Parkmark.

Parkernas moral. När stadsparker ungefär vid mitten av 1800-talet började anläggas i svenska städer, var det inte bara för att få till några andningshål i stadsbilden. Parker hade fram till industrialismen varit privata anläggningar för överklassen att sprätta omkring i för att få tiden att gå. Men i och med de stora industriernas, fabrikernas, tillkomst och därmed mängden av arbetskraft som behövdes och som flyttade in till städerna (fabrikerna fanns inom stadsgränserna då) uppstod ett nytt problem. Arbetarkåkstäder i utkantsområden. Lågavlönade ibland halvsvältande arbetare som efter sina 12-timmarspass i någon kroppsförstörande verksamhet hade en lucka i slitet. Personer i den situationen kände nog ofta hopplöshet och desperation av att inte kunna påverka sina liv. Ungefär som befolkningen i totalitära stater. Som i Sovjet och nu Ryssland. Och vad gör ryssarna då för att komma undan en stund? Jo super. Och det gjorde också fabriksslavarna här på 1800-talet i rätt hög utsträckning. Vilket såklart också medförde brottlighet osv. Så hur motverka detta? Ett av svaren var stadsparker öppna för alla. Om det finns ett vackert grönområde att vistas i på sin lilla fritid så skulle detta motverka superiet och sänka brottsligheten tänkte man. Istället för att välja en obskyr mörk krog skulle man vilja sitta i solen i en inbjudande och nära, tillgänglig park. Och det fungerade! Supande och brottslighet sjönk faktiskt där parker anlagts eller där tidigare privata parker öppnats för allmänheten. Miljön gjorde jobbet. 

Nu, här i stan iaf, råder alkoholförbud i de flesta större parker och har så gjort i åtminstone 20 år tror jag. När jag flyttade hit till Stockholm var parkerna om sommaren den naturliga plats alla med picnic-korgar och systemkassar samlades i. A-laget såväl som vanliga helgfirare. Alltså då ungefär motsatsen till vad ett av syftena en gång varit då parken skapades. Slumområdena försvann med industrierna och parkernas funktion förändrades med tidsandan. Ett av många exempel på något som rent fysiskt knappt förändrats men som funktionsmässigt totalt bytt fot. Ett annat sådant exempel i parkeriets värld finns lite om här, skrivet för tio år sen.

Klagosång.

Kung Bore jäser i sin självgodhet. Kylan håller i sig och begränsar livet. Än har inte vårfrun vaknat för att börja den årliga fajten. Än stannar katterna inne och trottoaren utanför huset är fortfaranfe ogångbar. Städdagsmorgonen är vit. Luft himmel och mark. Ingen solstråle. Bakis utan att ha druckit något. 

Ett sådant där obegripligt minne ploppar upp. Obegripligt för att det är oansenligt och odramatiskt och obetydligt som minne sett. Ett sådant där minne som inte borde ha fastnat. Jag är 25 eller 26 år. Morgon, snöglopp. Går längs Ringvägen förbi Blomsterfondens fik. Ingen halsduk så snö letar sig in i glipan vid kragen. Tänker på hur korkad jag ändå måste vara som accepterar detta. Att jag måste styra om mitt liv och komma iväg någonstans där snöglopp inte existerar. 

Och det var allt. Sen minns jag inget mer från den morgonen. Och det blev ju inte som jag tänkte då och nu skulle jag inte vilja bo någonstans där det inte finns årstider. Bara om vintern kunde komma snabbt någon dag före jul och sedan vara i en vecka. Sedan vår. Flera månader vår och ännu fler höst. Mitt ideal. Men det finns inte i det här landet. Kan bara hoppas på den globala uppvärmningen som dessvärre än så länge tvärtom har gett oss här i sydost både kallare och längre vintrar. Läste om en förklaring till detta men den var alltför invecklad för att jag skulle kunna komma ihåg och återge den här. Men kontentan var iaf att det är just uppvärmningen som paradoxalt orsakat de senaste vintrarnas eviga skidföre och stoppat mig från att gå var jag vill.

Oskrivet.

Har det blivit här på den senaste tiden. Detta beror på en viss tidsbrist som kommer att sträcka sig en bra bit in i mars. Jag läser nu en universitetskurs om konst och byggnadskonst 1600 till 1900 och den kräver fyra timmars läsning och skrivning om dagen. Trodde den siffran var överdriven men det har visat sig att den stämmer bra. Mycket akademisk engelska, ord jag måste slå upp osv. 

Modernismen och postmodernismen har jag ju rätt bra koll på efter livslångt intresse och alla konstskoleår. Plus en annan teoretisk kurs jag läste vid denna tid förra året (den här tiden passar mig bäst pga oftast få fotouppdrag på vintern). Sämre ställt är det med kunskaperna om äldre tider där jag visserligen har hjälp av hygglig koll på historia i stort men bara ytligt på konsthistorien. 

Min allmänna misstro mot samtidskonsten som kommit smygande på senare år (och som jag skrivit om många gånger här) behöver redas ut. Och bästa terapin för detta tror jag är att skaffa mer och bättre kunskaper om hela ut- eller om det är invecklingen. Så nu tar jag greppet på 1600 till 1900 och ska sedan i mån av tid antingen på egen hand eller via lämplig kurs backa från 1600-talet ända in i grottmålningsväggen. Förvånande nog märker jag under kursens gång att mitt största intresse förskjutits från måleri och skulptur till arkitektur. Jag känner faktiskt igen min gamla kunskapstörst från 20-års åldern i kapitlen om byggnadskonst. Så kul att lära sig nytt! Och så mycket som faktiskt finns att se bara här i stan som jag varit omedveten om under alla år.

Vad är en bilds värde?

Senaste nytt på konstskandalscenen är att en analys av penselspråket med hjälp av AI, kommit fram till att två berömda målningar av Jan van Eyck, en i Turin och en i Philadelphia, verkar vara målade av någon annan. Stor katastrof! Alla experter har ju bedömt dessa två målningar som mästerverk av van Eyck. Och nu är de kanske inte det. Så då undrar jag om de nu alltså har blivit sämre? Har de gått från att vara mästerverk till att bli "gesällverk" under en natt? Och gör det dem i så fall sämre? Ingen av målningarna är signerad och bägge kommer bevisligen från van Eycks verkstad. Där han jobbade tillsammans med elever och gesäller så som var brukligt på 1400-talet. Konst fanns inte då. Var inte uppfunnet. Alla bilder som framställdes gjordes på beställning. De skulle användas i något sammanhang. Fylla en funktion. Konstnärsbegreppet som det brukar ses idag uppstod inte förrän 200 år senare, då de första försäljningarna av löskonst utan beställare, skapade de första samlarna och därmed en privat marknad. En målarverkstad på 1400-talet anlitades för diverse jobb nästan enbart av kyrkan och olika makthavare. Att just denna verkstad leddes/ägdes/drevs av målarmästaren Jan van Eyck betyder inte att han personligen målade allt som producerades där. Så vad är problemet? Jo pengar och prestige såklart. En målnings värde fastställs nu inte lika mycket av dess verkshöjd som av tillgång och efterfrågan. Och av de eventuella kvalitetsstämplar som kontexten, institutioner och experter ger. De här två målningarna har alltså självklart inte blivit sämre idag än vad de var igår. Det är det eventuella försäljningsvärdet baserat på tillgång och efterfrågan som är det egentliga problemet. Eller, eftersom ingen av dem nog någonsin kommer att nå marknaden så är det väl försäkringsvärdet då. Samt prestigen för de experter som tidigare stämplat sina äkthetsstämplar på dem. Jan van Eyck själv hade nog skrattat åt upprördheten. Att ett par nästan identiska målningar som beställts och levererats från hans verkstad skulle orsaka detta typ 700 år senare. Och att han själv i allmänhetens ögon skulle skohornas in i en konstnärsroll som var okänd på hans tid.

Lili Marlene mm.

Denna andra världskrigets största hit, nästan signaturmelodi, och på bägge sidor faktiskt. Wikipedia: "Texten skrevs 1915 av poeten Hans Leip (1893-1983). År 1937 publicerades en samling med Leips dikter där denna ingick, och då hade de två sista av de fem verserna tillkommit. Norbert Schultze (1911–2002) komponerade 1938 melodin och sången spelades in i augusti 1939 av Lale Andersen." Senare spelades den in på flera språk i flera länder. Bl.a. i USA av nazimotståndarinnan Marlene Dietrich på både tyska och engelska. MD som var ett sant barn av Weimarrepublikens kultur sökte raskt amerikanskt medborgarskap när Hitler försökte värva henne till propagandamaskineriet. Hon ägnade sig istället (förutom att bli filmstjärna i Hollywood) åt att underhålla de amerikanska frontsoldaterna. Än idag kanske den högst betalda filmstjärnan i Hollywoods historia. Så hon blev rik och använde mycket av sina pengar till att hjälpa tyska judar att fly.
Men Lale Andersen då, som spelade in originalversionen av Lili Marlene? Jo först blev propagandaministern Goebbels försurad och förbjöd radion att spela låten eftersom han inte fattade texten (det är en kärlekssång). Sedan när han insåg att det var den största hiten som frontsoldaterna ville höra hela tiden, beordrade han LA att spela in en ny version i marchtakt... Och det är nog den versionen man hör inom sig när en person i min ålder tillfrågas om denna krigsmegahit. Plus att många kanske tror det är Marlene Dietrich som sjunger och att hon var nazisuporter. Men så är och var det alltså inte. Anita Lindblom sjöng förresten in en svensk version också, även den med marchinslag, men det var ju senare. 

Ja, ja. Varför detta ämne dök upp i min skalle vet jag inte riktigt. Kanske pga Åke Edwardssonboken nämnd i det förra inlägget. Musik är ju en stämningsförmedlare. 

Under beredskapen (som andra världskriget kallades när jag var liten) hade min familj, min mormor och morfar, fik i mitt blivande barndomshem. De blev tillfrågade av någon militärhöjdare som basade över alla mobiliserade soldater som var förlagda i byn, om de kunde starta ett café. Och det kunde de. Min mamma som var liten då talade ibland om denna tid som den kanske lyckligaste i hennes liv. Hon hängde med sin bästa vän, som var evakuerat krigsbarn från Hegra i Norge. Massor med folk rörde sig i byn och sveriges artistelit kom som fältartister och uppträdde. Bio i ett stort tält. Kavalleristallar nedanför järnvägen 100 meter bort. Liv och rörelse och tåg med tyskar som kastade ut chokladkakor till ungarna, passerade på järnvägen nedanför huset. Och fiket med en ständig ström av snälla soldater från landets alla hörn. I hennes lilla värld blev krigsslutet en katastrof. Byn tömdes på folk. Fiket lades ner. Hennes bästa kompis flyttade tillbaka till Norge. Allt blev så tyst, minns jag att hon sade. Berättade hur eländigt det var när hon vinkade av kompisen som satt i tåget på väg hem till Norge. Hon hade hunnit bli 15 år då men hade bara en vag uppfattning om kriget som just avslutats. Faktiskt mest positiva minnen... På den tiden fanns ju inte ens TV och omvärldsrapporteringen kom via knastriga radiosändningar. En och annan motståndsman som deltog i Norge kunde nog berätta en del när de kom hem från uppdrag, men sådant nådde inte den yngre generationen. Många i byn hade ju på olika sätt släktrelationer med folk på andra sidan kölen, eller var på andra sätt relaterade. Minns att min morfar när han skulle åka till en stad för att handla, inte åkte till regionhuvudstaden som ju hade varit det naturliga, utan till Levanger i Norge. Fast det var ju före och efter kriget såklart. Men det jag ville säga var att de vuxna nog visste en hel del om vad som pågick pga de täta ihopflätningarna med Norge.

