Vad det kokar ner till.

Robert Louis Stevenson hette en skotsk författare som levde och skrev under andra halvan av 1800-talet. De mest kända romanerna är "Skattkammarön" och "Dr Jekyll och Mr Hyde". De flesta i min ålder har nog läst bägge för många år sedan. Så också jag, men nu såg jag att Jekyll/Hyde hade dykt upp bland klassikerna i ljudboksappen så jag bestämde mig för att friska upp minnet. Det är ju en kort historia som bara räckte en biltimme och två tubfärder till och från stan, men verkligen värd den tiden. Sådana här klassiker som blivit till begrepp i det allmänna medvetandet kanske inte är förstaval när man letar läsning, men om man ändå tar sig för med en repetition så kan det ge lite återställning av perspektiven och viktningarna. Insikten om hur mycket av senare skriverier som härstammar från tidigare släktingar. Lite som att lyssna på Charley Patton och höra grunden för hela rock/blues/pop utvecklingen (om det nu ska kallas utveckling).

"Don Quijote" heter en annan historia jag kommer att tänka på, som nog haft samma slags påverkan. Miguel Cervantes berättelse om den tragiske rättshaveristen. Måste läsa om den med. Och en till jag kommer ihåg från gymnasiesvenskans litteraturlista, François Rabelais medeltidsskröna "Gargantua" som, om jag minns rätt, behandlade de gigantiska överdrifterna och frosseriet. 

Det får bli en "sidoläsningslista" för uppfriskande av minnesbilder. Tillsammans med Axel Sandemoses svit om Felicia Venhaug, som betydde mer än mycket för mig en gång och troligen fortfarande gör det, fast jag inte minns allt. Men även AS har ju satt ett spår liknande de ovanstående klassikerna med sitt begrepp "jantelagen". Inget som går att få som ljudbok om man inte kan lyssna på danska (har försökt, men wäewuwrä och toåhavfjäss kom redan i andra meningen) så det blir biblioteket.

Ja för övrigt kan idag meddelas att CNN i sitt morgonbrev har med en artikel om gen Z. Alltså den senaste beteckningen på den generation som precis håller på att gå in i vuxenvärlden. Det ska vara de som är födda mellan 1997 och 2012 enligt Google.
Det är journalisten Loren Margolis som skriver om "gen Z-blicken". Som den som försöker sig på lite trevligt småprat möts av. En tom blick av allvar som ifrågasätter ens intelligens. Gen Z-ungarna vill inte slösa sin tid på något tomt mingeltugg. Har du något intressant att säga så säg det, annars håll tyst. Hon har besökt kaféer och butiker med personal från generationen och även talat med studenter. Så här skriver hon: ”Anställda från gen Z kommer från en generation som är djupt genuin. De vägrar småprat”. 

Och småprat om ingenting är något jag också alltid sett som ett närmast förolämpande slöseri med alla inblandades tid, så nu har jag genomgått tidsmaskinen och tillhör idag gen Z! (och de som ser den här bloggen som just småprat om ingenting har såklart fel).

Årets allvarliga period.

Sedan några år tillbaka har jag ägnat den mörkaste tiden på året, tillika den tid då det är väldigt långt mellan jobben, åt att läsa någon universitetskurs i något ämne jag har stora kunskapsluckor i. Dock alltid inom humaniora eftersom andra områden nog bättre skulle passa mig om det vore grundskolenivå. Men kultur, historia och ämnen på den sidan kan jag oftast klara på en högre nivå efter livslångt intresse och läsning. 

Denna vinter blir det kulturhistoria från grottorna och fram till ca 1600. En period jag har rätt vaga begrepp om, så det ska bli kul att räta ut frågetecknen och rätta upp missförstånden där. Jag vill veta allt, eller åtminstone så mycket som möjligt. Så har det alltid varit och så kommer det nog att förbli om jag slipper demens o.dyl. Inget är så stimulerande som att plötsligt förstå något sammanhang eller inse att ens föreställningar har varit helt fel. Jag kommer nog att plugga i den ena eller andra formen tills skyddsängeln kastar in handduken. Tanken har faktiskt på senare tid slagit mig att jag kanske skulle ha använt mina studielån till att läsa historia eller litteraturhistoria eller kanske filosofi istället för alla konstskolor. Särskilt nu när tvivlen efter alla år infunnit sig (se äldre inlägg om konstbranschen, det finns nog tio stycken). Men då får man ta tag i det och göra det nu istället. Även om det inte blir i en lika organiserad form. Varva kurser med egna projekt. Och försöka förstå katter. Det sista eftersom den i knät just nu sitter blickstilla och tyst och stirrar på mig. Uttryckslöst. Är det nog inte, men med ett uttryck jag inte riktigt kan tolka. Troligen - sluta att knappa på den där jävla mojängen, innan du får 20 klor i handen! Så det får bli slutet på den här livskommentaren. Hot om våld funkar alltid.

Brungråtiden.

Nu är det nästan över med de röda och gula löven. November. December. Årets djupdykning i mörker. Läste om en nyupptäckt planet i ett annat solsystem. Ungefär lika stor som jorden och på ett avstånd från sin sol som skulle motsvara det temperaturspann jorden håller sig inom. Den stora skillnaden mot jorden är att den inte roterar runt sin egen axel som vår jord utan långsammare så att den hela tiden har samma sida mot solen. Alltså halva planeten i ständig dag och andra halvan natt. På dagsidan beräknar vetenskaparna att temperaturen skulle ligga stadigt runt +25°C. Alltså beboelig för humanoider åtminstone i det avseendet. Den andra stora pucken, om det finns vatten, stod det inget om. Däremot om ytterligare ett solsystem med egenheten att dess sol lyser grön. Ja det var ju nog för att sätta igång min fantasi. Så bäst att komma ner på vår egen jord denna november när vi väntar på det flygande tefatet. 10 000 år är det sedan inlandsisen drog sig tillbaka och inget vet vi om hur det såg ut innan det frös på. Innan det som väl måste ha varit syndafloden frös till is. Trias, Jura, Krita, perioderna för flera miljoner år sedan då dinosaurierna knatade runt här finns det spår av men mindre sedan, efter att de sprängts bort av den där asteroidkrocken och bara de minsta blev kvar. De som nu är fåglarna. De måste ha gömt sig på de delar av jorden som inte frös. Överlevande flyktingar. Men ännu längre tillbaka ska det ju ha varit en annan istid. Innan dinosaurier och flygfän, och den ska ju ha täckt hela jorden så det kanske var den som började med syndafloden. Eller så är det Jehovas som har rätt. Jorden är bara 5000 år gammal. Typ stenåldern. Det är inte så mycket vi vet egentligen. Hur kunde man i Bolivia bygga murar av 100 ton tunga stenblock, som fogats ihop i olika mönster med millimeterprecision? Hur kan björken här utanför ha 100 000 gula blad? När ingen levande människa eller AI för den delen, kan göra ett enda? Bäst att återgå till att studera katten i knät. Hur hon bara skiter i den sortens frågor. Äta, sova, pudra näsan. Allt annat är meningslöst eftersom inga svar ändå finns. Åtminstone inte i det här livet. Förutom det faktum att kaffe är nödvändigt på morgonen (för mig). Det är sådana frågor man får nöja sig med. Inte fundera på hur stort universum är och franför allt inte på vad som kommer sen då? Eller på att energi inte kan dö eller förstöras, bara omvandlas till annan energi. Spökenergi då, när man tagit ner skylten? Kanske konsten är det mest meningsfulla en människa kan praktisera eftersom inga svar krävs där. Eller så är konsten det minst meningsfulla av samma anledning. Kanske det mest egoistiska. Kanske borde man satsa på en framtida kanonisering. Av katten Muddis. St.Muddis av orten. Har ett spår som heter "November girl" på en Carmen McRae skiva. Ska leta reda på den och fylla på kaffemuggen. Lungna ner tankarna.

Alla helgons dag.

Är det idag. Och i morgon alla själars dag. Tillsammans blir det allhelgonahelgen. Levande kultur minsann även om den i grunden är religiös. Svenska kyrkan tycker det gått till överdrift med prydandet av gravarna på en del håll. Kyrkogårdar som mer liknar ett tivoli än en gravplats och massor av skräp att sortera och slänga sen. Tydligen har det på en del håll blivit vanligt med batteridrivna ljusslingor à la jul till och med. Men det är inget jag har sett. Ska ta en promenad ner till den närliggande begravningsplatsen i kväll och tända ett ljus för närstående och frånvarande i alla fall. 

Sen är det ju USA-importen Halloween också som i år sammanfaller med alla helgons dag. Så det gäller att ha godis hemma när de aggresiva och våldsbenägna barngängen ringer på. Annars kan man få fasaden "äggad". På polisens hemsida påminns föräldrar om att det är deras ansvar om gangsterungarna kastar ägg på husen som inte levererar godis. Det bör anmälas som skadegörelse tydligen. Men hur ska man veta vilka busarna är när de ser ut som ett gäng en meter långa spöken? Känns lite överdrivet att att blanda in statens våldsmonpol för ett ägg på väggen. Skulle det hända så tror jag att det får bli en anmälan till pilfinkskollektivet i häcken istället. Hur som helst har vi i alla fall en underlig grön pumpa som mest liknar en sjöstjärna på bron. Det är eftergiften för denna del av traditionerna den här helgen. Och Halloween är ju förresten inte ursprungligen från USA utan en uråldrig keltisk sed medflyttad till USA av irländska immigranter på 1800-talet. Men dagens kommersjippokaraktär har lagts till i USA, före importen hit på 1990-talet. Så dagens version får nog kallas amerikansk. Men en slags levande kultur är det ju.

En promenad i grannskapet ger i alla fall en mängd häx- och spökbilder framför portarna och enorma spindelnät lite varstans. Skulpturgruppen "Resenärer" av Tomas Qvarsebo nere vid tunnelbanan har begåvats med svarta hattar och spindelnät de med. Den utsmyckningen utsmyckas regelbundet på olika sätt. Halsdukar när det blir kallt, tomteluvor till jul osv. Allt med TQ:s goda minne. Levande konst som drar in publiken och bjuder in till samverkan. Även om det nog inte var något TQ tänkte när han gjorde skulpturen. Men så har det blivit och den tillhör förmodligen landets mest omtyckta konstverk nu. Någon skadegörelse i form av sprayfärg e.dyl. har jag aldrig sett under mina över 30 år här. Den står säker mitt på gangstertorget.

För övrigt vill jag rekommendera Therese Bohmans kortroman "Kammakargatan" och kapa Cecilia Gyllenhammars "Monologroman om en vänskap". Synd med den senare då CG verkar ha tappat självförtroendet. "En spricka i kristallen" var på en helt annan nivå, även om ingen av dessa böcker är några litterära höjdare i min smak.

Födoämnens intag.

Läste en rapport om middagsbjudningar. Det verkar ha gått utför med den sortens socialisering lika snabbt som matintresset ökat. Låter ju motsägelsefullt, men tydligen hålls matlagningskonsten mest inom familjen numer, möjligen kombinerad med lite anspråkslöst skryt i sociala media. Folk jobbar mycket och är trötta på helgerna och vardagskvällarna är ofta fyllda av aktiviteter för både barn och vuxna. Ska det lagas avancerad mat för nöjes skull så orkar man kanske inte kombinera detta med allt vad det innebär av dukning, klädbyte och socialiserande tomgångsprat som det betyder när man bjuder in andra. Det skulle då vara den ena stora orsaken. Den andra de ibland nästan omöjliga i att laga något som alla kan äta och tycker om också. I en värld av alltmer differentierade och polariserade matvanor av ideologiska, religiösa och fysikaliska orsaker kan den minsta gemensamma nämnaren bli så liten att det blir omöjligt. Långt borta är söndagssteken med brunsås och svartvinbärsgelé för alla. Sådant funkar nu endast om hela sällskapet är infödingar och födda på 50-talet och inte helt säkert ens då. Det kan sammanfattas som att utbudet och matfilosofierna har ökat möjligheterna i lika stor utsträckning som gemenskapen och samsynen på området minskat. Nollsummespel kallas det visst. Och det är väl egentligen inget problem för gemene man, men kanske ett större för en skolbespisning. Och ett kommande i äldrevården allt eftersom de specialdietande åldras. Och som alla svenska trender kommer även denna nedgång i middagsbjudningar från USA där man på sina håll sörjer kalkonmiddagarnas död. Intressant faktiskt eftersom jag ju tidigare ett par gånger här i bloggen gjort spaningen att tidningarna bytt ut konstkritikerna mot matrecensenter och TV-kockars och andra matfantomers intåg i kulturlivet. För att inte tala om att alla som inte ens är halvkända för att vara halvberömda men som ser sig tvungna att ge ut en egen kokbok eller tre. Laga och äta kanske håller på att polariseras de med :-)

Klockan är sju.

