Nytorget.

På den östra delen av Södermalm i Stockholm ligger ett torg vid namn Nytorget. Denna del av söder kallas skämtsamt för SoFo (söder om Folkkungagatan) och det namnet kanske säger något :-). I kvarteren runt Nytorget, som såklart är svårt gentrifierade, bor numer den utskällda och stundom hånade gruppen världsfrånvända vänstervridna journalister. Och liknande yrkesgrupper som hörs och syns ohemult mycket i offentligheten. I förhållande till sin numerär.

Medelåldern en bra bit under andra stadsdelars. Det är här man möter unga män i rutiga flanellskjortor, hängslen, fyrkantiga skägg, toppluvor och barnvagnar att frakta allt annat än falukorv i. Unga kvinnor i loppiskläder som sitter på caféerna med lattes som kostar som en dagens i orten. Det är inga arbetare som bebor denna från början arbetarstadsdel längre, även om en del klär ut sig till sådana. Det finns fortfarande en Coopbutik men i övrigt mest delikatessaffärer och dyra fik. Barerna är inte längre kända för enkelhet och billig öl.

Politiskt dominerar vänster- och miljöpartiet i bostadsrätterna. Både medel- och medianlönerna långt över det dubbla jämfört med Sverige som helhet. Och någon tiggare syns inte till utanför delin eller fiskaffären.

Ja det var såklart en skruvad (nid)bild. Riktigt så är det kanske inte, men allt det ovanstående finns på denna märkliga plats om än inte i så stark koncentration. För min del var dessa de kvarter man hängde i på kvällarna i 20-30-års åldern. Billiga barer och opretentiöst. Konstskoleeleverna som skydde Stureplan och city satt på uteserveringarna och spanade på varandra. De som levde på studielån och extrajobb kunde dricka billig stöl runt Nytorget. Pizzerior utan vare sig stenugn eller surdeg. Ett par kinarestauranger och en grek (som underligt nog fortfarande finns kvar). Billiga fik med bryggkaffe. Men klädseln hos de yngre är i alla fall ganska oförändrad ser jag. Bara anledningen till den som gått från ekonomisk nödvändighet till uttänkt stil.

Så är världens gång. Tiden rusar men står stilla på samma gång. Yuppies klär ut sig till arbetare och röstar som de tror att arbetare gör. Borgerliga vanor och livsstil kombinerad med politiska vänstersympatier, en nu och här vanlig ras. Svårbegripligt paradoxal både för den traditionella borgerligheten en kilometer norrut och kanske ännu mer för jobbaren i orten eller ute i landet. Så går i alla fall mina tankar när jag går över Nytorget och ser mig omkring. Känslan av overklighet. Av att vara iakttagen och bedömd. Som på Biblioteksgatan.

Ljuden.

Att höra bra är relativt. Redan från sena tonåren börjar hörseln förändras och vid 25 års ålder är det ovanligt att kunna höra ljud med en frekvens över 16 kHz. Den bästa hörseln har man från späd ålder upp till runt 20-års åldern. Under den perioden kan genomsnittet höra ljud i intervallet 20 Hz till 20 kHz. Och sedan går det förstås utför med ökad ålder. Själv kan jag t.ex. inte höra alla syrsor längre. Bara de närmaste och mest högljudda. "Ungdomsskrämma" kallas ljudalstrare som håller 17.4 kHz och som används i t.ex. i parkeringshus och andra utrymmen man vill freda från vissa affärsverksamheter och andra aktiviteter som inte har med parkering av bilar att göra. Hörs som ett väldigt irriterande nästan outhärdligt pip av tonåringar, men är helt tyst för vuxna över ca 25 år.

En katt kan ligga och sova tungt när ett kattslagsmål eller någon slags varning från artfränder knappt hörs långt i periferin. Det kan vara inbäddat i en kakofoni av barnskrik, billjud, högljudda pratifikationer och hundskall. Men när en nödsignal (eller vad det nu är) från en annan katt når fram blir ofta reaktionen tvärt uppvaknande och spaning i fönster. För oss människor är det omvittnat att vissa ljud, som snarkningar, är störande och ofta kan uppfattas även trots väldigt låg volym dämpad av väggar o.dyl. medan lika regelbundna ljud som vågor mot en strand, av praktiskt taget alla uppfattas som lugnande och kanske sövande. Vind (inte storm) tror jag det råder delade meningar om. Jag gillar blåsten, upp till en viss styrka, men jag känner personer som inte alls uppskattar ljuden vind alstrar. 

Musik är ju också ljud. Men då kommer det till andra kriterier än de rent instinktiva reaktionerna, även om grunden i en musiksmak säkert också i någon mening är instinktiv. Det går att lära sig uppskatta musik som inte är omedelbart behovstillfredsställande. Det kan räcka med nyfikenheten på varför andra lyssnar på den med njutning när man själv tycker det låter som skit, för att man ska lägga ner det jobbet. Eller att något anas bakom de i förstone frånstötande ljuden. Så att man vill försöka igen. Lite som förstagångsätare av sushi. Första gången brukar sällan vara någon aha-upplevelse. Ändå blir det en andra gång osv. Undrar förresten varför detta fenomen funkar med musik men inte med snarkning?

Igår testades för första gången mobilversionen av "Hesa Fredrik" med blandade reaktioner. Det var ett 10 sekunder långt halvhögt ljud i mobilerna, samtidigt som ett meddelande visades på skärmarna. Idag recenseras ljudet i en del media. En tycker det var för mesigt. I andra länder är det tydligen vanligt att ljudet kommer i en högre tonart och staccato i stället för som här i en lite lägre ihållande. Lite typiskt svensk sävlighet, -nu ska vi inte förhasta oss här... En folksjälsegenskap(?) som i varningssammanhang kanske är förödande men i andra, som Corona-åtgärderna, i efterhand visat sig vara rätt reaktion. Men nu är det ju skillnad på flyglarm och pandemivarning så jag lutar åt att kritikerna har rätt om ljudet. Sedan var meddelandet på skärmen alldeles för mångordigt också, men det hör till text. Idag är det ljud här i bloggen.

Fågelsång tillhör nog de ljud alla tycker om. Kanske undantaget skatkraxande och nattlig näktergal. Fågelsången håller sig också i regel inom den volym och det Hertz-intervall som inte tappas så mycket med ökande ålder.
Något jag inte riktigt får ihop med vetenskapen är att jag själv, och även andra i min ålder jag frågat, blivit och blir mer och mer känsliga för "oljud" trots sämre hörsel. Jag brusar väldigt sällan upp, men gör det faktiskt numer inom mig när jag hör dåliga ljuddämpare på motorfordon, lövblåsar (detta totalt onödiga otyg) och liknande som kan komma som rena överfall på ens tänkande. Tvinga sig till uppmärksamheten som dålig arkitektur. Bryta igenom ljudboken eller musiken i lurarna. Men nu känner jag att jag hetsar upp mig vid bara tanken på ett torg med tre håglösa lövblåsare man måste ta sig förbi, så bäst att ta blodtrycksmedicinen och sluta här för denna gång!

Mörkertid.

Nu har katterna flyttat in. Håller på att förhandla om vem som ska ha vilken sovplats under mörkrets månader detta år. Till och med den lille jägaren som knappt ens syns till under den ljusa tiden ligger plötsligt i TV-soffan på kvällen. Som den självklaraste sak i världen trots att man ibland under sommaren funderat på om han försvunnit för gott. Katterna lever sina liv parallellt med oss. Inte ägda. Inte underkastade. På precis samma nivå och villkor. Och det är väl där någonstans de skiljer sig från andra husdjur. Den där okuvliga stoltheten. Ett ömsesidigt (o)beroende.

Det är klart och rätt kallt. Ovant efter en vår, sommar och sensommar med lite för mycket värme dygnet runt. Måndagsmorgon är det också. Än så länge tyst och bara de med samhällsbärande arbeten skyndar förbi på gångvägen mot tuben. Någon timme kvar tills det vaknas på bredare front i orten och bilar börjar rulla. Och vi god-dagspiltar och hemmajobbare ramlar ur sängarna. 

Men nu börjar tempot växla upp. Ser fler och fler på gångvägen och hör nåt skrammel från grannen. Och några bilar som startar. Så är det att bo i utkanten av orten. Ingen genomfart. Ingen åker förbi på väg någon annanstans, utan här är en start- och slutpunkt. Bara boende.

Nu landar solstrålarna på tallen utanför också och skatsyskonen börjar kraxa på varandra. En av dem sitter på skorstenen hör jag, för kraxandet kommer från öppna spisen. 

Dags att flytta på knäkatten och hämta kaffemugg nummer två. Snart är tysttimmen slut. Klockan är sju.

Luftballongerna.

Bea Uusma heter läkaren och numer författaren som snöade in på Andréexpeditionen. Jag läste en av hennes böcker om expeditionen men blev inte direkt medryckt i fascinationen. Det handlar alltså om 1897 och ingengören Salomon August André. Han rustade en expedition som med luftballong skulle resa över Arktis. Ett gäng rika slynglar som inte fattade mycket så det gick som det gick. Men om det finns det hur mycket som helst att läsa för den intresserade. Inte minst Uusmas böcker. Fast en googling kan räcka om man inte är jätteintresserad. 

Men luftballonger som nöje då? För några år sedan var de en normalitet framåt kvällen här i staden. Ett antal luftballonger mot kvällshimlen var legio. Fem eller tio normalt en sommarkväll. Och då trodde man väl, eller jag åtminstone, att detta var ett nöje som skulle bli permanent. Men nu finns det knappt längre. Försökte ta reda på varför men mest luddiga svar om försvårande av att få tillstånd osv. Så det kostade väl till sist mer än det gav. Synd, för det var en syn jag tror alla uppskattade. Det var på 1990-talet och något tiotal år in på 2000 detta fenomen hade sin storhetstid.

Men. Jag har flugit luftballong! Hann med det innan de försvann. Det var en födelsedagspresent familj och vänner hade skramlat till. En flygning över staden. Fantastisk present! Men det tog lite tid innan den blev verklighet. Typ ett och ett halvt år. Vindarna måste nämligen vara optimala för att det ska bli någon uppstigning. Så i mitt fall blev det till att vänta tills ballongföretaget skulle ringa och då skulle jag liksom släppa allt och bege mig dit de hade valt som startplats. Dagar, veckor och månader gick. Men till sist ringde telefonen och beordrade mig att fortast möjligt ta mig till ett stort fält väst om staden. I närheten av förorten jag senare skulle flytta till faktiskt. Så det blev uppstigning den eftermiddagen. På fältet trängdes alla stadens ballongföretag och jag minns det nu som om jag gick omkring bland olikfärgade väggar i olika stadier av uppblåsning innan jag hittade "mitt" företag.

Färden då. Jag tror vi var tre eller fyra personer i korgen + piloten. Minns att det kändes lite darrigt eftersom korgens botten inte riktigt verkade vara avsedd för vår sammanlagda vikt, men accepterade att företaget visste vad de gjorde. Tyvärr fick man inte ha med kamera då flygfoto var ganska hårt reglerat på den tiden. Nästan som idag faktiskt (under några år innan Putin, drönarboomen och Nato, var det nästan fritt fram).

