Spaning.

En gång i tiden, när Hornspuckeln var nedslag nummer ett på lördagarnas galleri/vernissagerunda med gratisvin, fanns det flera journalister som skrev konstkritik i både morgon- och kvällstidningarna. Och även de gjorde sina gallerirundor till både små och stora kända och mer okända gallerier. Sedan kunde resultatet bli vad som helst från inget alls till helsidor. Vilket såklart också betydde att det fanns en relevans, en intresserad läsekrets. Till och med gick det att upptäcka nya tidigare okända förmågor via deras anmälningar. Nu är det inte så. Om någon konstkritik överhuvudtaget får en plats i dagspressen så är det någon förutsägbar hyllning av en utställning/konstnär som förannonserats i veckor. Och inte på något litet galleri, även om det ligger i det nya klustret på norrmalm, utan på museum/instituion. Kritiken har förpassats till några nätsidor endast initierade hittar till. Tänker på branchtidningar som t.ex. Sprängnytt eller Svensk fiskenäring. 

Istället har konstkritikens plats i det allmänna medvetandet övertagits av mat och litteratur. Och TV-serier. De tre områdena får hur mycket utrymme som helst på kultursidorna. Om mat läser jag inte eftersom det inte är något intresse för mig och inte serier heller, men litteratur är ett av mina största intressen så där läser jag allt jag kommer över. Men här finns ett intressant fenomen som verkar vara alldeles särskilt utvecklat bland litteraturkritiker - de recenserar varandras recensioner! Gång på gång när jag hittar någon ny artikel jag ännu inte läst visar det sig snart vara en replik på något någon annan kritiker skrivit. Ibland kan det bli rena detektivarbetet att likt en släktforskare leta sig bakåt i flödet och mellan de olika plattformerna för att kunna förstå vad meningsutbytet egentligen handlade om från början. Nu kanske jag inte ska klaga på det eftersom underhållningsvärdet inte ska underskattas. Det är helt enkelt kul att nysta i vem som sagt vad och kanske tom varför. Däremot bidrar det väl inte så värst mycket till kunskapen om aktuell litteratur. Det blir liksom ett metalager som lever sitt eget liv på kulturskribenternas interna konflikter och kompisförhållanden. 

Och därmed kommer vi till skvaller. Som ju alltid är underhållande. Jag läste Börje Ahlsteds "Från min loge på dramaten" som ju såklart (för den som vet vem BA är) är en drastisk partsinlaga om ungefär allt som rör dramaten. Extra kul eftersom jag själv hade extrajobb som vaktmästare där under skolåren och känner igen en hel del. BA är ju inte den som skräder orden om andra skådespelare och anställda heller.

Men åter till ämnet som skulle vara avsaknaden av konstkritiker som skriver för allmänheten och gör otillgänglig konst tillgänglig. De finns inte längre. Konsten har blivit en nisch bland nischer och den yngre allmänheten har flyttat fokus till mat, TV-serier och böcker. Och det var allt för denna gång.

Samvetslösningar.

Den franske författaren Thélyson Orélien har visat sig vara en AI-epigon. Alltså producerat en "succéroman" genom ett hopkok av plagiat och generativ AI. Så det blir väl ingen svensk översättning av den. Och jag undrar vad som kommer att hända med honom själv. Tragiskt är det när vågskålen med berömmelse blir tyngre än den med samvete. Och obegripligt för en fegis som jag, som knappt ens klarar en vit lögn utan att ligga sömnlös av ruelse sen. Hur kan han ens för en sekund glädjas eller vara stolt över vad han åstadkommit när han vet inom sig att det är en bluff och att den en dag kan komma att avslöjas? Det måste ju vara som för en våldsbrottsling som vet att han lämnat dna på brottsplatsen men ännu inte är spårad.

För några år sedan gjorde naturfotografen Terje Hellesö något liknande när han plötsligt kunde ta närbilder på lodjur i smålandsskogarna och dessutom skrev långa historier om sina mer eller mindre intima lodjursmöten. Minns att jag redan innan detta hände såg honom som en lite suspekt outsider på sitt område. Fast mest pga hans adepter som verkade vara mer eller mindre vilsna själar som längtade efter en frälsare. Det var liksom något osunt över det hela även om han i vissa fall producerade riktigt bra bilder. Han agerade också lite som en sektledare genom att publicera "manifest" mm. som när man läste texterna genast avslöjade en märklig okunskap om fototeori och historia. Det var liksom ett hopkok av lösryckta idéer och sådant som uppenbart hämtats från andra.

Jag vet inte hur det går för Orélien men i fallet Hellesö gick det illa. Nyordslistan som publicerades året därpå innehöll t.ex. ordet "terja" som betyder manipulera en bild och sedan ljuga om dess tillkomst. Priser togs ifrån honom och andra priser tilldelades de som avslöjat honom. Faktum är att jag tycker det till sist gick till överdrift. Naturfoto är ändå inte någon samhällsfunktion med makt över andra, men det plötsliga hatet mot honom var mer som om han hade varit någon makthavare som avslöjats som en Henry Rinnan.

Så vad kan det då vara som drev dessa kulturproducenter till att fuska? I författarens fall vet jag inte så mycket, men en googling säger att hans tidigare verk nu också granskats och så gott som i samtliga fall verkar vara klipp och klistra texter från andra författares. Så det verkar inte vara någon mer eller mindre omedveten användning av AI-stöd i den berömda romanen. Bara att ny teknik gjort det lättare att fuska. I fallet Hellesö vet jag hur det gick direkt efter avslöjandena. Han fick tas in på psykakuten då flera i hans närhet befarade självmord.

Är då de här bägge herrarna psykopater? Psykopater sägs ju inte ha några skrupler eller någon moral. Inget samvete som kan lägga sig i utan praktiserar bara utnyttjande av allt och alla för egen vinnings skull. Hellesö gjorde till sist, men inte förrän han överbevisats, offentlig avbön och skyllde allt på prestationsångest. Att omvärldens häpna beundran inför de halvdåligt photoshopade lodjursbilderna m.fl. blev en sådan egoboost att han helt enkelt fastnade och fortsatte. Som en drog alltså. Men den intressantaste frågan kommer vi nog aldrig att få något svar på, den om hur det hade gått om han aldrig avslöjats. Hade han då kunnat leva med detta och låta sig firas i all evighet?

Tankarna går såklart till den just nu aktuella frågan om valfusk, där en person kryssats in som riksdagsledamot trots att han vid valet var praktiskt taget okänd och hade sitt namn med i listans botten. När han tillfrågades rakt på sak om detta, svarade han att han aldrig skulle kunna delta i något valfusk eftersom han vet att det är mot lagen. Alltså just den där inställningen att inga moraliska spärrar skulle ha satt stopp, bara att det är olagligt. En variant på att katastrofen är inte att jag gjorde det. Katastrofen är att jag blev avslöjad.

Nog om detta. Men visst är det ett intressant ämne? Känner att jag måste ta reda på lite mer om psykologi och psyke hos personer som verkar sakna de spärrar de flesta (hoppas jag) har. 

Klart slut från moralkärringen/gubben.

Viktigt i livet.

På många områden är det viktigt att "hänga med" i utvecklingen. Inte minst den tekniska som ju är det område som genomgår de snabbaste förändringarna. Ibland så snabbt att en teknik knappt hunnit etableras innan den ersatts av en nyare. På mitt område som fotograf har jag sett detta under hela min yrkesverksamma period. Eller kanske mer rätt under den del som började runt år 2000 då digitalkamerorna definitivt kopplade greppet och filmen dog. För varje år i kanske 20 års tid kom nya och märkbart bättre prylar vilket såklart framtvingade ett ständigt förnyande av utrustning. Kamerahusen fick fler och fler bildpunkter (pixlar) och elektroniken byttes ut. Nya bildprocessorer osv. Och jag var helt inne i detta. Bytte kamerasystem från Canon till Nikon något år efter digitaliseringen och sedan började rallyt. Kamerahusen ersattes av nya varje år och optiken runt vart tredje år. Och allt från den förra generationen tappade sitt värde så fort den nya lanserats. Proffsbutikerna tog bort de förra modellerna från hyllorna så snart nya kom. Telefonen ringde med säljare som frågade om de skulle reservera det där nya kamerahuset med förtur (hade ett sånt avtal med Nikon). 

Varje år var det stora evenemanget fotomässan i Älvsjö där man fick bekanta sig med det som skulle bli nästa års inköp. Gå på kortkurser. Få utrustning genomgången och rengjord. Se demonstrationer och träffa kollegor och branschrepresentanter. Äta och ha en heldag eller två helt i teknikutvecklingens namn.

Men så plötsligt hände något. Flera tillverkare meddelade att de inte skulle vara med på mässan och 2022 blev den sista innan den helt lades ner. Nikon i Solna slog igen verksamheten och flyttade från Sverige. DPreview och Luminous landscape (måstesiter nästan dagligen för fotografer då) lades ner (den förstnämnda iofs återuppstånden nu i bantat format och med en analogavdelning med). Liknande saker skedde över hela området. Jag som varit van vid att bara ringa Nikon och säga att jag kommer in om en timme med ett trasigt kamerahus och behöver låna ett nytt under reparationstiden, fick veta att man numer måste gå till försäljningsstället och att reparationer skickas utomlands och tar veckor. Från att Solnaverkstaden ibland kunde fixa saker medan man drack kaffe i kundmottagningens tjusiga reception.

I dag finns samma kamerahus som för 5-10 år sedan hos de handlare som fysiskt finns kvar. Det är som att skiten nådde fläkten för några år sen. Jag antar att en av orsakerna var smartphonens intåg. Mobilkamerorna slog ju fullständigt undan benen för kompaktkameramarknaden, som kanske var den största inkomstkällan för tillverkarna. Numer finns några få kompaktkameror kvar att köpa och de har blivit löjligt dyra.

På ett sätt är det väl bra att teknikrejset på detta område avtagit och stabiliserats och för min egen del betydelselöst eftersom jag följt med det analogas återintåg och verkligen inte sörjer att jag "måste" byta utrustning vartenda år.

Men det intressanta här är såklart hur det självklara och viktiga kan bytas ut bara på ingen tid. Från en självklarhet till en fullständigt annan på ett par år. Nu tog jag fototeknik som exempel eftersom det är det område jag känner bäst, men såklart inte det enda som genomgått något liknande. Ibland känns det som att teknikföretagen är de verkliga makthavarna som styr och ställer med vår vardag. Mer än politiken. Lite som att människan kommer i andra hand för människan(!). Och kanske är det den känslan som sprider sig nu med den analoga trenden inte bara på fotoområdet. Att allt flyter. Man vill ha något oföränderligt att hålla sig fast vid. Orkar inte med att kunskap blir förlegad över en natt. Att det mödosamt inlärda plötsligt blir bortkastad tid. Religionens återkomst på gott och ont. Och hantverkets, på gott.

Augustpriset -26.

I går kom nomineringarna. Och juryn får nu arga frågor om varför årets mest omtalade och omskrivna roman inte finns med på listan. Svaret blir att de fem personerna i juryn har läst i princip allt som givits ut under året och ganska lätt enats om nomineringarna. Det understryks att Augustpriset inte handlar om försäljningssiffror eller publicitet utan om litterär kvalitet. Skönt att höra då jag själv läste romanen det bråkas om och tyckte den var ganska kass. Till skillnad från vad en lång rad högprofilerade tyckare i kulturvärlden tyckte. Man ska lita på sitt eget omdöme och låta andra ha sina. Nu hoppas jag Karolina Ramqvist tar hem romanklassen. För där finns verklig litterär kvalitet utan högljutt skramlande tomma tunnor. Det var bara det jag ville säga. God middag!

Inflation.

Inflation kallas det när penningmängden i ett land ökar och det verkliga värdet inte kan haka på siffrorna. Pengarna blir mindre värda helt enkelt. Det kanske mest kända exemplet ftån historien är väl Weimarrepubliken, som det Tyskland kallades som fanns kvar efter det första världskriget. Krigsskadeståndet var så enormt att det tillsammans med att kriget förts med lånade pengar, storstrejk med full betalning till de strejkande som staten garanterade och därmed också varubrist, gav att den enda kvarvarande starka branchen blev sedeltryckeriet. Sedelpressarna gick varma och till slut blev det brist på sedelpapper vilket löstes med att helt enkelt stämpla högre summor på befintliga sedlar. Ingen hållbar situation när värdet av lönen i plånboken kunde halveras medan man sprang till affären för att handla innan det helt förvunnit. Ett samhälle som effektivt banade väg för han som klev fram och gormade att han skulle lösa alla problem om bara folket svor honom villkorslös lydnad. Förenklad beskrivning men i stort sätt sann :-).