Ska packa bilen. Mot kusten idag. Jobb. Leta ny ljudbok för färden. De senaste har varit biografier om personer jag redan tidigare läst andra biografier. Och som i vanlig ordning berättat ganska olika historier om samma liv. Och så kan det ju vara. En människa har så många olika sidor. Största skillnaderna brukar komma om objektet dessutom skrivit en självbiografi. Det kan vara totalt olika versioner av samma händelser liksom helt olika händelser som lyfts fram. Dessutom kan både minne och efterkonstruktioner spela roll. Ett exempel kan få vara en figur Cornelis Vreeswijk ofta använde i sina dikter och vistexter, Fredrik Åkare, där finns åtminstone tre "verkliga" förebilder. Och inte så att åkaren är sammansatt av tre personer utan det är tre övertygade påståenden om att den eller den är förebilden.

Om man läser en biografi med sådant i åtanke blir den på sätt och vis intressantare, mer som en roman. Och så måste man såklart också läsa all historia. För några absoluta sanningar finns sällan om det inte handlar om sådant som tidsangivelser eller platser som dokumenterats där och då.

Livstidens viktningar.

Exempel: vi behöver ha nya mattor i trapporna här i huset. Inte mycket är viktigare just denna dag än att lösa detta. Söker på nätet. Åker runt i butiker. Men mattor med rätt mått och utseende verkar helt enkelt inte finnas. Efter ett par dagars sökande ger man upp. Glömmer det hela. Det är inte det viktigaste längre. Ingen tänker ens på det. För nu är något annat det viktigaste. Och jag har lagt x antal av mina tilldelade timmar på en aktivitet som plötsligt är helt irrelevant.
Så tycker jag stora delar av livet är. Åtminstone när det handlar om det mer triviala. Vi hittar på ett problem. Försöker lösa det. Men går det inte relativt enkelt att lösa så glömmer vi det och hittar på ett nytt. Ibland undrar jag hur mycket energi som läggs på sådant. När inte sjukdom eller ekonomi styr över alla handlingar måste vi ändå hitta något surrogat för att behovet av att se något som "måste" göras ska tillfredsställas. Och det varierar med vad man just för tillfället råkar få ögonen på.

Arbetslivsanalogi: för ca 100 år sedan hade jag ett halvtidsknäck på ett filmproduktionsbolag som var inrymt i en stor reklambyrås lokaler. Jag hjälpte till med digital bild (som var något nytt då) och skissanimationer. Minns hur paniken nästan spred sig när deadline närmade sig för lansering av någon kampanj. Allt måste hinnas i tid. Stabsläge! Tiden rusade. Och så nåt telefonsamtal från kunden som i sista stund hade ändrat sig. Vi tar det där sen... 

Det var då jag för första gången insåg hur mycket i vårt liv som bara är påhittat. Hur många hjärtinfarkter som har inträffat av ingen verklig orsak alls.

Allt förändras ändå. Människor i ens närhet föds och dör, blir sjuka eller paras om på något annat sätt. Om jag bara sitter på en stol och ser ut genom fönstret så kommer mitt liv ändå snart nog att se helt annorlunda ut. Man tittar på "gamla" foton och ser att jaha, hade vi det på det viset då? Gjorde vi sådär? Bara för fem år sedan. Vanor förändras. Försvinner och ersätts av nya. Livet tuffar på oavsett vad vi gör. Och även om man försöker hålla fast det. Och sällan vet man att det är sista gången man gör det ena eller det andra. Det bara blev så.

Jag har för vana att ta någon bild av kylskåpsinnehållet ibland. Det är en bra tidsvisare, att se vad som fanns där och hur förpackningarna såg ut. Hur matvanorna förändrats också. Försöker minnas vad vi åt när jag var liten. Vilka smaker fanns inte då och vilka har försvunnit.

Tänker på fisketurer. Jag som i barndom och yngre tonår hade för vana att ro ut på sjön och fiska om inte varje dag så i alla fall flera gånger i veckan. När var den sista gången jag gjorde det? Och tänk om jag då vetat att det var den sista gången? Det är ju klart att jag skulle kunna göra om det idag också om jag åkte till barndomsbyn och lånade en båt, men den sista naturligt regelbundna gången går inte att upprepa. Plötsligt är det någon annan rutin som gäller. Och så vidare. Det är en av anledningarna till min fixering vid tiden som fenomen. Den går inte att förstå.

Tristess. Är något som nära hänger samman med tid. "Att ha tråkigt är bra" minns jag att Alfons pappa sade till Alfons i någon barnbok jag läste för ungarna när de var små. Det är en intressant tanke eftersom jag faktiskt minns de ytterst få tillfällen i min egen delvis ganska ensamma barndom, då jag inte visste vad jag skulle göra och hade lite tråkigt. Jämfört med 99% av tiden då jag hade hundra idéer och inga problem med att sysselsätta mig på egen hand. Men minnena av de här trista stunderna sitter liksom djupare. De stunder då tiden gick långsammare. Kanske för att de var så få och ovanliga. Men det är just detta att tiden gick saktare än normalt. Och att den numer går fortare än normalt. Men tiden är ju logaritmisk. När man är tio år gammal är fem år halva ens liv. Åren blir faktiskt kortare och kortare.

Så det var några funderingar om tid och om hur vi disponerar denna valuta utan inflation. Det absoluta kapital som inte kommer och går utan bara går. Och tiden går fort när man har kul, det vet ju alla. Så det gäller att inte ha för kul om man vill att det ska vara ett tag. Och mitt råd till mänskligheten blir därför att så tidigt som möjligt i livet försöka bena ut vad som faktiskt är viktigt och sedan försöka styra sin tidsförbrukning i den riktningen. I den mån det går. Amen.

Gryning på Brunkebergs torg.

Jag minns ju väl hur Medborgarplatsen såg ut innan Södra stationsområdet bebyggdes. Nästan framme vid kanten av torget, där man kunde se ner på järnvägsspåren, stod en stor abstrakt skulptur/utsmyckning av hundratals hopsvetsade svarta metalldelar, med namnet "Gryning". Jag får väl erkänna att den aldrig nådde upp på min tio-i-topp lista men den var en del av miljön och inget jag direkt tyckte illa om. Den bara var där. Den var Medis liksom, när jag var ung.

Nyss var jag iväg en vända till en återvinningscentral här i närheten i orten och tog en extra sväng runt sedan efteråt, eftersom jag gillar att lufsa runt på diverse baksidor med kameran. Och vad får jag se, jo bland högar av bråte, bredvid en kasserad pissoar står den där skulpturen på marken i ett undanskymt hörn. Mer info om den och dess öde finns här. Och där står det att den ska vara placerad på Brunkebergs torg. En snabb koll i Google streetview gav ingen Gryning på Brunkbergs torg. Får åka dit och kolla själv nästa gång jag är i city. Men i alla fall så är det tveklöst den som står på tippen om det alltså inte finns en till, en skiss eller något. Men det tvivlar jag på. Så då uppstår frågan hur den hamnade där? Är den helt enkelt slängd? Nä, eller vad vet jag? Men Googles AI meddelar att den just nu renoveras (!) för att när den är färdigrenoverad sedan ska placeras på Ingemarsplan (som är en gräsplätt jag inte visste existerade), längst ut på Valhallavägen. Hur som helst tycker jag det är lite underligt att den står ute på tippen och inte i någon skultpturateljé eller verkstad om den nu renoveras. Idag var det iaf ingen renovering på gång utan bara en lastbil som tippade ett lass skräp, asfaltbitar och grus i en hög bredvid den. Fortsättning följer.

Det blåser idag.

Lövträden är gula och röda. Himlen ljust, ljust blå med hastande gula och röda molnslingor. Morgon 07.13 den första måndagen i vintertiden. Eller normaltiden som en del säger. Jag har redan varit ute i ett tidigt stadsärende och från bilen sett den magiska stund då neon och ljusskyltar har ungefär samma ljusstyrka som gryningen. Det är den tid då sådana skyltar bäst kommer till sin rätt. Kontrasten mot himlen inte för stark. Det är slutet av färghösten, den färgstarkaste tiden på året. Tråkigt pappersarbete idag. Skriva körjournal, bokföring, ansökan om ateljéstöd (som jag aldrig får). Därefter två dagar med fotoupprag på annan ort, mycket bilkörning. Mot slutet av veckan förhoppningsvis tid för eget bildarbete. Så ser vardagen ut just nu. Slut.

Spaning.

En gång i tiden, när Hornspuckeln var nedslag nummer ett på lördagarnas galleri/vernissagerunda med gratisvin, fanns det flera journalister som skrev konstkritik i både morgon- och kvällstidningarna. Och även de gjorde sina gallerirundor till både små och stora kända och mer okända gallerier. Sedan kunde resultatet bli vad som helst från inget alls till helsidor. Vilket såklart också betydde att det fanns en relevans, en intresserad läsekrets. Till och med gick det att upptäcka nya tidigare okända förmågor via deras anmälningar. Nu är det inte så. Om någon konstkritik överhuvudtaget får en plats i dagspressen så är det någon förutsägbar hyllning av en utställning/konstnär som förannonserats i veckor. Och inte på något litet galleri, även om det ligger i det nya klustret på norrmalm, utan på museum/institution. Kritiken har förpassats till några nätsidor endast initierade hittar till. Tänker på branchtidningar som t.ex. Sprängnytt eller Svensk fiskenäring. 

Istället har konstkritikens plats i det allmänna medvetandet övertagits av mat och litteratur. Och TV-serier. De tre områdena får hur mycket utrymme som helst på kultursidorna. Om mat läser jag inte eftersom det inte är något intresse för mig och inte serier heller, men litteratur är ett av mina största intressen så där läser jag allt jag kommer över. Men här finns ett intressant fenomen som verkar vara alldeles särskilt utvecklat bland litteraturkritiker - de recenserar varandras recensioner! Gång på gång när jag hittar någon ny artikel jag ännu inte läst visar det sig snart vara en replik på något någon annan kritiker skrivit. Ibland kan det bli rena detektivarbetet att likt en släktforskare leta sig bakåt i flödet och mellan de olika plattformerna för att kunna förstå vad meningsutbytet egentligen handlade om från början. Nu kanske jag inte ska klaga på det eftersom underhållningsvärdet inte ska underskattas. Det är helt enkelt kul att nysta i vem som sagt vad och kanske tom varför. Däremot bidrar det väl inte så värst mycket till kunskapen om aktuell litteratur. Det blir liksom ett metalager som lever sitt eget liv på kulturskribenternas interna konflikter och kompisförhållanden. 

Och därmed kommer vi till skvaller. Som ju alltid är underhållande. Jag läste Börje Ahlsteds "Från min loge på dramaten" som ju såklart (för den som vet vem BA är) är en drastisk partsinlaga om ungefär allt som rör dramaten. Extra kul eftersom jag själv hade extrajobb som vaktmästare där under skolåren och känner igen en hel del. BA är ju inte den som skräder orden om andra skådespelare och anställda heller.

Men åter till ämnet som skulle vara avsaknaden av konstkritiker som skriver för allmänheten och gör otillgänglig konst tillgänglig. De finns inte längre. Konsten har blivit en nisch bland nischer och den yngre allmänheten har flyttat fokus till mat, TV-serier och böcker. Och det var allt för denna gång.

Samvetslösningar.

Den franske författaren Thélyson Orélien har visat sig vara en AI-epigon. Alltså producerat en "succéroman" genom ett hopkok av plagiat och generativ AI. Så det blir väl ingen svensk översättning av den. Och jag undrar vad som kommer att hända med honom själv. Tragiskt är det när vågskålen med berömmelse blir tyngre än den med samvete. Och obegripligt för en fegis som jag, som knappt ens klarar en vit lögn utan att ligga sömnlös av ruelse sen. Hur kan han ens för en sekund glädjas eller vara stolt över vad han åstadkommit när han vet inom sig att det är en bluff och att den en dag kan komma att avslöjas? Det måste ju vara som för en våldsbrottsling som vet att han lämnat dna på brottsplatsen men ännu inte är spårad.