Men det var då och nu är nu. Dagens uppgift blir utforskning av van Dyck metoden för fotokopiering. Slut på denna morgons osållade utsvävande tankar. God morgon!

Snön faller.

Långsamma lätta flingor. -10°C. Varje ny vinter känns längre. Mer som bortkastad tid. Läser nu Åke Edwardssons "Treblinka comedy club". ÅE har som få författare en förmåga att förmedla stämningar. I detta fall, denna ohyggliga historia, kanske den starkaste förmedlare av hur det kunde kännas att vara jude i tredje riket, jag läst. Starkare t.o.m än Anne Franks dagbok, eller Steve Sem-Sandbergs bok om Łódzgettot. 

Deckarna han (ÅE alltså) skrivit (och skriver?) är kanske inget för mig, men böcker som denna eller "Jukebox", som jag ibland läser något lösryckt stycke ur bara för att få uppleva känslan, eller en novellsamling som "På genomresa" är stämningsförmedlare av sandemosianska proportioner. För mig alltså. Det är ju såklart olika vad som tar en i magtrakten, men ÅE har greppet om det för min del. Antar att alla har sådana "milstolpar" eller vad man ska kalla det inom de skapande konstigheterna. En annan för mig är Christer Boustedt. På det enda album han gav ut finns hans tolkning av klassikern "Ruby my dear". Där är det något i slutet av varje sats, när altsaxen tonar bort till tystnad. Går förstås inte att beskriva i ord men det är något om att blekna bort. Något obevekligt vackert och inte ett dugg sentimentalt. Livet liksom. Som när en katt kastar in handduken av ålderskrämpor. Det är OK. Som det ska vara. Tiden. Samma känsla som jag får av Gunnar Björlings minimalistiska poesi. Enkelheten och det fåordiga. Tystnaden.

B&B.

Franchesco Borromini hette en stenhuggare, skulptör, arkitekt och på alla områden konstnär i 1600-talets Italien, främst verksam i Rom. Han var enligt samstämmiga uppgifter, enligt vad jag kan se i de konsthistorieverk jag äger, en svår person att ha att göra med. Nojig, grälsjuk, överspänd, svårmodig är några av omdömena jag hittar i olika böcker. Genialt nyskapande, orädd och respektlös mot rådande ideal och normer är andra. Avslutade själv sitt liv. Kanske blev han helt enkelt för mycket för sig själv. Men hans byggnader finns kvar. Inte så många och inte så storslagna som de av den tidens stora stjärna Giovanni Lorenso Bernini. Bernini "byggde Rom" sade någon. Inte sant såklart men sant är att han totalt dominerade sin samtids konstliv. Det finns en historia om en engelsman som rest till Rom och vid hemkomsten berättade om sina upplevelser där, bl.a. att han gick på teatern för att se en pjäs av Bernini, fick då veta att teaterhuset var ritat av samme man och att han också gjort pjäsens scenografi. Dessutom, huvudrollsinnehavare i pjäsen: Giovanni Lorenso Bernini! Arkitekt, skulptör, målare, poet, författare och skådespelare. Internationell berömdhet på alla områden.

Men tillbaka till Boromini, som till skillnad från konkurrenten och i början samarbetspartnern Bernini, kom från enkla förhållanden. Som sagt stenhuggare i grunden. Kunde till skillnad från Bernini inga andra språk än Italienska och lämnade knappast Rom. Men hans byggnadsverk var helt ojämförbart egensinniga. Han följde inga normer eller regler för hur arkitektur skulle se ut, utan hittade på allt själv utifrån geometriska figurer. Något ingen gjort tidigare (och inte senare heller). Därför särskiljer sig hans byggnader tydligt från allt samtida. B och B gick inte bra ihop. Bernini anställde Borromini i något tidigt projekt men det blev snabbt konfrontation. Den tjusige superkändisen mot det truliga, grälsjuka geniet. Skulle tro att Borrominis uppenbart nyskapande retade Bernini som var van vid att alltid vara nummer ett. Vid något tillfälle sade han att Borromini måste vara sänd för att förstöra all arkitektur.

Men idag gapar nog bara de flesta inför byggnader ritade och uppförda av dessa båda herrar. Tänker nog inte ens på skillnaderna i stilen. Märkligt ändå med två sådana personligheter vid samma tid och på samma plats. Och av samma generation som t.ex. Velasques, Rubens, Rembrant, Hals, van Dyck, Poussain, Lorraine, Caravaggio och många flera som idag inte är så kända längre. Kan inte låta bli att undra vad vi har idag som kommer att kommas ihåg om 350 år. Och vilka byggnader som kommer att finnas kvar.

Huret.

Tiden och minnet igen. Det finns mer än bild, ljud och lukt i ett minne. Ibland finns inget alls kvar av de intrycken som representerar vad, utan bara ett hur. Exempel: jag vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Plötsligt kommer en känsla över mig och jag vet att det är den jag hade när jag som 18-åring med nytaget körkort följde med min morbror, som hade en biluthyrning, de ca 15 milen till Værnäs (Trondheims flygplats) för att hämta hem en bil som varit uthyrd. Vi åt räkmacka och drack svagt norskt kaffe i flygplatsfiket medan vi väntade på bilen som var på väg in. Sedan när pappersfixet var klart körde vi, nu i varsin bil, hemåt i sommarnatten. Jag minns inte ett dugg av hur något såg ut, vilka bilar det var, vad vi pratade om eller något alls. Men jag minns känslan! Som är något annat, fristående från andra intryck. Och så är det ofta för mig. Att det är bara det där som vare sig är kopplat till syn, hörsel eller lukt, som inte ger mig några bilder, som utgör det bestående. Allt annat, alla sinnesintryck kan vara fel eller skapade, men inte detta fjärde, som jag här kallar känslan. Det borde finnas ett eget ord för detta, som jag misstänker att jag inte är ensam om. Så nu uppfinner jag det: Huret. Jag minns huret av den eller den händelsen. Medan bilder, ljud och lukter lika gärna kan vara efterkonstruerade. Så där har vi ett helt forskningsområde för en framsynt kriminolog som forskar om vittnespsykologi. Börja med hur och nysta sedan sakta vidare mot vad. Som säkert också finns men kan vara mycket mer svåråtkomligt. Jag tror att alla de vanliga sinnesintrycken är parallellkopplade i lager på lager, medan huret är seriekopplat från födelse till död.

Åsne Seierstad.

Gör det igen. "Ofred, Ryssland inifrån", som hennes nästan magnifika reportage/epos om Ryssland heter överträffar till och med den förra, "Afghanerna". 

Måsteläsning/lyssning för alla som vill ha hela bilden istället för bara de fragment av formaterad verklighet som når fram i media. 656 sidor fakta, intervjuer, historia och historier, omvandlat till bladvändare. Ännu mer insatt än Afghanerna såklart eftersom hon bott och pluggat i Moskva och St. Petersburg, talar ryska och återvänder nu med turistvisum som en slags täckmantel många år senare när alla andra lämnar landet. Dessutom nöjer hon sig inte med städerna utan beger sig ut på landsbygden och till Sibirien. 

Jag ville inte läsa hennes alster under några år då jag inte gillade det hon gjorde med "Bokhandlaren i Kabul", som ju med sin familj  blev tvungen att gå i landsflykt sedan hans hemligheter och förtroenden om regimen exponerats för hela världen i romanform. Tyckte och tycker fortfarande att det var ett oförlåtligt svek. Men detta till trots kan jag inte bortse från vilken stjärna denna resande skriftställare är. Och nu när det gäller ryska vänner och bekanta verkar hon vara försiktigare med namn och identifikatorer, så bara att läsa. Gör det. Samtidshistoria som kioskvältare!

Vinden.

Viner runt knutarna. Himlen är blågråsvart. Gatubelysningen kommer nog att lysa minst en timme till. Klockan är 07.03. I min skyddade tillvaro hämtar jag en till mugg hett kaffe. Inga katter vill gå ut denna morgon. Tänker framåt idag. Mot det flygande tefatet som ska landa i november. Eller nä förresten, bara mot den dag jag får tillbaka min 6x4,5 cm kamera som sedan snart ett halvår befinner sig på köhyllan hos Amsterdam camera repairs. Så långa väntetider är det för äldre kameror som behöver omvårdnad. Detta beror förutom bristen på reservdelar också på ett kunskapsglapp som uppstått. De tekniker som kan analoga mekaniska kameror höll precis på att dö ut när den här vågen av yngre fotografer som ser det analoga som en nyhet började röra sig. Nu befolkas de nästan utdöda men återupplivade verkstäderna av ett fåtal gamla stötar som innan de drar in årorna nu försöker hinna överföra sina kunskaper till ett något större antal unga prospects. Kameratekniker har plötsligt blivit ett sådant där framtidshantverksyrke som inte hotas av AI. Precis som alla andra hantverk inte heller gör. AI-hotet förresten, om det nu är ett hot, verkar i första hand gälla programmerare och systemtekniker. De som dedicerat sina liv åt programmering har nu programmerat jätten Gluffgluff som äter upp dem. Så jag predikar som alltid om hantverksyrken och/eller humaniora för människor som ska välja väg. En annan fördel med just hantverk är att en hantverkare oftast har sin egen verksamhet (ingen chef:-) och är dessutom flyttbar över nations- och språkgränser. Lika mycket idag som under gräddtårteslottsbyggarepoken på 16-1700-talen då i princip alla hantverkare på skrytbyggena var inkallade från olika länder på kontinenten. Hade Tidöligan varit verksam då så hade vi bara haft några små grå försvarsborgar från medeltiden att kalla för slott som kulturarv på byggnadssidan. Och statsministern hade fått uggla i sitt Sagerska palats utan stuckatur i taket.

Men nu slutsvamlat för denna gång. Dags att ta tag i dagen!

Hålla på med konst...

Världen är upp och ner. En gång i tiden flydde europeiska konstnärer till USA för att undkomma naziregimen, väl i USA kom många loss på ett sätt som flyttade den västvärldiska konsthistorien över atlanten. Jag fattar inte hur de kunde. Obegripligt. Hade jag varit en av dem hade jag stannat, gått under jorden i någon motståndsrörelse. Eller jag vet inte om jag hade vågat stanna kvar men inte hade jag kunnat ha den ro som jag behöver för att åstadkomma något konstnärligt arbete. Och nu idag kommer hoten från alla håll. Visserligen inte av den art som t.ex. en judiskbördig konstnär var tvungen att förhålla sig till på 30-talet men ändå tillräckligt oroande för att omöjliggöra meningsfullt konstnärligt arbete. Jag fattar inte de som kan jobba på som vanligt. Men kanske ska man se det som en slags verklighetsflykt, Eller en motvikt? Att lyckas stänga ute verkligheten för en stund. Tyvärr kan inte jag det. För mig blir det direktpåverkan. Allt jag gör färgas direkt av omvärlden. Och resulterar ofta i bilder ingen vill ha på sin vägg. Spegelbilder. Alla andra förhållningssätt blir bara lögnaktiga för mig. Oviktiga. Konstutövning överhuvudtaget känns nästan komiskt just nu. Lite barnsligt omedvetet och ungefär den mest oviktiga verksamhet som tänkas kan denna tisdag (fel, onsdag är det ju) i januari 2026. Men det är ju jag. För mig. Fattar att andra ser det på andra sätt. Eller fattar kanske jag inte riktigt gör, men accepterar. För verkligen förstå varandra kan vi ju inte. Vi fungerar väldigt olika och det kanske svåraste som finns är att fullt ut ta till sig att jag kan sitta här och känna så medan du sitter där och känner något helt annat. Och acceptera det!

