Dags för årets medlemsutställning. Jag tror jag i år ska delta med en fem år gammal bild. Historien är som följer. Jag hade handlat på ICA och utanför satt en ovanligt ung tiggerska. Uppskattningsvis 17-18-19 år eller nåt. Hon satt där och upprepade sitt hopplösa inlärda "Hej, hej" till alla som passerade ut och in.
Så kommer ett tjejgäng, tre kompisar i hennes egen ålder ut från affären. Dunjackor och trasiga jeans. Hörlurar. Ivrigt och högljutt pratande och skrattande. Tiggerskan sade inget. Inget hej hej. Hon liksom krympte och tjejerna såg henne inte ens. Länge tittade hon efter dem där de strosade iväg över torget. Hennes blick. Inte ilska eller ovilja. Undran, skam? Chanslös sedan födseln.
Ett par dagar senare vänder jag bilen på en vändplan vid en båtklubb. Kort blick i backspegeln och jag nästan fryser till. Sitter hon här nu? Stannade, backade och tittade. Det var en rotvälta. Ett stympat träd. När man inte alls tänker på något särskilt projiceras det som är ens verkliga tankar tror jag.
I dagens DN kommenterar Ola Larsmo den pågående debatten om autofiktion i litteraturen. Jag som slukar både ljud- och pappersböcker varje dag har förstås tänkt på detta jag med. Första gången det verkligen slog mig var när Knausgårds navelskådarluntor kom och jag plöjde alltihop en sommar i hängmattan. Som bekant fick han inte direkt pisk för sin prestation. Jag vågade mig på en tanke någonstans inne i tredje eller fjärde volymen, att är detta verkligen världslitteratur som en del hyllningar gjorde gällande? Han skriver ju bara ner vad han varit med om + sina tankar och känslor om det. Lite som jag gör i denna blogg om än i en annan omfattning och division. Sedan kom Ulf Lundells telefonkataloger. Läste dem med och tyckte det var minst lika bra som Knausgård. Faktiskt till och med ärligare på något vis. Eftersom man märker att han inte riktigt vill lämna ut precis allt vilket gör det trovärdigare i mina ögon (det ingår ju inte heller någon barndomsskildring utan är mer som en nutida dagbok, så kanske dumt att jämföra).
Och så vidare, har det varit. Nu efter att ha läst Larsmos inlägg om detta tänkte jag på vad jag själv läst senaste året. Och visst, i stor sett bara olika varianter av autofiktion och självupplevda berättelser + några självbiografier och "halvreportage". En del fantastiskt bra (Älven i mig, Röda sirener, Afghanerna) annat sådant jag lagt ifrån mig efter några kapitel. Så Larsmo pekar ju verkligen på en likriktning som finns nu. Var är fiktionen i svensk nutidslitteratur? Kom att tänka på Karin Smirnoff. Den enda som spontant dyker upp i tankarna. Tror jag får skärpa sökkriterierna lite i ljudboksappen. Annars blir man hänvisad till deckaravdelningen om man vill ha verklig fiktion i svensk nutida miljö. Hoppas på något nytt av Marie Hermansson också. Borde vara dags snart.
Idag är första höstdagen detta år. Det känns tydligt. En annan luft och ett annat ljus. Något hände i natt.
Idag ska jag knyta ihop lösa trådar, samla ihop sådant som bosatt sig mellan stolarna och ta en promenad. Jag har inga uppdragsplåtningar denna fredag.
Precis lyssnat klart på Morgan Allings självbiografi. Tänk att den mannen står på benen. Tänk att han hade kraften att i TV roa mina barn när de var små. Vilken styrka!
Men idag blir det promenad utan lurar. Med kamera. Uteateljén Västerort ska få verka. Närmiljön. Det jag kan utan och innan och har korsat i alla riktningar tusen gånger. Det är därifrån det ska komma. Och omvandlas. Det bästa tillståndet (som faktiskt kan frammanas) är det som liknar den omedvetenhet som passerat när man kör bil och plötsligt upptäcker var man befinner sig. Att man passerat det och det utan att medvetet registrera det. Det är där någonstans ärligheten är. Där inga rollfigurer finns. Det icke tänkta!
Om du har vägarna förbi Norrköping. Vernissage 23/9.
Jag bidrar med med 5 bilder.
Köpte denna lådkamera för 20:- på Läkarmissionen. Ungefär en timme har jag sedan lagt ner på rengöring osv. Satte till sist i en rulle FP4 efter fullbordad "blindtest".
Kameran exponerar i 6x9-format så det blir 8 bilder på en vanlig 120-film. Den har två bländare, 8 o 16 verkar det vara och en tid, 1/30? + B. Och den oväntade finessen med inbyggt gulfilter! Fixfocus från 3 meter till oändlighet surfade jag fram.
Resultaten/bilderna påminner faktiskt om min pappkamera jag tejpat ihop själv, fast något skarpare (i mitten iaf). Bilderna ser gamla ut de med. Nedan ett exempel.
Vs. "Jukebox". Jag har en mångårig relation med Åke Edvardssons roman Jukebox. Jag har läst den och läst om och läst om. Gång på gång. Det är inte det att jag tycker storyn är den bästa någonsin utan det är Edvardssons förmåga att skapa stämning. Just den stämning jag inte varit med om, eftersom jag är typ tio år för ung och inte känner igen allt eg. MEN ändå, jag vet! Han träffar mig mitt i solar plexus med denna roman. Jag har den numer ständigt i ljudboksappen och lyssnar lite (spelar ingen roll var eftersom jag kan den utantill) ibland, bara för att den texten ger mig ro. Eller tillfredsställelse. Eller vad det nu är. Igenkännande av något jag inte varit med om men ändå har. Vet. Minns.
Nu har jag precis börjat lyssna på Ingvar Karlssons "I sällskap med döden". Här är det lätt att hitta samma tidsålder som i Jukebox men med helt andra erfarenheter. I Jukebox får man läsa mellan raderna för att förstå något om huvudkaraktärens liv, medan man i Karlssons får allt noggrant berättat. K. har en historia av knappa uppväxtförhållanden men med överjävligt framsynta föräldrar. De förstod liksom hur världen fungerar och handlade därefter. I Jukebox finns inga föräldrar. En helt annan värld fast både K. och de flesta i Jukebox befann sig långt ner på den sociala trappan. Det är två parallella arbetarklasser som beskrivs. Den ena med kunskapstörst och ett stabilt ankare för denna och den andra med kunskapstörst men fullständigt ovetande om att det ens är det han har. Och än mindre någon möjlighet att förstå hur en sådan ska kunna tillfredsställas.
Men nu ska jag gå och lägga mig. Fortsättning följer. Kanske.
Den här bilden påverkar mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Jag har ingen anknytning, har inte bott på platsen eller så (Långholmen, Stockholm). Trots detta ger den mig en väldigt stark känsla av något som kan vara igenkännande. Jag tycker mig höra ljud och känna lukter. Fuktig morgonluft. Och mannen längst ner till höger, jag tycker jag kan känna hans hand mot träet. Oändligt svagt ana lite av hans tankar om denna dag och om vad han ska göra när arbetstiden är slut. Givetvis total inbillning och drömmar, men ändå. Någonstans kom det ifrån.
Foto 1912-1913?, Mot Långholmen från Söder, Axel Svinhufvud.
Det är ju välkänt att mycket av den konst som produceras idag är svårt kontextberoende. Sådan konst har funnits allt sedan dada men är idag kanske nästan dominerande. Och även ibland ämne för diskussion. Något jag saknar är dock att kontexten inte bara behöver vara rummet/sammanhanget något visas i. Det kan också (tycker jag) vara tiden och de "glasögon" man bär.
Runt södra Öland finns många minnen av olika industrier, betong, alun, kalkbruk mm. Dessa arbetsplatser som ofta varit nedlagda i hundra år eller mer har lämnat många spår i landskapet. Det är ibland överraskande starka bilder som uppstår när man träffar på en jätteskulptur av betong mitt i ingenstans på skogspromenaden. I min värld har flera av dessa konstruktioner helt kastat loss från sin ursprungliga funktion (vad nu den var) och istället blivit till monumentalskulpturer i landskapet. Stationära, i dubbel bemärkelse platssecifika verk helt enkelt. De har faktiskt genomgått en förvandling från en betydelse till en annan!
Ägnar de tidiga morgnarna åt att sålla ut de jag anser vara monoment/skulptur med en verkshöjd de tilldelats av tiden. Fotograferar. Negativ på tork.