För några år sedan gjorde naturfotografen Terje Hellesö något liknande när han plötsligt kunde ta närbilder på lodjur i smålandsskogarna och dessutom skrev långa historier om sina mer eller mindre intima lodjursmöten. Minns att jag redan innan detta hände såg honom som en lite suspekt outsider på sitt område. Fast mest pga hans adepter som verkade vara mer eller mindre vilsna själar som längtade efter en frälsare. Det var liksom något osunt över det hela även om han i vissa fall producerade riktigt bra bilder. Han agerade också lite som en sektledare genom att publicera "manifest" mm. som när man läste texterna genast avslöjade en märklig okunskap om fototeori och historia. Det var liksom ett hopkok av lösryckta idéer och sådant som uppenbart hämtats från andra.

Jag vet inte hur det går för Orélien men i fallet Hellesö gick det illa. Nyordslistan som publicerades året därpå innehöll t.ex. ordet "terja" som betyder manipulera en bild och sedan ljuga om dess tillkomst. Priser togs ifrån honom och andra priser tilldelades de som avslöjat honom. Faktum är att jag tycker det till sist gick till överdrift. Naturfoto är ändå inte någon samhällsfunktion med makt över andra, men det plötsliga hatet mot honom var mer som om han hade varit någon makthavare som avslöjats som en Henry Rinnan.

Så vad kan det då vara som drev dessa kulturproducenter till att fuska? I författarens fall vet jag inte så mycket, men en googling säger att hans tidigare verk nu också granskats och så gott som i samtliga fall verkar vara klipp och klistra texter från andra författares. Så det verkar inte vara någon mer eller mindre omedveten användning av AI-stöd i den berömda romanen. Bara att ny teknik gjort det lättare att fuska. I fallet Hellesö vet jag hur det gick direkt efter avslöjandena. Han fick tas in på psykakuten då flera i hans närhet befarade självmord.

Är då de här bägge herrarna psykopater? Psykopater sägs ju inte ha några skrupler eller någon moral. Inget samvete som kan lägga sig i utan praktiserar bara utnyttjande av allt och alla för egen vinnings skull. Hellesö gjorde till sist, men inte förrän han överbevisats, offentlig avbön och skyllde allt på prestationsångest. Att omvärldens häpna beundran inför de halvdåligt photoshopade lodjursbilderna m.fl. blev en sådan egoboost att han helt enkelt fastnade och fortsatte. Som en drog alltså. Men den intressantaste frågan kommer vi nog aldrig att få något svar på, den om hur det hade gått om han aldrig avslöjats. Hade han då kunnat leva med detta och låta sig firas i all evighet?

Tankarna går såklart till den just nu aktuella frågan om valfusk, där en person kryssats in som riksdagsledamot trots att han vid valet var praktiskt taget okänd och hade sitt namn med i listans botten. När han tillfrågades rakt på sak om detta, svarade han att han aldrig skulle kunna delta i något valfusk eftersom han vet att det är mot lagen. Alltså just den där inställningen att inga moraliska spärrar skulle ha satt stopp, bara att det är olagligt. En variant på att katastrofen är inte att jag gjorde det. Katastrofen är att jag blev avslöjad.

Nog om detta. Men visst är det ett intressant ämne? Känner att jag måste ta reda på lite mer om psykologi och psyke hos personer som verkar sakna de spärrar de flesta (hoppas jag) har. 

Klart slut från moralkärringen/gubben.

Viktigt i livet.

På många områden är det viktigt att "hänga med" i utvecklingen. Inte minst den tekniska som ju är det område som genomgår de snabbaste förändringarna. Ibland så snabbt att en teknik knappt hunnit etableras innan den ersatts av en nyare. På mitt område som fotograf har jag sett detta under hela min yrkesverksamma period. Eller kanske mer rätt under den del som började runt år 2000 då digitalkamerorna definitivt kopplade greppet och filmen dog. För varje år i kanske 20 års tid kom nya och märkbart bättre prylar vilket såklart framtvingade ett ständigt förnyande av utrustning. Kamerahusen fick fler och fler bildpunkter (pixlar) och elektroniken byttes ut. Nya bildprocessorer osv. Och jag var helt inne i detta. Bytte kamerasystem från Canon till Nikon något år efter digitaliseringen och sedan började rallyt. Kamerahusen ersattes av nya varje år och optiken runt vart tredje år. Och allt från den förra generationen tappade sitt värde så fort den nya lanserats. Proffsbutikerna tog bort de förra modellerna från hyllorna så snart nya kom. Telefonen ringde med säljare som frågade om de skulle reservera det där nya kamerahuset med förtur (hade ett sånt avtal med Nikon). 

Varje år var det stora evenemanget fotomässan i Älvsjö där man fick bekanta sig med det som skulle bli nästa års inköp. Gå på kortkurser. Få utrustning genomgången och rengjord. Se demonstrationer och träffa kollegor och branschrepresentanter. Äta och ha en heldag eller två helt i teknikutvecklingens namn.

Men så plötsligt hände något. Flera tillverkare meddelade att de inte skulle vara med på mässan och 2022 blev den sista innan den helt lades ner. Nikon i Solna slog igen verksamheten och flyttade från Sverige. DPreview och Luminous landscape (måstesiter nästan dagligen för fotografer då) lades ner (den förstnämnda iofs återuppstånden nu i bantat format och med en analogavdelning med). Liknande saker skedde över hela området. Jag som varit van vid att bara ringa Nikon och säga att jag kommer in om en timme med ett trasigt kamerahus och behöver låna ett nytt under reparationstiden, fick veta att man numer måste gå till försäljningsstället och att reparationer skickas utomlands och tar veckor. Från att Solnaverkstaden ibland kunde fixa saker medan man drack kaffe i kundmottagningens tjusiga reception.

I dag finns samma kamerahus som för 5-10 år sedan hos de handlare som fysiskt finns kvar. Det är som att skiten nådde fläkten för några år sen. Jag antar att en av orsakerna var smartphonens intåg. Mobilkamerorna slog ju fullständigt undan benen för kompaktkameramarknaden, som kanske var den största inkomstkällan för tillverkarna. Numer finns några få kompaktkameror kvar att köpa och de har blivit löjligt dyra.

På ett sätt är det väl bra att teknikrejset på detta område avtagit och stabiliserats och för min egen del betydelselöst eftersom jag följt med det analogas återintåg och verkligen inte sörjer att jag "måste" byta utrustning vartenda år.

Men det intressanta här är såklart hur det självklara och viktiga kan bytas ut bara på ingen tid. Från en självklarhet till en fullständigt annan på ett par år. Nu tog jag fototeknik som exempel eftersom det är det område jag känner bäst, men såklart inte det enda som genomgått något liknande. Ibland känns det som att teknikföretagen är de verkliga makthavarna som styr och ställer med vår vardag. Mer än politiken. Lite som att människan kommer i andra hand för människan(!). Och kanske är det den känslan som sprider sig nu med den analoga trenden inte bara på fotoområdet. Att allt flyter. Man vill ha något oföränderligt att hålla sig fast vid. Orkar inte med att kunskap blir förlegad över en natt. Att det mödosamt inlärda plötsligt blir bortkastad tid. Religionens återkomst på gott och ont. Och hantverkets, på gott.

Augustpriset -26.

I går kom nomineringarna. Och juryn får nu arga frågor om varför årets mest omtalade och omskrivna roman inte finns med på listan. Svaret blir att de fem personerna i juryn har läst i princip allt som givits ut under året och ganska lätt enats om nomineringarna. Det understryks att Augustpriset inte handlar om försäljningssiffror eller publicitet utan om litterär kvalitet. Skönt att höra då jag själv läste romanen det bråkas om och tyckte den var ganska kass. Till skillnad från vad en lång rad högprofilerade tyckare i kulturvärlden tyckte. Man ska lita på sitt eget omdöme och låta andra ha sina. Nu hoppas jag Karolina Ramqvist tar hem romanklassen. För där finns verklig litterär kvalitet utan högljutt skramlande tomma tunnor. Det var bara det jag ville säga. God middag!

Inflation.

Inflation kallas det när penningmängden i ett land ökar och det verkliga värdet inte kan haka på siffrorna. Pengarna blir mindre värda helt enkelt. Det kanske mest kända exemplet ftån historien är väl Weimarrepubliken, som det Tyskland kallades som fanns kvar efter det första världskriget. Krigsskadeståndet var så enormt att det tillsammans med att kriget förts med lånade pengar, storstrejk med full betalning till de strejkande som staten garanterade och därmed också varubrist, gav att den enda kvarvarande starka branchen blev sedeltryckeriet. Sedelpressarna gick varma och till slut blev det brist på sedelpapper vilket löstes med att helt enkelt stämpla högre summor på befintliga sedlar. Ingen hållbar situation när värdet av lönen i plånboken kunde halveras medan man sprang till affären för att handla innan det helt förvunnit. Ett samhälle som effektivt banade väg för han som klev fram och gormade att han skulle lösa alla problem om bara folket svor honom villkorslös lydnad. Förenklad beskrivning men i stort sätt sann :-).

Inflation kan man också kalla det som verkar råda i delar av den skönlitterära utgivningen i Sverige idag. Ju fler nyutgivna titlar av nya namn jag försöker mig på ju starkare blir intrycket av att någon slags urvattning pågår. Raden av nya författare tycks växa logaritmiskt och med det också epigonantalet. Det har hänt att jag tänkt att jag måste ta fel. Jag håller på att bli en gnällande "allt var bättre förr" gubbe. Då har jag tagit upp t.ex. Camus eller Sandemose och läst några stycken. Sorgesamt konstaterande att jag nog är rätt ute iaf. Det pågår en inflation på området. Bekräftas också indirekt när man ser raden av skrivarkurser på allt från kortkurser på nätet till snart alla universitets kursförteckningar. Alla måste skriva en roman eller åtminstone en deckare och ge ut den också. Och funkar inget annat så får det bli på eget förlag. Så är i alla fall intrycket jag får. Alla som är bara lite kända på vilket område som helst måste haspla ur sig sina obligatoriska trauman över att farsan inte såg mig och blygskryta om sina framgångar. Halvkända idrottare verkar sitta på skrivarkammaren istället för att idrotta osv.

Inom den populäraste populärmusiken finns ett annat problem som för tankarna till inflation även om det inte riktigt är det. De möjliga kombinationerna av ljud inom den musikformen börjar ta slut. Till och med vetenskapligt bevisat är det nu. Och därmed börjar epigoneriet bli oundvikligt. Det går helt enkelt inte riktigt att undvika upprepningar och kanske ofrivilliga stölder från tidigare kompositioner. Lätt att kolla också. Ta några av dagens mest framgångsrika på området (amerikanska såklart) och be någon beundrare lista stjärnornas fem bästa låtar. Då synliggörs det faktum att det inte är den eller den odödliga hiten som gör stjärnan till den stjärna hen är, utan snarare är det andra faktorer som spelar in. Som spektakulära scenshower, närvaro på sociala media o.dyl. Så liksom i littetaturen får man backa i tiden för att komma till verklig originalitet. Eller kanske undersöka smalare musikstilar.

Nu betyder ju inte dessa drapor att ingen längre kan göra något utan att efterapa andra. Det finns många ljuspunkter, många jag har skrivit om här i bloggen också, men vad det betyder är att det blivit svårare att hitta dem. Att bruset blivit så starkt. Vad gäller musiken kan jag inte säga så mycket eftersom min personliga musiksmak inte finns på P3, men jag vet ju att jag hört en lång rad berömdheter jag inte med bästa vilja kan skilja åt. Det låter för lika helt enkelt både individuellt repertoarmässigt och sinsemellan. Precis som man kan läsa baksidestexten på en nyutgiven roman och tänka att man ju redan läst den.

Så inflation är lite av ett normaltillstånd idag, även i kulturlivet. Kvantitet på bekostnad av kvalitet. Grundkänslan samma som jag får av fotografen som jobbar enligt principen "spraying and praying". Bränn av en serie på tusen bilder så måste väl någon eller några bli bra i alla fall? I stället för noggranna förberedelser och skisser och medvetenhet om vad man gör. Nedan två bilder av inflationen. Fram- och baksida av en "uppstämplad" sedel från Weimarrepubliken. Tillhandahållen av kompisen D.

Vita och svarta haven.