Nog med det. Läser om Barocken. Min verklighetsflykt blir ofta till historien. Väldigt lätt att vaggas in i en annan tid och ibland med sekundsnabba förnimmelser av att verkligen ha varit där, då. Eller snarare av hur det kändes, hur världen var för den som var där. Lär mig nytt om det gamla. Det är också något som lättar på trycket för mig. Läser om allkonstnären Bernini som var en megastjärna och kändis av Picasso eller Elvis mått då. Och ser reproduktioner av den tidens för mig personliga favorit Diego Veláques. Rubens anses ju vara den obestridlige mästaren under denna period, eller åtminstone den mest anlitade och dyraste (sen är det ju en annan sak hur mycket av hans enorma produktion han faktiskt själv gjorde något av, med tanke på jätteverkstad med massor av gesäller) men för mig är DV intressantast.

1600-talet ja. På den tiden behövde väl inga länder "ställa om" till krigsekonomi, som man säger nu. Antar att krigsekonomi var det normala. Men det fanns inga massförstörelsevapen. Och inte ens ett flygvapen. Så hotstressen av att det kan smälla om en sekund fanns nog inte heller. Största skräcken för civilbefolkningen måste ha varit utskrivningarna. Att plötsligt tvingas ut i krig för att vara borta i åratal eller för alltid. Det måste ju ha känts som en dödsdom för många. Visserligen var ju fatalismen och gudstron på en annan nivå då, men ändå. Att tvingas lämna allt. Och ändå, jag tror att förmågan att känna lycka också var på en annan nivå. Även för fattiga människor. Hoten inte lika allestädes närvarande. Det långsammare livet. En slags frihet vi inte har en aning om idag. Inte kan föreställa oss.

20 dagar.

20 dagsverken i ateljén.

Kamrat .357.

Läste pga Lena Anderssons rekommendation och förord, den här fiktiva berättelsen om hur Palmemordet kunde gått till. Annars brukar jag sky denna typ av historier. Det är teorin om att mordet begicks av en grupp svenska officerare som i romanform utvecklas av författaren och sjökaptenen Henrik Wennesund. Och ja, välskrivet och underhållande får man ju säga, inga "luckor" som gör händelseförloppet helt osannolikt, men ändå, för fantasifullt för mig. Jag har svårt för romaner som ligger precis nära en verklig händelse. Det man får ge HW är dock att de andra teorier som presenterats egentligen inte, åtminstone för mig, har låtit så mycket mer övertygande. Men sanningen om detta stannar nog kvar där den är.

Kreativitetens begränsningar.

Att begränsa mina uttrycksmedel har varit till hjälp för mig många gånger. Att bestämma att detta är vad jag får använda. Inget annat. Det blir som en sporre som frigör uppfinningsrikedom och arbetsglädje också. Jag har aldrig förstått mig på de som köpt alla färgerna på hyllan. För mig funkar det bara om jag väljer några få och sedan tvingas blanda till resten av de jag har. Även detta är något som talar för analogfoto och mörkrumsarbete. Photoshops m.fl. redigeringsprograms ändlösa möjligheter gör mig bara trött. Arbetsredskap för beställningsjobb - ja! Utan photoshop skulle jag knappt klara ett enda uppdrag nu längre. Tekniker och infrastruktur från den fördigitala tiden är sedan länge borta. Det finns inga nattlådor att lägga film i för expressframkallning hos fotolabben (som ju inte heller de finns). Det analoga som nu finns är anpassat för en helt annan kategori av fotografer. Hobbypulare och konstnärer ungefär. Fast de flesta har själva det som behövs och gör allt hemma. Eller i något kollektivlabb. Den nya analoga tiden. Så jag har slutat säga "på den analoga tiden" säger nu istället den fördigitala. Och med detta nya analoga kom glädjen i fotograferandet tillbaka för min del. Och jag inser att mycket av den handlar just om begränsningen av uttrycksmedlet. Den långsamma (jämförelsevis) processen som kan ge oväntade resultat och inte är så lättkontrollerad. Inget jag trodde jag till sist skulle längta tillbaka till när de första digitalkamerorna kom. Men inte så konstigt kanske eftersom ju uppdragsjobb blev väldigt mycket enklare då och det var kul att lära sig all teknik. Var med i den första "kullen" som gick SFF:s digitalutbildning för att bli A-auktoriserad. Under ledning av Stefan Olsson som numer ser ner på utvecklingen från sin himmel. Det var 2002. Så många år sedan! Och nu känner jag bara tristess vid allt det digitala. Ointresse i alla andra avseenden än som födkrok.

Klockan fyra i natt väckt av de återkommande tjuten från något dödligt skadat eller av dödsångest drabbat väsen, långsamt vandrade förbi på parkvägen utanför. Katterna satt uppradade på köksbordet och stirrade ut i mörkret genom fönstret. Det var såklart en räv. De gör och låter så ibland. Oklart varför men ganska skrämmande att höra för den som inte vet vad det är. De "vilda" djuren (citattecken eftersom en del är helt orädda för månniskor) här i orten är långt mer vanligt förekommande än på landsbygden. Rådjuren, som det finns hur många som helst av, makar sig knappt undan från gångvägen när man kommer gående. Samma med harar och rävar. De har anpassat sig till någon slags människosymbios. Man får ha galler runt blommor och grönsaksland eftersom det ständigt är rådjur runt huset och de äter det mesta som såtts och planterats. 

Och där slår då digitalkameran tillbaka med full kraft mot mitt avfärdande. För om jag velat ha en bild t.ex. av den skrikande räven i natt, eller till och med en filmsnutt för att få med ljudet, så finns ju såklart inget annat redskap som skulle klara av det än en digital fullformats systemkamera med telezoom. Fullformats för att betvinga mörkret utan för mycket brus och optisk telezoom för att plåta på avstånd med bibehållen kvalitet. Så en dylik mackapär kommer nog även i framtiden att ingå i verktygslådan. Även efter att jag slutat uppdragsplåta. Och även trots att intresset för dem just nu är obefintligt. 

Tror jag ska tillverka en räv av den kasse med katthår jag har i ateljén och skaffa någon typ av ljudgrunka att placera i den med inspelade rävtjut. Det vore väl en lämplig kommentar till den skräckslagna kattpubliken i natt. Sen placera den på tomten och se om den kan fungera som rådjurs- och harskrämma när odlingssäsongen börjar.

Förortsnatt.

Vinter, snörik, rörelsemönstret styrt av plogning och stigar i snön. Frihetsberövad i avseendet att det inte går att gå i vilken riktning man viĺl. Snö lyser visserligen upp men stänger också in. Skotta sig ut på morgonen. Skrapa bilrutor. Gator hälften så breda som annars pga plogkanter. Alla kläder som måste på för minsta promenad. Kallt. Så nä, att det blir lite ljusare räcker inte alls för mig. Skulle nog vilja bli typ vinterturk om jag inte hade ateljén att fly till. I ateljén finns i alla fall fantasins och tankens frihet. Ska lätta upp vinterdepressionen genom att läsa en kurs också. Bild och byggnadskultur 1600-1900, Linnéuniversitetet. Distans. Brukar göra något i den stilen denna tid på året. Bra hjärngymnastik. Passar dessutom perfekt in på ett fotoprojekt jag tänker påbörja detta år.

Det börjar ljusna nu och verkar blåsa rätt hårt så då är det nog några grader varmare idag än igår. Ska halka till tuben och åka in till stan. Jobba lite med saltpapper. I mitt sökande efter det beständiga (och pga ovanstående kurs) har jag inhandlat en bok om arkitekturtermer. Av Jan Torsten Ahlstrand. Det är en sådan där efternamnsbok. Alltså en sådan bok man benämner med efternamnet på författaren. Vad heter det där nu igen? Du får kolla i Ahlstrand.. Sådana böcker blir kvar i bokhyllan trots digitala resurser. Arkitekturtermer förändras inte. Historia och arkeologi däremot är ganska skakiga ämnen. När jag gick i konstskolor skulle alla ha ett ex. av "Konsten" av H. W. Janson i bokhyllan. Jag har kvar min (den var förresten en efternamnsbok då, men nu har nog inga konstskoleelever hört talas om den). En otymplig tegelsten som inte går att läsa i liggande på rygg. Och så föråldrad idag. Känns lite som en historiebok från 50-talet. Allt förändras, omvärderas. Den rådande "tidsandan", som är en slags fasad för ekonomin, styr oftast i bakgrunden. Arkeologin, som ju på många sätt är en gissningarnas vetenskap, ändras hela tiden. Nästan lika nyckfullt som ekonomin, som ju iofs inte är någon vetenskap utan bara ett känslostyrt mumbojumbo. Men som ändå obevekligt styr oss. Så vad är beständigt? Svar: saltpapper. Så, iväg till ateljén.

Måndagens morgon.

Absolut stilla. Inte ett moln. Kanske en halvtimme innan gatubelysningen släcks. I natt vaken av att snösvängen var här med hjullastare och lastbilar för att köra bort snöbergen alla ungar byggt sina kojor i de senaste dagarna. Tror inte jag sett så mycket snö falla på så kort tid på alla år av boende här i orten. Årets första skjutning ett par hundra meter härifrån avklarad för några dagar sedan också. Tror inte jag sett så många poliser på så kort tid heller. Verkar som om de tog skytten som inte lyckades skada någon denna gång. Så det kommer väl inte någon ny rap-hit om hjälteskytten heller då. Retar mig nåt otroligt på blåögda naiva innerstads musikjournalister, som ständigt ska återkomma till någon slags romantisering av dessa upprabblade meddelanden och hot gängen emellan. Sanslöst korkat av personer som aldrig vaknat av en sprängning. Som inte fattar hur mycket en sådan händelse påverkar hur många människor hur länge. Radhuset mitt i radhuslängan som sprängs. Alla måste flytta. Kanske tio familjer är plötsligt både bostadslösa och traumatiserade. Mäklarna säger att svårigheten att sälja här i krokarna beror på att ingen vill flytta hit pga skjutningarna och sprängningarna. Det som säljs är till sådana som redan bor här och inte är rädda. Lägenheter och hus roterar liksom inom samma klientel. Vem hade trott det när en gång ungarna var små och vi flyttade ut från innerstan till denna dåvarande idyll.

Nu slocknade gatlyktorna och jag ska förbereda för dagens två uppdragsplåtningar. God måndagsvinterhalvmånemorgon!

Natteffekt.

Är titeln på en bild Anders Zorn flera gånger återkom till i olika tekniker. En kvinna i röd klänning och pälskappa på väg ut (tror jag) från en restaurang. Det bästa exemplet jag kan komma på, på Zorns teknik att måla i stort sett abstrakt för att sedan skärpa till det på någon mindre detalj (ansiktet i detta fall) och därigenom åstadkomma intrycket av näst intill fotografisk detaljrikedom. Bilden man ser är till största delen skapad av betraktaren. I betraktarens hjärna.

Bara ett exempel på antydningens makt. Går att se på andra områden också tycker jag. Att inte säga precis allt är väsentligt i bra konst. Att visa/berätta precis så mycket att betraktarens hjärna tvingas till eget tänkande/kännande för att få hela bilden, involverar och inkluderar mottagaren i verket. Att inte ställas inför fullbordat faktum helt enkelt. På det sättet går det att aktivera en betraktares egna erfarenheter vilket kan ge en mycket starkare upplevelse. Men. Svårigheten här ligger i hur långt det går att gå. För min del går gränsen där bilden i sig inte räcker utan att en förklarande text krävs som komplement. Då blir uttrycksmedlet ifrågasatt (förhoppningsvis av en del i alla fall) och tanken vaknar att det kanske hade varit bättre att börja med texten och låta den vara. Bilden blir då, istället för ett självständigt verk, en illustration till texten.