Inflation kan man också kalla det som verkar råda i delar av den skönlitterära utgivningen i Sverige idag. Ju fler nyutgivna titlar av nya namn jag försöker mig på ju starkare blir intrycket av att någon slags urvattning pågår. Raden av nya författare tycks växa logaritmiskt och med det också epigonantalet. Det har hänt att jag tänkt att jag måste ta fel. Jag håller på att bli en gnällande "allt var bättre förr" gubbe. Då har jag tagit upp t.ex. Camus eller Sandemose och läst några stycken. Sorgesamt konstaterande att jag nog är rätt ute iaf. Det pågår en inflation på området. Bekräftas också indirekt när man ser raden av skrivarkurser på allt från kortkurser på nätet till snart alla universitets kursförteckningar. Alla måste skriva en roman eller åtminstone en deckare och ge ut den också. Och funkar inget annat så får det bli på eget förlag. Så är i alla fall intrycket jag får. Alla som är bara lite kända på vilket område som helst måste haspla ur sig sina obligatoriska trauman över att farsan inte såg mig och blygskryta om sina framgångar. Halvkända idrottare verkar sitta på skrivarkammaren istället för att idrotta osv.

Inom den populäraste populärmusiken finns ett annat problem som för tankarna till inflation även om det inte riktigt är det. De möjliga kombinationerna av ljud inom den musikformen börjar ta slut. Till och med vetenskapligt bevisat är det nu. Och därmed börjar epigoneriet bli oundvikligt. Det går helt enkelt inte riktigt att undvika upprepningar och kanske ofrivilliga stölder från tidigare kompositioner. Lätt att kolla också. Ta några av dagens mest framgångsrika på området (amerikanska såklart) och be någon beundrare lista stjärnornas fem bästa låtar. Då synliggörs det faktum att det inte är den eller den odödliga hiten som gör stjärnan till den stjärna hen är, utan snarare är det andra faktorer som spelar in. Som spektakulära scenshower, närvaro på sociala media o.dyl. Så liksom i littetaturen får man backa i tiden för att komma till verklig originalitet. Eller kanske undersöka smalare musikstilar.

Nu betyder ju inte dessa drapor att ingen längre kan göra något utan att efterapa andra. Det finns många ljuspunkter, många jag har skrivit om här i bloggen också, men vad det betyder är att det blivit svårare att hitta dem. Att bruset blivit så starkt. Vad gäller musiken kan jag inte säga så mycket eftersom min personliga musiksmak inte finns på P3, men jag vet ju att jag hört en lång rad berömdheter jag inte med bästa vilja kan skilja åt. Det låter för lika helt enkelt både individuellt repertoarmässigt och sinsemellan. Precis som man kan läsa baksidestexten på en nyutgiven roman och tänka att man ju redan läst den.

Så inflation är lite av ett normaltillstånd idag, även i kulturlivet. Kvantitet på bekostnad av kvalitet. Grundkänslan samma som jag får av fotografen som jobbar enligt principen "spraying and praying". Bränn av en serie på tusen bilder så måste väl någon eller några bli bra i alla fall? I stället för noggranna förberedelser och skisser och medvetenhet om vad man gör. Nedan två bilder av inflationen. Fram- och baksida av en "uppstämplad" sedel från Weimarrepubliken. Tillhandahållen av kompisen D.

Vita och svarta haven.

Ända sedan jag för kanske 20 år sedan läste "Vandraren" av Elias Lönnrot har jag velat se Vita havet och trakterna runt om. Vandraren är reseberättelser från författarens vandringar i Karelen på 1800-talet. Den upplaga jag har ett ex av innehåller också fotografier. EL vandrade mellan byarna i Karelen för att nedteckna runosånger. En slags sjungen historieförmedling som praktiserades däromkring. Som ett mellanting mellan berättad historia och skillingtryck. Min numer närmast obefintliga reslust är nedkokad till området runt vita havet samt Krim och kanske Odessa. Alla tre av herr P effektivt blockerade. Vandraren skildrar ju såklart människor och byar som inte finns kvar, det fattar jag ju, men kanske att landskapet inte förändrats så mycket på vissa ställen. Det vore ett intressant projekt att jämföra med foton från boken och se vilka tankar och bilder som skulle kunna komma ut från det. Kanske få göra om någon av de roddturer EL gjorde, för sjöarna lär ju finnas kvar liksom havet. 

De andra resmålen, Krim och Odessa kommer sig också från läsning. Det är Anton Tjechovs noveller som spökar i de fallen. Men framtiden får väl avgöra om jag någonsin får se om något finns kvar från dessa historier. Londonskaya hotel i Odessa ska visst finnas kvar i alla fall. Med baren där AT brukade tillbringa mycket tid vid sina besök.

Och nu slår det mig att alla de här historierna som fascinerar mig och får mig att vilja resa är nedskrivna på 1800-talet. Kanske att jag hade passat bättre in på den tiden.

Fashing.

Är namnet på en jazzklubb i Stockholm som uttalas precis som det stavas. Namnet kommer från det tyska ordet för karneval. Fashing var den andra orsaken till min huvudstadsflytt 1984. Den första var förstås att konstskolorna fanns här. På den tiden hängde jag ofta med min kompis jazztrummisen och till Fashing kunde man gå och bara ta en öl och sitta och lyssna på vilka det nu var som gick upp på scenen. Fritt inträde de kvällar då ingen särskild artistbokning var gjord. Ofta jamsession. 

Frippe, kallades en figur som brukade sitta väl synlig och uppenbart i ett tillstånd som tolererades på den platsen i den tiden, men som inte funkat idag. Han hade ofta ett klarinettfodral liggande på bordet och sågs på med oro från scenen. Där satt han och glodde allvarligt och när han inte tyckte om det han hörde började han skruva ihop klarinetten. Då visste musikerna att det var bäst att ta en paus för annars klev han helt enkelt upp på scenen och lade sig i. Han var liksom en del av själva klubben och åkte aldrig ut. Åtminstone inte de gånger jag såg honom (fast vid de tillfällena gick han inte upp på scenen). Han såg sig som representant för det dåtida jazzavantgardet. En föregångare. Jag vet inte om han verkligen var det. Hörde honom aldrig spela. Hittade en minutskiss av honom när jag tittade i gamla lådor inför "Öppna ateljéer", i ett tydligen 40 år gammalt skissblock. 

Fashing var en viktig del av livet innan barn, hus, bil, förort och allt det normala började. Där kunde man prata lite med musikerna i baren, när de hade paus. Avspänt. Okrystat. Minns att jag bad Christer Boustedt att spela "Ruby my dear" när han kom och ställde sig bredvid mig i baren. Svaret blev att han inte var i form för det men att bandet kunde spela den unisont sen. Vilket de också gjorde när de druckit ur sina öl och rökt färdigt. Det var ju det också. Alla rökte. Hela tiden. Så det behövdes ju ingen rökmaskin på scenen :-). Nu när minnena sakta liksom kommer smygande tillbaka bara för att jag skriver (det funkar så för mig) kommer jag ihåg diverse konserter och framträdanden. En gång minns jag att vi till och med beställde bord för att undvika ståplatserna längst bak. Det var Peter Erskines band som spelade då. Och jag missade sällan att gå dit när Ann-Sofi Söderqvist spelade. Gillade att sitta någonstans långt bak med skissblocket och försöka rita av musikerna. Hade kanske varit kul att ha kvar några fler av dessa teckningar idag. Eller kanske inte. Min teckningsstil på den tiden var som synes mycket mer "pang på" än nu och gärna med 4B eller 5B och inget suddgummi. Något jag inte alls gillar idag. Men nu är det dags att flytta ner katterna från knät och ta tag i denna fredag. Det har ljusnat. God morgon!

Georg Riedel (igen).

Tror jag har nämnt honom flera gånger under åren men mest i jazz-sammanhang då. Nu hittade jag denna intressanta film på youtube när jag lyssnade på Bengt Hallberg klipp. Bör ses och höras. Astrid Lindgren samarbetena. Det svenskaste svenska som finns är skapat av en osvensk (enligt honom själv).

Avyttrandet.

Av det mesta, fortgår. Också i ateljén. Den kommande helgen är jag i ateljén på Glasbruksgatan 25 i Stockholm för det årliga evenemanget "Öppna ateljéer".  Jag håller på att sätta prislappar på det mesta. Måleri, teckningar, färg, redskap osv. Existensiell loppis blir det. Till och med en förstoringsapparat för småbild och mellanformat med tillhörande timer, avmaskningsram och oanvänd filtersats. Alla målningar som ställts ut på Väsby konsthall och Kretsen i Södertälje har fått röda priser. Ett fältstaffli och en hel del oljefärger också kvar. En hel låda med skisser. Sista chansen! T-bana till Slussen och gå 500 meter.

Sekterna vi valt.

Något ska man ju tro på. Konsten? Ja nu när jag blivit gammal och förhoppningsvis lite mindre ovis, har jag till sist insett att det nog i hög grad var sökandet efter en gemenskap att passa in i som en gång gjorde konstskolan till det mest attraktiva valet. Jag kanske bara kunde ha blivit sjundedags-adventist i stället? Och fortsatt med vad det nu var jag jobbade med på dagsrna då. Alltså apropå gemenskap. Fast det livet hade nog blivit rätt tråkigt. Nä, det var inventeringen av mina egna styrkor och framför allt svagheter som blev avgörande då jag satsade på att ta ut maximalt studielån i maximalt många år. Jag var bra på bild. Eller teckning som skolämnet hette då i grundskolan. Högsta betyg i alla år räddade upp medelbetyget till någonstans i mitten. Sen tog det ju några år innan jag fattade att det kanske skulle gå att göra sig ett liv på det där teckningsbetyget. Och det var en uppenbarelse som också öppnade för acceptetandet av allt vad som kunde inrymmas i konstens värld. Gapande okritisk inför oraklen. Alltid fel på en själv om man inte fattade. Anammade. 

På den punkten är konstvärlden faktiskt riktigt lik en religion. Även om internkritiken finns på ett annat sätt än inom t.ex. en frikyrka. En frikyrka eller en sekt, består av förkunnare och utövare/troende. I konstvärlden finns förutom konstnärer och publik (och alla andra inblandade på ekonomisk nivå) en kategori till, nämligen konstvetarna, som med ena foten i konsten och den andra i verkligheten har en roll kyrkorna saknar en motsvarighet till. En och annan konstvetare blir även kritiker vilket ju också är ett steg ut, även om kanske ekonomin kan spela in tydligare i den rollen också. Den ständigt närvarande och styrande. 

Mycket av den konst som produceras idag är också tacksam att applicera lite vilka som helst tankar på. Är man filosof eller psykolog så kan kan det funka att ha valfritt konstverk som klädkrok att hänga upp sina teorier på. Som ibland till och med kan få bekräftelse och bifall från konstnären själv som inte riktigt visste att hen tänkte i de banorna. 

Och nu ska jag avslöja att jag testat detta i akademisk miljö. En universitetskurs i konstvetenskap där en uppsatsuppgift handlade om att välja ett konstverk från modernistisk epok och skriva x antal tecken om det. Alltså göra en egen analys. Jag hade skjutit upp detta, nästan glömt det och var just då ganska trött och hade egentligen inte tid, men jag skrev ändå en rätt lång betraktelse där jag (liksom i inläggen i denna blogg) skrev lite vad jag just då i stunden kom på, kryddat med några konstlingo-ord, exempel och hänvisningar till annan konst jag för tillfället råkade minnas osv. Skickade in det i sista stund.
Men jag kunde egentligen ha skrivit ungefär vad som helst insåg jag sen. Jag fick nämligen högsta betyg för den insatsen. Jag som trodde jag skulle bli underkänd och inte brydde mig om det eftersom jag endast läser för att skaffa mig mer kunskaper och insikter, inte för att ta några betyg eller så. Så det blev en till spik i tvivelskistan om vad jag ägnat så stor del av mitt liv åt. Och hur långt jag kommit från det där blyertstecknandet jag i början trodde var konst. Känns som jag vid någon tidpunkt gick totalt vilse och borde ha hoppat av tåget. 

Men jag vet inte. Det kanske var det jag gjorde den där dagen då jag bestämde mig för att lägga om kurs till fotograf. Yrkesfotograf, inte konstnär med en kamera. Jag har i alla fall ett tydligt minne av vad det var som blev droppen. Det var när senaste numret av facktidsskriften "Konstnären" låg i brevlådan och jag läste den från början till slut. Det numret var ett enda långdraget gnäll om hur styvmoderligt konstnärer behandlas av samhället. Och jag kände att nu vill jag inte vara med i det här snyftgänget längre. Jag vill försörja mig själv och ha kul. Vara optimistisk. Och samma dag sade jag upp mitt medlemskap i KRO och ansökte om att få gå med i SFF istället. Och det fick jag. "Fotografisk tidskrift" i stället i brevlådan. Och på den vägen är det. Fortfarande nu över 30 år senare. 