Ända sedan jag för kanske 20 år sedan läste "Vandraren" av Elias Lönnrot har jag velat se Vita havet och trakterna runt om. Vandraren är reseberättelser från författarens vandringar i Karelen på 1800-talet. Den upplaga jag har ett ex av innehåller också fotografier. EL vandrade mellan byarna i Karelen för att nedteckna runosånger. En slags sjungen historieförmedling som praktiserades däromkring. Som ett mellanting mellan berättad historia och skillingtryck. Min numer närmast obefintliga reslust är nedkokad till området runt vita havet samt Krim och kanske Odessa. Alla tre av herr P effektivt blockerade. Vandraren skildrar ju såklart människor och byar som inte finns kvar, det fattar jag ju, men kanske att landskapet inte förändrats så mycket på vissa ställen. Det vore ett intressant projekt att jämföra med foton från boken och se vilka tankar och bilder som skulle kunna komma ut från det. Kanske få göra om någon av de roddturer EL gjorde, för sjöarna lär ju finnas kvar liksom havet. 

De andra resmålen, Krim och Odessa kommer sig också från läsning. Det är Anton Tjechovs noveller som spökar i de fallen. Men framtiden får väl avgöra om jag någonsin får se om något finns kvar från dessa historier. Londonskaya hotel i Odessa ska visst finnas kvar i alla fall. Med baren där AT brukade tillbringa mycket tid vid sina besök.

Och nu slår det mig att alla de här historierna som fascinerar mig och får mig att vilja resa är nedskrivna på 1800-talet. Kanske att jag hade passat bättre in på den tiden.

Fashing.

Är namnet på en jazzklubb i Stockholm som uttalas precis som det stavas. Namnet kommer från det tyska ordet för karneval. Fashing var den andra orsaken till min huvudstadsflytt 1984. Den första var förstås att konstskolorna fanns här. På den tiden hängde jag ofta med min kompis jazztrummisen och till Fashing kunde man gå och bara ta en öl och sitta och lyssna på vilka det nu var som gick upp på scenen. Fritt inträde de kvällar då ingen särskild artistbokning var gjord. Ofta jamsession. 

Frippe, kallades en figur som brukade sitta väl synlig och uppenbart i ett tillstånd som tolererades på den platsen i den tiden, men som inte funkat idag. Han hade ofta ett klarinettfodral liggande på bordet och sågs på med oro från scenen. Där satt han och glodde allvarligt och när han inte tyckte om det han hörde började han skruva ihop klarinetten. Då visste musikerna att det var bäst att ta en paus för annars klev han helt enkelt upp på scenen och lade sig i. Han var liksom en del av själva klubben och åkte aldrig ut. Åtminstone inte de gånger jag såg honom (fast vid de tillfällena gick han inte upp på scenen). Han såg sig som representant för det dåtida jazzavantgardet. En föregångare. Jag vet inte om han verkligen var det. Hörde honom aldrig spela. Hittade en minutskiss av honom när jag tittade i gamla lådor inför "Öppna ateljéer", i ett tydligen 40 år gammalt skissblock. 

Fashing var en viktig del av livet innan barn, hus, bil, förort och allt det normala började. Där kunde man prata lite med musikerna i baren, när de hade paus. Avspänt. Okrystat. Minns att jag bad Christer Boustedt att spela "Ruby my dear" när han kom och ställde sig bredvid mig i baren. Svaret blev att han inte var i form för det men att bandet kunde spela den unisont sen. Vilket de också gjorde när de druckit ur sina öl och rökt färdigt. Det var ju det också. Alla rökte. Hela tiden. Så det behövdes ju ingen rökmaskin på scenen :-). Nu när minnena sakta liksom kommer smygande tillbaka bara för att jag skriver (det funkar så för mig) kommer jag ihåg diverse konserter och framträdanden. En gång minns jag att vi till och med beställde bord för att undvika ståplatserna längst bak. Det var Peter Erskines band som spelade då. Och jag missade sällan att gå dit när Ann-Sofi Söderqvist spelade. Gillade att sitta någonstans långt bak med skissblocket och försöka rita av musikerna. Hade kanske varit kul att ha kvar några fler av dessa teckningar idag. Eller kanske inte. Min teckningsstil på den tiden var som synes mycket mer "pang på" än nu och gärna med 4B eller 5B och inget suddgummi. Något jag inte alls gillar idag. Men nu är det dags att flytta ner katterna från knät och ta tag i denna fredag. Det har ljusnat. God morgon!

Georg Riedel (igen).

Tror jag har nämnt honom flera gånger under åren men mest i jazz-sammanhang då. Nu hittade jag denna intressanta film på youtube när jag lyssnade på Bengt Hallberg klipp. Bör ses och höras. Astrid Lindgren samarbetena. Det svenskaste svenska som finns är skapat av en osvensk (enligt honom själv).

Avyttrandet.

Av det mesta, fortgår. Också i ateljén. Den kommande helgen är jag i ateljén på Glasbruksgatan 25 i Stockholm för det årliga evenemanget "Öppna ateljéer".  Jag håller på att sätta prislappar på det mesta. Måleri, teckningar, färg, redskap osv. Existensiell loppis blir det. Till och med en förstoringsapparat för småbild och mellanformat med tillhörande timer, avmaskningsram och oanvänd filtersats. Alla målningar som ställts ut på Väsby konsthall och Kretsen i Södertälje har fått röda priser. Ett fältstaffli och en hel del oljefärger också kvar. En hel låda med skisser. Sista chansen! T-bana till Slussen och gå 500 meter.

Sekterna vi valt.

Något ska man ju tro på. Konsten? Ja nu när jag blivit gammal och förhoppningsvis lite mindre ovis, har jag till sist insett att det nog i hög grad var sökandet efter en gemenskap att passa in i som en gång gjorde konstskolan till det mest attraktiva valet. Jag kanske bara kunde ha blivit sjundedags-adventist i stället? Och fortsatt med vad det nu var jag jobbade med på dagsrna då. Alltså apropå gemenskap. Fast det livet hade nog blivit rätt tråkigt. Nä, det var inventeringen av mina egna styrkor och framför allt svagheter som blev avgörande då jag satsade på att ta ut maximalt studielån i maximalt många år. Jag var bra på bild. Eller teckning som skolämnet hette då i grundskolan. Högsta betyg i alla år räddade upp medelbetyget till någonstans i mitten. Sen tog det ju några år innan jag fattade att det kanske skulle gå att göra sig ett liv på det där teckningsbetyget. Och det var en uppenbarelse som också öppnade för acceptetandet av allt vad som kunde inrymmas i konstens värld. Gapande okritisk inför oraklen. Alltid fel på en själv om man inte fattade. Anammade. 

På den punkten är konstvärlden faktiskt riktigt lik en religion. Även om internkritiken finns på ett annat sätt än inom t.ex. en frikyrka. En frikyrka eller en sekt, består av förkunnare och utövare/troende. I konstvärlden finns förutom konstnärer och publik (och alla andra inblandade på ekonomisk nivå) en kategori till, nämligen konstvetarna, som med ena foten i konsten och den andra i verkligheten har en roll kyrkorna saknar en motsvarighet till. En och annan konstvetare blir även kritiker vilket ju också är ett steg ut, även om kanske ekonomin kan spela in tydligare i den rollen också. Den ständigt närvarande och styrande. 

Mycket av den konst som produceras idag är också tacksam att applicera lite vilka som helst tankar på. Är man filosof eller psykolog så kan kan det funka att ha valfritt konstverk som klädkrok att hänga upp sina teorier på. Som ibland till och med kan få bekräftelse och bifall från konstnären själv som inte riktigt visste att hen tänkte i de banorna. 

Och nu ska jag avslöja att jag testat detta i akademisk miljö. En universitetskurs i konstvetenskap där en uppsatsuppgift handlade om att välja ett konstverk från modernistisk epok och skriva x antal tecken om det. Alltså göra en egen analys. Jag hade skjutit upp detta, nästan glömt det och var just då ganska trött och hade egentligen inte tid, men jag skrev ändå en rätt lång betraktelse där jag (liksom i inläggen i denna blogg) skrev lite vad jag just då i stunden kom på, kryddat med några konstlingo-ord, exempel och hänvisningar till annan konst jag för tillfället råkade minnas osv. Skickade in det i sista stund.
Men jag kunde egentligen ha skrivit ungefär vad som helst insåg jag sen. Jag fick nämligen högsta betyg för den insatsen. Jag som trodde jag skulle bli underkänd och inte brydde mig om det eftersom jag endast läser för att skaffa mig mer kunskaper och insikter, inte för att ta några betyg eller så. Så det blev en till spik i tvivelskistan om vad jag ägnat så stor del av mitt liv åt. Och hur långt jag kommit från det där blyertstecknandet jag i början trodde var konst. Känns som jag vid någon tidpunkt gick totalt vilse och borde ha hoppat av tåget. 

Men jag vet inte. Det kanske var det jag gjorde den där dagen då jag bestämde mig för att lägga om kurs till fotograf. Yrkesfotograf, inte konstnär med en kamera. Jag har i alla fall ett tydligt minne av vad det var som blev droppen. Det var när senaste numret av facktidsskriften "Konstnären" låg i brevlådan och jag läste den från början till slut. Det numret var ett enda långdraget gnäll om hur styvmoderligt konstnärer behandlas av samhället. Och jag kände att nu vill jag inte vara med i det här snyftgänget längre. Jag vill försörja mig själv och ha kul. Vara optimistisk. Och samma dag sade jag upp mitt medlemskap i KRO och ansökte om att få gå med i SFF istället. Och det fick jag. "Fotografisk tidskrift" i stället i brevlådan. Och på den vägen är det. Fortfarande nu över 30 år senare. 

Men då var det rollen som svensk konstnär av normalgraden jag ville bort från. Inte konsten som sådan. Det är värre nu när tvivlen gått djupare. Men skam den som ger sig. Jag kan ju tydligen inte släppa detta ämne, det ser den som läst fler inlägg i denna blogg, så något är det förstås. Bara så svårt att dra gränser. Veta vad man själv ser och varför. Omvärldens påverkan är mycket större än man ens kan föreställa sig. Jag tror att Marcel Duchamp och flera efter honom ägnade sig just åt att söka gränserna men bara upptäckte att de går att tänja utan slut. Att pengarna styr till 100% och att vissa saker inte kan ifrågasättas eftersom det helt enkelt handlar om tro. Den som tror slutar ju inte göra det på grund av någon slags logik, för då är det inte tro det handlar om. Och på det sättet tycker jag konstvärlden påminner ganska mycket om en religion. Själv är jag numer tyvärr agnostiker. Allt var enklare förr.

Spådomar.

Det finns en littetatur jag inte klarar av och det är historier som utspelar sig i framtiden. Spelar ingen roll hur välskrivet det är, så snart årtal eller dag som ligger i framtiden dyker upp i texten lägger jag ifrån mig boken. Det blir helt enkelt ointressant. På samma sätt som science fiction, vilket det ju också på sätt och vis är. Redan i sena tonåren då t.ex. Orwells "1984" stod på listan för mig, eftersom jag ville skaffa sig någon slags orientering om litteratur i allmänhet, gick det trögt att tugga i sig. Den historien skulle ju kunna bytas mot exakt vad som helst och då kunde jag ju lika gärna använda tiden till Mickey Spillane eller Kalle Anka enligt mitt sätt att se det. Föraningar och teckentydning om framtiden, som t.ex. hos Strindberg ibland, var och är spännande och intressant men inte konkreta handlingar som utspelar sig i framtiden. Det blir bara ett hinder. Försökte mig nyligen på Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" men läste aldrig klart. För mig blir sådana historier med inslag av framtidsscenarier allt för utflippade. Nu fattar jag ju så klart varför han använder det greppet i berättelsen men icke desto mindre så gör det att jag tappar intresset. Det får samma effekt som en del alarmistrapporter. Det blir för mycket helt enkelt. För osansat. Istället för konkret problemformulering och sitt i båten, blir intrycket detsamma som av en person som springer, fäktar med armarna och skriker. Och sådana personer brukar inte få så mycket mer uträttat än så. I Orwells fall får man kanske säga att delar av hans framtidsdystopi faktiskt har besannats, men inte på det sätt han såg det. Man kanske också måste försöka ta med den förändring som sker gradvis av mentalitet och samhällsutveckling för att se att den person som skrev för 50 år sedan (eller vad det är) inte ens är möjlig idag. Samhället och världen förändras ju inte som något frikopplat från människan. Själv är jag en helt annan person idag än för 50 år sedan. Det är helt omöjligt att sätta sig in i sin egen verklighetsuppfattning innan t.ex. datorer och mobiltelefoner, eller gig-ekonomi, eller tiggare utanför butikerna, eller sociala media, etc etc i oändlighet. Det går såklart att minnas på ett ytligt plan men inte hur ens världsbild var. Det strandar på det klassiska att man inte kan lära sig att inte kunna cykla. Och någonstans i det resonemanget finns min motvilja mot framtidsskildringar. De får inte fäste i mig helt enkelt. Det enda jag vet är att det kommer att bli på något annat sätt. 

