrivits av Bert Karlsson också. Sedan brakade allt bara löst i en sanslöst skröneri som lite för tankarna till saga/dröm/mardröm med extra allt. Kom på att jag känner igen stilen och fick efter en googling klart för mig att jag ju läst (och tydligen glömt) en annan roman av samme författare och dessutom kommenterat den här. Och till stor del gäller nog den kommentaren även detta alster. 

Huvudpersonens (en 48-årig kvinna med rötter i arbetarklass, men med en livssyn som en 90-årig änkenåd:) i många fall underliga tankar och beteenden som t.ex. i en passage, där hon funderar på att slå ihjäl sin hund med ett basebollträ, får aldrig någon trovärdig förklaring, som att det var någon slags stressreaktion eller nåt. I stället följs den scenen av ett 1800-tals resonemang om människans överhöghet över djuren och kärleken i att kunna döda när det "krävs". Som att händelsen bara skohornats in i historien för att få med denna kvasifilosofiska utläggning. Känns igen från den förra boken det med, där plötsliga händelser ibland kändes lösryckta och omotiverade av handlingen.

Visserligen kan FW skriva och tidvis är det mycket underhållande, men för mycket av lite nedlåtande "been there, done that" för någon som är dubbelt så gammal som författaren. Den där ungdomliga övertygelsen om att veta hur det faktiskt ligger till med det mesta, den som finns med mellan raderna. Men bra skrivet är det även om jag hade skalat bort ganska mycket. Särskilt i den påfrestande mångfalden av detaljbeskrivna sexscener som helt plötsligt dyker upp och mer liknar hemliga fantasier än något annat. Jag är ju en sån där trist typ som reagerar negativt på sådant jag ser som effektsökeri.

Så mitt betyg här blir nog sammantaget ändå tyvärr inget vidare. Sämre än den förra faktiskt. Till och med så att jag tänker ta till ordet pubertalt i vissa avseenden. Lite svårt att förstå de priser författaren tidigare fått också. Fast å andra sidan händer det ju att jag inte förstår något alls av vissa nobelpris heller, så det är väl mig själv det beror på också. Men jag försöker vara ärlig och skriver vad jag faktiskt tycker. Oavsett andras åsikter och omdömen. 

Tack och hej leverpastej!

Modellmåleri i början.

Carl Isaksson hette guden. Andra och tredje året av mina åtta konstskoleår ägnades till stor del åt modellmåleri och kroki (det första året var introduktion i olika tekniker (teckning/måleri, grafik, skulptur och foto)). Det var den sortens skolor. Ögat-handen-papperet. Öva, öva, öva, mot ett känt mål. Jag vet inte hur utbildningen bedrivs på de förberedande konstskolorna idag, men har svårt att tro att de här övningsämnena inte finns kvar. I slutet av det andra året, innan jag flyttade och började nästa förberedande (som kallades eftergymnasial) lyckades en lärare få mig att "komma loss" (hörde att han sa just så till en gästlärare vi skulle ha) och sluta producera Isaksson-kopior. Minns att jag blev glad och tog ut svängarna ännu mer. För att sedan bli nedplockad igen när jag började på den eftergymnasiala i huvudstaden. För det var mer som ett träningsläger. Modellmåleri på förmiddagen. Kroki på eftermiddagen. Skolan började på morgnarna enligt ett schema baserat på solens uppgång. Så att modellen skulle ha ungefär samma ljus varje förmiddag. Bara att börja om och kötta. Ibland orkade jag inte med eftermiddagarnas kroki utan smet på lunchen för att istället sätta mig på ett fik och teckna av besökarna vid borden. På den skolan fanns ingen lärare som försökte få en att komma loss, tvärtom, bara grunder och omtag. Skalövningar kanske det skulle motsvara på en musikutbildning. Och så tror/vet jag att de flesta högskoleförberedande skolorna bedrev sin utbildning då i alla fall.

Men sedan, vid nästa steg, in på någon konstnärlig högskola, skedde något anmärkningsvärt med många. De flesta. Plötsligt åkte axlarna ner och det kändes som om allt var tillåtet. Optimismen orubblig. 

Och det är väl lättnaden när man tror sig kunna fortsätta på vägen och sannolikt komma ut som yrkesverksam konstnär av egen kraft. Jag vet inte heller hur detta känsliga ämne om tiden efter skolandet hanteras idag på högskolorna här i landet. Men flera högskolor har ju tillkommit sedan jag var elev och många fler elever kommer ut ur kuvöserna varje år och konkurrensen har ju knappast minskat. Snarare tvärtom. Förhoppningsvis är eleverna idag bättre förberedda på framtiden. Många har nog tagit till sig och förstått den affärsmässiga delen och redan under studietiden börjat odla rätt kontakter och gå på rätt fester och vernissager. Andra som inte har det försvinner nog från spelplanen idag också. Intressant i det sammanhanget är att Asien verkar vara på väg att bli dominerande i konstvärlden (liksom på andra områden) och att konststudier på högskolenivå i t.ex. Kina och Korea i hög grad handlar om just hur man tar sig fram efter skoltiden. Varumärkesbyggande alltså. Personal branding, som det heter på utrikiska. Förutom själva konsten då, som såklart inte får vara förväxlingsbar med någon annans. Inte som för en musiker som kan bygga vidare på andras upptäckter och jobb utan mer som att det som ska representera själva konstverken också måste vara så väsensskilt från annat att endast konstkontexten (hur och var verket presenteras) definierar det som konst. Marcel Duchamp hoppas man inte förstod konsekvenserna av sina tilltag med cykelhjul och pissoarer. Eller kanske han överskattade sin tids konstvärld och väntade på att bli stoppad. I stället formades världen omkring hans verk och nya teoretiska överbyggnader blev en ny del i det hela. Och så vidare, fram till dagens ekonomistyrda konstvärld.

