Lekplats. Akryl på papper.

Vilken överraskning.

Då menar jag lite ironiskt alltså. Dan Jönsson skriver i dagens DN om Göteborgsbiennalen:

"...Philips verk på Franska tomten kan illustrera problematiken: de lösryckta sidorna ur ”Zong!” är faktiskt fullständigt obegripliga utan den ledsagande text som kort återberättar historien om massakern. Detsamma gäller för många av biennalens verk. På en husvägg strax intill visar Salad Hilowle en vacker men svårtydd trärelief, som när jag läser förklaringen visar sig vara ett slags negativ av konstnären Arvid Bryths relief på Transatlantiska rederiets kontor strax intill, som i naivistisk stil tecknar en idyllisk bild av det koloniala utbytet. Fint tänkt, snyggt gjort – men återigen, utan textbilaga mest en krumelur i bruset.
Så där håller det på, ett postkolonialt, metahistoriskt mumlande..."

Ja inte så förvånande mot bakgrund av t.ex. debatten om konstdoktorerna och Bogdan Zsybers underkända avhandling. En del av dagens konst skulle passa bättre som journalistik, illustrerad vetenskap eller populärhistoria och skulle säkert kommunicera betydligt bättre inom de ramarna och i de kanalerna och därmed också bättre gå fram till den tänkta publiken. Eller till en mångfaldigt större publik än de som besöker utställningar och konstbiennaler. Men konflikten mellan viljan att föra upp ganska enkla frågor som den om kolonialismens ännu synliga påverkan på dagordningen, krockar med den personliga viljan att få vara med i "klubben", som jag dessvärre inte tror motarbetas av de konstnärliga högskolorna eller kritikerna som har något att vinna på status quo. Klubben måste vara oantastlig och för populasen ouppnåelig! Så ibland blir resultatet nästan komisk långsökt.

PS 17/9. En annan kritiker om biennalen: "Som skolad i fransk psykoanalys så anser jag att begärets ursprung determinerar våra rädslor och begär inför den andre långt innan ett subjekt hört talas om varken Marx eller Freud". OK. Där satt den! nu kommer det att bli kö till biennalen.

Minnesförluster.

En gång i tiden konfirmerades jag i kyrkan. På den tiden var det nästan obligatoriskt. Man visste ingen som var döpt men inte konfirmerad. Inte där jag bodde i alla fall. Men nu började jag genast med en utsvävning. Det var minnet detta skulle handla om. Alltså: Som avslutning på konfirmationsundervisningen gick hela gruppen på en fjällvandring, om det nu var i ett par dagar eller en vecka minns jag inte. Men jag minns i alla fall en tidig morgon i en ladugård där vi vaknade av att det rök in. Någon bakade tunnbröd i en bakugn i rummet under höskullen där vi sov i våra sovsäckar. Ett svagt fragment av en bild av en mur där rök trängde fram mellan stenarna. Tror det var vid Storrensjön där det fanns en gård i väglöst land. Minns andra fragment, att vi tog paus, fiskade och genast fick fisk, röding, som vi rensade och grillade över öppen eld. Lite sådana  bilder, lite suddiga brutna bilder av lador, sjöar, skog och fjäll. Röklukt. Skavsår på axlarna av min uråldriga ryggsäck. Hösnuva.

Nu när jag gått igenom en massa gamla negativ hittade jag några från denna vandring. Kom då ihåg att jag hade sparat ihop till en begagnad småbildskamera som jag skulle inviga på fjällturen. Det visade sig sedan efteråt när filmerna framkallats, att det var något fel på frammatningen i kameran så de flesta bilderna var överlappande dubbel- och trippelexponeringar. Misslyckat förstås då, men lyckat nu idag. Bilden här under visar lite hur mitt minne av den fjällvandringen ser ut idag. En illustration så god som någon av minnesbilders strukturer och överlagringar. Och en påminnelse om att man ska spara alla bilder. Även de misslyckade. För en dag i ett annat sammanhang kanske de har blivit de lyckade!

Skit in = skit ut.

Intryck:
Måleriet och teckningen, collaget, assemblaget, fotografiet, är för mig uttrycksformer jag använder mig av och som fungerar lite som drömmar gör. In i hjärnan-hjärtat-magen via ögon-öron-näsa brusar alla typer av intyck och information alla dygnets vakna sekunder och blandas med minnen, fantasier och skenbilder.
Allt detta smälter samman och viktas sedan till någon slags obestämd struktur. Lagras någonstans som inte riktigt är detsamma som minnet utan något mer. Jag kallar det för rummen. Och i rummen finns mina bilder.

Uttryck:
För att få åtkomst till rummen gäller sedan att nollställa sig, försätta sig i ett tillstånd av distraktion eller halvsömn, dagdrömmeri. Målet är att undvika den medvetna viljan för att komma förbi alla förutfattade meningar, alla oärligheter och osanningar. Naken är kanske rätt ord för det tillstånd som kan rulla igång processen att arbeta med t.ex. måleri på ett meningsfullt sätt. Och väl igång så brukar en blivande bild gå sin egen väg och lyda sina egna lagar, så då är det bara att hänga med och lyssna och göra vad som krävs. Och det kan göras och görs på många olika sätt.
För min del så använder jag uteslutningsmetoden. Prova, nej det var fel, osv ända tills det blir rätt. Och frågan om varför det är rätt eller fel måste lämnas eftersom det är där orden tar slut och bilden tar vid! När jag väl hittar "rätt" tråd att börja dra i så är det den blivande bilden som berättar det för mig. Därefter kommer själva jobbet. Timmarna.

Om sedan betraktaren, mottagaren, kan förmås sig att byta ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” när hen ser på en bild, så kan det rent av bli kommunikation!

Och detta var det närmaste ett ”artist statement” (detta töntigt pretantiösa uttryck) jag någonsin kommer att komma. Klart slut.

"Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare".

Titeln på detta inlägg är rubriken på Patrik Lundbergs artikel i DN i dag (handlar om en diktsamling en kassörska skrivit). Jag måste ju säga att jag minst sagt blev lite förvånad av denna rubrik. Självklarheten, säkerheten i uttalandet att kassörskor ses som förlorare. Av vem då?
Tänk så olika vi kan vara ändå. Sådana som i likhet med mig vuxit upp med att ett normalt jobb är just kassörska har aldrig sett dem som förlorare. Jag fick en liten tankeställare där. Är det många som tänker så? Nu efter alla år i huvudstaden känner jag bara en kassörska här, eller kassör i det fallet, men under min uppväxt i en liten by kände jag, åtminstone lite, de flesta kassörskorna i affärerna man handlade i.

Kassörska var ett lyckat jobb givet att man hade skaplig anställningstrygghet. Ett jobb var ett jobb liksom, något man försörjde sig på och kanske hade riktigt kul på med arbetskompisarna. Så var mina första jobb också. Jobbet hade inte något med människovärde att göra. Ingen såg kassörskor som förlorare.

Så var och så är min syn på människor och arbete och så kanske jag trodde att fler såg det. Men möjligen har jag totalt fel där. Åtminstone vad gäller den minimala grupp av befolkningen som syns och hörs i media. Och ja, jag har också sett de där filmerna om töntens återkomst som hjälte, men det betyder inte att jag ser ner på dem som stannade och nu bär upp och håller liv i de mindre samhällena, som just kassörskor eller vårdbiträden eller industriarbetare. Det kanske är där de verkliga hjältarna finns?

Kassörskorna som var min mammas väninnor behövde inte skriva diktsamlingar för att betraktas som lyckade människor. Lyckad var den som inte var sjuk, hade en fast anställning och kunde leva på sin lön.

Och jag undrar om det inte fortfarande är så för de flesta av oss. Och om inte Patrik Lundbergs artikel ger uttryck för en trångsyn som finns hos den genomsnittlige "oberoende liberale" DN-läsaren? Att man tror att ens egen världsbild är den rådande för alla människor. Att ingen kan vara nöjd med sitt liv utan att alla vill ha mer och framför allt att alla har samma syn på vad som är värt något i det här livet. Att det liksom är konstigt eller rent av fult att vara nöjd med sitt liv om man är en kassörska som inte ens skriver poesi...

Den värld han säger sig drömma om finns framför ögonen på honom och levs av åtminstone över två-tre miljoner människor bara i detta land, men inte av den lilla men högljudda grupp han själv tillhör. Och därför ser han inte. Verkligheten. Kontentan blir att artikeln säger mycket om artikelförfattaren men lite om kassörskan. Och att den människosyn man har är ett val man gör. Inget man behöver drömma om.

Fragment från igår.

 

Charley Patton och Watts.

