Såg "Anselm", Wim Wenders film om Anselm Kiefer, på Filmstaden Victoria. Världens minsta salong, 11 platser. Så förväntningarna från Filmstadens sida på publik och intäkter verkar vara moderata, kanske bara så att de av någon anledning känner sig tvingade att visa den. Filmen visas i fyra dagar kl. fyra varje dag (ska visst bli en omprövning på onsdag om den ska visas mer). Och jag kan bara säga att jag är glad att jag hade möjlighet att se den. Det är faktiskt ett litet mästerverk i sig när Wenders visar sin tolkning av Kiefers liv och verk. Inte minst musiken var nästan lite för bra. Ingen gick under eftertexterna. Alla (11 :-) satt kvar och lät texterna rulla för ingen ville nog missa avslutningsmusiken. Alltså sammantaget, oaktat ens eget förhållande till Kiefer, en upplevelse!
Synsätt.
Spridda nedslag om konsten och livet.
Om mig
- Ingemar Edfalk
- Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/
måndag 18 mars 2024
söndag 17 mars 2024
Stämning, upprepning och leda.
Stämning är ett av några ord i svenskan som har fler än en betydelse. Dessutom utan att betoning eller uttal ändras. Här handlar det om stämning som i julstämning. Det finns verk i olika konstformer jag vill se om, läsa om. En del av dem regelbundet återkommande. Jag har till exempel en roman jag läst om säkert fem gånger och nu ibland bara läser något slumpvis uppslag ur. Så klart är det inte handlingen jag vill återvända till då, utan stämningen. Jag vill känna den stämning som för mig finns i boken. Samma med några filmer. Film är ju ett så allomfattande och fantasifientligt medium att när man sett en så är det klart. Uttömt. Hur bra den än var. För det mesta alltså. Men sen finns det ett fåtal filmer som skapar en stämning jag vill återvända till. Då spelar det ingen roll att jag kan handlingen och i vanliga fall är allergisk mot upprepningar. Så är det förstås också med nästan all poesi som bara förmedlar stämningar och i en hel del bildkonst.
Upprepning och uttråkning. Musik. När det gäller musik fungerar det så för mig att jag lätt blir uttråkad om musiken fastnar vid första lyssningen. Det ska finnas någon form av motstånd som gör mig nyfiken, något att förstå eller övervinna. Något som betalar sig dess mer om jag inte omedelbart ger upp och slutar lyssna. Jag antar att det är delaktigheten jag är ute efter. Att få känna sig lite som en medskapare när polletten trillar ner. Och ju svårare det är desto större blir belöningen. Men efter det stadiet följer en längre eller kortare period av maximal njutning innan det långsamt börjar gå över i leda även här. Fast ibland tar det hundratals lyssningar innan upprepandets tristess infinner sig. I några väldigt få fall blir det aldrig så.
Sushi. Jag kommer inte ihåg när jag åt sushi första gången men minns att jag var skeptisk. Rå fisk. Och inte gillade jag det så mycket heller. Men ändå åt jag det en andra och en tredje gång (varför?) och till sist kom belöningen med ett sushisug som gjorde att jag hade kunnat äta det varje dag. Innan avmattningen kom och idag äter jag sushi kanske en gång i månaden. Oftare vill jag inte ha det.
Jaha, nu har jag vecklat in mig i ett resonemang med flera olika trådar som liksom inte har något samband. Lösa tankar bara. Men ett försök att knyta ihop det hela får bli att tillämpa stämning på mat också. Det finns en maträtt ingen utanför min familj känner till. Den heter strandsallad och uppfanns en varm sommar av min son, när vi skulle tillbringa dagen på en strand och inte kom på någon lämplig mat att ta med. Han gjorde en pastasallad av det som fanns tillgängligt och den fick namnet strandsallad. Varje gång jag äter den hamnar jag i "varm-dag-på-stranden" stämning. Och den förekommer så sällan på matbordet att jag inte tröttnar på upprepningen heller.
lördag 16 mars 2024
Super Fujica-6
12 bilder på en 120-rulle. 6x6 cm negativ. Mycket fin optik. Hopfällbar. En större ficka funkar. Ingen automatik. Inga batterier. Inte ens spänns slutaren när filmen dras fram (vilket är den mekaniska konstruktion som annars brukar ge upp på denna typ av kamera).
Alltså precis som jag vill ha det. Tillverkad 1955 och i nästan samma skick nu som då = Inspiration!
Svärmare.
I morse såg jag dem igen. 8-9 väldigt små flugor, nästan genomskinliga som precis mitt på vår gård utför en underlig dans. De rör sig inom en radie av ca 50cm i alla riktningar, men hela tiden på samma plats. Precis mitt på gården. Varje morgon i en vecka nu. Kan inte undgå tanken att det är de 8-9 kaniner, marsvin och katter som är begravda på olika platser på gården som hälsar på i sina gamla lekplatser och jaktmarker. När jag ser dem är det som om de vinkar glatt till mig.
fredag 8 mars 2024
tisdag 5 mars 2024
ÅB om FH.
Framgången verkar skifta och det blir såklart tårar här och där när faderns verkliga tillstånd blir uppenbart. Åsa Beckman sammanfattar projektet i DN. Citat: "Det blir alltmer oklart för vems skull resan görs. Är det för att fadern ska få återuppleva Frankrike eller är det sonen som ska få tillbaka den pappa han en gång hade?" slut citat. Således två möjliga motiv för projektet. En annan recensent (som jag inte läst) har dessutom tydligen tidigare i samma tidning kallat filmen en "Kärleksbomb".
Nu lever vi visserligen i en tid då partsinlagor kallas dokumentärfilmer och där det är vanligt att människor filmar t.ex. olyckor och polisingripanden med sina mobiler. TV-serier, t.ex. Böda sand, Ullared m.fl. som bara handlar om att skratta åt andra (underförstått korkade) människor, har höga tittarsiffror. Dokumentation och publicering av allt som tänkas kan och helst med inslag av filmsekvenser på någon person som ska gråta framför kameran har blivit norm. Så verkar det för mig i alla fall.
ÅB ser två alternativ som drivkrafter för FH. Men varför ser hon inte det tredje, för mig det första och mest uppenbara alternativet? Att göra en film! Att visa upp den sorgliga fadern i sin oförmåga och den lidande sonen, på biografer så att tusentals människor i Sverige kan se när fadern i sin ålerdoms svaghet inte klarar av att skära upp en obergine. Tror verkligen recensenterna här att detta projekt hade genomförts om inte filmen vore själva syftet? Hade FH tagit sin far till Frankrike om ingen utomstående hade fått veta det? Utan publik? Och hur var det för fadern att ha ett filmteam som skulle dokumentera allt han gör? Kanske ta om scener?
I mina ögon verkar detta vara historien om hur man slår mynt av att ta ifrån en gammal man hans värdighet inför publik.
fredag 1 mars 2024
tisdag 27 februari 2024
Hur ska det gå?
Wim Wenders gör film om Anselm Kiefer. Wenders filmer är i övre delen av min tio i topp lista för filmkonsten. Och Kiefer är periodvis (varierar lite med dagsformen) etta på tio i topp listan för enskilda bildkonstnärer. Se mer här.
onsdag 14 februari 2024
Arbetsgång.
Aldrig vet jag vad som ska komma när jag börjar kladda färg på något. Men det funkar ändå så att kaos efter ett tag klarnar och vänds rätt. Och då är det bara att fortsätta. Då kommer också de medvetna funderingarna. Som inte ovanligt kan ta flera dagar av att bara sitta och glo på en bild i ateljén för att på tredje veckan vakna mitt i natten och veta. Snabb notering i skissboken vid sängen för att inte glömma.
Låter förstås osannolikt, men har man flera bilder på G samtidigt så funkar det i alla fall och något blir faktiskt gjort. Så är det med denna nedan, som varit med länge i olika skepnader, föregången av otaliga skisser i mindre format. I går natt vaknade jag som vanligt med ångest över verkligheten, vad händer i Ukraina och Israel och här i orten mm. mm. det som ringer och skriker i hjärnan efter dagens eko, aktuellt och rapport. Och då såg jag alla dessa symboler för religioner och militärer dala ner genom vattnet till de döda och förlora sina betydelser. Det som det handlar om. Religioner, pengar och territorier. Påhitt. Eller hittepå heter det visst numer. Pågående arbete. Vet inte hur det kommer att se ut till sist. PS 26/2, i morgon kommer en ny version för nu måste ju Natosymbolen läggas till också. 1/3, på plats.
torsdag 8 februari 2024
Alla dessa självbiografier.
Som jag konsumerar helt urskiljningslöst. Jag tycker ju att alla människor har något att berätta. Men ofta är den person man kanske tror ska vara intressant istället den minst intressanta. Och vice versa.Tråkigt också att alla numer verkar känna sig tvungna att fabricera något barndomstrauma om inget verkligt finns. Värst är jättenepobabymännen. Som alltid beklagansvärda på fler än ett sätt. Den ene snyftar om att ingen såg honom i barndomen och den andre koketterar med att vara så "härligt" oförmögen att klara vardagen att han tvingats anställa en person som ser till att han betalar sina räkningar. M.a.o. en personlig assistent. Vilket sorgligt öde.
Men, nu var det inte det som fick mig att skriva detta, utan något annat jag funderat rätt mycket på. Nämligen minnet. Eller minnesförmågan. Under året som gått har jag plöjt kanske 10-15 självbiografier av skiftande kvalitet. Gemensamt för alla är detaljerade minnen från tidig barndom, kronologisk järnkoll på olika händelser i livet mm.
Detta är något fullständigt utom räckhåll för mig. Mina minnen är kaotiska, uppblandade, oordnade och säkert hälften är dessutom felaktiga/inbillade. Jag har mina minnen mer som i en drömvärld och flera fullständigt polisförhörbeständiga, som inte kan ha inträffat. Alltså ganska klara minnen av händelser jag inte kan ha upplevt. Men som icke desto mindre ingår på likvärdig basis i min minneskatalog. Tur är att jag efter att mitt första barn föddes 1993, kraftigt utökade mitt redan tidigare näst intill maniska fotograferande av precis allt i vardagen. På så sätt kan jag bara gå till något av de över 100 fotoalbum jag har märkta med tidsperiod, om jag vill kolla något.