Men då var det rollen som svensk konstnär av normalgraden jag ville bort från. Inte konsten som sådan. Det är värre nu när tvivlen gått djupare. Men skam den som ger sig. Jag kan ju tydligen inte släppa detta ämne, det ser den som läst fler inlägg i denna blogg, så något är det förstås. Bara så svårt att dra gränser. Veta vad man själv ser och varför. Omvärldens påverkan är mycket större än man ens kan föreställa sig. Jag tror att Marcel Duchamp och flera efter honom ägnade sig just åt att söka gränserna men bara upptäckte att de går att tänja utan slut. Att pengarna styr till 100% och att vissa saker inte kan ifrågasättas eftersom det helt enkelt handlar om tro. Den som tror slutar ju inte göra det på grund av någon slags logik, för då är det inte tro det handlar om. Och på det sättet tycker jag konstvärlden påminner ganska mycket om en religion. Själv är jag numer tyvärr agnostiker. Allt var enklare förr.

Spådomar.

Det finns en littetatur jag inte klarar av och det är historier som utspelar sig i framtiden. Spelar ingen roll hur välskrivet det är, så snart årtal eller dag som ligger i framtiden dyker upp i texten lägger jag ifrån mig boken. Det blir helt enkelt ointressant. På samma sätt som science fiction, vilket det ju också på sätt och vis är. Redan i sena tonåren då t.ex. Orwells "1984" stod på listan för mig, eftersom jag ville skaffa sig någon slags orientering om litteratur i allmänhet, gick det trögt att tugga i sig. Den historien skulle ju kunna bytas mot exakt vad som helst och då kunde jag ju lika gärna använda tiden till Mickey Spillane eller Kalle Anka enligt mitt sätt att se det. Föraningar och teckentydning om framtiden, som t.ex. hos Strindberg ibland, var och är spännande och intressant men inte konkreta handlingar som utspelar sig i framtiden. Det blir bara ett hinder. Försökte mig nyligen på Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" men läste aldrig klart. För mig blir sådana historier med inslag av framtidsscenarier allt för utflippade. Nu fattar jag ju så klart varför han använder det greppet i berättelsen men icke desto mindre så gör det att jag tappar intresset. Det får samma effekt som en del alarmistrapporter. Det blir för mycket helt enkelt. För osansat. Istället för konkret problemformulering och sitt i båten, blir intrycket detsamma som av en person som springer, fäktar med armarna och skriker. Och sådana personer brukar inte få så mycket mer uträttat än så. I Orwells fall får man kanske säga att delar av hans framtidsdystopi faktiskt har besannats, men inte på det sätt han såg det. Man kanske också måste försöka ta med den förändring som sker gradvis av mentalitet och samhällsutveckling för att se att den person som skrev för 50 år sedan (eller vad det är) inte ens är möjlig idag. Samhället och världen förändras ju inte som något frikopplat från människan. Själv är jag en helt annan person idag än för 50 år sedan. Det är helt omöjligt att sätta sig in i sin egen verklighetsuppfattning innan t.ex. datorer och mobiltelefoner, eller gig-ekonomi, eller tiggare utanför butikerna, eller sociala media, etc etc i oändlighet. Det går såklart att minnas på ett ytligt plan men inte hur ens världsbild var. Det strandar på det klassiska att man inte kan lära sig att inte kunna cykla. Och någonstans i det resonemanget finns min motvilja mot framtidsskildringar. De får inte fäste i mig helt enkelt. Det enda jag vet är att det kommer att bli på något annat sätt. 

Se, hör och läs.

1958. Peggy Lee spelar in sin nya version av "Fever", med ny text skriven av henne och delvis omarrangerad, också av henne. Minimalistiskt, minst sagt. Bandet som kompar henne består av Joe Mondragon på bas och Shelly Mann på trummor. Alltså bara röst, bas och trummor.

På den här inspelningen för TV 1967 är det Max Bennet på bas och Jack Sperling bakom trummorna men arrangemanget är det ursprungliga. Trummor med händer och fingrar, inga stockar. Vilket band! Att de kan åstadkomma detta med bara rytmsektion och sång. 

Peggy Lee var för övrigt Monika Zetterlunds första förebild, enligt MZ själv i den utmärkta biografin "Enkel, vacker, öm boken om Monika Zetterlund" av Klas Gustafson. Så dagens kulturrekommendation blir att läsa den boken, som inte bara handlar om MZ ända från barndomen, utan också om en hel epok i det svenska kulturlivet. Långt mycket mer än den av naturliga skäl förenklade och bantade filmen som kom för några år sen. Inga länkar till hennes musik här eftersom nog alla bara kan blunda och höra t.ex. "Sakta vi gå genom stan" inom sig.

Drömmare.

Kallt. En enda plusgrad denna morgon. Drömde, precis innan jag vaknade av att jag frös, att krigsherrarna i öst och väst och syd fick en envis fluga surrande runt sitt huvud för varje död de orsakat. Omöjliga att bli av med. Så tvingades de leva sina liv i flugsvärmar. Ja, ja. Inte intressant med drömmar eftersom man ju kan drömma vad som helst. Till och med genomleva sådant man i det vakna livet inte har en susning om. Däremot intresserar mig de tillstånd som egentligen inte är sömn men inte riktigt vakenhet heller, väldigt mycket. Jag tycker jag kan urskilja två eller kanske tre olika sådana. 

Intressantast och ovanligast är det jag kallar filmläget. Då jag först vaknar till, tänker på inget alls för att så plötsligt hamna i något som liknar en filmvisning. Utan direkt handling. Mer som att slå ner någonstans med Google earth. Men alldeles, alldeles överskarpt tydligt. Högupplöst kanske är bästa ordet. Som att min syn blivit tio gånger bättre än den är. De gånger detta hänt mig (inte många tyvärr) har jag legat blickstilla och försökt hålla mig kvar i det. Utan resultat då det inte går att framkalla eller kontrollera medvetet. Fast jag hade en gång en lärare som talade om det som något han kunde slå på eller av om han vaknade i natten och inte kunde somna om. Då fattade jag inte vad han menade. Tog många år innan jag hamnade där första gången. 

Sedan har vi vakensömnen, som jag läste att någon forskare betecknade som en form av medvetslöshet. Den har nog alla bilförare upplevt. När man kör en längre sträcka och tittar ut åt sidan och inser hur långt man kommit. Att man har kört flera kilometer eller mil utan att vara riktigt medveten om det men att körningen gått lika bra som annars. Autopilot.

En tredje variant är den behagliga dvala som en eftermiddagslur på soffan kan framkalla. Att höra ljud som mer avlägsna än de är, men ändå höra dem. Medvetet och omedvetet på samma gång. Bara på längre avstånd än normalt. Lite som att ha feber, som ju kan vara mycket behagligt trots att det är ett slags sjukdomstillstånd.

När jag var yngre drömde jag rätt lite, som jag kom ihåg i alla fall, och ofta kunde det vara helt vardagliga händelser som att jag hämtade något i kylskåpet eller tvättade bilen. Så är det inte längre. Dramatiken och drömfantasin har ökat med stigande ålder. Även så intresset för dessa tillstånd. Ska nog ta och undersöka hur mycket forskning det finns och läsa på. Se om jag blir klokare, vilket inte alltid är fallet när man lodar lite djupare i någon fråga. Ofta blir det tvärtom så att det som en gång var enkelt blir mer och mer komplicerat ju mer man lär sig. Så det gäller att välja sina strider om man har en läggning som inte nöjer sig med enkla svar på svåra frågor. Det finns sådant jag önskar att jag aldrig börjat ifrågasätta.

Men nu har jag en sovande och uppenbart drömmande katt i knät. Syns på ögon och tassar att hon drömmer. Undrar om vad? Och hur?

Influensan.

"Jag vet vad influencers är, men inte varför de finns?" Tyvärr inte ord yttrade av mig utan av galenskaparen Claes Eriksson. Mer info på det området ges indirekt av författaren Therese Bohman här. Alltså jag har kommenterat lite, men man måste läsa hennes roman.

Årets influensa har tydligen kommit loss för vaccinationsbolagen fyller min inkorg med överlevnadsplaner. Hur nu det ena kan vara bättre än det andra. Och hur de nu kan vara så intresserade av mig. Jag har ju uppnått den ålder då vaccination är gratis. Eller, det är den ju såklart inte, bara att jag inte vid vaccinationstillfället behöver betala något. Det allmänna sköter det. Och jag på den vägen. Så det är väl det som är orsaken. Lättare att göra reklam när produkten är gratis.

Covid 19 finns inte med i höstkollektionen i år. Alltså avförd från listan i väntan på Covid 20. I stället har bältros skuffats fram i rampljuset. En sjukdom man bara någon gång i en avlägsen barndom hört nämnas. Och tydligen så pass ovanlig att regionen inte vill ha med den på någon sponsorlista. Vaccinationen mot bältros är inget för någon som behöver pengar till vardag och räkningar. Men går man in på något vaccinationscenter (var kom de ifrån?) så försöker de skrämma en till att ta den med. Och influensa tror jag aldrig att jag haft. Bara kriimen (förkylning på jämska). Men visst, jag ska såklart vaxa mig. Det är så man gör idag när man uppnått inträde i gruppen som får senior-rabatt på ica.

Denna dags gryning är stilla. Inte ett löv rör sig. Himlen är mörkt grå än så länge. Och influerarna våndas i sina sängar för vad de måste filma och publicera om sig själva och sina familjer idag igen. Osökt kommer jag att tänka på ett ordspråk min mc-kompis hade i form av ett klistermärke bak på sin HD för alla år sedan. Det stod "hellre äter jag en burk mask än kör japansk motorcykel". Hur nu just den ramsan kunde komma upp i huvudet såhär helt otippat. Men det har väl något att göra med mina känslor inför den mest samhällsonyttiga yrkesgruppen av alla. God torsdagsmorgon!

Ett steg i rätt riktning.

Har jag just tagit med raderandet av websiten ingemaredfalk.info. Känner att den inte längre behövs då jag inte riktigt kan identifiera mig som konstnär längre. För mycket tvivel och mycket svårare att komma igen, rent mentalt, än jag trodde 2018 då jag tackade ja till ateljén jag nu har. Jag trodde väl att det bara skulle vara att köra på som om 25 års frånvaro från konstvärlden inte skulle betyda något. Men så var det sannerligen inte (vilket jag ju kommenterat en hel massa gånger här i bloggen).

I stället nu framåt med nya uttrycksmedel och på det sätt jag känner är ärligt och tillräckligt för mig själv. Bättre nattsömn liksom. Visserligen har det blivit några galleriutställningar med måleri, den senaste nu i våras, sedan "återkomsten" men alltmer känner jag mig hemma på biblioteket än i galleriet. Det är också att galleripubliken numer verkar mycket mer ha karaktären av slutet sällskap än på 80-90-talen då jag ställde ut och gick på utställningar. Tycker humorn och det lättsamma liksom försvunnit. Allt är så allvarligt och det är så mycket ordbajseri. Kvasifilosofiskt mummel. Epigonintellektualism. Jag känner ju många konstnärer och vet att den intellektuella nivån inte är högre än genomsnittet i befolkningen, men att det tydligen blivit viktigt att försöka framstå som något slags högre kast. Känns lite desperat. Som att verken inte räcker till att tala för sig själva. Och i en del fall är det väl just det. I andra bara ett sätt att inte sticka ut.

Så vad göra? Jo stanna i ateljén men med lite andra mål. Det blir säkert en och annan utställning även i framtiden men kanske inte i gallerisammanhang. Mer publika platser. En nyare företeelse gillar jag i alla fall, och det är de "skyltfönstergallerier" som dykt upp lite här och var. Ett sätt att öppna upp hemliga klubben för förbipasserande som inte skulle våga gå in i det sakrala galleriet annars. Så ljuspunkter finns. Men måleriet får vara för mig. Fototekniker helt tillräckligt för att uppta all ateljétid jag har och mer än så.

Vägfarande.