I tonåren handlade allt om blues (fram tills jag hörde Billie Holiday och det blev jazz istället). Jag prenumererade på amerikanska bluestidskrifter och fick listor på inspelningar och skivor från det dåvarande lilla musikförlaget Ginza musik (som faktiskt finns än idag men nu är något helt annat).

I våras när jag fyllde år fick jag en grammofon av mina barn. Vilket gav att jag kunde krångla ner mina skivbackar, som stått inplastade på vinden sedan vi för 25 år sedan flyttade hit där vi nu bor, och därmed återse de bluesskivor som hängt med i alla flyttar (14 tror jag) genom åren.

Charley Patton var unik inom deltabluesen. Förebildernas förebild som spelade slidegitarr med en tomflaska, bakom nacken och bakom ryggen, 50 år före Hendrix.

Han är också den mest mytomspunne och kanske den man vet minst om. Rödhårig och fräknig enl. samtida uppgifter. Halv svart, kvarts vit och kvarts Cherokee, också enl. samtida uppgifter. Ett enda foto finns bevarat. Det finns massor av historier och ingen vet riktigt när han föddes men mellan 1881 och 1891 är troligt. Han dog iaf 1934. En intressant sak i sammanhanget är att Pattons texter inte alltid är eller påstår sig vara självupplevda, som ju annars är vanligt i deltabluesen (my baby left me, I´m drinkin at the bar, I have the blues osv :-). De är lika ofta iakttagelser av samtiden och skildringar av olika händelser. Lite som den samtida (nu) arvtagaren Tom Waits.

När jag nu återigen lyssnar på honom så känns det som punkten varifrån allt sedan strålade ut och tunnades ut i olika riktningar inom amerikansk musik och hela den västerländska rock/pop traditionen.

I går dog Charlie Watts och därmed får man väl säga att epoken Rolling Stones är slut. För även om de kan fortsätta ett tag till så var Watts sound nog en alltför viktig ingrediens för att kunna ersättas av plagiat.
Det är verkligen cirklar som sluts. Ett band som Rolling Stones hade nog inte existerat om inte Charley Patton gjort det. Jag hade Rolling Stones allra första LP (monoinspelad på röd Decca) men sålde den för 100 år sedan för att dryga ut studielånet jag då levde på. Skivan på bilden här ovan har jag kvar. Charley Patton var liksom inte till salu (eller om det bara var att skivaffären inte ville ha den, jag minns inte :-).

Tarkovskijprojeket igen.

I går kväll Ivans Barndom. Insåg att jag aldrig sett den filmen förut. Krigsfilmernas krigsfilm. Alla andra krigsfilmer är överflödiga. Ivans Barndom kryper för nära. Det blir som om man själv upplevt kriget. Just så måste det vara. Just så ÄR det. Och då handlar det om en svartvit film som utspelar sig under ett krig som utkämpades för 80 år sedan. Och det var AT:s debutfilm! Det första han gjorde efter filmskolan. Har någon filmskapare före eller efter detta gjort ett sådant mästerverk som debutfilm? Omedelbar omflyttning i min film tio-i-topp lista.

Festen är över.

Olja på duk.

Om tillhörighet.

Jag har tagit tre dagar för att åka upp till min födelseby och leta efter något jag inte vet vad det är. Tänkte att jag dels skulle leta upp platser jag fotograferade med min instamatic i barndomen och dels fylla i några vita fläckar på bykartan. För trots att jag är född och uppvuxen här och mer eller mindre använde alla barndomens möjligheter att snoka runt i byn, skogen och på ängarna så finns det platser jag faktiskt aldrig varit på. Igår kväll och idag har jag vandrat kors och tvärs i byn i flera timmar. Faktiskt sett sådant jag aldrig sett förut också. Varit på platser jag aldrig besökte i barndomen. Och hela tiden jagande den där känslan av hemortsrätt, tillhörighet, som jag alltid haft här. Tyvärr blir den svagare och svagare för varje år som går. Och på denna resa märkte jag verkligen av det.
Jag gick längs sjöstranden. Lukten av korsgräs och den speciella lukten av vattnet i sjön känner jag förstås igen men den ger mig numer bara svaga minnen. Jag och min syster som leker vid Blomsbäckens utlopp i sjön medan mamma tvättar mattor i jättebykkaret hon eldat under. För att sedan skölja dem sittandes på knä på bryggan. Blomsbäcken som var stor och porlande. Vi gjorde små båtar av träpinnar och blad. Dammar som snabbt fylldes och svämmade över. Nu är det med bäcken som med minnena. Knappt att jag hittade den. Bilden nedan visar utloppet idag. Sjögräset uppe till höger var det som fick mig att inse att det faktiskt är Blomsbäcken jag står och ser på. En svag fördjupning i marken bara. Som ett nästan helt bleknat minne.

Åkte till kyrkogården där min mormor, min morfar och min morbror ligger begravda. Gick runt lite på den del där det finns lite nyare gravar. Och nu blev det "liv". Insåg att den by jag minns ligger här. Jag gick runt och hörde röster, såg ansikten och gestalter, kände piprök, matlukt, hörde skratt.

Så min känsla av sammanhang och tillhörighet gäller numer för de döda. Vet ej vad jag ska tycka om det så jag väljer att inte tycka något alls. Konstaterar bara fakta. Sist en bild från i dag, av min barndoms lekplats sjöstranden med den ynkliga resten av bäcken i förgrunden.

Utan ateljé igen.

Nu ska det dras ny el i ateljéhuset Glasbruksgatan 25. Vi som jobbar där är utvisade fram till jul. Arbetslås  på dörrarna så vi kommer inte ens in i huset förrän allt är klart. Så nu blir det bara skissboken och foto det närmaste halvåret.

Thelonious Monk - "Live at the it club".

Klicka här om du har Spotify. Här om du bara blir nyfken. Svårt att förklara vad Monk betyder för mig. Men om jag börjar med musik i allmänhet så kan vi ju konstatera att denna konstart inte försöker avbilda något, inte härma något som bildkonst kan göra ibland. Musik är 100% skapande (för den som skapar den). 1-0 till musiken. Den är skapande, inte härmande.
Sedan ett steg till - improviserad musik. Enligt mig kanske den "högsta" konstformen. På Live at the it club spelar bandet Monk-klassiker och en och annan standard. Men kompositionerna är bara motiv. Skelett. Strukturer. En förevändning. Det som verkligen händer är att alla och främst Monk själv, hittar nya vägar. Han har ju säkert i otaliga konstellationer spelat samma låtar tusentals gånger, men besitter den lite spöklika egenskapen att varenda gång hitta vita fläckar på kartan.
Jag har hört dessa låtar hundratals gånger men med Monk blir det aldrig en upprepning och jag tröttnar därför aldrig. Det är liksom det som är grejen. Om jag hade varit på it club och hört detta (eller annan improvisationsmusik) så hade jag fått bevittna en skapelseprocess och resultatet av den i samma ögonblick som födelsen. Ingen produkt filad på i en studio. Inget utöver den nakna kreativiteten. Det är sådant som ger mig hopp och vilja att fortsätta pula med bilder. Och som även skärper kraven och självkritiken.

Och förresten är det femårsjubileum för den här bloggen nu. Fem år har gått sedan jag påbörjade återfärden! Hurra, hurra hurraaaa.....

Kontrollera, sortera, inordna.

På stranden häromdagen såg jag en fantastisk insekt. Storlek kolibri, med långt rör i fören. Flög runt och stoppade in röret i diverse blommor. Jag försökte fotografera den och började genast fråga runt vad det kan ha varit. Nu vet jag fortfarande inte men en sak vet jag och det är att om någon sagt "-jaha, men det var ju en krotomesfantomsvärmare", så hade jag känt en viss lättnad. Varför? För att jag fått ett namn som någon en gång hittat på? Varför har vi denna besatthet av att "upptäcka" klassificera, indela, namnge?

Det är klart, för att kunna kommunicera med andra så måste vi ju ha benämningar som gör att vi vet vad som åsyftas när vi säger rör eller kolibri, men ibland kan jag tycka att det blir absurt när jag febrilt letar i fågelboken för att få ett namn på fågeln jag sett. Lättnaden, känsan av bekräftelse när jag hittar den. Av att världen återigen blir gripbar. Vad är det som gör att jag har så svårt att stå ut med något som inte är tydligt inordnat i ett system? Som inte har ett namn eller en beteckning? Eller som har en beteckning men ingen jag känner till? Är det så att allt som tal/skriftspråket inte erövrat är ett slags hot? Och kan man då runda detta hot genom att istället uttrycka sig i bild? Eller är det på grund av detta hot vi måste ordbajsa så mycket om bilder?

Morgonsoffan.