Värre är det med äldre tider. Där blir det oftast fel. Jag har också massor av gamla skissböcker och hittade en låda till med sådana i en vindsröjning förra året. Alltså anteckningböcker med både bild och text. Nu har jag läst i några av dem och redan där fått ändra och flytta om en del händelser jag trodde mig veta allt om. Och då pratar jag om sådant som hände när jag var 20-25 år gammal! Så vad gäller minnen ligger jag inte med bland de främsta :-).
Så vad ska jag nu tro om allt detta? Först såklart att jag är ensam om att bara ha fragmentariska och ibland t.o.m. falska minnen. Hur kan annars alla som skriver självbiografier ha allt så klart för sig? Sen blev jag lite lättad då min kompis D. och jag bestämt att vi ska återuppliva brevskrivandets konst och jag fick det första brevet från honom i förra veckan. Han skriver nämligen till en del om samma sak. Alltså falska och okronologiska minnesbilder. Så då är vi i alla fall två då. Och det får jag väl nöja mig med nu. Jag är i alla fall inte ensam!
onsdag 24 januari 2024
Jag kan ha skrivit något liknande förut...
Men minns inte riktigt. I alla fall gör jag det nu på förekommen anledning. Som är någons "ilska" inför en målning. Abstrakt eller snarare konkret då förstås. Kan man bli arg på en målning? Nä det tror jag inte. Det som kanske retar en är väl i så fall att bilden inte säger en något men att man samtidigt vet att andra påverkas av den. Så då är det dessa andra man blir arg på? För att de gillar något jag inte gillar? Nä det är nog också fel. Återstår att man blir arg på sig själv, för att man inte förstår vad det är andra gillar med denna målning. Vad är det de förstått som jag inte förstår?
Svaret är ingenting, för det finns inget att förstå eller tolka. Problemet är egentligen att många människor som står inför en målning ställer sig frågan: Vad är detta? Eller: Vad föreställer detta? Ordet vad blir då en stoppkloss svår att passera. När inget svar på detta vad finns så reagerar en del med ilska. Man känner sig lurad.
Antag nu att man byter ut vad mot hur. Hur är detta? Hur är denna målning? Då blir det något helt annat. För allt har ju faktiskt något slags uttryck. Om man inte är alltför negativt inställd redan från början så kanske man kan ta till sig detta uttryck. En målning behöver inte föreställa något annat än just en målning. Vad föreställer ett träd? Vad efterliknar Koltrastens sång? Både Koltrastsången och trädet har ett uttryck. Något man kan ta till sig eller förkasta.
Jag hade en gång på Gerlesborgskolan en lärare som gav oss elever i uppgift över helgen att gå ut och hitta träd och sedan ställa oss så att vi med armar och ben så mycket som möjligt efterliknade träden vi valt. Och sedan känna efter hur det kändes. Det tog ett tag innan jag fattade vitsen med detta men det handlade ju bara om att få upp ögonen för alla de uttryck vi har runt oss. Börjar man titta noga på träd (eller nästan vad som helst i naturen) så är det lätt att urskilja att det där trädet är glatt, det där är yvigt och påstridigt, det där är ett tillbakadraget och blygt träd osv. osv. Inbillning eller inte är ointressant, det är bara det intryck trädets form ger som är intressant och (möjligen lite gåtfullt :-). Samma gäller för måleri och annan konst. Eller varför inte musik? I det fallet finns inga problem med att ljuden inte försöker efterlikna något annat. Och inte heller i dans. Eller poesi.
Detta går att öva på. Det är enkelt, ta en promenad och titta på träden. Försök vara ett av dem. Hur känner du dig då? Lyssna på koltrasten. Det den förmedlar med sin sång går inte att översätta till något annat medium. Den försöker inte efterhärma eller avbilda något annat ljud. Och precis likadant kan det vara med måleri också om man inte blockerar sig själv med avbildandets diktatur.
tisdag 23 januari 2024
Work in progress.
Målar på alla samtidigt. Och flyttar runt dem. De som bara är grå är inte påbörjade än. 36 bilder än så länge. Allt har jag sett inom eller utom mig. Från barndomen tills idag.
Jag håller ju på med Östergrens "Renegater". Någonstans i den stod det (ungefär) så här: "Detta är vad som kommer när jag gett upp allt motstånd. När jag slutat försöka vara någon annan".
För mig var det huvudet på spiken. Jag har ingen position att försvara och bryr mig inte längre om vad andra gör, vad som anses "samtida" eller ens ifall någon gillar vad jag gör eller inte.
Det är inte bara nackdelar med att bli äldre...
Denna bild kommer jag kanske att byta ut fler gånger här, allt eftersom den förändras. Varje delbild är i formatet 18x24 cm. I dag är det version II som syns nedan. Nu (26/1) är det version III. Nu (6/2) är det version IV. I dag (8/2) är det version V. I dag (14/2), version VI. Idag (19/2), version VII och nu får denna vila ett tag då jag har annat på G.
söndag 21 januari 2024
Black och Östergren.
https://readingamericangeography.mattblack.com/
En helt annan sak. Det är ju söndagskväll och i morgon arbetsvecka så jag tar en tanke till här och nu innan jag glömt den. Och det är en undran om någon fler än jag tycker sig vara i närheten av diverse konspirationsteorier vid läsning av Klas Östergrens romaner? Har börjat på Renegater och trots typ 30 år sedan jag senast läst något av Östergren kände jag genast igen känslan av att inte riktigt veta vad det är jag läser. Liksom en till spionroman halvvägs förändrad vardagshistoria. Och precis så är det nu också efter alla år. Underhållande och spännande men med någon slags fantastisk överdrivenhet. Lite som diverse konspirationsteoretiker möjligen tänker. Men skit samma. Jag blir både underhållen och upplyst. Språket är ju så bra det bara kan bli och intrigen oförutsägbar. Så som litteratur får man väl säga att detta kanske är en åtta eller nia i Sverige, som jag ser det då.
Min filmkanon.
Jag vill dela in spelfilm i tre fack: krig, kärlek och övrigt. Nöjer mig med dessa eftersom jag är en ganska sporadisk filmtittare. Så då börjar jag med krigsfilm eftersom krig är ämnet alla dagar i alla medier numer. Jag har kanske inte sett så många men tar upp de som gjort så pass starkt intryck att jag faktiskt minns dem. Den första var Micael Ciminos The Deer Hunter. Den andra var Stephen Spielbergs Rädda menige Ryan. Men då hade jag inte sett Tarkovskijs mästerliga Ivans barndom. De två förstnämnda filmerna visar (i likhet med alla andra krigsfilmer jag sett) krigets katastrofer och "action" men Ivans barndom fick mig in i den känsla jag tror jag skulle leva i om mitt eget land faktiskt befann sig i krig. Svårt att riktigt förstå hur han gjorde det där, men Tarkovskijs är liksom i en klass för sig. Förresten får man nog kalla Offret för krigsfilm också. Och samma verklighetseffekt där, i inledningsscenerna åtminstone.
Sedan var det kärleksfilmer då. Och den genren vinns överlägset av Pawel Pawlikovskis Cold War. Slutscenen närmar sig nog det bästa som gjorts på film. Åtminstone kan inte jag komma på något som är i närheten. Fast en till film kanske får komma med I denna kategori ändå och det blir då Lucas Moodyssons Fucking Åmål.
Så blir det avdelningen för Övrigt. Här ryms också komedi och experiment. Svårt att få nån ordning här men jag har gillat allt jag sett av Jim Jarmuch. Anna Odells oväntade ingångar i Återträffen tycker jag gör den till en förnyare av mediet och därmed blir hon Bergmans arvtagerska i Sverige. Bergman har jag dock inte kunnat ta till mig då de borgerliga miljöerna han ofta använde närmast är science fiction för mig. Så i och för sig kan ju t.ex. Fanny och Alexander få kvala in i den kategorin (science fiction). Fast egentligen tycker jag bara att den är långtråkig så nej.
En film jag tänker se om är Cloé Zhaos Nomad land. Den gjorde mycket starkt intryck på mig.
Levan Koguashvilis Brighton 4:e gatan också. Såg den i går kväll (streamad på TV:n) och kommer nog att vilja se om den med.
Skrattat har jag gjort åt David Zuckers Den nakna pistolen och åt alla Josef Fares alster. Bägge min humor.
Detta inlägg kommer jag nog att fortsätta på andra dagar då jag kommer ihåg andra saker. Men just nu är det ovanstående det jag minns och därmed det som tagit en ordinarie sittplats i min hjärna.
lördag 20 januari 2024
Vinter.
Jag krymper. Världen krymper. Allt blir mindre och instängt, mörkret krymper världen. Jag är en helt annan person under den mörka och kalla årstiden. Går in i en annan verklighet. Dimension. Inte så att jag skulle vilja slippa detta för det har också fördelar. T.ex. är vinter och mörker mycket främjande för bildarbetet. En solig sommardag är ungefär det sämsta som kan hända mig om jag vill åstadkomma några bilder av värde. Men jag, som person, mår oändligt mycket bättre de tider på året då det går att gå åt alla håll utan hinder av snö, ljusbrist eller kyla. Utan tjocka begränsande kläder. Utan att vara nedtyngd.
I den bästa tillvaron (som tyvärr aldrig kommer att inträffa pga ekonomi och annat) skulle jag arbeta heltid (sju dagar i veckan) i min ateljé från oktober till maj/juni för att sedan bara vara ledig och bada i hav och sjöar och fotografera och kanske skissa lite resten av året. Så ser min drömtillvaro ut. Jag har varken behov av ägande eller längtan efter att resa e.dyl. Att ha råd att omvandla livet till bilder och sedan göra ingenting är min dröm.
torsdag 18 januari 2024
Vojne, vojne..