Antydandets konst missbrukas eller förstås helt enkelt ofta inte i filmindustrin. Det är som om filmproduktion idag handlar om att "skriva på näsan". Främst i sex- och våldsscener. Det gränslöst närgångna och utdragna bildspråket liknar ofta mer en massaker, obduktion eller en gynekologisk/urologisk undersökning än något spännande eller sensuellt. Mer än en gång har jag stängt av pga filmmakarens obscent utdragna våldsscener o.dyl. Vilket verkar ha blivit någon slags standard, främst inom amerikansk film. De verkar tro att publiken är så korkad och okänslig att vartenda hårstrå måste redovisas för att man ska fatta att det handlar om en frisyr. Och möjligt effektsökeri ska användas just eftersom att det är möjligt.

Ögnar igenom Kunstkritikks årssammanfattning och märker att mitt intresse inte är vad det varit. Inte ens i de artiklar jag håller med eller mot kan jag uppamma någon energi för att kommentera. Ibland känner jag att jag kanske lite förstår prästen som tappat sin tro. Tomt. Man klamrar sig fast och försöker se det från något annat håll. Det är svårt. Varierar från dag till dag också. Och mitt i allt detta ska jag ställa ut också. Kanske sista gången när det gäller måleri. Inbokat innan tvivlet tog fart på riktigt. Det blir i alla fall av, i form av en slags utförsäljning utan att uttala det förstås. Ska sätta så låga priser så att den som vill ha något också kan köpa det. Det är målsättningen i alla fall. Och jag hoppas att mina bilder varken är övertydliga eller behöver stöd av text. Att de bara stimulerar till egna tankar och tolkningar. Det är det andra målet.

Bregman.

Rutger i förnamn. Som skällde ut miljardärerna på Davosmötet för sju år sedan. Är det han som är framtiden? Känns i alla fall som att han fått något slags internationellt genombrott nu. Hans skola i Amsterdams finansdistrikt, The school of moral ambition, skulle kunna vara en startpunkt. En tydlig motvikt till galenskapen är den i alla fall. Hans bok "Moralisk ambition", kommer ut på svenska. Stort uppslag i DN. Se också Bregmans resonerande hos Skavlan. Verkligen sevärt. Och i denna dags morgontidning skriver Gabriel Zetterström om hip-hopscenens allt tydligare Maga-inriktning. Gammal artikel i Washington post: "The Marco Rubio guide to hip-hop"... Ja hur skulle detta kunna förvåna någon. Jämför med gangsterrap. Men en intressant iakttagelse ändå. Den enda musikform som bygger på att berika sig själv genom att ta det andra skapat. Allt hänger ihop, men blir inte varje dag så synligt som idag. En annan artikel berättar om en professor vid universitetet i Austin (Texas) som beordrats lägga ner sin föreläsning om Platon eftersom Platon diskuterar de numer förbjudna frågorna om ras och kön. Putin flinar i sitt censursamhälle. Trump är nog ändå en åsiktsfrände i det mesta. Snart är det bara skillnaderna mellan alfabetena som skiljer USA från Ryssland.

Andra iakttagelser denna morgon i soffan är att det är klart väder och sju grader kallt. Och att jag har två fotouppdrag, bägge utomhus, fast det är lördag. Och vinter. Och snö.

Tionde året.

Är det för denna bloggs existens. Från början sporadiska inlägg och år två (2017) inget alls. Först när jag återigen blev med ateljé, 2018,  efter alla år, började lusten att skriva om annat än vardagen som frilansfotograf att vakna. Det finns en annan blogg, avsevärt mycket äldre, där jag bara skrev om just vardagen som frilansplåtis. Den har många inlägg 2017. Den ligger kvar även om jag slutat skriva i den. Men den får ligga kvar eftersom den kanske kan vara intressant eller inspiration för någon blivande plåtslagare. Eller för den som inte vill höra något konstblajmumbojumbo utan bara hardcore vardagsjobb.

Tempoväxlingar.

Jag tror att även växter har medvetanden. Liksom människor, däggdjur, äggdjur av alla slag, fiskar och insekter. Kanske inte självreflekterande på samma sätt som vi människor men ändå någon form av medvetande. Det var ju bara människorna som straffade ut sig till självreflektion om man ska tro diverse religiösa myter. Tror den största skillnaden mellan oss olika livsformer är tempot. Att livet bara väldigt långsamt rinner ur snittblommorna. Vasen de står i är respiratorn. Trollsländan lever i formel 1. Ett dygn = ett liv. Svampar är ju sedan något år inte klassade som växter längre och många är de experiment som gjorts med påverkan av växter genom musik och annat. Både i konst- och i forskarvärlden och alltid med olika typer av respons från försöksindividerna. Övertygad är i alla fall jag om att tiden upplevs/är helt olika för olika existenser.
Och kanske är det så med oss andra levande som inte är växter, att vi också dör väldigt långsamt med början bara några år efter födseln. Det finns ju ljud man inte kan höra när man lämnat tonåren t.ex. Parkeringshusljud som bara är obehagliga för ungar och inte uppfattas av vuxna. Så det beror väl på hur man ser på kroppens livscykel.
Och kanske blir det stora etiska dilemman och omtänk när detta synsätt blir allmänt vedertaget, vilket jag tror det till sist blir, fast kanske inte under min livstid. För vegetarian/vegan av etiska skäl går ju bort då. En ny filosofi behöver formuleras där vi alla lever både med och av varandra i det eviga kretsloppet födsel-liv-död. Fast en sådan filosofi måste nog också inkludera vad själva meningen är. Och den frågan duckar nog jag :-). För om en veteåker får samma status som ett kycklingkoncentrationsläger eller en grisfarm, så blir det knepigt. Lösningen kanske är att backa till små familjeenheter av självhushåll. Och med det återgå till en mer jordnära syn på liv och död. Ömsesidigt beroende och samexistens. Slänga en blick mot renägarsamernas symbiotiska liv med sina djur. Det kan vara något åt det hållet som måste till för att hindra klimatkatastrof och miljöförstöring. Och då tror jag det måste börja med filosofin. Avskaffa lite av vår dödsrädsla helt enkelt. Att bli maskföda kanske inte är det värsta som kan hända om man kan se sig själv som en del i ett större kretslopp. Mer om detta kan man hitta i Maria Strömmes forskning eller hos diverse naturfolk på olika platser på jorden, som lever lite mer på basnivå än vi gör.

Teknikens under.

Håller på med en utsållning/försäljning av allt som inte är absolut nödvändigt för de uppdrag jag ännu gör. Det blir lite som en teknikhistorisk resumé av de senaste 25-30 årens fotoprylsutveckling. Jag hade ju under väldigt många år när utvecklingen av digitalkameror rusade och tog ett generationssteg varje år, en föreställning om att jag måste byta upp mig till det senaste varje gång nya kamerahus kom. Och det gjorde de ju en gång om året. Bra iofs eftersom jag genom ständiga byten aldrig blev "fast" med överspelad teknik som inte gick att sälja. Mindre bra möjligen eftersom jag kanske inte alltid såg att mina bilder inte blev bättre av den senaste uppgraderingen. Så många snabba teknikbyten. Mycket som var "spjutspets" under några få år för att därefter snabbt bli föråldrat. Och inte bara gäller detta såklart fototekniska prylar, CD är ju ett bra exempel också. Så, många prylar har passerat revy trots hög användbarhet och bra kvalitet. Kan inte låta bli att undra var all denna nyproduktion som redan efter något år blev överkört av ännu nyare produkter tagit vägen. Det måste ju finnas stora lager av t.ex. pocket wizards (blixtstyrning) eller andra kompletta och komplexa system som inte hann säljas innan ny teknik skåpade ut dem. En del sådana prylar dyker upp i mina utrensningar. Sådant som var ganska dyrt och höll hög kvalitet men som sedan liksom somnat in. Och som idag är nästan värdelöst. Och glömt. Kanske underligaste av allt. Glömt även av en sån som jag som nästan dagligen använt tekniken tills något gjorde att jag bytte till någon annan teknik. Plockar med min en gång "state of the art" utrustning för högkvalitativa VR rundturer. Testar lite. Kommer inte riktigt ihåg hur man gjorde. Letar program för de olika stegen i produktionen på datorn. Men en kvälls försök återställer minnet. Nu kan jag göra det igen faktiskt.

Surfar för att få en uppfattning om hur och vad som görs på det området i dag (var typ 8-9 år sedan mitt senaste uppdrag) och måste säga att förvåningen blir stor när jag inser att teknikens förenkling inte medfört någon kvalitetshöjning. Tvärtom faktiskt. Halkade in på Kalmar Länsmuseum som har gjort turer för några gårdar de tydligen förvaltar. Pinsamt kass faktiskt. Varken skärpa eller dynamikomfång och när man tittar rakt nedåt ser man stativet... Andra har gjort 3D-renderingar av hela byggnader, vilket ju är en helt annan sak, kräver specialkamera och är betydligt dyrare än en vanlig rundtur. Vad jag inte hittar så många av är de "normaldyra" (typ 15-20000:-) som tar några dagars jobb men som håller rktigt hög bildkvalitet. Som har producerats med kommersiella verktyg alla kan skaffa sig. De var "inne" för några år sedan och fick kanske sin peak med Google Streetview. I alla fall tror jag att jag behåller mina prylar för detta något år till. Inte för att jag är sugen på att använda dem men något jobb skulle ju faktiskt ännu kunna dyka upp. Andra saker som blåst förbi är olika lagringsmedia. Jag har några Syquestskivor liggande. Vet ej hur jag ska kunna få liv i dem idag. Och efter Syquesttiden kom några mindre blå kassetter som mest likande de ännu äldre tidernas disketter. Minns inte ens vad de hette. Och köper man en ny dator idag så är ju inte CD-drive någon självklarhet även om de fortfarande finns. Samma är det med rena tekniker som flash, quicktime och andra. Massor av timmar lade jag på att lära mig programmera Director Lingo för interaktiva presentationer och animationer. Borta och glömt idag. Utraderat. Och så är det med teknik. Flyktigt. Så kanske inte att undra på om man tröttnat på den digitala världen. Idag vill jag bara logga ut och ägna mig åt analogt storformatsfoto och möjligen blyertsteckning. Tillbaka till kunskaper som är beständiga och lika mycket värda i alla tider. Oföränderliga. För det finns faktiskt sådana också. Bild till exempel. Där har inte mycket hänt på de sista 60000 åren.

Nu är det nu.