Vi lättade och väl uppe på rätt höjd var det meningen att vinden skulle ta oss över alla de västliga förorterna och vidare över innerstaden till någon förutbestämd landningsplats öster om staden. Det gick lite sådär. Ett steg fram och två bak liksom. Vi gled in mot stan ett antal gånger men bara för att i god tid innan Tranebergsbron åka tillbaka västerut. Vinden gör ju vad den vill med en luftballong. Piloten försökte hålla det allmänna humöret uppe med förhoppningar att vinden snart skulle ta oss åt rätt håll osv osv. Radiokontakt med en följebil då detta ju var innan mobiltelefonernas tid. Men vinden ville inte samma som vi flygare denna eftermiddag. Vi kom ingenstans. Tiden gick och en och annan passagerare började känna behov av att pudra näsan. Och till sist började solen dala och det blev oundvikligen kväll. Och lika oundvikligen dags att landa. Den stackars desillusionerade piloten tog ett drastisk beslut att vi måste landa där vi var eftersom vi inte längre hade vind nog för att ta oss till något lämpligt fält. Sagt och gjort, nödlandning. Han lyckades styra oss mot en väg. Korgen plöjde genom trädkronorna och till sist landade vi mitt på Bergslagsvägen i höjd med Åkeshovs T-banestation. Korgen välte vid landningen och vi passagerare tumlade och ramlade ut på asfalten. Bilarna stannade. Bilisterna hade nog studerat den gigantiska ballongen som kom farande över träden i riktning mot bilvägen. I det läget trodde jag att piloten skulle vara skärrad och be oss hjälpa till att få bort ballongen och korgen från vägen. Eller kolla om någon behövde läkarvård efter nödlandningen. Men nä. Han bärgade lugnt den låda han suttit på under färden och öppnade den. Där fanns skumpaflaskor och glas. Korkade upp, hällde upp i glasen och påbörjade en dop-process av passagerna. Vi skulle döpas till olika namn och skåla. Jag fick namnet "kungen av Kyrksjön" eftersom vi passerat över Kyrksjön (i Bromma) flera gånger i olika riktningar utan att komma vidare. Sedan fick man champagneglaset med sig som ett minne, mitt finns kvar än. Och detta skedde alltså medan trafiken stod stilla och väntade på att vi skulle bli klara. Det måste ha varit underhållningsvärdet i det hela som gjorde att ingen tutade eller blev förbannad. Som jag minns det iaf. Men sedan hann följebilen fram och då var det bara att hjälpa till att dra ballongen och korgen ur vägbanan och embarkera tuben hem till Fridhemsplan. Och poängen med detta är väl kanske att om allt gått som planerat och vi hade flugit över innerstaden på låg höjd och sedan gjort en tjusig landning utan vält korg, så hade jag kanske inte ens kommit ihåg denna händelse så tydligt idag. Så misslyckandet blev lyckat kan man nog säga. Och kanske att denna och säkert liknande halvmesyrer med andra ballongbolag bidrog till slutet på ballongtrenden. Minns ej vad villkoren för passagerare var men något slags friskrivningspapper om ansvaret skrev vi säkert på. Och i "min" ballong var alla unga och i bästa form så nödlandningen blev bara en extra krydda.

Men lite synd i alla fall att dessa sommarkvällar med ballonger i alla färger mot horisonten inte längre finns. Det var speciellt.

The Shanes.

Kunde inte sova igår kväll. Gick upp för att hitta något sövande i ljud eller bildform. SVT:s "öppet arkiv" brukar ha lugna och långsamma program. Repriser som lugnar nerverna. Saktar ner det dånande världsbruset. Hittade en ganska kort dokumentär om det svenska popbandet The Shanes, som jag minns från min barndom. För den som inte vet, var det så att på 1960-talet började England ta över populärmusikscenen. 50-talet hade varit USA med Elvis som förkunnare nummer ett, men på 60-talet kom England på bred front med de två polstjärnorna Beatles och Rolling Stones. Och en hel drös band som rörde sig mellan dessa två poler. De städade gossarna i Beatles och de farliga ligisterna i Stones (fast man numer vet att det kanske egentligen var tvärtom). Hur som helst så uppstod såklart här på hemmaplan som brukligt svenska kopior. Band som Ola and the Janglers, Shanes, Hep stars, Hounds, Tages, Sven-Ingvars och allt vad de hette. Och håret, håret på pojkar och män skulle plötsligt vara långt! Eller åtminstone halvlångt.

Detta var innan dansbandsmusikens födelse, som ju blev den svenska landsbygdens variant av country & western och tog plats och publik från britpopparna (USA:s revansch?). 

Shanes tillhörde toppnamnen vid denna tid och turnerade flitigt i landet. Och dokumentären som nu finns i öppet arkiv följer dem på några spelningar. Inte mycket mer än så. Men för sådana som mig, som intresserar sig för tid som sådan, forntid, historia, nutid, framtid, tid som det största mysteriet, är en sådan film högintressant. Skillnaderna som å andra sidan är likheter. Hur tiden både rusat iväg och stått stilla.

Allt är filmat i svartvitt med handkamera och närbilderna dominerar totalt. Svårt att få någon överblick. Detta i dåtiden ett av sveriges största popband kuskade runt i tre bilar med en liten släpvagn efter en av dem, en släpvagn somä innehöll all utrustning. PA, instrument osv. och som de sedan packade ur och riggade själva i alla väder. Till och med utomhus på vintern i nordligaste norrland. Utan hjälp och med de huttrande fansen runt sig. Det är också lätt att se hur filmaren gör allt för att få dem att framstå som svärmorsdrömmar, om än långhåriga. Kaffe och bullar hemma hos fan-tjejs föräldrar. Snälla och hjälpsamma poliser som tydligt visar att detta är grabbar man ska respektera som föredömliga samhällsmedborgare. Visserligen röker samtliga oavbrutet, men ciggen i mungipan är den enda eftergiften för att få verka åtminstone en liten aning tuffa, dessutom i en tid då alla rökte. Inte så mycket som en mellanöl förekommer i något sammanhang. Kaffe och bulle. Man kan ana hur liten makt en popgrupp som denna hade, att de liksom verkade på nåder i samhället, nytt som det var med både håret och musiken. Detta var ju långt innan det svenska "musikundret" (med medföljande ekonomisk makt) och det gällde att visa en städad fasad som kunde accepteras i det mer hårdföra vuxnas 40-50-tals värld och värderingar. Misstänksamheten var nog stor så det räckte hos deras föräldrageneration som ju inte hade upplevt någon tonårskultur.

Intressant film i alla fall. Undrar i vilka sammanhang den visades på den tiden? Knappt någon musik förekommer. Bara lite skrammel från någon scen i kyla, mörker och skrän. Det mesta är småprat i bilarna mellan spelningarna, och ibland med walkie-talkie mellan bilarna (!) också. Öppnande av fan-klubbens brevskörd o.dyl.

Efter filmen blev jag tvungen att Googla lite för att stilla nyfikenheten om vad som hände sen. Och det visade sig att bandet inte alls lade ner. De fanns kvar i många år om än i utkanten av musiklivet. Faktiskt existerade de i olika konstellationer ända fram till 2023! Men det är en annan historia. Det Shanes som filmen handlar om är originalupplagan som fanns mellan 1963 och 1969.

Slut från dagens kulturhistoria. Dags att packa prylar för uppdragsfoto. Tyvärr inne i stan, så det blir trängselskatt och parkeringshelvete.

Specialeffekternas vaktmästare.

"Livsrum" heter en ny roman av författaren Frans Wachtmeister. Efter ett par kapitel blev jag tvungen att kolla på omslaget igen eftersom jag fick för mig att jag egentligen läste något från kvarlåtenskapen efter den framlidne efternamnen Ian. Hur som helst hängde Ny demokrati-känslan kvar och bekräftades snart av inslag som nog kunde ha skrivits av Bert Karlsson också. Sedan brakade allt bara löst i en sanslöst skröneri som lite för tankarna till saga/dröm/mardröm med extra allt. Kom på att jag känner igen stilen och fick efter en googling klart för mig att jag ju läst (och tydligen glömt) en annan roman av samme författare och dessutom kommenterat den här. Och till stor del gäller nog den kommentaren även detta alster. 

Huvudpersonens (en 48-årig kvinna med rötter i arbetarklass, men med en livssyn som en 90-årig änkenåd:) i många fall underliga tankar och beteenden som t.ex. i en passage, där hon funderar på att slå ihjäl sin hund med ett basebollträ, får aldrig någon trovärdig förklaring, som att det var någon slags stressreaktion eller nåt. I stället följs den scenen av ett 1800-tals resonemang om människans överhöghet över djuren och kärleken i att kunna döda när det "krävs". Som att händelsen bara skohornats in i historien för att få med denna kvasifilosofiska utläggning. Känns igen från den förra boken det med, där plötsliga händelser ibland kändes lösryckta och omotiverade av handlingen.

Visserligen kan FW skriva och tidvis är det mycket underhållande, men för mycket av lite nedlåtande "been there, done that" för någon som är dubbelt så gammal som författaren. Den där ungdomliga övertygelsen om att veta hur det faktiskt ligger till med det mesta, den som finns med mellan raderna. Men bra skrivet är det även om jag hade skalat bort ganska mycket. Särskilt i den påfrestande mångfalden av detaljbeskrivna sexscener som helt plötsligt dyker upp och mer liknar hemliga fantasier än något annat. Jag är ju en sån där trist typ som reagerar negativt på sådant jag ser som effektsökeri.

Så mitt betyg här blir nog sammantaget ändå tyvärr inget vidare. Sämre än den förra faktiskt. Till och med så att jag tänker ta till ordet pubertalt i vissa avseenden. Lite svårt att förstå de priser författaren tidigare fått också. Fast å andra sidan händer det ju att jag inte förstår något alls av vissa nobelpris heller, så det är väl mig själv det beror på också. Men jag försöker vara ärlig och skriver vad jag faktiskt tycker. Oavsett andras åsikter och omdömen. 

Tack och hej leverpastej!

Modellmåleri i början.

Carl Isaksson hette guden. Andra och tredje året av mina åtta konstskoleår ägnades till stor del åt modellmåleri och kroki (det första året var introduktion i olika tekniker (teckning/måleri, grafik, skulptur och foto)). Det var den sortens skolor. Ögat-handen-papperet. Öva, öva, öva, mot ett känt mål. Jag vet inte hur utbildningen bedrivs på de förberedande konstskolorna idag, men har svårt att tro att de här övningsämnena inte finns kvar. I slutet av det andra året, innan jag flyttade och började nästa förberedande (som kallades eftergymnasial) lyckades en lärare få mig att "komma loss" (hörde att han sa just så till en gästlärare vi skulle ha) och sluta producera Isaksson-kopior. Minns att jag blev glad och tog ut svängarna ännu mer. För att sedan bli nedplockad igen när jag började på den eftergymnasiala i huvudstaden. För det var mer som ett träningsläger. Modellmåleri på förmiddagen. Kroki på eftermiddagen. Skolan började på morgnarna enligt ett schema baserat på solens uppgång. Så att modellen skulle ha ungefär samma ljus varje förmiddag. Bara att börja om och kötta. Ibland orkade jag inte med eftermiddagarnas kroki utan smet på lunchen för att istället sätta mig på ett fik och teckna av besökarna vid borden. På den skolan fanns ingen lärare som försökte få en att komma loss, tvärtom, bara grunder och omtag. Skalövningar kanske det skulle motsvara på en musikutbildning. Och så tror/vet jag att de flesta högskoleförberedande skolorna bedrev sin utbildning då i alla fall.

Men sedan, vid nästa steg, in på någon konstnärlig högskola, skedde något anmärkningsvärt med många. De flesta. Plötsligt åkte axlarna ner och det kändes som om allt var tillåtet. Optimismen orubblig. 

Och det är väl lättnaden när man tror sig kunna fortsätta på vägen och sannolikt komma ut som yrkesverksam konstnär av egen kraft. Jag vet inte heller hur detta känsliga ämne om tiden efter skolandet hanteras idag på högskolorna här i landet. Men flera högskolor har ju tillkommit sedan jag var elev och många fler elever kommer ut ur kuvöserna varje år och konkurrensen har ju knappast minskat. Snarare tvärtom. Förhoppningsvis är eleverna idag bättre förberedda på framtiden. Många har nog tagit till sig och förstått den affärsmässiga delen och redan under studietiden börjat odla rätt kontakter och gå på rätt fester och vernissager. Andra som inte har det försvinner nog från spelplanen idag också. Intressant i det sammanhanget är att Asien verkar vara på väg att bli dominerande i konstvärlden (liksom på andra områden) och att konststudier på högskolenivå i t.ex. Kina och Korea i hög grad handlar om just hur man tar sig fram efter skoltiden. Varumärkesbyggande alltså. Personal branding, som det heter på utrikiska. Förutom själva konsten då, som såklart inte får vara förväxlingsbar med någon annans. Inte som för en musiker som kan bygga vidare på andras upptäckter och jobb utan mer som att det som ska representera själva konstverken också måste vara så väsensskilt från annat att endast konstkontexten (hur och var verket presenteras) definierar det som konst. Marcel Duchamp hoppas man inte förstod konsekvenserna av sina tilltag med cykelhjul och pissoarer. Eller kanske han överskattade sin tids konstvärld och väntade på att bli stoppad. I stället formades världen omkring hans verk och nya teoretiska överbyggnader blev en ny del i det hela. Och så vidare, fram till dagens ekonomistyrda konstvärld.

Så långt kan man hamna från tragglandet med modeller och stilleben. Men det finns hopp också. I min värld t.ex. Anselm Kiefer, eller Lucian Freud, även om man kan undra när man ser rad efter rad av mastodontmålningar produceras i AK:s hangarateljé. Vem ska köpa alla dessa? Var kan de ens hänga där det är nog högt i tak? Men han håller på något sätt kvar den där magkänslan man kan få inför en grottmålning. Alla fattar, om än på olika sätt. Ingen manual eller något "artist statement" behövs.

Så slutar denna morgons funderingar med de lösa trådarna hängande kvar till någon annan gång.

Resebilder.