Beckers Normal, den klassiska oljefärgen jag aldrig avvikit från, slutar tillverkas! Varför? Vem vill målarkluddarna så illa? Hur ska jag nu kunna fortsätta? Hela min arbetsgång rubbas. Akryl är oberäknelig skit oavsett märke och pris, så jag brukar alltid börja med akryl eller annan plastfärg för att sedan gå över till olja när det börjar ta form och bli något som kanske kan hålla ett tag. Och då ska det vara just Beckers Normal. Den enda jag är helt överens med. Den enda oföränderliga :-( :-( :-(
PS 5/2. Tydligen är det bara 150 ml. tuberna de slutar tillverka. De mindre finns kvar om jag förstått saken rätt. Alltså ett nytt grepp för att öka priset :-).
måndag 8 januari 2024
onsdag 3 januari 2024
A-6176: Jag överlevde Auschwitz.
Bok av Ferenc Göndör. Titeln stämmer förstås med historien men denna historia är inte "bara" den vanliga om vidrigheterna i lägret osv. Den är mycket mer. Själva Auschwitzdelen är inte så lång, längre är berättelserna om innan och efter. Om hur livet (allt) ändrades. Jag har nog inte riktigt läst den historien förut, så den här boken gav mig något utöver vad jag väntat mig.
Jag har ännu inte besökt Auschwitz men planerat att göra det i åratal. Vet inte alls hur jag skulle reagera så frågan är om det vore bäst att åka ensam eller med sällskap? För mig har Georges Didi-Hubermans lilla bok "Näver" varit den ultimata vägledningen tidigare. Men nu tror jag att jag vill lägga till Göndörs, också den ganska tunna bok till det jag tycker är nödvändig läsning. För alla.
tisdag 2 januari 2024
onsdag 27 december 2023
Framtiden.
En sak tror jag är fullständigt klar. När arkeologer eller om det blir historiker i en riktigt avlägsen framtid försöker tyda och värdera dagens konstscen så får de problem. Antag att föremål hittas men inga texter, eller fel texter. Antag att kontexten helt gått förlorad, fullständigt glömd, och bara de nakna verken hittas. Vad ska de tänka, säga, tolka, förmedla?
Undrar om det finns några samtida konstnärer som tänker i de banorna eller är det bara jag? Är det jag som tänker fel? Det kanske helt enkelt inte spelar någon roll? Synpunkter mottages med glädje. Det är en fråga jag ställer.
tisdag 19 december 2023
Feber är underskattat.
Ligger på soffan med första förkylningen (inte Covid, testat) sedan innan pandemin. Lite frossa av feber typ 38-39 max. Glider ut och in i medvetande och drömvärld. Liksom varken sovande (går ej pga skrällhosta) eller fullt ut vaken och medveten. Det slår mig att eftersom jag inte har något viktigt jag missar pga detta så är det inte ett helt obehagligt tillstånd. Tankarna inte i så strama tyglar som vanligt och en trötthet som ju faktiskt inte heller är obehaglig. Inte ens dåligt samvete för något jag skulle gjort för jag kan ju helt enkelt inte. Katterna kliver omkring på mig och jag dåsar bort till en annan värld igen. Och jag vet ju att det är ofarligt. Bara att vänta ut! Inte helt fel faktiskt.
söndag 17 december 2023
Bångens pojkar.
Heter en "ungdomsbok" från början av 1930-talet. Det var författaren Per Nilsson Tannér som samlade in historier som levt kvar i gränsbyarna i Jämtland och Tröndelag ända sedan Sveriges sanslösa oprovocerade anfallskrig mot Norge under Karl XII, 1716-18. Generalen Armfeldt fick i uppdrag att sätta ihop en armé som skulle gå mot Trondheim från Duved, som var uppsamlingpunkt. De flesta soldaterna hämtades från Finland (som ju var en del av Sverige då) men en rote skulle också fyllas i jämtland. En rote betydde soldater, hästar, kor och spannmål. Hur många/mycket av varje vet jag inte.
Bångens pojkar handlar om Erik Bång från Offerdal och hans föräldrars häst Pyla. Pyla tillika hans bästa vän. Historien börjar när beskedet kommer i kyrkan en söndag, att han måste bege sig till Duveds skans för att ingå i den armé som ska gå in i Norge och anfalla, plundra och döda alla som kommer i vägen. Dvs hans egna vänner och släktingar. Jämtland och Tröndelag var på den tiden mer sammanflätade än Jämtland och resten av Sverige.
Sedan följer hela marschvägen in i Norge och senare tillbaka till Sverige via den katastrofala nyårsmarschen över Bukkhammaren och Blåhammaren nyåret 1718-19, då ca 3300 man frös ihjäl på fjället.
Boken följer den 19-åriges Erik Bångs alla faser, tankar och känslor han tvingas genomgå. Sorgen över Pylas död, fasan över att själv döda en människa som lika gärna kunde varit nån från hans egen by, rädslan för att möta sina kusiner eller sin Norske morbror som bor på en gård inte långt från marschvägen. Kasten mellan att vara stolt karolin i kung Karls oövervinnerliga armé och ynklig bondpojke med hemlängtan. Tvivlet på kriget.
Jag vet inte varför jag på senare år så ofta har kommit att tänka på denna vidriga historia (som visserligen alltid har varit med i utkanten av medvetandet riktigt kalla vinterdagar) men tror det flöt upp igen 2018 efter en fjällvandring där vi korsade denna armés marschväg där de frös ihjäl på väg hem över fjället. Sedan späddes det nog på 2022 när Putin gav sig iväg i samma hjulspår som Karl XII med sitt obegripliga anfall mot sin fredliga granne. Många Erik Bång i den ryska armén också.
Hur som helst var Bångens pojkar en av kanske 10-15 böcker i min mormors och morfars bokhylla och jag läste den när jag var typ 12. Visserligen är den tunn och skriven med tanke på läsare i tonåren, men ungdomsböcker från 30-talet är inte lika "snälla" och PK som de är idag. Den innehåller riktigt otäcka historier och den gjorde såklart ett outplånligt intryck på mig i min pojkvärld.
Så, vart vill jag komma med detta? Jo mitt sätt att jobba med bilder är ju att försöka stänga av alla tankar och allt medvetet och försöka komma under eller bakom det tänkta. Och detta arbetssätt har på senare tid fått bilder och föreställningar jag nog burit på sedan en glömd barndom att dyka upp, och då återkommande detta med "dödsmarschen" över kölen. Och Bångens pojkar.
Så jag sökte upp boken på Bokbörsen och köpte den. Läste. Och med det kom en slags insikt om att måleri (och även andra tekniker) för mig nog kanske i första hand är en slags bearbetning av... Vad? PTS by proxy? Tappade tråden lite. Återkommer en annan dag.
måndag 11 december 2023
söndag 10 december 2023
Se, lyssna eller läsa?
Jag är inte riktigt någon filmmänniska även om jag såklart gärna ser en film, om den i min smak är riktigt bra. Film som medium tillhandahåller ju det mesta och lämnar lite till fantasin. Man behöver inte tänka sig miljöer eller utseenden utan allt finns redan där (utom lukter). Och då menar jag förstås konventionell spelfilm, sådan som går på bio. Ren underhållning alltså.
Att lyssna, på radio eller ljudbok, är mer ett halvt steg in i en egen skapandeprocess. Man får bara orden och sammanhanget levererat, allt annat måste man skapa sig egna bilder av. Det enda som inte rktigt kan påverkas är tempot eftersom någon annan talar/läser.
Att läsa ger i min värld den ultimata upplevelsen där nöjet och lusten består i den egna skapelseakten som hela tiden krävs för att sätta ihop tecknen till ord, orden till meningar och sedan illustrera det hela med ljud, bild och lukter. Allt som referenser till egna erfarenheter och upplevelser eller nyskapade fantasier och föreställningar.
Därför tror jag det är livsviktigt för skolan att alla barn övas i att läsa. Det övar samtidigt fantasin och föreställningsförmågan och därmed kreativiteten. Och kreativiteten fungerar även i andra sammanhang.
Så tonvikt på läsande och gärna sådant som inte är det mest lättillgängliga borde komma högre upp på önskelistan hos våra kära skolpolitiker än det eviga tjatet om matematik som man ju ändå sällan har någon användning för utanför skolsalen. Eller hur många är det som i vardagslivet/jobbet löser ekvationer? Bra svenska och ett rikt ordförråd däremot förbättrar chanserna till ett bra liv, förutom att det kan vidga sinnena och inte bara ge ett bra liv utan ett rikt också. Rikt på sådant som inte alltid kan mätas i pengar.
lördag 9 december 2023
Roy Jacobsen.
Nu har jag påbörjat del fyra av dessa: De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), omöjligt att inte fortsätta med nästa direkt när en är slut. Får backa till Hemsöborna för att hitta något jämförbart. Kombinationen av i mitt tycke mer världslitteratur än Fosse (fast ska erkänna att jag bara läst de tre Hundmanuskripten av F.) och dessutom "bladvändare"...
Saxat från Norstedts förlags hemsida:
Roy Jacobsen, född 1954 i Oslo, debuterade 1982 som författare efter att ha haft en rad yrken, bland annat valfångare, snickare, lärare och vårdbiträde på en psykiatrisk klinik. Hans stora genombrott kom med romanen Segerherrar (1991) som bland annat belönades med det svenska Ivar Lo-priset. De senaste romanerna, De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), vilka utspelas på en ö i Nordnorge, har hyllats av en enig kritikerkår. Roy Jacobsen är ledamot av Norska Akademien och är bosatt i Oslo.
fredag 8 december 2023
onsdag 6 december 2023
Nu är det -15 i Stockholm.