Citat: "Jag går inte ut och spankulerar på gatorna med min kamera på spaning efter livet. Jag är ingen reporter. Jag är ingen betraktare. Jag är livet. Det är jag som är det. De bilder jag ser i mina tankar är verkligare och värdefullare för mig än varje händelse jag skulle kunna råka på. Jag är min egen begränsning. Allt som sker i mitt medvetande är material för mina fotografier.". Slut citat.
Vaknade halvsex som vanligt. Upp. Kaffebryggaren på. Ge katterna mat. Därefter två-tre timmars läsning innan någon annan vaknar. Av någon anledning dagdrömde jag om Västerlånggatan i Stockholm en sommardag. Om hur det är att gå där. Att inte kunna gå rakt fram utan istället zick-zacka sig fram mellan de mötande. Så även på andra gator under en del tider. Det tar en evig tid att ta sig från a till b och när man faktiskt är framme så har man avverkat dubbla det verkliga avståndet. Här på ön går jag rakt fram och har blicken fäst någonstans långt framme där jag funderar på höger eller vänster under mina planlösa promenader. En bild av livet. Innan skolplikten gick det att vandra utan hinder. Sedan 60 år som i rusningstid på Västerlånggatan. Därefter förhoppningsvis ön.
Men nu ska jag byta ut morgonläsningstimmarna mot utflykter till Degerhamn. Rummet jag sitter i ska bli ett platsspecifikt verk bara avsett för mig själv och mina närmaste. En del i detta är fotograferingar av, i och runt Cementa i Degerhamn. Detta industrimonument som är så märkligt och vackert där på stranden. Jag har tio blad Portra 160 och dessa ska bli till de tio mest genomtänkta bilderna jag någonsin åstadkommit. Därför blir det förstudier i form av teckningar och mobilbilder några gånger innan jag laddar filmkassetterna.
Sitter på balkongen med kaffemuggen. Det regnar! Efter en evighet av överhettning. Letade fram Keith Jarret, Kölnkonserten, som jag inte hört på säkert 20 år. Regn-balkong-kaffe-Jarret. En magisk stund. Det funkar liksom ihop.
För många år sedan såg jag KJ på Bervaldhallen. Det var en upplevelse. Inte lika lyckat som i Köln men ändå. Typ 30 min in i konserten hostade någon i den fullsatta lokalen. Jarret slutade genast spela. Dödstyst någon minut när han bara satt och såg ner i klaviaturen. Sen rätade han på sig. Harklade sig och vände sig mot publiken och sade: -Ska ni lyssna eller ska ni väsnas? Ytterligare paus nån minut innan han började treva på tangenterna igen. Ingen vågade andas. Undrar ännu om någon pinkade på sig då konserten blev rätt lång.
Lättstörd är väl inte ens förnamnet. Eller om han hade kört fast och använde tillfället för en nystart. Allt var ju improvisation utgående från ingenting alls. Inte som solon som förhåller sig till något utan helt ur ingenting.
Läste någonstans att han slutat spela pga slaganfall som gör att bara ena handen funkar. Sorgligt!
Tema: Konstnärlig frihet. Och då vill jag backa till ca 2018. Jag lade ner mina konstnärsambitioner ungefär 25 år tidigare än så, ungefär i mitten av 1990-talet för att koncentrera mig på mitt "andra ben", foto och digital bild (digital bild var något nytt då och såg ut att kunna bli något att livnära sig på). Innan dess hade jag levt mitt liv i konstvärlden både som utövare och konsument och i åtta år som elev i konstskolor. Jag hade kort sagt en ganska så klar bild av hur tankegodset såg ut då och hur man kunde leva och verka i konstvärlden. När jag sedan runt 2016-17 började få vittring på möjligheten att försöka återvända till den världen och så 2018 återigen fick en ateljé att jobba i, påbörjade jag min egen utforskning av samtidens konst för att s.a.s. bana mig väg tillbaka in. Det händer ju mycket på 25 år.
Själva konsten tyckte jag nog inte hade utvecklats nämnvärt (har den egentligen gjort det sedan grottmålningarna?) men tänkandet om och runt konsten och konstnärsrollen, det blev nästan chockartat. Politiken hade tagit över filosofins och psykologins roll. För 25 år sedan var det mesta tillåtet, till och med elakhet, ironi, sarkasm och humor. I konstnärsrollen kunde man komma undan med mycket. Konstnärlig frihet kallades det visst.
Nu verkade mycket handla om att gravallvarligt undvika att trampa på någon öm tå (och ömma tår fanns det i alla riktningar fattade jag snabbt). Nu förstod jag att det för mig som "återfödd" gällde att lära mig vilket tankegods som är tillåtet om jag t.ex. ville söka ett stipendium. Jag tittade igenom ansökningskriterierna för arbets- och projektbidrag och insåg att numer är dessa stipendier villkorade. Och inte i form av att redovisa ett resultat utan i form av att ha de "rätta" politiska åsikterna avbockade redan på första sidan i ansökan. Och det jag vanligen åstadkommer har verkligen inget alls att göra med de frågor som ställdes i form av "beskriv hur ditt projekt bidrar till bu och bä...". Så ingen idé att försöka. Konstaterar att konstnärer idag har ett avsevärt lägre tak att ducka under och många fler fallgropar att undvika än för 25 år sedan.
På 1960-talet var det förbjudet att inte syssla med politisk konst (fast jag vet inte om projektbidragen var villkorade ens då). För den intresserade har Peter Dahl skrivit en del om hur det var att verka på den tiden. Dogmatik är väl ordet jag tänker på (och kanske tänker på idag igen). Åter till 60-talet alltså, med den högst märkbara och betydelsefulla skillnaden att konstnärerna nu ska tala om sina verk också. Artist statement. Artist talk (viktigt med engelskan också :-).
Men åter till Konstnären. Positivt att frågan om konstens frihet tas upp i ett temanummer i alla fall. Att frågan överhuvudtaget diskuteras får väl ses som ett hopp för framtiden. Det hade nog inte hänt för bara 5 år sedan. Avslutar med att konstatera att det varit väldigt intressant och tankeväckande att helt lämna ett område som varit hela ens liv för att sedan återvända 25 år senare. Hade jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden trots ekonomisk katastrof under dessa år så hade jag nog inte sett förändringarna jag ser nu. Jag hade nog sakta men säkert omformats jag med. För det är ju så vi människor fungerar. Det finns det skrämmande historiska bevis för. Och konstnärer är inga undantag. Tvärtom verkar det idag mer som om kampen i fårskocken återigen, som på 60-talet, handlar om vem som kan bräka högst och inte vem som vill vara det svarta fåret. För nu gäller det åter att inte bli utstött.
I augusti deltar jag i utomhusutställningen "Planket" på söder i Stockholm. Sedan i september - januari är jag med på en samlingsutställning på Arbetets museum i Norrköping. Bilderna i Norrköping har utställningsarrangörerna bestämt, men på planket kan jag hänga vad jag vill. Tror det ska få bli något lite kul som motvikt till vår tunga tid och alla allvarliga frågor. Tror kanske jag ska försöka vara riktigt banal och "lågkulturell" :-).
Som tidigare nämnts några gånger här så har jag på senare år återgått till att fotografera analogt. Inte i jobbet förstås då utan bara när jag gör mina egna bilder och projekt. Nu är det ju lite trend med analogfoto, särskilt bland de yngre, lite som att vinylskivorna fått en renässans. Och är man inte uppvuxen med analog teknik så blir det ju förstås nyhetens behag också.
Men vi som är uppvuxna med analog teknik då? Ja i mitt fall blir det kanske en flummig förklaring. Jag tänkte på detta idag när jag gick mot tunnelbanan med min Retina på axeln. Laddad med en film som kanske hade 3-4 rutor kvar. Det som händer är att min uppmärksamhet blir skärpt. Jag tar in omgivningen och ser möjliga bilder på ett annat sätt än om jag har med en digitalkamera och vet att jag kan plåta allt 100 gånger. Detta smittar av sig även på andra områden än seendet. Jag får nästan en förhöjd verklighetskänsla. Känner lukter och hör ljud tydligare. Uteslutet att t.ex. lyssna på ljudbok eller musik i lurar i sällskap med en analog kamera. Det är som om alla sinnen måste vara ostörda för att kunna ta in omgivningen. Och då blir omgivningen märkvärdig och intressant även om det bara är en promenad till tunnelbanan.