Idag uppdrag i en annan stad så det blir till att konfrontera de nya bensinpriserna med den lätt krockskadade gamla blå burken. Köpa ny bil såklart uteslutet men kanske att det blir någon variant av konsumentleasing när tiden är ute för den blå. Det har ju inte gått förut pga mitt flängande runt i landet i vardagen som industrifotograf. Men nu är uppdragen få och sträckorna kortare så leasing kommer nog att bli lösningen. Men det bär mig emot. Inte så mycket för begränsad körsträcka som för att en hyrbil måste skötas på ett sätt som är oförenligt med min syn på bilar. Jag vill ha en oöm lastvagn som helst ska kunna rulla i en potatisåker med en julgran fasttejpad på taket. En bil som inte bangar för en utspilld kopp kaffe i framsätet. Så ser jag på bilar. Bekvämt och praktiskt redskap för frakt av folk och ved och ingen fjollstatuspryl som sliter på biltvättarna. Men framtidens behov får råda. Andra och fler tankar om bilar och bilresor finns här för den intresserade.

Så idag blir det i alla fall några timmar på vägarna. Alltså är nästa steg att tanka, kolla olja och ringtryck och sedan välja ljudbok för resan. Det lutar nog åt Jennie Dielemans "Det sista solot" vad gäller bokval. Garderar dock med en eller två andra för den händelse den inte skulle motsvara de krav förbrukning av min kvarvarande tid på jorden ställer. Återkommer med synpunkter ifall den blir uthörd. Nu dags att packa utstyr.

Ett PS (hemma igen). Det visade sig att jag redan läst eller lyssnat på den där boken. Insåg det efter 10 minuters lyssnande. En ganska märklig historia men tydligen inte så pass att den satt några spår i mig. Glömd som den var. Inte alls dålig men inte heller något råmärke i minnet.

Inlandet.

Roman av Elin Willows. Började och slutade efter ett par kapitel. Började igen efter ett par dagar. Samma reaktion som när man för första gången äter sushi. Ingen tyckte om första gången. Ingen kommer ihåg varför det blev en gång till. Men det räckte för att bli fast. Suggestiv. Obegripligt händelselös. Trodde ett tag att det kommer en punkt när man förstår att huvudpersonen/betättarjaget har en allvarlig depression. Håglösheten. Initiativlösheten som blir normal och övergår i att bara vara en övergripande stämning. Det knapphändiga. Nästan minimalistiska. Slutar med att jag inser att denna korta roman kanske är det bästa jag läst detta år! Kanske på flera år om det gäller för mig tidigare okända författare.

Nepogänget.

Om man inte visste hur kapitalism fungerar skulle man nog undra hur en del personer med verkligt hög svansföring i kultursektorn kan komma undan med så billiga trix som omaskerad opportunism blandad med självömkan och toppad med "rätt" efternamn. Efternamsparasiter ifrågasätts inte när de drar tittarsiffror och säljer upplagor. Medvetet ibland, men även omedvetet då medieutrymmet är begränsat precis som allmänhetens ork när det gäller att ta till sig nya okända namn och förmågor. Utrymmet fylls helt enkelt av de som tycker sig ha rätt till det och har medfödda nycklar till dörrarna. På bekostnad av många verkliga talanger som varken har namn eller kontakter. Eller ens en susning om hur man tar sig fram. Men så ser det ut på den svenska kulturkändishimlen. Bara att försöka inte bry sig så mycket. Den här avarten av mediokra eller rent av talanglösa nepobebisar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tack och lov vid sidan av verkliga nyskapare också. Så det som stör mig mest är egentligen inte själva personerna, om än i en del fall rent komiskt självöverskattande, utan mer utrymmet i offentligheten som ges och som mycket bättre skulle behövas för de som inte har något släktnamn att luta sig mot. Men som sagt, vi vet ju hur kapitalism fungerar. Stina Svensson eller Moffat Muhammed säljer inga lösnummer. Åtminstone inte av rätt anledning. Underligt nog finns det ett undantag här och det är bildkonstvärlden. Många gånger har jag beskärmat mig över utvecklingen på det området också men det är ju en helt annan historia och just när det gäller kändisnepotism är faktiskt konstvärlden märkligt opåverkbar. Det funkar helt enkelt inte att ta sig fram i kraft av en känd förälder eller förfader. Och inte heller att utnyttja sitt eget kända namn från något annat område. Vi har skådespelare, författare och musiker som också ägnar sig åt bildkonst men på det området blir bedömda och har framgång efter verklig förtjänst. Ett lite svårbegripligt förhållande faktiskt. Konstvärlden vill liksom ha sina egna blajproducenter och stänger dörrarna när kändisarna knackar på. Och i de fall jag känner till, faktiskt med rätta också. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att konstvärlden är mer sluten och opublik. Men nu blir det frukostuppehåll i tankarna.

Tillbaka. Ja det ovanstående förstås en reaktion på morgonens kulturnyhetsflöde. Men nu över till något helt annat. Om två veckor kommer ateljéföreningen jag är med i att ha öppet hus. Då ska min senaste period som konstmålare definitivt avvecklas har jag tänkt. Förutom lagret av osålda målningar som varit på diverse utställningar de senaste åren (se CV), också kvarvarande oljefärger och ett fältstaffli som jag använde i min avlägsna ungdom under lektioner i landskapsmåleri med min sedan 100 år avlidne förste lärare. Allt säljes nära på gratis, för nu vill jag bara ha plats. Tom plats.

Fortsatt bildflöde från mig blir i form av fotografisk bild i olka tekniker och möjligen teckning och ett eller annat collage/assemblage. Alltid positivt att byta teknik och gräva ner sig under något annat täcke. Omväxling = inspiration och nya idéer!

Morgonsamlad.

Just nu måste man ramla ur sängen vid fem, halv sex för att få vara med om hela gryningen. De röda varningsblinkningarna från kraftvärmeverkets skorstenar svävar i luften. Enligt meteorologerna ska det första ljuset komma vid 06.12 idag, men jag tycker att det kommer en märkbar skillnad tidigare än så. Kanske något slags förebud som bara finns inom en. I alla fall så är gryningen varje dags mest märkliga skådespel, från undret med de första svaga, bleka ljuset fram till att gatubelysningen slocknar. Inte sällan kombinerat med vinden. Ofta helt stilla i mörkret men sen sakta vaknande samtidigt som ljuset kommer. Den timmen måste det desutom vara tyst. Räcker med det ständiga bakgrundsbruset i hjärnan, från andra dimensioner. Sen någon bildörr som slår igen. Avlägsna röster. Motorljud svagt. De hukande figurerna som halvspringer förbi på gångvägen på väg mot tunnelbanan. Nu släcktes gatubelysningen. 06.41. Dags för morgonekot.

Mr. Nobody mot Putin.

Obligatorisk. Svt Play. Adress: här.

Komsi, komsi.

Snart oktobers tur.

Jag kan se oktober skymta längst bort vid horisonten. Som en övertaggad fotbollsspelare som ska bytas in med tre minuter kvar. Katterna har flyttat in. Ingen sover ute längre. Undrar om de reagerar på ljuset också, som fåglarna gör? För det är fortfarande ganska varma nätter. En ny mentalitet kommer denna tid på året. Den tunnare. Tillbakadragna. De blommor som fortsätter blomma är de lite blekare. Många skära/ljust lila. Små. Föredras av mig framför de större och färgstarkare. De röster som inte skriker, de personer som inte dominerar sina rum, har alltid tilltalat mig mer. De författare som kan uttrycka sig precist utan fler ord än de som krävs. Gunnar Björling är mästaren, visserligen poet men ändå. Miles Davis före Dizzy Gillespie. Thelonius Monk före Oscar Peterson. Den äldre eddan. Gunnar Smoliansky. Sune Jonson. Alla de som uttrycker sig enkelt och precist. Utan onödiga utsmyckningar. Utan överlast. Våren och hösten är faktiskt bättre på detta än de andra två övertydliga årstiderna, även om hösten under en kort period kan vara rätt skrikig. November den tystaste av alla. Då kan det bli för mycket bleke till och med för mig. Lyssna på Rune Gustavssons gitarrkomp (obligater) när Arne Domnerus spelar "Trädgårdsinteriör" (finns på albumet "Dialog"). Där är det! Ett utsmyckande, men inte mer än nödvändigt spel. Som en återhållsam spindel (jag gillar spindlar om de inte är överdrivet stora). Monica Zetterlunds röstkonst och även, åtminstone ibland, Veronica Maggios. Det där jag vill åt. Kärnan i alla konstarter. Den rena uttrycksfullheten som inte kräver några förklaringar. Alla överdrifter är liksom alla förenklingar av ondo. Ry Cooders "Maria Elena" med Flaco Jiménez på dragspel är ett exempel på motsatsen. Till både överdrifter och förenklingar. FJ:s min när den unge RC klarat av det svåra långa introt! Som en pappas stolthet. Men nu dags att ta bort katterna och masa sig upp från soffan. Ny dag. Nya möjligheter!

Digitalkompakt.

Jag får skäll av avkomman för att senare års vardagsdokumenterande blivit sämre. Tappat i kvalitet både tekniskt och innovativt. Som att engagemanget i detta privata livsuppdrag sjunkit. Runt 120 album med vardagsliv klär arbetsrummets väggar. Bilder som visar typ vad vi hade i kylskåpet för 14 år sedan osv. Helt oviktat. Alla dagar betyder lika mycket. Ytterligare album som bara rör mig, innan familjebildning, finns undanstuvade på andra platser i huset. Det händer att jag tänker att något slags beslut om denna bildsamling snart måste tas.

Det där med att kvaliteten blivit sämre stämmer. Det beror på två saker. När detta familjefotoprojekt startade för många år sedan var det kompakta småbildskameror som gällde. Sådana som gick att stoppa i fickan. En kort period innan digitaliseringen blev det sedan APS-kameror (minns Canons små juveler) som var filmtillverkarnas sista desperata motdrag innan de dog. Och sedan blev det ju digitalkompakternas värld för runt 25 år sedan. Och då lades industrin om helt och plötsligt fanns dessa små fickkameror i alla tillverkares sortiment och alla hade någon variant av "entusiastkamera" med manuella inställningar och råformat. Så då blev det en evig parad av sådana kameror med den senaste ständigt i fickan ända tills mobilen med kamera kom och började slåss om marknadsandelar. Och så småningom dog även digitalkompakterna ut. Nu tillverkas inte längre några nya för stillbildsfotografer. Det finns bara två-tre modeller på marknaden och dessa vänder sig direkt till narcissistarmén av vloggare. Och överprissättningen är närmast komisk.

Jag har aldrig riktigt lärt mig att använda mobilkamran. Gränssnittet och hanteringen liknar mest något som åstadkommits av svårt störda industridesigners. En 30-årig utveckling av gränssnittsdesign på digitalkompakter slängd över bord i ett enda kast. Hela den långsamma migrationen tillbaka mot anpassning till människan istället för tvärtom är borta. De senare digitalkompakterna hade i många fall återgått till fysiska knappar och reglage för sådant som i början var menybaserat och därmed återkommit till den punkt där de analoga kompakterna befann sig strax innan utrotningen. Sedan är det såklart bildkvalitet också. Den minimala sensorn i mobilkameran klarar ofta inte att göra en bild med bara ljusets hjälp. Datorgissning krävs för att få till något som hjälpligt kan representera det sedda.

Så därför har mina bilder blivit sämre. Jag har helt enkelt inte längre någon kompaktkamera som passar för denna typ av oplanerad vardagsfotografering. Och småbildsfilm är inget alternativ för mig idag. Jag använder digitala klumpiga systemkameror i jobbet och analoga mellan- och storformatskameror till mina egna projekt. Och då återstår dessvärre mobilen till vardagsbilderna, med känt resultat. 

Men nu måste det bli ändring på detta. Spanar efter en bra digitalkompakt på andrahandsmarknaden. Svårt. Elektronik åldras aldrig väl. Går sällan att reparera eller renovera som mekaniska analoga kameror. Det är som det är med livslängden helt enkelt. Men jag letar. Måste försöka få tillbaka någon känsla i vardagsbilderna och det kommer inte att hända med någon mobilkamera. Det har jag förstått.

PS 30/9. Valet föll till sist på Nikon P7100. 15 år gammal, men jag hade turen att hitta ett ex som funkar. Ungefär det jag ville ha. Helt i metall och med de flesta reglage i form av knappar. Faktiskt inget menybläddrande alls i vardagssituationer. Bildkvalitet ungefär som småbildsfilm och med den äldre sensorn (CCD) som ger en lite mer "filmisk" bild. Så den får det bli nu under överskådlig tid.

Dimslöjor.

Ligger över åkrarna på ön denna morgon. Sommaren börjar packa. I dag körning tillbaka till orten, där sommaren redan för tre veckor sedan gett upp. Både sol och fullmåne syns på himlen den här morgonen. Gladan patrullerar.