Och inte -30 och storm, som det var på Bukkhammaren och Blåhammaren och Sylarna 1719 när Karl XII:s armé försökte ta sig hem i sina usla sommaruniformer. Den historien har spökat för mig ända sedan jag var barn och varenda gång det blir lite obekvämt kallt och mörkt, som nu i morse, så snuddar den förbi längst ut i utkanten av medvetandet. Som ett tunnt, blekt stråk av något vitt en tiondels sekund längst ut i synfältet. En hög bortdöende ton och en lukt av kyla på fjället. Förbi innan jag hunnit reagera. Nästan så jag ibland tror att jag själv minns detta :-)
Se också här.
torsdag 30 november 2023
Läsning om nästa konstnär i min egen de-som-betytt-mest-för-mig-lista.
Tom Waits var som en "utväg" i mitten av 1980-talet. Ett andningshål för de frustrerade över den slätstrukna 80-tals musiken. Först albumet "Sword Fish Trombones" och sedan nästa år mästerverket "Rain Dogs" (med omslag från Anders Peterséns Café Lehmitz foton). Waits blev liksom banérföraren för hur man kunde uttrycka sig. Tidsandan, eller vad det ska kallas. Svenska konstnärer som t.ex. Max Book tog upp tråden i bildvärlden. Mer än en fest var jag på där endast Waits spelades. Läs artikeln i länken ovan.
Nu ska det här inte läsas bokstavligt. Alla varianter fanns då som nu, men det jag menar med Waits betydelse är att hans och Katherine Brennans (hans fru som spelar en mycket stor roll i musiken) betydde mycket mer för bildvärlden då än de franska filosofer som gärna nämndes i konstnärskollektivet (utan att någon hade läst och än mindre förstått vad det handlade om:-). Det var Focault och Derrida som gällde eftersom tidens mest inflytelserike konstkritiker sade så.
Det handlade då om att sätta sig in i och förstå teorier som krävde (och kräver) minst heltidsengagemang eftersom de rymmer frågeställningar som inte bara går att "tenta av" eller läsa igenom och tro att man begripit. Är man då inne i konstkolesvängen som betyder många års studier på den praktiska sidan, minst heltid, så går det helt enkelt inte att klara av filosoferna också. Verkligheten: Duon Waits o. Brennan i stället när man ville sträcka sig ut över ytterligare uttrycksmedel. Tillräckligt intressanta texter och musik som kunde ha bäring på måleri mm. :-).
För min egen del fanns jazzen också, men den musikformen hade nog avsevärt större problem att nå ut. Fel tid liksom... Trots tillskott som t.ex. Stina Nordenstam.
fredag 17 november 2023
Recycling.
Jag jobbar på i ateljén, måleri en period nu (brukar bli det den mörka årstiden), och målar över mina gamla alster. Jag har kommit på att det är lösningen på "prylproblemet". Alltså att jag producerar en jämn ström av målningar och annat som bara blir stående och i slutänden måste hanteras av någon annan när jag gjort min sista bukt.
Förut har jag ett par gånger gjort mig av med allt, en gång i en brasa och en annan gång i en container. Men nu har jag kommit på ett bättre sätt. Övermålning.
Jag hade en utställning för snart ett år sedan, visade en massa målningar, som då var aktuella för mig, men nu inte betyder något alls. Sålde givetvis inget så allt kom tillbaka till ateljén i en lastbil (bara det, 70 mils avgaser..). Sedan har målningarna stått där staplade mot ateljéväggen. Någon har jag tagit hem men resten har jag grundat om och de är nu återigen i sitt jungfruliga omålade skick. Färdiga för min måleriterapi under den kommande vintern. Måleriterapi, det är lite så jag tänker på det. Får jag inget utlopp för det här behovet av att göra bilder så blir jag olycklig, men producerar jag en mängd objekt som bara står och tar plats så blir jag också olycklig. Lösningen: övermålning!
Bilden nedan har faktiskt transformerats fyra-fem gånger. Började 1992 som en figur i stående format. Hängde i källartrappan 1996 till 2018 då jag fraktade den till ateljén. Vände den till liggande 2019 och målade över. Nya varianter 2020-21 och sedan den stora som hänger på ena kortväggen i utställningsbilden i länken ovan. Och numer sedan någon vecka tillbaka ser den ut så här (klicka på den). Recycling!
fredag 10 november 2023
En del kommer jag inte ifrån.
Jag har liksom kanske de flesta en del inspirationskällor som stannar i bakgrunden år efter år. Jag har nog nämnt ganska många och här kommer en till. Josef Sudek. En arm bara, men ändå släpande den tunga kameran. Driften att åstadkomma de där bilderna... För mer info: Googla.
onsdag 8 november 2023
Korsbefruktning.
Förr, innan ljudböckernas och läsplattornas födelse, gick jag ofta till biblioteket och lånade böcker. Så ofta att jag faktiskt blev utnämnd till meste låntagare ett år i mitten på 90-talet. Nu var det mest barnböcker jag läste för ungarna då men också en hel del eget. Min bibliotekstaktik var att på måfå strosa omkring bland hyllorna och plocka ut en bok här och en där. Utan att titta. Sedan gick jag hem och läste rubbet. Eller kanske inte riktigt. Om något var oläsligt för mig så blev det ett kapitel eller två men därefter stopp. Man måste ju hushålla med tiden också. Det enda verkliga kapitalet, och inte kasta bort den på skräp.
Nu blir det ofta ljudböcker. Perfekt på tunnelbanan och i bilen. Men taktiken är densamma. Tempot har faktiskt ökat med åren och nu går det ju dessutom att öka tempot i själva läsningen i ljudboksappen om man tycker uppläsaren är alltför seg :-). Men, resultatet av mitt fragmentariska läsande är att jag ofta inte kommer ihåg vad jag läst eller blandar ihop två-tre böckers handling så att det i mitt huvud blir ytterligare en variant. Eller att jag lyssnar på två kapitel innan jag kommer på att jag ju vet hur det kommer att gå eftersom jag redan läst/hört den. Bra eller dåligt? Vet ej, men för mitt eget knåpande i bildernas värld tror jag det är bra, därav överskriften korsbefruktning. Obs att hattandet såklart bara gäller de i mitt tycke "undermåliga" verken. De som är tillräckligt bra läser jag förstås ut och kommer (kanske) ihåg.
En liten anmärkning till angående ljudböcker. Den app jag har visar förstås en bild med ett bokomslag för varje bok. Detta bokomslag ser nästan alltid ut som taget från ett äventyrsmagasin från 1972. Helt obegripligt var de får tag på dessa formgivare... En riktigt bra roman kan hoppas över helt enkelt för att omslagsbilden är så usel så att det inte går att ha den i mobilen. Eller för att man inte kan stå ut med uppläsaren, som i en del fall gör radioteater av texten. Vilket leder till ytterligare en kommentar. Ibland, ganska ofta faktiskt, är det tydligt att uppläsaren inte har en aning om vad det är hen säger. Betoningar mm. kan vara så totalfel att jag faktiskt behövt stänga av och skratta ut några gånger. Underligt att inte någon kvalitetskoll verkar göras i efterhand. Men, vet inte vad jag tycker om det heller. I bland kan ju detta vara hela behållningen/underhållningsvärdet med boken och anledningen till att man minns den trots tunn story. Så det kanske är bra? Kul har det i alla fall varit ganska många gånger.
torsdag 2 november 2023
America first.
Just klar med Andy Warhols dagböcker i TV-serieform (vilken form hade passat bättre?). Inget överraskande men det övergripande intrycket om jag ska försöka att komprimera det eller "koka ner" som Jan Guillou säger, är att även detta var en ankdamm. Det är så tydligt att ingen av alla intervjuade ser längre än till nationsgränsen, eller de flesta faktiskt inte ens längre än till NY-gränsen. Det är där allt sker. Allt. Och Warhols kombinerande av konst, medier och allt som kan generera pengar blir som en symbol för den amerikanska kulturen. Den välbeställda vita alltså. Det blir nästan rörande ängsligt när allt mäts i pengar. Konstnärer ploppar upp, geniförklaras och säljer för den och den summan. Tävling. Känd konstnär (inga namn) drogdäckar på ateljégolvet, vaknar upp, producerar två "mästerverk" på en halvtimme innan han piper iväg till nästa party. En annan konstnär blir berömd, förmögen på Linus på linjen. "Mästares" uppång och fall, allt mätt i pengar och allt i NY. Mest förvånande är kanske den osynliga mekanism som verkar utlösas gång på gång då något nytt geni utnämnts. Det framgår liksom inte hur detta går till, bara att det plötsligt blir tävling och att då en massa miljonärer dyker upp och börjar hetsköpa i desperat kamp om att vara först på bollen. Warhol oroar sig över att någon annans auktionspriser är högre än hans. Soppburkarna och Monroetrycken blir den ironi rakt i ansiktet som ingen verkar fatta och som han kanske inte ens själv avser, han bara tar in, hanterar och levererar. Blir därmed också den konstnär som bäst (enligt mig) speglar denna tid och plats. Han visar publiken vad det är den vill ha! Viken värld den lever i och vill leva i. Sammanfattar och renodlar. Fantastisk konst i sin kontext. Utanför? Döm själv.
Den enda period i dagböckerna då andra värden än pengar får ta plats är när hiv plötsligt kommer och många insjuknar och dör i aids. Då blir det också tydligt att flera, kanske de flesta, av konstnärerna som nämns är vita homosexuella män (Basquiat undantagen). Inga kvinnliga konstnärer nämns överhuvudtaget. Kvinnor är modeller, män är konstnärer, bara rika, eller både och. Utseendet styr allt i kvinnornas värld och mycket i männens. Pengarna styr över bägge ända tills sjukdomen kommer.
Intressantast: Warhol får frågan vad det är han ser hos de rika, vackra och berömda personer han producerar porträtt av? Svaret: att de är rika, vackra och berömda! Ärlighet. Det är så han vinner.
onsdag 1 november 2023
Ortokromatik.
onsdag 25 oktober 2023
fredag 20 oktober 2023
Lady day.