Tror det var Per Olov Enquist som en gång fick kritik för att inte leva i nuet då han bara skrev om dået. Han tog detta på allvar och gjorde en undersökning där har frågade vetenskapare inom olika områden, både naturvetenskapliga och humanistiska, för att få svar på vad nu egentligen är. Resultatet blev att nu kan variera lite individuellt men är i genomsnitt mellan en och tre sekunder. POE:s kommentar: "ska de va nåt de?" Det går inte att skriva om nuet eftersom det blir då innan man ens fått det på pränt. Alltså en ickefråga och han fortsatte skriva om dået. Framtiden går det ju iofs att skriva om, men då blir det ju ofrånkomligen lögn och spekulation. Fantasier eftersom ingen vet vad som händer om fyra sekunder. Jag kan vara död då. Kanske till en början utan att märka det ens. En annan kulturgubbe, Ingmar Bergman, beskrev hur han ville att hans död skulle bli. Han skulle gå upp på morgonen, ta på sin morgonrock och gå ut för att hämta tidningen. Då skulle han se en sedan länge avliden person komma gående på vägen mot honom och då skulle han förstå att han var död. Ganska vacker tanke får man väl säga. För många år sedan läste jag den tibetanska dödsboken, den var inne då och "alla" läste den. För min del blev den bara ångestskapande eftersom jag precis hade varit med om en närståendes död och vi som var där gjorde enligt dödsboken helt fel med det mesta. Gjorde mig av med boken och kommer aldrig att läsa den igen, tänkte jag då. Men kanske skulle jag göra det nu-då. Jag upplever och tolkar ju saker på helt andra sätt nu än då. Känner att det saknas ord här. Nu är max tre sekunder och då finns inte längre. Det behövs ett ord för allt som ligger mellan då och nu. Där man befinner sig i tankevärlden mest hela tiden. Men nu till anledningen till detta ämne. Varför jag inte är i ateljén och gör lite nytta för min egen skull? Har bara varit hemma och studerat katterna de senaste dagarna. Beställde en bok om arkitekturtermer på bokbörsen. Väntar på något. Men vad vet jag inte. En ingivelse. Detta vegeterande kan nog ses som slöseri med tid och lättja, med det är det inte. För faktiskt så vet jag något om dået i bemärkelsen framtid. Och det är att jag behöver vegeterande perioder, eller perioder då jag gör något monotont jag inte egentligen vet varför jag gör. Samlar katthår gör jag t.ex sedan något år. Har en papperskasse full och ingen aning om varför. Men jag vet att jag om jag fortsätter att vara levande kommer att förstå varför om en vecka eller kanske om ett år. För då faller pusselbitarna på plats. Det är så mitt liv funkar i avseendet vad jag åstadkommer i bildkonstvärlden eller vad som nu är kvar av den. Så har det alltid varit. En del av jobbet helt enkelt. En arbetsmetod jag inte tänkt ut, utan som bara finns och som är den enda som funkar för mig.

2026 ->->->.

Jag ser målare jag blir imponerad av. Målare som hittat det där, de exakta färgerna. Och nu menar jag traditionella västerländska modernister. Karl Isaksson, Helene Schjerfbeck, Vera Frisén, Anton Genberg m.fl. Den intresserade förstår nog vad jag menar. Färgblandarna som både kan se och sedan med direkthet blanda det exakta på sina paletter. Färgkombinationerna som liksom lyfter verkligheten. Tar bort en av alla slöjorna. Det är den tradition i konsten jag kommer från och kanske den enda jag verkligen fullt ut förstår. Dit jag själv strävade men avbröt mig i förvirringen av allt annat som trängde på från alla håll när jag började i konstskolor. Vet inte riktigt vad som hände, om det var insikten om att jag ändå aldrig skulle nå dit jag ville eller helt enkelt en oförmåga att ta en egen väg mot strömman och tidsandan, eller både och, som fick mig att fladdra iväg. Eller kanske en experimentlust och tro att det kan finnas genvägar. Den gången slutade det i alla fall i en container och jag blev fotograf och digitalbildsmagister. Tillika hemmansägare och tvåknoddsfar. Å bilar å allt.. Tack och lov. I stället för en etta i Berlin. Så där började en lång frånvaro från konsten. När jag sedan 2018 skulle återvända gick det väl sisådär. Men nu tror jag den värsta beröringsskräcken och förfasandet över vart allt tagit vägen har lagt sig. Och jag har märkt att alla fotoår gett mig verktyg att komma vidare. Det går ju faktiskt att ignorera det man ändå inte är en del av och gå sin egen väg och med teknik man faktiskt behärskar. Så nu ska jag försöka sluta engagera mig i den meningslösa debatten om konstdoktorer och skolornas utveckling och titta åt mitt eget håll istället. De skutor jag tycker är snedseglare går ändå inte längre att påverka. De har vuxit sig för stora och föder för många. På vårvintern ska jag ställa ut kvarvarande måleri och sätta prislappar så pass låga så att förhoppningsvis det mesta försvinner. Alltså varken brasa eller container denna gång. Utställningen som är bokad sedan ett och ett halvt år blir i Södertälje på ett konstnärsdrivet galleri. Ett tag ångrade jag mig och funderade på återbud, eller på att försöka ändra innehållet, men nu blir det som det var tänkt från början. Och det som visas är så långt jag tror jag kan komma med penslar och färger. Tror verkligen inte jag kommer längre på det området hur mycket jag än praktiserar. Så nu blir det vidare i andra spår och optimismen och arbetsglädjen har därmed återvänt!

Insnöad.

Kan man vara på flera olika sätt. Just nu bokstavligt efter det senaste dygnets och även det kommandes snöfall. Ut och skotta. Det där jag trodde jag flyttade ifrån en gång i tiden. Snö funkar för mig genom fönster eller på TV men närkontakt slutade jag nog att längta efter redan i mycket unga år även om det dåförtiden var en sådan självklarhet åtta månader om året så att tanken nog aldrig slog mig. Det var först på avstånd när jag upplevde min första snöfria vinter som jag till fullo insåg vad jag egentligen alltid känt men inte förstått att jag kände. Och så är det nog med det mesta. Man måste vara utanför något för att kunna se det i sin helhet. Det fattiga barnet som växer upp i en lika fattig omgivning upplever sig inte som fattigt (så länge fattigdomen inte är så stor att den innefattar hunger). Jag kan undra vad mer i mitt liv jag inte ser eftersom jag befinner mig i det. Det som ligger närmast till hands blir förstås konstvärlden jag ägnade min ungdom åt. Nu efter alla år "utanför" och sedan 2018 åter involverad i (fast lite från sidlinjen) kan jag inte låta bli att undra om mina åsikter, min smak, till en del är konstruerad, inlärd, accepterad. Många av de konstverk jag i ungdomen beundrade kan jag idag inte riktigt ta till mig. Vad var det jag såg? Eller var det bara det att jag villigt och okritiskt accepterade det allmänna åsiktsklimatet på området? Mitt dåliga självförtroende i kulturvärlden som f.d. lagerarbetare och bensinmacksbiträde? Min vilja att ingå i en krets av "vetande"? Bortträngning pga rädsla för avslöjande? Tänker på när jag hjälpte upp ekonomin lite genom timjobb i ett galleri. Det kom in några stora pressträskivor en norsk konstnär med en borrmaskin hade ritat abstrakta mönster i. Eller en avgångselevutställning på en konsthögskola där en elev hade byggt någon slags skulptur av tomma mjölkpaket på golvet. Sådant jag aldrig ifrågasatte då. Om något så ifrågasatte jag mina egna kunskaper och insikter när jag innerst inne inte riktigt fattade vad storheten med dessa och många andra verk var. 

Hur mycket i livet är inlärt och accepterat bara för att? Alltså på alla områden? Att bli äldre är på många sätt inte så kul, men en sak som faktiskt är kul är att inse att varje dag ger nya kunskaper och insikter och dessutom att inga taktiska eller strategiska hinder längre finns för vad som kan uttryckas. Ingen möjlig karriär som kan äventyras. Inget uppdrag eller stipendium att förlora pga fel tankar. Helt enkelt en större tankens frihet!

Film.

"Min pappa Toni Erdmann". Regi: Maren Ade. I rollerna: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter, Ingrid Bisu m.fl.

Drygt två timmar kvar av 2025.

21.17. Baba Vanga spådde att ett flygande tefat kommer att landa på jorden i november -26. Äntligen! Och skitstort skulle det visst vara också. Pausar här och återkommer nästa år.

2026. Den första morgonen 07.30. Kallras i soffan. Verkar som om snöstormen som det kommande dygnet ska hålla Gävleborna inomhus, har tagit vägen förbi orten också. Åtminstone utkanten av den. Snöar nästan horisontellt i byarna. I dag sover alla.

Nyårstalen och årskrönikorna haglar. Xi-Jinping ska "ha" Taiwan. Putin ska "ha" Ukraina. Trump ska "ha" Grönland. Kommer att tänka på en passage i någon av Mobergs migrationsböcker, minns inte vilken, men scenen är försäljning av mark till den blivande amerikanska staten. Efter lyckad förhandling rider den säljande parten, indianstammen som just då befolkar området, skrattande hem med löfte om en stor påse guld. De kan inte fatta att nykomlingarna är så korkade att de tror man kan äga mark. Och att de själva av samma omogna uniformerade fånar utsetts till ägare och därmed säljare av samma mark. Just detta att äga mark har på något sätt alltid skavt i mitt rättsmedvetande också. Nu är ju världsordningen sådan att det inte kan undvikas men något skevt är det. Tycker nog indianerna i denna berättelse har rätt i grunden. 

Själva begreppet ägande tar alldeles för stor plats i mänsklighetens historia. Orsakar för mycket skit. Få verkar fatta att om jag äger något så äger detta något också mig. Kräver saker av mig. Kostar. Tar av min tid. Ägande är nog efter religion den storhet som orsakat de flesta olyckorna på planeten. Får se om Baba Vangas tefat kan leda till några mindsetändringar på det området. Om det kommer några gröna gubbar som kan lära oss något om livet. Inget skämt alltså. Så förblindad är jag inte att jag tror jorden är den enda plats i universum som alstrat intelligent (nåja) liv.

Själv fortsätter jag att lära av katterna, som nu inte ens vill gå ut på toa, eftersom det är någon minusgrad. De får oss att serva dem på alla sätt utan att de visar den minsta tacksamhet. De utövar sin egen form av äganderätt genom att med suverän självklarhet äga sina mänskliga värdar. Och sköter man sig inte så flyttar de helt enkelt. Som i ett ojämlikt förhållande där den ena parten vill mer. Som kattvärd är man dömd att ständigt vara den parten. Trolleri är det. Och mitt nyårslöfte blir att jag verkligen inte kan lova något. Alls. God morgon värld! 

In på livet.

Nu har jag sett de fyra avsnitten i serien om Siw Malmkvist. Detta bakgrundsljud från barndomen. Inte med i "bra eller dålig" utan bara en fond ungefär som att jorden är rund även idag. En självklarhet liksom. Kul att se lite andra sidor även om jag har synpunkter på upplägget. Men spelar ingen roll. Det som främst intressererar mig är vem hon faktiskt är? Inget i programmen kommer någonstans dit. Att hon så lätt skiljdes från sin första man, förstföddes far, utan att verka ha ens fällt en enda tår över detta faktum, kan ju inte stämma. Att hon sedan träffade den hon höll fast vid i resten av sitt liv tycker jag mest liknar ett praktiskt arrangemang. Lite som om hon köpte sig en hund till sällskap. 