Det konstiga konstproblemet stör nattsömnen. Att något man satsat så många år och så mycket ansträngning på att både utöva och konsumera plötsligt ofrivilligt börjar ifrågasättas av det undermedvetna, samma undermedvetna som är sanningssägaren i min egen utövning. Att plötsligt tycka sig se att kejsaren är naken i så många fall och avseenden och känna sig påkommen och häpen över detta. Att jag inte har sett, insett detta förr. Jag vet inte riktigt när det började men tror det var när jag läste de så desperat krystade motivationerna till Bogdan Szybers underkännande (orkar inte ta det igen, googla). Det var nog då jag började rannsaka mig själv och allt jag trott på i konstvärlden. Och till sist löste det hela genom att helt enkelt försöka strunta i hela denna värld och återgå till att vara industrifotograf. Bara skaka av det. Men det var inte så enkelt. Det finns ju ändå så mycket kvar som jag uppskattar och tror på. Så nu kommer det nya lösningsförsöket bli att skriva en egen förenklad konsthistoria. Bara för mig själv, för att reda ut begreppen. Och bara i väldigt stora drag, men med tyngdpunkt på vad som händer när löskonsten kommer och blir handelsvara. Och var det spåret leder. Var det s.a.s. som jag ser det, gick åt pipsvängen.

Kunstkritikk igen.

Victoria Durnak skriver i dagens KK om textens allt större betydelse för att avkoda annars ganska obegriplig konst. Litteraturens intåg i konstvärlden som hon kallar det. Hon exemplifierar med en rad utställningar på senare år, vilket väl varje något så när regelbunden utställningsbesökare nog skulle kunna komplettera med lika många till. I varierande behov av texter, i värsta fall även texterna svårbegripligt sammansatta av konstens senaste floskler och modeord (min kommentar). 

VD skjuter dock in sig på rummet, galleriet, som en olämplig plats för textpresentation, snarare än själva behovet av förklarande texter. Det hade jag inte tänkt på, men såklart är det så. Texter presenterade på en vägg, eller i form av en broschyr man ska bära med sig och läsa i genom utställningen får nog inte mer än förströdd uppmärksamhet. Och i värsta fall ingen alls.

Så här kommer frågan alltså upp igen. Är ordet konst allomfattande och helt gränslöst? Skulle inte vissa verk, konstnärer, bättre komma till sin rätt i bokform, eller rent av som serier? Om texten är lika viktig som bilden men inte ingår i den, vad har man då? I sämsta fall ett fenomen (konst?) som bara definieras av kontexten. Kanske lite uttjatat men ändå, frågan kommer ju ständigt tillbaka. På samma tåg som "artist statements" och andra talade tillställningar kring en utställning. Att konstnären ska kunna försvara eller förklara sina verk med ord. På en scen, inför publik. Det är svårt att komma ifrån tanken om tillfälligt spektakel som är borta i samma stund som mikrofonen stängs av och som bara kanske kommer att minnas av någon som var där. Vilket oftast bara är de redan frälsta. Och konstnärens kompisar.

Så om man ska vara okritisk till konsten som inte klarar att vara bildkonst utan texthjälp måste väl någon annan form än utställning vara lösningen. Fanzine, tidning, bok, seriealbum. Något man i lugn och ro kan läsa i och titta på hemma i soffan. Lite som fotoboken. Och är verket för stort och fysiskt för att detta skulle vara möjligt kanske det (hemska tanke) faktiskt inte är så bra. Om utan förklarande text inget annat intryck än ett frågetecken blir resultatet för betraktaren alltså. Och med betraktaren menar jag inte "konsthataren" som förkastar allt som inte går att ta till sig vid första ögonkastet, utan den neutralt intresserade, som vill veta och känna, inte bara avfärda. Men inte heller okritiskt acceptera pga namn eller kontext. Nu är ju just den ståndpunkten närmast omöjlig för de som lever i och av konstvärlden eftersom det kan vara farligt ekonomiskt och dessutom personligt och karriärmässigt att sticka ut hakan med en annan åsikt än den allmänna inom kollektivet. Men, en och annan kritiker som törs finns ju faktiskt. Åsså jag då :-)

För min egen del tänker jag att en del av sådant jag kan avfärda som allt för långsökt mumbojumbo kanske hade fått någon mening i t.ex. bokform istället för på en utställning. Att om konstnären vågat ta steget fullt ut och definierat sig som författare och illustratör av egna texter så kanske det hade funkat bättre på sådana som mig och därmed fått mer spridning. Större publik. Vilket ju också skulle kunna vara ett steg i rätt riktning i den ständiga pengafrågan för konstnärer. I stället för att försöka kränga en gul burk för hundratusen på en utställning ingen utanför "klubben" besöker, berätta historien om detta, tankegångarna, i en billig bok med distributionskanaler som ett månadsmagasin eller en veckotidning. I alla fall jag skulle bli samlare direkt och läsa allt och se på bilderna och ta till mig de många tankarna och perspektiven. Men det är klart, det skulle ju få konsekvenser för gallerierna som skulle behöva visa konst som inte behöver textstöd eller "statements". Och för övrigt är väl denna vision bara min egen fantasi om en bätte värld. Hej svejs!

Min militära erfarenhet.

I likhet med alla andra manspersoner i min ålder, gjorde jag en gång i tiden militärtjänstgöring. Jag blev efter mönstringen uttagen till s.k. gruppbefälselev, GBS, som det hette. Vet inte om något motsvarande finns nu, eller vad det i så fall heter. På den tiden var det kanske inte samma allvar som idag, utan bara något som alla killar måste göra, på grund av den lagstadgade värnplikten. Mönstring vid 17 års ålder och sedan lumpen vid 18. Inget som gick att välja eller välja bort. En slags initiation i samhället och vuxenlivet. Man gjorde "lumpen". Och efter ett samtal häromdagen, om ett annat samtal mellan uniformerade ungdomar (numer även kvinnliga) som avlyssnades på gotlandsbåten i förra veckan, kom jag att tänka på följande historia från när jag gjorde lumpen.

Vi skulle genomföra ett s.k. eldöverfall på en grupp fiender som hade landstigit på en ö vid norrlandkusten någonstans. Vi var en pluton (ca 20 man) som skulle smyga i land i skydd av mörker på andra sidan av den lilla ön och i tystnad åla förbi deras vaktposter och under larmsnören osv, för att när vi kommit i position öppna eld och skjuta ihjäl fiendekillarna som slagit läger där (det var sånt man övades inför) och tillfångata ev. överlevande. Det var alltså en pluton från någon annan gren av regementet som spelade fiender. Vår beväpning var kulsprutepistoler med lösa skott.

Smygandet och ålandet gick bra och väl i position beordrade det medföljande befälet eld. Alltså att vi skulle skjuta ner motståndarna innan de fattat vad som hände och hunnit ta sina egna vapen eller bara ta skydd. Så vi reste oss upp, intog position, siktade och sedan... ingenting. Ingen sköt. För vi var alla i grunden pacifister.

Nä så var det dessvärre inte. Den krassa orsaken var den lösa ammunitionen. Varje kväll skulle man göra persedelvård (putsa kängor o.dyl.) samt vapenvård. För allt skulle ju vara tiptop vid nästa morgons uppställning och inspektion. Och först efter detta putsande och fixande var man ledig för kvällen. 

Vapenvården då. Den bestod i att plocka isär och sätta ihop k-pisten. Rengöra, olja och funktionstesta. Urtrist, men om den var oanvänd såklart fixat på en minut. Den lösa ammunition vi använde vid övning genererade ett rött damm av plastpartiklar som letade sig in i varje vrå av kpisten och tog en evighet att avlägsna sen. Så den som inte sköt fick typ en timmes extra kortspel eller fikande på "luckan" (logementet) på kvällen. Ett vanligt knep var därför att låta bli att skjuta vid övningar då många skulle skjuta samtidigt. Ingen skulle ju märka det i det allmänna smattrandet. Och vid den här beskrivna övningen var alla trötta och ville bara få vila/sova på luckan. Inte sitta i vapenvårdsrummet i källaren och pilla med rengöringsskit. Alltså hoppades alla på att tillräckligt många andra skulle skjuta för att man själv skulle kunna låta bli och komma undan med det utan att bli upptäckt. 

Så eldöverfallet resulterade bara i att förvånade fiender fick höra en "kommandoröst" som skrek ÄÄÄLD!! någonstans i skogen bakom lägret. Sen inget mer. Jag minns bara ett par saker till från denna händelse, utskällningen vi fick av något högre befäl när vi kom tillbaka till regementet och att senare övningar avslutades med kontroll av vapnen så att de verkligen avfyrats. Troligen fick väl vi inblandade kanske sänkt betyg och nån helgpermis indragen också. Men det minns jag tyvärr inte.

Och denna historia kom alltså upp ur minnesarkivet bara för att jag hörde hur allvarliga dagens värnpliktiga soldater är när det gäller deras tjänstgöring. Det är andra tider nu. Och dessutom blir man numer "uttagen" till mönstring och sedan bara eventuellt går vidare till att göra lumpen. Inte som då när mönstring och lumpen var obligatorium för alla killar. Lumpen eller fängelse för vapenvägran var det då. Eller ev. om man var "jehovas" kunde man få vapenfri tjänst. Vilket i bygemenskapen där jag växte upp var detsamma som att inte vara en "riktig karl". Att överlåta till andra att försvara oss när fienden (ryssen då som nu) kommer visade bara att man var en feg nolla. Ingen att lita på.

Politik.

Politiker minns jag som personer man tänkte på med en slags respekt. Även de som stod för något helt annat än man själv gjorde. Men det var ju länge sen och dessutom kanske minnet sviker. Och allt sådant är ju ändå bortblåst nu. Bara ett parti kvar som försöker åstadkomma något inte bara för oss som lever nu, utan för kommande generationer också. För de som ska ta hand om kärnavfall t.ex. 

Numer haglar de partipolitiska skandalerna och den senaste i raden är en valskandal, där två politiker kommit på ett sätt att kringgå valsystemet och skaffa sig extra personröster. Nämligen att via grupptryck, mutor eller bara övertalning av lättledda i bekantskapskretsen, (som kanske genom språkförbistring inte riktigt haft möjlighet att sätta sig in i politiken och göra sina egna val) påverka dem att lämna in valsedlar med i förväg ikryssade namn. Det är skrämmande. Trodde nog aldrig att jag skulle få uppleva valmanipulation i det här landet. Men det som är än mer skrämmande är intervjusvaren från den ena anklagade politikern. Han förnekar all vetskap om och inblandning i debaclet, eftersom han vet att man inte får göra så. Att det är olagligt! Vad ska man säga om det svaret? Mörkrädd är nog vad jag blir iaf. Att han inte ens fattar att detta är en gåva till de som vill slänga ut honom från Sverige är det ena. Att han saknar moralisk kompass det andra. Inte ett ord om demokrati, etik, rättvisetänkande. Bara att han inte skulle göra något som är olagligt. Men alltså vad som helst som inte är det... Eller?

Vänsterytter och högerytter göder varandra. Så snart det verkar lite lugnare kommer någon galenskap från endera hållet. De flesta tokpassningarna har på senare år varit från högerkanten, men vänstern verkar komma starkt nu. Nästan ikapp under det senaste halvåret faktiskt.

Morgondimma.

Ska väl gå och klippa mig kanske. Alla frisörer är från Libanon eftersom alla libaneser är frisörer (citat fritt efter Elaf Ali, tror jag det var). Det kostar 150:- att klippa sig. Samma pris överallt. Möter tvillingsystrarna. Kanske i 70-års åldern. Långa, smala, skrangliga, tysta, diskreta. Med varsin precis likadan stor, högväxt, tyst vinthund. Hade jag vågat så hade jag bett att få fotografera dem. Men de vänder sig alltid på något underligt sätt så att de bara syns bakifrån eller snett från sidan. Tysta. Visar att de inte vill ha någon kontakt med andra än varandra. Samma kläder. Brunt. Mörkblått. Svart. Samma frisyrer. Samma gångstil, rörelsemönster. Går inte att se de ständigt bortvända ansiktena. Omöjligt att inte fantisera. Om de alltid har bott ihop. Om hur de äter middag tillsammans. Om hur de inte talar eftersom det inte behövs. Om hundarna som också är tvillingar. Enäggs. Kan kommunicera utan ord. Ljud. Samma smak. Samma kläder. Hur de går tillsammans. Alltid.