Sitter på morgonen med fyra katter som precis fått frukost. Alla äter frenetiskt och högljutt. Därefter går de på toan. I övrigt sover de, leker eller vill bli klappade och kliade i någons knä. Och till sist kommer de i likhet med alla oss andra att dö.

Jag läser ett antal recensioner och olika uttalanden från olika konstnärer i Konsten, Omkonst och Kunstkritikk. Slås av en återkommande känsla av meningslöshet. Av att inget av all denna ”viktiga” konst egentligen har någon mening alls. Att många konstnärer utan att förstå det sysslar med kejsarens nya kläder och att vi i publiken m.fl. beter oss som medberoende. För det är så många som är beroende av apparaten kring konsten att jag ibland tänker att det är som i Knutby fast världsomfattande. Och ju mer teoretiserande och ju mer ”upphöjt” det blir dess starkare blir mina tvivel. Gäller förstås för mig själv också. I korta stunder kan jag tänka att jag bara lurat mig själv och byggt upp någon slags låtsasvärld med allt vad det innebär av starka åsikter och tankar om andras och mina egna bilder. Vad var egentligen grottmålningarna? Har vi en aning? Sådana funderingar har gnagt i mig i över 30 år. Ofta ett hinder, försvann nästan när jag bestämde mig för att satsa på fotograf i stället för konstnär. Men nu är de tillbaka.

Katterna håller inte på med sådant här. De lever sina liv, sina kattliv.
Från taket hänger en minimal spindel rätt ner i sin tråd. Nära golvet faktiskt. Högre upp närmare taket hänger en till i samma tråd. Vad gör de? De är så små att de knappt syns. Men känns i denna stund mycket viktigare än den dyraste klubbningen på Bukowskis.

Alfred Stieglitz har jag för mig vid något tillfälle sade att allt endast och enbart handlade om vad han sett. Att inga teorier eller funderingar kring hans bilder behövdes för de var bara registreringar av vad han sett. Och det räcker! Med den inställningen lämnas allt över till betraktaren. Allt blir ”in the eye of the beholder” eller vad det heter. Och man kan gilla eller strunta i det. Kanske det är utvägen? Men nu kräver katterna min uppmärksamhet. Funderar vidare en annan dag. 

Skissboken. Sydöstra Öland.

Semester.

Bara mellan- och storformat medtagna till torpet. Och diverse skissmaterial förstås. Så skönt att "slippa" digitalkamerans tvångströja att chimpa och ladda över bilder till datorn. Så spännande höst och vinter med framkallning och kopiering eller skanning. En vacker dag kanske jag vågar lämna dator och mobil hemma också. Kanske, kanske... Tillbaka till friheten :-)

Olja på duk. 56x140 cm.

Adresser.

Adressräkning. När jag byter hårddiskar, som jag brukar göra ungefär vartannat år, ser jag hur många olika jobb jag varit på. I Mälardalen, främst Stockholm, är det nu närmare 8000 adresser. Räknar man hela landet så blir det ytterligare 1000 ungefär. På alla dessa adresser har jag träffat människor som antingen bott eller arbetat där. Pratat lite. Det finns både sådant jag helst inte vill minnas och sådant jag skrattar åt när jag tänker på det.

Hur blev det nu så här? Jo mängden adresser i Stockholm kommer från åratal av arbete med byggföretag, fastighetsmäklare och fastighetsföretag. Tusentals möten med människor som av lika många anledningar ska sälja och flytta. De runt om i landet kommer från alla uppdrag från VGS (Volkswagen Group Sweden) och deras arkitektkontor XYZ-arkitekter, då jag åkte runt och bodde på hotell överallt i landet för att fotografera deras anläggningar. Ett år blev det närmare hundra hotellnätter minns jag. Många av mina jobb som yrkesplåtis har jag skrivit om här.

Till det kommer alla "ströuppdrag" som gällt personalporträtt, olika event, industrijobb av olika slag och till och med ett fyra år långt engagemang jag inte får prata om ens nu långt efteråt. Porträttfoto har jag slutat helt med och vad gäller andra uppdrag så håller jag mig helst på västra sidan av Tranebergsbron numer. Ett uppdrag som skulle innebära resande skulle jag nog tacka nej till idag. I stället gör jag vad jag kan för att styra över min tid till eget bildarbete i ateljé (som jag återigen har sedan tre år tillbaka).

Det blev ett nära 30-årigt uppehåll i min verksamhet som konstnär, när livet (ekonomin) ville annat. Inget jag sörjer över eller klagar på, jag har gjort mina val av egen fri vilja, bara ett konstaterande. Men nu känns det som om något nytt är på gång och jag ser fram mot att om några år helt ta vid där jag slutade innan "arbetsperioden". Dock kommer jag nog aldrig att helt sluta ta uppdrag heller. Fotograf är trots allt det roligaste "brödjobb" jag haft.

UFO va?

Nu ska jänkarna släppa sin rapport om oidentifierade flygande föremål. Visat sig att de har en del observationer som faktiskt inte kan förklaras. Stridspilot som flyger bredvid något som plötsligt bara accar ifrån honom så det ryker. Hans totala förvåning. Finns egentligen inte ens några teorier om vad det kan vara. Plus några till liknande händelser. Är det "kineserna", utomjordingar, besök av oss själva från framtiden? Är det Einsteins krökta rum, eller rumtiden eller vad det heter som vi i framtiden hittat någon metod för att omsätta i praktiken? En gång fick jag det förklarat som på illustrationen nedan. Tidsaxeln rör sig nerifrån och upp. Orsak och verkan växlar mellan framtid och det förgångna.

Lika spännande oavsett vad det kan vara!

För min del anser jag det ytterst osannolikt att vi skulle vara ensamma i universum och det tror väl snart ingen seriös vetenskapare heller. Men lika intressant är ju teorin och den s.a.s. inbyggda omöjligheten i tidsresor. Om man tänker sig att en sådan skulle kunna göras så måste det ju vara i största hemlighet och med totalt undvikande av påverkan på något som helst händelseförlopp, eftersom man annars ju förmodligen skulle kunna råka utplåna sig själv och hela sin värld. Alltså bara iakttagare och försvinna omedelbart om det skulle lukta upptäckt. Tanken svindlar. Konsekvenserna...  

Far for I och II. Olja på duk.

 

Tarkovskijprojektet igen.

Alltså omtag av alla filmerna. I kväll blev det Nostalgia. Jag minns när den gick upp på biograferna. Såg den två eller tre gånger. En "vanlig" film, som har en kronologisk handling, eller i alla fall som är tydlig med orsakssammanhangen kanske kan liknas vid en roman, eller en novell. Men detta var något helt annat. Poesi, för att fortsätta jämförelsen med litteratur. Tarkovskij går inte att se om man förväntar sig en handling i traditionell mening. Det är mer som minnet fungerar. Spridda öar med olika betydelse och olika sanningshalt. Olika tider. En väv. Som ett liv. Eller minnet av ett. Sensation var det i alla fall för mig. Då. Tror det var 1984 eller 1985. När jag ser den nu tycker jag kanske att estetiken är lite väl utmejslad. Varje scen är så perfekt. Ljuset, fotot, allt är så perfekt bildmässigt att det nästan blir för mycket. För min del så föredrar jag nog det lite mer oputsade bildspråket i Stalker och Spegeln. 
Återkommande i filmerna är vattnet. Droppandet och allvaret. Ingen drar ett skämt i en Tarkovskijfilm. Fast just i Nostalgia finns det ett par scener som lättar upp stämningen en aning. Bra eftersom det annars kan bli en slags komik i gravallvaret.

Förlist i västerort.

En av alla dessa anledningar...

...till att fotografera svartvitt och framkalla själv. Bilden här bredvid.

Småbildsfilmen är Ilford HP5 (ISO 400). Mellanformatsfilmen är Fomapan 400.Fotograferade i dag vid samma tid och på samma plats och med samma inställningar förutom EV +1 för Fomapan (som den alltid behöver).

Framkallade i samma dosa med Cinestill Df96. Detta är något jag saknat med mina 20 år som digitalfotograf. Karaktären! Olika filmers (+framkallares) karaktär. Uttryck! Minst lika viktigt som upplösning o.dyl.
Lite som en egenskap/kunskap som förlorats i den digitala tiden. 

Vad är det som händer?

Senaste året, eller kanske de två senaste, har det varit flera diskussioner och grundläggande ifrågasättanden i konstvärlden. Sjukt intressant och roligt är ett sätt att se det utifrån. Mer allvarligt för dem det gäller. Nu är det kuratorernas tur. Och inte konstigt tycker jag som varit undrande om denna "mellanhand" ända sedan första gången jag hörde om fenomenet.