Se, hör och läs.

1958. Peggy Lee spelar in sin nya version av "Fever", med ny text skriven av henne och delvis omarrangerad, också av henne. Minimalistiskt, minst sagt. Bandet som kompar henne består av Joe Mondragon på bas och Shelly Mann på trummor. Alltså bara röst, bas och trummor.

På den här inspelningen för TV 1967 är det Max Bennet på bas och Jack Sperling bakom trummorna men arrangemanget är det ursprungliga. Trummor med händer och fingrar, inga stockar. Vilket band! Att de kan åstadkomma detta med bara rytmsektion och sång. 

Peggy Lee var för övrigt Monika Zetterlunds första förebild, enligt MZ själv i den utmärkta biografin "Enkel, vacker, öm boken om Monika Zetterlund" av Klas Gustafson. Så dagens kulturrekommendation blir att läsa den boken, som inte bara handlar om MZ ända från barndomen, utan också om en hel epok i det svenska kulturlivet. Långt mycket mer än den av naturliga skäl förenklade och bantade filmen som kom för några år sen. Inga länkar till hennes musik här eftersom nog alla bara kan blunda och höra t.ex. "Sakta vi gå genom stan" inom sig.

Drömmare.

Kallt. En enda plusgrad denna morgon. Drömde, precis innan jag vaknade av att jag frös, att krigsherrarna i öst och väst och syd fick en envis fluga surrande runt sitt huvud för varje död de orsakat. Omöjliga att bli av med. Så tvingades de leva sina liv i flugsvärmar. Ja, ja. Inte intressant med drömmar eftersom man ju kan drömma vad som helst. Till och med genomleva sådant man i det vakna livet inte har en susning om. Däremot intresserar mig de tillstånd som egentligen inte är sömn men inte riktigt vakenhet heller, väldigt mycket. Jag tycker jag kan urskilja två eller kanske tre olika sådana. 

Intressantast och ovanligast är det jag kallar filmläget. Då jag först vaknar till, tänker på inget alls för att så plötsligt hamna i något som liknar en filmvisning. Utan direkt handling. Mer som att slå ner någonstans med Google earth. Men alldeles, alldeles överskarpt tydligt. Högupplöst kanske är bästa ordet. Som att min syn blivit tio gånger bättre än den är. De gånger detta hänt mig (inte många tyvärr) har jag legat blickstilla och försökt hålla mig kvar i det. Utan resultat då det inte går att framkalla eller kontrollera medvetet. Fast jag hade en gång en lärare som talade om det som något han kunde slå på eller av om han vaknade i natten och inte kunde somna om. Då fattade jag inte vad han menade. Tog många år innan jag hamnade där första gången. 

Sedan har vi vakensömnen, som jag läste att någon forskare betecknade som en form av medvetslöshet. Den har nog alla bilförare upplevt. När man kör en längre sträcka och tittar ut åt sidan och inser hur långt man kommit. Att man har kört flera kilometer eller mil utan att vara riktigt medveten om det men att körningen gått lika bra som annars. Autopilot.

En tredje variant är den behagliga dvala som en eftermiddagslur på soffan kan framkalla. Att höra ljud som mer avlägsna än de är, men ändå höra dem. Medvetet och omedvetet på samma gång. Bara på längre avstånd än normalt. Lite som att ha feber, som ju kan vara mycket behagligt trots att det är ett slags sjukdomstillstånd.

När jag var yngre drömde jag rätt lite, som jag kom ihåg i alla fall, och ofta kunde det vara helt vardagliga händelser som att jag hämtade något i kylskåpet eller tvättade bilen. Så är det inte längre. Dramatiken och drömfantasin har ökat med stigande ålder. Även så intresset för dessa tillstånd. Ska nog ta och undersöka hur mycket forskning det finns och läsa på. Se om jag blir klokare, vilket inte alltid är fallet när man lodar lite djupare i någon fråga. Ofta blir det tvärtom så att det som en gång var enkelt blir mer och mer komplicerat ju mer man lär sig. Så det gäller att välja sina strider om man har en läggning som inte nöjer sig med enkla svar på svåra frågor. Det finns sådant jag önskar att jag aldrig börjat ifrågasätta.

Men nu har jag en sovande och uppenbart drömmande katt i knät. Syns på ögon och tassar att hon drömmer. Undrar om vad? Och hur?

Influensan.

"Jag vet vad influencers är, men inte varför de finns?" Tyvärr inte ord yttrade av mig utan av galenskaparen Claes Eriksson. Mer info på det området ges indirekt av författaren Therese Bohman här. Alltså jag har kommenterat lite, men man måste läsa hennes roman.

Årets influensa har tydligen kommit loss för vaccinationsbolagen fyller min inkorg med överlevnadsplaner. Hur nu det ena kan vara bättre än det andra. Och hur de nu kan vara så intresserade av mig. Jag har ju uppnått den ålder då vaccination är gratis. Eller, det är den ju såklart inte, bara att jag inte vid vaccinationstillfället behöver betala något. Det allmänna sköter det. Och jag på den vägen. Så det är väl det som är orsaken. Lättare att göra reklam när produkten är gratis.

Covid 19 finns inte med i höstkollektionen i år. Alltså avförd från listan i väntan på Covid 20. I stället har bältros skuffats fram i rampljuset. En sjukdom man bara någon gång i en avlägsen barndom hört nämnas. Och tydligen så pass ovanlig att regionen inte vill ha med den på någon sponsorlista. Vaccinationen mot bältros är inget för någon som behöver pengar till vardag och räkningar. Men går man in på något vaccinationscenter (var kom de ifrån?) så försöker de skrämma en till att ta den med. Och influensa tror jag aldrig att jag haft. Bara kriimen (förkylning på jämska). Men visst, jag ska såklart vaxa mig. Det är så man gör idag när man uppnått inträde i gruppen som får senior-rabatt på ica.

Denna dags gryning är stilla. Inte ett löv rör sig. Himlen är mörkt grå än så länge. Och influerarna våndas i sina sängar för vad de måste filma och publicera om sig själva och sina familjer idag igen. Osökt kommer jag att tänka på ett ordspråk min mc-kompis hade i form av ett klistermärke bak på sin HD för alla år sedan. Det stod "hellre äter jag en burk mask än kör japansk motorcykel". Hur nu just den ramsan kunde komma upp i huvudet såhär helt otippat. Men det har väl något att göra med mina känslor inför den mest samhällsonyttiga yrkesgruppen av alla. God torsdagsmorgon!

Ett steg i rätt riktning.

Har jag just tagit med raderandet av websiten ingemaredfalk.info. Känner att den inte längre behövs då jag inte riktigt kan identifiera mig som konstnär längre. För mycket tvivel och mycket svårare att komma igen, rent mentalt, än jag trodde 2018 då jag tackade ja till ateljén jag nu har. Jag trodde väl att det bara skulle vara att köra på som om 25 års frånvaro från konstvärlden inte skulle betyda något. Men så var det sannerligen inte (vilket jag ju kommenterat en hel massa gånger här i bloggen).

I stället nu framåt med nya uttrycksmedel och på det sätt jag känner är ärligt och tillräckligt för mig själv. Bättre nattsömn liksom. Visserligen har det blivit några galleriutställningar med måleri, den senaste nu i våras, sedan "återkomsten" men alltmer känner jag mig hemma på biblioteket än i galleriet. Det är också att galleripubliken numer verkar mycket mer ha karaktären av slutet sällskap än på 80-90-talen då jag ställde ut och gick på utställningar. Tycker humorn och det lättsamma liksom försvunnit. Allt är så allvarligt och det är så mycket ordbajseri. Kvasifilosofiskt mummel. Epigonintellektualism. Jag känner ju många konstnärer och vet att den intellektuella nivån inte är högre än genomsnittet i befolkningen, men att det tydligen blivit viktigt att försöka framstå som något slags högre kast. Känns lite desperat. Som att verken inte räcker till att tala för sig själva. Och i en del fall är det väl just det. I andra bara ett sätt att inte sticka ut.

Så vad göra? Jo stanna i ateljén men med lite andra mål. Det blir säkert en och annan utställning även i framtiden men kanske inte i gallerisammanhang. Mer publika platser. En nyare företeelse gillar jag i alla fall, och det är de "skyltfönstergallerier" som dykt upp lite här och var. Ett sätt att öppna upp hemliga klubben för förbipasserande som inte skulle våga gå in i det sakrala galleriet annars. Så ljuspunkter finns. Men måleriet får vara för mig. Fototekniker helt tillräckligt för att uppta all ateljétid jag har och mer än så.

Vägfarande.

Idag uppdrag i en annan stad så det blir till att konfrontera de nya bensinpriserna med den lätt krockskadade gamla blå burken. Köpa ny bil såklart uteslutet men kanske att det blir någon variant av konsumentleasing när tiden är ute för den blå. Det har ju inte gått förut pga mitt flängande runt i landet i vardagen som industrifotograf. Men nu är uppdragen få och sträckorna kortare så leasing kommer nog att bli lösningen. Men det bär mig emot. Inte så mycket för begränsad körsträcka som för att en hyrbil måste skötas på ett sätt som är oförenligt med min syn på bilar. Jag vill ha en oöm lastvagn som helst ska kunna rulla i en potatisåker med en julgran fasttejpad på taket. En bil som inte bangar för en utspilld kopp kaffe i framsätet. Så ser jag på bilar. Bekvämt och praktiskt redskap för frakt av folk och ved och ingen fjollstatuspryl som sliter på biltvättarna. Men framtidens behov får råda. Andra och fler tankar om bilar och bilresor finns här för den intresserade.

Så idag blir det i alla fall några timmar på vägarna. Alltså är nästa steg att tanka, kolla olja och ringtryck och sedan välja ljudbok för resan. Det lutar nog åt Jennie Dielemans "Det sista solot" vad gäller bokval. Garderar dock med en eller två andra för den händelse den inte skulle motsvara de krav förbrukning av min kvarvarande tid på jorden ställer. Återkommer med synpunkter ifall den blir uthörd. Nu dags att packa utstyr.

Ett PS (hemma igen). Det visade sig att jag redan läst eller lyssnat på den där boken. Insåg det efter 10 minuters lyssnande. En ganska märklig historia men tydligen inte så pass att den satt några spår i mig. Glömd som den var. Inte alls dålig men inte heller något råmärke i minnet.

Inlandet.

Roman av Elin Willows. Började och slutade efter ett par kapitel. Började igen efter ett par dagar. Samma reaktion som när man för första gången äter sushi. Ingen tyckte om första gången. Ingen kommer ihåg varför det blev en gång till. Men det räckte för att bli fast. Suggestiv. Obegripligt händelselös. Trodde ett tag att det kommer en punkt när man förstår att huvudpersonen/betättarjaget har en allvarlig depression. Håglösheten. Initiativlösheten som blir normal och övergår i att bara vara en övergripande stämning. Det knapphändiga. Nästan minimalistiska. Slutar med att jag inser att denna korta roman kanske är det bästa jag läst detta år! Kanske på flera år om det gäller för mig tidigare okända författare.

Nepogänget.

Om man inte visste hur kapitalism fungerar skulle man nog undra hur en del personer med verkligt hög svansföring i kultursektorn kan komma undan med så billiga trix som omaskerad opportunism blandad med självömkan och toppad med "rätt" efternamn. Efternamsparasiter ifrågasätts inte när de drar tittarsiffror och säljer upplagor. Medvetet ibland, men även omedvetet då medieutrymmet är begränsat precis som allmänhetens ork när det gäller att ta till sig nya okända namn och förmågor. Utrymmet fylls helt enkelt av de som tycker sig ha rätt till det och har medfödda nycklar till dörrarna. På bekostnad av många verkliga talanger som varken har namn eller kontakter. Eller ens en susning om hur man tar sig fram. Men så ser det ut på den svenska kulturkändishimlen. Bara att försöka inte bry sig så mycket. Den här avarten av mediokra eller rent av talanglösa nepobebisar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tack och lov vid sidan av verkliga nyskapare också. Så det som stör mig mest är egentligen inte själva personerna, om än i en del fall rent komiskt självöverskattande, utan mer utrymmet i offentligheten som ges och som mycket bättre skulle behövas för de som inte har något släktnamn att luta sig mot. Men som sagt, vi vet ju hur kapitalism fungerar. Stina Svensson eller Moffat Muhammed säljer inga lösnummer. Åtminstone inte av rätt anledning. Underligt nog finns det ett undantag här och det är bildkonstvärlden. Många gånger har jag beskärmat mig över utvecklingen på det området också men det är ju en helt annan historia och just när det gäller kändisnepotism är faktiskt konstvärlden märkligt opåverkbar. Det funkar helt enkelt inte att ta sig fram i kraft av en känd förälder eller förfader. Och inte heller att utnyttja sitt eget kända namn från något annat område. Vi har skådespelare, författare och musiker som också ägnar sig åt bildkonst men på det området blir bedömda och har framgång efter verklig förtjänst. Ett lite svårbegripligt förhållande faktiskt. Konstvärlden vill liksom ha sina egna blajproducenter och stänger dörrarna när kändisarna knackar på. Och i de fall jag känner till, faktiskt med rätta också. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att konstvärlden är mer sluten och opublik. Men nu blir det frukostuppehåll i tankarna.