Ständigt glad och positiv. Livet med jämnmod. Kommande från en ganska fattig familj också. Uppväxt i stor syskonskara i barnrikeshus. Alla verkade vara optimister, positivister. Opassionerade realister. Inga trauman (förutom att hon aldrig tog studenten :-) vilket hon också säger. Alltså att hon själv inte har några trauman att deklarera i rutan. Så varför rotar jag i det? Jag som retat mig så på "traumatrenden", att alla som ska sommarprata och som saknar hemska upplevelser i sina liv i sista hand får hitta på eller förstora upp något för att bli relevanta, om det inte finns något verkligt traumatiskt att exponera för publiken. Är man som otraumatiserad människa inte normal? Själv har jag inte varit med om något värre än de flesta har. Skilsmässobarn (som jag inte minns något av), några nära som dött av sjukdom och ålderdom. Några kraschade förhållanden. M.a.o. ungefär som genomsnittssvensson (vilket ord :-). Så jag är inte heller traumatiserad. Det underliga med att jag ifrågasätter en kändis berättelse då den inte innehåller några trauman studsar alltså tillbaka till mig själv. Det är ju jag som påverkats så mycket av senare års snyftande i media och alla kända personer som måste "tala ut" om sina tragiska barndomar, osedda av sina hemska föräldrar eller m/nobbade eller nedtryckta av berömdheter längre bak i släkten. Alla nepobebisar som ska tyckas synd om när de avslöjar sina bittra erfarenheter av att vara just det. Det omöjliga och grymma i att ha alla kontakter från födseln. Åsså kommer här en person som av egen kraft varit kändis oavbrutet i 75 år och har fräckheten att liksom nyvaket påstå att hon inte har några trauman. Som om hon inte skulle förstå frågan. Förvånad över den. Nä ner med SM. Hon är ju uppenbart en bluff som ljuger om sitt liv. Hon har ju inte hängt med. Har man inte ens för en kvart blivit inlåst i jordkällaren så har man inte i media att göra. Alltså, tycker jaaag då.. Eller ve och fasa, ännu värre, kanske hon tror att integritet och privatliv är någon form av rättigheter...

PS. Första och andra avsnitten är sevärda för alla ur min generation. Som nutidshistoria, oavsett om man gillar SM eller ej. DS.

Avfärd, hemfärd.

Hem. En del ser sin födelseort som Hem. Andra tycker att hem är den plats de för tillfället bebor. För min del tycker jag hem varierar. Först var det såklart födelseorten. Sedan några års slirande på olika håll. Därefter den längsta perioden (mer än 40 år) i samma stad, om än på flera olika adresser. Så det är väl mest hem nu. Sedan om gud vill (som muslimerna säger) blir det ett tredje hem. Ön där mer än 30 somrar tillbringats. Det knepiga med detta är att hem är en sak, hemortsrätt något annat. Hemortsrätt i bemärkelsen att känna att man har rätt att vara på en plats. Rätt att röra sig fritt. Det kan nästan bli lite tävling där, om vem som har mest rätt. Då kan tiden övertrumfa t.ex. ägande. Alltså att den som varit på en plats i hundra år har mer rätt att vara där än den som just köpt platsen. Så kändes det när jag var liten och någon köpt en tomt i kanten på den skog jag lekt i, i hela mitt (korta) liv. Köparen var inkräktaren, inte jag.

Stormmorgon. Idag färd från det ena hemmet till det andra. Det viner och dånar. Blev tvungen att stänga fönstret helt i natt då det lät som att det skulle slitas lös och blåsa iväg. Vad gör alla 10-gramsfåglar i sådant här väder? De borde ju blåsa bort som dammtussar. Egentligen tycker jag om vind men denna är över gränsen. Storformatsfoto har en vindgräns då det inte är möjligt att praktisera. För stora vindfång. För långa tider. Skulle jag ge mig ut nu i mörker och storm så vore digitalt rätt verktyg även om jag tappat lusten för det digitala. Men är det bättre med någon bild än ingen så. Löjligt att vara rigid. Ska ha ett par kurser under våren så då får jag hoppas på relativt lugn om det blir utomhus. Men nu packa bil i mörkret. Andra muggen starkt kaffe börjar göra sitt jobb och allt mojnar och ljusnar.

Skibidi.

Är det kanske eller kanske inte, jag ser genom fönstret denna morgon, men väl ett svart hav. Under en rosaorange himmel. En eller två kallgrader. Nästan vindstilla.

Alla nyhetsflashar från olika media från vänster till höger (jag vill se alla varianterna av verklighetstolkningar) ögnas igenom. Intressant med årets nyordslista som dyker upp i infoflödet. Två nonsensord har tagit plats i listan. Alltså ord som inte har någon som helst mening eller betydelse och som ingen med säkerhet vet hur eller varför de uppstått. Alternativt kan betyda lite vad som helst beroende på sammanhang. Är inte det tidsmarkören framför andra? Den tomma tunnans slutgiltiga triumf? Nästa år kommer att gå till historien som skibidiåret. Six seven. Som är det andra nonsensordet (fast det ju är två ord (bara att ett kan vara två är ju skibidi)) tyder tvivelsutan på att det är Ulf och inte Joakim (som alla medier försöker inpränta) som tagit ledningen bland världens viktigaste nyheter. Hans gamla hit 67 har till sist nått det globala medvetandet. Och ingen vet riktigt hur det gick till. 

Ett annat ord i listan jag tror mer behöver tas på allvar är hjärnröta. Citerar från språkforskningsinstitutets listning:

"försvagning av den intellektuella förmågan som framför allt orsakas av upprepad exponering för trivialt innehåll på sociala medier.

Man sätter telefonen på ljudlös och lägger den i ett annat rum för att kunna fokusera – eftersom man inte kan låta den vara annars. Detta ändlösa skrollande av tomma kalorier. Hjärnröta.

Göteborgs-Posten 8 oktober 2025"

Lite skrämmande faktiskt och inte långt borta heller då jag sett en och annan som inte kan hålla fokus för att t.ex. läsa en längre text eller en roman. Effekterna i en text är helt enkelt inte längre nog för att aktivera fantasin och dras in i den. Det är så sorgligt med den sortens känsloförlust. Som om en slags domning satt sig på receptorerna. De inre bilderna och rösterna, fantasin och föreställningsförmågan har tagit skada. Text måste assisteras av ljud och bild för att bli meningsfull. Och ingen vet väl hur detta inverkar på resten av känslolivet. Om en funktion bedövats och satts ur spel? 

Men min förhoppning är att detta är något som liksom en domning kan gå över. Men inte utan aktiv vilja och faktiska åtgärder under längre tid är vad jag tror i alla fall. Avskärmning är ordet som kanske likt många andra ord får en helt ny betydelse i framtiden :-).

Kattvärme.

Av en exkrementiell fekalieorsak jag inte vill gå närmare in på, har fyra katter bebott ett ca 10 kvm stort rum i natt. Ganska kallt ute och termostaten för huset satt på 20°C. Men nu när jag öppnar till "deras" rum på morgonen är det nästan 25° i rummet. Kattvärme alltså. Lite förvånad måste jag säga. Att de värmde rummet så pass. Alltså en ytterligare anledning till att ha många katter. De kan sänka uppvärmningskostnaderna för ett hus. 

Solen på väg upp, rosa himmel, blåsvart hav. Frost över åkrarna. Molnfritt. Ser ut att bli en vandringsdag. God morgon!

Spökrummet.

En händelse för många år sedan. En ny marknad för yrkesplåtisar höll på att öppnas. Plötsligt hade alla fastighetsmäklare insett att bra bilder i annonserna drog folk till visningarna. Servicebyråer som skulle sköta detta dök lika plötsligt upp lite överallt. Minns att de annonserade efter inredningsfotografer i SFF-tidningen. Grejen var inte att de betalade bra utan snarare att de kunde fylla luckorna i schemat för fotografer som ville ansluta sig. Jag var en av dem. Anmälde mig och gick deras korta internutbildning på några dagar. Handlade mest om deras speciella teknik och hur leveranserna skulle göras. Lite krångligare än idag då nätet var mer outvecklat. Objekten såg annorlunda ut än idag också. Man kunde mötas av lite vadsomhelst. Stylisterna hade ännu inte gjort entré på marknaden.

Ett uppdrag som plingade ner i inboxen någon gång på denna tid var att köra långt ut åt Värmdöhållet, flera mil utanför det som skulle vara "mitt" område. Där skulle någon möta mig och låsa upp och släppa in mig i ett hus som stått obebott i några år. Åkte dit. Blev insläppt. Säljaren eller vem det nu var försvann. Jag skulle bara lämna det olåst när jag var klar.

Så till verket. Slitet, mögligt, några få möbler kvar, tog jag rum för rum. I ett rum med missfärgade väggar och fläckigt golv ställde jag in kameran, valde bildvinkel och utsnitt, för att sedan gå och flytta något från fönstret. Fortsatte till nästa rum men kom så på att jag gjort alla förberedelser i det förra men att jag av någon anledning inte tagit någon bild. Alltså tillbaka dit. Ställde upp igen, men kom att tänka på att jag skulle, vad det nu var jag skulle, minns inte idag tyvärr. Resultatet blev att jag inte heller denna gång tog bilden. Flyttade vidare och fotade klart huset. Hem. Kväll. Back-up och genomgång. Upptäcker att jag faktiskt inte plåtat det där rummmet jag varit i två-tre gånger! Hjärnsläpp. Bara att ringa mäklaren och under tandagnissel erbjuda mig att åka ut igen nästa dag och fotografera det j-a rummet jag obegripligt missat. Men mäklaren var lugn. Skit i det sade han. Vet ändå inte om jag vill ha någon bild därifrån för det var ju i det rummet det hände. Va? Vad då? Visste du inte det? Så berättade han att ett äldre par knivhuggits till döds i huset för några år sedan. De hade hittats sittande mot väggen i rummet som inte lät sig fotograferas. Huset hade stått tomt och förfallit sedan dess. Det var ett knarkande barnbarn som hade haft för vana att åka ut och pressa pengar av gamlingarna när han var desperat av abstinens. Ända tills de bestämde sig för att inte ge mer. Då gick det som det gick. Rånmord, som han såklart snabbt blev tagen för och då erkände. Sorglig historia och jag undrar såklart fortfarande vad bilderna hade visat om det gått att fotografera i rummet :-).

Den femte accelerationen..

Heter en bok som handlar om AI och hur denna teknik kommer att påverka världen. Jag är verkligen intresserad av ämnet men kommer ändå inte långt in i boken. Ljudboken, uppläst av AI-röst. Inga problem med det. Uppläsningen är ok. Mitt problem är den sanslösa entusiasm och hallelujaropande tokstämning texten framkallar. Efter en halvtimmes hyllande parat med överseende förståelse för de stackars individer som inte kan se detta oerhörda som sker nu, orkar jag tyvärr inte längre. De haglande superlativerna och jubeloratorierna över denna teknik blir helt enkelt för mycket. Tänker bara KOM TILL SAKEN! Jag kan inte ta till mig det här språket. Tyvärr, eftersom ämnet är så viktigt som det är (vilket påpekas 200 gånger typ första fem minuterna). Så kunskap om detta ämne får jag skaffa mig på annat, mer sansat håll. Sorgligt men sant.

Liv.

Tittar på krukväxterna i fönstret. Ett ensamt blad rör sig sakta fram och tillbaka som om det blåste just bara på det bladet. Resten av blommans blad är helt stilla. Det som rör sig ser dött eller döende ut. Men rör sig. De levande är orörliga som om de vore döda. Vet ej vad som orsakar detta men väljer att bara acceptera det. Det är inte så mycket vi vet. Ofta har jag en känsla av att uppfatta världen och livet som genom en tubkikare. Jag kan bara se lösryckta delar var för sig. Inte helheterna. Kanske det också kan vara en orsak till min förkärlek för vidvinkliga objektiv. I ateljén fotograferar jag döda blommor. Tycker de är mer uttryckfulla och levande. Övergivna fågelbon som jag befolkar. Rostiga metallrester blir till stilleben. Får nya betydelser och ett nytt liv. En slags återupplivningsprocess skulle det kunna vara men tvärtom kan det ju också vara. Alltså att det är först efter att ha spelat ut sin första roll de hittar sin plats och får sitt verkliga liv. Återuppståndna genom mig. Som fjärilar som lämnar larvstadiet. Antar att den tanken är hädisk eftersom jag då nästan likställer mig själv med skaparen (med stort S) men det kanske är lite sant. Jag kan ju ibland fundera över vad det egentligen är jag håller på med. Vad den verkliga drivkraften är? Men, väljer liksom i frågan om det vajande bladet att bara acceptera att det är som det är. Idag blir det till exempel måndag och vad ska jag göra åt det?