Jag tänker på 80-talet då yrkesgrupperna fritidsledare och fritidspedagog introducerades. Det skrattades mycket åt att man skulle behöva någon som leder ens fritid. Verkade vara ett totalt konstruerat och skapat behov, för vem då? Men nu är de etablerade yrkesgrupper. Ingen undrar längre. Kanske är det så vi gör? Skapar ett behov och sedan tillfredsställer det. Kanske är det det som är utveckling? Jag vet inte. Men i alla fall så verkar fenomenet kurator (inte i avseendet amatörskolpsykolog, som det är för mig) vara en yrkesgrupp som nu står på tur att få på pälsen av konstkollektivet. Kunde det varit lättare om man använt ordet "producent" istället? Läs i alla fall den i vanlig ordning för Kunstkritikk, högintressanta artikeln här.

Nomadland.

Jag såg filmen Nomadland. Den får betyget halvåtta på min tiogradiga skala. En och annan typisk amerikansk-sentimental scen hindrar en åtta. MEN, i alla fall. Jag tänkte skriva om det som för mig blev den bästa scenen.

Fern (huvudrollen) sitter i en fällstol på en ganska tom parkering. Hon har just återigen flytt från närmare gemenskap med andra människor. Hon är en person som vill ha allt på sina egna villkor och gärna umgås och ha vänner, men med en distans som hindrar att några skyldigheter mot andra ska uppstå. Hon måste helt enkelt kunna resa sig upp och gå exakt när hon vill. Och helst utan att någon bryr sig.
Men i alla fall. Hon sitter där i sin billiga fällstol och tar upp en smörgås och äter. Tittar ut över parkeringen, och precis då kommer en stark känsla av förståelse för henne över mig (hoppas det var regissörens mening, men knappast troligt, nog mer personligt än så). Jag känner den där frihetskänslan jag hade i ungdomen, efter att ha lämnat hemmet, före någon fast relation, före ekonomisk skuldsättning, innan mobiltelefonerna!

Det bara kom över mig. Något glömt. Att inte behöva förhålla sig till någon eller något.
En gång tidigare, för typ ett halvår sedan hade jag också en flash-back av den känslan. Då strosade jag på Söder, ingen tid hade jag att passa och ingen visste mer exakt var jag befann mig. Och, jag hade glömt mobilen i ateljén! 

Missförstå mig nu rätt. Jag är inte någon enstöring i egentlig mening. Jag skulle inte klara mig ensam, utan alla relationer i mitt liv och alla skyldigheter och rättigheter dessa innebär. Jag skulle inte vilja leva som Fern. Men det finns en sida av det livet hon lever som jag kan förstå. Jag fattar precis lyckokänslan av att vara totalt ansvarslös, eller ansvarsfri kanske är rätt ord, för allt utom sitt eget liv.

Det mest påtagliga i denna fundering blir dock vad mobilerna gör med oss. Denna ständiga övervakning och ständiga möjlighet att bli nådd. Inte underligt att många inte svarar om det är ett okänt nummer på displayen (oftast säljare då). Så kontentan av det hela blir att om jag vill plocka något mer russin ur livskakan så kan jag lämna mobilen hemma lite oftare. Det går tyvärr inte vardagar eftersom mina inkomster kommer från frilansuppdrag (och då om någonsin, måste man vara nåbar) men jag ska försöka att hitta fler tillfällen då jag kan stänga av, lämna hemma och därmed känna den del av friheten som just den handlingen ger.

Beckomberga.

Precis lyssnat klart på ljudboksversionen av Sara Stridsbergs "Beckomberga : Ode till min familj". Mer som en stämning än som en roman. Tror det är verklighet blandat med fiktion. I alla fall så blir det en nästan magisk upplevelse som inte liknar något annat jag läst. Kanske lite stämning från "Apelsinmannen" av Birgitta Stenberg i så fall. Fast det är en helt annan historia från en annan tid.

Men, det som gör Beckomberga så intressant för mig är att jag hade ateljé i sjukhuset under en del av den tid berättelsen handlar om. De sista åren när nedläggningen pågick så uppläts en korridor längst upp i "Stora mans" till konstnärsateljéer och jag fick en av dem. Jag känner igen en del, hur personer satt i parken framför kapellet och hur själva stämningen var. Speciellt det långsamma darrande "pling-plonget" i den jättestora hissen när dörrarna stängdes för upp- eller nedfärd. Och de stundtals underliga samtalen mellan patienterna man kunde höra från balkongerna under när fönstren var öppna. Tunnelbanan till Brommaplan och sedan bussen till Beckis. Mycket av det hon beskriver i boken är väldigt bekant.

Sedan stängde de (1995). Patienterna skickades ut till sina personliga undergångar. Ateljéerna avvecklades och vi som jobbade där fick återgå till ateljékön.

Men, ödet får mig att åka till detta sjukhusområde minst en gång i veckan nu igen 25 år senare. En av mina kunder är fastighetsmäklare och säljer de lägenheter byggnaderna numer förvandlats till. Follingbogatan och Styresman Sanders väg heter de två gatorna som delar adresserna i området. Så underligt nog har jag nu varit i samtliga byggnader 10-tals gånger och sett och fotograferat alla olika varianter av lägenheter som ersatt behandlingsrummen i korridorerna. I ettorna i klockhuset bor många yngre som knappt vet något alls om byggnadernas historia. Jag frågade en lägenhetssäljare en gång men han visste bara att det varit något slags sjukhus på stenåldern.

Minnesanteckning:

Paweł Pawlikowski

Joanna Kulig...

https://www.youtube.com/watch?v=40iP9nILXoA
https://www.youtube.com/watch?v=DVfmA83PKRM

Det finns konstnärer och så finns det konstnärer.

Olja på duk. 64x76 cm.

Utbildad estetik eller hjärntvätt?

Är det så att vissa former och proportioner påverkar de flesta av oss på ett liknande sätt? Med de flesta av oss menar jag förstås de som har en någotsånär liknande kulturell bakgrund. Och eftersom jag själv bara känner en sådan så får det bli den det gäller här.

Egentligen gillar jag inte idén som sådan eftersom den liksom känns hämmande och bromsande.
Just i detta fall är det arkitektur jag funderar på. Den här artikeln om nybyggnation i Upplands Väsby och Växjö tycker jag alla som är intresserade av ämnet ska läsa:
https://www.fokus.se/2021/03/arkitektur-med-politisk-sprangkraft/

Ett PS: Förut retade jag mig på arkitekturupproret och jag har själv hjälpt ett fastighetsföretag som ville visa att deras byggprojekt inte alls var så kass som upproret påstod. Jag fotograferade ett par byggnader i rätt ljusförhållanden och ur vettiga vinklar som jämförelse med upprorets sneda och underliga mobilbilder av samma projekt. MEN, jag ska också säga att den här Växjöbyggnaden som visas i artikeln ovan, tilltalar mig mycket. Jag förstår inte riktigt motståndet mot den från arkitekthåll och har heller inte sett något motförslag. 

I stort sett brukar jag gilla modern arkitektur som t.ex. Waterfronthuset vid centralen som många kritiserat. Jag tycker det passar där och höjer omgivningen lite kanske mest eftersom det är ensamt och i stark kontrast till övrig bebyggelse. Ska man jämföra så är väl Sheraton betydligt mer missprydande. Men å andra sidan, tänk dig om man skulle riva t.ex. Norr Mälarstrand, eller Strandvägen och istället uppföra byggnader i stil med de i norra Vasastan (Oscar properties m.fl.) Då har vi Disney world. Då vore det bättre att bygga i den stil som redan finns där även om det skulle kallas pastischer. Det är lite så man får göra t.ex. på södra Öland då det är världsarv och nybyggnation bör passa in i den stil som finns där sedan det började bebyggas. Historiska miljöer får man vara lite försiktig med! DS.

Hur säger man nu igen? Jo på utrikiska säger man "spot on".

Dan Wolgers skriver precis det jag skulle velat skriva om jag kunnat formulera mina tankar i ord lika bra. Här finns både doktorsdebatten och Vita havet i en kort sammanfattning av stordelen av det verkliga problemet. Här ute i "orten" gäller hans resonemang till 200%. Pratar man Rinkebysvenska och knappt har klarat grundskolan så kommer man ingenstans i konstvärlden. Allra minst in på någon högskola. Om man nu ens känner till att något sådant existerar. Som alltid och överallt är det ekonomin som styr.

 https://www.fokus.se/2021/02/dan-wolgers-brown-island-gor-fel-analys/

Detta ska jag inte missa.

Rita Lundqvist.

Tarkovskijprojektet.