Eleanora Fagan. Billie Holiday.
När jag var 15 råkade jag höra Billie Holiday i en raspig radiokanal. Det lät som om hon sjöng från en annan värld. Ett glömt land. Det var i samband med att jag sökte efter bluesstationer på radion eftersom mitt stora musikintresse då var deltablues. Jag blev omedelbart kär. Med hela 15-åringens "sturm und drang". Den där rösten som uttryckte all världens öden. Det var ju inte så coolt att vara fan av en sedan länge död jazz-sångerska när man var 15 i en liten jämtländsk by, så det höll jag för mig själv.
Så småningom när vi någon gång åkte in till staden 10 mil bort, kunde jag inhandla en dubbel-LP och därefter flytta mitt lyssnande till hörlurarna. Loveless love. Det långa sångintrot som plötsligt övergick i själva låten. Det kunde lika gärna ha spelats på en altsax. Det var så hon lät. Som ett instrument som formade ord som var på allvar. På riktigt. Inte som alla andra sångerskor som bara var bra. Det var så mycket mer.
Jag minns att det liksom var frustrerande och jag tecknade en blyertsteckning av henne med förlaga i ett foto från skivomslaget bara för att göra något. Satte upp den på väggen och startade därefter min dykning i vad jazzen egentligen var. Den pågår fortfarande även om jag inte är lika fanatiskt ensidig nu som jag var under några år då. (nu är det mer världsmusik som intresserar mig. Och framför allt musik som inte kommer från västvärlden).
Men Billie Holiday finns kvar lika mycket. Låtar som God bless the child (som hon också skrev) blev ju en standard. Och hennes framförande av Strange Fruit, som skrevs för henne av Abel Meeropol/Lewis Allan tillhör de absoluta mästerverken inom all konstnärlig gestaltning. Se hennes ögon och lyssna på texten.
onsdag 18 oktober 2023
Ägodelar är ingen börda.
Tid kan vi aldrig köpa eller förhandla oss till. Den rinner ut oavsett vad vi gör. Pengar och ägodelar kan komma och gå men det kan inte tiden, den kan bara gå. Var och en måste vi välja vad ens tid ska användas till. Hur förvaltar jag bäst min tid, mitt enda egentliga kapital?
Jag kan komma på mig själv med att efter en hel dag i ateljén känna en total tomhet inför vad det nu är jag producerat. En pryl till. Något jag i slutänden måste göra mig av med om jag inte vill att ungarna ska få jobbet att röja efter mig när min tid är förbrukad.
Jag tänker att för att något jag gör ska få ett värde så måste det värdet vara för någon annan än bara mig själv. Jag kan visserligen låta mitt uttrycksbehov styra och tänka att det måste vara värt den tid det tar just därför att det är ett behov jag har. Kanske som en terapi.
Men hur undvika att producera saker? Stora målningar ingen har plats för eller ens vill ha? Tror kanske jag har en lösning när det gäller just måleri. Övermålning. Jag kan sluta köpa duk och kilramar. Jag kan välja ut två-tre dukar i format jag brukar använda och sedan bara måla över dem! Gång på gång. Då får jag utlopp för mitt behov av att uttrycka mig samtidigt som jag inte producerar nya målningar som i slutänden någon måste hantera.
Det funkar kanske inte helt eftersom jag brukar blanda material och en del material inte fäster på andra. Men för stunden i alla fall. En variant kan ju vara att måla över tre-fyra gånger och sedan ta loss och slänga duken. Spänna upp en ny på kilramen och börja om.
Skissboken i fickan är inte del i detta problem då den är så liten och lätt att göra sig av med om behovet skulle uppstå. Samma med foto. Digitala filer tar ju inte någon fysisk plats och negativ inte heller så mycket.
Jag beundrar mina katter. De håller inte på med sådant här. De slösar ingen tid på något förutom det nödvändiga och har istället förvandlat mig till den som tar av mitt tidskapital för att tillfredsställa deras behov. De använder det mesta av sin tid till att sova. Ibland tror jag att det är något annat de gör. Att de inte bara sover utan befinner sig någon annanstans när jag tror att de bara sover.
PS. Såg just att Carla Bley dog idag. Hennes skivor står här i mina backar. Vinyl, typ 30 år gamla. RIP Carla! DS.
onsdag 11 oktober 2023
Det jag skrev och lite av det jag hade tänkt skriva.
Jag hälsade på min gamla mor på boendet där hon bor sedan många år nu. Hon fyller 94 år i februari nästa år. Det är länge sedan hon känt igen mig eller min syster. Vi är sedan år bara ytterligare ett par figurer som kommer och går i hennes värld. Vi satt där och försökte kommunicera förra helgen vi tre. Alltså för mig och min syster var vi tre. För mor var vi fyra för hon hade ytterligare en person att förhålla sig till i rummet. Hon frågade oss om vi visste vem han var, han som satt på stolen vid bordets kortända och tydligen inte sade något.
Ibland har hon besök av sin bror också. Han är avliden sedan ungefär tio år. Halucinationer säger en del. Kanske, kanske inte. Kanske är det vi som är halucinationerna. När jag sitter där med henne är det så tydligt att hon sträcker ena handen mot min värld och den andra mot en värld jag inte kan uppfatta. Hon befinner sig mitt emellan verkar det som. Som att hennes kontakt med mig och syrran är lika halv som kontakten med hennes bror och andra osynliga är åt det andra hållet.
Nu hade jag egentligen tänkt skriva om Eric Dolphy och hans Berlinkonserter 1961. Men nu blev det så här. Det går inte att riktigt styra tankarna i alla lägen. Och det jag skulle skriva om ED är i komprimerad form att jag vill be alla som undrar över ordet kreativitet, och då menar jag kreativitet i sin naknaste och mest oskyddade form, att lyssna på det dubbelalbum som spelades in då i Berlin 1961, alltså "Berlin Concerts". Och gillar man inte Dolphy så mycket, så lyssna åtminstone på "When lights are low" för att ge mig en chans med resonemanget. (Vet dess värre inte om detta album finns på någon streamingtjänst men hoppas). Det man kan lära sig av hans sätt att spela är att han hela tiden försöker komma längre, göra något nytt, chansa, göra tvärtom istället för att leverera en perfekt upprepning. Det får gärna skära sig lite här och där när en ny väg prövas. Det blir naket och publiken får faktiskt möjlighet att följa hans kreativa process i realtid! Dessutom finns världens genom tiderna mest kreativa bas-solo på samma låt. Det står Jamil Nasser för (det står George Joyner på omslaget, han hette så innan han bytte till JN).
När jag tänker på ordet kreativitet och på hur det ofta används vill jag tillägga att det finns grader i himlen. Kreativitet i dess mest grundläggande form är naken och har ett pris. Utan skydd i form av påverkan av andra, produktionsapparat e.dyl. (Dolphy ovan). I det spannet finns i musikvärlden en del liveinspelningar, i konstvärlden en linje som går från grottmålningar till idag de konstnärer som förlitar sig på sina verks egenkraft och i litteraturen författare och poeter som skapar från inget. Visserligen finns det ju inte någon möjlighet att "se" själva processen i de senare fallen, men jag tycker det går att förstå när det s.a.s. är sprunget ur en direktkontakt.
Jag hade en gång en lärare i måleri som fick mig att fatta detta. Jag hade "kört fast" och försökte komma ur ett formproblem på ett något konstlat sätt, typ gyllene snittet e.dyl. Då kommer han fram och tittar och pekar på mitt försök och säger bara "-det där är tänkt!" vilket i det sammanhanget betydde underkänt. Polletten föll ner (kanske inte precis då men några veckor senare). Samma spår som Gunnar Smoliansky var inne på när han fick frågor om sina bilder och svarade att han inte har något att säga, inga planer för vad han skulle göra, eller tankar om bilderna. "-Jag bara gör." sade han.
Med allt detta inte sagt att det inte finns andra vägar att gå också, men jag tror startpunkten för hur man nu än jobbar måste ligga där någonstans, där Eric Dolphy befinner sig hela tiden genom Berlinkonserterna.
torsdag 28 september 2023
Så var det dags igen.
Inte säker på om jag kommer att vara där hela tiden eller alls faktiskt. Så vill du kolla vad jag håller på med, hör av dig innan så att jag är där. Enklaste vägen dit är T till slussen. Gå ut åt Mosebackehållet (utgång Hökens gata). När du kommer upp på Götgatan ta till höger ner för backen till Klevgränd. Höger igen in på Klevgränd. Klevgränd är samma gata som Glasbruksgatan. När den byter namn är du framme.
lördag 23 september 2023
CFF 2023
Dags för årets medlemsutställning. Jag tror jag i år ska delta med en fem år gammal bild. Historien är som följer. Jag hade handlat på ICA och utanför satt en ovanligt ung tiggerska. Uppskattningsvis 17-18-19 år eller nåt. Hon satt där och upprepade sitt hopplösa inlärda "Hej, hej" till alla som passerade ut och in.
Så kommer ett tjejgäng, tre kompisar i hennes egen ålder ut från affären. Dunjackor och trasiga jeans. Hörlurar. Ivrigt och högljutt pratande och skrattande. Tiggerskan sade inget. Inget hej hej. Hon liksom krympte och tjejerna såg henne inte ens. Länge tittade hon efter dem där de strosade iväg över torget. Hennes blick. Inte ilska eller ovilja. Undran, skam? Chanslös sedan födseln.
Ett par dagar senare vänder jag bilen på en vändplan vid en båtklubb. Kort blick i backspegeln och jag nästan fryser till. Sitter hon här nu? Stannade, backade och tittade. Det var en rotvälta. Ett stympat träd. När man inte alls tänker på något särskilt projiceras det som är ens verkliga tankar tror jag.
fredag 22 september 2023
Autofiktion.