Så ska det bli nästa gång jag reser någonstans. Alltså någonstans jag är obekant med, aldrig tidigare besökt. Skissbok och penna. Kanske min minilåda med vattenfärger. Inte kamera. Att fotografera, "resefotografier" och sedan visa är med ytterst få undantag ett effektivt sätt att tråka ut omgivningen. De enda fotografier från en resa som kan vara intressanta för någon annan än fotografen själv, är sådana där andra människor, medresenärer, förekommer. Möjligen om någon intressant historia följer med kan t.ex. landskap eller stadsbilder från en resa bli intressanta. Eller om det gäller något som inte redan finns reproducerat miljoner gånger på nätet. 

Fotografera vardagen istället. Hur såg det ut i garaget för sju år sedan? Eller på ICA före ombyggnaden? Det är de bilderna som kan vara intressanta att kolla på i soffan en vinterkväll. Intressanta kanske även för andra. I övrigt är bara hur vi såg ut och vad vi gjorde intressant. 

Minnen kan inte delas med någon som inte var där. Det jag ser i ett fotografi kan ingen annan se om den personen inte var med vid fototillfället, bakom eller framför kameran. Visst kan ett fotografi vara vackert eller stämningsfullt, men det blir ändå endimensionellt om sådana egenskaper sätts i centrum. Den där solnedgången blir bara en gäspning. Den perfekta kompositionen och ljuset blir bara en övning. 

Visst finns det fotografiska bilder som sätter igång något inom en utan att man vet något alls om vad de representerar. Det händer mig då och då att jag stöter på en sådan. Troligen är det väl då något medvetet eller omedvetet minne som triggas utan att jag kan formulera det. I mitt fall är det nästan uteslutande svartvita äldre bilder som haft den inverkan på mig. Så antagligen ljusförhållanden. Svaga eller sovande minnen. Och där någonstans börjar det verkligt intressanta och unika med fotografisk bild. Själva representationen av något som är lite utanför medvetandet.

Men den delen ägnar jag halva livet åt nu, hur något liknande kanske kan nyskapas osv. Det jag ville säga något om denna morgon var det håglösa. Det pliktskyldiga. Är du i konungarnas dal så fotografera för f-n pyramiderna! Jag säger gör det inte! Ska de reproduceras i två dimensioner så gör en skiss. Eller ett collage av en servett och en bit toapapper (om sådant används där). Annars kommer de som ska få höra om resan att somna. 

Anledningen till detta inlägg är att jag tittade i några gamla fotoalbum jag har från resor jag gjort ensam. Moskva. Warszava. USA och insåg att jag med gott samvete kan slänga dem. Det enda intresanta för någon annan än mig själv från dessa resor är ev. historier jag kan förmedla från dem. Många av bilderna är knappt ens intressanta för mig längre. För hur kul är det med ett foto av kulturpalatset i Warszava? Ens för den som varit där?

En annan färg.

Tallarnas grönhet. Höstens metalliskt gröna. Lite blågröna. Helt annorlunda än bara i går. Otaliga försök har jag gjort genom åren. Försök att åstadkomma någon slags representation. Men just den färgen kan jag inte riktigt få till. Kanske om jag använt vattenfärger på "rätt" sätt, alltså i lager, eller skikt, men det är inte jag. Jag måste försöka översätta på en gång. I en rörelse. Annars kan det vara. Men märkligt att samma ton kommer ungefär nu varje år. Något med färgen på själva luften, atmosfären. Eller så sitter det hela i hjärnan eller hjärtat. Som att det var jag som gick in i höstläge igår och färguppfattningen skiftades en aning. Har för mig att Joseph Albers var inne på något i den stilen i sin färglära. Det är så lite vi vet vi homo sapiens. Famlar i blindo på de flesta områden. Att Eva i paradiset skulle käka upp det där kunskapsäpplet är nog det värsta som hänt på den här jorden. Men gjort är gjort och idag regnar det för första gången sedan juni tror jag. Hoppas det regnar på ön också. Det mesta led av torkan denna sommar och brunnen sinade. Det behövs en hel vinter av regnande för att återställa grundvattennivån. Denna sommar inte het som 2018:s bastukatastrof men istället torr som papper. Förutom ett par tiominuters störtfloder i juni. Med källaröversvämningar här i orten pga att de dagvattenbrunnar som en gång byggdes inte har kapacitet att svälja sådana vattenmängder på så kort tid. Klimatet är ur led. Och allt är Evas fel, som bet i det där äpplet och därmed startade den här förstörelsen. Den nedåtgående spiralen. Eller var det Liliths fel? Som i sin ormhamn lurade Eva att bita? Eller var det Adams, som inte var nöjd med Lilith och därför begärde ut en ny fru från förrådet. Eller är det den allsmäktiges? Som övervakade hela händelseförloppet och kunde ha förhindrat det? Ske guds vilja osv. Och i så fall är ju allt gudens vilja och därmed oundvikligt, så varför göra något alls? Ingen kan ju ändå göra något åt det. Så detta resonemang slutar i att A-laget mycket väl kan ha rätt. Varför göra något annat än att sitta på en parkbänk och ta sig en dragnagel då och då? Inget annat. Där finns den djuriska insikten!

Ny dag god dag.

Satt. Jodå. Hm. Vad blir det idag då? Två uppdragsplåtningar. Den ena en dryg timmes bilresa bort. Den andra runt knuten. I förrgår räknade jag pengar och funderade på om jag ska säga upp de två dyra företagsförsäkringarna som inte längre känns så relevanta när jag nu bara har sporadiska uppdrag och inte marknadsför mig alls. I går trodde jag att jag slagit sönder en kamera (igen) men stativet tog smällen. Det ser jag som en tydlig fingervisning från övervakaren. Som jag vet namnet på, men sånt får man inte säga. Meddelandet lyder: behåll försäkringarna tills du lagt ner den kommersiella verksamheten helt.

De varma mörka kvällarna jag trodde var slut för året har kommit tillbaka. Sitta ute i morgonrocken och lyssna på tystnaden (den relativa i orten:) eller musik i lurar är åter varje dags slutklämm. Och dagarna nu så varma att det är obekvämt igen. Svettigt att jobba.
De fjärilar som är kvar är vita kolfjärilar. I motljus blir de småänglar, som de förresten kanske är. Vad vet jag?

Fläkten står bredvid öppna spisen. Fläkten avstängd. Ingen brasa i spisen. En bra bild av denna årstid faktiskt. Symbolisk och tydlig på samma gång. Nedkylning eller uppvärmning. Det är frågan dag för dag nu. Vi vet hur det kommer att gå men vill inte ställa undan fläkten förrän allt hopp är ute.

Dags att göra nytta. Men hade jag tid och råd så skulle jag i stället köra ner till Louisiana och se Lucian Freud. Ta en långsam bilresa på småvägar och övernatta på något pensionat på vägen. Med hotellfrukost. Resan kanske lika mycket värd som utställningen, eller mer. 

God morgon!

Bengt Hallbergs generation.

Den av alla svenska jazzpianister jag lyssnat mest på genom åren är Bengt Hallberg. Han hade det där distinkt jordnära och humorn som får mig att lägga av med vad jag nu gör och bara lyssna. Rak liksom. Ibland försöker jag orientera mig bland de senare, nu eller nyss verksamma, men har faktiskt inte hittat någon som har något liknande. För mycket försiktigt fladdrande och smygande. För mycket hjärna. För lite hjärta. 

Det är faktiskt märkligt hur pass homogen den generationen BH tillhörde var. Arne Domnerus, Georg Riedel, Putte Wickman m.fl. Alla med så tydliga och distinkta språk. Alla igenkännbara från första tonen. Alla inblandade i många olika projekt och musikformer. Musikaliska hantverkare. Och märkligt nog med Astrid Lindgren som någon slags gemensam nämnare. Jan Johansson, Georg Riedel och Bengt Hallberg har alla gjort musik till filmatiseringarna av hennes barnböcker, och på något sätt fått till ett sound som förknippas så starkt med de olika historierna att man nästan glömmer att det faktiskt från början är böcker. Och de andra har medverkat på olika inspelningar och spelningar med den musiken. Det var Jan Johansson som först skulle göra musiken till Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Men han hann bara med "Här kommer Pippi Långstrump" innan han gick bort i en bilolycka och bollen passades vidare till GR med av alla känt resultat. Inte minst på skolavslutningar o.dyl. Sammantaget är detta gäng tveklöst en svårslagen höjdare i den svenska musikhistorien. JJ gjorde också musiken till Saltkråkan-filmerna och BH gjorde Madicken-musiken.

GR såg jag en gång på konserthuset. Han kom in ensam med basen först. Vad han spelade minns jag inte (typ 30 år sen) men jag minns att jag tänkte att detta räcker. Han behöver inte någon orkester. AD har jag sett och hört flera gånger på Fashing, liksom BH. JJ hann jag aldrig se. PW vet jag inte. Han är den i samlingen som satt minst spår i mig. Och tidens jazzröst vet väl alla vem det var. Monica Zetterlund. Som jag bara såg en enda gång i en liten klubbspelning i Borgholm. Svante Thuresson var med som grindvakt och kompis. Faktiskt en väldigt lyckad kombination på scenen. Och det var morgonens oplanerade och otippade funderingar. Dags att lyfta bort katten och börja dagen.

PS. Borde förstås ha nämnt Egil Johansen också, den mest självklare av tidens trumslagare/slagverkare. DS.

Famla i mörker.

En nödvändighet i många fall för den som utövar någon konstnärlig verksamhet. Men rent fysiskt kan man också famla i mörker. Mitt första år på ön, då som internatskoleelev, betydde många nya erfarenheter för mig. En var de mörka, för att inte säga helt svarta, sensommar- och höstnätterna. Innan kylan kom. På den tiden hade jag för vana att gå en promenad, längre eller kortare beroende på vädret, varje kväll. Nära skolan fanns en väg som gick rakt ut i ingenting och inte hade några gatlyktor. Det var en märklig och fantastisk känsla att gå den kvällar då moln täckte den annars nästan påträngande stjärnhimlen. För efter någon kilometer fanns inte längre några ljuspunkter alls. Horisonten försvann! Skillnaden mellan himmel och jord upphörde. Jag hade aldrig varit med om detta utomhus förut så det blev en till sensation i raden av sensationer min flytt söderut inneburit för mig. Att gå utomhus i ett fullständigt mörker. Jag gick långsamt med händerna utsträckta framför mig för att famla efter nästa plogpinne. Plogpinnarna stod tätt i rad och påminde om hur det kan vara på vintern på ön. Kanske att detta var lite av erfarenheten av att vara blind. All tillit övergick till hörseln och känseln. Och kanske än så länge namnlösa varseblivningsvägar som jag redan då var säker på fanns. I alla händelser en väldigt speciell känsla. Fick såklart vända om mot ljuset efter något hundratal meter in i svärtan men glömmer aldrig sensationen av att mörkret blev totalt. Att jag rent fysiskt kunde gå in i det. Att stanna och stå en stund och lysna på tystnaden. Bara tyngdkraften som hjälp med orienteringen.

Jag vet inte hur det är med denna väg nu men troligen mer bebyggelse och ljuspunkter. Jag talade aldrig med någon "inföding" om detta, eftersom det ju säkert inte var något speciellt med det för boende på platsen. Att kommentera det märkliga med att det är mörkt om natten skulle nog inte ha stärkt mina aktier som person med alla hästar hemma. Men för mig som bara bott på platser där horisonten aldrig helt försvinner var det något nytt. Något jag aldrig varit med om i fjällvärlden eller den stad där jag gjorde "lumpen". Kanske att det kan förekomma även på de ställena men i så fall i kombination med alltför många minusgrader för att ge sig ut på promenad. På en båt, mitt i natten ute på havet (fyra-fem månader av min lump var så) kan det visserligen bli becksvart, men då går det inte att gå in i mörkret eftersom båten har lanternor och även evigt ljus från bryggan (styrhytten), så mörkret är ständigt på avstånd. Möjligen skulle det bli en liknande upplevelse som mina kvällspromenader om man befann sig i en roddbåt eller kajak så långt från land att inget ljus når fram. På fjället kanske på skidor långt från närmsta by, men det är inte samma sak eftersom kylan då blir en allt överskuggande faktor. Och under varmare årstider blir det inte riktigt mörkt. Dessutom spelar det ju ingen roll eftersom denna blogg i all egoism bara handlar om det jag erfarit :-) och för mig blev mörkerpromenaderna en helt ny erfarenhet jag fortfarande tänker på ibland. Mörkret utom mig. Som blivit kvar i minnet.

Leander Engström och lite Benjamin.