Rullar vidare. I kväll blev det Stalker. Vet inte om jag blivit gammal och avtrubbad eller om jag var ung och lättimpad när jag såg den första gången för typ 35 år sedan. Fantastiska bilder men i övrigt inte så imponerad längre. Kändes lite som om pretentionerna gått ut över språket. Liksom lite konstruerat. Mesta behållningen hade jag av två scener där pappa Arsenijs dikter läses upp. Men jag fortsätter. Ska se alla. Nästa gång blir det Solaris.

Men, lite mer om Arsenij. Jag har nu läst "En klase syrener" flera gånger. Något skaver lite. Jag tycker jag hänger med i mycket men annat blir ganska främmande. Så frågan (som så ofta kommer upp för mig) är om det fungerar att läsa en översatt diktsamling?

Att översätta skönlitteratur är en helt annan sak. Då finns det en berättelse som ska berättas på ett annat språk. Men poesi har ju inte någon berättelse på det viset. 

En återkommande misstanke är att det helt enkelt inte går att göra detta fullt ut. På grund av skillnader i bakgrund och kulturell erfarenhet. Att jag inte riktigt kan komma ända fram när jag läser något en person med helt andra förutsättningar skrivit (om vi lämnar det där med språket).

Jag är motståndare till alla former av identitetspolitik men här kanske det är så att en slags parallell till det fenomenet ändå slår igenom. Alltså att jag inte riktigt kan förstå vad det är han vill förmedla eftersom jag inte har den bakgrund som avkodar alla nyanser.

Hemskt egentligen eftersom om jag drar det resonemanget till sin spets så kan jag själv endast göra bilder som min syster och kanske någon barndomsvän kan ta till sig fullt ut. Tragikomiskt blir det då!

Men någonstans där mitt emellan tror jag ändå att det är. Gemensam historia underlättar fundamentalt när man tar sig an konst i alla dess former (möjligen undantaget instrumental musik?). 

Det fanns en anledning när Gunnar Smoliansky sade att han ogärna passerar Götgatan. Han sade också att han gärna reser men då utan kamera. "Resefotografen" kan endast åstadkomma ytliga turistbilder. Vill man gräva på djupet så får man göra det där man vet hur markförhållandena är.

Ett annat av alla dessa frågetecken är varför jag, när jag jobbar, gillar att lyssna på vokal musik jag inte förstår. Alltså att jag inte förstår texten pga att det är ett språk jag inte behärskar. Jag vill helt enkelt inte veta vad hen sjunger eftersom det blockerar mig. Det blir övertydligt och kanske stämmer texten inte alls med min upplevelse. Så nu blev det ännu mer motsägelsefullt :-)

Ett PS om Stalker: min fru påpekade att den lilla besvikelsen kanske hänger ihop med att vi såg filmen på en TV-skärm. Kanske påverkar formatet mer än jag tänkte på. Sitta i en mörk salong framför en bioduk ger ju ett helt annat intryck. DS.

Ahrensfelde, Östberlin, 1988.

 

Olja på duk. 54x77 cm.

Offret.

I mitt omtag av alla Tarkovskijfilmer (ej i ordningsföljd) blev det i kväll Offret. Jag kommer ihåg när den gick upp på biograferna. Man blev liksom bländad. Kan det göras bättre film? Som konstskoleelev klickade den alla poäng och blev genast etta på listan. Kanske mest eftersom Tarkovskij uppenbarligen tänkte som man gör när man står inför en tom duk.
Nu 30 år senare blev jag inte riktigt lika imponerad. Fortfarande - storyn är väl bland det bästa jag sett i en film, men en del scener upplevde i alla fall jag som lite överspelade och onödigt långa. Tyvärr talar en av skådisarna "dramatensvenska" också. Men som helhet, fortfarande bland det bästa filmer jag sett. 

Tur att det var då, synd om dem som är nu.

https://kunstkritikk.no/post-reformatorisk-sluttspill/

Ja debatten om konstnärliga högskoleutbildningar går vidare. Och vidare. Förut trodde jag att det var mossigt på den tiden jag pluggade, men mer och mer börjar jag inse att jag tillhör de lyckligt lottade som fick de fem åren i frihet. Verkar som om takhöjden sänkts rejält och väggarna kommit närmare nu. Citat nedan från artikeln i Kunstkritikk jag länkar till ovan.

Citat: "De store reformenes tid nærmer seg slutten, den neoliberale ideologien og New Public Managements styringsprinsipper er implementert, og innenfor det nye statsapparatet (som kunstakademiene er en blindtarm i) er muligheten for overvåkning og kontroll nærmest total. Kontrollmekanismene er mange, de er rasjonelle og velbegrunnede, en apollinsk overbygning over et dionysisk, uregjerlig fellesskap. Ventilasjonssystemer som skrus av etter kontortid (når de voksne har gått hjem), vinduer som ikke kan åpnes, digitale låssystemet som registrerer alle bevegelser, HMS-instrukser som forbyr matlaging og regulerer arbeidstid, og så videre og så videre. På overflaten trygt, effektivisert og strømlinjeformet, men for menneskene i institusjonen destabiliserende og fremmedgjørende. Rommet for å leve og handle etter andre imperativer enn det målbare og målstyrte i den post-reformatoriske institusjonen blir mindre hver dag, for hvert nye mikrodirektiv." slut citat.

Det verkar som att inte bara själva utbildningarna teoretiserats och fått slagsida mot textproduktion, byggnaderna har också blivit ogästvänligare och mer kontrollerade. Och visst, jag vet ju att man måste ha passerkort numer för att ta sig in på Konstfack. Säkert har de flera begränsningar i rörelsefriheten också. Förbi är den tiden då vi hade svartbarer på kvällarna och folk sov över i ateljéerna. När vi släppte in folk från gärdesfesterna för att köpa vårt vin vi sålde i plastmuggar (utan tillstånd förstås).  Alltid öppna dörrar och man kunde jobba på nätter och helger utan att någon ens visste om det. Så jag hade nog tur. Skulle inte vilja ha det som dagens konstelever. Och förresten skulle jag nog inte komma in på någon skola heller eftersom jag uttrycker mig i bild och kan inte skriva långa essäer om mig själv eller om det jag gör.

Läs också detta: https://kunstkritikk.no/farvel-til-kunstutdanningen-slik-vi-kjente-den/
av Ane Hjort Guttu.

Tillägg (15/2): Vita havet bråket på Konstfack. Livet i en ankdamm? Det är i alla fall vad de flesta jag känner verkar tycka. Dessvärre så fortsätter konstlivet att inte angå fler än de "invigda". Resten av landets invånare bryr sig precis noll. Vilket är ett annat problem som nog är ganska mycket svårare att komma någonstans med.

Tillägg (16/2): Debatten om Vita havet/Brown Island rasar i DN och på flera andra håll. Likadant var det med Bogdan Szyber och doktorandutbildningarna. Tänkte att på Konstfacks egen facebooksida måste det väl storma nu med tanke på takhöjden som ju ska vara rejäl på en institution som KF (kändes som om det mesta var tillåtet då jag gick där iaf). Så jag gick in och kollade. Inte en stavelse! Inte ett ord! Vad är det som händer? Rädsla? Är vi tillbaka i 60-talet då lärarna knappt vågade gå till jobbet? Upp och nervända världen. Om det är rädsla för att öppna munnen i denna debatt så är ju det ett debattämne i sig, som överskuggar allt annat tycker jag. Och dessvärre misstänker jag att det är just så. För hur kommer framtiden att se ut om jag säger fel saker nu? Och om det inte är så, varför syns inga kommentarer från eleverna? Eller från lärarna? Skrämmande. Det borde ju ligga i allas intresse båda att samtliga inblandade framträder med sina namn liksom att öppenhet och transparens skulle råda. Då skulle det bli lättare att ta frågorna på allvar och få igång en meningsfull debatt.

Nyutkommen!

Och nyinköpt :-)

Nu är ju detta en översättning med allt vad det innebär. Själv är jag tveksam till om det egentligen går att översätta poesi. Om man inte faktiskt måste ha tillägnat sig en kultur, ett språk, riktigt på djupet för att kunna uppfatta alla nyanser i en dikt. Det finns en scen, i Nostalghia tror jag det var, där en diktsamling av Arsenij T. bränns. Men det är en översättning till Italienska. En del tolkar detta som att Andreij T. ansåg att hans fars poesi (all poesi?) inte går att översätta. Så kanske han tänkte som jag gör :-)

Men det spelar ingen roll. Den här översättningen av En klase syrener räcker för mig. Kanske är ryssen och svensken så pass besläktade att det funkar därför. Eller så kanske allt är ett misstag, det går visst att översätta poesi. Eller så kanske det blir bra på ett nytt sätt. Att en till dimension tillförs?

Eller är det så enkelt så att översättaren är tillräckligt insatt i bägge kulturerna och språken för att klara det.
Underligt nog står det på Wikipedia att Arsenij T. ett tag försörjde sig som översättare av poesi från språk han inte behärskade. Står om det i förordet i boken också.