I dagens DN kommenterar Ola Larsmo den pågående debatten om autofiktion i litteraturen. Jag som slukar både ljud- och pappersböcker varje dag har förstås tänkt på detta jag med. Första gången det verkligen slog mig var när Knausgårds navelskådarluntor kom och jag plöjde allihop en sommar i hängmattan. Som bekant fick han inte direkt pisk för sin prestation. Jag vågade mig på en tanke någonstans inne i tredje eller fjärde volymen, att är detta verkligen världslitteratur som en del hyllningar gjorde gällande? Han skriver ju bara ner vad han varit med om + sina tankar och känslor om det. Lite som jag gör i denna blogg om än i en annan omfattning och division. Sedan kom Ulf Lundells telefonkataloger. Läste dem med och tyckte det var minst lika bra som Knausgård. Faktiskt till och med ärligare på något vis. Eftersom man märker att han inte riktigt vill lämna ut precis allt vilket gör det trovärdigare i mina ögon (det ingår ju inte heller någon barndomsskildring utan är mer som en nutida dagbok, så kanske dumt att jämföra).
Och så vidare, har det varit. Nu efter att ha läst Larsmos inlägg om detta tänkte jag på vad jag själv läst senaste året. Och visst, i stor sett bara olika varianter av autofiktion och självupplevda berättelser + några självbiografier och "halvreportage". En del fantastiskt bra (Älven i mig, Röda sirener, Afghanerna) annat sådant jag lagt ifrån mig efter några kapitel. Så Larsmo pekar ju verkligen på en likriktning som finns nu. Var är fiktionen i svensk nutidslitteratur? Kom att tänka på Karin Smirnoff? Agnes Lidbeck? De enda som spontant dyker upp i tankarna. Tror jag får skärpa sökkriterierna lite i ljudboksappen. Annars blir man hänvisad till deckaravdelningen (inget fel i det om man orkar med upprepningar) om man vill ha verklig fiktion i svensk nutida miljö. Hoppas på något nytt av Marie Hermansson också. Borde vara dags snart.
onsdag 20 september 2023
fredag 15 september 2023
Denna dag.
Idag är första höstdagen detta år. Det känns tydligt. En annan luft och ett annat ljus. Något hände i natt.
Idag ska jag knyta ihop lösa trådar, samla ihop sådant som bosatt sig mellan stolarna och ta en promenad. Jag har inga uppdragsplåtningar denna fredag.
Precis lyssnat klart på Morgan Allings självbiografi. Tänk att den mannen står på benen. Tänk att han hade kraften att i TV roa mina barn när de var små. Vilken styrka!
Men idag blir det promenad utan lurar. Med kamera. Uteateljén Västerort ska få verka. Närmiljön. Det jag kan utan och innan och har korsat i alla riktningar tusen gånger. Det är därifrån det ska komma. Och omvandlas. Det bästa tillståndet (som faktiskt kan frammanas) är det som liknar den omedvetenhet som passerat när man kör bil och plötsligt upptäcker var man befinner sig. Att man passerat det och det utan att medvetet registrera det. Det är där någonstans ärligheten finns. Där inga rollfigurer finns. Det icke tänkta!
tisdag 12 september 2023
måndag 4 september 2023
Slomexa Standard Menis.
Köpte denna lådkamera för 20:- på Läkarmissionen. Ungefär en timme har jag sedan lagt ner på rengöring osv. Satte till sist i en rulle FP4 efter fullbordad "blindtest".
Kameran exponerar i 6x9-format så det blir 8 bilder på en vanlig 120-film. Den har två bländare, 8 o 16 verkar det vara och en tid, 1/30? + B. Och den oväntade finessen med inbyggt gulfilter! Fixfocus från 3 meter till oändlighet surfade jag fram.
Resultaten/bilderna påminner faktiskt om min pappkamera jag tejpat ihop själv, fast något skarpare (i mitten iaf). Bilderna ser gamla ut de med. Nedan ett exempel.
måndag 21 augusti 2023
Älven i mig.
Älven i mig är en roman(?) uppbyggd kring en resa längs Lule älv. Från källor till utlopp. På vägen avhandlas miljöproblem/politik, historia/nutidshistoria, kolonialtänk i Sverige (än i dag), energipolitik, psykologi/gruppdynamik mm. mm. Ungefär alla stora frågor diskuteras och det ständigt återkommande faktum att nästan allt har en baksida och att alla frågor har en gråskala och knappast någon är svart eller vit. Faktum är att tankarna lite går till Dostojevskij, kanske inte litterärt men i problemställningarna.
Så skönt nu när snart alla medier kryllar av proffstyckare och enögda påpekare som förenklar och fördummar världsbilden (regeringen med stödparti inte minst).
En släkthistoria är invävd i detta och tilltalet är mycket personligt. Och spännande. Bladvändare. Så, ska du bara läsa en bok denna höst så låt det bli Älven i mig. Författare: Jannete Hentati. Hon är född och uppvuxen i Luleå och har en doktorsexamen i socialantropologi.
onsdag 16 augusti 2023
I sällskap med döden.
Vs. "Jukebox". Jag har en mångårig relation med Åke Edvardssons roman Jukebox. Jag har läst den och läst om och läst om. Gång på gång. Det är inte det att jag tycker storyn är den bästa någonsin utan det är Edvardssons förmåga att skapa stämning. Just den stämning jag inte varit med om, eftersom jag är typ tio år för ung och inte känner igen allt eg. MEN ändå, jag vet! Han träffar mig mitt i solar plexus med denna roman. Jag har den numer ständigt i ljudboksappen och lyssnar lite (spelar ingen roll var eftersom jag kan den utantill) ibland, bara för att den texten ger mig ro. Eller tillfredsställelse. Eller vad det nu är. Igenkännande av något jag inte varit med om men ändå har. Vet. Minns.
Nu har jag precis börjat lyssna på Ingvar Karlssons "I sällskap med döden". Här är det lätt att hitta samma tidsålder som i Jukebox men med helt andra erfarenheter. I Jukebox får man läsa mellan raderna för att förstå något om huvudkaraktärens liv, medan man i Karlssons får allt noggrant berättat. K. har en historia av knappa uppväxtförhållanden men med överjävligt framsynta föräldrar. De förstod liksom hur världen fungerar och handlade därefter. I Jukebox finns inga föräldrar. En helt annan värld fast både K. och de flesta i Jukebox befann sig långt ner på den sociala trappan. Det är två parallella arbetarklasser som beskrivs. Den ena med kunskapstörst och ett stabilt ankare för denna och den andra med kunskapstörst men fullständigt ovetande om att det ens är det han har. Och än mindre någon möjlighet att förstå hur en sådan ska kunna tillfredsställas.
Men nu ska jag gå och lägga mig. Fortsättning följer. Kanske.
söndag 6 augusti 2023
fredag 4 augusti 2023
lördag 29 juli 2023
Fotografiets makt.
Den här bilden påverkar mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Jag har ingen anknytning, har inte bott på platsen eller så (Långholmen, Stockholm). Trots detta ger den mig en väldigt stark känsla av något som kan vara igenkännande. Jag tycker mig höra ljud och känna lukter. Fuktig morgonluft. Och mannen längst ner till höger, jag tycker jag kan känna hans hand mot träet. Oändligt svagt ana lite av hans tankar om denna dag och om vad han ska göra när arbetstiden är slut. Givetvis total inbillning och drömmar, men ändå. Någonstans kom det ifrån.
Foto 1912-1913?, Mot Långholmen från Söder, Axel Svinhufvud.
torsdag 20 juli 2023
Tid och rum.
Det är ju välkänt att mycket av den konst som produceras idag är svårt kontextberoende. Sådan konst har funnits allt sedan dada men är idag kanske nästan dominerande. Och även ibland ämne för diskussion. Något jag saknar är dock att kontexten inte bara behöver vara rummet/sammanhanget något visas i. Det kan också (tycker jag) vara tiden och de "glasögon" man bär.
Runt södra Öland finns många minnen av olika industrier, betong, alun, kalkbruk mm. Dessa arbetsplatser som ofta varit nedlagda i hundra år eller mer har lämnat många spår i landskapet. Det är ibland överraskande starka bilder som uppstår när man träffar på en jätteskulptur av betong mitt i ingenstans på skogspromenaden. I min värld har flera av dessa konstruktioner helt kastat loss från sin ursprungliga funktion (vad nu den var) och istället blivit till monumentalskulpturer i landskapet. Stationära, i dubbel bemärkelse platssecifika verk helt enkelt. De har faktiskt genomgått en förvandling från en betydelse till en annan!
Men tiden... Ovanstående resonemang tänker jag mig kan fungera inom ett tidsspann då tankegodset är någotsånär oförändrat. I ett annat perspektiv, säg om 1000 år, så faller det nog sönder. Men i gott sällskap av en stor del av vår "nutidskonst", alltså den som i det perspektivet producerats de senaste 100 åren ungefär. För hur ska distinktionerna kunna göras om ingen dokumentation finns kvar? Och om det finns dokumentation och sållningen görs, vad blir då "restvärdet"? Intressanta frågor tycker jag iaf.
Ägnar de tidiga morgnarna åt att sålla ut de jag anser vara monument/skulptur med en verkshöjd de tilldelats av tiden (just nu). Fotograferar. Negativ på tork.
onsdag 19 juli 2023
Duane Michals.
Citat: "Jag går inte ut och spankulerar på gatorna med min kamera på spaning efter livet. Jag är ingen reporter. Jag är ingen betraktare. Jag är livet. Det är jag som är det. De bilder jag ser i mina tankar är verkligare och värdefullare för mig än varje händelse jag skulle kunna råka på. Jag är min egen begränsning. Allt som sker i mitt medvetande är material för mina fotografier.". Slut citat.
fredag 14 juli 2023
Tidig morgon på ön.