Detta är för mig en känsla som går tillbaka till barndomen. Till första gången jag förstod vad en kamera och fotografisk bild var. Att kunna ta en bit av verkligheten, tiden, med sig hem för att plocka fram och titta på senare. Och behålla. Sensationen! Måste säga att jag är glad att den känslan faktiskt finns kvar inom mig efter alla års arbete som fotograf och de senaste 20+ som digitalt arbetande sådan.
Men någon form av analog kamera krävs för att väcka den. Och hanteringen av film. Att bilderna finns fysiskt och går att ta på. Inte bara som ettor och nollor! Jag hoppas att också de nya analogfotograferna kan känna något av detta för belöningen blir då så mycket själva arbetsprocessen så att andra aspekter bleknar.
Och nu över till något helt annat.
Hittade ett 100 år gammalt foto från min examensutställning på Konstfack. Jag hade gjort 40 st. lådor ca 20 x 20 x 15 cm tror jag, en del i glas och en del gjutna i betong. I dem olika scenarier, jord, gräs mm. Bakom på "vägglådorna" lika många teckningar. Inget fotografiskat förutom då denna bild som jag tar med här bara för att det blivit så mycket text på senare tid. Måste lättas upp lite! De där lådorna och podierna de står på, som jag också hade byggt, flyttade jag sedan med mig i tre-fyra år till ett par tillfälliga ateljéer jag hade. Till sist tröttnade jag och dumpade alltihop i en container en mörk natt vid den tredje flytten. Vilken befrielse! Rekommenderas...
I det förra inlägget (läs först) hade jag bara läst den del som handlade om farfaderns liv. Efter detta kommer en del till som mer handlar om etik, moral och sådana frågor. Och nu blir det genast väldigt mycket svårare.
Författaren har samtalat med många yrkesverksamma inom skilda områden som alla berör vår ev. rätt till liv. Till en början gör hon samma reflektioner som görs av många naturvetare idag. Den att nästan all vetenskap har ett bäst före datum. Det som igår var en allmän erkänd sanning pga vetenskapliga bevis, har idag inte sällan visat sig vara fel eller halvfel. Hon uppehåller sig vid den skeptisism som vilar på egna iakttagelser och "sunt förnuft". Inte alls så att hon är klimat/vaccin förnekare, bara lite mer kritisk till att svälja allt som kommer från "forskningen". Ungefär samma inställning som många forskare har till varandra alltså.
Inte heller försvarar hon sin farfars åsikter och syn på livet (det motsatta är vad boken handlar om), men hon påpekar att samma synsett var det allmänt verdertagna i samhället på den tiden. Inte att som nazisterna försöka utplåna alla "untermenschen" men att en tro på "folkskillnad" fanns i alla läger. Vilket förstås väcker frågan om vad det är vi inte ser idag som framtiden kommer att utvisa?
DNA-analyser i syfte att förutse olika egenskaper hos ofödda. Genmanipulation.
I dag kommer inte sällan par som vill ha barn med frågan om hur de kan undvika att få barn med funktionshinder eller speciella behov, till vården. Även frågor om att "skapa" barn med särskilda anlag eller utseende är faktiskt inte ovanliga. Läkare hon intervjuat har häpnat inför vad vanliga blivande föräldrar ställt för frågor om möjligheter att påverka det blivande fostret. Alltså i hög grad samma synsett som rasbiologerna hade fast med andra metoder.
Ja tyvärr begränsar sig mina kunskaper på detta område till litteraturens värld. Jag vet ofta inte vad jag ska tro eller tänka. Ingen av dessa frågor har heller blivit personliga för mig, bara abstrakta. Jag får hoppas på bättre kunskap i framtiden :-).
Läsning för den som är intresserad av hur samtiden blev till. Vad jag inte visste var dels att rasbiologin i Sverige levde kvar ganska länge efter andra världskriget och dels att de flesta rasbiologerna inte huvudsakligen var rasbiologer utan verkade inom olika naturvetenskaper, men tillämpade sina teorier även på människor. Chefen för rasbiologiska institutet, Herman Lundborg, hade ingen särskilt hög status bland de andra som periodvis jobbade där, då hans enda ämne var just rasbiologi. Intressant är också att rasbiologin existerade i Sverige långt innan nassarna tog det till sig i Tyskland. I själva verket kommer den delen av den nazistiska idiologin faktiskt från Sverige.
Alla svenska rasbiologer var inte nazister så som vi tänker idag, alltå Hitleranhängare. De flesta tillhörde dock andra liknande äldre svenska rörelser eller sammanslutningar. I Sverige var det inte så fint att vara "tysknazi" men däremot nationalist, nationalromantiker och troende på den "ariska rasens" överlägsenhet. Och som av en slump ansåg sig dessa rasbiologiforskare själva tillhöra just denna överlägsna ras.
Bokens huvudperson, Dahlgrens farfar, var under hela sitt vuxna liv "familjens överhuvud". En person som verkade ha sista ordet i alla frågor utan att någon egentligen visste varför. Utan att någonsin bli (öppet) ifrågasatt inom sin familj eller släkt. Han var biolog med professors namn (alltså utan professur) i Uppsala. Boken är en resa genom hela hans liv. Han tillhörde den sorts skrämmande människor som närmast maniskt måste ordna, kontrollera, sortera, klassificera och styra hela sin tillvaro.
Ett liv enligt en regelbok som beskriver hur ett liv ska levas. Vad som ska göras vid den eller den åldern, tilldragelsen, aktiviteten eller t.o.m. måltiden! Har han varit bjuden på middag hemma hos någon följer dagen därpå en detaljerad redogörelse för vilka som var där, exakt vad som bjöds, vem som sade vad och vad de andra middagsgästerna sysslade med och hade för historia. Och om något barn till exempel inte hälsade ordenligt, noterades detta. Och kommenterades förstås i efterhand.
Resultat inom alla områden i livet, fysiska som psykiska. Begåvning, verklig eller inbillad inom alla områden, skulle noggrant examineras och värderas.
Farfar Dahlgren sorterade alltså febrilt sin tillvaro. Ett ängsligt katalogiserande och dokumenterade (ängsligt eftersom jag antar att han inte kunde slappna av inför något okänt, ej namngivet) samt indelningar i värdeskalor. "Nivåer!" Ord som "lågtstående" och "högtstående" kunde tillämpas på det mesta. Ogenerad beundran liksom lika ogenerat förakt. Var på "samhällsstegen" en person befann sig var av största vikt för bedömning av människovärdet.
Ja intressant läsning är det och en till dimension om hur rasism och folkskillnad uppstår. Hur ser vi på oss själva och hur benägna är vi att medvetet eller omedvetet kategorisera och bunta ihop individer med någon gemensam egenskap. Förenkla. Och hur konstig är jag själv när jag springer och hämtar fågelboken när jag ser en fågel jag inte känner igen. Lättnaden när jag hittar den i boken och får ett namn på den. Ett namn den inte själv bett om eller vet något om. Fortsättnig följer.
Flickan till höger i bilden nedan, hon som är längst av barnen, är Ester Eliasson (senare Engelbrektsson när hon gifte sig), min mormor.
Fotot är taget någon av de sista somrarna hennes mamma var i livet. Troligen runt 1915. Kanske den sista sommaren innan hon själv fick ta över mammarollen för sina tre småsyskon. Hon hade precis hunnit fylla 14 år när hennes mamma dog. Syskonen var Olle 7 år, Axel 9 år och Olivia 11 år.
Gården heter Tvärsätt och det fanns ingen väg dit då. Om vintrarna då hennes far, Erik Eliasson, jobbade i skogen och bodde i timmerkojor i veckorna, fick Ester sköta hushållet och sina småsyskon. Skolan de gick i var folkskolan i byn Såå. Den låg drygt tre kilometer västerut. Skidor på isen över lndalsälven om vintrarna och gå och ro när isen inte låg. Skolgången var på den tiden fem-sex år. Att man kunde gå i skola längre än så hade ingen hört talas om. Jobba och dra sitt strå till stacken var det normala.
Ester föddes i Escanaba, Upper Michigan, 1903. Hennes föräldrar Erik och Märit utvandrade vid sekelskiftet för att slippa leva fattiga och maktlösa i födelsebyn Såå. De ägde ingen mark och hade inga framtidsutsikter annat än ett liv som dräng och piga.