Nytt Coronaprojekt.

Projektet är att se de jag inte sett och se om de jag sett, av Tarkovskijs filmer. Start i går kväll med Spegeln. Den hade jag aldrig sett innan men bildspråket mm. placerar den ju genast. Tänker på hur Lars Norén beskrev sin arbetsmetod för att skriva poesi. Han började med att skriva enstaka ord utspridda över en sida. Sedan fyllde han på med flera ord och såg om något hände som han kunde nysta vidare i. Inget är nytt under solen. Ett arbetssätt jag tror nästan alla konstnärer praktiserar i större eller mindre utsträckning. Många varianter i själva praktiken finns förstås men detta med att försöka undvika den medvetna tanken för att kunna starta någon annanstans, innan tanken formats. Det är nog ända sättet att vara totalt ärlig.

Ett råd i åsiktskorridorernas tidevarv.

Idag citerar jag Wittgenstein: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen" och rekommenderar också M. A. Numminens utomordentliga tonsättning av dessa två meningar. Trevlig helg!

Såå.

Funderar på förra årets litterära mästerverk på svenska. Osebol av Marit Kapla. Läst och läst om och jag har sagt det förut - den som missat - läs nu då. Får ej missas!

Men det jag egentligen funderar på är min egen födelseby Såå i Jämtland. Ungefär i samma storlek som Osebol. Jag har tänkt på hur det skulle ha varit att göra samma sak där som Marit Kapla gjorde i Osebol. Det skulle liksom inte ha gått.
Om ett sådant försök hade gjorts när jag var ung (flyttade därifrån i 20-års åldern) så hade det nog inte gått så bra pga fyra självmord och ett mordförsök i byn + div. annan dramatik. Vem skulle sitta och berätta om sådant? Då på den tiden var också de flesta husen bebodda av sådana som hade sina rötter där sedan generationer och jag inbillar mig att sådant gör att man känner en slags lojalitet med varandra som man inte gör om grannen är okänd. Så skvallervägen hade nog varit stängd den med.

I dag skulle det inte heller gå, men då av en annan anledning. Såå är en inflyttningsby (pga närheten till Åre (6 km) och den fantastiska utsikten där man ser Åreskutan spegla sig i sjön). Inte så många från "originalbefolkningen" är kvar och många nya hus är byggda där nyinflyttade bor. Vad skulle de berätta? Inget om byn som jag känner den i alla fall. Vägen genom byn är till och med asfalterad nu sedan något år tillbaka och huspriserna stiger i takt med Åres. Men jag kanske tänker fel. En tidsperiod är väl inte mer sann än en annan? Jag förundras dock över lugnet och det stillsamma händelserna i Osebol som verkar bara pågå. Att nästan inget dramatiskt eller omvälvande verkar ha hänt där.

Jag, min mor och min syster framför huset vi bodde i. Amasonen är min morbrors och han är nog också den som hållit i kameran. 1964 tror jag, eller kanske 1965. 

Ett tillägg till det ovanstående är att jag hade en lycklig barndom. Övervägande idylliskt i byn som jag upplevde det. Händelserna hos en del grannar var sådant man inte gärna pratade om och en del inträffade precis efter att jag flyttat därifrån. Annat har jag inte fått reda på förrän nu på senare år ens.

Vinter.

En bild som ingår i mina funderingar kring lekförmågans obönhörliga borttoning. Jag har väntat och 

försökt många gånger och så för någon vecka sedan inträffar precis de förhållanden jag vill ha. Kväll, mörkt, kraftigt snöfall (syns ej pga den långa slutartiden) och lite vind så att gungorna rör sig en aning och trädkronorna suddas ut lite. Låter toppen men det var inte så lätt att stå där med kameran på stativet och snön in mot objektivet och mina glasögon. Valde digitalt pga enkelheten och kontrollen på plats över resultatet. Några exponeringar senare hemåt för redigering. Och visst, det var ungefär så här det skulle vara, bara en sak. Det är för skarpt!
Det finns något kliniskt med bilder från digitalkameror. Det blir nästan som att fantasin och associationskraften hålls tillbaka till förmån för "bevisvärdet".
Så visst, jag är nöjd med bilden men den hade nog nått "ända fram" om jag fotograferat med film istället. Men då måste förhållandena vara annorlunda än de var denna gång. Nu vet jag ju hur jag ska redigera för att den tryckta bild jag kommer att göra ska bli bra, men det är ändå något med den analoga bilden som inte riktigt går att få till med digitalkamera. En digital bild är liksom ett odiskutabelt faktum, t.o.m. stämplad med exakt tidpunkt och om man så vill med koordinater också. Som en teknisk beskrivning istället för den poesi jag skulle vilja ha. 

Tänker på Laurie Andersson när hon för många år sedan visades ett 3D-genererat rum (som arkitektkontoren visar sina planerade byggen nu). Kommentaren var: "There is no dirt in here." Något i den stilen är det jag ibland känner när jag fotograferar med digital teknik. Perfekt för uppdrag, mindre bra för mina egna bilder. Fast ofta tyvärr enda sättet för att göra den bild jag vill ha. Jag får kompensera i redigeringen men som sagt, det blir tyvärr inte riktigt samma sak.

Panpsykism.

Filosofen Thomas Nagel är, tror jag, den främste förespråkaren för Panpsykismen. Alltså teorin om att allt är besjälat (om än i olika grad). T.ex. en sten skulle då ha en liten komponent av medvetande. Besjälat är alltså i detta sammanhang detsamma som medvetet. Sammantaget skulle då medvetandet öka med bärarens komplexitet eller sammantagna mängd. För att, om jag fattat rätt, utmynna i människan som ju både kan betrakta sig själv och tänka abstrakt.

Nu har jag inte läst Nagel, men ska göra det snarast. Det jag undrar över och då hoppas få svar på, är vad han tänker om hur medvetandet fungerar i en fågelflock som söker en plats att övernatta på? Eller i ett fiskstim som försöker undvika en fiende? Eller, för den delen i en fotbollspublik eller i ett demonstrationståg?
Vad händer i dessa sammanhang. Hur kan alla fiskar/fåglar veta hur de ska manövrera för att inte krocka? Är det då så att det individuella medvetandet, den individuella viljan, har satts ur spel? Att den ersatts av, eller uppgått i, en ny "själ", ett nytt medvetande, som är kollektivt? 

Jag har en stark motvilja (för att inte säga avsky eller rädsla) mot alla former av massaktioner oavsett hur bra och fint ändamålet är. Kan helt enkelt inte tänka mig att befinna mig i en folkmassa där alla skanderar samma sak, hejar på samma lag, dyrkar samma band... Det går helt enkelt inte. Jag får panik! Detta är en känsla som uppstått ungefär vid 25-30-års åldern och därefter (i 30 år) växt sig allt starkare. Så nu undrar jag varför? Borde inte jag också kunna "gå man ur huse" för någon fråga jag tycker är viktig? Svaret är nej. Och då blir följdfrågan: beror det på att mitt medvetande, min själ, i en sådan situation ersätts av en kollektiv dito? Alltså att jag "förlorar mig" och verkligen inte vill det? En folkmassa är oresonlig. Det går inte att resonera med en "människoflock". Det personliga ansvaret är försatt ur spel och det kollektiva medvetandet har tagit över. Känslan av "vi" har tagit överhanden och det är just det som skrämmer mig. Mobben. Lynchmobben där ingen tar ansvar på individnivå. Sak samma vad syftet är, så kan jag inte delta i det. Så frågan är alltså om det finns ett kollektivt medvetande byggt av många olika individers? Och om man i så fall kan backa och se hur varje individs medvetande är sammansatt? Är min stortånagel en del av mitt medvetande på samma sätt som den är en del av min kropp?

Nedan ett blad från skissboken i brist på annat :-)

Stranden.

Vera Frisén.

Hade jag aldrig hört om förrän jag slog upp dagens DN och får se en bild som har just det där jag en gång såg i Karl Kylbergs Stilla kväll. Bilden i DN, halvdåligt tidningstryck, är som en illustration av det utslitna uttrycket "en bild säger mer än tusen ord". Tänker på Miles Davis. Gunnar Björling. De konstnärer som har förmågan att skala bort allt oväsentligt. Nu ska jag ta reda på mer om Frisén. Det finns visst en avhandling man kanske kan ladda ner.

Salong CFF digital 2020.

 Klicka här.

Onsdag morgon 25/11 2020. Hink.

 

Intressant auktion.

 Länk till Kunstkritikk.