Vaknade halvsex som vanligt. Upp. Kaffebryggaren på. Ge katterna mat. Därefter två-tre timmars läsning innan någon annan vaknar. Av någon anledning dagdrömde jag om Västerlånggatan i Stockholm en sommardag. Om hur det är att gå där. Att inte kunna gå rakt fram utan istället zick-zacka sig fram mellan de mötande. Så även på andra gator under en del tider. Det tar en evig tid att ta sig från a till b och när man faktiskt är framme så har man avverkat dubbla det verkliga avståndet. Här på ön går jag rakt fram och har blicken fäst någonstans långt framme där jag funderar på höger eller vänster under mina planlösa promenader. En bild av livet. Innan skolplikten gick det att vandra utan hinder. Sedan 60 år som i rusningstid på Västerlånggatan. Därefter förhoppningsvis ön.
Men nu ska jag byta ut morgonläsningstimmarna mot utflykter till Degerhamn. Rummet jag sitter i ska bli ett platsspecifikt verk bara avsett för mig själv och mina närmaste. En del i detta är fotograferingar av, i och runt Cementa i Degerhamn. Detta industrimonument som är så märkligt och vackert där på stranden. Jag har tio blad Portra 160 och dessa ska bli till de tio mest genomtänkta bilderna jag någonsin åstadkommit. Därför blir det förstudier i form av teckningar och mobilbilder några gånger innan jag laddar filmkassetterna.
fredag 30 juni 2023
Fredag.
Sitter på balkongen med kaffemuggen. Det regnar! Efter en evighet av överhettning. Letade fram Keith Jarret, Kölnkonserten, som jag inte hört på säkert 20 år. Regn-balkong-kaffe-Jarret. En magisk stund. Det funkar liksom ihop.
För många år sedan såg jag KJ på Bervaldhallen. Det var en upplevelse. Inte lika lyckat som i Köln men ändå. Typ 30 min in i konserten hostade någon i den fullsatta lokalen. Jarret slutade genast spela. Dödstyst någon minut när han bara satt och såg ner i klaviaturen. Sen rätade han på sig. Harklade sig och vände sig mot publiken och sade: -Ska ni lyssna eller ska ni väsnas? Ytterligare paus nån minut innan han började treva på tangenterna igen. Ingen vågade andas. Undrar ännu om någon pinkade på sig då konserten blev rätt lång.
Lättstörd är väl inte ens förnamnet. Eller om han hade kört fast och använde tillfället för en nystart. Allt var ju improvisation utgående från ingenting alls. Inte som solon som förhåller sig till något utan helt ur ingenting.
Läste någonstans att han slutat spela pga slaganfall som gör att bara ena handen funkar. Sorgligt!
PS 8/8. Röjde i garaget i helgen. Flera vändor till återvinningen och mycket gammalt återsett. Bl.a. en plånbok från annu dazumal. Fylld med papperslapar, kvitton mm. Och vad ramlar ur den om inte denna biljett. Det var alltså inte Berwaldhallen utan Konserthuset.Så då fick jag svaret på när den konserten var också. 40 år sedan! Tiden blir ett allt större mysterium för varje år som går. Tiden. Det enda faktiska kapital vi har som inte kan omvandlas eller omförhandlas.
fredag 16 juni 2023
Började dagen i soffan med senaste numret av Konstnären.
Tema: Konstnärlig frihet. Och då vill jag backa till ca 2018. Jag lade ner mina konstnärsambitioner ungefär 25 år tidigare än så, ungefär i mitten av 1990-talet för att koncentrera mig på mitt "andra ben", foto och digital bild (digital bild var något nytt då och såg ut att kunna bli något att livnära sig på). Innan dess hade jag levt mitt liv i konstvärlden både som utövare och konsument och i åtta år som elev i konstskolor. Jag hade kort sagt en ganska så klar bild av hur tankegodset såg ut då och hur man kunde leva och verka i konstvärlden. När jag sedan runt 2016-17 började få vittring på möjligheten att försöka återvända till den världen och så 2018 återigen fick en ateljé att jobba i, påbörjade jag min egen utforskning av samtidens konst för att s.a.s. bana mig väg tillbaka in. Det händer ju mycket på 25 år.
Själva konsten tyckte jag nog inte hade utvecklats nämnvärt (har den egentligen gjort det sedan grottmålningarna?) men tänkandet om och runt konsten och konstnärsrollen, det blev nästan chockartat. Politiken hade tagit över filosofins och psykologins roll. För 25 år sedan var det mesta tillåtet, till och med elakhet, ironi, sarkasm och humor. I konstnärsrollen kunde man komma undan med mycket. Konstnärlig frihet kallades det visst.
Nu verkade mycket handla om att gravallvarligt undvika att trampa på någon öm tå (och ömma tår fanns det i alla riktningar fattade jag snabbt). Nu förstod jag att det för mig som "återfödd" gällde att lära mig vilket tankegods som är tillåtet om jag t.ex. ville söka ett stipendium. Jag tittade igenom ansökningskriterierna för arbets- och projektbidrag och insåg att numer är dessa stipendier villkorade. Och inte i form av att redovisa ett resultat utan i form av att ha de "rätta" politiska åsikterna avbockade redan på första sidan i ansökan. Och det jag vanligen åstadkommer har verkligen inget alls att göra med de frågor som ställdes i form av "beskriv hur ditt projekt bidrar till bu och bä...". Så ingen idé att försöka. Konstaterar att konstnärer idag har ett avsevärt lägre tak att ducka under och många fler fallgropar att undvika än för 25 år sedan.
På 1960-talet var det förbjudet att inte syssla med politisk konst (fast jag vet inte om projektbidragen var villkorade ens då). För den intresserade har Peter Dahl skrivit en del om hur det var att verka på den tiden. Dogmatik är väl ordet jag tänker på (och kanske tänker på idag igen). Åter till 60-talet alltså, med den högst märkbara och betydelsefulla skillnaden att konstnärerna nu ska tala om sina verk också. Artist statement. Artist talk (viktigt med engelskan också :-).
Men åter till Konstnären. Positivt att frågan om konstens frihet tas upp i ett temanummer i alla fall. Att frågan överhuvudtaget diskuteras får väl ses som ett hopp för framtiden. Det hade nog inte hänt för bara 5 år sedan. Avslutar med att konstatera att det varit väldigt intressant och tankeväckande att helt lämna ett område som varit hela ens liv för att sedan återvända 25 år senare. Hade jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden trots ekonomisk katastrof under dessa år så hade jag nog inte sett förändringarna jag ser nu. Jag hade nog sakta men säkert omformats jag med. För det är ju så vi människor fungerar. Det finns det skrämmande historiska bevis för. Och konstnärer är inga undantag. Tvärtom verkar det idag mer som om kampen i fårskocken återigen, som på 60-talet, handlar om vem som kan bräka högst och inte vem som vill vara det svarta fåret. För nu gäller det åter att inte bli utstött.
onsdag 14 juni 2023
Efter sommaren.
I augusti deltar jag i utomhusutställningen "Planket" på söder i Stockholm. Sedan i september - januari är jag med på en samlingsutställning på Arbetets museum i Norrköping. Bilderna i Norrköping har utställningsarrangörerna bestämt, men på planket kan jag hänga vad jag vill. Tror det ska få bli något lite kul som motvikt till vår tunga tid och alla allvarliga frågor. Tror kanske jag ska försöka vara riktigt banal och "lågkulturell" :-).
tisdag 13 juni 2023
Självupptagen iakttagelse.
Som tidigare nämnts några gånger här så har jag på senare år återgått till att fotografera analogt. Inte i jobbet förstås då utan bara när jag gör mina egna bilder och projekt. Nu är det ju lite trend med analogfoto, särskilt bland de yngre, lite som att vinylskivorna fått en renässans. Och är man inte uppvuxen med analog teknik så blir det ju förstås nyhetens behag också.
Men vi som är uppvuxna med analog teknik då? Ja i mitt fall blir det kanske en flummig förklaring. Jag tänkte på detta idag när jag gick mot tunnelbanan med min Retina på axeln. Laddad med en film som kanske hade 3-4 rutor kvar. Det som händer är att min uppmärksamhet blir skärpt. Jag tar in omgivningen och ser möjliga bilder på ett annat sätt än om jag har med en digitalkamera och vet att jag kan plåta allt 100 gånger. Detta smittar av sig även på andra områden än seendet. Jag får nästan en förhöjd verklighetskänsla. Känner lukter och hör ljud tydligare. Uteslutet att t.ex. lyssna på ljudbok eller musik i lurar i sällskap med en analog kamera. Det är som om alla sinnen måste vara ostörda för att kunna ta in omgivningen. Och då blir omgivningen märkvärdig och intressant även om det bara är en promenad till tunnelbanan.
Detta är för mig en känsla som går tillbaka till barndomen. Till första gången jag förstod vad en kamera och fotografisk bild var. Att kunna ta en bit av verkligheten, tiden, med sig hem för att plocka fram och titta på senare. Och behålla. Sensationen! Måste säga att jag är glad att den känslan faktiskt finns kvar inom mig efter alla års arbete som fotograf och de senaste 20+ som digitalt arbetande sådan.
Men någon form av analog kamera krävs för att väcka den. Och hanteringen av film. Att bilderna finns fysiskt och går att ta på. Inte bara som ettor och nollor! Jag hoppas att också de nya analogfotograferna kan känna något av detta för belöningen blir då så mycket själva arbetsprocessen så att andra aspekter bleknar.
Och nu över till något helt annat.
Hittade ett 100 år gammalt foto från min examensutställning på Konstfack. Jag hade gjort 40 st. lådor ca 20 x 20 x 15 cm tror jag, en del i glas och en del gjutna i betong. I dem olika scenarier, jord, gräs mm. Bakom på "vägglådorna" lika många teckningar. Inget fotografiskat förutom då denna bild som jag tar med här bara för att det blivit så mycket text på senare tid. Måste lättas upp lite! De där lådorna och podierna de står på, som jag också hade byggt, flyttade jag sedan med mig i tre-fyra år till ett par tillfälliga ateljéer jag hade. Till sist tröttnade jag och dumpade alltihop i en container en mörk natt vid den tredje flytten. Vilken befrielse! Rekommenderas...
lördag 10 juni 2023
Fortsättning på: Läser "Farfar var rasbiolog" av Eva F. Dahlgren.