Så långt kan man hamna från tragglandet med modeller och stilleben. Men det finns hopp också. I min värld t.ex. Anselm Kiefer, eller Lucian Freud, även om man kan undra när man ser rad efter rad av mastodontmålningar produceras i AK:s hangarateljé. Vem ska köpa alla dessa? Var kan de ens hänga där det är nog högt i tak? Men han håller på något sätt kvar den där magkänslan man kan få inför en grottmålning. Alla fattar, om än på olika sätt. Ingen manual eller något "artist statement" behövs.

Så slutar denna morgons funderingar med de lösa trådarna hängande kvar till någon annan gång.

Resebilder.

Så ska det bli nästa gång jag reser någonstans. Alltså någonstans jag är obekant med, aldrig tidigare besökt. Skissbok och penna. Kanske min minilåda med vattenfärger. Inte kamera. Att fotografera, "resefotografier" och sedan visa är med ytterst få undantag ett effektivt sätt att tråka ut omgivningen. De enda fotografier från en resa som kan vara intressanta för någon annan än fotografen själv, är sådana där andra människor, medresenärer, förekommer. Möjligen om någon intressant historia följer med kan t.ex. landskap eller stadsbilder från en resa bli intressanta. Eller om det gäller något som inte redan finns reproducerat miljoner gånger på nätet. 

Fotografera vardagen istället. Hur såg det ut i garaget för sju år sedan? Eller på ICA före ombyggnaden? Det är de bilderna som kan vara intressanta att kolla på i soffan en vinterkväll. Intressanta kanske även för andra. I övrigt är bara hur vi såg ut och vad vi gjorde intressant. 

Minnen kan inte delas med någon som inte var där. Det jag ser i ett fotografi kan ingen annan se om den personen inte var med vid fototillfället, bakom eller framför kameran. Visst kan ett fotografi vara vackert eller stämningsfullt, men det blir ändå endimensionellt om sådana egenskaper sätts i centrum. Den där solnedgången blir bara en gäspning. Den perfekta kompositionen och ljuset blir bara en övning. 

Visst finns det fotografiska bilder som sätter igång något inom en utan att man vet något alls om vad de representerar. Det händer mig då och då att jag stöter på en sådan. Troligen är det väl då något medvetet eller omedvetet minne som triggas utan att jag kan formulera det. I mitt fall är det nästan uteslutande svartvita äldre bilder som haft den inverkan på mig. Så antagligen ljusförhållanden. Svaga eller sovande minnen. Och där någonstans börjar det verkligt intressanta och unika med fotografisk bild. Själva representationen av något som är lite utanför medvetandet.

Men den delen ägnar jag halva livet åt nu, hur något liknande kanske kan nyskapas osv. Det jag ville säga något om denna morgon var det håglösa. Det pliktskyldiga. Är du i konungarnas dal så fotografera för f-n pyramiderna! Jag säger gör det inte! Ska de reproduceras i två dimensioner så gör en skiss. Eller ett collage av en servett och en bit toapapper (om sådant används där). Annars kommer de som ska få höra om resan att somna. 

Anledningen till detta inlägg är att jag tittade i några gamla fotoalbum jag har från resor jag gjort ensam. Moskva. Warszava. USA och insåg att jag med gott samvete kan slänga dem. Det enda intresanta för någon annan än mig själv från dessa resor är ev. historier jag kan förmedla från dem. Många av bilderna är knappt ens intressanta för mig längre. För hur kul är det med ett foto av kulturpalatset i Warszava? Ens för den som varit där?

En annan färg.

Tallarnas grönhet. Höstens metalliskt gröna. Lite blågröna. Helt annorlunda än bara i går. Otaliga försök har jag gjort genom åren. Försök att åstadkomma någon slags representation. Men just den färgen kan jag inte riktigt få till. Kanske om jag använt vattenfärger på "rätt" sätt, alltså i lager, eller skikt, men det är inte jag. Jag måste försöka översätta på en gång. I en rörelse. Annars kan det vara. Men märkligt att samma ton kommer ungefär nu varje år. Något med färgen på själva luften, atmosfären. Eller så sitter det hela i hjärnan eller hjärtat. Som att det var jag som gick in i höstläge igår och färguppfattningen skiftades en aning. Har för mig att Joseph Albers var inne på något i den stilen i sin färglära. Det är så lite vi vet vi homo sapiens. Famlar i blindo på de flesta områden. Att Eva i paradiset skulle käka upp det där kunskapsäpplet är nog det värsta som hänt på den här jorden. Men gjort är gjort och idag regnar det för första gången sedan juni tror jag. Hoppas det regnar på ön också. Det mesta led av torkan denna sommar och brunnen sinade. Det behövs en hel vinter av regnande för att återställa grundvattennivån. Denna sommar inte het som 2018:s bastukatastrof men istället torr som papper. Förutom ett par tiominuters störtfloder i juni. Med källaröversvämningar här i orten pga att de dagvattenbrunnar som en gång byggdes inte har kapacitet att svälja sådana vattenmängder på så kort tid. Klimatet är ur led. Och allt är Evas fel, som bet i det där äpplet och därmed startade den här förstörelsen. Den nedåtgående spiralen. Eller var det Liliths fel? Som i sin ormhamn lurade Eva att bita? Eller var det Adams, som inte var nöjd med Lilith och därför begärde ut en ny fru från förrådet. Eller är det den allsmäktiges? Som övervakade hela händelseförloppet och kunde ha förhindrat det? Ske guds vilja osv. Och i så fall är ju allt gudens vilja och därmed oundvikligt, så varför göra något alls? Ingen kan ju ändå göra något åt det. Så detta resonemang slutar i att A-laget mycket väl kan ha rätt. Varför göra något annat än att sitta på en parkbänk och ta sig en dragnagel då och då? Inget annat. Där finns den djuriska insikten!