I Escanaba gick det däremot ganska bra och de hade snart skaffat sig vad de behövde för ett något så när drägligt liv och till och med lite över så att de kunde kosta på sig en resa tillbaks till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Men, väl i Sverige så hände katastrofen. Det osänkbara Amerikaskeppet Titanic sjönk! Enorma tidningsrubriker om olyckan som kostade upp mot 1600 personer livet. Det visade sig att det endast fanns livbåtar till dem som åkte i de dyrare klasserna så innehavarna av de billigare biljetterna drunknde helt enkelt, eller frös ihjäl i Atlanten, vilket som nu kom först.
För Märit och Erik var denna händelse så skrämmande att de helt enkelt inte vågade resa tillbaka till sitt hem i Escanaba. De flesta saknade från Titanic var ju sådana som dem. Alltså sådana som reste på billigast möjliga vis. Så de stannade kvar i Sverige!
Så småningom fick de hyra gården Tvärsätt som syns på bilden nedan. Där födde Märit ytterligare tre barn innan hon dog och Ester fick ta över hemansvaret. Ester dog när jag var tio år. Vi bodde då tillsammans, hon, min mor, min morbror och hans fru och min syster i ett annat hus i Såå som min morfar byggt. Han bodde såklart också i huset men dog fem år tidigare (han var då byskomakare och f.d. rallare i Kiruna. Värd en egen historia som jag tyvärr inte kan). Mormor Ester blev 66 år gammal och var då utsliten och kraftigt drabbad av ledgångsreumatism. Minns att hon knappt kunde räta ut fingrarna.
Bilden: copyright Jämtlands Läns museum. Ännu ett foto taget av okänd fotograf och där samtliga i bild sedan länge är borta. Tack till Anders Danielsson som hade bilden och skänkte den till Länsmuséet komplett med namn på alla de avbildade personerna. Men även Anders Danielsson är borta så ingen har någon form av förstahandsinformation om denna bild. Den lever numer sitt eget liv och svarar inte på fler frågor.
I The "Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction" utgiven 1936, oroar sig Walter Benjamin för hur det ska gå med ett konstverks "Aura" om det börjar reproduceras fotografiskt och visas överallt. Han ser det som att ett stationärt konstverk har en speciell aura, som kanske kommer att förloras om reproduktioner (fotografier) av det sprids och givetvis gäller detta resonemang konst som till sin natur är just reproducerbar. Foto alltså (den del av resonemanget som gäller klass mm. hoppar jag över här).
I "Photography: A Cultural History" kommenterar Mary Warner Marien detta med att han hade fel. I stället ledde alla reproduktioner till ökad vilja från människor att resa till och se det avfotograferade i verkligheten och därmed stärka dess aura.
MEN hon skriver också detta: "Oddly, photographic reproducibility sometimes destroyed the aura of the original photograph. For example, the many thousands of people who cut out and saved press pictures of Dorothea Lange´s Migrant Mother felt that they owned the original, because it was the very one that affected them.
Jag skulle vilja utsträcka detta till att gälla mer än fotografier. I mitt fall hade Benjamin dubbelfel. Faktum är att min första insikt i vad konst kan vara fick jag från en reproduktion av en Carl Kylberg målning. Och sedan har det fortsatt så för mig. Se även: Här, här och här.
För att uppväga all text lägger jag till en bild som inte har något alls med texten att göra. Bara med diverse pågående tester med cyanotypi.
Tog en tur ut till Artipelag för att se utställningen "På armlängds avstånd". Citat Artipelags hemsida:
"På armlängds avstånd är en samlingsutställning som består av verk från Tangen-samlingen som ägs och förvaltas av norska AKO Kunststiftelse. Samlingen omfattar norsk, svensk, dansk och finsk konst, samt konsthantverk från dessa länder. Inom bildkonstens område är fokuspunkterna på måleri, skulptur, teckning, grafik och fotografi som spänner över hela 1900-talet fram till idag."
Tänkte jag skulle friska upp kunskaperna lite. Men så blev det inte. Inget fel på utställningen eller urvalet utan troligen på mig. Kändes lite som att tvingas lyssna igenom en gammal Beatlesskiva jag hört 200 000 gånger. Några för mig nya låtar men ändå, samma... De enda ljuspunkterna var två konstnärer som inte i första rummet sysslade med bildkonst. Peter Weiss och Tove Jansson. Deras bilder kändes liksom lite "fräschare" än resten. Och vad gäller CoBrAgruppen så kan jag bara hoppas någon kommer på att det faktiskt går att göra en brasa av hela skiten. Så tycker jag idag (och har kanske alltid gjort) nu när jag uppnått ärlighetens ålder och slutat titta mig över axeln.
Denna bild gav mig nästan svindel när jag först såg den. Här ser vi ett förflutet långt före min födelse, återges med fotografiets garanterade sanna representation. Men varför påverkar mig just den här bilden så starkt? Det finns ju miljoner bilder från äldre tider som inte påverkar mig något nämnvärt alls.
Jag har inte sett den i original utan endast återges som tryck i en bok. Jag vet inte hur bra eller dåligt trycket är och bryr mig inte om något som kan ha med teknisk kvalitet att göra. Det är just den här bilden som kan ses här i just detta skick, som framkallar min reaktion. Det uppenbara slitaget och möjligen dåliga trycket eller reproduktionen ger sammantaget intrycket jag försöker beskriva. Det är som om jag plötsligt långsamt kan röra mig och färdas i tiden, men bara med den allra största ansträngning och orkar bara för en kort stund. Sedan måste jag släppa det och pusta ut. Men ändå, det gick! Det gick att faktiskt på riktigt skymta en verklighet som varit! För en sekund var jag där och kunde genom det mörka tidsdiset, bruset i öronen när inget låter, bilden i ögonen när jag blundar, skymta det som jag faktiskt tror fortfarande är, trots att jag inte kan nå det.
"Hos änkefru Jenny Edströms, Hökmark, Lövånger, Skellefteå 1962."
Ja vad ska man säga. Det är inte så enkelt som att detta bara är dokumentärfotografi. Det är mycket mer än så. Hade jag råd och tid så skulle det bli en tur till Umeå nu. https://www.vbm.se/utstallningar/och-naden-ar-utan-slut/
Upptäckte denna blogg nu. Sällan jag tycker ALLT är bra, men än så länge har jag inte hittat något alls som inte är högintressant här. Kombinationen av subjektivitet om det tekniska och den mer filosofiska sidan som mer handlar om bild än kamera, ringar liksom in precis vad fotografisk bild är för mig.
Min gamle fotolärare (1982-84 tror jag det var) Rolf Lind, som varit sjuk men nu åter börjat botanisera i sitt arkiv från Kalmar och Öland på 1950-60-talen. Vad ska man göra? Jag blir ju rädd för att det en dag bara kommer att rinna ut i sanden. Se själv, här finns fler än en bild som är ikonisk. Det är delar av ett livsverk han håller på att visa.
.jpg)
När man är en sådan som inte "hänger med" och brukar gräva och söka lite utanför main stream så blev årets Polarpris en överraskning. Arvo Pärt har funnits i mina hörlurar nästan varje dag det senaste året. Tänkte förut att jag av en slump snubblat över en helt okänd estninsk tonsättare som prickar mig rakt i magen. Men annat fick jag se. Inte var han okänd och inte var jag ensam heller.
Bara några veckor sedan jag lade upp senaste rekommendationen (Krass Klement) här. Och nu i kväll har jag sett denna film om fyra danska kvinnliga fotografer. Måste ses.
Vad är det nu med Danmark? Förut har man ju alltid hört att nordisk fotografi, som betyder något utanför fotografens hemland, kommer från Finland. Men nu ser jag bara Danmark. Det är som med fotboll och ishockey. Finland är bäst på hockey och snart har Norge passerat Sverige på fotboll (tack vare den där Håland). Och danskarna har ju allltid varit bättre än Sverige i fotboll. På herrsidan då alltså... Och eftersom foto också är en tävlingsgren så förväntar jag mig nu att ett antal svenska kvinnliga glömda eller negligerade fotografer "upptäcks" ungefär som Hilma af Klint på konstsidan. De finns säkert och nu måste vi för att försvara vårt fosterland mot dansken hitta dem. Freden vid Brömsebro kan eljest frågasättas!