"Röttle kvarn" är titeln på en eller om det är flera målningar av Leander Engström. LE är kanske inte någon konsthistorisk gigant inom svenskt måleri, men Röttle kvarn kommer jag ihåg eftersom den, när jag första gången såg en bild av den i någon bok, reagerade med att hålla andan och stå på tå. Bildligt talat alltså. Det är något med den målningen, med de smala figurerna på spången över vattenfallet. Något andlöst. Liksom ödesmättat. Tänker på filmen "Här har du ditt liv" av Jan Troell. Så kan associationerna gå. Samma slags grundton i två fullständigt olika verk. För mig alltså. 

LE annars är kul att studera då han liksom sammanfattar modernismen i det svenska måleriet likt en provkarta på de olika underströmmar och stilriktningar som fanns vid den tiden, typ efter 1900 och 30-40 år framåt. Han skulle ensam kunna användas som exempel på alla. Och det med en viss verkshöjd bevarad tvärs genom alla halsbrytande stilbyten. Jag undrar om han kände sig vilsen i jakten på sin egen stil eller om just ombytligheten var den stil han var hemma i?

En annan sak då som också slår mig rätt ofta med bilder av bilder, är att påverkan på mottagaren inte alls behöver ha nåt att göra med om det man ser är ett original eller en reproduktion. Filosofen Walter Benjamins berömda och inom konstvetenskapen nästan kultförklarade verk "Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit" (The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction) som hävdar teorin att man måste se originalet för att påverkas på det rätta sättet, är såklart bara nys. Vad kunde han väl veta om hur jag hundra år senare fungerar? Ibland har det i min värld faktiskt varit precis tvärt om. Till exempel "Mona Lisa" var verkligen en besvikelse när jag till sist fick se tavlan på riktigt. Och det blir morgonens slutord. För nu ska jag rycka ut på jobb.

Ensamheten.

Att vara ensam kan som alla vet vara både förbannelse och välsignelse. Ensamhet finns i många olika former. En är den påtvingade. En den självvalda. En är ensamhet i form av saknad. 

Påtvingad ensamhet är såklart värst. När det inte finns någon kvar man känner. Den tomheten hoppas jag få slippa. Då är det nog bättre att dra in årorna först. En lindrigare form av den ensamheten är när ingen längre vet något om ens barndom eller tidigare liv men man inte är ensam i vardagen. En ensamhetsform som kan vara positiv för den som vill ändra sin historia. Bli någon annan. Ljuga ihop ett annat liv.

Självvald ensamhet kan bara existera under förutsättning att man också själv har valet att kunna bryta den. Ingen människa väljer ensamhet utan att också kunna välja bort den. Det tror inte jag i alla fall. Däremot kan ensamhetsbehovet variera väldigt mycket. En trivs i sitt eget sällskap, en annan måste ha åtminstone någon i närheten för att trivas. Några nöjer sig inte ens med tvåsamhet utan vill höra många röster omkring sig.

Ensamhet efter en saknad kan vara någon som åkt, eller i värsta fall dött. Den ensamheten är absolut personlig och existerar oberoende av hur många andra som finns i närheten.

För min del har jag ett rätt stort behov av ensamhet. Jag tror det beror på en ganska ensam barndom även om den var lycklig. Men under ett par år från fem till sju års ålder ungefär slumpade livets händelser sig så att jag blev nästan helt ensam större delen av dagarna (morfar dog, syrran började skolan, mor på jobbet). Inte helt förstås men bara med en mormor som lite avlägsen barnvakt med ständiga hushållssysslor. Så jag lekte ensam eller med korna i hagen invid huset. Så minns jag det i alla fall. Detta var inget negativt egentligen, men jag utvecklade eller upptäckte nog då en "fallenhet" för att sysselsätta mig själv och gärna undvika flerfaldigheter. Helst vara ensam eller umgås med bara en kompis i taget när den tiden sedan kom. Och på den vägen är det. Eller som en kynneslikartad f.d. konstskolekompis sade för några år sedan när jag framförde tanken om att ställa ut tillsammans: - Ja kanske det. Då kan vi kalla den utställningen för "Två enstöringar".

Ett till kapitel om ensamhet är det om den eventuella själen med den eventuella fria viljan. I dag är det t.ex. en mycket stort demonstration i staden. Som jag inte kan delta i (har skrivit om sådant förut) även fast jag håller med om själva frågan demonstrationen handlar om. Den fria viljan tas ifrån den som befinner sig i en folksamling med samma mål och det är något jag klarar sämre och sämre med stigande ålder (i ungdomen inga problem alls). Men i någon mån likadant är det ju även med tvåsamhet eller grupper, gäng. En gemensam vilja måste i nästan varje steg formas. Den där själen som inte finns i individen utan mellan individerna (Peps Persson vid intervju med Patrik Svensson i "Den lodande människan"). När en massa människor blir en kritisk massa, vad händer med individen? Kanske därför åtminstone jag behöver mina ensamma stunder. En annan slags rytmik kanske. Den att växla mellan en och flera. I bägge fallen vila från det andra tillståndet. För till och med när man bara är två måste man ju förhålla sig till den andre. Också därför jag vill se en utställning i ensamhet innan jag går med någon annan. Jag kan inte "babbla på" om något så viktigt som bilder. Måste först i ensamhet vända och vrida på intrycken så att jag inte påverkas av den andre. Fortsättning följer en annan dag.

Städning.

Städa är inte något problem för mig. Det är, även om både jobbigt och tråkigt, en slags rening även på andra plan än de rent materiella. Jag klarar inte oordning och skräp i några längre stunder. Till och med i ateljén har jag så gott det går allt på sina bestämda platser och kan resa mig för att gå och justera något som ligger fel utan att egentligen tänka på vad jag gör ibland. Någon slags OCD är det väl. Som att eftersom tankar och fantasier osorterat och oviktat ständigt pågår utan möjlighet till påverkan måste i alla fall rummet jag befinner mig i vara i rätt ordning. Som en buffert eller ett skydd mot oönskade infall. Och då är såklart ateljén den bästa platsen. För där är jag ensam härskare. Det är bara min egen ordning som gäller, utan någon annan att ta hänsyn till. Det kan ibland betyda att jag, om allt är i ordning, bara sitter där. Timmarna kan gå utan att jag gör något alls. Inuti rusar det på som vanligt men det yttre är statiskt och kontrollerat och agerar ankare och motvikt. Ogärna släpper jag in någon. Om det ska ske så måste det vara förberett. Arrangerat. Absolut inte när jag arbetar med något. Eller bara har en overksamhetsdag. 

Andrummet döper jag ateljén till.

Man (jag iaf) är alla åldrar samtidigt. Halvpensionerad fotograf på soffan. 16-årig lagerarbetare som bara vill bort från byn. Femåring som undrar över en pappa. 20-åring med konstnärsdrömmar. Halvfet 50-åring som kuskar runt landet i firmabilen. 14-åring fiskande ensam på kvällen i strömmen. Nyfödd som tittar upp i en trädkrona. 75-åring som till sist äntrar tronen. 

Gick kanske lite händelserna i förväg där på slutet, men i stort sett tycker jag att alla erfarenheter, allt faktiskt, hela tiden är med och dyker fram i de mest otippade sammanhang. Pågår som ett ständigt brus i bakhuvudet (bredvid det andra bruset från den andra dimensionen). Och det går ju inte att påverka på annat sätt än med meditativ koncentration på något utanför. För mig skissboken. Eller storformatsfotografering (som ju kräver ett helt annat engagemang än fotografering med handkamera). Och städning också. Inte lika mycket att torka golv och sånt som att skapa ordning. Sortera. Lägga saker på sina platser. Om den kontrollen finns så blir det ofarligt att släppa på kontrollen över det andra, det inre kaoset. Inte som att stänga av genom koncentration på något, utan mer som att när städningen är klar och allt är inordnat går det bra att sitta där och låta hela livet rusa runt i tankarna. Blir nästan underhållande. Och syns inga dammråttor eller fettfläckar heller till, så blir den dagen en bra dag.

Framrutan och bakrutan.

Framrutan ska vara större än bakrutan, sade nån politiker i veckan. Och ja, om hen med det menade att det gångna är en dröm (ursäkta lånet Sandemose i himlen) eller att det är bättre att se framåt än bakåt så håller jag med. Delvis. För att se framåt förutsätter att man har koll i backspegeln också om man ska hänga med och fatta orsakssammanhangen.

Alla har väl någon gång läst om det där, idag omöjliga, experimentet med laboratoriemöss som genomfördes vid något amerikanskt universitet på 50-talet. Det gick förenklat ut på att en betingad smärta eller rädsla kan överföras från generation till generation och därmed till ett helt folk, utan att någon i de efterföljande generationerna egentligen utsatts för orsaken till den (i musfallet en elstöt som följde på ett särskilt ljud. Generationer efter var lika rädda för ljudet trots att de aldrig fått någon elstöt och väl knappast visste något alls om elstötar). Detta måste man även ha med sig när man försöker förstå konflikter mellan länder. Allt är inte dagsaktuellt. Ett angrepp på en part som bär på en desperation från sina förfäder kan utlösa något mycket värre än liknande angrepp på någon med en annan historia. Så bakrutan måste också synas även om man inte backar.

För övrigt har jag på senare tid försökt hitta något nytt läsbart, helst av svensk författare, men det slutar mest med att jag inte kommer förbi kapitel 1. Kvantitet saknas inte, men kvalitet tyvärr mer och mer ofta tycker jag. Fler och fler författare ger ut sina böcker i nån slags serieform och då tar idéerna förstås slut till sist.

Förra gången det var så (för mig) blev räddningen att läsa om några gamla klassiker för att liksom komma på rätt köl igen. Få tillbaka tron på skönlitteraturen. Så nu tror jag det blir trilogin "Vargskinnet" av Kerstin Ekman som får en andra läsning. Kommer ihåg att jag var grymt imponerad första gången. Så för mig räknas de romanerna till klassikerna. Så återknyter jag också här till allt ovan, om arv och generationer. God fredagsmorgon!

Innekvällar mm.

I går kväll var troligen sista kvällen i trädgårdens inbäddande värme och mörker, med slingan av olikfärgade lampor som upplysning åt tankegångarna. Sommarens bästa två-tre veckor är de i augusti när just de kvällsförhållandena råder. Varmt. Mörkt. Lampor i alla färger. Dämpade ljud. Svag lukt av tobaksrök från grannarna. Svarta trädtoppar mot natthimlen. Morgonrock på i korgstol. Tysta katter som bojar runt om i trädgårdsmörkret.

Men det var då det. Idag vit himmel. +18°. Knappt troligt att det blir fler sådana kvällar detta år. Nu transportsträcka fram till eld i öppna spisen kvällar. OK det med men inget man direkt längtar efter. Utomhus är alltid bäst. Det finns ingen frihetskänsla med ett tak och väggar. Trygghet kanske men inte frihet.

Kollar i vanlig ordning alla nyheter. Någon har gett ut en bok som ifrågasätter om virus orsakar sjukdomar :-), sågas metodiskt av virologi- och smittskyddsprofessorer. Allt under mässlingsutbrottet på någon festval för knäppjönsar. Boken kanske inte säljer så bra på festivalen när deltagarnas ovaccinerade barn nu insjuknar.

Valet som närmar sig piskar upp politikstämningen och de som tänkt ta över är redan tre veckor innan vi vet hur det går, i luven på varandra och ställer krav och drar röda linjer kors och tvärs som ju alla vet inte kommer att betyda luft när makten till sist ska fördelas. Den andra sidan sliter sitt hår mellan hopp och förtvivlan. Om de inte får sitta kvar kommer harmageddon, invasion av maffiosos, islamisering och inte minst mindre i plånboken att bli straffet för oss alla. Så det så.

Men solen den har ändå sin gång, även om den inte syns till idag. Så hoppas jag att den ändå är kvar där bakom det vita taket. Denna dag blir både analog och digital. Först analog med eget fotoprojekt och framkallning av färgfilm, därefter digital genom en mindre uppdragsplåtning. Allt medan katterna latar sig.

Uppdragen.