Ny dag god dag.

Satt. Jodå. Hm. Vad blir det idag då? Två uppdragsplåtningar. Den ena en dryg timmes bilresa bort. Den andra runt knuten. I förrgår räknade jag pengar och funderade på om jag ska säga upp de två dyra företagsförsäkringarna som inte längre känns så relevanta när jag nu bara har sporadiska uppdrag och inte marknadsför mig alls. I går trodde jag att jag slagit sönder en kamera (igen) men stativet tog smällen. Det ser jag som en tydlig fingervisning från övervakaren. Som jag vet namnet på, men sånt får man inte säga. Meddelandet lyder: behåll försäkringarna tills du lagt ner den kommersiella verksamheten helt.

De varma mörka kvällarna jag trodde var slut för året har kommit tillbaka. Sitta ute i morgonrocken och lyssna på tystnaden (den relativa i orten:) eller musik i lurar är åter varje dags slutklämm. Och dagarna nu så varma att det är obekvämt igen. Svettigt att jobba.
De fjärilar som är kvar är vita kolfjärilar. I motljus blir de småänglar, som de förresten kanske är. Vad vet jag?

Fläkten står bredvid öppna spisen. Fläkten avstängd. Ingen brasa i spisen. En bra bild av denna årstid faktiskt. Symbolisk och tydlig på samma gång. Nedkylning eller uppvärmning. Det är frågan dag för dag nu. Vi vet hur det kommer att gå men vill inte ställa undan fläkten förrän allt hopp är ute.

Dags att göra nytta. Men hade jag tid och råd så skulle jag i stället köra ner till Louisiana och se Lucian Freud. Ta en långsam bilresa på småvägar och övernatta på något pensionat på vägen. Med hotellfrukost. Resan kanske lika mycket värd som utställningen, eller mer. 

God morgon!

Bengt Hallbergs generation.

Den av alla svenska jazzpianister jag lyssnat mest på genom åren är Bengt Hallberg. Han hade det där distinkt jordnära och humorn som får mig att lägga av med vad jag nu gör och bara lyssna. Rak liksom. Ibland försöker jag orientera mig bland de senare, nu eller nyss verksamma, men har faktiskt inte hittat någon som har något liknande. För mycket försiktigt fladdrande och smygande. För mycket hjärna. För lite hjärta. 

Det är faktiskt märkligt hur pass homogen den generationen BH tillhörde var. Arne Domnerus, Georg Riedel, Putte Wickman m.fl. Alla med så tydliga och distinkta språk. Alla igenkännbara från första tonen. Alla inblandade i många olika projekt och musikformer. Musikaliska hantverkare. Och märkligt nog med Astrid Lindgren som någon slags gemensam nämnare. Jan Johansson, Georg Riedel och Bengt Hallberg har alla gjort musik till filmatiseringarna av hennes barnböcker, och på något sätt fått till ett sound som förknippas så starkt med de olika historierna att man nästan glömmer att det faktiskt från början är böcker. Och de andra har medverkat på olika inspelningar och spelningar med den musiken. Det var Jan Johansson som först skulle göra musiken till Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Men han hann bara med "Här kommer Pippi Långstrump" innan han gick bort i en bilolycka och bollen passades vidare till GR med av alla känt resultat. Inte minst på skolavslutningar o.dyl. Sammantaget är detta gäng tveklöst en svårslagen höjdare i den svenska musikhistorien. JJ gjorde också musiken till Saltkråkan-filmerna och BH gjorde Madicken-musiken.

GR såg jag en gång på konserthuset. Han kom in ensam med basen först. Vad han spelade minns jag inte (typ 30 år sen) men jag minns att jag tänkte att detta räcker. Han behöver inte någon orkester. AD har jag sett och hört flera gånger på Fashing, liksom BH. JJ hann jag aldrig se. PW vet jag inte. Han är den i samlingen som satt minst spår i mig. Och tidens jazzröst vet väl alla vem det var. Monica Zetterlund. Som jag bara såg en enda gång i en liten klubbspelning i Borgholm. Svante Thuresson var med som grindvakt och kompis. Faktiskt en väldigt lyckad kombination på scenen. Och det var morgonens oplanerade och otippade funderingar. Dags att lyfta bort katten och börja dagen.

PS. Borde förstås ha nämnt Egil Johansen också, den mest självklare av tidens trumslagare/slagverkare. DS.

Famla i mörker.