Tillbaka. Ja det ovanstående förstås en reaktion på morgonens kulturnyhetsflöde. Men nu över till något helt annat. Om två veckor kommer ateljéföreningen jag är med i att ha öppet hus. Då ska min senaste period som konstmålare definitivt avvecklas har jag tänkt. Förutom lagret av osålda målningar som varit på diverse utställningar de senaste åren (se CV), också kvarvarande oljefärger och ett fältstaffli som jag använde i min avlägsna ungdom under lektioner i landskapsmåleri med min sedan 100 år avlidne förste lärare. Allt säljes nära på gratis, för nu vill jag bara ha plats. Tom plats.

Fortsatt bildflöde från mig blir i form av fotografisk bild i olka tekniker och möjligen teckning och ett eller annat collage/assemblage. Alltid positivt att byta teknik och gräva ner sig under något annat täcke. Omväxling = inspiration och nya idéer!

Morgonsamlad.

Just nu måste man ramla ur sängen vid fem, halv sex för att få vara med om hela gryningen. De röda varningsblinkningarna från kraftvärmeverkets skorstenar svävar i luften. Enligt meteorologerna ska det första ljuset komma vid 06.12 idag, men jag tycker att det kommer en märkbar skillnad tidigare än så. Kanske något slags förebud som bara finns inom en. I alla fall så är gryningen varje dags mest märkliga skådespel, från undret med de första svaga, bleka ljuset fram till att gatubelysningen slocknar. Inte sällan kombinerat med vinden. Ofta helt stilla i mörkret men sen sakta vaknande samtidigt som ljuset kommer. Den timmen måste det desutom vara tyst. Räcker med det ständiga bakgrundsbruset i hjärnan, från andra dimensioner. Sen någon bildörr som slår igen. Avlägsna röster. Motorljud svagt. De hukande figurerna som halvspringer förbi på gångvägen på väg mot tunnelbanan. Nu släcktes gatubelysningen. 06.41. Dags för morgonekot.

Mr. Nobody mot Putin.

Obligatorisk. Svt Play. Adress: här.

Komsi, komsi.

Snart oktobers tur.

Jag kan se oktober skymta längst bort vid horisonten. Som en övertaggad fotbollsspelare som ska bytas in med tre minuter kvar. Katterna har flyttat in. Ingen sover ute längre. Undrar om de reagerar på ljuset också, som fåglarna gör? För det är fortfarande ganska varma nätter. En ny mentalitet kommer denna tid på året. Den tunnare. Tillbakadragna. De blommor som fortsätter blomma är de lite blekare. Många skära/ljust lila. Små. Föredras av mig framför de större och färgstarkare. De röster som inte skriker, de personer som inte dominerar sina rum, har alltid tilltalat mig mer. De författare som kan uttrycka sig precist utan fler ord än de som krävs. Gunnar Björling är mästaren, visserligen poet men ändå. Miles Davis före Dizzy Gillespie. Thelonius Monk före Oscar Peterson. Den äldre eddan. Gunnar Smoliansky. Sune Jonson. Alla de som uttrycker sig enkelt och precist. Utan onödiga utsmyckningar. Utan överlast. Våren och hösten är faktiskt bättre på detta än de andra två övertydliga årstiderna, även om hösten under en kort period kan vara rätt skrikig. November den tystaste av alla. Då kan det bli för mycket bleke till och med för mig. Lyssna på Rune Gustavssons gitarrkomp (obligater) när Arne Domnerus spelar "Trädgårdsinteriör" (finns på albumet "Dialog"). Där är det! Ett utsmyckande, men inte mer än nödvändigt spel. Som en återhållsam spindel (jag gillar spindlar om de inte är överdrivet stora). Monica Zetterlunds röstkonst och även, åtminstone ibland, Veronica Maggios. Det där jag vill åt. Kärnan i alla konstarter. Den rena uttrycksfullheten som inte kräver några förklaringar. Alla överdrifter är liksom alla förenklingar av ondo. Ry Cooders "Maria Elena" med Flaco Jiménez på dragspel är ett exempel på motsatsen. Till både överdrifter och förenklingar. FJ:s min när den unge RC klarat av det svåra långa introt! Som en pappas stolthet. Men nu dags att ta bort katterna och masa sig upp från soffan. Ny dag. Nya möjligheter!

Digitalkompakt.

Jag får skäll av avkomman för att senare års vardagsdokumenterande blivit sämre. Tappat i kvalitet både tekniskt och innovativt. Som att engagemanget i detta privata livsuppdrag sjunkit. Runt 120 album med vardagsliv klär arbetsrummets väggar. Bilder som visar typ vad vi hade i kylskåpet för 14 år sedan osv. Helt oviktat. Alla dagar betyder lika mycket. Ytterligare album som bara rör mig, innan familjebildning, finns undanstuvade på andra platser i huset. Det händer att jag tänker att något slags beslut om denna bildsamling snart måste tas.

Det där med att kvaliteten blivit sämre stämmer. Det beror på två saker. När detta familjefotoprojekt startade för många år sedan var det kompakta småbildskameror som gällde. Sådana som gick att stoppa i fickan. En kort period innan digitaliseringen blev det sedan APS-kameror (minns Canons små juveler) som var filmtillverkarnas sista desperata motdrag innan de dog. Och sedan blev det ju digitalkompakternas värld för runt 25 år sedan. Och då lades industrin om helt och plötsligt fanns dessa små fickkameror i alla tillverkares sortiment och alla hade någon variant av "entusiastkamera" med manuella inställningar och råformat. Så då blev det en evig parad av sådana kameror med den senaste ständigt i fickan ända tills mobilen med kamera kom och började slåss om marknadsandelar. Och så småningom dog även digitalkompakterna ut. Nu tillverkas inte längre några nya för stillbildsfotografer. Det finns bara två-tre modeller på marknaden och dessa vänder sig direkt till narcissistarmén av vloggare. Och överprissättningen är närmast komisk.

Jag har aldrig riktigt lärt mig att använda mobilkamran. Gränssnittet och hanteringen liknar mest något som åstadkommits av svårt störda industridesigners. En 30-årig utveckling av gränssnittsdesign på digitalkompakter slängd över bord i ett enda kast. Hela den långsamma migrationen tillbaka mot anpassning till människan istället för tvärtom är borta. De senare digitalkompakterna hade i många fall återgått till fysiska knappar och reglage för sådant som i början var menybaserat och därmed återkommit till den punkt där de analoga kompakterna befann sig strax innan utrotningen. Sedan är det såklart bildkvalitet också. Den minimala sensorn i mobilkameran klarar ofta inte att göra en bild med bara ljusets hjälp. Datorgissning krävs för att få till något som hjälpligt kan representera det sedda.

Så därför har mina bilder blivit sämre. Jag har helt enkelt inte längre någon kompaktkamera som passar för denna typ av oplanerad vardagsfotografering. Och småbildsfilm är inget alternativ för mig idag. Jag använder digitala klumpiga systemkameror i jobbet och analoga mellan- och storformatskameror till mina egna projekt. Och då återstår dessvärre mobilen till vardagsbilderna, med känt resultat. 

Men nu måste det bli ändring på detta. Spanar efter en bra digitalkompakt på andrahandsmarknaden. Svårt. Elektronik åldras aldrig väl. Går sällan att reparera eller renovera som mekaniska analoga kameror. Det är som det är med livslängden helt enkelt. Men jag letar. Måste försöka få tillbaka någon känsla i vardagsbilderna och det kommer inte att hända med någon mobilkamera. Det har jag förstått.

PS 30/9. Valet föll till sist på Nikon P7100. 15 år gammal, men jag hade turen att hitta ett ex som funkar. Ungefär det jag ville ha. Helt i metall och med de flesta reglage i form av knappar. Faktiskt inget menybläddrande alls i vardagssituationer. Bildkvalitet ungefär som småbildsfilm och med den äldre sensorn (CCD) som ger en lite mer "filmisk" bild. Så den får det bli nu under överskådlig tid.

Dimslöjor.

Ligger över åkrarna på ön denna morgon. Sommaren börjar packa. I dag körning tillbaka till orten, där sommaren redan för tre veckor sedan gett upp. Både sol och fullmåne syns på himlen den här morgonen. Gladan patrullerar.

Det konstiga konstproblemet stör nattsömnen. Att något man satsat så många år och så mycket ansträngning på att både utöva och konsumera plötsligt ofrivilligt börjar ifrågasättas av det undermedvetna, samma undermedvetna som är sanningssägaren i min egen utövning. Att plötsligt tycka sig se att kejsaren är naken i så många fall och avseenden och känna sig påkommen och häpen över detta. Att jag inte har sett, insett detta förr. Jag vet inte riktigt när det började men tror det var när jag läste de så desperat krystade motivationerna till Bogdan Szybers underkännande (orkar inte ta det igen, googla). Det var nog då jag började rannsaka mig själv och allt jag trott på i konstvärlden. Och till sist löste det hela genom att helt enkelt försöka strunta i hela denna värld och återgå till att vara industrifotograf. Bara skaka av det. Men det var inte så enkelt. Det finns ju ändå så mycket kvar som jag uppskattar och tror på. Så nu kommer det nya lösningsförsöket bli att skriva en egen förenklad konsthistoria. Bara för mig själv, för att reda ut begreppen. Och bara i väldigt stora drag, men med tyngdpunkt på vad som händer när löskonsten kommer och blir handelsvara. Och var det spåret leder. Var det s.a.s. som jag ser det, gick åt pipsvängen.

Kunstkritikk igen.

Victoria Durnak skriver i dagens KK om textens allt större betydelse för att avkoda annars ganska obegriplig konst. Litteraturens intåg i konstvärlden som hon kallar det. Hon exemplifierar med en rad utställningar på senare år, vilket väl varje något så när regelbunden utställningsbesökare nog skulle kunna komplettera med lika många till. I varierande behov av texter, i värsta fall även texterna svårbegripligt sammansatta av konstens senaste floskler och modeord (min kommentar). 

VD skjuter dock in sig på rummet, galleriet, som en olämplig plats för textpresentation, snarare än själva behovet av förklarande texter. Det hade jag inte tänkt på, men såklart är det så. Texter presenterade på en vägg, eller i form av en broschyr man ska bära med sig och läsa i genom utställningen får nog inte mer än förströdd uppmärksamhet. Och i värsta fall ingen alls.

Så här kommer frågan alltså upp igen. Är ordet konst allomfattande och helt gränslöst? Skulle inte vissa verk, konstnärer, bättre komma till sin rätt i bokform, eller rent av som serier? Om texten är lika viktig som bilden men inte ingår i den, vad har man då? I sämsta fall ett fenomen (konst?) som bara definieras av kontexten. Kanske lite uttjatat men ändå, frågan kommer ju ständigt tillbaka. På samma tåg som "artist statements" och andra talade tillställningar kring en utställning. Att konstnären ska kunna försvara eller förklara sina verk med ord. På en scen, inför publik. Det är svårt att komma ifrån tanken om tillfälligt spektakel som är borta i samma stund som mikrofonen stängs av och som bara kanske kommer att minnas av någon som var där. Vilket oftast bara är de redan frälsta. Och konstnärens kompisar.