Som frilansfotograf har jag haft ganska omväxlande uppdrag under åren. Allt från att kuska runt landet och på 350 orter fotografera bilhallsarkitektur till några år som internfotograf i en offentlig förvaltning. Det senare var hemligt så länge det varade men det är många år sedan nu. Nämner ändå inte vilken förvaltning eftersom jag minns att de var väldigt noga och kollade allt man gjorde på nätet :-). Jag har plåtat hemlösa narkomaner på förmiddagen och kungafamiljen på eftermiddagen. Säkerhetsklassad för att kunna plåta diverse militärjox under utveckling och långa dagar med produktfotografering. Plåtat virtuella rundturer i kyrkor och slott och hållit kurser i digitalfoto, färgstyrning och bildskärmsprofilering för mediaavdelningar på företag, regioner och landsting, på den tiden det digitala var nytt (och numer har jag kurser i analogfoto och mörkrumsteknik, för nu är det det gamla som är det nya igen). Och ständigt med luckorna mellan de långvarigare uppdragen fyllda av lägenheter och hus jag fotograferat åt olika fastighetsbolag och mäklarfirmor. Halvfärdiga byggen och demolägenheter. Och många olika roliga och oroliga möten och situationer har det varit. Gubben som skulle ha med en gigantisk dalahäst på alla bilder. De nakna knarkarna som ockuperat en lägenhet jag oväntat kom in i för att fotografera. Likfläckarna i dödsbon där ensamma människor legat och dött. Mordhuset. Alla sorters människor i alla situationer. Självutnämnda halvkändisar i innerstan och folkskygga luffare i utkanterna. Politiker på alla nivåer. Verksamhets- och personalfotograferingar åt olika företag och tidningar.

Men idag har jag ett uppdrag som inte liknar något annat jag haft, ett jag härmed korar till det märkligaste hittills. Jag ska åka ut i skärgården och smygfotografera ett hus. De boende, som antagligen är hemma, får inte se mig. Inte förstå att huset fotograferas. Så ser bokningen ut. 

Varför överlåter jag till dig som läser detta att fundera på.
Bilden intill är en jag hade med i marknadsföringen på nätet för hundra år sedan. Visar företagsloggorna dåvarande kunder hade.

Nu ska jag leta upp lämplig ljudbok att lyssna på i bilen på väg till det hemliga uppdraget. God morgon!

Sållningar igen.

En till låda öppnad. Hundratals sidor från gamla skissböcker. Sålla, slänga, spara några. Allt är anteckningar ur vardagen, fast mer bild än text. Mer snapshots med penna istället för kamera än något annat. Visserligen har alltid skissblocket varit med men när man ser det så här så blir jag ganska förvånad över hur många timmar det ändå måste vara. Och så är det nu med. Ytterligare tid adderas nästan varje dag.

Hade en svacka för ett år sedan ungefär, men det är glömt nu.

Men ganska hemskt var det minns jag. Ett slags feltänk då jag kopplade ihop mitt användande av skissblocket med konstvärlden och dess sorgeliga utveckling. Men nu har jag fattat att det är äpplen och päron.

Att använda den uråldriga skisstekniken för att undersöka världen har egentligen väldigt lite med konst att göra. Det är mer en fråga om iakttagelse. Att faktiskt verkligen se efter hur något ser ut, och sedan försöka överföra det till en tvådimensionell representation på papper. Det är det! Koncentrationen. Perspektivet. Proportionerna. Att försöka, förkasta och försöka igen. Det är en slags meditation. Allt annat stängs ute för stunden. Resultatet är mindre viktigt än själva handlingen. Något jag vant mig med och inte vill vara utan!

Öppet hus 2026.

Jag är inte så bra på att visa upp mig och vad jag gör, men detta år kommer jag att delta i ateljéföreningens öppet hus (första eller andra helgen i oktober), med allt vad det innebär. Jag kommer att ha "butik" med måleri, skisser och annat + även sälja kvarvarande material för oljemåleri. Kanske akryl också. Sålde den mesta färgen internt i ateljéföreningen i juni, men en del finns kvar. Har inte bestämt ännu. Men någon återgång till måleri som uttrycksmedel blir det inte under överskådlig tid och inte vet jag heller hur länge jag kommer att stanna kvar i ateljéföreningen. Lutar allt mer åt enstöringslokal utanför tullarna. Det är för långt att åka helt enkelt. Eller snarare har det blivit för långt. För varje år som går blir det lite längre. För liksom man gjorde på medeltiden räknar jag avstånd i restid. Med bil snart omöjligt pga omläggningar och enkelriktningar som gjort att avgasandet pågår under mycket längre tid än det gjorde när jag flyttade in. Då var det rätt enkelt. In till stan, lite snirkel och sedan Högbergsgatan raka vägen över hela söder fram till ateljédörren. Där det gick att parka. Den vägen är för länge sedan stängd. Nu måste långa omvägar tas pga olika enkelriktningar och omläggningar och när man till sist är framme har snart alla parkeringsplatser dragits in, eller omvandlats till elbilstolpar. Plus höjda avgifter för trängselskatt och parkering. Så bil funkar inte längre. Tur att covidperioden var innan alla dessa försämringar. För då gick det ju inte heller att ta tuben.

Tunnelbanan idag tar ca en och en halv timme inkluderat gångtid. Men då tillkommer SL:s nyckfullhet med ständiga stopp och förseningar + överfulla tåg utan sittplatser och 30-40 graders värme i tågen sommartid. Och behöver man frakta något större eller tyngre så vet jag faktiskt inte hur det skulle gå till. Så det börjar helt enkelt bli för svårt att förflytta sig dessa dryga 15 km från orten till ateljén. Gentrifieringen stöds av miljökraven och ortenbor som inte har råd med elbil är numer bara välkomna på söndagar. Känns som även det är "på nåder". Resultatet blir att för att ha ateljé inom tullarna måste man också bo där, vilket nog de flesta som vet något om priserna i huvudstaden fattar är låååångt utom räckhåll för praktiserande konstnärer, förutom kanske 0,1% av desamma. Så med detta i åtanke tror jag flytt närmar sig även vad gäller ateljé. Huvudstaden motar ut de mindre bemedlade (som ju nästan alla kulturarbetare tillhör). 

Men åter till öppet hus. Det är jag som gör affischen så ska fundera på om vi ska ändra på den detta år. Komma på något nytt för att dra till sig uppmärksamhet eller om det är bäst med samma som alltid men nya datum och tider, eftersom den "söderpublik" som brukar komma lätt ska känna igen den och boka in besök i kalendrarna. Det får bli en fråga på något mailmöte. Jag återkommer med datum och tid även här.

Upp ur dvalan.

Vädervärdet steg med nedgången i natt från +37° till +17°. Humanare. Otippad regnskur ger smällkonsert i kattluckorna. Vädrar morgonluft. Och dylikt svammel tummas fram på mobilen här när jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Mördaren plötsligt inne och på bordet. Spanar efter det torrfoder som fullständigt inkonsekvent placeras på olika platser så som andan i ögonblicket faller på. Just nu på fönsterbrädan bakom gardinen, vilket han på en sekund räknade ut trots att något aldrig tidigare serverats honom där. De andra i trygghet undan vädermakterna på värmegolvet i badrummet.

Igår kom idén om fotoprojektet vid sidan av. När jag i den tryckande värmen bar skräp till återvinningen. Har länge i bakgrundsmedvetandet testat och förkastat hundra vägar att gå. På samma sätt som planlöst kladdande på en duk för att försöka se vad det egentligen är som vill fram. Min arbetsmetod för allt i bildväg utom för timmarna med skissblocket som mer är som minnesanteckningar på vägen. Livsvägen. Men nu tror jag att jag vet hur denna del av orten kan gestaltas fotografiskt. Återstår att göra det bara och se om det går fram. Utan stöd av ord. Hoppas få tid och rum för detta den kommande veckan. Allt handlar om små avvikelser. Det är ofta så att två platser kan vara väldigt lika men att de små avvikelserna ger den speciella särarten. Vattenstämpeln. Spåren. Vilka som bor.

Övervakerskan.

Den vita katten vakar över mig. Morgonritualen är att jag med kaffemuggen inom räckhåll halvligger i soffan, kollar alla nyhetskällor från vänster till höger och kanske skriver något här, med henne i knät. Ibland ligger hon bara och tittar på mig. Ibland tvättar hon sig. Ibland arg, ibland kelig. Men alltid samma plats samma tid. De övriga lever sina kattliv och luckorna smäller med jämna mellanrum. Finns en i källaringången och en mot trädgården. Två världar med olika invånare och revir. Andra katter i många av radhusen. Mest håller de sig från varandra men en värsting bor i huset bredvid. En aggresiv slagskämpe som ofta får åka till djursjukhuset efter sina matcher runt om i området. Reviren är rätt små. Radhusträdgårdar.

Revir är ett märkligt ord. Ett märkligt begrepp. Även vi människor har ju revir även om de inte direkt är självutnämnda och inpissade. Snarare köpta och inhägnade. Sedan finns ju också reviret integritet. Hur stort personligt utrymme som behövs för att känna sig bekväm. Det ska varken vara för litet eller för stort. Själv skulle jag inte kunna trivas i en jättevilla eller en sjurumslägenhet. Mitt trivselrevir ligger runt 75-100 kvm för hus och 50-75 för lägenhet har jag märkt. Större eller mindre så minskar mina möjligheter till trivsel proportionellt. En jordplätt att sätta fötterna på är också en viktig faktor även om den inte behöver vara ägd.

Radhusträdgården är en intressant hybrid då man kan sitta nästan tillsammans med grannarna, bara någon meter bort men med en häck eller ett plank mellan. Man måste tänka på vad man säger även om man inte ens hejar på varandra. För man ser ju inte varandra. Radhusträdgården är ett extra rum på sommaren. Huset blir dubbelt så stort halvårsvis. Man flyttar ut. Läser, jobbar, vissa tom sover i trädgården. Utemöbler och grill obligatoriskt. Och katter. 

Den ena grannen röker och röklukten får mig alltid att tänka på Köpenhamn. Första tågluff i yngre tonåren då jag satt på golvet på Köpenhamns centralstation och någon annan luffare bredvid rökte. Känslan av äventyr och att allt ligger framför en visslar förbi allra längst ut i medvetandeperiferin. Det svaga men tydliga minnet. Av någon anledning minns jag inte alla år då alla rökte överallt, utan lukten just här leder alltid till just det minnet. Osynliga trådar i spindelväven.

Efter soffsittandet är det dags för någon timmes trädgårdssittande nu när morgnarna ligger runt +20° som är mitt ideal (och helst lite vind och lite mulet). Den vita katten nu vilsen. Följer med mig ut men klättrar sedan upp i fågelbordet som för länge sedan förvandlats till två alternerande katters fågeltorn. Placerat vid tomtgränsen och öppet åt bägge sidor ger det perfekt övervakningsläge över två tomter. Men inga fåglar varnar. Alla vet att hon är ofarlig. Den farliga svartvita ligger någonstans ute i parken och lurar på möss. Minst men farligast som mafioson Toto Riina (som visst bara var en och en halv meter lång), möss som han sedan lemlästade bär med sig in på tomten. Och förväntar sig beröm. Naturen...

De svarta gamla kattdamen, som ser dåligt och inte längre kan hoppa så högt, kommer ut på sin långsamma morgonpromenad. Och inga tänder har hon heller men äter torrfoder ändå. Nu kom jägaren hem. Tomtassad så han vill ha mat. Och den stora grå sover som vanligt på värmegolvet i badrummet. Grannen tänder en till cigarett. Lördagsmorgon.

Installation.

Tvingad av Microsoft och Adobe har jag köpt ny dator. Två som inte klarar Windws 11 måste alltså pensioneras trots att bägge funkar i alla andra avseenden. En stationär och en laptop jag nu inte vet vad jag ska göra med. Den stationära kan inte heller köra nya versionen av Adobe Bridge. Och knappt vissa funktioner i Photoshop heller.  Bägge dessa program nödvändigheter varje dag i min verksamhet. Företagen tvingar fram ofrivillig konsumtion och kapitalförstöring. Funderade på att försöka hitta en användbar "knappmobil" istället för min påträngande fotboja och övervakare smartphonen, men just det, bank-id. Och just det, bokningen av jobb, där kunderna loggar in och bokar själva. Och just det, Spotify och ljudboksappen. Parkeringsapparna. Kartapparna. Helt i händerna på techbolagen. Ofriare än någonsin. Amerikanska företag bestämmer nu lika mycket över oss som de folkvalda i staten. Känns lite som att det här med länder börjar ersättas av företag. Som bestämmer vad jag måste köpa.

Det är nog detta tysta bakgrundsförhållande som ligger bakom den analoga rörelsen, eller trenden eller vad det är. Unga människor som försöker vända sig från den digitala tekniken. Som förstått att hantverksyrken är de enda som numer är säkra från AI-övertag.