En nödvändighet i många fall för den som utövar någon konstnärlig verksamhet. Men rent fysiskt kan man också famla i mörker. Mitt första år på ön, då som internatskoleelev, betydde många nya erfarenheter för mig. En var de mörka, för att inte säga helt svarta, sensommar- och höstnätterna. Innan kylan kom. På den tiden hade jag för vana att gå en promenad, längre eller kortare beroende på vädret, varje kväll. Nära skolan fanns en väg som gick rakt ut i ingenting och inte hade några gatlyktor. Det var en märklig och fantastisk känsla att gå den kvällar då moln täckte den annars nästan påträngande stjärnhimlen. För efter någon kilometer fanns inte längre några ljuspunkter alls. Horisonten försvann! Skillnaden mellan himmel och jord upphörde. Jag hade aldrig varit med om detta utomhus förut så det blev en till sensation i raden av sensationer min flytt söderut inneburit för mig. Att gå utomhus i ett fullständigt mörker. Jag gick långsamt med händerna utsträckta framför mig för att famla efter nästa plogpinne. Plogpinnarna stod tätt i rad och påminde om hur det kan vara på vintern på ön. Kanske att detta var lite av erfarenheten av att vara blind. All tillit övergick till hörseln och känseln. Och kanske än så länge namnlösa varseblivningsvägar som jag redan då var säker på fanns. I alla händelser en väldigt speciell känsla. Fick såklart vända om mot ljuset efter något hundratal meter in i svärtan men glömmer aldrig sensationen av att mörkret blev totalt. Att jag rent fysiskt kunde gå in i det. Att stanna och stå en stund och lysna på tystnaden. Bara tyngdkraften som hjälp med orienteringen.

Jag vet inte hur det är med denna väg nu men troligen mer bebyggelse och ljuspunkter. Jag talade aldrig med någon "inföding" om detta, eftersom det ju säkert inte var något speciellt med det för boende på platsen. Att kommentera det märkliga med att det är mörkt om natten skulle nog inte ha stärkt mina aktier som person med alla hästar hemma. Men för mig som bara bott på platser där horisonten aldrig helt försvinner var det något nytt. Något jag aldrig varit med om i fjällvärlden eller den stad där jag gjorde "lumpen". Kanske att det kan förekomma även på de ställena men i så fall i kombination med alltför många minusgrader för att ge sig ut på promenad. På en båt, mitt i natten ute på havet (fyra-fem månader av min lump var så) kan det visserligen bli becksvart, men då går det inte att gå in i mörkret eftersom båten har lanternor och även evigt ljus från bryggan (styrhytten), så mörkret är ständigt på avstånd. Möjligen skulle det bli en liknande upplevelse som mina kvällspromenader om man befann sig i en roddbåt eller kajak så långt från land att inget ljus når fram. På fjället kanske på skidor långt från närmsta by, men det är inte samma sak eftersom kylan då blir en allt överskuggande faktor. Och under varmare årstider blir det inte riktigt mörkt. Dessutom spelar det ju ingen roll eftersom denna blogg i all egoism bara handlar om det jag erfarit :-) och för mig blev mörkerpromenaderna en helt ny erfarenhet jag fortfarande tänker på ibland. Mörkret utom mig. Som blivit kvar i minnet.

Leander Engström och lite Benjamin.

"Röttle kvarn" är titeln på en eller om det är flera målningar av Leander Engström. LE är kanske inte någon konsthistorisk gigant inom svenskt måleri, men Röttle kvarn kommer jag ihåg eftersom den, när jag första gången såg en bild av den i någon bok, reagerade med att hålla andan och stå på tå. Bildligt talat alltså. Det är något med den målningen, med de smala figurerna på spången över vattenfallet. Något andlöst. Liksom ödesmättat. Tänker på filmen "Här har du ditt liv" av Jan Troell. Så kan associationerna gå. Samma slags grundton i två fullständigt olika verk. För mig alltså. 

LE annars är kul att studera då han liksom sammanfattar modernismen i det svenska måleriet likt en provkarta på de olika underströmmar och stilriktningar som fanns vid den tiden, typ efter 1900 och 30-40 år framåt. Han skulle ensam kunna användas som exempel på alla. Och det med en viss verkshöjd bevarad tvärs genom alla halsbrytande stilbyten. Jag undrar om han kände sig vilsen i jakten på sin egen stil eller om just ombytligheten var den stil han var hemma i?

En annan sak då som också slår mig rätt ofta med bilder av bilder, är att påverkan på mottagaren inte alls behöver ha nåt att göra med om det man ser är ett original eller en reproduktion. Filosofen Walter Benjamins berömda och inom konstvetenskapen nästan kultförklarade verk "Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit" (The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction) som hävdar teorin att man måste se originalet för att påverkas på det rätta sättet, är såklart bara nys. Vad kunde han väl veta om hur jag hundra år senare fungerar? Ibland har det i min värld faktiskt varit precis tvärt om. Till exempel "Mona Lisa" var verkligen en besvikelse när jag till sist fick se tavlan på riktigt. Och det blir morgonens slutord. För nu ska jag rycka ut på jobb.

Ensamheten.

Att vara ensam kan som alla vet vara både förbannelse och välsignelse. Ensamhet finns i många olika former. En är den påtvingade. En den självvalda. En är ensamhet i form av saknad. 

Påtvingad ensamhet är såklart värst. När det inte finns någon kvar man känner. Den tomheten hoppas jag få slippa. Då är det nog bättre att dra in årorna först. En lindrigare form av den ensamheten är när ingen längre vet något om ens barndom eller tidigare liv men man inte är ensam i vardagen. En ensamhetsform som kan vara positiv för den som vill ändra sin historia. Bli någon annan. Ljuga ihop ett annat liv.