Årets upplaga av Centrum För Fotografi´s medlemsutställning blir digital :-(

En till tradition som får pausa på grund av pesten. Men marknadsföringsbilden de satt ihop har i alla fall med min bild som en av åtta de valt ut. Alltid något. Fast trist eftersom den är 50x70 cm och bör ses just i det formatet.

Spejare.

 

Bogdan Szybers underkända avhandling.

Den är gratis i digital form. Kan laddas ner (Googla). Gör det. Läs den! Absolut viktig hur man än förhåller sig till de frågor han ställer.

Så kan man också se det...

 “Good photography is not about ‘Zone Printing’ or any other Ansel Adams nonsense. It’s just about seeing. You either see, or you don’t see. The rest is academic. Photography is simply a function of noticing things. Nothing more.”

Elliott Erwitt

Spraying and praying.

Håller på med en uppdatering av den digitala delen av min utrustning. Alltså de prylar jag i första hand använder till uppdragsfotografering. Intressant att se vad kameraproducenterna och recensenterna tycker är viktigt. Hur många bilder per sekund och då i hur långa serier är något som ofta jämförs och ses som en fördel för den ena kameran framför den andra. Som om alla fotograferade fotboll och fåglar :-). För oss som inte gör det saknar den typen av snabbhet betydelse. Det är ändå redan för snabbt och lätt att plåta med dagens digitala kameror. Jag tycker att just detta går ut över bildresultaten ibland. Det blir en annan typ av bilder när man använder kameran som ett automatvapen. Mer chansning och hoppas, än tänka först och handla sen, mer "någon bild blev säkert bra" än veta vad man gör, och jag tycker jag kan se det då och då. Fast det kanske är mer en reaktion från mig som ju använder block och penna ibland i stället för, eller som skissarbete före en fotografering. Men jag noterar att andra känt likadant till och med vid övergången från stor- och mellanformat till småbild. Så för att vara riktigt bakåtsträvande citerar jag Édouard Boubat som inte är någon personlig favorit för mig, men det här uttalandet är det:

“There is a little dilemma that we all face, because we now use those 35mm cameras . . . . Our own drama, with these little 35mm cameras, is that we shoot too much. If we truly were strong, we would only make three or four exposures.”.

Mötesplats.

Mossan växer på den fysiska mötesplatsen. Möten har vi under denna märkliga Coronaperiod i cyberspace. På gott och ont. 

Jag tillhör den åldersgrupp som upplevt före, under och efter vad gäller både datorisering och mobiltelefoner. Ett möte i min ungdom planerades ibland långt i förväg då man inte hade tillgång till telefon i alla lägen och brev kunde vara väl långsamt. Och var man inte hemma i Sverige så planerades också telefonsamtal långt i förväg. Typ - jag ringer dit den dagen och den tiden. Se till att vara där då! 

I Istanbul, som jag besökte många gånger då i forntiden, fanns en restaurang/bar som hette "Puddingshop". Där fanns en stor anslagstavla som fungerade som kommunikationscentral för västerländska asienresenärer. Till exempel om man kom dit vid olika tillfällen och ville berätta om var man bodde eller när man fortsatt färden, så satte man upp en lapp där. Själv satte jag en gång upp en lapp till kompisen M där jag berättade att jag och D åkt vidare till Svarta havet, närmare bestämt Karasu, för att se om min förkylning skulle bli bättre där (!). Tyvärr kommer jag inte ihåg om förkylningen gav sig men jag minns att jag blev matförgiftad där och förutom "Turkmage" som man alltid hade pga limestenen i dricksvattnet, även spydde mig genom några dygn. Karasu var förresten off-season och inga hotell öppna, men vi fick ändå hyra ett par rum i ett stängt hotell, där vi bodde någon vecka eller två. Fler kompisar kom dit och jag blev till sist tvungen att åka iväg ensam tillbaka till Istanbul för att möta upp M. Vi träffades förstås på Puddingshop och råkade då också hamna vid samma bord som några grannlänningar (från Finland) vilket resulterade i att vi alla sent på kvällen embarkerade en nattbuss tvärs över landet ner till Medelhavet. Men det är en annan story (från den tid då ingen kunde få tag i en och man inte hela tiden kollade mailen eller fick aviseringar från olika appar :-)

Har vi gått varvet runt?

Artikel i senaste numret av Kunstkritikk. Har kopian blivit originalet? Artikeln: https://kunstkritikk.no/uvirkelighetens-skoger/

Intressant även om man inte är bild/konst/foto intresserad i denna tid av alternativ fakta och "fake news".

Verkligheten utan alternativ.

 https://kunstkritikk.no/hardcore/

En sista rast innan hösten.

Kameran ljuger inte.

Den eviga diskussionen om representation och verklighet. Det har sagts och skrivits mycket i detta ämne. Filosofer och fotohistoriker har vänt och vridit på ämnet vad ett fotografi egentligen är. Alltså i avseendet vad det representerar. Referenten. Motivet. För min egen del gillar jag teorin att fotografiet skiljer sig från alla andra bildtekniker genom det faktum att det som visas faktiskt var där på den platsen vid det tillfället. Åtminstone om fotografiet är analogt och det finns ett negativ. Eller iofs. också om det är digitalt och en råfil finns.
Jag har precis bytt mobil. En ny modell med mycket "bättre" kamera än den förra. Men om den är bättre beror förstås på vad man menar med bra. Jag har provat en del olika mer eller mindre knepiga situationer utan att misslyckas, på de sätt bilderna skulle ha blivit tekniskt misslyckade, med en "vanlig" kamera. Mobilkameran är på sätt och vis, om man är villig att släppa all kontroll över bildskapandet, ofelbar. Om du accepterar den rådande bildtrenden i sociala media mm. så går det liksom inte att misslyckas. Och anledningen kan jag tycka är lite skrämmande. Mobilkameror i den senaste generationen använder sig av AI och databaser med miljontals liknande bilder för att konstruera en bild utifrån den som finns framför mobilen i fotoögonblicket. Med andra ord är bildresultaten mer att betrakta som datorgrafik än som fotografisk bild! Och resonemanget om faktisk representation faller därmed. Man kanske kan uttrycka det som att mobilkameran återskapar den bild kamerans konstruktörer tror att fotografen vill ha. Utan någon större hänsyn till verkligheten.

Ishiuchi Miyako

Photography Makes History

Scannern jobbar...

I mina arkeologiska undersökningar bland tusentals negativ och diapositiv från den analoga eran, kom jag nu fram till ett par lådor färgdia som blev över när jag sammanställde mitt första försök att i vuxen ålder återgå till barndomen. Via mina barns lekar, 1999-2002. Jag var ganska pank mest för jämnan på den tiden och hade inte råd att lämna in så många bilder för kopiering/förstoring som jag hade velat, då jag planerade en utställning på temat lekfömåga/fantasi/verklighet. Nu hittade jag ett par lådor som blev över pga detta. I dag har jag en ganska bra scanner, så nu digitaliserar jag en del av det som då blev bortsållat. Fyller på denna post med de nygamla bilderna.

Startskottet för slutsignalen har passerat.

Lite som om cirkeln håller på att slutas nu efter alla år som yrkesplåtis med de senaste 20 i digitalformat. Nu har jag påbörjat återtåget till den analoga tiden. Åter börjat fotografera med film och framkalla själv. Fast bara på fritiden såklart och bara film, som jag skannar än så länge (mörkrum =  framtidsprojekt). Jobbet däremot, kommer nog att vara digitalt så länge jag håller på med det. Uppdragsfoto kan av en lång rad anledningar bara göras digitalt. Även uppdragen jag ger mig själv är ännu så länge, med några få undantag, i den digitala världen. Men vem bryr sig egentligen. Man väljer ju det mest lämpade verktyget för en uppgift. (Fast analogt är mycket roligare :-)

Kunstkritikk.

Denna alltid lika intressanta tidskrift från systerlandet, har i senaste numret ett nytt inlägg i debatten som gäller om man ska kunna doktorera i konst. Denna gång är det Lars O. Ericsson som säger sin mening.
Följer med spänning fortsättningen. Länge sedan något inom konstvärlden varit så infekterat och framför allt väldigt bra att frågan kommit upp. Själv tycker jag att det känns suspekt att klämma in konsten i den akademiska ramen. Det är väl nog som det är med ramar, regler och fållor i denna värld. En till på frivillig basis har jag lite svårt att förstå. Och professurer finns ju redan på området (märkligt det också egentligen) så själva befordringsgången blir ju en slags parallell historia med de nya doktorerna och "gamla" professorerna (som kvalificerat sig för jobben bara genom sitt konstnärskap). Snart borde väl frågan om konstdocenter komma också då :-)
Om man nu vill doktorera så finns ju redan konstvetenskap som fullt legitimt ämne. Varför denna vilja att sätta upp ett nytt regelverk just där det inte borde finnas något alls?