Så om man ska vara okritisk till konsten som inte klarar att vara bildkonst utan texthjälp måste väl någon annan form än utställning vara lösningen. Fanzine, tidning, bok, seriealbum. Något man i lugn och ro kan läsa i och titta på hemma i soffan. Lite som fotoboken. Och är verket för stort och fysiskt för att detta skulle vara möjligt kanske det (hemska tanke) faktiskt inte är så bra. Om utan förklarande text inget annat intryck än ett frågetecken blir resultatet för betraktaren alltså. Och med betraktaren menar jag inte "konsthataren" som förkastar allt som inte går att ta till sig vid första ögonkastet, utan den neutralt intresserade, som vill veta och känna, inte bara avfärda. Men inte heller okritiskt acceptera pga namn eller kontext. Nu är ju just den ståndpunkten närmast omöjlig för de som lever i och av konstvärlden eftersom det kan vara farligt ekonomiskt och dessutom personligt och karriärmässigt att sticka ut hakan med en annan åsikt än den allmänna inom kollektivet. Men, en och annan kritiker som törs finns ju faktiskt. Åsså jag då :-)

För min egen del tänker jag att en del av sådant jag kan avfärda som allt för långsökt mumbojumbo kanske hade fått någon mening i t.ex. bokform istället för på en utställning. Att om konstnären vågat ta steget fullt ut och definierat sig som författare och illustratör av egna texter så kanske det hade funkat bättre på sådana som mig och därmed fått mer spridning. Större publik. Vilket ju också skulle kunna vara ett steg i rätt riktning i den ständiga pengafrågan för konstnärer. I stället för att försöka kränga en gul burk för hundratusen på en utställning ingen utanför "klubben" besöker, berätta historien om detta, tankegångarna, i en billig bok med distributionskanaler som ett månadsmagasin eller en veckotidning. I alla fall jag skulle bli samlare direkt och läsa allt och se på bilderna och ta till mig de många tankarna och perspektiven. Men det är klart, det skulle ju få konsekvenser för gallerierna som skulle behöva visa konst som inte behöver textstöd eller "statements". Och för övrigt är väl denna vision bara min egen fantasi om en bätte värld. Hej svejs!

Min militära erfarenhet.

I likhet med alla andra manspersoner i min ålder, gjorde jag en gång i tiden militärtjänstgöring. Jag blev efter mönstringen uttagen till s.k. gruppbefälselev, GBS, som det hette. Vet inte om något motsvarande finns nu, eller vad det i så fall heter. På den tiden var det kanske inte samma allvar som idag, utan bara något som alla killar måste göra, på grund av den lagstadgade värnplikten. Mönstring vid 17 års ålder och sedan lumpen vid 18. Inget som gick att välja eller välja bort. En slags initiation i samhället och vuxenlivet. Man gjorde "lumpen". Och efter ett samtal häromdagen, om ett annat samtal mellan uniformerade ungdomar (numer även kvinnliga) som avlyssnades på gotlandsbåten i förra veckan, kom jag att tänka på följande historia från när jag gjorde lumpen.

Vi skulle genomföra ett s.k. eldöverfall på en grupp fiender som hade landstigit på en ö vid norrlandkusten någonstans. Vi var en pluton (ca 20 man) som skulle smyga i land i skydd av mörker på andra sidan av den lilla ön och i tystnad åla förbi deras vaktposter och under larmsnören osv, för att när vi kommit i position öppna eld och skjuta ihjäl fiendekillarna som slagit läger där (det var sånt man övades inför) och tillfångata ev. överlevande. Det var alltså en pluton från någon annan gren av regementet som spelade fiender. Vår beväpning var kulsprutepistoler med lösa skott.

Smygandet och ålandet gick bra och väl i position beordrade det medföljande befälet eld. Alltså att vi skulle skjuta ner motståndarna innan de fattat vad som hände och hunnit ta sina egna vapen eller bara ta skydd. Så vi reste oss upp, intog position, siktade och sedan... ingenting. Ingen sköt. För vi var alla i grunden pacifister.

Nä så var det dessvärre inte. Den krassa orsaken var den lösa ammunitionen. Varje kväll skulle man göra persedelvård (putsa kängor o.dyl.) samt vapenvård. För allt skulle ju vara tiptop vid nästa morgons uppställning och inspektion. Och först efter detta putsande och fixande var man ledig för kvällen. 

Vapenvården då. Den bestod i att plocka isär och sätta ihop k-pisten. Rengöra, olja och funktionstesta. Urtrist, men om den var oanvänd såklart fixat på en minut. Den lösa ammunition vi använde vid övning genererade ett rött damm av plastpartiklar som letade sig in i varje vrå av kpisten och tog en evighet att avlägsna sen. Så den som inte sköt fick typ en timmes extra kortspel eller fikande på "luckan" (logementet) på kvällen. Ett vanligt knep var därför att låta bli att skjuta vid övningar då många skulle skjuta samtidigt. Ingen skulle ju märka det i det allmänna smattrandet. Och vid den här beskrivna övningen var alla trötta och ville bara få vila/sova på luckan. Inte sitta i vapenvårdsrummet i källaren och pilla med rengöringsskit. Alltså hoppades alla på att tillräckligt många andra skulle skjuta för att man själv skulle kunna låta bli och komma undan med det utan att bli upptäckt. 

Så eldöverfallet resulterade bara i att förvånade fiender fick höra en "kommandoröst" som skrek ÄÄÄLD!! någonstans i skogen bakom lägret. Sen inget mer. Jag minns bara ett par saker till från denna händelse, utskällningen vi fick av något högre befäl när vi kom tillbaka till regementet och att senare övningar avslutades med kontroll av vapnen så att de verkligen avfyrats. Troligen fick väl vi inblandade kanske sänkt betyg och nån helgpermis indragen också. Men det minns jag tyvärr inte.

Och denna historia kom alltså upp ur minnesarkivet bara för att jag hörde hur allvarliga dagens värnpliktiga soldater är när det gäller deras tjänstgöring. Det är andra tider nu. Och dessutom blir man numer "uttagen" till mönstring och sedan bara eventuellt går vidare till att göra lumpen. Inte som då när mönstring och lumpen var obligatorium för alla killar. Lumpen eller fängelse för vapenvägran var det då. Eller ev. om man var "jehovas" kunde man få vapenfri tjänst. Vilket i bygemenskapen där jag växte upp var detsamma som att inte vara en "riktig karl". Att överlåta till andra att försvara oss när fienden (ryssen då som nu) kommer visade bara att man var en feg nolla. Ingen att lita på.

Politik.

Politiker minns jag som personer man tänkte på med en slags respekt. Även de som stod för något helt annat än man själv gjorde. Men det var ju länge sen och dessutom kanske minnet sviker. Och allt sådant är ju ändå bortblåst nu. Bara ett parti kvar som försöker åstadkomma något inte bara för oss som lever nu, utan för kommande generationer också. För de som ska ta hand om kärnavfall t.ex. 

Numer haglar de partipolitiska skandalerna och den senaste i raden är en valskandal, där två politiker kommit på ett sätt att kringgå valsystemet och skaffa sig extra personröster. Nämligen att via grupptryck, mutor eller bara övertalning av lättledda i bekantskapskretsen, (som kanske genom språkförbistring inte riktigt haft möjlighet att sätta sig in i politiken och göra sina egna val) påverka dem att lämna in valsedlar med i förväg ikryssade namn. Det är skrämmande. Trodde nog aldrig att jag skulle få uppleva valmanipulation i det här landet. Men det som är än mer skrämmande är intervjusvaren från den ena anklagade politikern. Han förnekar all vetskap om och inblandning i debaclet, eftersom han vet att man inte får göra så. Att det är olagligt! Vad ska man säga om det svaret? Mörkrädd är nog vad jag blir iaf. Att han inte ens fattar att detta är en gåva till de som vill slänga ut honom från Sverige är det ena. Att han saknar moralisk kompass det andra. Inte ett ord om demokrati, etik, rättvisetänkande. Bara att han inte skulle göra något som är olagligt. Men alltså vad som helst som inte är det... Eller?

Vänsterytter och högerytter göder varandra. Så snart det verkar lite lugnare kommer någon galenskap från endera hållet. De flesta tokpassningarna har på senare år varit från högerkanten, men vänstern verkar komma starkt nu. Nästan ikapp under det senaste halvåret faktiskt.

Morgondimma.

Ska väl gå och klippa mig kanske. Alla frisörer är från Libanon eftersom alla libaneser är frisörer (citat fritt efter Elaf Ali, tror jag det var). Det kostar 150:- att klippa sig. Samma pris överallt. Möter tvillingsystrarna. Kanske i 70-års åldern. Långa, smala, skrangliga, tysta, diskreta. Med varsin precis likadan stor, högväxt, tyst vinthund. Hade jag vågat så hade jag bett att få fotografera dem. Men de vänder sig alltid på något underligt sätt så att de bara syns bakifrån eller snett från sidan. Tysta. Visar att de inte vill ha någon kontakt med andra än varandra. Samma kläder. Brunt. Mörkblått. Svart. Samma frisyrer. Samma gångstil, rörelsemönster. Går inte att se de ständigt bortvända ansiktena. Omöjligt att inte fantisera. Om de alltid har bott ihop. Om hur de äter middag tillsammans. Om hur de inte talar eftersom det inte behövs. Om hundarna som också är tvillingar. Enäggs. Kan kommunicera utan ord. Ljud. Samma smak. Samma kläder. Hur de går tillsammans. Alltid.

Och finnen. På sin plats på torget, bänken mitt emot Direkten. Med en burköl i handen. Kort, bred, ljus buskig mustasch under potatisnäsan. Alltid läderjacka. Tjockt läder. Samma bänk sedan de bänkarna sattes där. Samma plats alla dagar. Alla årstider. Många likasinnade som stannar till och pratar med honom. Rullatorer och kryckor. Original a-laget. Åtminstone han har varit där på torget så länge jag kan minnas. Sett likadan ut. Varken skamsen eller stolt. Han bara är där. Självklar. Bland gangsters och poliser och ordningsvakter som inte verkar bry sig om ölburken. Utanför tunnelbaneingången. En kille som blev skjuten sprang in på ölhaket några meter bort och dog. Frtitdsgården 165 där många rapare startat sitt rapande tio meter bort. Ken Ring, Big Fred och Houman några av dem. Torgets gamla hjältar. Innan rapen fick gangsterprefixet. Vågor av gående passerar var tionde minut när tågen stannar och släpper av. Halvspringande åt andra hållet för att hinna med nästa. Om somrarna massa aktiviteter på torget för alla ungar som är lediga men inte ska någonstans alls. En scen finns det också. Pingisbord av stål. Fältassistenter. Systembolaget. Tre grönsaks-, frukt- och mellanösternbutiker. ICA. Restaurang Istanbul. Kebaben. Fiket med alla gubbar. Ŏnis godis. Sushin. Pizzerian. Blomkiosken. Karaokebaren. Kemtvätten. Och finnen.

Men jag går förbi, till nästa torg några hundra meter bort. Till "min" frisör. Han har klippkort. Var sjätte klippning är gratis. Men libanes som han såklart är kanske han inte riktigt förstår ordvitsen med klippkort. Han bara ler milt. Klipper mig på tio minuter. All behårning på knoppen. Öron, näsa, ögonbryn. Konkurrenten mitt emot, som inte är frisör utan barberare, använder hett flytande vax för att rycka ut näs- och öronhår. En tops instucken i vaxet medan det stelnar. Som ett handtag att rycka bort håret med. Men han har inte klippkort så jag bytte. Sedan tuben in till stan. Måste kolla om ateljén finns kvar.

Therese Bohman.

"Andromeda", "Sanningsberget", "Kapitalet". Titlar på tre ganska korta romaner av Therese Bohman jag läst vid olika tillfällen under det senaste halvåret. Underligt nog har polletten inte riktigt trillat ner förrän nu efter den sistnämnda av de tre. Det är inte böcker som skriker efter uppmärksamhet utan mer smyger sig på och fastnar i bakhuvudet för att sedan då och då flyta upp till ytan. Och åtminstone för mig har det tagit lite tid att fatta verkshöjden. 

Men nu efter "Kapitalet" är jag övertygad. Det är bra. Riktigt bra. Jag får en inblick i en tomhet och kärlekslöshet i en värld som finns överallt på nätet, bara inte där jag varit. Influerarens. Det stoiska försvaret av ingenting. Det virtuella livet och plastdockekompisarna som mest söker efter varandras svaga punkter. En värld där man lever sitt liv på en teaterscen och försöker spela "lyckad" människa. Det är naturligtvis väldigt intressant för en sådan som mig som verkligen befinner mig ungefär så långt från denna värld som det går att komma. Och som lägger en totalt annan betydelse i ordet lyckad. Vilket också är ett av bokens underliggande teman. Influeraren med 200 000 följare som på allvar värderar sig och sitt liv flytande i ytskiktet som så mycket mer värt än den förskolefröken som har hand om hennes barn. Och som är bokens berättarröst.