Självvald ensamhet kan bara existera under förutsättning att man också själv har valet att kunna bryta den. Ingen människa väljer ensamhet utan att också kunna välja bort den. Det tror inte jag i alla fall. Däremot kan ensamhetsbehovet variera väldigt mycket. En trivs i sitt eget sällskap, en annan måste ha åtminstone någon i närheten för att trivas. Några nöjer sig inte ens med tvåsamhet utan vill höra många röster omkring sig.

Ensamhet efter en saknad kan vara någon som åkt, eller i värsta fall dött. Den ensamheten är absolut personlig och existerar oberoende av hur många andra som finns i närheten.

För min del har jag ett rätt stort behov av ensamhet. Jag tror det beror på en ganska ensam barndom även om den var lycklig. Men under ett par år från fem till sju års ålder ungefär slumpade livets händelser sig så att jag blev nästan helt ensam större delen av dagarna (morfar dog, syrran började skolan, mor på jobbet). Inte helt förstås men bara med en mormor som lite avlägsen barnvakt med ständiga hushållssysslor. Så jag lekte ensam eller med korna i hagen invid huset. Så minns jag det i alla fall. Detta var inget negativt egentligen, men jag utvecklade eller upptäckte nog då en "fallenhet" för att sysselsätta mig själv och gärna undvika flerfaldigheter. Helst vara ensam eller umgås med bara en kompis i taget när den tiden sedan kom. Och på den vägen är det. Eller som en kynneslikartad f.d. konstskolekompis sade för några år sedan när jag framförde tanken om att ställa ut tillsammans: - Ja kanske det. Då kan vi kalla den utställningen för "Två enstöringar".

Ett till kapitel om ensamhet är det om den eventuella själen med den eventuella fria viljan. I dag är det t.ex. en mycket stort demonstration i staden. Som jag inte kan delta i (har skrivit om sådant förut) även fast jag håller med om själva frågan demonstrationen handlar om. Den fria viljan tas ifrån den som befinner sig i en folksamling med samma mål och det är något jag klarar sämre och sämre med stigande ålder (i ungdomen inga problem alls). Men i någon mån likadant är det ju även med tvåsamhet eller grupper, gäng. En gemensam vilja måste i nästan varje steg formas. Den där själen som inte finns i individen utan mellan individerna (Peps Persson vid intervju med Patrik Svensson i "Den lodande människan"). När en massa människor blir en kritisk massa, vad händer med individen? Kanske därför åtminstone jag behöver mina ensamma stunder. En annan slags rytmik kanske. Den att växla mellan en och flera. I bägge fallen vila från det andra tillståndet. För till och med när man bara är två måste man ju förhålla sig till den andre. Också därför jag vill se en utställning i ensamhet innan jag går med någon annan. Jag kan inte "babbla på" om något så viktigt som bilder. Måste först i ensamhet vända och vrida på intrycken så att jag inte påverkas av den andre. Fortsättning följer en annan dag.

Städning.

Städa är inte något problem för mig. Det är, även om både jobbigt och tråkigt, en slags rening även på andra plan än de rent materiella. Jag klarar inte oordning och skräp i några längre stunder. Till och med i ateljén har jag så gott det går allt på sina bestämda platser och kan resa mig för att gå och justera något som ligger fel utan att egentligen tänka på vad jag gör ibland. Någon slags OCD är det väl. Som att eftersom tankar och fantasier osorterat och oviktat ständigt pågår utan möjlighet till påverkan måste i alla fall rummet jag befinner mig i vara i rätt ordning. Som en buffert eller ett skydd mot oönskade infall. Och då är såklart ateljén den bästa platsen. För där är jag ensam härskare. Det är bara min egen ordning som gäller, utan någon annan att ta hänsyn till. Det kan ibland betyda att jag, om allt är i ordning, bara sitter där. Timmarna kan gå utan att jag gör något alls. Inuti rusar det på som vanligt men det yttre är statiskt och kontrollerat och agerar ankare och motvikt. Ogärna släpper jag in någon. Om det ska ske så måste det vara förberett. Arrangerat. Absolut inte när jag arbetar med något. Eller bara har en overksamhetsdag. 

Andrummet döper jag ateljén till.

Man (jag iaf) är alla åldrar samtidigt. Halvpensionerad fotograf på soffan. 16-årig lagerarbetare som bara vill bort från byn. Femåring som undrar över en pappa. 20-åring med konstnärsdrömmar. Halvfet 50-åring som kuskar runt landet i firmabilen. 14-åring fiskande ensam på kvällen i strömmen. Nyfödd som tittar upp i en trädkrona. 75-åring som till sist äntrar tronen. 

Gick kanske lite händelserna i förväg där på slutet, men i stort sett tycker jag att alla erfarenheter, allt faktiskt, hela tiden är med och dyker fram i de mest otippade sammanhang. Pågår som ett ständigt brus i bakhuvudet (bredvid det andra bruset från den andra dimensionen). Och det går ju inte att påverka på annat sätt än med meditativ koncentration på något utanför. För mig skissboken. Eller storformatsfotografering (som ju kräver ett helt annat engagemang än fotografering med handkamera). Och städning också. Inte lika mycket att torka golv och sånt som att skapa ordning. Sortera. Lägga saker på sina platser. Om den kontrollen finns så blir det ofarligt att släppa på kontrollen över det andra, det inre kaoset. Inte som att stänga av genom koncentration på något, utan mer som att när städningen är klar och allt är inordnat går det bra att sitta där och låta hela livet rusa runt i tankarna. Blir nästan underhållande. Och syns inga dammråttor eller fettfläckar heller till, så blir den dagen en bra dag.