Dagarnas dag.

I dag är det den stora dagen. Nollpunkten då jorden befinner sig allra längst bort från solen inträffar i dag kl 16.03, och om gravitationen fungerar även detta år, vänder vi nu tillbaka. Årets största händelse som ju såklart borde vara den stora slabangdagen i stället för jul och nyårstramset som ju bara är trender i västvärldens historia. Samma med sommarsolståndet förstås. Skrota midsommar och fira att vi inte bara fortsätter in i elden utan vänder på hälsosamt avstånd igen. För uppvärmningen är vi ju ändå på god väg att klara av utan hjälp från naturen.

Skrotplåtningarna fortgår i ateljén. Som alltid med oklart mål, men något kommer nog att utkristalliseras så småningom. Tills vidare är det teknikfrågor som dominerar. Särskilt kontrastproblem som kan vara riktiga mysterier eftersom orsakerna kan vara så många. Förstoringsapparaten jag nu använder har inbyggd kontrastvariation via olikfärgat LED-ljus. Lite konstigt med färgfilter som hamnar på motsatt sida av färgtoncirkeln pga att det är direkt färgat ljus och inte vitt ljus som filtreras, som sker med den äldre tekniken. De "gamla" kontrastfiltren i orangeområdet är nu ersatta av ljus i grön-blå skalan. Som ändå får samma effekt på papperet. Samma färg fast blå :-) liksom. Tar en stund att vänja sig vid tanken. Men väldigt mycket enklare än att byta gelatinfilter hit och dit.

Och solen verkar ju gå upp nu idag också, så varför klaga? Varken krig eller dödlig sjukdom har jag nära skjuter ingen hare. Harar förresten. De trycker aldrig i några hålor som kaniner eller bygger bon ens. Här i orten finns de i överflöd och om man tar en promenad i skymningen så ser man dem spridda som bojar på havet lite överallt där det finns lite större gräsytor. Läste att detta beror på att de är snabbare än alla fiender, som t.ex. rävar eller hundar. Som varande flyktdjur finns tre alternativ. Röra sig i flock, som de stora gör, eller för de små antingen gömma sig i hålor eller se till att ha så fri sikt som möjligt för att i god tid kunna se en fiende komma. Kaninen, som inte är nog snabb, gräver ner sig. Haren som kan kuta ifrån alla väljer fri sikt! God morgon!

Lördagsmorgon.

Grått. Några plusgrader. Börjar regna. Morgontidningen avklarad. Stora ord om små saker, små om stora. Heluppslag om nåt ointressant popband jag aldrig hört talas om. De ska visst lägga av. Efter 34 år tydligen, så hur skulle jag kunna ha hört talas om dem? Längre än så är det sedan jag stängde av P3 för sista gången. Flabbradio, program med tre programledare som turas om att skrika medan de andra två flabbar i bakgrunden, tillhör de fenomen jag omedelbart kommer att torpedera vid mitt trontillträde. Och förresten kan alla dö. Kollar veckans bokrecensioner i tidningen. Tvivlar starkt på att anmälarna ens läst böckerna. Liknar väldigt mycket baksidestexter. Och matlagning i TV. Inte undra på att den apparaten står obrukt också. Kan ju lika bra dra fram en stol till micron och glo in genom luckan. Då blir plågan i alla fall kortare. Försökte i går kväll kolla en deckare som inte skulle vara lika förutsägbar som de alltid är om de är amerikanska, men efter en stunds tittande slår det mig vilket slöseri med tid detta är. Varför kan de inte bara säga vem mördaren är på en gång? Så är det avklarat sen och man kan ägna sin tid åt något vettigt i stället. Nu ljusnar det ute och jag ska städa garaget i regnhelvetet. Köra skräp till tippen. Klart slut.

Strömmes teori.

I söndagsintervjun utvecklar Maria Strömme sin teori om medvetandet. Eller utvecklar gör hon väl inte, kanske snarare nämner den. Men i alla fall så, om hon har rätt, så är det ju flera talgdankar som går upp för mig. Min aversion mot folksamlingar. Att jag inte kan delta i några demonstrationståg eller stå i ett publikhav av någon som helst typ. Konserter utan sittplats är numer otänkbart för mig. Och detta som krupit sig på mig med åren har jag funderat på många gånger. Och det jag då kommit fram till är att det är förlusten av individualitet. Integritet och personlig särart denna starka motvilja gäller. Den här känslan av ett "vi" som vill samma sak, rör sig på samma sätt, och därmed blir till ett. Som uppgår i ett. Ett nytt medvetande. Regionalnivå liksom. Fågelflocken eller fiskstimmet som rör sig koordinerat. Ett gemensamt medvetande som tar över det individuella. "Tillsammans är vi starka" osv. Jag vet inte längre vad som skulle kunna få mig att gå "man ur huse". Den enda känsla jag får när jag tänker på det är skränande pöbel. Ansvarsförlust. Moralförlust. Fribrev att "göra som alla andra" utan att behöva ansvara för sina handlngar. Överdrivet såklart. Det fattar jag ju, men icke desto mindre, känslan finns där. Men med Strömmes teori om medvetandets över- och fortlevnad kanske förklaringen blir att det helt enkelt handlar om dödsrädsla? Energi är ju som bekant inte förstörbar utan bara omvandlingsbar och om denna energi som då skulle utgöra det individuella medvetandet bara är en liten legobit som ingår i det stora allomfattande så går ju plötsligt många spretande tankar ihop. Till och med panpsykismen faller ju på plats som en slags delförklaring. Och själv blir man då efter tidens upphörande en del av den där guden alla religioner talar om. Så nu ska jag denna tidiga morgon gå och hämta tidningen och sedan efter att ha läst om allt meningslöst elände och alla tomma gester och till ingen nytta ledande handlingar, ägna dagen åt att lura ut hur jag ska kunna bli kanoniserad för att därmed kanske bli en något större legobit i bygget. Eller åtminstone få några andra att tro det. God fredagsmorgon!

Söndagsintervjun.

Lyssna på intervjun med Maria Strömme! SR poddar.

Alamy Images.

Den sista bildbyrån. Tre svenska, en finsk och en spansk bildbyrå har jag varit leverantör till under åren som kommersiell fotograf. Nu har alla dött, utom Alamy Images som verkar odödlig. Alamy dök upp i samband med digitaliseringen har jag för mig. Innan dess skickade man in färgdior för urval. Priserna har såklart dalat till botten för åratal sedan, försäljningen likaså men Alamy finns kvar! Jag känner inte denna utdöda f.d. bransch längre men skulle tro att Alamy och Getty är de enda som fortfarande existerar i en form som liknar den som en gång fanns. Nu är det nog bara plats- eller ämnesspecifika bilder som går att sälja. Alla genrebilder har efter ett kort mellanspel i "microstockvärlden" ersatts av AI-genererade bilder. Minns lite sentimentalt de årliga mötena strax före jul på byrån i Vasastan. Genomgång av året som gått, statistik mm, och sedan lunch på finare restaurant i närheten. Plus julklapp. Julstämning faktiskt! Och en ganska säker inkomst varje månad. Men det var då det. Nu är det nu. Såg att jag nu varit med i Alamy i 20 år. Den bildbyrå som aldrig refuserade bidragen, dit man skickade de bilder som inte passerade nålsögat på de andra. Och nu är det denna byrå som finns kvar. Som fortfarande lever. Lite ironi faktiskt.

Det litterära Nobelpriset.

Läser den minst sagt underhållande historien om nobelpriset, av Paul Tenngart. Oväntat nog en riktig bladvändare. Jag visste inte att svenska akademien var så ifrågasatt redan då, 1897, när priset instiftades. Citerar lite från Hjalmar Brantings kommentarer (detta var innan han blev statsminister) när det blev känt att uppdraget att utse literaturpristagare gått till akademien: "Gustav III:s gamla kulturinstitution är en patetisk rest från »den gamla peruk-tiden«, och den utgör »nätt opp den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för att årligen utdela ett jättepris på 200,000 kr åt den främste i europeisk litteratur!" Slut citat. Var tvungen att skratta i min ensamhet. Läs boken! Finns inte som ljudbok, men kanske lika bra med sådana citat. Man hade ju velat höra Brantings röst. Dessutom innehåller den bilder.

Längre och längre bort.

Från konstvärlden, som var hela framtiden och räddningen en gång, driver jag. Mindre och mindre blir mitt intresse. Läser listan på 2025 års mest inflytelserika aktörer på området. Saudiarabiska prinsessor verkar vara på frammarch. Stormrika kvinnor från den ledande kvinnoförtryckarnationen. Pengar, pengar... och de tomma tunnornas allt högre skramlande. Så många vars liv och existens hänger på att hangarfartyget kan stäva vidare att det inte längre går att ifrågasätta kursen. Investeringar måste ge avkastning. Undrar ibland när det blev så här? Eller om det bara är jag som varit trögfattad och inte velat se hur den värld jag själv ville vara delaktig i faktiskt ser ut och fungerar.

De livegnas land.

Av Liza Alexandrova Zorina. Kan läsas som del två efter "Imperiets barn". Bägge obligatorisk läsning för de som aldrig kommer att läsa dem. Alltså politiker och ansvariga chefer i byggbranchen.

Månsken.

Soffmorgonfredag. Orkar inte åka in till ateljén idag. Månen befinner sig bakom tallens stam och illuminerar de närmsta grenarna så de ser radoaktiva ut (radioaktivitet kan faktiskt synas). Katterna sover på olika håll. Under våren ska jag läsa en 7,5-poängare i bild- och byggnadskonsthistoria på distans. Linnéuniversitetet denna gång. Passar in på det kommande fotoprojektet "Arkitekturens gråsparvar" jag tänker mig att påbörja under 2026. I dagsläget är det tekniktester som gäller. Tanken är att plåta 8x10" för att sedan kontaktkopiera till saltpapper, van Dyke eller tonad cyanotyp. Låter ganska enkelt men det är det inte. Många val att göra vad gäller kombinationer av film, framkallare, tryckpapper och kemi. Ett negativ som ser bra ut för vanlig kopiering funkar inte alltid till ädelförfaranden. Dessutom måste jag testa i mindre format med tanke på kostnaderna om jag skulle göra det i 8x10". Med min ekonomi går det inte att köra tester där varje misslyckat försök kostar ett par hundra. Plus att en risk till finns då framkallning av bladfilm i 8x10" är ganska mycket knepigare än 4x5" format. Åtminstone tycker jag det. Framkallaren måste ju nå hela bladets yta i princip samtidigt. Inte så lätt ens med förblötning. Så den tekniken måste också skärpas upp.
Men nu ska jag fylla på kaffemuggen och gå ut och hämta DN. Det börjar ljusna. Hoppas inte DN får det att mörkna igen.

Kanske glömt...

...att nämna Nina Wähäs bok "Major virvelvind". Inte en roman, inte en biografi utan en rad funderingar tycker jag det är. Lågmäld betraktelse om livet, författarskapet och hennes far. Bankrånaren. Absolut läsvärd!  

Morgontuben.