Så här: Nu åker vi förbi den där T-baneuppgången eller skylten som visar att vi är i konkurrentens stadsdel. Vi är sju rappande grabbar i bilen och vi viftar med alla vapen vi skrapat ihop, filmar oss själva och gör jättetuffa tecken med fingrarna. Vi har farliga pistoler! Vi har luvtröjor med uppdragna luvor och skyddsvästar. Vi åker i en stor bil! Vi har en egen dialekt, med egna ord som låter super cool! Walla bror! (genialt rim där) Vi har hittat på jättejättejätteballa namn åt oss. Och allt är äkta original om våra hårda utsatta liv som vi mot vår vilja tvingats till. Av samhället då alltså.
Detta skrivet av en som bor i ett område där det hänt och händer mycket. Jag är svårt kluven här vilket väl kanske är vanligt för personer som bor på en plats där ens innersta övertygelser inte rimmar med verkligheten. Jag vill verkligen att satsningar på förskola och sociala insatser ska överskugga de "hårda tag" som vår nuvarande regering ser som enda lösning. Eftersom jag inte tror det är någon lösning i längden. MEN, jag är så less på denna romantisering och det ömmande för gangsterrapen som gång på gång hörs från kulturlivet.
Även kritiska skribenter kan inte riktigt dölja sin fascination. Verkar inte begripa att det bara handlar om att skylta med våldskapital för att försöka skrämma andra gäng och visa alla ungar hur tufft det är att skjuta på varandra. Att sedan en och annan oskyldig stryker med eller att någon ovetande släkting får betala med livet är liksom "lite svinn får man räkna med". Vi måste ju skilja på "konsten" och livet...
Sämsta försvaret kom från en kulturjournalist som skrev att även hårdrocken varit kritiserad för våldsförhärligande mm. när den först uppstod. Det var f-n den dummaste jämförelse jag hört. Jag gillar verkligen inte hårdrock men ta vem som helst som spelar i ett sådant band så har de ändå lagt ner tusentals timmar på övning på sina instrument och sin musik. Det är något annat än att rabbla pubertala rim till musik någon annan gjort.
PS 7/4. Såg videon VOI på youtube eftersom någon tyckte jag skulle se den. Tydligen "listetta" (ja, han hade rätt om folk Stickan Andersson). Men den videon är ett bra exempel på allt det jag skrivit ovan. Den pubertala töntigheten kombinerat med romatiserad självbild och våldsförhärligande. Och rent konstnärligt är den ju ett skämt. Dåligt skämt med tanke på innehållet och ramsan som rabblas gång på gång istället för en text. Glad om jag slipper info om vilken lista denna är etta på :-) DS.
Ett till PS eller tillägg. När Ken Ring sålde sin egeninspelade CD "Mellanspelet" köpte jag en på servicebutiken i Hässelby gård. De stod på disken i en papplåda. Samma sak med Houman Sebgahti. Han sålde själv sin CD till mig när jag skulle tanka på Statoil. Bägge de skivorna snurrade en del i CD-spelaren här. Texter om deras liv och kreativa och oväntade rim osv. Kändes fräscht. Så egentligen inget ont om musikformen som sådan. Men detta var innan gansterrapen. Det jag hör idag är ramsor rimmade som krypterade hot mot konkurrenter. Knappt ens något som angår en annan publik än deras medbrottslingar, motståndare och kumpaner. Rapen har blivit en intern hotkommunikation som ändå högljutt kräver bekräftelse från "svennesamhället". Och delar av kulturvärlden inom tullarna verkar inte begripa detta.
För kanske ett och ett halvt år sedan hälsade vännen D på mig i ateljén. Hen råkade vara i huset och kom förbi för att säga hej och prata några minuter. Vi stämde av läget osv som man gör med någon man känner men inte träffar varje dag. Jag sade att jag inte är i ateljén så ofta eftersom ekonomin vacklar och jag måste jobba med fotouppdragen jag har för att få in pengar. Då tittade hen mig i ögonen och frågade om jag egentligen fattade att vi inte är unga längre och att det därför är nu? Om du ska åstadkomma något du vill ha gjort här så är det nu! Upprepade: Det är Nu!
Och nu är hen borta. Undrar ibland om det var en föraning om returresan som blev snabb och oväntad. Jag var på begravningen. Kyrkan ligger 50 m. från min ateljé. Jag hade aldrig varit inne i den förut fast jag gått över kyrkogården otaliga gånger och tänkt att jag ska gå in och titta. Det blev aldrig av förrän den där dagen.
Jag har precis gjort papperskopior från några gamla mellanformatsnegativ. Det är inte jag som fotograferat.
Fastnar för en gammal man med händer som uppenbart har arbetat hårt i många år. Jag vet inte vem han är. Jag vet inte vem som fotograferat.
Negativen låg i ett kuvert märkt med mitt födelseår. Tre av bilderna föreställer en bebis som rimligen borde vara jag, är jag, eller ska bli jag. Kanske rätt ord är att bilden representerar mig, för att uttrycka det på bildanlytiska. Jag gör alltså papperskopior från dessa negativ. Minns teorierna om planering, fotografering, kopiering och vem som i slutänden är upphovsperson.
Två av tre jag kan föreställa mig kan ha hållit i kameran denna dag för 64 år sedan, är döda idag. Den tredje möjliga kandidaten befnner sig långt in i sin egen demensvärld. Bilderna av mig är på samma negativremsa som de av den gamle mannen så jag antar att den som höll i kameran var min mor, min morbror eller min far och att bilderna togs vid samma tillfälle. Min morbror var fotointresserad på den tiden och jag och min syster ärvde i 12-årsåldern (hon 14 då) hans mörkrumsutrustning (som vi satte upp i en garderob och körde learning by doing:-). Så han kanske är den främste kandidaten till att ha varit fotograf vid detta tillfälle.
Nu använder jag dessa negativ för att göra nya bilder. Blir de då mina bilder? Jag är liksom den ende överlevande om man ska uttrycka det lite drastiskt. Så blir det då fotografen är borta. Den gamle mannen på bilden är så klart död och ingen annan som lever kan berätta något om dessa fotografier. Har de då fått ett eget liv och kan användas i vilket sammanhang som helst?
En annan problematik som mer har att göra med ekonomi och upphovsrätt har på senare tid återigen (är det fjärde gången?) pluppat upp i konstvärlden. Nu är det AI och maskininlärning som är ämnet för dagen. Egentligen samma frågor som diskuterats i över 180 år. Kameran är också en maskin men någon måste trycka på knappen precis som någon måste klicka med musen. Den stora skillnaden är väl att ett foto/negativ alltid representerar verkligheten. Det man ser på det har faktiskt ägt rum. Även om det skulle vara arrangerat.
Om jag själv ska uttrycka någon åsikt i denna fråga så blir det att om bilden säger mig något så är tillkomsten och hela "utanpåverket" ointressant. En bra, intressant bild kan för mig vara en tidningsbild, en teckning eller målning eller egentligen vad som helst reproducerat eller original. Det är inte där det sitter utan i mitt inlärda bildseende. Min smak. När det gäller måleri till exempel, sitter jag fast i den västerländska modernismen. Jag kan helt enkelt inte värdera en målning från en helt annan kultur/tradition. Vet ibland inte ens vad jag tycker eller var ingångarna finns.
Med foto är det lite enklare. En kamera (OBS att jag inte skriver fotograf) i Afrika eller Sibirien avbildar på samma sätt. Fotografen gör förstås alla valen, inklusive syfte/tänkt mottagare, men själva resultatet blir en fotografisk bild. En fyrkant med inbyggd representation och denotationer och konnotationer och index och allt vad det heter.
Allting går igen och i konstvärlden går det igen och igen. De AI-genererade verken hamnar för mig i samma kategori som ungefär hälften av vår samtidskonst. Nämligen den där kontexten och sammanhanget den visas i avgör värdet och där konstnären själv inte fysiskt har framställt verket.
Att läsa här. Många intressanta länkar. Man får bortse från att han kallar Roland Barthes för Ronal Barthes :-)
Är denna.
Citat (av Live Drönen) från intervju med Isabelle Graw (författarinnan):
"Jeg tror at denne typen «nyttevennskap» dominerer i kunstverden og den øvrige kulturelle sfæren, og jeg er opptatt av flyktigheten ved dem. Jeg er interessert i sårbarheten i relasjoner som på den ene siden er basert på sympati og følelser, men som på den andre har instrumentelle trekk. Hva skjer med slike vennskap hvis en av de involverte plutselig har mindre å tilby profesjonelt enn den andre? Hva betyr det å samarbeide tett med venner som, i dagens økonomi, også ofte er konkurrenter? Med vår tid som bakteppe, fylt av politiske og ideologiske rifter, lurer jeg også på hvor utsatt disse vennskapene er for kriser. Hva skjer for eksempel hvis en venn driver langt ut til høyresiden politisk og blir koronafornekter eller lignende?"