Och finnen. På sin plats på torget, bänken mitt emot Direkten. Med en burköl i handen. Kort, bred, ljus buskig mustasch under potatisnäsan. Alltid läderjacka. Tjockt läder. Samma bänk sedan de bänkarna sattes där. Samma plats alla dagar. Alla årstider. Många likasinnade som stannar till och pratar med honom. Rullatorer och kryckor. Original a-laget. Åtminstone han har varit där på torget så länge jag kan minnas. Sett likadan ut. Varken skamsen eller stolt. Han bara är där. Självklar. Bland gangsters och poliser och ordningsvakter som inte verkar bry sig om ölburken. Utanför tunnelbaneingången. En kille som blev skjuten sprang in på ölhaket några meter bort och dog. Frtitdsgården 165 där många rapare startat sitt rapande tio meter bort. Ken Ring, Big Fred och Houman några av dem. Torgets gamla hjältar. Innan rapen fick gangsterprefixet. Vågor av gående passerar var tionde minut när tågen stannar och släpper av. Halvspringande åt andra hållet för att hinna med nästa. Om somrarna massa aktiviteter på torget för alla ungar som är lediga men inte ska någonstans alls. En scen finns det också. Pingisbord av stål. Fältassistenter. Systembolaget. Tre grönsaks-, frukt- och mellanösternbutiker. ICA. Restaurang Istanbul. Kebaben. Fiket med alla gubbar. Ŏnis godis. Sushin. Pizzerian. Blomkiosken. Karaokebaren. Kemtvätten. Och finnen.

Men jag går förbi, till nästa torg några hundra meter bort. Till "min" frisör. Han har klippkort. Var sjätte klippning är gratis. Men libanes som han såklart är kanske han inte riktigt förstår ordvitsen med klippkort. Han bara ler milt. Klipper mig på tio minuter. All behårning på knoppen. Öron, näsa, ögonbryn. Konkurrenten mitt emot, som inte är frisör utan barberare, använder hett flytande vax för att rycka ut näs- och öronhår. En tops instucken i vaxet medan det stelnar. Som ett handtag att rycka bort håret med. Men han har inte klippkort så jag bytte. Sedan tuben in till stan. Måste kolla om ateljén finns kvar.

Therese Bohman.

"Andromeda", "Sanningsberget", "Kapitalet". Titlar på tre ganska korta romaner av Therese Bohman jag läst vid olika tillfällen under det senaste halvåret. Underligt nog har polletten inte riktigt trillat ner förrän nu efter den sistnämnda av de tre. Det är inte böcker som skriker efter uppmärksamhet utan mer smyger sig på och fastnar i bakhuvudet för att sedan då och då flyta upp till ytan. Och åtminstone för mig har det tagit lite tid att fatta verkshöjden. 

Men nu efter "Kapitalet" är jag övertygad. Det är bra. Riktigt bra. Jag får en inblick i en tomhet och kärlekslöshet i en värld som finns överallt på nätet, bara inte där jag varit. Influerarens. Det stoiska försvaret av ingenting. Det virtuella livet och plastdockekompisarna som mest söker efter varandras svaga punkter. En värld där man lever sitt liv på en teaterscen och försöker spela "lyckad" människa. Det är naturligtvis väldigt intressant för en sådan som mig som verkligen befinner mig ungefär så långt från denna värld som det går att komma. Och som lägger en totalt annan betydelse i ordet lyckad. Vilket också är ett av bokens underliggande teman. Influeraren med 200 000 följare som på allvar värderar sig och sitt liv flytande i ytskiktet som så mycket mer värt än den förskolefröken som har hand om hennes barn. Och som är bokens berättarröst.

TB får mig ibland att tänka på en annan författarinna i övre delen av min topplista. Marie Hermansson. Det finns lite likheter, kanske främst i frammanandet av den där overklighetskänslan och att man inte riktigt förstår orsaken till en del handlingar. Tvetydigheten som i sin tur påminner om hur jag själv försöker jobba med bilder. Att bara göra. Och kanske långt senare förstå sig själv. Det är helt enkelt inspirerande att läsa både TB och MH. Vad gäller MH så är förresten mina absoluta favorittitlar "Musselstranden" och "Värddjuret". Läs dem säger jag till den som inte gjort det. 

Och vad gäller TB, som detta skulle handla om, så skriver jag det här nu på morgonen eftersom jag vaknade mitt i natten av att jag tänkte/drömde om "Kapitalet". Nya tankar och funderingar på den texten dök upp från det undermedvetna. Mest på vad tiden kommer att göra med den. Och om man går in i den, vad tiden kommer att göra med rollfigurerna.

Slut.

Serier och barnböcker.

Jag klarar inte att läsa serieböcker. Alltså för vuxna. Funkar inte trots massor av försök. Barnböcker som ju också kombinerar bild och text, har jag däremot inga problem alls med. Tvärtom. Och i en del fall tycker jag de funkar som vuxenböcker också. "Hattstugan" av Sven Nordqvist funkar utmärkt som vuxenbok. Så utmärkt så att den är rekommenderad läsning för alla dysterkvistar i övre medelåldern. Jan Löövs böcker tillhör också de som håller långt upp i åldrarna. Men serieböcker för vuxna, till exempel Lena Ackebo, Liv Strömkvist eller Mats Jonsson klarar jag inte riktigt av. Det blir som fragmenterade noveller och jag tittar antingen (kanske för kritiskt) på bilderna eller stör mig på texten. Den konstformen är helt enkelt inget jag riktigt kan ta in. Undantaget möjligen Martin Kellerman. Men då eftersom hans figurer får mig att skratta.

Tintin, Georges Remìs hjälte finns någonstans mellan vuxen- och barnläsekrets. De är spännande även för mig. Och lite märkligt eftersom jag läste många serietidningar som barn, men aldrig Tintin. Först som vuxen fick jag av en händelse en bunt Tintin-album i knät. Som barn var det främst Kalle Anka, Åsa-Nisse, 91:an, Blondie och senare Fantomen och div andra av de lite mänskligare hjältarna. Modesty Blaise till exempel. Superhjältarna, alla de där som slutade på "mannen", stål, spindel, bat och allt vad det var och som också hade konstiga dräkter var aldrig något för mig. Undantaget Fantomen då. Men han hade inga superkrafter, bara vanliga krafter och en underlig blå overall som slutade, eller började på huvudet i en mussepigglik tyglugg.

Men den lite elake Kalle Anka, med sina tre brorsöner var helt dominerande i serievärlden för mig. En ofta ganska otursförföljd och misslyckad anka som inte drog sig för att stjäla pengar ur sina lyckade och överlägset smarta brorsöners spargrisar. Med en kusin som hade en övernaturlig tur i allt han företog sig och en äldre farbror som dagligen badade i pengar i sitt enorma kassavalv. Och en mer avlägsen släkting som kunde uppfinna nästan vilka maskiner som helst. Och Kajsa Anka, den snygga damen Kalle och turkusinen ständigt tävlade om. Tillsammans med den halvgalne kusinen Knase och den äldre Farmor Anka utgjorde de ett komplett figurgalleri där allt kunde hända. Det var den mest underhållande och varje vecka efterlängtade serietidningen för mig. 

Nummer två var Åsa-Nisse. Åsa-Nisse, lika oberäknelig som Kalle men betydligt snällare och i en miljö som gick att identifiera sig med. Hans företag och infall samt tidningens figurgalleri kunde ha varit hämtat från min barndoms hemby. Och själva idén att göra en serietidning för barn av det som ursprungligen var filmer med två pensionärspar som huvudpersoner tycker jag än idag är smått genial. Åsa-Nisse och Eulalia. Klabbarparn och Kristin. Vänner och konkurrenter på samma gång. Och den slymige lanthandlaren Sjökvist.

Nummer tre var nog 91:an. En serie som handlade om värnpliktiga soldater och deras liv och äventyr. Den serien kan väl knappast finnas kvar då allt i den världen är så totalt annorlunda idag. I en tid då alla pojkar/män var värnpliktiga och gjorde "lumpen" i 18-års åldern var det däremot ett av de största och självklaraste milstolparna i livet (för män). Något precis alla hade som gemensam erfarenhet och inte ovanligt samtalsämne, och därför absolut begripligt att göra en serietidning om. Och i detta fall kom serien först och filmerna sen. Intressant analogi med Kalle Anka är den sköna Elvira, som har ungefär samma roll som Kajsa Anka. I 91:an är/var rivalerna 91:an själv och den elake halvkompisen 87:an.

Nu vet inte jag hur det ser ut för dessa serietidningar i dagens läge, men Kalle Anka har jag i alla fall sett i affärernas tidningsställ. Men jag undrar om den humor som fanns och var allmän bland barn under mina serieläsningsår ens skulle funka på samma åldersgrupp idag? Men kanske är det främst vuxnas humor som förändras. Barnböcker vet jag ju från min egen och sedan mina barns bokläsande har fungerat bra över generationsgränserna. Möjligen är det så att barnhumorn hänger ihop med lekförmågan? Den försvinner ju runt 12 års åldern. Som ju också motsvarar serieläsningens övergång från Kalle Anka och Åsa-Nisse till Fantomen o.dyl.
Nog funderat för denna söndagsmorgon. Kaffet är slut så dags för tandborstning.

Den gamla stoppskylten.

Minns jag bara lite svagt från min barndom. Den ersattes 1966 med den nuvarande, alltså ett år innan högertrafiken. Vid denna tid var jag expert på motorljud från olika bilar. Jag behövde bara lyssna en kort stund innan jag kunde meddela att det t.ex. var en DKW, en Saab, en PV eller en "bubbla" som kom brummande på landsvägen. Kanske inte så konstigt då det inte fanns så många bilmärken att välja på och de som passerade på grusvägen sannolikt tillhörde någon bybo och därmed hade passerat många gånger tidigare och registrerats av mina barnaöron, som inte hört så många ljud än. Dessutom var det rätt distinkta skillnader på motorljuden. 

Från det ena till det andra så har Svenska dagbladets kulturredaktion intervjuat 101 kritiker och andra höjdare på litteraturhimlen om vilka författare som format dagens svenska litteratur. Alltså de främsta, mest tongivande, och sedan vågat sig på tilltaget att göra en topplista med 20 namn. Och konstigt nog håller jag åtminstone till mer än hälften med. Odiskutabel vinnare Kerstin Ekman. Ja, vem annars? Andra namn på listan jag också skulle ha haft på min dito, om jag hade gjort en, är Sara Stridsberg, Steve Sem Sandberg, Karolina Ramqvist och Gun-Britt Sundström. Däremot inte Agneta Plejel eller Jonas Hassan Khemiri. Och inte heller Klas Östergren. För de är författare som inte faller mig på läppen. Så det så. Sedan var det tre-fyra jag inte läst något av, som jag kanske ska undersöka nu då. Får se. Och några jag läst men inte riktigt blivit tagen av. Och, ja visst är det bara trams med sådana där listor. Men lite kul ändå. 

För att återvända till barndomen så fanns det tre topplistor för musik som sändes en gång i veckan i radion. Tio i topp, var utrikisk (läs engelskspråkig) pop. Svensktoppen var svensk schlager och sedan Kvällstoppen som var en blandning av de båda andra om jag minns rätt. Någon av dem röstades fram genom röstningar runt om i landet och någon speglade skivförsäljningen. Det var viktigt att ha koll på listettorna åtminstone. Fast det var nog inte så ofta de där listorna stämde med vad man själv tyckte. Nog mindre än vad jag tycker om SvD-listan på författare ovan. Dessutom var det ju verk och inte upphovspersoner som tävlade.

Och då kommer såklart frågan om kulturkanon. Och vad jag tycker i den frågan har jag skrivit tidigare här. För ett par år sedan. Så det tar jag inte upp igen. Jag vet faktiskt inte hur det har gått med det, så det ska jag kolla om en stund. Stoppskylten, den numer röda som kom 1966, var väldigt modern då. Jag som gick i första klass i byskolan kunde i samråd med min enda klasskamrat (vi i småskolan, som lågstadiet hette där och då, var två elever i ettan, en i tvåan och tre i trean) konstatera att man stavat fel på skylten. Missat ett t. Den skylten tror jag var min första erfarenhet av den obegripliga utrikiskan. Visst fanns ju tio i topp, med t.ex. biitells som skrek schlaffso jä jä, men de var liksom något helt annat än att se text på en skylt. Hur som helst fick vi, troligen av "fröken" så småningom reda på att det inte var någon felstavning utan tyvärr en kunskapslucka i våra huvuden, som dessutom inte skulle börja fyllas i förrän i årskurs fyra. Jag gick hem och grät. Nä det gjorde jag inte. Jag sket nog i det och cyklade hem på min DBS, som är en förkortning av Den Beste Sykeln, på det enda relevanta utrikiska språket på den tiden.

Bönder och vaktmästare.