Framrutan och bakrutan.

Framrutan ska vara större än bakrutan, sade nån politiker i veckan. Och ja, om hen med det menade att det gångna är en dröm (ursäkta lånet Sandemose i himlen) eller att det är bättre att se framåt än bakåt så håller jag med. Delvis. För att se framåt förutsätter att man har koll i backspegeln också om man ska hänga med och fatta orsakssammanhangen.

Alla har väl någon gång läst om det där, idag omöjliga, experimentet med laboratoriemöss som genomfördes vid något amerikanskt universitet på 50-talet. Det gick förenklat ut på att en betingad smärta eller rädsla kan överföras från generation till generation och därmed till ett helt folk, utan att någon i de efterföljande generationerna egentligen utsatts för orsaken till den (i musfallet en elstöt som följde på ett särskilt ljud. Generationer efter var lika rädda för ljudet trots att de aldrig fått någon elstöt och väl knappast visste något alls om elstötar). Detta måste man även ha med sig när man försöker förstå konflikter mellan länder. Allt är inte dagsaktuellt. Ett angrepp på en part som bär på en desperation från sina förfäder kan utlösa något mycket värre än liknande angrepp på någon med en annan historia. Så bakrutan måste också synas även om man inte backar.

För övrigt har jag på senare tid försökt hitta något nytt läsbart, helst av svensk författare, men det slutar mest med att jag inte kommer förbi kapitel 1. Kvantitet saknas inte, men kvalitet tyvärr mer och mer ofta tycker jag. Fler och fler författare ger ut sina böcker i nån slags serieform och då tar idéerna förstås slut till sist.

Förra gången det var så (för mig) blev räddningen att läsa om några gamla klassiker för att liksom komma på rätt köl igen. Få tillbaka tron på skönlitteraturen. Så nu tror jag det blir trilogin "Vargskinnet" av Kerstin Ekman som får en andra läsning. Kommer ihåg att jag var grymt imponerad första gången. Så för mig räknas de romanerna till klassikerna. Så återknyter jag också här till allt ovan, om arv och generationer. God fredagsmorgon!

Innekvällar mm.

I går kväll var troligen sista kvällen i trädgårdens inbäddande värme och mörker, med slingan av olikfärgade lampor som upplysning åt tankegångarna. Sommarens bästa två-tre veckor är de i augusti när just de kvällsförhållandena råder. Varmt. Mörkt. Lampor i alla färger. Dämpade ljud. Svag lukt av tobaksrök från grannarna. Svarta trädtoppar mot natthimlen. Morgonrock på i korgstol. Tysta katter som bojar runt om i trädgårdsmörkret.

Men det var då det. Idag vit himmel. +18°. Knappt troligt att det blir fler sådana kvällar detta år. Nu transportsträcka fram till eld i öppna spisen kvällar. OK det med men inget man direkt längtar efter. Utomhus är alltid bäst. Det finns ingen frihetskänsla med ett tak och väggar. Trygghet kanske men inte frihet.

Kollar i vanlig ordning alla nyheter. Någon har gett ut en bok som ifrågasätter om virus orsakar sjukdomar :-), sågas metodiskt av virologi- och smittskyddsprofessorer. Allt under mässlingsutbrottet på någon festval för knäppjönsar. Boken kanske inte säljer så bra på festivalen när deltagarnas ovaccinerade barn nu insjuknar.

Valet som närmar sig piskar upp politikstämningen och de som tänkt ta över är redan tre veckor innan vi vet hur det går, i luven på varandra och ställer krav och drar röda linjer kors och tvärs som ju alla vet inte kommer att betyda luft när makten till sist ska fördelas. Den andra sidan sliter sitt hår mellan hopp och förtvivlan. Om de inte får sitta kvar kommer harmageddon, invasion av maffiosos, islamisering och inte minst mindre i plånboken att bli straffet för oss alla. Så det så.

Men solen den har ändå sin gång, även om den inte syns till idag. Så hoppas jag att den ändå är kvar där bakom det vita taket. Denna dag blir både analog och digital. Först analog med eget fotoprojekt och framkallning av färgfilm, därefter digital genom en mindre uppdragsplåtning. Allt medan katterna latar sig.

Uppdragen.

Som frilansfotograf har jag haft ganska omväxlande uppdrag under åren. Allt från att kuska runt landet och på 350 orter fotografera bilhallsarkitektur till några år som internfotograf i en offentlig förvaltning. Det senare var hemligt så länge det varade men det är många år sedan nu. Nämner ändå inte vilken förvaltning eftersom jag minns att de var väldigt noga och kollade allt man gjorde på nätet :-). Jag har plåtat hemlösa narkomaner på förmiddagen och kungafamiljen på eftermiddagen. Säkerhetsklassad för att kunna plåta diverse militärjox under utveckling och långa dagar med produktfotografering. Plåtat virtuella rundturer i kyrkor och slott och hållit kurser i digitalfoto, färgstyrning och bildskärmsprofilering för mediaavdelningar på företag, regioner och landsting, på den tiden det digitala var nytt (och numer har jag kurser i analogfoto och mörkrumsteknik, för nu är det det gamla som är det nya igen). Och ständigt med luckorna mellan de långvarigare uppdragen fyllda av lägenheter och hus jag fotograferat åt olika fastighetsbolag och mäklarfirmor. Halvfärdiga byggen och demolägenheter. Och många olika roliga och oroliga möten och situationer har det varit. Gubben som skulle ha med en gigantisk dalahäst på alla bilder. De nakna knarkarna som ockuperat en lägenhet jag oväntat kom in i för att fotografera. Likfläckarna i dödsbon där ensamma människor legat och dött. Mordhuset. Alla sorters människor i alla situationer. Självutnämnda halvkändisar i innerstan och folkskygga luffare i utkanterna. Politiker på alla nivåer. Verksamhets- och personalfotograferingar åt olika företag och tidningar.