TB får mig ibland att tänka på en annan författarinna i övre delen av min topplista. Marie Hermansson. Det finns lite likheter, kanske främst i frammanandet av den där overklighetskänslan och att man inte riktigt förstår orsaken till en del handlingar. Tvetydigheten som i sin tur påminner om hur jag själv försöker jobba med bilder. Att bara göra. Och kanske långt senare förstå sig själv. Det är helt enkelt inspirerande att läsa både TB och MH. Vad gäller MH så är förresten mina absoluta favorittitlar "Musselstranden" och "Värddjuret". Läs dem säger jag till den som inte gjort det. 

Och vad gäller TB, som detta skulle handla om, så skriver jag det här nu på morgonen eftersom jag vaknade mitt i natten av att jag tänkte/drömde om "Kapitalet". Nya tankar och funderingar på den texten dök upp från det undermedvetna. Mest på vad tiden kommer att göra med den. Och om man går in i den, vad tiden kommer att göra med rollfigurerna.

Slut.

Serier och barnböcker.

Jag klarar inte att läsa serieböcker. Alltså för vuxna. Funkar inte trots massor av försök. Barnböcker som ju också kombinerar bild och text, har jag däremot inga problem alls med. Tvärtom. Och i en del fall tycker jag de funkar som vuxenböcker också. "Hattstugan" av Sven Nordqvist funkar utmärkt som vuxenbok. Så utmärkt så att den är rekommenderad läsning för alla dysterkvistar i övre medelåldern. Jan Löövs böcker tillhör också de som håller långt upp i åldrarna. Men serieböcker för vuxna, till exempel Lena Ackebo, Liv Strömkvist eller Mats Jonsson klarar jag inte riktigt av. Det blir som fragmenterade noveller och jag tittar antingen (kanske för kritiskt) på bilderna eller stör mig på texten. Den konstformen är helt enkelt inget jag riktigt kan ta in. Undantaget möjligen Martin Kellerman. Men då eftersom hans figurer får mig att skratta.

Tintin, Georges Remìs hjälte finns någonstans mellan vuxen- och barnläsekrets. De är spännande även för mig. Och lite märkligt eftersom jag läste många serietidningar som barn, men aldrig Tintin. Först som vuxen fick jag av en händelse en bunt Tintin-album i knät. Som barn var det främst Kalle Anka, Åsa-Nisse, 91:an, Blondie och senare Fantomen och div andra av de lite mänskligare hjältarna. Modesty Blaise till exempel. Superhjältarna, alla de där som slutade på "mannen", stål, spindel, bat och allt vad det var och som också hade konstiga dräkter var aldrig något för mig. Undantaget Fantomen då. Men han hade inga superkrafter, bara vanliga krafter och en underlig blå overall som slutade, eller började på huvudet i en mussepigglik tyglugg.

Men den lite elake Kalle Anka, med sina tre brorsöner var helt dominerande i serievärlden för mig. En ofta ganska otursförföljd och misslyckad anka som inte drog sig för att stjäla pengar ur sina lyckade och överlägset smarta brorsöners spargrisar. Med en kusin som hade en övernaturlig tur i allt han företog sig och en äldre farbror som dagligen badade i pengar i sitt enorma kassavalv. Och en mer avlägsen släkting som kunde uppfinna nästan vilka maskiner som helst. Och Kajsa Anka, den snygga damen Kalle och turkusinen ständigt tävlade om. Tillsammans med den halvgalne kusinen Knase och den äldre Farmor Anka utgjorde de ett komplett figurgalleri där allt kunde hända. Det var den mest underhållande och varje vecka efterlängtade serietidningen för mig. 

Nummer två var Åsa-Nisse. Åsa-Nisse, lika oberäknelig som Kalle men betydligt snällare och i en miljö som gick att identifiera sig med. Hans företag och infall samt tidningens figurgalleri kunde ha varit hämtat från min barndoms hemby. Och själva idén att göra en serietidning för barn av det som ursprungligen var filmer med två pensionärspar som huvudpersoner tycker jag än idag är smått genial. Åsa-Nisse och Eulalia. Klabbarparn och Kristin. Vänner och konkurrenter på samma gång. Och den slymige lanthandlaren Sjökvist.

Nummer tre var nog 91:an. En serie som handlade om värnpliktiga soldater och deras liv och äventyr. Den serien kan väl knappast finnas kvar då allt i den världen är så totalt annorlunda idag. I en tid då alla pojkar/män var värnpliktiga och gjorde "lumpen" i 18-års åldern var det däremot ett av de största och självklaraste milstolparna i livet (för män). Något precis alla hade som gemensam erfarenhet och inte ovanligt samtalsämne, och därför absolut begripligt att göra en serietidning om. Och i detta fall kom serien först och filmerna sen. Intressant analogi med Kalle Anka är den sköna Elvira, som har ungefär samma roll som Kajsa Anka. I 91:an är/var rivalerna 91:an själv och den elake halvkompisen 87:an.

Nu vet inte jag hur det ser ut för dessa serietidningar i dagens läge, men Kalle Anka har jag i alla fall sett i affärernas tidningsställ. Men jag undrar om den humor som fanns och var allmän bland barn under mina serieläsningsår ens skulle funka på samma åldersgrupp idag? Men kanske är det främst vuxnas humor som förändras. Barnböcker vet jag ju från min egen och sedan mina barns bokläsande har fungerat bra över generationsgränserna. Möjligen är det så att barnhumorn hänger ihop med lekförmågan? Den försvinner ju runt 12 års åldern. Som ju också motsvarar serieläsningens övergång från Kalle Anka och Åsa-Nisse till Fantomen o.dyl.
Nog funderat för denna söndagsmorgon. Kaffet är slut så dags för tandborstning.

Den gamla stoppskylten.

Minns jag bara lite svagt från min barndom. Den ersattes 1966 med den nuvarande, alltså ett år innan högertrafiken. Vid denna tid var jag expert på motorljud från olika bilar. Jag behövde bara lyssna en kort stund innan jag kunde meddela att det t.ex. var en DKW, en Saab, en PV eller en "bubbla" som kom brummande på landsvägen. Kanske inte så konstigt då det inte fanns så många bilmärken att välja på och de som passerade på grusvägen sannolikt tillhörde någon bybo och därmed hade passerat många gånger tidigare och registrerats av mina barnaöron, som inte hört så många ljud än. Dessutom var det rätt distinkta skillnader på motorljuden. 

Från det ena till det andra så har Svenska dagbladets kulturredaktion intervjuat 101 kritiker och andra höjdare på litteraturhimlen om vilka författare som format dagens svenska litteratur. Alltså de främsta, mest tongivande, och sedan vågat sig på tilltaget att göra en topplista med 20 namn. Och konstigt nog håller jag åtminstone till mer än hälften med. Odiskutabel vinnare Kerstin Ekman. Ja, vem annars? Andra namn på listan jag också skulle ha haft på min dito, om jag hade gjort en, är Sara Stridsberg, Steve Sem Sandberg, Karolina Ramqvist och Gun-Britt Sundström. Däremot inte Agneta Plejel eller Jonas Hassan Khemiri. Och inte heller Klas Östergren. För de är författare som inte faller mig på läppen. Så det så. Sedan var det tre-fyra jag inte läst något av, som jag kanske ska undersöka nu då. Får se. Och några jag läst men inte riktigt blivit tagen av. Och, ja visst är det bara trams med sådana där listor. Men lite kul ändå. 

För att återvända till barndomen så fanns det tre topplistor för musik som sändes en gång i veckan i radion. Tio i topp, var utrikisk (läs engelskspråkig) pop. Svensktoppen var svensk schlager och sedan Kvällstoppen som var en blandning av de båda andra om jag minns rätt. Någon av dem röstades fram genom röstningar runt om i landet och någon speglade skivförsäljningen. Det var viktigt att ha koll på listettorna åtminstone. Fast det var nog inte så ofta de där listorna stämde med vad man själv tyckte. Nog mindre än vad jag tycker om SvD-listan på författare ovan. Dessutom var det ju verk och inte upphovspersoner som tävlade.

Och då kommer såklart frågan om kulturkanon. Och vad jag tycker i den frågan har jag skrivit tidigare här. För ett par år sedan. Så det tar jag inte upp igen. Jag vet faktiskt inte hur det har gått med det, så det ska jag kolla om en stund. Stoppskylten, den numer röda som kom 1966, var väldigt modern då. Jag som gick i första klass i byskolan kunde i samråd med min enda klasskamrat (vi i småskolan, som lågstadiet hette där och då, var två elever i ettan, en i tvåan och tre i trean) konstatera att man stavat fel på skylten. Missat ett t. Den skylten tror jag var min första erfarenhet av den obegripliga utrikiskan. Visst fanns ju tio i topp, med t.ex. biitells som skrek schlaffso jä jä, men de var liksom något helt annat än att se text på en skylt. Hur som helst fick vi, troligen av "fröken" så småningom reda på att det inte var någon felstavning utan tyvärr en kunskapslucka i våra huvuden, som dessutom inte skulle börja fyllas i förrän i årskurs fyra. Jag gick hem och grät. Nä det gjorde jag inte. Jag sket nog i det och cyklade hem på min DBS, som är en förkortning av Den Beste Sykeln, på det enda relevanta utrikiska språket på den tiden.

Bönder och vaktmästare.

Fanns det gott om där jag växte upp. Däremot ingen med efternamnen Bonde eller Wachtmeister. Troll fanns det förstås också (riktiga, inte nättroll) men ingen med det lustiga namnet Trolle. Det fanns en miljonär i trakten och han var allmänt omtyckt och kände alla. Dessutom var han miljonär av egen kraft och inte genom arv, vilket mer ledde till respekt än motsatsen. Men någon adel fanns det inte. Faktiskt tror jag inte det finns någon sådan släkt norr om Dalälven. Och där ingen "överhet" i den meningen funnits har heller ingen underlägsenhetskänsla odlats, som ju går i arv enligt forskningen. Därav surjämtens oförmåga att imponeras av ärvda titlar och pengar. Och för min egen del är det värre än så. Endast kunskaper och färdigheter imponerar på mig och inte ens då på det där sättet som brukar kallas "starstruck" även om jag skulle träffa t.ex. Paco de Lucia eller Kerstin Ekman (eller lite kanske iaf, vad gäller den sistnämnda). Jag är mer lagd åt beundran av personers verk än av personerna. Och minst av allt imponeras jag av egendom. Och inom egendomsområdet allra minst av markägande, som jag i grunden inte kan känna ens är möjligt. I den meningen är jag ense med indianerna som sålde mark till nybyggarna i USA och sedan red hem skrattande åt de korkade jönspellarna som trodde att man kunde äga mark och gav bort pengar i den tron (Vilhelm Moberg skriver om detta i någon av sina migrationsromaner, minns ej i vilken). 

Men nu pågår en underhållande strid som berör det ovanstående i flera avseenden. I Skåne krigas det i domstol om ett s.k. Fidiekomiss, som inte i orättvisans namn kan ärvas av äldste sonen eftersom någon sådan inte finns. Ingen son alls finns det visst. Och huruvida det finns någon dotter är ju ointressant eftersom honor inte räknas i så viktiga frågor som arv och pengar, i de kretsarna, och därmed ändå inte hade kunnat ärva. Så då blir det släktstrid om miljarderna. Domstolsförhandlingar. Släktingar och vänner som blivit fiender bara för att en gammal gubbe dragit in årorna och inte riktigt klart bestämt hur miljardarvet ska fördelas. Och detta gäller alltså personer där t.ex. ett eget slott förekommit som normal bröllopsgåva. Det finns pengar som om de helt enkelt skulle delas lika mellan de nyblivna fienderna ändå inte skulle vara möjliga att göra av med på en livstid. De verkar leva i den där tron att den som har mest när han dör vinner. 

Så sorgligt med detta mänskliga förfall. Denna dumhet och oförmåga att begripa de mest grundläggande värdena i livet. Men de lever förstås som de lärt så då får väl vi andra bara sätta oss på åskådarplats och bevittna eländet. Underhållningsvärde saknas ju inte i alla fall. Hoppas bara att inga skattepengar förbrukas i striderna. Men det tror jag inte, däremot finns det nog en del advokater som ser sina chanser till tidigare pension när dammet lagt sig. 

Det hela utspelar sig än så länge i Kristianstads tingsrätt, så den som bor där i krokarna och har tråkigt kan gå dit och sätta sig på åhörarplats med en popcornspåse för lite insyn i hur det går till när girigheten bedriver inbördeskrig.