Som fotograf med ett kommersiellt ben i den digitala verkligheten och ett okommersiellt i den analoga tillhör jag i alla fall numer åter igen hantverkarna. Detta sedan Sveriges hantverksråd återinförde fotograf på listan över hantverksyrken med gesell- och mästarbrev som yrkeslegitimation. Ungefär tio år sen var det. Och jag skaffade såklart genast bägge. Det första kunskapsbevis och det andra bevis på minst 10 000 timmar i yrket. Och rätt att öppna egen verkstad och ta lärlingar :-). Ja hur det nu är med den saken så var det lite kul med ceremonin i stadshuset då vi till toner av Drottningholmsmusiken inför publik fick ta emot mästarbreven. Då kändes det där med konstnär som väldigt långt borta. Och så är det. När jag tänker hantverkare ger det mig en slags tillfredsställelse som konstnär verkligen inte gör. Som att jag är hemma i det ena och lite löjligt borta i det andra.

Men nu börjar installationsdagen av ny dator med allt vad det innebär av svordomar..

Din sista dag.

Ibland dyker den upp, den där uppmaningen om att man ska leva varje dag som om det vore den sista i livet. T-shirt-tryck, affischer, påstådda uttaladen från den eller den gurun och bla bla. Men vad betyder det egentligen? Att man ska adrenalinmaximera eller? Extra allt? Jag tror vi får nog av sådant bara genom att slå på TV:n. I stället borde uppmaningen vara att leva varje dag som om det vore den första i livet. Som barnet som ser omvärlden för första gången. Att lägga märke till det lilla lika mycket som det stora. Alla underverken och allt liv som finns överallt. Den allra mest avancerade AI-modellen kan ju inte åstadkomma en maskros ens. Eller lusen som bor på den. Ska jag bli imponerad då? Fast det är klart, den där superintelligensen som ska ligga något år fram i tiden kanske kan utplåna oss människor, och det vore såklart imponerande. Den gapande homosapien som ska se allt och prova på allt ser egentligen ingenting. 

Gång på gång slängs barnen ut med badvattnet. Och det ökade energibehovet ska lösas på olika sätt, precis som om det vore en naturlag att energibehovet ökar. Ett skapat behov som ökar pga felanvändning. En konstruktion som med en kollektivt normalintelligent mänsklighet lätt skulle kunna lösas politiskt. Elektrifiering är ju bara att flytta problemet i sidled. Problemet som tydligen inte syns för de flesta. Överkonsumtionen!

Tyvärr, eller om det är tack och lov, kommer nog allt att antingen sluta med harmageddon eller med att det där flygande tefatet faktiskt landar i november och varelser med mer normal intelligens tar över för ett tag och styr skutan på rätt kurs. För det behöver vi uppenbarligen hjälp med. Syndaflod och omstart kanske är enda lösningen.

Alla jagen.

På dagarna två-tre. På natten, efter 12 ungefär ytterligare ett. Dessutom alla åldrar. 5-åringen finns också kvar och dyker oväntat upp ibland, liksom tonåringen, småbarnspappan och 50-åringen. Alla delar i den här halvpensionären. 

Ibland hör man uttrycket "sammansatt personlighet", men har inte alla det? Och ju äldre desto mer sammansatt eftersom fler stadier, åldrar och erfarenheter tillkommer, åtminstone fram till demensen. Fast kanske även den är en del eftersom åldersdementa, åtminstone i början, kan uppleva och berätta om annars totalt glömda saker. Eller så är det som jag ibland misstänker, att den åldersrelaterade egentligen är ett tecken på konstgjort förlängt liv. Att vi borde seglat vidare innan den kommer.

Hur som helst. Jag vet att allt jag tänker om jag är vaken efter typ klockan två på natten är helt fel. För jag är då inte samma person som på dagen. Men det hjälper inte att jag vet det, tankarna mal på i sin egen regi ändå. Så omsomning är det enda som gäller. Sedan på morgonen är tankar om samma ämne helt annorlunda. Och förmiddagen till och med kreativ och optimistisk. Så förmiddagsjaget vill jag gärna se som mitt rättaste. Eftermiddagen är den praktiska personans tid. Då kan idéer från förmiddagen som kräver manuellt arbete göras. Åtminstone fram till långskuggtiden. För då mörknar världen ett tag nästan som på natten. Sedan rätar allt upp sig igen när det börjar skymma. Och hela tiden pågår dialogen mellan de olika åldrarnas personer i bakgrundsbruset från nästa dimension. Till allt detta måste också tilläggas årstidernas och vädrets inverkan på personan. Inte så svårt att förstå varifrån Robert Louis Stevenson fick inspiration till "Doctor Jekyll och mr Hyde". Jag tror han bara drog allt inom sig till sin absoluta spets. Följde upp fragmenten.

Med individuella variationer tror jag att det är som ovan beskrivits för de flesta, om inte alla. Tänkande och reflekterande personer då alltså. Och med risk för skamkänslor kommer jag nu att tänka på Marianne Lindberg De Geers verk "Jag tänker på mig själv". Men det behöver ju inte finnas någon motsättning mot att också tänka på andra. Hoppas jag.

Innantiden.

Nu? En annan luft, inte riktigt sommar. Mer allvar. Är mitt i "Babetta" av Nina Wäha. Handlar en hel del om den lyckades olycka. Det stora Jaha och sen då?, som finns i slutänden av varje karriär. Spännande men inte lika övertygande och fängslande som "Testamente" eller min favorit "Major virvelvind". Slutomdöme kommer senare nån gång när jag läst ut den.
Höst förresten. Det är inte riktigt det heller. Just augusti är någon slags mellantid. Inte riktigt sommar och inte riktigt höst. Och sensommar tycker jag är ett för inexakt ord. För denna månad är inte bara en naturhändelse utan också en slags paus mellan andetagen i många verksamheter. För mig som haft eget företag i över 30 år märks det på att knappt några jobb kommer in. Det råder liksom en slags dvala med halv eller i alla fall mycket mindre bemanning på företagen i min kundkategori och de flesta andra också tror jag (förutom serviceyrkena alltså, som ju aldrig kan ta det lugnt). Många har kommit tillbaka till stan men fortsätter med utekvällar på restaurangerna. Lite jobb på dagarna. Tunnelbanan fortfarande på sommartidtabell. Gymen tomma. Lägre trängselskatt.

En tid jag gärna skulle dra ut på hur länge som helst. När kvällarna är varma men mörka. I trädgården med ljusslingan i alla färger. Katterna liggande lite överallt i stolarna. Tyst för att vara i orten. Mörkt. Innan...

När två blir till en.

Nästan klar med min hybrid. Förstoringsapparaten Intremopemus. Bestående av delar från två olika förstoringsapparater + en del annat. Intrepids utmärkta moderna ledlampehuvud, med inbyggda filter kombinerat med bottenplatta och pelare från en Meopta Opemus. De bästa delarna från en gammal och en ny värld. Problemet med Intrepids nyutvecklade förstoringsapparat är att om den monteras på ett reprostativ (vilket är vad som rekommenderas) så kommer den för nära sådana stativs raka, vertikala pelare. Det går inte att få några större storlekar på kopiorna eftersom projiseringen krockar med pelaren. Avmaskningsramen hamnar för nära pelaren. Så alltså behövs en vinklad pelare. Vilket finns på de flesta äldre förstoringsapparater. I mitt fall som sagt har jag använt en pelare och bottenplatta från en Opemus från 1960. Lite konstigt kan jag tycka att Intrepid inte tillverkar detta också. Behovet är ju så uppenbart. Fästet i stativet är heller inte så lätt att få till. Man får ändra om lite på förstoringshuvudet och köpa till lite skruvar och jox för att få till det. Testas under hösten!

Övervakning.

Tittade på franskitaliensk gangsterfilm med Alain Delon, från 1973. Vilken stjärna! Liknade till och med Sven-Betil Taube till utseendet :-). Men, det som slår en, förutom insikten att allt i filmen var normalt när jag var 14 år, är såklart kommunikationen. Eller avsaknaden av sådan. Återigen blev jag påmind om tiden före datorer och mobiler. AD skulle gömma sig för ett gäng maffiafamiljer, med förgeningar överallt och med halva poliskåren mutad och mot sig. Oj oj, nu måste han dra till antarktis efter att ha tagit ut alla pengar i kontanter (vad annars 1973?) och plastikopererat sig och bytt namn osv tänkte jag. Men vad gör karln? Jo bara tar in på ett lopphotell i nästa kvarter. Inga bankkort som kunde spåras fanns ju då. Ingen mobil med gps eller uppkoppling mot olika master. Inget digitalfoto som kunde mailas ut till alla som skulle leta efter honom. Ingenting. Bara de som visste hur han såg ut kunde leta. Och det var inte många. Inget bildgooglande. Övervakningskameror = 0. Profil på sociala media = 0.

Det var lätt då kan man tycka. Att hålla sig undan. Gå under radarn. något helt annat än idag när registreringen av allt man företar sig bara pågår. Hela tiden. Nu har inte jag något mot övervakningskamerorna, som ju löst fler än ett mordfall o.dyl. Jag bara konstaterar och förundras över den oerhörda, nästan obegripliga, skillnaden. Vardagslivet då och nu. Människors tankar. Den ständigt pågående registreringen.

Från 1500-talet och fram till 1860 var man tvungen att ha inrikespass för att färdas inom sveriges gränser. Detta för att "kronan" behövde hålla reda på de personer som levde i Sverige, registrera dem med kön, ålder, hemort och  hemförhållanden. Uppgifter som främst var till nytta vid utskrivning av soldater till alla krig som pågick under hela 1600-talet. Såklart inte minst det 30-åriga som slukade folk. Sedan behövdes statistik om hur många främmande element som vistades inom gränserna. Judar t.ex. och alla "tattare". Tiggeri var förbjudet för alla som inte hade tiggeripass. Och ett sådant kunde bara utfärdas om man bevisligen var arbetsoförmögen och inte hade några släktingar. Annars var det släktens sak att ta hand om en. Så lite övervakningssamhälle har vi på olika sätt haft även innan moderna tider.

På landsbygden har det nog alltid varit närmast omöjligt att hålla sig undan. I en by vet man vilka som bor i stugorna. Och lägger märke till ett okänt ansikte. Behövs inte så många övervakningskameror. Så troligen var 1973 ett av historiens bästa år för den som ville gömma sig och råkade befinna sig i en stad. Spännande film förresten, fast nu har jag glömt vad den hette. Spelar ingen roll, grejen var ju året. Kul att se bara hur det var och försöka minnas.

Spindlar.

Inte många gillar spindlar. De har något som är väääldigt långt från oss däggdjur. Ändå har jag en särskild förkärlek för denna livsform från insektsvärlden. Alltså för de som finns i Sverige. Ofarliga allihop. För människor alltså. Denna sommar har jag för första gången i livet fått studera en getingspindel som spunnit sitt nät i trädgården. Ganska stor hona som sitter där mitt i nätet och väntar. Lite trög och ointresserad. Orädd. Flyttar sig inte även om man makar runt bland växterna och drar hennes nät i bättre läge för fotografering. Nu nyss gick jag in i boden och såg då något som inte fanns där igår. Ett stort, perfekt symmetriskt nät, ca en halvmeter i diameter och precis i mitten, en korsspindel, lika stor som getingspindeln i trädgården. Men med ett helt annat psyke. Ryckte till och blev på helspänn när den märkte att jag tittade på den. Sedan när jag öppnade dörren på vid gavel och solen kom in, skuggade jag nätet med panik till följd. Spindeln satte av i högsta fart till ett av nätets fästen, ett cykelstyre. Gummigreppet på det styret är trasigt så att öppningen på metallstången är framme. Och dit, in i cykelstyret försvann spindeln med raketfart. In i skyddsrummet.

Jag kan inte låta bli att se spindlar som lite mer högtstående än andra insekter. Det är som om de kan tänka lite som vi. Inte som en mygga som bara gnyr runt och vill ha blod. Inte som myror som verkar sakna enskilt medvetande och bara verkar i grupp. Eller fjärilar som bara fladdrar omkring. Spindlar däremot verkar liksom veta vad de gör. Hur små de än är, som de där röda som knappt syns, så verkar de liksom målmedvetna. Upptagna. Bråttom med sina åtaganden. Vill inte bli störda och är inte ett dugg imponerade av oss människor och allt vad vi håller på med. Det är faktiskt orättvist att de är så avvikande att det till och med finns en speciell fobi mot dem hos en del människor.

Men. Jag fattar. Tror inte jag skulle kunna förmå mig att ta i en tarantella eller vad de heter. Fågelspindel. Men de inhemska arterna har jag inga problem alls med. De är bara fascination för mig. Undringar. Vad gör de? Vad tänker de? Så synd att de är så motbjudande. Det är paradoxen. De fick spindelintellektet på bekostnad av ett yttre de flesta människor skyr.

En till dag.