Dammtips.

Du som fotograferar med analog storformatskamera och har problem med damm (och förresten med andra format också, men det brukar vara störst problem med storformat) - ett tips kan vara att ta en dusch och sedan framkalla bladen. Häng dem i badrummet. Den höga luftfuktigheten efter duschen gör faktiskt underverk! Torrt efter 2-3 timmar och garanterat inte lika mycket damm som annars.
I kombination med ständig dammsugning och speciellt då av filmhållarna kan man faktiskt spara in en del tråkig dammprickning. 

Vad är det vi ser? Eller kanske HUR är det vi ser?

Jag läser (om) Jan-Erik Lundströms "Tankar om fotografi" där han sammanställt essäer av olika teoretiker inom området. Och jag känner att jag måste få citera Alan Sekulas "Om uppfinnandet av fotografiers innebörd". Citat: "Antropologen Melvill Herskovits visar en bushkvinna ett snapshot av hennes son. Hon kan inte identifiera bilden förrän några av fotografiets detaljer pekas ut för henne. En sådan oförmåga kan ses som den logiska följden av att leva i en kultur som inte befattar sig med tvådimensionella analoga kartläggningar av ett tredimensionellt verkligt rum, en kultur som saknar realismens tvång. För denna kvinna är fotografiet inte märkt som ett meddelande; det är ett icke-meddelande till dess att det ges språklig inramning av antropologen. En metalingvistisk proposition som "Detta är ett meddelande", eller "Detta symboliserar din son" krävs om bilden ska läsas.
Bushkvinnan "lär sig att läsa" först efter det att hon lärt sig att "läsning" är ett lämpligt utfall av kontemplerandet av ett blankt pappersark.
Fotografiskt "läskunnighet" är inlärd. Och ändå, i den verkliga världen, verkar bilden själv "naturlig" och självklar, den tycks manifestera en illusorisk självständighet från den matris av antaganden som bestämmer dess läsbarhet. Vad är mer naturligt än ett dagspressfoto, eller en man som tar fram ett snapshot från sin plånbok och säger "Det här är min hund"?" slut citat.
Lite av denna overklighetsupplevelse bushkvinnan i texten får, måste även de första som såg Daguerres eller Talbots alster också ha fått. Även om man 1839 var van vid tvådimensionella bilder av en tredimensionell verklighet eftersom camera obscura ju användes av många bildkonstnärer. Men om man backar här i Sverige, till medeltiden t.ex., så går det ju att se på kyrkomålningar att en annan verklighetsuppfattning fanns även om den inte skiljde sig så mycket från vår i nutid som exemplet i Sekulas text. Intressant i alla fall att fotografiet i sig inte kan sägas vara självklart utan att det måste avkodas på något sätt. Det är trots allt inlärda kunskaper det handlar om. Och nästa steg blir förstås hur avkodningen ska göras. Men det har det ju skrivits hyllmeter om så det låter jag vara här.

En liten utvikning: tanken slår mig att det kan finnas flera lager av förståelse. I mitt dagliga arbete som inredningsfotograf händer det att jag stöter på kunder som inte kan föreställa sig hur något avfotograferat blir som tvådimensionell bild. Är man ovan vid hur kameran tolkar verkligheten i två dimensioner så kan det faktiskt bli överraskande att se ett foto av något man ser varje dag. Bilden stämmer inte överens med den föreställning man har om verkligheten! Det blir: "om jag står här och ser ditåt så ser det väldigt bra ut". Vilket förstås beror på att vi har två ögon och ser i tre dimensioner samt att vi hela tiden rör oss. Att se den tvådimensionella tolkningen, ofta från lägre position än "normal" ögonhöjd, exakt i våg och med en bildvinkel och ett utsnitt utan konvergerande (störtande) linjer, kan bli svårsmält ibland. Eftersom hjärnan omtolkar så mycket som kameran visar. Men det var en annan historia...

Tartu city workshop.

Våren 1990 började Estland frigöra sig ur Sovjetförlamningen och då också att se sig om hur livet och miljön såg ut i andra länder. Ekonomin var usel men man ville ändå på något sätt börja ta några steg mot modernisering och upprustning av ett samhälle som i alla avseenden stått på sparlåga i väldigt många år. 

Ett sådant steg blev att anordna "Tartu city workshop" och bjuda in två konstnärer från varje Östersjöland till en 10 dagar lång workshop i Tartu, där målet var försköning av staden till så låga kostnader som möjligt.
Jag fick frågan om att åka av Konstfackprefekten Luigi Inganni, och även frågan om det fanns någon ytterligare jag kunde föreslå till att också åka (det skulle ju vara två stycken). Jag föreslog förstås kompisen D. Sagt och gjort. Vi fick biljetter till Tallinnfärjan samt varsin sedelbunt i landets valuta. Och förstås hotellanvisning till det enda hotell västerlänningar fick bo på (telefonerna avlyssnade såklart). Så åkte vi och allt som sedan hände ska jag ta en annan gång, för det är faktiskt värt att berätta om. Men just idag skrev jag detta bara för att jag sorterar gamla negativ och hittade ett kuvert från Tartu. Så bilderna nedan visar hur det såg ut då. Idag tror jag Tartu är en modern stad. Jag minns att vår lokale värd, konstnären Silver Vahtre, konstaterade att en fördel med att vara fattig är att inget blir renoverat eller ombyggt och att allt därför är likadant som det varit i kanske 100 år.

Den magiska staden.

Scannar gamla negativ. Snubblar över sensationen av att vakna kl 5 på morgonen av böneutrop, något jag aldrig tidigare hade hört. Något obegripligt men mycket vackert kommer jag ihåg att jag tänkte. Flera besök i denna märkliga stad, Istanbul, för 30-35 år sedan. Bodde på små nästan gratis hotell i Sirkeci. Standard: dusch = vatten i en plastflaska att hälla över huvudet.

Nu skulle jag inte vilja åka dit. Jag tror det förändrats så mycket att jag inte skulle kunna hitta stämningen igen. Stämningen som förmodligen inte bara bestod i staden utan också i att vara ung och av att allt var möjligt. Att världen var ledig! (för att citera Lars Ahlín).
Jag tror ju inte riktigt på det där med hemlängtan och nostalgi för olika platser. Eller snarare så kanske jag tror på själva existensen men inte på att det är något praktiskt möjligt att s.a.s. tillfredsställa. När jag längtar till en plats jag befann mig på i min barndom eller ungdom, längtar jag nog lika mycket efter den tiden. Att den platsen och jag skulle vara likadana idag.

Jag tror att lika väl som det kan vara bra att inte företa en resa till en plats man aldrig besökt men drömt om, kan det också vara bra att undvika en plats man har besökt när tillräckligt många år gått, eftersom det sannolikt blir något helt annat än i föreställningsvärlden. Bättre att se framåt!

Bilderna nedan är från Istanbul i slutet av 1980-talet. Den kraftiga vinjetteringen har jag för mig kom sig av att jag för att ha råd med resan (paradoxalt nog) sålde en rätt så bra kamera och sedan köpte en usel plastkamera bara för att ha något att ta med mig. Och få lite pengar över :-) Tror jag förlitade mig mer på skissblocket också då.

En bild från 1959.

Max Kozloff: "Bilden (fotografiet) gör så mycket själv, men hejdar sig sedan precis före leverans, inte av sina detaljer utan av sin signifikans. Den tillhandahåller en enorm mängd av vad vi behöver - visuella data - men nekar oss slutligen det vi vill ha - meddelandets innebörd".

Ja just det. När jag gick igenom berget av gamla negativ som jag så småningom ska börja sortera i pärmar nu (påbörjat många gånger men aldrig slutfört) hittade jag ett kuvert märkt med "-59?" innehållande några 6x6 neg., foton jag tror min framlidne morbror tagit. Tre av dem visade sig vara foton av mig och ett av dessa har jag aldrig sett förut. Den bilden fastnade jag lite för eftersom jag tittar rakt in i kameran, kanske ett år gammal, och ser lite tvivlande och nervös ut. Samt kanske nyfiken. När jag ser på den bilden så ser jag alltså in i ögonen på mig själv. Givetvis minns jag inget från denna tid och kan därför inte tillhöra de "invigda" som vet något om bildens tillkomst. Meddelandets innebörd alltså, om jag förstått Kozloff rätt.

Men ändå är det jag på bilden. Jag minus 60 år! Jag kan inte låta bli att fundera på vad som kan finnas kvar i mig idag av den person jag var då. Och faktiskt har jag på sätt och vis ett projekt på det temat jag ibland jobbar med. Det handlar om barndom, lek och andra sätt att tänka. Jag skriver lite om det här.

Havet.