Fanns det gott om där jag växte upp. Däremot ingen med efternamnen Bonde eller Wachtmeister. Troll fanns det förstås också (riktiga, inte nättroll) men ingen med det lustiga namnet Trolle. Det fanns en miljonär i trakten och han var allmänt omtyckt och kände alla. Dessutom var han miljonär av egen kraft och inte genom arv, vilket mer ledde till respekt än motsatsen. Men någon adel fanns det inte. Faktiskt tror jag inte det finns någon sådan släkt norr om Dalälven. Och där ingen "överhet" i den meningen funnits har heller ingen underlägsenhetskänsla odlats, som ju går i arv enligt forskningen. Därav surjämtens oförmåga att imponeras av ärvda titlar och pengar. Och för min egen del är det värre än så. Endast kunskaper och färdigheter imponerar på mig och inte ens då på det där sättet som brukar kallas "starstruck" även om jag skulle träffa t.ex. Paco de Lucia eller Kerstin Ekman (eller lite kanske iaf, vad gäller den sistnämnda). Jag är mer lagd åt beundran av personers verk än av personerna. Och minst av allt imponeras jag av egendom. Och inom egendomsområdet allra minst av markägande, som jag i grunden inte kan känna ens är möjligt. I den meningen är jag ense med indianerna som sålde mark till nybyggarna i USA och sedan red hem skrattande åt de korkade jönspellarna som trodde att man kunde äga mark och gav bort pengar i den tron (Vilhelm Moberg skriver om detta i någon av sina migrationsromaner, minns ej i vilken). 

Men nu pågår en underhållande strid som berör det ovanstående i flera avseenden. I Skåne krigas det i domstol om ett s.k. Fidiekomiss, som inte i orättvisans namn kan ärvas av äldste sonen eftersom någon sådan inte finns. Ingen son alls finns det visst. Och huruvida det finns någon dotter är ju ointressant eftersom honor inte räknas i så viktiga frågor som arv och pengar, i de kretsarna, och därmed ändå inte hade kunnat ärva. Så då blir det släktstrid om miljarderna. Domstolsförhandlingar. Släktingar och vänner som blivit fiender bara för att en gammal gubbe dragit in årorna och inte riktigt klart bestämt hur miljardarvet ska fördelas. Och detta gäller alltså personer där t.ex. ett eget slott förekommit som normal bröllopsgåva. Det finns pengar som om de helt enkelt skulle delas lika mellan de nyblivna fienderna ändå inte skulle vara möjliga att göra av med på en livstid. De verkar leva i den där tron att den som har mest när han dör vinner. 

Så sorgligt med detta mänskliga förfall. Denna dumhet och oförmåga att begripa de mest grundläggande värdena i livet. Men de lever förstås som de lärt så då får väl vi andra bara sätta oss på åskådarplats och bevittna eländet. Underhållningsvärde saknas ju inte i alla fall. Hoppas bara att inga skattepengar förbrukas i striderna. Men det tror jag inte, däremot finns det nog en del advokater som ser sina chanser till tidigare pension när dammet lagt sig. 

Det hela utspelar sig än så länge i Kristianstads tingsrätt, så den som bor där i krokarna och har tråkigt kan gå dit och sätta sig på åhörarplats med en popcornspåse för lite insyn i hur det går till när girigheten bedriver inbördeskrig. 

Författare och författare.

Det finns en firad samtida författare, Tone Schunnesson, vars böcker, eller åtminstone de två jag försökt läsa, har gett mig samma känsla som jag fick när jag av misstag såg en rekryteringsvideo för IS för några år sedan, alltså som ett slag i ansiktet och känslor av äckel och meningslöshet. Varför? En sådan känsla kombinerad med den Carl-Jan Granqvist ger mig när han beskriver sin upplevelse av att äta rosa blodpudding. Väg ihop dessa företeelser med några gamla porrtidningar så kommer kanske min känsla för texterna i fråga att kunna anas. Två gånger har jag som sagt försökt. Den första, för ett par år sedan, klarade jag ungefär halva innan den svårmotiverade råheten och osannolikheterna fick mig att ge upp. Nu har jag provat igen med årets utgivning, i förhoppningen om något mindre sensationslystet effektsökeri eftersom även denna fått så bra mottagande av i stort sett alla kritiker. Men nej. Kapitel 11 kom jag till men det som började bra och övertygande har nu återigen övergått i något som får en rapport från tankesmedjan Oikos att framstå som genomtänkt och sansad. Och jag fattar inget. En uppenbart begåvad författare. Varför dessa pubertala överdrifter? Dessa osannolika beteenden? De behövs ju inte. Det är bra ändå. Och vore mycket bättre utan. Skulle jag i alla fall ha velat säga till författaren om jag varit förläggaren som givit ut dessa böcker. Det är ju ett talangslöseri eftersom jag är helt övertygad om att den här trenden med detaljbeskrivningar av och vältrande i frånstötande dissektioner är just en trend som kommer att bli kortlivad. Jag säger trend eftersom samma tendenser finns hos andra samtida också (exempel) om än en aning mer i sannolikhetens värld. Och ingen kritiker törs påpeka detta av rädsla för att bli kallad överkänslig eller pryd bakåtsträvare. Jo det finns kanske en som rubricerade sin artikel "Varför säger ingen sanningen om TS?". Det var i GP 30/8. Mikaela Blomqvist skrev. En modig och självständig recensent som mycket riktigt för detta tilltag fått skit från hyllningskören av kollegor (även om inte ens hon berör det jag gör ovan utan istället skjuter in sig på dåligt språk). Visserligen kommer lite mer halvhjärtade kommentarer till MB:s försvar, t.ex. från Åsa Moberg i DN, men då är det i mer allmänna ordalag om kritikerns uppgifter.

Nästan så att jag kommer att tänka på bråket om lokalen vita havet på Konstfack för några år sedan. En enda lärare vågade gå emot drevet och hon blev utmobbad av sina f.d. kompisar som ängsligt såg sig om för att pejla in den "rätta" åsikten med tanke på framtid och karriär. Ryggradslöst. Men så är det ofta i det svenska kulturlivet. Få verkar vara modiga nog att formulera en egen åsikt efter att flera andra har redovisat sin konformistiska ängslighet. Ingen som ser att kejsaren är naken vågar eller vill vara först med att uttala det. Det är en ankdamm med höga kanter och få platser. Den som lyckats skaffa sig en position, eller till och med en anställning inom sitt område, försvarar den på alla sätt, även de mest opportunistiska. Och har någon kommit så långt att hen regelbundet förekommer bland kulturpanelerna i TV, så är all kritik dömd att slå tillbaka mot den som vågade yttra sig. Kulturlivet är på inget sätt bättre än politiken i det avseendet. Fallhöjden avgör modet.

Men. Efter detta utlopp för inneboende frustration bestämmer jag mig nu för att ändå läsa ut TS:s bok oavsett vad jag tycker så långt. Måste försöka hitta det braiga alla kritiker skrivit om. Inte så mycket i sikte än, men en andra chans ska den få i alla fall. Återkommer om det.

Onsdag. Nu är boken slut. Lyssnade på de sista kapitlen i ljudboksappen. Skånsk röst som sade änte istället för inte. Jag har lite svårt för ljudböcker upplästa på dialekt. Och ännu svårare för när uppläsaren försöker härma olika dialekter i dialogen. Och allra svårast för när uppläsaren är skådespelare och tror att det är radioteater. Och slutligen har jag svårt för uppläsare som inte bemödat sig om att ta reda på rätt uttal av vissa ord. När betoningen läggs på fel stavelser, även om just det också kan bli så pass komiskt att jag i alla fall får skratta lite. Fast oftast då på fel ställe, vilket kan ställa till det med upplevelsen om det kommer i en allvarlig passage. Man får helt enkelt läsa istället för att lyssna om uppläsaren är någon man vet kan förstöra en bok på något av de ovanstående sätten.

Men tillbaka till boken. Tyvärr ändrades inte min åsikt om den ett dugg efter att jag läst resten. Eller skumlyssnat, får jag väl erkänna. Det där med dåligt språk kritikerna krigar om kanske jag uppfattade här och där, men i mitt tycke inte sämre än många andra svenska samtida. Själva handlingen ångade på ungefär likadant som i början med frosseri i våld, gynekologiska och urologiska iakttagelser och allmänt äckel. Liksom sanslöst osannolika händelser och sammanhang och såklart ett slutkapitel som finalen i en actionfilm. Det blev för mig samma gäspreflex som hårdrock och skräckfilmer framkallar. Så, jag tror det får räcka med dessa två försök. Listan på andra författare jag är nyfiken på är lång.

V-dagen.

I dag blir det nog lite politiskt här, även om denna blogg främst ska avhandla kulturella fenomen. Men även politik är ju en slags kultur så denna valdag får bli ett undantag. Kan vara kul om fyra år också att se tillbaka på hur dagsformen var. Som det ser ut nu så blir det en mycket jämn match mellan höger och vänster. Och fler än någonsin har förtidsröstat. Själv har jag aldrig gjort det utan har som tradition att ta promenaden till vallokalen på valdagen. Som ser ut att bli mulen och lite blåsig. 

NYT skriver att Skandinavien brukar ligga lite före och fungera som en indikator på vartåt det lutar i resten av världen. Tydligen har det svenska valet fått uppmärksamhet som aldrig förr även i EU och Storbrittanien. Lite underligt tycker jag eftersom flera andra länder ju på senare år gått igenom val med liknande alternativ. Men Sverige är ju bäst förstås. Åtminstone bäst på att producera miljardärer, som också påpekas i NYT. Vad gäller den sittande regeringens allmänbildning däremot är vi nog ganska nära sämst, vilket också uppmärksammats i andra länder. Till åtminstone min stora skam. Ministrar som inte kan svara på grundskolefrågor befolkar vår nuvarande regering och kommentarer som antyder att man ju faktiskt inte behöver veta "allt" har vi hört flera gånger under det här mandatperioden, från flera regerande ministrar! Som visat sig pinsamt ovetande om historia och kultur i det land de regerar. En axelryckning liksom. Det är ju bara att Googla. Men det är en ofantlig skillnad på att faktiskt ha de stora historiska och därmed såklart också politiska skeendena klara för sig och att slå ner på någon detalj. Ska man undvika att upprepa misstag så måste man känna till dem också. Men så verkar få politiker tänka. Men nog om det, och allt. Nu ska jag ta fram kostymen och långsamt skrida till vallokalen.

Auf wienerschnitzel!

Konststöld.

Fyra målningar av Auguste Renoir stals från Renoirmuseet i Cagnes-sur-Mer. Värdet ska vara ca 100 miljoner kronor. Värdet. Tänk lite på det ordet. Vad är dessa målningars värde? Vem är det som säger att det är 100 miljoner kronor? Är det bara samlarvärdet? Alltså att var och en av dessa bilder vid en auktion skulle klubbas för 25 miljoner kronor? På grund av att endast ett exemplar av varje finns, eller? Vad jag kan se av tidningsbilderna så är det inte ens några vidare imponerande verk. Mellanmjölksbilder som något osynligt overkligt etablissemang satt prislappar på. Och som "alla" bara accepterar som någon slags naturlag. Eller är priset något helt annat än värdet? Summan måste ju ändå ha klämts fram genom att det finns personer som har så mycket pengar och som skulle vara villiga att betala just så mycket om tavlorna var till salu. Eller? Kan det vara försäkringbolagen som härskar? Det påhittade värdet/priset bestämmer ju premien.

Konstverks värde är ett av de stora mysterierna i mitt liv. Ofta finns det ingen logisk gripbar koppling till något annat värdesystem. Utom i så fall kontanter. Alltså att det går att skriva 10 000 på en papperslapp och att den sedan går att använda som betalningsmedel för en rostig gammal bil. En bil som kan ta mig från A till B och dessutom frakta blomkrukor eller matkassar. Den bilen har ett pris som sammanfaller med ett värde och blir därför begriplig för mig. Men en målning för 25 mille? Jag citerar min dotters kommentar till menyn på lyxrestaurant. - Hur kan det vara så gott att det är värt det där priset? Och då är det ändå något som går att äta. Livsmedel. En tavla kan man titta på och tycka om eller inte. Den kan ge en person en personlig upplevelse såklart, det har jag ju avhandlat här förut, men då är det som sagt personligt. En sådan här blombukettsbild av Renoir föreställer jag mig endast är någon större upplevelse för den som känner till försäkringsvärdet, och accepterar det trots att det är fullständigt fingerat. Dubbelinbillning. Autosuggestion. Och i grunden tvivel på sig själv och sitt eget omdöme. Typ att jag fattar ju inget om konst i alla fall, men de som gör det ser ju genast, redan på håll, hur värdefull den där fyrkanten är.