Men idag har jag ett uppdrag som inte liknar något annat jag haft, ett jag härmed korar till det märkligaste hittills. Jag ska åka ut i skärgården och smygfotografera ett hus. De boende, som antagligen är hemma, får inte se mig. Inte förstå att huset fotograferas. Så ser bokningen ut. 

Varför överlåter jag till dig som läser detta att fundera på.
Bilden intill är en jag hade med i marknadsföringen på nätet för hundra år sedan. Visar företagsloggorna dåvarande kunder hade.

Nu ska jag leta upp lämplig ljudbok att lyssna på i bilen på väg till det hemliga uppdraget. God morgon!

Sållningar igen.

En till låda öppnad. Hundratals sidor från gamla skissböcker. Sålla, slänga, spara några. Allt är anteckningar ur vardagen, fast mer bild än text. Mer snapshots med penna istället för kamera än något annat. Visserligen har alltid skissblocket varit med men när man ser det så här så blir jag ganska förvånad över hur många timmar det ändå måste vara. Och så är det nu med. Ytterligare tid adderas nästan varje dag.

Hade en svacka för ett år sedan ungefär, men det är glömt nu.

Men ganska hemskt var det minns jag. Ett slags feltänk då jag kopplade ihop mitt användande av skissblocket med konstvärlden och dess sorgeliga utveckling. Men nu har jag fattat att det är äpplen och päron.

Att använda den uråldriga skisstekniken för att undersöka världen har egentligen väldigt lite med konst att göra. Det är mer en fråga om iakttagelse. Att faktiskt verkligen se efter hur något ser ut, och sedan försöka överföra det till en tvådimensionell representation på papper. Det är det! Koncentrationen. Perspektivet. Proportionerna. Att försöka, förkasta och försöka igen. Det är en slags meditation. Allt annat stängs ute för stunden. Resultatet är mindre viktigt än själva handlingen. Något jag vant mig med och inte vill vara utan!

Öppet hus 2026.

Jag är inte så bra på att visa upp mig och vad jag gör, men detta år kommer jag att delta i ateljéföreningens öppet hus (första eller andra helgen i oktober), med allt vad det innebär. Jag kommer att ha "butik" med måleri, skisser och annat + även sälja kvarvarande material för oljemåleri. Kanske akryl också. Sålde den mesta färgen internt i ateljéföreningen i juni, men en del finns kvar. Har inte bestämt ännu. Men någon återgång till måleri som uttrycksmedel blir det inte under överskådlig tid och inte vet jag heller hur länge jag kommer att stanna kvar i ateljéföreningen. Lutar allt mer åt enstöringslokal utanför tullarna. Det är för långt att åka helt enkelt. Eller snarare har det blivit för långt. För varje år som går blir det lite längre. För liksom man gjorde på medeltiden räknar jag avstånd i restid. Med bil snart omöjligt pga omläggningar och enkelriktningar som gjort att avgasandet pågår under mycket längre tid än det gjorde när jag flyttade in. Då var det rätt enkelt. In till stan, lite snirkel och sedan Högbergsgatan raka vägen över hela söder fram till ateljédörren. Där det gick att parka. Den vägen är för länge sedan stängd. Nu måste långa omvägar tas pga olika enkelriktningar och omläggningar och när man till sist är framme har snart alla parkeringsplatser dragits in, eller omvandlats till elbilstolpar. Plus höjda avgifter för trängselskatt och parkering. Så bil funkar inte längre. Tur att covidperioden var innan alla dessa försämringar. För då gick det ju inte heller att ta tuben.

Tunnelbanan idag tar ca en och en halv timme inkluderat gångtid. Men då tillkommer SL:s nyckfullhet med ständiga stopp och förseningar + överfulla tåg utan sittplatser och 30-40 graders värme i tågen sommartid. Och behöver man frakta något större eller tyngre så vet jag faktiskt inte hur det skulle gå till. Så det börjar helt enkelt bli för svårt att förflytta sig dessa dryga 15 km från orten till ateljén. Gentrifieringen stöds av miljökraven och ortenbor som inte har råd med elbil är numer bara välkomna på söndagar. Känns som även det är "på nåder". Resultatet blir att för att ha ateljé inom tullarna måste man också bo där, vilket nog de flesta som vet något om priserna i huvudstaden fattar är låååångt utom räckhåll för praktiserande konstnärer, förutom kanske 0,1% av desamma. Så med detta i åtanke tror jag flytt närmar sig även vad gäller ateljé. Huvudstaden motar ut de mindre bemedlade (som ju nästan alla kulturarbetare tillhör). 