Heter en liten instruktionsbok i konstförståelse för oförstående. Den gavs ut 2016 av Konstkonsulterna på Kultur i Väst. Introduktionen:
"Har du någon gång stått inför ett samtida konstverk som du inte har förstått? Har du undrat över vad konstnären vill säga, varför hen har valt ett speciellt uttryck eller har du känt att konstverket inte nått fram till dig? Har du känt dig främmande och oinvigd? Men är du samtidigt nyfiken på den samtida konsten och vill närma dig den, men vet inte hur? Då är den här handboken för dig."
Sedan följer några sidor som tar avstamp i modernismen ungefär och komenterar ett antal verk fram till 2016 då. När vi når 60-talet står det så här:
"Från och med nu räknas ett verk som konst om det presenteras i ett konstsammanhang och om konstvärlden, det vill säga konstetablissemanget, är överens om att det är konst."
Satt.... Hur var nu den där sagan om kejsarens nya kläder? Nu finns det många kejsare som har minst skoteroverall, men nakna saknas inte heller. Vem vågar påstå det oerhörda? Än så länge Bogdan Szyber och ett och annat lite mer kryptiskt uttalande av Daniel Birnbaum. Det blir nog den berömda framtiden som tar bladet från munnen när nu levande genier dragit in årorna. Jag har en otäck känsla av att den period vi nu lever och verkar i kommer att betraktas som en förvirringens parentes när konsthistorien skrivs om hundra år.
För att lyssna på Bogdan Szyber. Tyvärr blir det något fel med texten efter ett tag så att den ligger två steg före hela tiden. Först trodde jag det var någon ny metanivå han fått igenom till detta framförande, men inser att det helt enkelt är ett fel. Irriterande, men man får lyssna istället och undvika att läsa texten.
Var ute på Artipelag för att se stillbilderna från Roy Anderssons "Om det oändliga". Bra och intressant utställning men för lite info tycker jag. Och en sak jag faktiskt inte förstår. Andersson är ju regissör och manusförfattare och är förstås också den som haft visionen om det bleka, DDR-mässiga bilderna. MEN, fotografen Gergely Pálos som ju faktiskt är den som förverkligat detta och även måste ha åtminstone ideell upphovsrätt till bilderna, finns inte nämnd någonstans! Inte med ett ord.
I inträdet till utställningen satt en person som sade välkommen och "om ni undrar något så kom bara och fråga mig..." Ja, jag frågade förstås efter fotografens namn eftersom det inte står någonstans. Fick en frågande blick och ett undvikande svar om att det ju är Roy Andersson eftersom han ju är "filmare".
Då frågade jag om det verkligen är han själv som filmat. Svaret var att ja det är det.
Vad ska man säga om detta? Tänk om Ingmar Bergman sagt att han själv och inte Sven Nykvist var A-fotograf i hans produktioner.
Dåligt, dåligt. Skärpning! Undar bara om denna blunder är Artipelags eller Anderssons? Jag mailar nu Artipelag och frågar:
--------------------------------------------------------------------------------------
Hej Ingemar,
Tack för din mail och fråga ang vår utställning med Roy Andersson.
Du har helt rätt i att det är
Gergely Pálos som har fotograferat. Vi har
varit i kontakt med Roy Anderssons studio och eftersom de anser att det
är ett kollektivt arbete att göra bilden är det inte alltid de skriver
ut fotografens namn.
Men självklart kan vi bli bättre på att informera muntligen om detta.
Vänliga hälsningar,
Frida
Frida Andersson
Curator
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så jag antar att fotografen avstått sin rätt till angivelse av namn. Synd i så fall tycker jag. Upphovspersonen är för mig väldigt viktig när jag ser på en bild. Gillar jag det jag ser så vill jag grotta vidare och leta fler bilder i samma stil. Så jag tycker nog att Artipelag kunde ha satt ut namnet tillsammans med en förklaring att de jobbar kollektivt i RA studion. Bilderna är ju från Artipelags samling (det står i alla fall angivet :-) så de kunde ha nämnt detta i informationen.
Den som ställer ut på gallerier vet vad som gäller, men ev. intresserade köpare kanske inte vet hur priset på utställningens prislista fördelas. Därför tar jag ett räkneexempel här (om nu någon sådan person skulle läsa detta):
Såld! (röd prick) pris: 10000:-
Galleriet tar 50% (branchstandard) kvar blir 5000:-. Moms 12% på 5000:- ska betalas in, kvar blir 4400:-. Egenavgifter 30% dras från dessa 4400:- kvar blir då 3080:-. Skatt 30% dras från 3080:- kvar blir 2156:-.
Prislistans 10000:- är alltså för konstnären 2156:-. Och då ska materialkostnader och kanske flera veckors arbetstid täckas. Så slutsatsen är att det kan vara bra att ställa ut men det ger inget ekonomiskt.
Och att det inte riktigt går att räkna på det sättet heller. Arbetstiden man lägger ner är ju ofta själva meningen. Lönen. Har man ett uttrycksbehov och skapar plats för detta, kanske genom deltids brödjobb eller nåt, så blir de där 2156:- ändå en slags bonus.
Att visa sina verk är ju mer ett sätt att kommunicera med andra än ett sätt att försöka tjäna pengar. Vi har en marknadsekonomi vare sig vi vill det eller ej och har jag 10000:- över så finns det massor av hål att stoppa dem i innan jag funderar på att köpa t.ex. en målning. Och så är det nog för de flesta. Så jag löser ekonomin på annat sätt. Det är arbetstiden i ateljén eller ute med kameran som är målet. Pengar kan komma och gå men tiden kan bara gå. Så det är den man ska ta vara på!
Hörde i går i radio en intervju med författaren Henrik Bromander. Okänd för mig men nu ska jag läsa. Han har en intressant tanke om den litteratur som ges ut idag. Han anser att vi är allt för likriktade och att utgivningen till stora delar är varianter på samma teman och representerar en viss sorts människor. Att de böcker som ges ut och kommer så långt att de recenseras i de stora tidningarna, i mångt och mycket utspelar sig i miljöer och bland personer som liknar den värld författarna själva rör sig i. Och att de som sedan läser böckerna och även de som skriver recensionerna lever i ungefär samma verklighet. Som om författare, läsare och recensent skulle kunna vara samma person. Den kulturella övre medelklassen, tror jag att han sa.
Ja han har nog en poäng där. Han har precis gett ut en novellsamling där han försöker ge röst åt de som aldrig får någon röst (förutom då i en del lyteskomiska TV-program där man kan se ner på dem och skratta åt deras korkade lilla värld (Ullared, Böda sand m.fl.)). De som verkligen inte är PK. Till exempel skriver han en novell som utgår från en minkfarmares vardag. Minkfarmare är väl kanske det fulaste man kan vara i Sverige idag. Så vem vill ens höra vad en sådan figur har att säga? Till och med gängkriminella mördare har en guldkant i jämförelse. Där finns det hyllmetrar av berättelser om hur det kunnat gå som det gått, så de saknar sannerligen inte röst i samhället. Liksom alla kändisbarn som ska mala på om sina tragiska barndomar eller alla deckarpoliser som verkar vara stöpta i samma form. Underhållande, ja det kan det ju vara, men jag förstår om någon författare börjar känna sig besvärad och tänker att det väl måste finnas mer att berätta om.
Han har använt ett journalistiskt arbetssätt och rört sig mycket på Flashback och i olika specialinriktade grupper på FB och liknande forum. Sedan har han sökt upp intressanta personer han hittat och intervjuat dem, för att därefter bearbeta detta i novellform. Han menar att en av anledningarna till att läsandet har gått ner så mycket på senare år, och då särskilt hos män i arbetarklassen, är avsaknad av identifikation. Om det inte finns en enda människa som är möjlig att åtminstone i någon mån identifiera sig med i en roman, eller ens i en deckare, så blir det inte intressant.
Ja, jag vet inte om han har rätt men kul tanke i alla fall. Vem skriver skönlitteratur om/för SD-anhängare? Eller tradarförare? Eller asfaltläggare?