I raden av dagar på ön. Men denna dag blir nog den sista den här sommaren. Hem till orten och försöka vaska fram lite para, som vi säger därstädes. Men solen skiner fortfarande och det är inte lätt att lämna detta hus som nu efter bara 4-5 år känns som hemma. Fast lite beror det såklart också på alla somrar i andra hus här på ön. Och några vintrar också. Enda platsen jag sånär gått vilse i snöstorm på, trots uppväxt i snöstormlandet, är här på ön. Det var under krokimagister-vintern på Capellagården, 1986-87.
Bussen körde i kolonn med två plogbilar eftersom fåken ven och vägen försvann på bara nån minut. Stannade och släppte av mig nedanför Vickleby, där jag bodde då, så att jag skulle kunna gå upp till byn. Den övre, stora vägen som ligger precis vid byn, var avstängd pga vädret. Men det är bara en dryg kilometer från nedre vägen så det skulle väl inte vara några problem. Och det gick väl några minuter också innan jag insåg att jag inte hade en aning om åt vilket håll byn låg. Sikt typ en meter. Jag gick på stelfrusen åker med bara en eller två decimeter snö men fåken var av den ogenomträngliga sorten. Trampade på i blindo ett tag. Sedan kom jag på något jag hört som liten, att om man inte ser något så ska man notera från vilket håll vinden träffar kinden och sedan se till att fortsätta så, så går man i alla fall inte runt i cirkel som man annars tenderar att göra. Och det funkade. Efter ett tag kunde jag skönja en gatlykta eller vad det var, något som lyste.
Den veckan var insnöandets vecka. Fick knappt upp ytterdörren på morgnarna och skottade mig till utedasset varje gång det var dags. En lanthandel fanns i byn då, så det gick att köpa mat. Mjölk fick man av någon anledning köpa i plastpåsar i en lada lite längre bort längs bygatan. Minns att jag hörde i radion att militären körde bandvagnar på vissa sträckor av vägnätet som någon slags jour eftersom ingen räddningstjänst kunde ta sig fram. Ingen telefon hade jag heller utan jag fick ta mig till affären (kanske 100 meter) där det fanns en telefonkiosk utanför när jag behövde ringa för att ställa in krokicirklar jag hade inne i Kalmar. Men på Capella funkade det ju då nästan alla eleverna bodde i byn. Och när modellen inte kunde komma så stod jag modell själv. Och gick runt och kritiserade i pauserna.
Och nu ska jag utnyttja denna sista dag till samma sak som alltid. Umgås med med mina kompisar, skissblocket och kameran. Med sådana kompisar är man aldrig ensam!

Film. Historia.

I Egypten hände det saker 2011. Nästan revolution och Mubarak tvingades bort. En spännande och välgjord film, med de händelserna som fond, är "The Nile Hilton incident" regisserad av Tarik Saleh. Bör inte missas om inte annat för att få lite perspektiv på hur det går till med både det ena och det andra på andra håll i världen än USA och västeuropa. Fares Fares i huvudrollen. Finns på SVT-play.

Skavanker.

Jag lånade ut bilen. Låntagaren backade in i en betongsugga så att en rejäl buckla i bakskärmen numer pryder den. Själv har jag haft (har) diskbråck som gör att jag numer har lite problem med ett ben. Vidare har jag diverse plåtskador som hör åldern till. Obligatorisk sämre syn och hörsel. Fönsterhissarna fungerar bara delvis och framrutan skulle behöva bytas. Knäna skulle nog strejka om jag försökte mig på en längre fjällvandring. Men för vardagsbehoven duger funktionaliteten. Bytte fjädring och dämpare förra året. 

Jag har aldrig brytt mig särskilt om det yttre. Lite skavanker och repor i lacken betyder bara att man levt ett liv och inte suttit i en klostercell. Vad gäller djupare liggande motorfel tror jag inte så mycket på opåkallad felsökning eller renovering för renoveringens skull. Skulle bara hitta nya fel som inte märks i vardagslag och som skulle tära på den kvarvarande livslängden i onödan. Bättre att köra vidare och ägna tiden åt viktigare saker. Men kan ju vara lite försiktigare i sin körning och inte fresta på systemet mer än nödvändigt. Jag nöjer mig med årlig blodtryckskoll och provtagning.

Som vanebilist lever man i symbios med sin bil. Som gärna får vara av äldre modell och framför allt oöm. Det ska gå att lasta saker och köra på skogsbilvägar. Repa lacken och överleva en eller annan buckla. Det som räknas är att rulla. Att få se vad som finns bakom nästa krök. Fortsätta upptäcka som livet självt. Jag har, förutom en ungefär ettårig paus i 20-års åldern då jag hade en sportspurtbil, alltid betraktat bilen som ett medel snarare än en sak. Mina krav på en bil är enbart funktionella. Lastutrymme. Helst dragkrok. Låg bränsleförbrukning. Format som ryms i små p-rektanglar. Oöm. Bilestetik intresserar mig inte alls längre eftersom alla bilar numer ser likadana ut. Det finns inget individuellt uttryck i en bil tillverkad efter 1970. 

I ungdomen körde jag mc. Då var det kul och mycket frihetskänsla. Jeans och T-shirt. Blev det kallt så på med jacka och ner med tidningar i jeansen. Jag och en kompis körde runt lite i Europa sommaren efter att vi gjort lumpen. Jag på min Moto Guzzi California och han på en gammal HD han importerat från Holland (tror jag det var) gammal polishoj. Så fort vi passerat gränsen in i Tyskland åkte hjälmarna av. Tält hade vi med så camping var givet. Körde åt fel håll i vänstertrafiken i England, utan olycka bara arga bilister. Det var den sommaren. Några turer till Norge blev det också men sedan dalade intresset. Det opraktiska med att inte ha tak över huvudet och vintern...

Bilar som sagt. Hade flera i ungdomen men sedan kom ett mångårigt uppehåll med flyttar runt i landet för olika skolors skull. Sedan bofast med barn och ett antal bilar igen. Bilist har jag nog ändå alltid varit. Friheten svårslagen. Lyssna på musik eller ljudbok under långbilresa tillhör höjdpunkterna i livet. Välja vägar aldrig tidigare körda. Ensam men i rörelse. Stanna var som helst. Bilen som en förlängning av jaget. Och med kamera och skissbok också, så blir livet fullkomligt. Jag vet en gubbe på östra sidan av ön, som verkar leva i sin gamla bil. Han krypkör omkring med framrutorna nere. Vill han prata med någon så kör han precis intill och pratar men stiger inte ur bilen. Jag vet inte om han inte kan, eller om han bara vant sig vid att tillbringa sin vakna tid i bilen. Hur som helst ett naturligt inslag i den byn. Han är med i allt socialt, utomhus i alla fall.

Och det var det. Nu ska jag åka och tanka. Svårartad flygskam lider jag av, och tidvis klimatangst, men bensinbilen ser jag som både ett nödvändigt ont och gott, då det inte går att leva här på ön utan bil. Är hemligt tacksam för det faktiskt. Man behöver ju inte köra varje dag men till och med en sväng för att handla ger mig något utöver det vanliga. Det är just det här med att förflytta sig i rummet utan ansträngning.

Livsluckor.

De vita fläckarna. Avståndet mellan öarna av minnen. Glapp kommer jag ihåg att alla nyutkomna postmodernistiska målare talade om på 80-90-talen. Tomrum. Mellanrum. Själva Styx. Allt som måste överbryggas med egna medel utan hjälp från sinnena. Ickeplatser en del fotografer letat. Allt det som utgör det mindre betydelsefulla. Transportsträckorna. Mellan stjärnorna. Tomheten. Mellantiderna. Pauserna. Som krävs för att en rytm ska uppstå. Sömnen för att kunna vara vaken. Vilan mellan ronderna.

I bildkonsten tilltalas jag mest av måleri och collage som i någon mening är föreställande men som inte säger allt. Det måste finnas något för mottagaren att fylla i eller lägga till. Spår av den som höll i pennan. Något mottagaren tvingas hämta från sitt eget inre för att se bilden. Kanske tomrum kanske "fel". För att den ska gå upp för hen. Fungerar likadant om det gäller konkreta bilder. Men då ersätts det föreställande av rytm och proportion. Ställs enligt mig väldigt höga krav på sådana bilder för att de faktiskt ska gå fram. Det är balanser mellan framför o bakom, massa och linje. Färger. Ljus och mörker. Rytm. Mottagaren måste fylla i linjer och tomrum. Följa outtalade vägar. 

Föreställande bilder som säger allt blir lätt tråkiga och viljan att se bilden en gång till försvinner. Den kan till och med bli tröttsam och framkalla en slags vämjelse. Övermättnad. Tjatighet. Jag vet att det inte är så för alla men i denna blogg är det min sanning som gäller. Ðet ska vara en avvägning av där och här för den som målar eller tecknar eller gör collage som representation av verkligheten. Om konstnären bara stirrar på den tredimensionella verklighetens detaljrikedom och glömmer det tvådimensionella förenklade i tolkningen så blir tolkningen stereotyp och trist. Intetsägande. Illustration inte menad som illustration. Om konstnären inte tar några risker alls och inga spår efter något temperament eller några felsteg/misstag som blivit rätt finns blir det mest en gäspning. Livlöst.

Och nu över till musiken (jazzen i mitt fall). Såklart. Och eftersom musik bara föreställer musik så får väl motsvarandet vara konkreta bilder även om jag tycker det finns likheter hos föreställande bilder också. På andra plan. Improvisation runt ett känt tema blir i mitt huvud ofta samma sak som tolkning av ett känt motiv. Rune Janssons horisonter kan påminna om en Debussy-klang t.ex. Eller om en utdragen Miles Davis ton. Francis Bacons ganska frånstötande sökande efter uttrycket i ett porträtt kan påminna om Lester Bowies grottande i St. Louis blues. Monica Zetterlunds torra raka toner utan utsmyckningar, men mitt i prick, tar tankarna åt Vera Frisén hållet.

Sådana som Oscar Peterson eller Art Tatum. Dizzy Gillespie. Fats Waller. Och faktiskt även ibland Charle Parker, tilltalar mig inte mycket. Virtuositet som passerar som ett långdraget hårdrocksolo av någon racergitarrist. Det stimulerar endast gäspreflexen för mig. Ungefär samma som med bilder. Att göra fel på rätt ställe eller använda tystnad, pauser, det lågmälda, det långsamma, gör musiken intressant och tillför så mycket att i vissa fall varje lyssning känns som ny oavsett vilken gång i ordningen den görs. Även här att lyssnaren själv kan fylla i varianter, höra något inifrån sig själv. Eric Dolphy, ibland Miles Davis. Lester Bowie och framför alla andra Thelonius Monk. Det är musiker som gör varje ny lyssning till ett oförutsägbart äventyr även om man hört det hundra gånger förut. För det man själv lägger till, det som det faktiskt gjorts plats för, är nytt varje gång. Dessutom finns ofta plats för humor och distans. Att livet kan vara rätt OK om man inte tar allt på så stort allvar.

Och nu har jag nog tappat konsekvensen igen och kanske stavat fel här eller där, men livet går vidare, koffeinbehovet tränger på och den här mobilen behöver laddas. Så det blir klart slut!

Prat åså.

De bästa samtalen är de långa, långsamma, eftertänksamma. Med pauser och tystnad. Inte diskuterande. Inte argumenterande. Ingen hets. Det är så ett samtal kan leda någon vart. Till och med till nya insikter. Samtal som handlar om att etablera absoluta ståndpunkter i vilka frågor som helst blir oftast återvändsgränder. Man orkar inte. I stället för samvaro blir det tävling. Debatt. Hävdelsebehov. 

Jag läste för ett tag sedan om en fransman som klagade på vårt svenska sätt att hantera t.ex. middagar med deltagare från olika läger politiskt och kulturellt. Han menade att i Sverige kan man bara arrangera en middag med likasinnade. Allt annat leder till långsint missämja eller tystnad, medan man i Frankrike gärna har t.ex. politiska motståndare vid bordet eftersom det då blir roligare ordväxlingar men att ingen blir arg eller förolämpad på allvar. Det är ju en middag. Inte ett valmöte. Och man måste kunna tala med varandra och även lyssna utan att fara ut i helvetet eller tystna på det ociviliserade sätt vi oslipade vildar gör.

Ja, hur det är med det vet jag inte, men det där med att omge sig med likasinnade känner jag mig nog lite träffad av. Minns en middag på en fet gård i Skåne för många år sedan. Jag blev placerad bredvid en moderat 20-30 år äldre riksdagskvinna i marinblå dräkt och pärlhalsband. Det var liksom inte riktigt så att hon och jag fick omedelbar och intuitiv kontakt. Mer som när man försöker hålla två magneters lika pol mot varandra. Så den sortens situationer har jag allt sedan dess krånglat mig ur. Men det kanske är fel. Man kanske istället ska försöka hitta något gemensamt. Hellre än att döma hunden efter håren. Svårt. Särskilt när man är en person som jag, som i stort sätt alltid har rätt :-).