Ibland tänker jag att det bara är en rätt liten del av vår tillvaro som är acceptabelt förståelig. Den största delen av vardagen består av abstrakta överenskommelser och beslut fattade över våra huvuden. Och att vi bara accepterar en hel massa endast pga att de flesta gör det. Vi jamsar med i hyllningskörer utan att egentligen fatta varför. Ifrågasätter inte sådant ingen annan verkar ifrågasätta. Duckar för och anammar auktoriteter med agendor vi inte ens begriper.

Men nu märker jag att tankarna går i cirkel. Det gäller kanske bara att försöka identifiera det som har verkligt värde i ens eget liv. Och sedan koncentrera sig på det. Tid. Familj. Vänner. Att försöka hålla sig frisk. Och såklart katter. Ju fler dess bättre. Dessa förebilder för hur ett värdigt liv ska levas. Mottot att den som har mest när hen dör vinner, säger mycket om oss människor och våra begränsade fattningsförmågor.

Typer igen.

Stockholm är en både stor och liten stad. Konformistisk. Eller kanske är det Sverige. Kommer ihåg en gång i Berlin när jag såg en överviktig polis med långt skägg patrullera på gatan. Något man knappast ser här. Svenska poliser ser ut som svenska poliser gör i polisdeckarna på TV. Och det gäller många yrkesgrupper, inte bara poliser. Och kanske även svensken över huvud taget. Svenskar utomlands brukar vara lätt urskiljbara. Män i shorts inne i stadskärnorna, kvinnor i pastell. En del brottslingar säger sig kunna urskilja en civilklädd polis i vilken folksamling som helst. Själv tror jag mig kunna göra detsamma med fastighetsmäklare, efter alla år med denna yrkesgrupp som återkommande kunder. Klädstilen och den målmedvetna gången. Portföljen eller mappen.

Gangsters fungerar likadant. Det är känt att den speciella stilen från främst "Gudfadern" och efterföljande filmer har inspirerat och smittat riktiga mafiosos. De fick en image från filmindustrin och har behållit och utvecklat den. Allt ifrån klädsel till minspel. Al pacinos neddragna mungipor ser man sedan lite överallt. T.ex. i "Sopranos", liksom Robert de Niros rynkade panna som återkommer ofta i gangsterfilmerna. Rörelsemönstret att inte vrida på huvudet utan på hela överkroppen. Nu har ju jag aldrig stött på någon riktig mafioso, men intervjuer och foton från rättegångar o.dyl. bekräftar detta. 

Här i Svitjod har vi vår egen variant i den svenska eller åtminstone Rinkebysvenska versionen av gängkriminella. Mjukisbyxorna, märkeskläderna, språket o.s.v. Alla ungar i den miljön vill se ut och föra sig som etablerade gängkriminella. Så dyra varianter av uniformerna som möjligt, men inom stilramarna. Det här ämnet är egentligen inte roligt alls när det gäller gängkriminella med barnsvans, även om det vid första ögonkastet kan tyckas komiskt. För oss vanliga svennar fungerar det som varningssignaler om när det kan vara bra att byta trottoar. För även om det bara är ett gäng utklädda ungar så kan också skjutvapen ingå i stilen och en stark vilja att få visa upp sig och gärna bråka med någon för att få tillfälle att visa pistolen man knappt vet hur den funkar.

Jag såg för en stund sedan att en av våra främsta kulturkarlar skyndade till gangsterrapens försvar i DN. Och rätten att tjäna pengar på ramsorna. Naturligtvis inte någon som bor här i smeten utan på behörigt avstånd från vapen och explosioner. Lite besviken blev jag eftersom det var en person jag verkligen gillat men som tydligen inte lyssnat på andra som faktiskt vet hur kul det är att vakna av sprängningar eller få veta att ens barn sett skjutna innan polisen hunnit fram, och sedan fått höra de underbara nutida skillingtrycken om händelserna. Som gärningsmannen sedan tjänat pengar på. Mindre underbart för offrets närstående kanske. Att få höra en text som, för att ta ett verkligt exempel, beskriver en mördad son med "oj oj, ligger slängd som en VOI". Den verkshöjden måste såklart försvaras... Men nu blev det visst något annat än stilar här i inlägget. Magkänslan tog över. Lämnar frågan om ny lagstiftning som artikeln handlade om med tips att kolla på Storbritannien eller Danmark. De verkar ju klara av denna fråga.

Men för att återgå till stilbildandet. Jag tror det finns flera lager av medvetenhet i detta. Jag tar mig själv som exempel. Som nyinflyttad i stan och nybörjad i ännu en konstskola skulle jag med buss ta mig ut till Nacka för en stor fest, dit typ alla konststuderande i stan skulle. Alltså en fest för kanske ett par hundra personer i hyrd lokal. Tuben till Slussen och trapporna ner till bussarna. Och där står jag plötsligt i ett folkvimmel av kopior. Jag hade inte alls ändrat någon stil eller något i klädseln under de avverkade två åren innan detta, då jag gick i konstskolan på ön. Tänkte och trodde jag. Men det blev nästan lite chockartat att se en sådan busskö med personer stöpta i samma klädform. Minns att jag kände mig lite löjlig och liksom påkommen när jag stod där. Jag som såg ut som jag alltid gjort, tyckte jag. Allmänt ointressetad av kläder och stil helt enkelt. Däremot minns jag inte något om jag verkligen hade samma klädstil som alltid eller om jag undermedvetet anpassat mig till en verklig eller inbillad norm. Och det vet jag inte än idag. Bara att ointresset för kläder håller i sig. Ett nödvändigt ont liksom :-) där lägst pris alltid vinner. Samma syn som jag har på bilar (och mycket annat materiellt också).

Men nog om detta. En ny dag väntar!

Nytorget.

På den östra delen av Södermalm i Stockholm ligger ett torg vid namn Nytorget. Denna del av söder kallas skämtsamt för SoFo (söder om Folkkungagatan) och det namnet kanske säger något :-). I kvarteren runt Nytorget, som såklart är svårt gentrifierade, bor numer den utskällda och stundom hånade gruppen världsfrånvända vänstervridna journalister. Och liknande yrkesgrupper som hörs och syns ohemult mycket i offentligheten. I förhållande till sin numerär.

Medelåldern en bra bit under andra stadsdelars. Det är här man möter unga män i rutiga flanellskjortor, hängslen, fyrkantiga skägg, toppluvor och barnvagnar att frakta allt annat än falukorv i. Unga kvinnor i loppiskläder som sitter på caféerna med lattes som kostar som en dagens i orten. Det är inga arbetare som bebor denna från början arbetarstadsdel längre, även om en del klär ut sig till sådana. Det finns fortfarande en Coopbutik men i övrigt mest delikatessaffärer och dyra fik. Barerna är inte längre kända för enkelhet och billig öl.

Politiskt dominerar vänster- och miljöpartiet i bostadsrätterna. Både medel- och medianlönerna långt över det dubbla jämfört med Sverige som helhet. Och någon tiggare syns inte till utanför delin eller fiskaffären.

Ja det var såklart en skruvad (nid)bild. Riktigt så är det kanske inte, men allt det ovanstående finns på denna märkliga plats om än inte i så stark koncentration. För min del var dessa de kvarter man hängde i på kvällarna i 20-30-års åldern. Billiga barer och opretentiöst. Konstskoleeleverna som skydde Stureplan och city satt på uteserveringarna och spanade på varandra. De som levde på studielån och extrajobb kunde dricka billig stöl runt Nytorget. Pizzerior utan vare sig stenugn eller surdeg. Ett par kinarestauranger och en grek (som underligt nog fortfarande finns kvar). Billiga fik med bryggkaffe. Men klädseln hos de yngre är i alla fall ganska oförändrad ser jag. Bara anledningen till den, som gått från ekonomisk nödvändighet till uttänkt stil.

Så är världens gång. Tiden rusar men står stilla på samma gång. Yuppies/hipsters klär ut sig till arbetare och röstar som de tror att arbetare gör. Borgerliga vanor och livsstil kombinerad med politiska vänstersympatier, en nu och här vanlig ras. Svårbegripligt paradoxal både för den traditionella borgerligheten en kilometer norrut och kanske ännu mer för jobbaren i orten eller ute i landet. Så går i alla fall mina tankar när jag går över Nytorget och ser mig omkring. Känslan av overklighet. Av att vara iakttagen och bedömd. Som på Biblioteksgatan.

Ljuden.

Att höra bra är relativt. Redan från sena tonåren börjar hörseln förändras och vid 25 års ålder är det ovanligt att kunna höra ljud med en frekvens över 16 kHz. Den bästa hörseln har man från späd ålder upp till runt 20-års åldern. Under den perioden kan genomsnittet höra ljud i intervallet 20 Hz till 20 kHz. Och sedan går det förstås utför med ökad ålder. Själv kan jag t.ex. inte höra alla syrsor längre. Bara de närmaste och mest högljudda. "Ungdomsskrämma" kallas ljudalstrare som håller 17.4 kHz och som används i t.ex. i parkeringshus och andra utrymmen man vill freda från vissa affärsverksamheter och andra aktiviteter som inte har med parkering av bilar att göra. Hörs som ett väldigt irriterande nästan outhärdligt pip av tonåringar, men är helt tyst för vuxna över ca 25 år.

En katt kan ligga och sova tungt när ett kattslagsmål eller någon slags varning från artfränder knappt hörs långt i periferin. Det kan vara inbäddat i en kakofoni av barnskrik, billjud, högljudda pratifikationer och hundskall. Men när en nödsignal (eller vad det nu är) från en annan katt når fram blir ofta reaktionen tvärt uppvaknande och spaning i fönster. För oss människor är det omvittnat att vissa ljud, som snarkningar, är störande och ofta kan uppfattas även trots väldigt låg volym dämpad av väggar o.dyl. medan lika regelbundna ljud som vågor mot en strand, av praktiskt taget alla uppfattas som lugnande och kanske sövande. Vind (inte storm) tror jag det råder delade meningar om. Jag gillar blåsten, upp till en viss styrka, men jag känner personer som inte alls uppskattar ljuden vind alstrar. 

Musik är ju också ljud. Men då kommer det till andra kriterier än de rent instinktiva reaktionerna, även om grunden i en musiksmak säkert också i någon mening är instinktiv. Det går att lära sig uppskatta musik som inte är omedelbart behovstillfredsställande. Det kan räcka med nyfikenheten på varför andra lyssnar på den med njutning när man själv tycker det låter som skit, för att man ska lägga ner det jobbet. Eller att något anas bakom de i förstone frånstötande ljuden. Så att man vill försöka igen. Lite som förstagångsätare av sushi. Första gången brukar sällan vara någon aha-upplevelse. Ändå blir det en andra gång osv. Undrar förresten varför detta fenomen funkar med musik men inte med snarkning?

Igår testades för första gången mobilversionen av "Hesa Fredrik" med blandade reaktioner. Det var ett 10 sekunder långt halvhögt ljud i mobilerna, samtidigt som ett meddelande visades på skärmarna. Idag recenseras ljudet i en del media. En tycker det var för mesigt. I andra länder är det tydligen vanligt att ljudet kommer i en högre tonart och staccato i stället för som här i en lite lägre ihållande. Lite typiskt svensk sävlighet, -nu ska vi inte förhasta oss här... En folksjälsegenskap(?) som i varningssammanhang kanske är förödande men i andra, som Corona-åtgärderna, i efterhand visat sig vara rätt reaktion. Men nu är det ju skillnad på flyglarm och pandemivarning så jag lutar åt att kritikerna har rätt om ljudet. Sedan var meddelandet på skärmen alldeles för mångordigt också, men det hör till text. Idag är det ljud här i bloggen.

Fågelsång tillhör nog de ljud alla tycker om. Kanske undantaget skatkraxande och nattlig näktergal. Fågelsången håller sig också i regel inom den volym och det Hertz-intervall som inte tappas så mycket med ökande ålder.
Något jag inte riktigt får ihop med vetenskapen är att jag själv, och även andra i min ålder jag frågat, blivit och blir mer och mer känsliga för "oljud" trots sämre hörsel. Jag brusar väldigt sällan upp, men gör det faktiskt numer inom mig när jag hör dåliga ljuddämpare på motorfordon, lövblåsar (detta totalt onödiga otyg) och liknande som kan komma som rena överfall på ens tänkande. Tvinga sig till uppmärksamheten som dålig arkitektur. Bryta igenom ljudboken eller musiken i lurarna. Men nu känner jag att jag hetsar upp mig vid bara tanken på ett torg med tre håglösa lövblåsare man måste ta sig förbi, så bäst att ta blodtrycksmedicinen och sluta här för denna gång!