En kraftigt hostande och nysande person orsakar en obefolkad zon i vagnen. När nya resenärer stiger på, på nästa station, blir de tomma platserna tillfälligt upptagna fram till nästa hostattack. Tomt igen. Upprepas rytmiskt som en dansföreställning på varje station. Det är trångt. Man med rödlila ansikte kliver ombord och hittar en av de lediga platserna runt smittspridaren. Halar darrande upp en starkcider som han sveper i några klunkar. Darrningarna verkar avta. Ansiktsfärgen bleknar lite. Nysattack igen, så blir även cidermannen stående i trängseln i andra änden av vagnen. En pundare äntrar i Ängby. T-shirt i december. Täckt av tatueringar. Pratar med sig själv. Reagerar inte på hosta eller nysningar. Så någon nytta blev det med de lediga platserna närmast smitthärden. En mindre som fick stå. Annars är det som vanligt en vintermorgon. Kolsvart ute, regntungt. Alla insvepta i sina heltäckande kläder. Mobil i handen eller lurar i öronen, eller både och. Ingen utom den tidigare nämnde hostar eller nyser. Slut med sånt efter pandemin. Hellre kliver man av för att harkla sig än riskera onda ögat från en hel vagn. Gäller mig också. En minitant i tre klänningar och huckle stiger av klockan halvåtta. Undrar vad hennes arbete kan vara. Var hon ska. Hur hennes dag kan se ut. Stationen ger inga ledtrådar. Inga företag. Människor går av och på, mest på än så länge så här pass långt från stan. Tåget stannar med sin ungefärliga tvåminutersrytm mellan stationerna. Kommer att tänka på Peps Persson och hans teori om livets uppkomst. Han menade att liv börjar med rytm. En rytm måste ha varit det som väckte livet på jorden. Och för att kunna skapa en rytm krävs ju två "slag". I en intervju med författaren Patrik Svensson säger han sig vilja dra det så långt som till att en eventuell själ inte finns inom människan utan är något som uppstår i existensen av två. Mellan dessa två. Att allt liv är rytm och därmed själ. Ja varför inte? Om man tänker i de banorna upplever man ju snart rytm i allt. Det cykliska som ju utmärker liv. Det är en rytm. Ger ytterligare mening till albumtiteln "Spelar för livet" också. Filosofen Wilèm Flusser beskriver i "En filosofi för fotografin" (håller på med den till och från) fotografiet som rörligt. I avseendet att blicken kan röra sig mellan bildelementen. Ta om och ta andra vägar. Till skillnad från filmen där man bara får en chans innan nästa bild presenteras. En rytm i ögats rörelse. Kanske kan det vara en ytterligare del av förklaringen till min dragning till stillbilden och otålighet med film. Film, där jag ofta hamnar i att känna mig fast, eftersom någon annan bestämt hur stor del av min utmätta tid på jorden som ska förbrukas för att jag ska kunna ta del av budskapet. Film måste tidigt tillföra något eftersom den är tvingande. En stillbild går att avfärda med en sekundsnabb blick om den inte håller måttet. Och håller den måttet så kan jag stanna "i" den så lång tid jag själv vill. I stillbilden uppstår rytmen i mig, förmedlas mellan mig och bilden. Filmen har sin egen rytm som jag bara "hjälplöst" kan titta på utifrån. Endast det oförutsägbara i en film kan motivera tidsförlusten. Oförutsägbarhet är faktiskt när jag tänker på det, den kanske viktigaste delen i de kulturyttringar som intresserar mig. Oförutsägbarheten i ett solo även om grunden, rytmen, är känd och invand. Förvåningen över vilka vägar solisten hittade och sedan rytmen i att vilja höra det igen. Rytmen blir ändå liksom den storhet som står bakom allt. Som allt tycks utspelas mot. Själva spelplanen. Men nu är det snart dags att stiga av och därmed slut på irrvägarna för denna gång. God morgon!

Kommisariens löfte.

Kort roman av Friedrich Dürrenmatt. Med efterord av Lena Andersson. En märklig läsupplevelse. En deckare om man så vill. Men en deckare som ställer frågor så närgångna och obehagliga så att de framkallar något som närmast liknar skam. Skam för att jag inser att jag inte alltid tänker nog långt. Och överrumplad skräck när jag anar konsekvenserna för livet i stort. Samma känsla som jag som höjdrädd får när jag i havet simmar ut över ett bråddjup, tittar ner och inser att det plötsligt är ett bottenlöst djup under mig där jag trodde att jag bottnade. Måsteläsning!

Parkvägen.

Utanför huset går en parkväg förbi, genom den park mina barn mer eller mindre växt upp i. Där områdets ungar samlades på eftermiddagar och helger. Husen ligger i en oregelbunden cirkel runt parken, som förutom en artificiell lekplats består av en skogbevuxen bergknalle. Nog stor för att bygga kojor och försvinna i om man är i rätt storlek och ålder. De minsta vallade på lekplatsen innan de nått rätt mognad för skogen. Perfekt med parken i mitten eftersom det bara var att gå ut på balkongen och ringa i matklockan när man ville ha hem avkomman. Parken och flera badplatser på gångavstånd var bidragande orsaker till flytt utanför tullarna för många år sedan. 

Men nu var det parkvägen. En sådan där asfalterad gångstig som går genom nästan alla parker här i orten. Den har genom åren förvandlats från platt svart till kuperad med stora hål, sprickor och veckad asfalt. Gått från artificiell till naturlig skulle jag nästan vilja påstå. På senare år har den liksom integrerats i det lilla landskap den är en del av. Fått mig att tänka på det som hänt med det koloniområde vi en gång odlade grönsaker på. Koloniområdet är borta, åtminstone tillfälligt, men parkvägen har liksom naturaliserats in i medvetandet efter alla tiotusentals fotsteg på den. Alla sprickor och hål. De har utvecklats i samma takt som min kropps försköningsprocess. Blivit ett liksom. Själva den konstlade delen av parken, där gungor o.dyl. finns, har helt bytts ut ungefär vart tionde år. Träd har fallit och fällts i skogsdelen, men gångstigen har aldrig rörts. Förrän nu! Nu har arbete pågått, av någon anledning under de tider på dygnet då de flesta levande sover. Asfalten har skrapats bort och stigen breddats och rätats ut. Ny asfalt lagd på det som nu mer är en väg än en stig. Den stirrar på mig där jag står på balkongen. Säger -dags att flytta!

Kära faster.

Är titeln på en roman av Valérie Perrin jag nu konsumerat. Växlat mellan lyssning och läsning. De första kapitlen sanslöst imponerad. Tänkte att den här boken har ju allt! Fantastiskt språk, originell handling, välskriven och dessutom spännande som värsta Chandlern. Tyvärr börjar det som i min smak är lite av förfall efter ungefär halva boken. Dittils fängslande som få romaner med några totalt oväntade vändningar och halsbrytande uppdaganden men sedan börjar sensationerna hagla. Det blir för mycket. Jag orkar inte bli totalöverraskad och tappa andan av dramatiken och de ändlösa otippade sammanhangen hur många gånger som helst. Det blir inflation. Vid något tillfälle var jag faktiskt tvungen att skratta i min ensamhet. Kom att tänka på den där ramsan "hur jag blev min egen morfar". För nya sensationellt oväntade uppgifter om släktskap och hemliga förhållanden i flera generationer presenteras allt tätare ju närmare slutet på berättelsen man kommer. Blir nästan svårt att hålla isär allt mot slutet och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Så nä, tyvärr, tyvärr. Tråkigt! Jag som trodde jag hittat en guldklimp att förära alla i julklapp. Men det kanske är jag som är tråkig. Jag gillar ju när man uttrycker sig med små bokstäver. De små nyansskillnaderna, det osagda. Tyngden i en gråskala. Miles Davis. Gunnar Björling. Eller varför inte återigen nämna Osebol av Marit Kapla. De är anslag som funkar på mig.

En annan värld.

Film. SVT play. Just sett den. Se!

Klippt från nätet:
Fransk långfilm från 2021.
Ett drama om Philippe som är chef på en stor fabrik men bakom den framgångsrika fasaden börjar hans tillvaro att falla sönder. Han ligger i skilsmässa och när Philippe dessutom får order uppifrån att företaget måste skära ytterligare i personalstyrkan så kommer han till ett vägskäl. Regi: Stéphane Brizé. I rollerna: Vincent Lindon, Sandrine Kiberlain, Anthony Bajon, Marie Drucker, Guillaume Draux, Jerry Hickey m.fl. (Un autre monde).

Dagens dikt.

Picasso.

Tittade på Moderna Muséets evenemang Live på MM med Jockum Nordström. Ämnet var den pågående Picassoutställningen med sena verk. Alltså mestadels sådant som PP producerade under sina tio sista år, I 80 - 90 års åldern (han blev 91 tror jag). Producerade in i det sista i en rasande fart. Över 3000 målningar dessa sista tio år... 

Picasso är svår tycker jag. Han liksom springer ifrån sig själv. När han var 15 år målade han så här. Han passerar alla stadier på en kvart. Och till sist, efter 75 år, alla generationskamrater döda. Konstvärlden är någon annanstans. Expressionismen, dada, surrialismen,  popkonsten mm., alla tillfälliga ismer har passerat och dött. Picasso påverkas inte alls verkar det som. Han fortsätter på sin egen väg som alltid. Bryr sig inte, Han vet såklart också att han kan göra vad han vill. Inte mycket kan rubba kungatronen vilket nog ytterligare förstärks av hans ointresse för andra vägar än de han själv banat. Han har blivit en institution som verkar i ett eget universum. Släpper han ifrån sig något så blir det inte bara en teckning eller målning, utan en Picasso! Den ende konstnär precis alla i västvärlden kan namnet på.

De här sena verken. Hur hade de värderats idag om ingen historia hade funnits? Vari ligger verkshöjden förutom den säkra färghanteringen och det rent bildmässiga? Alltså bildbyggnad och komposition som såklart fanns i hans ryggmärg? I övrigt, är inte detta bara utkast i jakten på något annat? Vad? Visste han det själv? Troligen inte, bara att han inte riktigt var där än. Som jag ser det handlar det om lite samma sak som Lester Bowie gör på något tidigt album jag inte minns namnet på nu (ska kolla i skivbacken sen), men där han tar sig an Saint Louis blues. En standard "alla" jazzmusiker gjort sin version av. Han prövar ungefär alla sätt som kan vara helt fel. Någon slags uteslutningsmetod. Sedan plötsligt, i kaoset, finner han (och bandet) exakt rätt! Ett nytt sätt att spela denna musik på. Men så överraskande och så kort att det inte går att fullfölja och bygga vidare på. Men det var ju så den skulle spelas! Så tycker jag att Picassos sista 10-15 års produktion är också. Han försöker genom ständigt nya försök nå dit ingen annan har nått. Dit där det är rätt!

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Torsdagsallegori.

Ännu nästan ingen snö. Den vita katten lika dåligt kamouflerad som vanligt. Den gråbrunmelerade osynlig utomhus så här års. Den svarta osynlig på natten. Den svartvita, som är jägare, kass kamouflage men den enda av dem som klarar att leva ut sina instinkter. Eller som har de instinkter man tror katter ska ha. Fast ibland tvivlar jag. Det är så mycket som ligger på individnivå. Efter alla år med fler katter än jag på rak arm kan räkna upp har jag lärt mig en del. För det första att de flesta katter faktiskt inte alls är de solitärer en del tror. De är flockdjur (efter kastrering åtminstone). Konsten är bara att hitta rätt sammansättning. För gör man det så blir de närmast beroende av varandras sällskap. Har olika förhållanden till varandra men håller ihop. Alla katter jagar inte. En del umgås gärna med hundar. Andra blir arga och några rädda i mötet med hundar. En kan inte klättra i träd. En annan kan nästan flyga. Två har en lek de övriga aldrig deltar i. De gillar olika sorters mat. De låter helt olika och tar helt olika vägar när de går ut. En är morgontrött och äter ingen frukost osv osv. Men de är alla katter. Kattindivider.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.