Ja vet inte om han har rätt men tanken är intressant tycker jag. Nu ska jag läsa vidare. Har precis börjat på "Medborgarna".
PS 30/4. Inte förrän nu har jag läst klart. Delar. Tyvärr måste jag tillstå att jag inte tycker det var särskilt bra. För klyschigt för mig. För fragmenterat och för mycket jargång. Så nä tyvärr var det inget för mig. Jag hade väntat mig något helt annat.
Ja, jag är inte så intresserad av "street photo" eller vad man nu ska kalla det här, men denna film är ju verkligen sevärd, särskilt första halvan. Dessutom intressant att han har så mycket att säga om sitt arbete. Så många ord. Han är liksom fotograf, kritiker och teoretiker i en och samma person. Annars (åtminstone i den generationen) är det kanske inte helt vanligt att lägga ut texten så mycket. Åtminstone när man inte är amerikan: "The photograph always holds two layers."
Finns det en uppsjö av skrivet material om. En film jag såg i går kväll sammanfattar en hel del av detta. Förutom sitt i sig angelägna ämne visar den på just vilken betydelse uppfinningen av den fotografiska bilden har. Se den på SVTplay här.
Kommer också att tänka på kritikern/filosofen Svensk (heter han i efternamn, minns inte förnamnet nu). I samband med en kurs jag gick för några år sedan sade han det tänkvärda att konsthistorien egentligen är historien om den konst som fotograferats. Jag hade aldrig tänkt den tanken faktiskt. Fotografiet är så självklart att det blivit osynligt. Vi tänker inte på vad det faktiskt är längre.
Ibland flyter tankarna iväg och det gjorde de nu så jag skriver ner en ogenomtänkt tanke här. Ett infall. Orsaken är mina funderingar om (lös)konstens plats i samhället idag. Till exempel mina egna bilder som inte tillkommer av någon annan anledning än mitt eget behov av att uttrycka mig och själva tillfredsställelsen i arbetet med att göra det. Och förstås diverse halvförbjudna baktankar om ekonomi mm. som kommer senare i processen.
Innan ungefär medeltiden (vet inte riktigt när) fanns det inte någon konst. Konst i den betydelse ordet har i dag var ännu inte uppfunnen. De bilder som gjordes hade andra syften än dagens konstproduktion har. Kyrkomålningar var inte konst utan kommunikation och bildtolkningar av texter och idéer. Annat som idag kallas konst var nog snarare hantverk (brukskonst). Och backar vi ända till grottmålningarna för 10-12 000 år sedan så raderas konstbegreppet totalt ut. Konst som vi tänker på den idag, som ställs ut på gallerier och handlas med, är något som bara funnits under en kort period i historien. Alltså konst för konstens egen skull.
Konstföremål/måleri/objekt är ett "modernt" påhitt. En uppfinning. Ett försök att definiera ett fenomen som i dag främst handlar om ekonomi. Eller kapitalism om man så vill. Detta att sammanhang, tid och kontext tillsammans med tillgång och efterfrågan är det som bestämmer värdet av ett konstverk och att det värdet sedan mäts i pengar. Egentligen analogt till pengar som idé. Även pengar är ju faktiskt inget annat än en abstrakt överenskommelse om värde tilldelat en papperslapp eller en metallbit, eller som nu en digital kod. Att sedan en hel armé av personer som kallar sig konstnärer även uppstått som en följd av denna ekonomi är intressant det också. För att inte tala om kuratorer, gallerister, kritiker och hela institutioner med hundratals antällda och allt vad detta betyder i kring- och stödfunktioner. En dans kring de möjliga guldkalvar som de mer eller mindre politiskt/ideologiskt styrda översteprästerna eventuellt kommer att föda fram. Och som kommer att upphöjas eller nedplockas beroende på tidsandan och prästernas rådande smak och ängsliga blickar över axeln. Allt medan auktionsvärdena åker hiss. "Bortglömda" konstnärer "upptäcks" och pengarna dansar med. De som just varit på topp faller ner och samlarna vänder sig åt ett annat, nytt, håll. Galleristerna försöker se in i framtiden för att komma först till nästa vattenhål. Och konstnärerna bara köper allt detta och jamsar jagat med för att få chansen i rampljuset eller ligga rätt till i korridoren till nästa stipendium :-). Sektens halvt omedvetna dynamik.
Så jag förutspår härmed löskonstens död. Det var en idé som skapades av ekonomiska skäl och sedan stupade på sin egen orimlighet. Alternativt att konst som går att flytta och handla med införlivas i systemet som en slags valuta frikopplad från guldmyntfoten. En valuta som kan se ut precis hur som helst och som värdebestäms av rådande politik och i vilken kontext den förekommer.
Konstskolorna som de ser ut idag kommer att införlivas med universitetens filosofifakulteter, eller kanske de ekonomiska eller omärkligt förvandlas till projektledarutbildningar. Nya skolor som begränsar sina utbildningar till hantverk, konsthantverk och brukskonst kommer i stället. Fotografiet blir det som överlever i mellanrummet men då främst i egenskap av tidsspegel och dokumentation.
Klart slut.
PS. Allt det ovanstående gäller såklart bara för andra. Själv jobbar jag på som vanligt i min ateljé. DS.
"Intimacy is a photograph’s most important characteristic after the illusion of reality and the bigger the photograph, the less likely it is to retain this quality of intimacy. Photographs are by nature, intimate objects. The fact they started out small was just a happy coincidence that allowed us to experience this intimacy from the beginning.
Almost everyone’s earliest experiences with photographs have to do with small, one-person-at-a-time interactions, passing photographs around the dining room table or looking at the pages in a family album. (Or more recently, viewing them on a small camera or cell phone screen.) The illusion of reality happens on a subconscious level, but so does the intimacy. We naturally interact with a photograph in that way without realizing it consciously and at those distances and sizes, intimacy can’t be avoided.
People who take up more than a casual interest in fine art photography invariably end up purchasing a number of books of master photographs. This is because the work of many if not most fine art photographers is financially out of reach, and is also not offered in any collectible form other than books.
Books of photographs involve small images held in the lap. This is one of the best and most rewarding experiences of photographs and one we are all drawn to naturally, again without giving conscious thought to the underlying illusion of reality and experience of intimacy."
Hm hm... Ja även om jag själv gjort några riktigt stora bilder och nog tycker att en del bilder funkar bättre som stora medan andra blir bättre i mindre format, så är ungefär detta det som gjorde att jag slutade gå på Fotografiska´s utställningar. Att se det ofta förekommande affischformatet i mörklagda rum och med bilderna mer eller mindre självlysande gjorde ofta att jag gick därifrån med en känsla av att ha missat något. Eller av att någon skrikit mig i ansiktet när det enda jag ville var att lyssna till en historia. Eller bara en stämning.
Något jag dock tycker passerar utanför detta resonemang är diabildsvisning, där storleken på den projiserade bilden kan vara nyckeln till upplevelsen av representation. Men då ska intimiteten Kachel skriver om komma från ett annat håll, nämligen "slutet sällskap". T.ex. familj där alla känner till det som visas. Det är något annat än att visa "generiska" bilder i utställningsform.
Andra tankar om bildstorlek/format.
Nu är jag ansluten till Superprof kursförmedling. Lite nytt för mig då det gäller kurser för privatpersoner. Som jag ju visserligen också ska hålla på Öland nu i sommar, men nytt är det. Jag har endast hållit företagskurser och kurser för mediaavdelningar på kommuner, landsting och länsstyrelser förut.
Roligt i alla fall. Alla misstag jag gjort som fotograf i 30 år. Allt jag lärt mig från dem och på kurser och utbildningar jag själv gått. Nu kan jag pytsa vidare lite till andra :-).
För 1000 år sedan fanns inga kartor eller klockor. Inga vägar och inga länder (här i Skandinavien). Ingen centralmakt, ingen militärmakt, ingen polis. Landskapet var inte öppet, det var skog. Bara lite uppröjt vid huskluster som senare kanske kom att kallas byar. Avstånd mättes i hur långt man kunde färdas utan att behöva stanna och vila. En sträcka på 5 km kunde anses lika lång som en på 5 mil beroende på hur landskapet såg ut. Ingen tid fanns. Allt bara anpassat efter kroppens och djurens (för de som hade djur) behov och solens upp och nedgång. Verklighet och andar, småfolk, vettar mm. var lika sanna. Det fanns varken vetenskap eller inbillning. Bara det upplevda och det som fördes vidare av tradition.