I det förra inlägget (läs först) hade jag bara läst den del som handlade om farfaderns liv. Efter detta kommer en del till som mer handlar om etik, moral och sådana frågor. Och nu blir det genast väldigt mycket svårare.
Författaren har samtalat med många yrkesverksamma inom skilda områden som alla berör vår ev. rätt till liv. Till en början gör hon samma reflektioner som görs av många naturvetare idag. Den att nästan all vetenskap har ett bäst före datum. Det som igår var en allmän erkänd sanning pga vetenskapliga bevis, har idag inte sällan visat sig vara fel eller halvfel. Hon uppehåller sig vid den skeptisism som vilar på egna iakttagelser och "sunt förnuft". Inte alls så att hon är klimat/vaccin förnekare, bara lite mer kritisk till att svälja allt som kommer från "forskningen". Ungefär samma inställning som många forskare har till varandra alltså.
Inte heller försvarar hon sin farfars åsikter och syn på livet (det motsatta är vad boken handlar om), men hon påpekar att samma synsett var det allmänt verdertagna i samhället på den tiden. Inte att som nazisterna försöka utplåna alla "untermenschen" men att en tro på "folkskillnad" fanns i alla läger. Vilket förstås väcker frågan om vad det är vi inte ser idag som framtiden kommer att utvisa?
DNA-analyser i syfte att förutse olika egenskaper hos ofödda. Genmanipulation.
I dag kommer inte sällan par som vill ha barn med frågan om hur de kan undvika att få barn med funktionshinder eller speciella behov, till vården. Även frågor om att "skapa" barn med särskilda anlag eller utseende är faktiskt inte ovanliga. Läkare hon intervjuat har häpnat inför vad vanliga blivande föräldrar ställt för frågor om möjligheter att påverka det blivande fostret. Alltså i hög grad samma synsett som rasbiologerna hade fast med andra metoder.
Ja tyvärr begränsar sig mina kunskaper på detta område till litteraturens värld. Jag vet ofta inte vad jag ska tro eller tänka. Ingen av dessa frågor har heller blivit personliga för mig, bara abstrakta. Jag får hoppas på bättre kunskap i framtiden :-).
fredag 9 juni 2023
Läser "Farfar var rasbiolog" av Eva F. Dahlgren.
Läsning för den som är intresserad av hur samtiden blev till. Vad jag inte visste var dels att rasbiologin i Sverige levde kvar ganska länge efter andra världskriget och dels att de flesta rasbiologerna inte huvudsakligen var rasbiologer utan verkade inom olika naturvetenskaper, men tillämpade sina teorier även på människor. Chefen för rasbiologiska institutet, Herman Lundborg, hade ingen särskilt hög status bland de andra som periodvis jobbade där, då hans enda ämne var just rasbiologi. Intressant är också att rasbiologin existerade i Sverige långt innan nassarna tog det till sig i Tyskland. I själva verket kommer den delen av den nazistiska idiologin faktiskt från Sverige.
Alla svenska rasbiologer var inte nazister så som vi tänker idag, alltå Hitleranhängare. De flesta tillhörde dock andra liknande äldre svenska rörelser eller sammanslutningar. I Sverige var det inte så fint att vara "tysknazi" men däremot nationalist, nationalromantiker och troende på den "ariska rasens" överlägsenhet. Och som av en slump ansåg sig dessa rasbiologiforskare själva tillhöra just denna överlägsna ras.
Bokens huvudperson, Dahlgrens farfar, var under hela sitt vuxna liv "familjens överhuvud". En person som verkade ha sista ordet i alla frågor utan att någon egentligen visste varför. Utan att någonsin bli (öppet) ifrågasatt inom sin familj eller släkt. Han var biolog med professors namn (alltså utan professur) i Uppsala. Boken är en resa genom hela hans liv. Han tillhörde den sorts skrämmande människor som närmast maniskt måste ordna, kontrollera, sortera, klassificera och styra hela sin tillvaro.
Ett liv enligt en regelbok som beskriver hur ett liv ska levas. Vad som ska göras vid den eller den åldern, tilldragelsen, aktiviteten eller t.o.m. måltiden! Har han varit bjuden på middag hemma hos någon följer dagen därpå en detaljerad redogörelse för vilka som var där, exakt vad som bjöds, vem som sade vad och vad de andra middagsgästerna sysslade med och hade för historia. Och om något barn till exempel inte hälsade ordenligt, noterades detta. Och kommenterades förstås i efterhand.
Resultat inom alla områden i livet, fysiska som psykiska. Begåvning, verklig eller inbillad inom alla områden, skulle noggrant examineras och värderas.
Farfar Dahlgren sorterade alltså febrilt sin tillvaro. Ett ängsligt katalogiserande och dokumenterade (ängsligt eftersom jag antar att han inte kunde slappna av inför något okänt, ej namngivet) samt indelningar i värdeskalor. "Nivåer!" Ord som "lågtstående" och "högtstående" kunde tillämpas på det mesta. Ogenerad beundran liksom lika ogenerat förakt. Var på "samhällsstegen" en person befann sig var av största vikt för bedömning av människovärdet.
Ja intressant läsning är det och en till dimension om hur rasism och folkskillnad uppstår. Hur ser vi på oss själva och hur benägna är vi att medvetet eller omedvetet kategorisera och bunta ihop individer med någon gemensam egenskap. Förenkla. Och hur konstig är jag själv när jag springer och hämtar fågelboken när jag ser en fågel jag inte känner igen. Lättnaden när jag hittar den i boken och får ett namn på den. Ett namn den inte själv bett om eller vet något om. Fortsättning följer.
tisdag 6 juni 2023
Teckningarnas teckning.
Det finns en bild som sammanfattar vad riktigt bra teckningskonst kan vara (enligt mig då), och det är denna. Första gången jag såg den, för många, många år sedan, fick jag den där örfilen som Carl Kylberg gav mig en gång i tiden (tar det en annan gång). Hur konstverket kan gestalta mer än bara en avbild. Att det går att känna lukter eller som i det här fallet, känna den brännande solen. Höra tystanden mitt i middagshettan. Ödsligheten. Frågetecknen. Tomheten.
Det här nästan frånvarande obekymrade sättet att teckna. Tveklösheten om att bilden trots bara "några streck" med en tuschpenna kommer att förmedla precis det han vill. Att delarna kan vara nästan hur löst hållna som helst men tillsammans ändå bygga en nästintill övertydlig bild. Självsäkerheten som nästan kan vara provocerande.
fredag 26 maj 2023
Tvärsätt.
Flickan till höger i bilden nedan, hon som är längst av barnen, är Ester Eliasson (senare Engelbrektsson när hon gifte sig), min mormor.
Fotot är taget någon av de sista somrarna hennes mamma var i livet. Troligen runt 1915. Kanske den sista sommaren innan hon själv fick ta över mammarollen för sina tre småsyskon. Hon hade precis hunnit fylla 14 år när hennes mamma dog. Syskonen var Olle 7 år, Axel 9 år och Olivia 11 år.
Gården heter Tvärsätt och det fanns ingen väg dit då. Om vintrarna då hennes far, Erik Eliasson, jobbade i skogen och bodde i timmerkojor i veckorna, fick Ester sköta hushållet och sina småsyskon. Skolan de gick i var folkskolan i byn Såå. Den låg drygt tre kilometer västerut. Skidor på isen över lndalsälven om vintrarna och gå och ro när isen inte låg. Skolgången var på den tiden fem-sex år. Att man kunde gå i skola längre än så hade ingen hört talas om. Jobba och dra sitt strå till stacken var det normala.
Ester föddes i Escanaba, Upper Michigan, 1903. Hennes föräldrar Erik och Märit utvandrade vid sekelskiftet för att slippa leva fattiga och maktlösa i födelsebyn Såå. De ägde ingen mark och hade inga framtidsutsikter annat än ett liv som dräng och piga.
I Escanaba gick det däremot ganska bra och de hade snart skaffat sig vad de behövde för ett något så när drägligt liv och till och med lite över så att de kunde kosta på sig en resa tillbaks till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Men, väl i Sverige så hände katastrofen. Det osänkbara Amerikaskeppet Titanic sjönk! Enorma tidningsrubriker om olyckan som kostade upp mot 1600 personer livet. Det visade sig att det endast fanns livbåtar till dem som åkte i de dyrare klasserna så innehavarna av de billigare biljetterna drunknde helt enkelt, eller frös ihjäl i Atlanten, vilket som nu kom först.
För Märit och Erik var denna händelse så skrämmande att de helt enkelt inte vågade resa tillbaka till sitt hem i Escanaba. De flesta saknade från Titanic var ju sådana som dem. Alltså sådana som reste på billigast möjliga vis. Så de stannade kvar i Sverige!
Så småningom fick de hyra gården Tvärsätt som syns på bilden nedan. Där födde Märit ytterligare tre barn innan hon dog och Ester fick ta över hemansvaret. Ester dog när jag var tio år. Vi bodde då tillsammans, hon, min mor, min morbror och hans fru och min syster i ett annat hus i Såå som min morfar byggt. Han bodde såklart också i huset men dog fem år tidigare (han var då byskomakare och f.d. rallare i Kiruna. Värd en egen historia som jag tyvärr inte kan). Mormor Ester blev 66 år gammal och var då utsliten och kraftigt drabbad av ledgångsreumatism. Minns att hon knappt kunde räta ut fingrarna.
Bilden: copyright Jämtlands Läns museum. Ännu ett foto taget av okänd fotograf och där samtliga i bild sedan länge är borta. Tack till Anders Danielsson som hade bilden och skänkte den till Länsmuséet komplett med namn på alla de avbildade personerna. Men även Anders Danielsson är borta så ingen har någon form av förstahandsinformation om denna bild. Den lever numer sitt eget liv och svarar inte på fler frågor.