En intressant sak som gränsar till detta område är i alla fall för mig så att jag ofta blivit vän med personer jag från första början av olika anledningar ogillat. Eller om man backar ända till barndom och yngre ungdom sådana jag undvikit av någon slags strykrädsla. Fler än en gång har just dessa personer lite senare i livet blivit de bästa vännerna.

Men åter till pratet. Min generation använder gärna ironier, underförstådd humor och ibland sarkasmer i språket. Sådant funkar sällan med den yngre delen av befolkningen. Internetiseringen och smsandet har gjort ett sådant språkbruk omöjligt. Allt är numer på allvar och bokstavligt. Vi har blivit bokstavstrogna. Jag undrar hur detta påverkar tankevärlden och samtalstonen i verkliga livet. Eller irl som det i anglifieringens, akronymens och förenklingens tid heter?

Humor är lackmuspapperet som ofta visar förändringar först. Jag ska erkänna att jag fler än en gång inte fattat det roliga med saker yngre personer skrattat åt, men sedan något år senare gjort det. Någon form av anpassning har då skett i det tysta utan att jag märkt det. Även på detta område är det förenkling och förkortning som gäller. Långa dubbel- och trippeltydiga dikter á la Tage Danielsson orkar ingen lyssna på längre och ännu mindre anstränga sig för att förstå underliggande poänger med som dessutom förutsätter att åhörarna/läsarna har ungefär samma verklighetsbild utifrån samma historia och nyhetsflöde. Den språkliga flyktigheten gör inveckling omöjlig. Omedelbarhet, enkelhet och korthet gäller. I dag...

I går dök en granne från byn upp bara så där. Han råkade gå förbi och såg mig o A med kaffemuggarna. Kom och satte sig. Vi pratade någon halvtimme om ditt och datt. Utan något ämne eller några åsiktsutbyten. Bara byskvaller. Jag fick en känsla av barndom. Typ helgdagar då någon bybo knackade på och satte sig på en stol för en stunds oplanerat prat. Utan rädsla för tystnad och utan ärende. Bara liksom att titta till varandra. På den tiden ringde man inte i förväg. Var ingen hemma så var det väl bara att gå till någon annan eller hem igen. Med sina tankar och känslor i huvudet och inte någon annans i de ständiga lurarna. Promenad stimulerad av väder och lukter från naturen. Kanske fågelsång. Romantisering? Ja säkert men så minns jag det.

I dag finns det en rörelse, bland alla andra polariseringsklubbar, som vill det analoga. Bort från den digitala, snabba, korta. Det är generationen som ser allt jag i grunden ser som naturligt och hemma (men har vant mig vid att betrakta som mossigt) nu istället som exotiskt och nytt. Jag har t.ex. redan hållit ett par kurser i analog fotografi med övervägande unga deltagare. 

Jag tror det går för fort och blir för fragmentariskt för vissa nu. Yngre människor börjar sakna kontinuitet, historia och sammanhang. Drar i handbromsen. Men samhället är inte längre homogent som det var när jag var ung, så nu blir det bara en rörelse bland många andra i tiden. M.a.o har jag och mina gelikar blivit ett specialintresse :-). Jag = vintagemannen!

Accelerationen.

Om man läser mycket skönlitteratur av samtida författare så märker man snart att många begrepp, mycket teknik och mycket av det som var allmängods för ens egen generation har blivit o- eller halvkänt för nästa, alltså den författargeneration jag syftar på. Och science fiction för deras barns. Det är lätt att underskatta hur snabbt saker och ting förändras när man lever i en tid av konstant acceleration. Bara för en generation sedan kunde man förvänta sig att dela erfarenheter med sina barn och att språk och teknik skulle vara åtminstone i grunden samma. Nu är det inte längre så. Vi hamnar längre och längre bort från varandra. Alla timmar jag och mina (manliga) generationskompisar skruvade på mopparna och lärde oss mekanik och förbränningsmotorer, eller ägnade oss åt fiske och utomhusaktiviteter, eller gjorde lumpen för den delen, har våra söner lagt på datorer och annan digital teknik. Grundkunskaper säkert på liknande nivå men på helt olika områden. Och inget tyder väl på att detta skulle förändras. Alltså accelerationstakten. Nästa generation och alla därefter får nog också erfara detta.

Och på grund av det har det blivit knepigare för min generation (mig i alla fall) att läsa svenska romaner av unga författare där företeelser från "vår" tid beskrivs eller bara förekommer i bisatser. Det blir lätt så att man (jag) hakar upp sig på detaljer som inte stämmer eller som bara är nästan rätt, en liten aning missuppfattat. Jag förstår ju att detta är orimligt och orättvist, särskilt som jag ju inte vet hur många fel jag sväljer när jag läser äldre litteratur om sådant jag själv helt saknar både erfarenhet och kunskaper om. För att inte tala om allt från andra kulturer. Men icke desto mindre. Det är ett problem som kan överskugga en hel berättelse hur bra den än är i stort. Det är ändå ganska stor skillnad på att skriva om sådant man hört om och att skriva om sådant man faktiskt upplevt när författaren hört om ämnet som läsaren upplevt. Skillnad för läsaren alltså.

Stormmorgon.

I natt stormade det så att fönstren slets loss från fönsterbågarna och all lös inredning i huset blåste ut på gården. Kanske lite överdrift där men det blåste faktiskt ganska hårt. Men solen skiner åter starkt så vädret är bara typiskt för denna ö nu på morgonen. Typiskt dagtid är just vind och sol. Typiskt nattetid är kompakt mörker med stjärnhimmel där vintergatan går att se. En sådan himmel som stadsbon, eller ens tätortsbon aldrig får se pga ljusföroreningar. Och idag är havet ultramarinblått och himlen kobolt-coelin. Det ser liksom strängt ut. Blått, grönt och ljusockra. Inte många mellanting. Ungefär som målaren Axel Kargel framställde ön. Jag brukar inte vara helt överens med AK då jag tycker att han drev stiliseringen för långt i förhållande till färgträffsäkerheten. Han var inte lika säker på färgområdet som t.ex. Vera Frisén utan stiliserade hårt även sina halvmissar. Känns lite som att han försökte maskera ett lite schablonartat färgval med strikt komposition. Synd. För om färgerna träffat mitt i prick så hade det nog givit honom berömmelse även utanför ön. För faktiskt så har inte jag någonsin genom åren stött på honom annorstädes. Morgonpromenad nu med "Efter röken - om pipor, människor och konsten att uppskatta långsamma saker". En kort ljudbok med lång titel som kanske blir sällskap på promenaden om det blåser så hårt att det inte går att tänka. Författaren heter Niklas Sandberg.

Makterna.

Nytt islamistdåd i Berlin igår. En radikaliserad person körde en bil rakt in i en prideparad. Israel-Palestinakriget. Indien-Pakistan. Boko-haram i Afrika. IS. Al-Qaida. Och vill man backa i tiden så har vi korstågen. Tvångskristnande av "vildar". I Moskva sitter patriarken Kirill och välsignar allt hans galne diktatorchef gör. Gudstron fick Gustav II Adolfs och Karl XII:s fattiga och okunniga soldater att marchera rakt in i metallduschen. Den kristna högern i USA. Amerikaner som tror att en israelisk influencer och sektledare var "guds son". För drygt 2000 år sedan. Som gärna på grund av denna galenskap eldar upp sig till upplopp och våldshandlingar. Och så vidare.

Det här behovet en del har, att tvinga andra till underkastelse, är nog mycket starkare än alla de olika och motsägelsefulla religioner som används som alibi för ondskan. För i min värld är det ondska att försöka få makt över en annan människa. Maktambitioner över huvud taget är av ondo. Makt som utövas i form av tvång värst. Knutby, alla historier om sektoffer. Alltid handlar det om makt i första hand och religion som back-up alibi. Sommarprataren jag nämnde i förra inlägget beskrev helt aningslöst sin ondska med start i en djurplågerihistoria. Sin tillfredsställelse av att känna makt. Ofattbart faktiskt. Primitivt.

Må vara att jag är långt från någon ambitiös tävlingsmänniska och aldrig har varit fanatiker på något område och aldrig kommer att "offra mig för något större" men jag kan inte låta bli att undra varför makt för maktens skull inte upprör fler? Att många nästan verkar tycka det vara beundransvärt? 

Det enda som skulle få mig att ta till maktmedel är om någon skulle skada mina närmaste. Min familj. Och religion, tro, tycker jag är något mycket privat. Det jag tror på kan jag förstås tala om men om någon annan skulle tro samma sak är mig totalt likgiltigt. Jag är jag och du är du. Så enkelt bara.

Avslutar med citat från den kloke Charles Bukowski (citat brukar byta upphovspersoner, men detta är faktiskt CB):

"We're all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn't. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing."

Gurglandet...

...från kaffebryggaren på morgonen. Den första blicken ut genom fönstret. Promenadvägen till Åkermyntan och affären (där en ny dödsskjutning skedde i går). Gladan som cirklar över träden. Kokt röding med gräslöksås i köket för hundra år sen. Den ljust turkosa roddbåten. Tidig regnmorgon med det skärande ljudet från sågen. Lifta hem från skolan bara för att det är kul. Uppställning på kajen. Elritsor i alla blänkande färger i avan. Femöringar på rälsen. Funderingar över en osynlig far. Sommarnattsvandring hem från Helmertz. Vraket av Moj som plötsligt tornar upp sig som en vägg på 30 meters djup. Barfota på hårt grus eller brännhet sand. Gravstenarna. Storlomens meddelande från sjön, att nu blir det regn.

Allt detta är lika starka intryck. Det mesta bara obegripligheter för den del av världens befolkning som inte råkar vara jag. Allt är också material till bilder, skisser, försök att förmedla. Omvandla intryck till uttryck. Och lägg till de ovanstående lösryckta exemplen en minst lika stor värld av halvmedvetna eller bara anade intryck.

En slags biomassa som grundmaterial för personer med uttrycksbehov (och alla andra också såklart). Alla helt olika och alla med helt olika arbetsmetoder. De flesta kanske låter allt stanna inombords men de som behöver få något slags utlopp och känner en stark vilja att försöka kommunicera intrycken/känslorna kan ju göra detta, eller åtminstone försöka göra det med praktiserande av någon konstart. Skriva, dansa, måla, eller vad som ligger närmast. Poängen här är individualiteten. Olikheterna. 

Den första konstskolan jag gick i hade två huvudlärare med helt olika konstsyn, den ena med rötter i Göterborgskolorismen, alltså måleri som absolut uttrycksmedel och inga ord. Den andra i en delvis idébaserad tradition. På så sätt försökte de täcka upp ett brett område inom bildkonsten och försöka lotsa eleverna på rätt väg, som ju är något väldigt individuellt. Ett svårt jobb. En av mina klasskamrater anförtrodde mig många år senare att hen hade lidit av psykisk ohälsa när hen började på skolan och att den ena läraren hade varit bättre på att hjälpa än psykologerna. Att den där konstskolan kanske hade varit räddningen. Så kan det bli om läraren är tillräckligt lyhörd för vilken väg konstutövandet behöver ta. Andra saker kanske hänger ihop oupplösligt. Att inte klampa runt i porslinsfabriken är nog en konstlärares främsta uppgift. Lyssna och lotsa.

Det här skriver jag eftersom jag precis lyssnat på sommar i P1 där en konstnär berättar om sitt liv och sin konstsyn. Nu vet jag inte om hen undervisar eller har gjort det, men i mina öron verkar denna person vara högst olämplig för att handleda någon på en från början osynlig väg. Jag har svårt för personer som "vet", som inte tvivlar. Eller ifrågasätter sina heliga kor. Kom att tänka på det där med lärare när jag hörde hens fullständiga övertygelse om att ha fattat allt, för väldigt många konstnärer har ju någon eller några perioder då lärarlön är välkommen och kanske enda sättet att få till någon ekonomi. Tyvärr finns det också en kategori av konstnärer som verkligen tror sig fatta mer och bättre än människor i andra yrken. De arga allvetarna :-). Som avskräcker folk från andra bakgrunder och med andra utbildningar. Nu tillhörde nog denna konstnärsröst i radion inte den gruppen pga sitt tekniska, naturalistiska måleri som nog alla accepterar och beundrar, men efter radiopratet tror jag tyvärr att mångas förutfattade meningar om konstnärer fick nytt vatten på kvarnen. En bekräftelse på myten om konstnären som gränslös boarderlineperson och narcissist.