Men åter till öppet hus. Det är jag som gör affischen så ska fundera på om vi ska ändra på den detta år. Komma på något nytt för att dra till sig uppmärksamhet eller om det är bäst med samma som alltid men nya datum och tider, eftersom den "söderpublik" som brukar komma lätt ska känna igen den och boka in besök i kalendrarna. Det får bli en fråga på något mailmöte. Jag återkommer med datum och tid även här.

Upp ur dvalan.

Vädervärdet steg med nedgången i natt från +37° till +17°. Humanare. Otippad regnskur ger smällkonsert i kattluckorna. Vädrar morgonluft. Och dylikt svammel tummas fram på mobilen här när jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Mördaren plötsligt inne och på bordet. Spanar efter det torrfoder som fullständigt inkonsekvent placeras på olika platser så som andan i ögonblicket faller på. Just nu på fönsterbrädan bakom gardinen, vilket han på en sekund räknade ut trots att något aldrig tidigare serverats honom där. De andra i trygghet undan vädermakterna på värmegolvet i badrummet.

Igår kom idén om fotoprojektet vid sidan av. När jag i den tryckande värmen bar skräp till återvinningen. Har länge i bakgrundsmedvetandet testat och förkastat hundra vägar att gå. På samma sätt som planlöst kladdande på en duk för att försöka se vad det egentligen är som vill fram. Min arbetsmetod för allt i bildväg utom för timmarna med skissblocket som mer är som minnesanteckningar på vägen. Livsvägen. Men nu tror jag att jag vet hur denna del av orten kan gestaltas fotografiskt. Återstår att göra det bara och se om det går fram. Utan stöd av ord. Hoppas få tid och rum för detta den kommande veckan. Allt handlar om små avvikelser. Det är ofta så att två platser kan vara väldigt lika men att de små avvikelserna ger den speciella särarten. Vattenstämpeln. Spåren. Vilka som bor.

Övervakerskan.

Den vita katten vakar över mig. Morgonritualen är att jag med kaffemuggen inom räckhåll halvligger i soffan, kollar alla nyhetskällor från vänster till höger och kanske skriver något här, med henne i knät. Ibland ligger hon bara och tittar på mig. Ibland tvättar hon sig. Ibland arg, ibland kelig. Men alltid samma plats samma tid. De övriga lever sina kattliv och luckorna smäller med jämna mellanrum. Finns en i källaringången och en mot trädgården. Två världar med olika invånare och revir. Andra katter i många av radhusen. Mest håller de sig från varandra men en värsting bor i huset bredvid. En aggresiv slagskämpe som ofta får åka till djursjukhuset efter sina matcher runt om i området. Reviren är rätt små. Radhusträdgårdar.

Revir är ett märkligt ord. Ett märkligt begrepp. Även vi människor har ju revir även om de inte direkt är självutnämnda och inpissade. Snarare köpta och inhägnade. Sedan finns ju också reviret integritet. Hur stort personligt utrymme som behövs för att känna sig bekväm. Det ska varken vara för litet eller för stort. Själv skulle jag inte kunna trivas i en jättevilla eller en sjurumslägenhet. Mitt trivselrevir ligger runt 75-100 kvm för hus och 50-75 för lägenhet har jag märkt. Större eller mindre så minskar mina möjligheter till trivsel proportionellt. En jordplätt att sätta fötterna på är också en viktig faktor även om den inte behöver vara ägd.

Radhusträdgården är en intressant hybrid då man kan sitta nästan tillsammans med grannarna, bara någon meter bort men med en häck eller ett plank mellan. Man måste tänka på vad man säger även om man inte ens hejar på varandra. För man ser ju inte varandra. Radhusträdgården är ett extra rum på sommaren. Huset blir dubbelt så stort halvårsvis. Man flyttar ut. Läser, jobbar, vissa tom sover i trädgården. Utemöbler och grill obligatoriskt. Och katter. 

Den ena grannen röker och röklukten får mig alltid att tänka på Köpenhamn. Första tågluff i yngre tonåren då jag satt på golvet på Köpenhamns centralstation och någon annan luffare bredvid rökte. Känslan av äventyr och att allt ligger framför en visslar förbi allra längst ut i medvetandeperiferin. Det svaga men tydliga minnet. Av någon anledning minns jag inte alla år då alla rökte överallt, utan lukten just här leder alltid till just det minnet. Osynliga trådar i spindelväven.

Efter soffsittandet är det dags för någon timmes trädgårdssittande nu när morgnarna ligger runt +20° som är mitt ideal (och helst lite vind och lite mulet). Den vita katten nu vilsen. Följer med mig ut men klättrar sedan upp i fågelbordet som för länge sedan förvandlats till två alternerande katters fågeltorn. Placerat vid tomtgränsen och öppet åt bägge sidor ger det perfekt övervakningsläge över två tomter. Men inga fåglar varnar. Alla vet att hon är ofarlig. Den farliga svartvita ligger någonstans ute i parken och lurar på möss. Minst men farligast som mafioson Toto Riina (som visst bara var en och en halv meter lång), möss som han sedan lemlästade bär med sig in på tomten. Och förväntar sig beröm. Naturen...

De svarta gamla kattdamen, som ser dåligt och inte längre kan hoppa så högt, kommer ut på sin långsamma morgonpromenad. Och inga tänder har hon heller men äter torrfoder ändå. Nu kom jägaren hem. Tomtassad så han vill ha mat. Och den stora grå sover som vanligt på värmegolvet i badrummet. Grannen tänder en till cigarett. Lördagsmorgon.