Nu har det gått tusen år till. Och vi vet en hel massa. Tänker vi, och visst. Jag får hellre cancer idag än för 1000 år sedan. Men vet vi så värst mycket om livet egentligen? Jag tänker att när ytterligare 1000 år gått så kommer den tidens människor att se oss idag på samma sätt som vi ser dem som levde på 1000-talet. Det vi vet idag kommer nog att betraktas som ytterst primitivt och i mångt och mycket totala missuppfattningar och sorglig okunnighet.
Det enda som är intakt är konsten. Grottmålningar som är 45000 år gamla är lika bra idag. Faktiskt kunde de ha gjorts idag i många fall. Kanske inte av samma anledningar men jag misstänker i alla fall att drivkraften till att uttrycka sig i bild inte ändrats så mycket. Eller alls. Enda problemet med det idag är apparaten omkring. Alltså skolor och institutioner. T.ex. att man kan doktorera i konst... Hur ska det gå till om man är målare? Om man inte har orden? Hur skulle Åke Göransson ha gjort? Jag vet att jag retar en del nu, men för min del så tycker jag faktiskt att vi i många fall lever i "kejsarens-nya-kläder-tiden". Gott nytt år!
Och det ska bli gott va? Eller? På det personliga planet måste jag fundera några gånger till. Jag har väldigt få uppdrag nu. Delvis beroende på att jag slutat marknadsföra mig. Delvis pga en smygande leda. Delvis på den nygamla viljan eller behovet av att lägga tiden på egna olönsamma projekt och bilder.
Elpriset skenar, räntan stiger, inflation och annat gör att mat är dyrare än på många år. Allt detta kanske ändå får ateljéhyran att gå från nödvändighet till lyxkonsumtion. En annan faktor i ekvationen som tillstött på senare år är en kombination av zen och döstädning. Zen pga att jag i grunden är en person som trivs bäst i det lilla. Jag menar då ägodelar och allt det jag samlar på mig kanske delvis mot min egen vilja. En gång i tiden hade jag en tanke om att inte äga mer än jag kan bära med mig utan problem. Orimligt? Ja visst. Jag har ingen lust att bli munk eller så, men ändå så finns det där kvar som en slags grundton i min personlighet. Jag är ingen bra "ägare". Har aldrig varit det. Jag ser problemen med ägodelar långt innan jag ser fördelarna. Inte alltid så logiskt men så är det. Jag är en hyra och dela personlighet.
Sedan har vi "döstädningsfaktorn". Jag fyller ateljén med målningar och annat. Jag är ju fullt medveten om att 99% av detta kommer att finnas kvar för någon annan att ta hand om, om jag inte gör det själv innan jag drar in årorna. Jag är långt förbi den ålder då man kunde få en gallerist intresserad och därmed någonstans att leverera alstren. Gallerierna satsar på att hitta unga som sedan kan följas genom åren och när jag kanske var en möjlig sådan valde jag istället att kliva åt sidan till fotografjobben. Delvis av ekonomiska skäl men också för att jag tyckte om fotojobb nästan lika mycket. Jag tvivlade också på goda grunder på att jag skulle kunna ta mig fram i konkurrensen i konstvärlden. Då som nu var det väldigt många som var väldigt bra och jag såg nog det trots att jag kanske inte riktigt ville erkänna det för mig själv :-). Men pragmatism har ändå alltid varit mitt sätt att tackla livet. Går inte det ena så fortsätt till det andra. Eller för att citera Stones: "you can´t always get what you want".
Har man inte gallerikontakt så finns konsthallar o.dyl. icke privatägda utställningsytor, som jag nu försöker utnyttja, men det handlar då knappast om att avyttra något. Mer att bara visa. Så drivkraften är egentligen bara tillfredsställelsen i själva arbetet. Alltså min egen känsla när jag arbetar med en bild eller något annat projekt. Skulle det sedan leda till kommunikation genom utställning e.dyl. så är det ju bara plus.
Lägga ner? Göra en brasa av allt och lämna tillbaka ateljén till ateljékön? Ja kanske. Två gånger har jag faktiskt gjort ungefär det. Första gången efter två år på folkhögskola. Då samlade jag ihop allt jag gjort i en hög på gården där jag föddes i Jämtland och tuttade på. Det brann bra och jag kände mig fri. Att starta om med bara kunskaperna jag skaffat mig under två år, inga fysiska exempel på vägen dit. En nystart från en bättre position liksom. Då flyttade jag också till Stockholm och började på Gerlesborgsskolan.
Andra gången jag slängde allt, eller det jag hade i ateljén i alla fall, var i samband med att kontraktet för den lokalen blev uppsagt och jag inte hade någonstans att flytta alla prylar. Bl.a. var det 40 st. vita podier jag gjort till avslutningsutställningen på Konstfack. De tog upp en stor del av ateljén. Det stod en container utanför på gatan och en mörk kväll ägnade jag några timmar åt att bära ut allt och tippa över kanten ner i containern. Målningar, objekt av olika slag och alla podierna. Ekonomin var dålig då liksom nu och efter detta bestämde jag mig för att ta en "paus" i konstrandet och istället försöka få jobb som fotograf eller lärare eller nåt. Det blev både det första och det andra och pausen varade i 25-30 år.
Så nu blir det 2023 och nu har jag återigen haft en ateljé att jobba i sedan 2018. Steg för steg har jag lagt mer tid på att jobba med eget och därmed tunnat ut fotojobben. Men nu är som sagt läget ett annat. Känns lite som att 2023 kommer att bli avgörande för hur jag ska hantera den framtid jag har kvar. Och jag har ärligen inte en aning om hur jag ska göra. Det enda jag vet är att frånsett grundförutsättningar (familj, uppväxtförhållanden, ev. sjukdom och olyckshändelser) så beror allt på en själv. ALLT beror på ens egna val. Och mina valmöjligheter är ändå fortfarande oändligt mycket större än för de flesta på denna jord. Så nu är det slutgnällt och i stället i vild karriär framåt! :-) :-) :-)
Har fått några frågor nu och nä, det är inget mörkrumsarbete (förutom laddning av film i framkallningsdosa) med i denna kurs. Detta beroende på att ingen utrustning finns för det i dagsläget. Får se hur det blir i framtiden... Kursen i sommar gäller enbart fotografering.
Men jag kan bjuda på en gratisartikel om zonsystemet (viket ju är 50% mörkrum) som jag skrev på ett annat ställe. Den finns här.
Reklam är inget jag gillar om det inte är så att det kan gynna mig själv :-). Så nu gör jag lite reklam här. Det är så att jag tänker utöka kursverksamheten och minska på industriplåtandet lite framöver. Jag känner att det är dags för det nu. Och eftersom jag ju mer och mer börjar dras (av en osynlig kraft :-) tillbaka till den analoga världen, som jag ju s.a.s. är uppvuxen i, så är ju analog fototeknik det givna ämnet.
Sådana som jag, som plåtade analogt halva livet för att sedan anamma och lära sig digitalfoto, har nog en annan typ av grundkunskaper än nyväckta analogfotografer har. För oss var den analoga tekniken den naturliga vardagen med allt vad det innebar medan den digitala tekniken mer är något vi lärt oss av yrkesmässig nödvändighet först i andra halvlek. Därför kanske vi kan förmedla kunskaper och tips som riskerar att försvinna annars. Till exempel hur man använder "näsfett" (finns osynligt på utsidan av näsan mellan näsvingen och ben-delen i näsan) för att preparera ett negativ före kopieringen. Det finns en del i den kategorin som nog ingen googling når...
Jag har hållit många kurser i foto men endast i digital teknik då. Jobbade även ett år som lärare i digital bild på "Nackademien" i Sthlm. Men det är länge sedan. Då var det det digitala som var nytt och okänt och jag tillhörde de som snabbt tog detta till sig och utbildade mig. Jag gick den enda utbildning som fanns i Sverige i digital bild då, på högskolan i Skövde 1993-94 och senare den första vändan av SFF:s "Digitalfotografscertifiering" 2002. Därefter följde några år då jag hade en del företagskurser i digitalfoto och färgstyrning. Mest var det kommuner och myndigheter som ville utbilda sina kommunikations-avdelningar. Men nu är även detta historia.
.jpg)
Bilden här är 25 år gammal. Jag är 25 år äldre än då.
